Mål T‑202/13

Group’Hygiène

mot

Europeiska kommissionen

ˮTalan om ogiltigförklaring – Miljö – Direktiv 94/62/EG – Förpackningar och förpackningsavfall – Direktiv 2013/2/EU – Rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat – Branschorganisation – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (första avdelningen) av den 7 juli 2014

Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier – Direktiv 2013/2 om ändring av förteckningen med exempel på varor som utgör förpackningar enligt direktiv 94/62 – Skyldighet för medlemsstaterna att införa ett system för retur, insamling och återvinning av avfall från varor som utgör förpackningar – Talan väckt av en branschorganisation som företräder varutillverkarnas intressen – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning

(Artiklarna 263 fjärde stycket FEUF och 288 tredje stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62, artiklarna 3.1 och 7, och bilaga I; kommissionens direktiv 2013/2)

En branschorganisation som företräder sina medlemmars intressen har inte rätt att väcka talan om ogiltigförklaring såvida inte de personer som den företräder, eller vissa av dem, har individuell talerätt eller om den kan visa att den har ett eget intresse.

Ett direktiv är i enlighet med artikel 288 tredje stycket FEUF riktat till medlemsstaterna. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får således enskilda, såsom medlemmarna i den branschorganisation som är sökande i förevarande mål, väcka talan om ogiltigförklaring mot ett direktiv enbart under förutsättning att det är en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder, eller om det berör dem direkt och personligen.

Villkoret att en fysisk eller juridisk person måste vara direkt berörd av den rättsakt som talan avser innebär ett krav på dels att den angripna rättsakten har direkt inverkan på vederbörandes rättsliga ställning, dels att rättsakten inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet måste vara av rent automatisk karaktär och endast följa av den angripna unionslagstiftningen utan att några andra mellanliggande regler behöver tillämpas.

En talan om ogiltigförklaring av direktiv 2013/2 om ändring av bilaga I till direktiv 94/62 om förpackningar och förpackningsavfall som väckts av en branschorganisation som företräder sina medlemmars intressen ska således avvisas när nämnda medlemmar inte har talerätt och branschorganisationen inte gjort gällande något eget intresse.

Nämnda direktiv utgör nämligen, till såväl form som innehåll, en rättsakt med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och som på ett allmänt och abstrakt sätt avser alla ekonomiska aktörer i medlemsstaterna som utövar verksamhet på området för förpackningar bestående av sådana varor som genom direktiv 2013/2 lades till i bilaga I till direktiv 94/62, inbegripet de som består av rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat. Ett direktiv kan inte i sig medföra skyldigheter för en enskild, och kan således inte åberopas gentemot en enskild. Ett direktiv som ålägger medlemsstaterna att betrakta vissa varor som förpackningar, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 94/62, kan följaktligen inte i sig – innan statliga införlivandeåtgärder vidtas och oberoende av dessa – direkt påverka ekonomiska aktörers rättsliga ställning i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Skyldigheten enligt artikel 7 i direktiv 94/62 att införa ett system för retur, insamling och återvinning av avfall från varor som enligt direktiv 2013/2 ska anses utgöra förpackningar är inte direkt tillämplig på den aktuella branschorganisationens medlemmar. Den förutsätter nämligen att den berörda medlemsstaten vidtar en åtgärd för att ange på vilket sätt den avser att genomföra den aktuella skyldigheten med avseende på, bland annat, rullar, tuber och cylindrar på vilka böjligt material är upprullat.

Medlemsstaterna har dessutom ett utrymme för skönsmässig bedömning när de ska välja vilka åtgärder de ska vidta för att uppnå målen enligt direktiv 94/62 med avseende på dessa varor. Den eventuella inverkan på den aktuella branschorganisationens medlemmars rättsliga ställning är inte en följd av kravet på ett sådant resultat, utan av de åtgärder som medlemsstaten väljer att vidta för att uppnå detta resultat.

Det är således de nationella bestämmelser genom vilka direktiv 2013/2 införlivas, och inte direktivet i sig, som kan få rättsverkningar på den aktuella branschorganisationens medlemmars ställning. Direktiv 2013/2 kan följaktligen inte anses ha en direkt inverkan på medlemmarnas rättigheter eller utövandet av dem.

(se punkterna 19, 23, 27, 29, 33, 37–39, 43 och 51)