FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(andra avdelningen i utökad sammansättning)

den 15 december 1999 (1)

”Statligt stöd - Uppvägande av de ekonomiska nackdelar som uppkommitgenom Tysklands delning - Allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi -Regional ekonomisk utveckling - Gemenskapens rambestämmelser för statligtstöd till bilindustrin”

I de förenade målen T-132/96 och T-143/96,

Freistaat Sachsen, företrädd av advokaterna Karl Pfeiffer och Jochim Sedemund,Berlin, delgivningsadress: advokatbyrån Aloyse May, 31, Grand-rue, Luxemburg,

och

Volkswagen AG och Volkswagen Sachsen GmbH, bolag bildade enligt tysk rätt,Wolfsburg respektive Mosel (Tyskland), företrädda av advokaterna MichaelSchütte, Berlin, och Martina Maier, Düsseldorf, delgivningsadress: advokatbyrånBonn och Schmitt, 62, avenue Guillaume, Luxemburg,

sökande,

med stöd av

Förbundsrepubliken Tyskland, inledningsvis företrädd av Ernst Röder, därefter avWolf-Dieter Plessing, Ministerialräte, båda i egenskap av ombud, biträdda av

Thomas Oppermann, professor vid universitet i Tübingen, förbundsministeriet förekonomi och teknologi, Bonn, Tyskland,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av Paul Nemitzoch Anders Jessen, rättstjänsten, därefter av Paul Nemitz, samtliga i egenskap avombud, biträdda av advokaterna Hans-Jürgen Rabe, Georg Berrisch och MarcoNuñez Müller, Hamburg, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av John Collins,Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Sarah Moore,barrister, advokatsamfundet för England och Wales, delgivningsadress: Förenadekungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, Luxemburg,

intervenient,

angående en begäran om delvis ogiltigförklaring av kommissionensbeslut 96/666/EG av den 26 juni 1996 om stöd från Tyskland tillVolkswagen-gruppen för fabrikerna Mosel och Chemnitz (EGT L 308, s. 46),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(andra avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden A. Potocki samt domarna K. Lenaerts, C.W. Bellamy,J. Azizi och A.W.H. Meij,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 30 juni 1999,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

1.

    Genom skrivelse av den 31 december 1988 meddelade kommissionenmedlemsstaterna att den vid sitt sammanträde den 22 december 1988 och till följdav sitt beslut av den 19 juli 1988 att fastställa allmänna gemenskapsrättsligarambestämmelser för statligt stöd till bilindustrin (nedan kallade gemenskapensrambestämmelser), grundade på artikel 93.1 i EG-fördraget (nu artikel 88.1 EG),hade fastställt villkoren för genomförande av dessa rambestämmelser. Dessa villkoråtergavs i en handling som bifogades skrivelsen. Kommissionen anmodademedlemsstaterna att underrätta den om sitt godkännande av dessarambestämmelser inom en månad.

2.

    Ett meddelande (89/C 123/03) beträffande gemenskapens rambestämmelseroffentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 123, 1989,s. 3). I punkt 2.5 i meddelandet anges att de ”träder i kraft den 1 januari 1989” ochatt de ”kommer att vara tillämpliga under en period av två år”.

3.

    Enligt punkt 1 fjärde stycket i rambestämmelserna har de särskilt till syfte attskärpa reglerna för beviljande av stöd till bilindustrin, för att säkerställa attgemenskapsindustrins konkurrenskraft inte snedvrids genom illojal konkurrens.Kommissionen understryker därvid att den endast kan genomdriva en effektivpolitik om den ges möjlighet att uttala sig om individuella fall innan stödet beviljas.

4.

    Punkt 2.2 första stycket i rambestämmelserna har följande lydelse:

”Alla stödåtgärder som skall beviljas ett eller flera företag i bilbranschen som dendefinieras ovan, av offentliga myndigheter inom ramen för en godkänd stödordning,för projekt vars kostnader överskrider 12 miljoner ecu skall förhandsanmälas enligtartikel 93.3 i EEG-fördraget. Beträffande de stöd som skall beviljas utom ramenför en godkänd stödordning, skall varje projekt oavsett kostnad och stödnivå utanundantag vara föremål för anmälningsskyldighet i enlighet med bestämmelserna iartikel 93.3 i EEG-fördraget. Medlemsstaterna skall i god tid underrättakommissionen så att denna ges möjlighet att yttra sig över de projekt som innebäratt stöd införs eller att befintliga stöd förändras.”

5.

    I punkt 3 i gemenskapens rambestämmelser, beträffande riktlinjer för bedömningav stöden, har kommissionen särskilt angett följande:

”- Regionalstöd

...

Kommissionen tillstår att upprättande av nya anläggningar för produktion avmotorfordon eller delar och/eller utbyggnad av befintliga anläggningar i mindregynnade områden kan medföra ett värdefullt bidrag till den regionala utvecklingen.Det är av denna anledning som kommissionen intar en allmänt positiv inställningtill investeringsstöd som ges för att avhjälpa de strukturella handikapp somgemenskapens mindre gynnade områden lider av.

Dessa stöd beviljas i allmänhet automatiskt enligt villkor som tidigare har godkäntsav kommissionen. Genom kravet på att dessa stöd skall anmälas på förhand bordekommissionen få möjligheten att jämföra fördelarna för den regionala utvecklingen(såsom att stöden medverkar till en hållbar utveckling av regionen genomtillskapandet av fasta tjänster och att det föreligger samband mellan den lokalaekonomin och ekonomin i gemenskapen) med eventuella skadliga konsekvenser försektorn som helhet (såsom skapandet av en betydande överkapacitet).Bedömningen i fråga har inte som syfte att motverka regionalstödens viktiga bidragtill sammanhållningen på gemenskapsnivå, utan att säkerställa att även andra inslagsom är av intresse för gemenskapen beaktas, såsom utvecklingen av sektorn pågemenskapsnivå.

...”

6.

    Den tyska regeringen lät meddela kommissionen att den hade beslutat att intetillämpa gemenskapens rambestämmelser. Kommissionen antog därför i enlighetmed artikel 93.2 i fördraget beslut 90/381/EEG av den 21 februari 1990 om detyska stödordningarna för bilindustrin (EGT L 188, s. 55). Artikel 1 i detta besluthar följande lydelse:

”1.    Från och med den 1 maj 1990 skall Förbundsrepubliken Tyskland medtillämpning av artikel 93.3 i fördraget till kommissionen anmäla alla de stödsom beviljas för projekt vars kostnader överskrider 12 miljoner ecu enligtde stödordningar som uppräknas i bilagan och som skall beviljas företag ibilbranschen, såsom denna definieras i punkt 2.1 i gemenskapensrambestämmelser för statligt stöd till bilindustrin. Dessa anmälningar skallske på sätt som föreskrivs i punkterna 2.2 och 2.3 i dessa rambestämmelser.Förbundsrepubliken skall dessutom tillhandahålla årsrapporter i enlighetmed rambestämmelserna.

2.    Förutom den icke uttömmande förteckningen över stödordningar somräknas upp i bilagan, skall Förbundsrepubliken Tyskland iaktta deskyldigheter som avses i artikel 1.1 vad beträffar alla de befintligastödordningar som inte nämns i bilagan och som kan vara till förmån förden sektor som rambestämmelserna avser.

3.    De stöd som beviljas enligt ‘Berlin Förderungsgesetz‘ till företag ibilindustrin som är belägna i Berlin undantas från skyldigheten att

förhandsanmäla enligt rambestämmelserna, men de måste redovisas i deårsrapporter som skall tillhandahållas.”

7.

    Genom en till den tyska regeringen riktad skrivelse av den 2 oktober 1990godkände kommissionen den ordning för regionalstöd för året 1991 som föreskrevsi det nittonde ramprogrammet antaget med tillämpning av den tyska lagen omgemensamma uppgifter ”Förbättring av de regionala ekonomiska strukturerna” avden 6 oktober 1969 (nedan kallad lagen om gemensamma uppgifter), men erinradesamtidigt om nödvändigheten av att vid genomförandet av de planerade åtgärdernabeakta gemenskapens befintliga rambestämmelser för vissa industrisektorer. Av detnittonde ramprogrammet (avdelning I, punkt 9.3, s. 43) framgår att kommissionen:

”har fattat beslut om förbud mot att genomföra sådana statliga stöd som beviljatsvissa bestämda sektorer, även om de har beviljats inom ramen för godkändastödprogram (exempelvis regionalstöd), eller om att ett sådant genomförande skallvara underkastat kravet på förhandstillstånd beträffande varje enskiltförmånsberättigat projekt ...

Sådana regler föreligger på följande områden:

a) ...

-    Bilindustrin, såvitt kostnaden för projekt som är föremål för stöd överskrider12 miljoner ecu.”

8.

    Den politiska återföreningen av Tyskland proklamerades den 3 oktober 1990 ochinnebar att fem nya delstater från före detta DDR anslöts till FörbundsrepublikenTyskland, däribland Freistaat Sachsen.

9.

    Genom skrivelse av den 31 december 1990 meddelade kommissionenmedlemsstaterna att den ansåg det nödvändigt att förlänga giltighetstiden avgemenskapens rambestämmelser.

10.

    Även detta beslut från kommissionen offentliggjordes i form av ett meddelande(91/C 81/05) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 81, 1991, s. 4).I meddelandet anges särskilt följande:

”... Kommissionen anser det nödvändigt att förlänga giltighetstiden avrambestämmelserna för statligt stöd till bilindustrin. Den enda ändring somkommissionen har beslutat består i att utsträcka skyldigheten att förhandsanmälatill att avse Förbundsrepubliken Tyskland i Berlin (väst-) och det område somutgjorde före detta DDR (artikel 1.3 i kommissionens beslut av den21 februari 1990, publicerat i EGT L 188 den 20 juli 1990, upphör att gälla frånoch med den 1 januari 1991).

Efter två års tillämpning av rambestämmelserna kommer kommissionen att företaen ny utvärdering av dessa. Om det visar sig nödvändigt att företa ändringar (elleratt eventuellt upphäva rambestämmelserna), kommer kommissionen att fatta debeslut som är lämpliga efter hörande av medlemsstaterna.”

11.

    Genom skrivelser av den 5 december 1990 respektive den 11 april 1991 till dentyska regeringen godkände kommissionen att lagen om gemensamma uppgiftertillämpades på de nya delstaterna men erinrade ånyo om nödvändigheten av att vidgenomförandet av de planerade åtgärderna beakta gemenskapens befintligarambestämmelser för vissa industrisektorer. Kommissionen godkände likaså genomkorrespondens av den 9 januari 1991 att de befintliga regionala stödordningarnautsträcktes till att omfatta de nya delstaterna och angav därvid att gemenskapensrambestämmelser måste iakttas.

12.

    Den 23 december 1992 beslutade kommissionen att ”rambestämmelserna inteskulle ändras” och att de var fortsatt giltiga fram till dess kommissionen anordnadeen ny översyn. Detta beslut offentliggjordes i form av meddelande (93/C 36/06) iEuropeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 36, 1993, s. 17).

13.

    I dom av den 29 juni 1995 i mål C-135/93, Spanien mot kommissionen (REG 1995,s. I-1651, punkt 39) slog domstolen fast att sagda beslut skulle tolkas så att”rambestämmelsernas giltighet endast förlängts till dess en förnyad prövning sker,vilken i likhet med de föregående skall äga rum vid utgången av en ytterligaregiltighetsperiod om två år”, som gick ut den 31 december 1994.

14.

    Till följd av denna dom meddelade kommissionen, genom skrivelse av den6 juli 1995, medlemsstaterna att den i gemenskapens intresse beslutat, den5 juli 1995, att förlänga giltighetstiden för beslutet av den 23 december 1992, medretroaktiv verkan från och med den 1 januari 1995, vilket innebar att gemenskapensrambestämmelser var tillämpliga utan avbrott. Kommissionen angav att dennaförlängning skulle vara tillämplig till dess att det förfarande enligt artikel 93.1 ifördraget, som kommissionen hade beslutat att inleda samtidigt, hade avslutats (senedan punkt 15). Detta beslut, som offentliggjordes i form av ettmeddelande (95/C 284/03) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(EGT C 284, 1995, s. 3), ogiltigförklarades av domstolen i dom av den 15 april 1997i mål C-292/95, Spanien mot kommissionen (REG 1997, s. I-1931).

15.

    I en andra skrivelse av den 6 juli 1995 underrättade kommissionen för övrigtmedlemsstaterna om sitt beslut av den 5 juli 1995 att med hänsyn till domen av den29 juni 1995 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen föreslå attåterinföra gemenskapens rambestämmelser under en tvåårsperiod, samtidigt somvissa ändringar skulle vidtas och, särskilt, tröskelvärdet höjas till 17 miljoner ecu (sedet ovannämnda meddelandet 95/C 284/03). I den nya föreslagna texten tillgemenskapens rambestämmelser föreskrevs, i punkt 2.5, att ”de lämpligaåtgärderna skall träda i kraft när alla medlemsstater har givit sitt samtycke ellersenast den 1 januari 1996. Alla stödprojekt som inte ännu har blivit slutligt

godkända av den behöriga offentliga myndigheten den dagen skallförhandsanmälas.” Den tyska regeringen gav sitt godkännande till dettaåterinförande av gemenskapens rambestämmelser genom en skrivelse av den15 augusti 1995.

Bakgrund till tvisten

16.

    Ikraftträdandet av den ekonomiska, monetära och sociala unionen mellanFörbundsrepubliken Tyskland och DDR den 1 juli 1990 medförde ett sammanbrottför efterfrågan på och tillverkningen av Trabant-bilar i Sachsen. I syfte att räddabilindustrin i denna region inledde Volkswagen AG (nedan kallat Volkswagen)förhandlingar med Treuhandanstalt (offentligrättsligt organ med ansvar föromstrukturering av företag i före detta DDR, nedan kallat THA), vilket utmynnadei en principöverenskommelse i oktober 1990. I överenskommelsen föreskrevssärskilt följande:

-    Ett gemensamt bildande av ett bolag med ansvar för att bibehållaarbetstillfällen (”Beschäftigungsgesellschaft”), Sächsische AutomobilbauGmbH (nedan kallat SAB), som inledningsvis ägdes till 87,5 procent avTHA och till 12 procent av Volkswagen.

-    SAB:s övertagande av avdelningarna för lackering (då under uppförande)och slutmontering som fanns vid anläggningen på orten Mosel (nedan kalladMosel I).

-    Volkswagen Sachsen GmbH:s (nedan kallat VW Sachsen), helägtdotterbolag till Volkswagen, övertagande av en fabrik för tillverkning avmotorer som fanns på orten Chemnitz (nedan kallad Chemnitz I).

-    VW Sachsens övertagande av topplockstillverkningen på orten Eisenach.

-    VW Sachsens uppförande av en ny fabrik för biltillverkning i Mosel,innefattande de fyra huvudsakliga tillverkningsmomenten, nämligenplåtpressning, karossmontering, lackering och slutmontering (nedan kalladMosel II) och en ny fabrik för tillverkning av motorer i Chemnitz (nedankallad Chemnitz II).

17.

    Det var i förstone avsett att övertagandet och omstruktureringen av Mosel I ochChemnitz I skulle vara en övergångslösning, avsedd att undvika arbetslöshet blandden befintliga arbetsstyrkan, i väntan på igångsättandet av Mosel II ochChemnitz II som var planerat till år 1994.

18.

    Genom en skrivelse av den 19 september 1990 begärde kommissionen att den tyskaregeringen i enlighet med gemenskapens rambestämmelser skulle underrätta denom de statliga stöd som utgick för dessa investeringsprojekt. I skrivelser av den

14 december 1990 och den 14 mars 1991 insisterade kommissionen på att dessastöd inte kunde genomföras utan att först anmälas till och godkännas avkommissionen. Denna fråga fanns även på dagordningen vid de två bilateralamöten som hölls i Bonn den 31 januari och den 7 februari 1991.

19.

    Den 22 mars 1991 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen, medstöd av lagen om gemensamma uppgifter, två beslut om beviljande av vissainvesteringsstöd till VW Sachsen för Mosel II och Chemnitz II (nedan kallade1991 års beslut). Dessa stöd uppgick till sammanlagt 757 miljoner DEM för MoselII, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1994, och till147 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar underåren 1991-1996.

20.

    Den 18 mars 1991 tillsände Finanzamt Zwickau-Land VW Sachsen ett beslut ombeviljande av vissa investeringsbidrag i enlighet med 1991 års tyska lag ominvesteringsbidrag (Investitionszulagengesetz).

21.

    Volkswagengruppen bad även om att få göra särskilda avskrivningar i enlighet med1991 års tyska lag om stödberättigade områden (Fördergebietsgesetz).

22.

    Genom skrivelse av den 25 mars 1991 tillhandahöll de tyska myndigheternakommissionen vissa upplysningar beträffande de stöd som nämns ovan ipunkterna 19-21, samtidigt som de angav att de ännu inte förfogade över närmareuppgifter och att det var planerat att ge dessa stöd inom ramen för destödordningar som godkänts av kommissionen för de nya delstaterna. Genomkorrespondens av den 17 april 1991 angav kommissionen att skrivelsen från detyska myndigheterna av den 25 mars 1991 utgjorde en underrättelse enligtbestämmelserna i artikel 93.3 i fördraget men att ytterligare upplysningar varnödvändiga.

23.

    De tyska myndigheterna gjorde genom skrivelse av den 29 maj 1991 särskiltgällande att gemenskapens rambestämmelser inte var tillämpliga på de nyadelstaterna mellan den 1 januari och den 31 mars 1991. Eftersom de omtvistadestöden hade beviljats före den 31 mars 1991 kunde handlingarna som var hänförligatill dessa ärenden enligt myndigheterna endast undersökas av kommissionen medavseende på systemet för regionalstöd (se ovan punkt 7). Kommissionentillbakavisade de tyska myndigheternas argument vid ett möte som hölls den10 juli 1991 och begärde ytterligare, detaljerade upplysningar genom skrivelse avden 16 juli 1991. På grundval av den tyska regeringens svar av den17 september 1991 ställde kommissionen ytterligare en rad frågor genom skrivelseav den 27 november 1991.

24.

    I oktober och december 1991 erhöll Volkswagen-gruppen investeringsstöd förMosel II och Chemnitz II till ett belopp av 360,8 miljoner DEM samtinvesteringsbidrag till ett belopp av 10,6 miljoner DEM.

25.

    Genom beslut av den 18 december 1991 (EGT C 68, 1992, s. 14, nedan kallatbeslutet att inleda undersökningsförfarandet), som delgavs den tyska regeringen den14 januari 1992, inledde kommissionen i enlighet med artikel 93.2 i fördragetförfarandet för att undersöka om vissa stöd avsedda att finansiera investeringarnai Mosel I och II, Chemnitz I och II samt fabriken i Eisenach var förenliga med dengemensamma marknaden.

26.

    I detta beslut konstaterade kommissionen särskilt följande:

”... de av de tyska myndigheterna planerade stöden är mycket bekymmersamma avföljande anledningar:

-    De har inte på vederbörligt sätt anmälts till kommissionen enligt detförfarande som föreskrivs i artikel 93.3 i EEG-fördraget.

-    Den planerade, uppenbart höga stödnivån för ett projekt som avser enväsentlig kapacitetsutveckling på den europeiska marknaden förmotorfordon skulle kunna ge upphov till en oberättigad snedvridning avkonkurrensen.

-    Kommissionen har hittills inte erhållit tillräckliga upplysningar sommotiverar den relativt höga nivån på regionalstödet, THA:s beviljande avindirekta investeringsstöd och beviljandet, även detta från THA, av etttillfälligt verksamhetsstöd för de strukturella och ekonomiska problem som[Volkswagen-gruppen] otvivelaktigt har i de nya delstaterna. Den totalastödnivån kan tvärtom vara alltför hög och oförenlig med kriterierna igemenskapens rambestämmelser för stöd till denna sektor.”

27.

    Genom skrivelse av den 29 januari 1992 förklarade sig den tyska regeringen bereddatt upphöra med samtliga stödutbetalningar till dess undersökningsförfarandet varavslutat.

28.

    Genom skrivelse av den 24 april 1992 anmodade kommissionen de tyskamyndigheterna, THA och Volkswagen att tillhandahålla kompletterandeupplysningar. Till följd av ett möte den 28 april 1992 och av kommissionensskrivelser av den 14 maj, den 5 juni, den 21 augusti och den 17 november 1992översände de tyska myndigheterna kompletterande upplysningar genom skrivelserav den 20 maj, den 3 och den 12 juni, den 20 och den 29 juli, den 8 och den25 september, den 16 och den 21 oktober samt den 4 och den 25 november 1992,och Volkswagen genom skrivelser av den 15 juni och den 30 oktober 1992 samt den12 och den 20 juni 1993. Parterna träffades även den 16 juni, den 9 september, den12 och den 16 oktober och den 3 december 1992 samt den 8 och den 11 juni 1993.

29.

    Den 13 januari 1993 beslutade Volkswagen att senarelägga en stor del av deinvesteringar som ursprungligen var avsedda att ske i fabrikerna i Mosel och

Chemnitz. Volkswagen förutsåg framdeles att Mosel II:s lackeringsavdelning ochmonteringslinje inte skulle vara funktionsdugliga förrän år 1997 och attChemnitz II:s motortillverkningsenhet inte skulle tas i bruk förrän år 1996.Kommissionen medgav att göra en ny bedömning på grundval av Volkswagens nyainvesteringsplaner.

30.

    Den 30 mars 1993 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen tvåbeslut med ändring av 1991 års beslut (nedan kallade 1993 års beslut). Detsammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 708 miljoner DEM förMosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till195 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar underåren 1992-1997.

31.

    Vissa detaljer i Volkswagens nya investeringsplaner presenterades förkommissionen vid ett möte som hölls den 5 maj 1993. Genom en skrivelse av den6 juni 1993 översände även Tyskland vissa upplysningar beträffande dessa planer,som Volkswagen kompletterade genom skrivelser av den 24 juni och den6 juli 1993, samt genom telefax av den 10 november 1993. Dessa nya uppgiftergicks för övrigt igenom vid de möten som hölls den 18 maj, den 10 juni, den 2 ochden 22 juli 1993. Nya uppgifter om Volkswagens planerade tillverkningskapacitettillhandahölls i en skrivelse från den tyska regeringen av den 15 februari och genomtelefax av den 25 februari 1994.

32.

    Kommissionen inhämtade även nya uppgifter om dessa planer vid ett besök påplats i början av april 1994 samt under de möten som hölls den 11 maj, den 2,den 7 och den 24 juni 1994. Vid dessa möten överlämnades för övrigt handlingar,och andra handlingar översändes av de tyska myndigheterna och av Volkswagenden 10 maj, den 30 juni, den 4 och den 12 juli 1994.

33.

    Den 24 maj 1994 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen tvåbeslut med ändring av 1991 och 1993 års beslut (nedan kallade 1994 års beslut).Det sammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 648 miljoner DEM förMosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till167 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar underåren 1992-1997.

34.

    Genom en överenskommelse av den 21 juni 1994, som kompletterades genom etttillägg av den 1 november 1994, förvärvade Volkswagen av THA de 87,5 procentav bolagskapitalet i SAB som bolaget inte redan innehade.

35.

    Den 27 juli 1994 fattade kommissionen beslut 94/1068/EG om de investeringsstödsom beviljats Volkswagen-gruppen i de nya tyska delstaterna (EGT L 385, s. 1,nedan kallat Mosel I-beslutet). I detta beslut fastslog kommissionen särskilt följande(punkt IV fjärde stycket i övervägandena):

”Då förfarandet inleddes betraktade kommissionen samtliga Volkswagensinvesteringsplaner i Sachsen som en helhet och ville därför fatta ett beslut somomfattade samtliga delar av stödet. År 1993 senarelade Volkswagen investeringarnai de nya anläggningarna men gjorde samtidigt gällande att tillverkningstekniker, detarbete som skulle läggas ned samt andra avgörande parametrar inte skullepåverkas. Ett besök vid fabrikerna som gjordes det året visade emellertid, såsomexperter har bekräftat, att en sådan uppfattning inte längre var giltig. Volkswagenmedgav för övrigt att de gamla planerna numera var inaktuella och att bolaget vari färd med att ta fram nya. De nya planerna för fabrikerna för fordons- ochmotortillverkning Mosel II och Chemnitz II är direkt knutna till tillverkningen avGolf A4, som skall lanseras samtidigt som fabriken Mosel II tas i bruk, det vill sägaår 1997. Den slutgiltiga versionen av de nya planerna blir inte tillgänglig förrän islutet av år 1994. Enligt uppgifter kommer dessa planer att innehållagrundläggande förändringar vad gäller teknologi och tillverkningsstruktur. Det stårhelt klart att det samband som ursprungligen förelåg mellan investeringarna iTreuhands gamla fabriker och de planerna på nya konstruktioner på en ny platshar försvunnit. Kommissionen har därför beslutat att för tillfället endast behandlade omstruktureringsstöd som avser redan existerande fabriker, eftersom den medhjälp av befintlig information kan skapa sig en klar bild av situationen, och fatta ettbeslut beträffande de nya planerna först när Volkswagen och Tyskland är i ståndatt presentera de definitiva stöd- och investeringsplanerna.”

36.

    Det framgår av Mosel I-beslutet att avdelningarna för lackering och slutmonteringvid Mosel I moderniserades och byggdes om i enlighet med överenskommelsen medTHA (se ovan punkt 16). Under en inledande period fram till år 1992 användesMosel I för slutmontering av modellerna VW Polo och Golf A2, vars olika delartillverkades annorstädes i andra av Volkswagen-gruppens fabriker och levereradestill Mosel I i separata delar. Från och med juli 1992 gjorde en kombineradanvändning av avdelningarna för lackering och slutmontering vid Mosel I, varsombyggnad just hade avslutats, och den nya karossmonteringen vid Mosel II, somjust hade tagits i bruk, det möjligt att påbörja tillverkningen av modellen Golf A3i Mosel, medan plåtpressarbetena utfördes på annan ort. Därefter flyttadeslogistikfunktionen från anläggningen i Wolfsburg till Mosel I i januari 1993, och nyaunderleverantörsföretag med kapacitet att tillhandahålla de delar som varnödvändiga för Mosel I och Chemnitz I etablerade sig i närheten. Den nyaplåtpressavdelningen vid Mosel II började användas i mars 1994, i närheten avMosel I.

37.

    Det var mot bakgrund av detta som kommissionen i artikel 1 i Mosel I-beslutetsärskilt förklarade att olika stöd som beviljats fram till slutet av år 1993 - dentidpunkt då omstruktureringen skulle vara avslutad - var förenliga med dengemensamma marknaden. Dessa stöd uppgick till 487,3 miljoner DEM för Mosel Ioch 84,8 miljoner DEM för Chemnitz I. Däremot förklarades vissa stöd somtilldelats senare vara oförenliga med den gemensamma marknaden, i synnerhet destöd som kvalificerats som stöd till investering för utbyte och modernisering som

enligt Mosel I-beslutet inte var tillåtna enligt gemenskapens rambestämmelser (seMosel I-beslutet, punkterna IX och X).

38.

    Den tyska regeringen underrättade därefter vid ett flertal tillfällen kommissionenmuntligen om förseningar i genomförandet av Mosel II och Chemnitz II. I enskrivelse av den 12 april 1995 påminde kommissionen de tyska myndigheterna omatt de var skyldiga att underrätta kommissionen om Volkswagens planer för dessanya fabriker, så att kommissionen kunde genomföra undersökningen av de stöd somvar hänförliga härtill. Denna skrivelse besvarades inte. Genom skrivelse av den4 augusti 1995 begärde kommissionen att nödvändiga upplysningar skulle ges inomgående och tillkännagav att den, för det fall Tyskland inte efterkom dennabegäran, skulle fatta ett interimistiskt beslut, följt av ett slutligt beslut, på grundvalav de fakta den hade tillgång till. Genom en skrivelse av den 22 augusti 1995besvarade den tyska regeringen kommissionens skrivelse och meddelade attVolkswagens investeringsplaner ännu inte var färdigställda.

39.

    Den 31 oktober 1995 fattade kommissionen beslut 96/179/EG och uppfordrade dentyska regeringen att tillhandahålla all dokumentation, all information och alla dataom Volkswagen-gruppens nyinvesteringsprojekt i de nya tyska delstaterna och omdet stöd som skulle beviljas till dem (EGT L 53, 1996, s. 50).

40.

    Till följd av detta beslut gavs vissa upplysningar beträffande dessa projekt ochtillverkningskapaciteten till kommissionen vid ett möte den 20 november 1995. Debekräftades senare genom skrivelse av den 13 december 1995 och förtydligades vidett besök på plats den 21 och den 22 december 1995. Den 15 januari 1996 ställdekommissionen ytterligare frågor till de tyska myndigheterna. Efter ett möte den23 januari 1996 gavs flertalet av de upplysningar som saknades in till kommissionengenom skrivelser av den 1 och den 12 februari 1996.

41.

    Den 21 februari 1996 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsentvå beslut med ändring av 1991, 1993 och 1994 års beslut (nedan kallade 1996 årsbeslut). Det sammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 499 miljoner DEMför Mosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till109 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar underåren 1992-1997.

42.

    Genom skrivelse av den 23 februari 1996 påminde kommissionen de tyskamyndigheterna om att den fortfarande saknade vissa uppgifter. Dessa tillhandahöllsvid ett möte den 25 mars 1996 och diskuterades därefter den 2 och den11 april 1996. Ett nytt möte hölls den 29 maj 1996.

43.

    Den 26 juni 1996 fattade kommissionen beslut 96/666/EG om stöd från Tysklandtill Volkswagen-gruppen för fabrikerna Mosel och Chemnitz (EGT L 308, s. 46,nedan kallat beslutet). Beslutstexten har följande lydelse:

”Artikel 1

Följande stödåtgärder som planerats av Tyskland för de olika investeringsprojekteninom Volkswagen AG i Sachsen är förenliga med artikel 92.3 c i EG-fördraget ochartikel 61.3 c i EES-avtalet.

-    Stöd som har beviljats av Tyskland till Volkswagen Sachsen GmbH ochVolkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för derasinvesteringsprojekt i Mosel (Mosel II) och Chemnitz (Chemnitz II) i formav investeringsstöd (Investitions zuschüsse) på upp till 418,7 miljoner tyskamark.

-    Stöd som har beviljats av Tyskland till Volkswagen Sachsen GmbH ochVolkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för derasinvesteringsprojekt i Mosel (Mosel II) och Chemnitz (Chemnitz II) i formav investeringsbidrag (Investitions zulages) på upp till 120,4 miljoner tyskamark.

Artikel 2

Följande stödåtgärder som planerats av Tyskland för de olika investeringsprojekteninom Volkswagen AG i Sachsen är oförenliga med artikel 92.3 c i EG-fördraget ochartikel 61.3 c i EES-avtalet och får inte beviljas:

-    Det planerade investeringsstödet till Volkswagen Sachsen GmbH ochVolkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för derasinvesteringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II i form av särskildaavskrivningar på investeringar inom ramen för lagen om stödberättigadeområden (Fördergebietsgesetz) till ett nominellt värde av 51,67 miljonertyska mark.

-    Det planerade investeringsstödet till Volkswagen Sachsen GmbH ochVolkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för derasinvesteringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II i form av investeringsstöd(Investitions zuschüsse) på 189,1 miljoner tyska mark som går utöver detbelopp som nämns i artikel 1, första strecksatsen.

Artikel 3

Tyskland försäkrar att kapaciteten i fabrikerna i Mosel inte överskrider en nivå på432 enheter per dag år 1997. ...

Dessutom skall Tyskland inlämna till, och diskutera med, kommissionen enårsrapport om de stödberättigade investeringarna på 2654,1 miljoner tyska marki Mosel II och Chemnitz II och om de faktiska utbetalningarna av stöd, för attsäkerställa att den kombinerade faktiska stödnivån, uttryckt som

bruttobidragsekvivalent, inte överstiger 22,3 % för Mosel II och 20,8 % förChemnitz II. ...

Artikel 4

Tyskland skall inom en månad efter delgivningen av detta beslut meddelakommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att efterleva detta beslut.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.”

44.

    Till följd av en skrivelse som ordföranden för Volkswagens ledningsgrupp sände tillministerpresidenten i Freistaat Sachsen den 8 juli 1996, betalade Freistaat Sachsenut 90,7 miljoner DEM till Volkswagen i juli 1996 i form av investeringsstöd somgenom beslutet hade förklarats oförenliga med den gemensamma marknaden.

Förfarandet

45.

    Genom ansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansli den 26 augusti ochden 13 september 1996 väckte Freistaat Sachsen respektive Volkswagen ochVW Sachsen talan om delvis ogiltigförklaring av beslutet, vilka registrerades somnr T-132/96 respektive T-143/96.

46.

    Genom ansökan som gavs in till domstolens kansli den 16 september 1996 väckteFörbundsrepubliken Tyskland talan, registrerad som nr C-301/96, om delvisogiltigförklaring av beslutet.

47.

    Genom ansökan som gavs in till domstolens kansli den 16 september 1996 väcktekommissionen en fördragsbrottstalan mot Förbundsrepubliken Tyskland, till följdav den betalning som Freistaat Sachsen gjort till ett belopp av 90,7 miljoner DEMi form av stöd som genom beslutet hade förklarats oförenliga med dengemensamma marknaden. Denna talan registrerades hos domstolen somnr C-302/96.

48.

    I en separat ansökan som gavs in till förstainstansrättens kansli den8 november 1996 framförde kommissionen i mål T-132/96 en invändning omrättegångshinder enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna.

49.

    Genom beslut av den 4 februari 1997 förklarade domstolen förfarandet imål C-301/96, Tyskland mot kommissionen, vilande fram till dess dom meddelatsi målen vid förstainstansrätten.

50.

    Genom ansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansli den 13 respektiveden 19 februari 1997 begärde Förbundsrepubliken Tyskland och Förenadekungariket att få intervenera i mål T-132/96 och T-143/96.

51.

    Genom skrivelser av den 10 april och den 17 juli 1997 samt den 26 maj 1998begärde sökandena konfidentiell behandling av vissa uppgifter i förhållande tillFörenade kungariket.

52.

    Genom beslut av den 26 mars 1998 beslutade domstolens ordförande omavskrivning av mål C-302/96.

53.

    Den 29 juni 1998 höll förstainstansrätten (andra avdelningen i utökadsammansättning) ett informellt möte med parterna.

54.

    Genom beslut av den 30 juni 1998 beslutade förstainstansrätten (andra avdelningeni utökad sammansättning) att kommissionens invändning om rättegångshinder skulleavgöras i samband med prövningen i sak.

55.

    Genom beslut av den 1 och den 3 juli 1998 gav ordföranden för förstainstansrättensandra avdelning i utökad sammansättning Förbundsrepubliken Tyskland ochFörenade kungariket tillåtelse att intervenera i mål T-132/96 och T-143/96, till stödför sökandens respektive svarandens yrkanden. Ordföranden biföll även delvisansökningarna om konfidentiell behandling.

56.

    Genom beslut av den 7 juli 1998 förenade ordföranden för förstainstansrättensandra avdelning i utökad sammansättning de båda målen T-132/96 och T-143/96med avseende på det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

57.

    Genom skrivelser som ankom mellan den 17 och den 22 juli 1998 som svar på enfråga som ställts av förstainstansrätten (andra avdelningen i utökadsammansättning) som en åtgärd för processledning, uttalade sig parterna samtFörbundsrepubliken Tyskland om de eventuella konsekvenserna för förfarandet imål T-132/96 och T-143/96 och särskilt för tvistens föremål av att en förlikning sketti mål C-302/96.

58.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra avdelningeni utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Med undantag förFörenade kungariket, som hade laga förfall, utvecklade parterna sin talan ochsvarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid offentligt sammanträde den30 juni 1999.

Parternas yrkanden

59.

    Freistaat Sachsen har yrkat att förstainstansrätten skall:

-    ogiltigförklara artikel 2 i beslutet,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

60.

    Volkswagen och VW Sachsen har yrkat att förstainstansrätten skall:

-    ogiltigförklara artikel 2 i beslutet,

-    ogiltigförklara artikel 3 i beslutet till den del stödnivån, uttryckt sombruttobidragsekvivalent, är begränsad till 22,3 procent för Mosel II och till20,8 procent för Chemnitz II,

-    ogiltigförklara artikel 1 i beslutet till den del det investeringsstöd somförklarats förenligt med den gemensamma marknaden har begränsats till418,7 miljoner DEM,

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

61.

    Förbundsrepubliken Tyskland stöder sökandenas yrkanden.

62.

    Kommissionen har i mål T-132/96 yrkat att förstainstansrätten skall:

-    avvisa talan och i andra hand ogilla den,

-    förplikta Freistaat Sachsen att ersätta rättegångskostnaderna.

63.

    Kommissionen har i mål T-143/96 yrkat att förstainstansrätten skall:

-    ogilla talan,

-    förplikta Volkswagen och VW Sachsen att solidariskt ersättarättegångskostnaderna.

64.

    Förenade kungariket stöder kommissionens yrkanden.

65.

    Vid sammanträdet den 30 juni 1999 begärde sökandena i mål T-143/96 attförstainstansrätten skulle fastställa att det inte längre finns något föremål för talan,såvitt den avser ogiltigförklaring av artikel 2 första strecksatsen i beslutet, vari detförklaras att investeringsstödet i form av särskilda avskrivningar på investeringarinte är förenligt med den gemensamma marknaden, och att i detta fall tillämpaartikel 87.6 i rättegångsreglerna. Förstainstansrätten har också noterat att dennabegäran enligt kommissionen skall tolkas som att sökandena delvis har återkallatsin talan, vilket innebär att artikel 87.5 i rättegångsreglerna skall tillämpas.

Upptagande till sakprövning av talan i mål T-132/96

Parternas argumentation

66.

    Till stöd för sin invändning om rättegångshinder har kommissionen för det förstagjort gällande att en territoriell enhet som Freistaat Sachsen inte a priori har

talerätt enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) närdet gäller systemet för statligt stöd, eftersom det enligt artikel 93 i detta fördragendast är medlemsstaterna som kan vara rättssubjekt i förhållande tillgemenskapen.

67.

    Kommissionen har särskilt understrukit att artikel 92 i EG-fördraget (nuartikel 87 EG i ändrad lydelse) i sin punkt 1 - liksom artikel 93.2 - hänvisar tillstöd som ”ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel”, attanmälningsskyldigheten enligt artikel 93.3 i fördraget endast åligger den berördamedlemsstaten, att det endast är denna stat som är inblandad i det förfarande somgenomförs i enlighet med artikel 93.2 i fördraget, att skyldigheten att upphäva ellerändra ett stöd som kommissionen har beslutat är oförenligt med den gemensammamarknaden endast åligger medlemsstaten samt att den talan som kommissionenenligt artikel 93.2 andra stycket i fördraget kan väcka om denna skyldighet inteiakttas endast riktas mot medlemsstaten.

68.

    Att mot den bakgrunden tillerkänna en territoriell enhet talerätt skulle innebära ettifrågasättande av medlemsstatens exklusiva ansvar vad beträffar stöd somfinansieras med hjälp av statliga medel och skulle kunna ge upphov tillintressekonflikter mellan den territoriella enheten och medlemsstaten i fråga, somvarken kommissionen eller gemenskapsdomstolen har behörighet att avgöra.

69.

    Från gemenskapsrättslig synpunkt föreligger det under alla omständigheter delvisidentitet mellan Freistaat Sachsen och Förbundsrepubliken Tyskland, och denförstnämnda kan inte betraktas som ”en annan person” än den sistnämnda utan attdet system för talerätt som föreskrivs i artikel 173 i fördraget ändras.

70.

    Kommissionen har tillagt att om den omtvistade talan kan tas upp till sakprövningskulle det av nödvändighet medföra en flerdubbling av den typen av talan,rättsosäkerheten skulle öka, det system som föreskrivs i artiklarna 92 och 93 ifördraget skulle äventyras och genomförandet av kommissionens beslut i fråga omstatligt stöd likaså.

71.

    Kommissionen har för det andra gjort gällande att Freistaat Sachsen av två skälinte har ett berättigat intresse att få saken prövad enligt artikel 173 fjärde stycketi fördraget. För det första följer de stöd som Freistaat Sachsen har beviljat avförbundslagstiftning, och för det andra har Förbundsrepubliken Tyskland talerättenligt artikel 173 andra stycket i fördraget. Freistaat Sachsen kan därför inte ansesha ett berättigat intresse att få saken prövad som är skilt från det intresse somTyskland har. Tyskland har för övrigt också väckt talan om ogiltigförklaring avbeslutet (mål C-301/96).

72.

    Den omständigheten att Freistaat Sachsen har egenskap av ”stat” enligtFörbundsrepubliken Tysklands interna konstitutionella ordning saknar betydelse igemenskapsrätten. EG-fördraget ger inga särskilda rättigheter till delstater, förutom

de som eventuellt ges genom artikel 198a (nu artikel 263 EG i ändrad lydelse)inom ramen för Regionkommittén. Det följer således inte med automatik attFreistaat Sachsen i egenskap av juridisk person också har en rätt föra talan enligtgemenskapsrätten (se generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i de förenademålen 62/87, Exécutif régional wallon och Glaverbel mot kommissionen, punkt 13(dom av den 8 mars 1988, REG 1988, s. 1573, 1582), generaladvokaten VanGervens förslag till avgörande i mål C-70/88, parlamentet mot kommissionen (domav den 22 maj 1990, REG 1990, s. I-2041, 2063), och generaladvokaten Lenz förslagtill avgörande i mål C-298/89, Gibraltar mot kommissionen, punkterna 38-51 (domav den 29 juni 1993, REG 1993, s. I-3605, 3621)).

73.

    För övrigt är ett investeringsstöd i form av särskilda avskrivningar som ges enligtlagen med namnet Fördergebietsgesetz helt och hållet baserat på den förbundslagsom går under namnet Gesetz über Sonderabschreibungen und Abzugsbeträge imFördergebiet, som det i enlighet med artikel 87 i grundlagen ankommer påskatteförvaltningen att tillämpa. På samma sätt är det beträffandeskattesubventionerna av investeringarna (Investitionszulagengesetz, 1993). Likaså ärlagen om gemensamma uppgifter, på vilken investeringsstöden i fråga är grundade,en förbundslag som vilar på artikel 91a i grundlagen, som i princip ger de olikadelstaterna ansvar för att ”förbättra den regionala ekonomiska strukturen”, meni direkt samarbete med förbundsstaten (se domstolens dom av den 14 oktober 1987i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987, s. 4013, punkt 2 och följandepunkter), som står för hälften av kostnaderna. Enligt artikel 85 i grundlagen kanförbundsregeringen för övrigt anta allmänna administrativa bestämmelser, utfärdainstruktioner till delstatens myndigheter och sända representanter dit samt inkrävarapporter och översändande av handlingar i ärendet. Detta visar för det första attförbundsstaten agerar även vid genomförandet av gemensamma uppgifter. För detandra visar det att förbundsstaten och delstaterna har identiska intressen när detgäller att förbättra de regionala ekonomiska strukturerna. Freistaat Sachsen förmårsåledes inte visa på vilket sätt dess intressen skiljer sig från dem som Tyskland har(se domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 282/85, DEFI mot kommissionen,REG 1986, s. 2469, punkt 18). I det aktuella fallet kan det rättsliga skyddetsäkerställas genom att Förbundsrepubliken Tyskland också har väckt en talan.

74.

    Kommissionen har för det tredje anfört att Freistaat Sachsen varken är direkt ellerpersonligen berörd av beslutet.

75.

    Den är inte direkt berörd, eftersom den för det första, till skillnad från de andrasökandena, inte vid någon tidpunkt har deltagit i det administrativa förfarandet. Fördet andra vilar dess skyldighet att bevilja investeringsstöd på förbundslagstiftning.Den omständigheten att genomförandet av ramplanen enligt artikel 9 i lagen omgemensamma uppgifter åvilar delstaterna, och att förbundsstaten ersätter hälftenav kostnaderna, förändrar inte på något sätt denna slutsats. Under allaomständigheter avser beslutet inte endast investeringsstöden utan även andrasubventioner som beviljas av förbundsstaten. Det rör sig om ett enda beslutbeträffande samtliga stöd, enbart riktat till Förbundsrepubliken Tyskland.

76.

    Freistaat Sachsen är inte heller personligen berörd. Den befinner sig nämligen intei en faktisk situation som särskiljer den i förhållande till alla andra personer ochdärigenom försätter den i en ställning som motsvarar den som gäller för en personsom ett beslut är riktat till (se generaladvokaten Lenz förslag till avgörande imål 222/83, Commune de Differdange m.fl. mot kommissionen (domstolens domav den 11 juli 1984, REG 1984, s. 2889, 2905)).

77.

    Kommissionen har slutligen understrukit att situationen i det aktuella fallet ärdensamma som förstainstansrätten har beskrivit i sitt beslut av den 16 juni 1998 imål T-238/97, Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet (REG 1998,s. II-2271). Däremot är inte förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 imål T-214/95, Vlaams Gewest mot kommissionen (REG 1998, s. II-717) och av den15 juni 1999 i mål T-288/97, Regione autonoma Friuli Venezia Giulia motkommissionen (REG 1999, s. II-0000) möjliga att tillämpa i det aktuella fallet. Fördet första är investeringsstöden i form av särskilda avskrivningar beviljade avförbundsmyndigheterna och med stöd av förbundslagstiftning. För det andra baserasinvesteringsstöden på förbundslagstiftning, och Freistaat Sachsen utövar inte egenbehörighet och har inte något utrymme för egen bedömning i frågan. För det tredjeinnebär inte beslutet någon skyldighet för Freistaat Sachsen att återkräva deomtvistade stöden utan endast ett förbud mot att betala ut dem.

78.

    Förenade kungariket stöder i sak kommissionens argument.

79.

    Freistaat Sachsen har bestritt kommissionens argument. Den har i sak gjortgällande att kommissionen har uppmuntrat den att väcka talan, att besluten attbevilja de omtvistade stöden omfattas av dess exklusiva behörighet enligt tysk rätt,att dessa stöd - åtminstone delvis - har finansierats av Freistaat Sachsen, att dessföreträdare har deltagit i det administrativa förfarandet och att den under allaomständigheter är direkt och personligen berörd av beslutet.

80.

    Förbundsrepubliken Tyskland stöder i sak de argument som anförts av FreistaatSachsen.

Förstainstansrättens bedömning

81.

    Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att Freistaat Sachsen har rättskapacitetenligt tysk rätt och därför kan väcka talan om ogiltigförklaring i enlighet medartikel 173 fjärde stycket i fördraget, enligt vilken varje fysisk eller juridisk personfår väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som,även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annanperson, direkt och personligen berör honom (se domen i det ovannämnda måletVlaams Gewest mot kommissionen, punkt 28, och där angiven rättspraxis samtbeslutet i det ovannämnda målet Comunidad Autónoma de Cantabria mot rådet,punkt 43).

82.

    Eftersom beslutet är riktat till Förbundsrepubliken Tyskland skall det undersökasom det direkt och personligen berör Freistaat Sachsen.

83.

    Andra personer än dem som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att varapersonligen berörda, i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget,endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkandeför dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande tillalla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar densom gäller för en person som beslutet är riktat till (domstolens dom av den15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1962, s. 199, 223,svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och av den 28 januari 1986 i mål 169/84,Cofaz m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 391, punkt 21, svensk specialutgåva,volym 8, s. 421). Syftet med denna bestämmelse är nämligen att säkra ett rättsligtskydd även till förmån för den som, utan att vara mottagare av den omtvistaderättsakten, faktiskt berörs av denna på ett liknande sätt som en mottagare (domeni det ovannämnda målet Commune de Differdange m.fl. mot kommissionen,punkt 9).

84.

    I det aktuella fallet avser beslutet stöd som beviljats av Freistaat Sachsen, delvisgenom att egna medel används. Beslutet påverkar inte bara de rättsakter somFreistaat Sachsen har antagit, det vill säga 1991, 1993, 1994 och 1996 års beslut,utan det hindrar även sökanden från att utöva sin autonoma behörighet på det sättsom den önskar (se domarna i de ovannämnda målen Vlaams Gewest motkommissionen, punkt 29, och Regione autonoma Friuli Venezia Giulia motkommissionen, punkt 31).

85.

    Det framgår nämligen av punkterna 2-4 i domen av den 14 oktober 1987 i detovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, som kommissionen har åberopat,att regionalstöd i Förbundsrepubliken Tyskland i princip beviljas av de olikadelstaterna, även om det efter ändring av grundlagen år 1969 i en nyinfördartikel 91a föreskrivs att även förbundsstaten skall medverka till att förbättra deregionala ekonomiska strukturerna. Enligt lagen om gemensamma uppgifter, somantagits med stöd av denna artikel 91a, har stödprogram utarbetats i form avramplaner som sedan år 1972 regelmässigt har antagits av förbundsstaten ochdelstaterna tillsammans. De stöd som betalas ut till följd av dessa ramplanerfinansieras av både förbundsstaten och delstaterna. Parallellt med ramplanerna somantas enligt lagen om gemensamma uppgifter kan delstaterna även föreskrivaregionalstödsprogram till förmån för de företag som gör investeringar i delstaten.

86.

    Vidare har beslutet till följd att Freistaat Sachsen tvingas att inleda ettadministrativt förfarande för att återkräva de stöd som utbetalats till mottagarna,vilket den ensam är behörig att göra på nationell nivå. Det har i detta avseende vidsammanträdet noterats, på kommissionens begäran, att en del av dessa stöd haråterbetalats till Freistaat Sachsen.

87.

    Till skillnad från vad kommissionen har påstått kan situationen för FreistaatSachsen inte jämföras med situationen för Communidad Autónoma de Cantabriai det mål som ledde till beslutet i det ovannämnda målet Communidad Autónomade Cantabria mot rådet, eftersom den förmåga att kunna särskiljas som dennaautonoma gemenskap påstod sig inneha var begränsad till den omtvistaderättsaktens sociala och ekonomiska återverkningar inom dess territorium.

88.

    Härav följer att Freistaat Sachsen är personligen berörd av beslutet i den meningsom avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

89.

    Även om detta beslut för övrigt var riktat till Förbundsrepubliken Tyskland, har denationella myndigheterna inte förfogat över något utrymme för skönsmässigbedömning när det delgavs Freistaat Sachsen.

90.

    Denna berörs således direkt av den omtvistade rättsakten i den mening som avsesi artikel 173 fjärde stycket i fördraget (se i detta avseende domstolens dom av den13 maj 1971 i de förenade målen 41/70, 42/70, 43/70 och 44/70, International FruitCompany m.fl. mot kommissionen, REG 1971, s. 411, punkterna 26-28, av den29 mars 1979 i mål 113/77, NTN Toyo Bearing Company m.fl. mot rådet,REG 1979, s. 1185, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 4, s. 415, och av den26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen, REG 1988, s. 2151,punkt 12).

91.

    Beträffande frågan huruvida Freistaat Sachsens intresse av att väcka talan motbeslutet inte utgör en del av den tyska statens intresse (se domen i det ovannämndamålet Regione autonoma Friuli Venezia Giulia mot kommissionen, punkt 34), följerdet av vad ovan anförts att dess ställning inte kan jämföras med sökandens i detovannämnda målet DEFI mot kommissionen. I det målet var den franskaregeringen behörig att fastställa DEFI-kommitténs förvaltning och politik, ochsåledes även att ange de intressen som kommittén skulle bevaka. Däremot utgörde investeringsstöd som är i fråga i detta fall åtgärder som Freistaat Sachsen harvidtagit inom ramen för den lagstiftande och ekonomiska autonomi som den hardirekt enligt den tyska författningen.

92.

    Härav följer att Freistaat Sachsen har ett intresse av att väcka talan mot beslutetsom är skilt från den tyska statens intresse, och den har därför rätt att väcka talanmot det omtvistade beslutet enligt artikel 173 fjärde stycket i fördraget.

93.

    De andra grunder och argument som kommissionen har anfört till stöd för sininvändning om rättegångshinder skall underkännas av skäl som är identiska medde skäl som redovisades i punkterna 37-49 i domen i det ovannämnda måletRegione autonoma Friuli Venezia Giulia mot kommissionen.

94.

    På ovan anförda skäl ogillas kommissionens invändning om rättegångshinder.

Prövning i sak

95.

    Till stöd för sina yrkanden i mål T-143/96 har Volkswagen och VW Sachsen i sakanfört fyra grunder; felaktig bedömning av fakta, vilket sökandena jämställer medett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 173i fördraget, åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget, flera fall av åsidosättande avartikel 92.3 i fördraget och åsidosättande av principen om skydd för berättigadeförväntningar. De har även åberopat ett flertal brister i motiveringen av beslutet.Till stöd för sina yrkanden i mål T-132/96 har Freistaat Sachsen anfört två grunder;åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget och åsidosättande av artikel 92.3 ifördraget.

96.

    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att den grund som avser felaktigbedömning av fakta, såsom den presenterats av sökandena, saknar självständigtinnehåll i förhållande till de andra grunderna. Dessutom kan inte en förvrängningav fakta kvalificeras som ”åsidosättande av väsentliga formföreskrifter” i denmening som avses i artikel 173 i fördraget. För övrigt är inte förstainstansrättenbunden av hur parterna har rubricerat sina grunder och argument.

97.

    I det aktuella fallet är det lämpligt att behandla samtliga grunder och argument ide båda målen under tre huvudrubriker, om påstått åsidosättande av artikel 92.2 ci fördraget, av artikel 92.3 i fördraget respektive av principen om skydd förberättigade förväntningar. De påståenden som rör felaktig bedömning av fakta samtden grund som avser beslutets bristande motivering kan under alla omständigheteruttömmande undersökas samtidigt som de formellt knyts till någondera av dessa trerubriker, vilket sökandena har medgett i sina skriftliga yttranden överförhandlingsrapporten.

I - Åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget

Parternas argumentation

98.

    Enligt sökandena har kommissionen åsidosatt artikel 92.2 c i fördraget genom atti punkt X tredje stycket i beslutet ha angett att det undantag som däri föreskrivs”skall tolkas snävt och bör inte tillämpas på regionalt stöd till nyainvesteringsprojekt”. Kommissionen har således vägrat att undersöka huruvidavillkoren för att tillämpa denna bestämmelse var uppfyllda i det aktuella fallet ochhar i stället nöjt sig med att hänvisa till lämplighetsöverväganden trots att den,eftersom det rör sig om ett lagstadgat undantag från förbudet mot statligt stöd iartikel 92.1 i fördraget, inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning (sedomstolens dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris motkommissionen, REG 1980, s. 2671, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 5, s. 303,generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mål C-142/87, Belgien motkommissionen, punkt 19 (dom av den 21 mars 1990, REG 1990, s. I-959, 979,svensk specialutgåva, volym 10, nedan kallad Tubemeuse II-domen), och

generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i mål 102/87, Frankrike motkommissionen, punkt 25 (dom av den 13 juli 1988, REG 1988, s. 4067, 4075)).

99.

    För det första fortsätter, enligt sökandena, artikel 92.2 c i fördraget att varatillämplig efter Tysklands återförening år 1990, även i de regioner som inte liggeri direkt anslutning till den gamla gränsen.

100.

    För det andra är artikel 92.2 c i fördraget tillämplig på de nya delstaterna. I dennabestämmelse omnämns nämligen rent allmänt de områden som påverkats genomTysklands delning, utan att göra åtskillnad mellan öst och väst.

101.

    Sökandena har understrukit att artikel 92.2 c i fördraget inte togs bort vidundertecknandet av Maastrichtfördraget, att en liknande bestämmelse har införtsi EES-avtalet och att denna bestämmelse vid antagandet av Amsterdamfördragetutan ändring återgavs i den nya artikel 87.2 c EG. Enligt Freistaat Sachsen är denenda möjliga tolkningen av den vilja som de höga fördragsslutande parterna pådetta sätt visat, att bestämmelsen är tillämplig på alla de regioner i Tyskland som,på grund av den ekonomiska skada den kommunistiska regimen framkallat, i frågaom ekonomisk utveckling fortfarande ligger långt efter andra regioner iförbundsrepubliken.

102.

    Freistaat Sachsen har i detta avseende ifrågasatt kommissionens kategoriska vägranatt tillämpa artikel 92.2 c i fördraget på de nya delstaterna efter år 1990. Den harunderstrukit att denna inställning står i motsatsförhållande till den inställningkommissionen intog i sitt beslut av den 11 december 1964 om stöd avsett attunderlätta integrationen av Saarland i Förbundsrepubliken Tysklands ekonomi(Europeiska ekonomiska gemenskapens bulletin nr 2-1965, s. 33, nedan kallatSaarland-beslutet).

103.

    För det tredje gjorde den tyska regeringen under det administrativa förfarandetgällande (se punkt V första stycket 1 i beslutet) att artikel 92.2 c i fördraget skulletillämpas. Eftersom det rör sig om ett lagstadgat undantag från det förbud somföreskrivs i artikel 92.1 i fördraget ankom det således på kommissionen att fastställaatt villkoren för dess tillämpning inte var uppfyllda i det aktuella fallet, och inte påden tyska regeringen att bevisa motsatsen. Kommissionen vägrade emellertid attinförskaffa mer detaljerade upplysningar eller att ta upp frågan, trots attkommissionsledamoten Sir Leon Brittan i en skrivelse till den tyska regeringen avden 1 juni 1992 angav att kommissionen skulle undersöka om det var möjligt atttillämpa artikel 92.2 c i fördraget. Kommissionen har därigenom även underlåtit attuppfylla sin skyldighet att själv ta reda på alla relevanta omständigheter (sedomstolens dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Constenoch Grundig mot kommissionen, REG 1966, s. 429, 501, svensk specialutgåva,volym 1, s. 277, och av den 14 februari 1978 i mål 27/76, United Brands motkommissionen, REG 1978, s. 207, punkterna 267 och 268, svensk specialutgåva,

volym 4, s. 9, samt förstainstansrättens dom av den 10 mars 1992 i mål T-9/89, Hülsmot kommissionen, REG 1992, s. II-499, punkterna 66-68).

104.

    För det fjärde uppfyller motiveringen av beslutet på denna punkt (punkt X tredjestycket) inte de krav som domstolens praxis ställer och är därför inte tillräcklig föratt rättfärdiga att artikel 92.2 c i fördraget inte tillämpas i det aktuella fallet (sesärskilt domstolens dom av den 4 juli 1963 i mål 24/62, Tyskland motkommissionen, REG 1963, s. 131, 155, av den 13 mars 1985 i de förenademålen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek motkommissionen, REG 1985, s. 809, punkterna 23 och 24, svensk specialutgåva,volym 8, s. 103, av den 28 april 1993 i mål C-364/90, Italien mot kommissionen,REG 1993, s. I-2097, punkterna 44 och 45, och av den 24 oktober 1996 i deförenade målen C-329/93, C-62/95 och C-63/95, Tyskland mot kommissionen,REG 1996, s. I-5151, punkterna 36 och 53). Att den beslutet är riktat till harmöjlighet att finna skälen för beslutet i tidigare beslut är i detta hänseende intetillräckligt (se domstolens dom av den 17 mars 1983 i mål 294/81, Control DataBelgien mot kommissionen, REG 1983, s. 911, 932).

105.

    Sökandena har gjort gällande att beslutets bristande motivering på denna punktinte kan korrigeras genom svaromålet, när beslutet inte ens innehåller rudimentäraskäl (se domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel motparlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22, och av den 12 november 1985 imål 183/83, Krupp mot kommissionen, REG 1985, s. 3609, punkt 21, samtförstainstansrättens dom av den 2 juli 1992 i mål T-61/89, DanskPelsdyravlerforening mot kommissionen, REG 1992, s. II-1931, punkterna 131 och137, svensk specialutgåva, volym 13). Under alla omständigheter står denargumentation som förts fram i svaromålet, enligt vilken tillämpningen avartikel 92.2 c i fördraget i de nya delstaterna är utesluten av territoriella skäl, imotsatsförhållande till den argumentation som använts i beslutet.

106.

    För det femte är även motiveringen i beslutet motsägelsefull, eftersomkommissionen utesluter tillämpningen av artikel 92.2 c i fördraget av det skälet attdet i det aktuella fallet rör sig om ett ”nytt investeringsprojekt”, medan den vid sinbedömning av stödet i förhållande till artikel 92.3 c i fördraget anger att det interör sig om en ”nyinvestering” utan om en ”utvidgningsinvestering”.

107.

    För det sjätte uppfyller Freistaat Sachsen, i synnerhet den del av territoriet sominbegriper städerna Zwickau och Chemnitz, de villkor som uppställs av artikel92.2 c i fördraget, eftersom den har varit helt och hållet avskuren från Västtysklandi ekonomiskt hänseende. Freistaat Sachsen har i detta avseende hänvisat till ensakkunnigrapport Von Dohnanyi/Pohl, av vilken framgår att den allvarligaekonomiska situationen för de nya delstaterna är en följd av Tysklands delning.

108.

    För att avgöra vilka nackdelar som denna delning har orsakat, är det nödvändigtatt jämföra Sachsens ekonomiska situation före och efter denna delning. Det är

däremot inte nödvändigt att inom ramen för förevarande talan bedömakonsekvenserna av det politiska och ekonomiska system som infördes i DDR.

109.

    Före Tysklands delning förekom det emellertid en betydande bilindustri i området,i Zwickau och Chemnitz, i synnerhet genom företaget Auto Union AG. På grundav delningen upphörde försäljningen helt och hållet av fordon på de traditionellamarknaderna, nämligen Västtyskland och resten av Europa. Auto Union AGuppförde då nya fabriker i Ingolstadt, Bayern. Trots förekomsten av begränsadeavsättningsmöjligheter i Västeuropa föll därefter tillverkningen av fordon ochmotorer i Zwickau och Chemnitz samman. Utan Tysklands delning hade AutoUnion AG, numera Audi, kunnat förbli i området och varit lika framgångsrikt somdet nu är.

110.

    Samtliga stöd som nu är i fråga, och som är avsedda att underlätta uppförandet aven fabrik för biltillverkning och en fabrik för tillverkning av motorer i Sachsen, ärdärför ”nödvändiga” i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget, eftersomnackdelarna till följd av Tysklands delning kvarstår. Det är endast inför möjlighetenatt erhålla samtliga dessa stöd som Volkswagen i det aktuella fallet är berett attinvestera i återuppbyggnaden av en bilindustri som till sin storlek är jämförbar medden industri som fanns i området före delningen. Volkswagens investeringar är förövrigt avsedda att vara en signal i syfte att uppmuntra andra företagare attinvestera i området.

111.

    För det sjunde är kommissionens vägran att tillämpa artikel 92.2 c i fördraget iMosel I-beslutet inte relevant. Varken den tyska regeringen eller Volkswagen harhaft möjlighet att angripa detta beslut rättsligt, eftersom huvudparten av stöden ifråga förklarades förenliga med den gemensamma marknaden.

112.

    Kommissionen har i beslutet följaktligen felaktigt tillämpat kriterierna i artikel 92.3i fördraget, och i synnerhet kriterierna i gemenskapens rambestämmelser, som påett grundläggande sätt skiljer sig från dem den borde ha använt enligt artikel 92.2 ci fördraget.

113.

    Förbundsrepubliken Tyskland har i huvudsak anslutit sig till sökandenas argumentoch har för övrigt hänvisat till sina inlagor i mål C-301/96.

114.

    I en skrivelse av den 9 december 1992 beträffande förevarande fall angavförbundskansler Helmut Kohl för kommissionens ordförande, Jacques Delors, attden tyska regeringen ”beträffande de ärenden som för närvarande äranhängiggjorda i Europeiska gemenskapernas kommission ansåg att artikel 92.2 ci EEG-fördraget är avgörande”. Trots sina meningsskiljaktigheter medkommissionen beträffande tillämpningen av denna bestämmelse på de nyadelstaterna, samarbetade Förbundsrepubliken Tyskland med kommissionen inomramen för det administrativa förfarandet, eftersom kommissionen i andra ärendenhade visat förståelse för den svåra ekonomiska situationen i dessa delstater, så att

det varit möjligt att nå fram till kompromisser. Den tyska regeringen reserveradesig emellertid uttryckligen för att understryka att bestämmelsen i fråga enligt dessmening enligt en korrekt tolkning av fördraget borde tillämpas i det aktuella fallet.

115.

    Förbundsrepubliken Tyskland har betonat att det rör sig om ett lagstadgatundantag och att stödet, när de olika villkoren i artikel 92.2 c i fördraget äruppfyllda, enligt lag är förenligt med den gemensamma marknaden. För övrigt skallkommissionens undersökning enligt artikel 93.2 i fördraget begränsas till attkontrollera att de nationella myndigheter som beviljat stöden inte har tillämpatkriterierna i artikel 92.2 c i fördraget på ett sätt som gör att stödet ”missbrukas”.

116.

    Till skillnad från artikel 92.2 b i fördraget, om stöd vid naturkatastrofer ellerliknande händelser, har inte artikel 92.2 c till syfte att ”avhjälpa skador”, utan att”uppväga” konsekvenserna av Tysklands delning. Denna flexiblare formuleringbeaktar den komplexa ekonomiska situation som hänger samman med de nackdelarsom denna delning skapat. Den avser samtliga de åtgärder som är avsedda att i denya delstaterna skapa ekonomiska och sociala strukturer som är jämförbara meddem som föreligger i andra regioner i Tyskland.

117.

    Enligt den tyska regeringen omfattar artikel 92.2 c i fördraget hela territoriet i denya delstaterna. De ”ekonomiska nackdelar” det är fråga om i det aktuella fallethar uppenbart ”uppkommit” genom Tysklands delning, vilket framgår av enjämförelse mellan den tyska biltillverkning som skedde i Sachsen före år 1939(ungefär 27 procent år 1936) och 1990 års tillverkning (ungefär 5 procent). Dennanedgång beror huvudsakligen på förlusten av de traditionellaavsättningsmöjligheterna i väst och det tvångsmässiga ersättandet av dessa medavsättningsmöjligheter inom Comecon i en form som var ekonomiskt ineffektiv.

118.

    Den tyska regeringen har slutligen understrukit att Volkswagens investeringar iSachsen år 1996 uppgick till totalt ungefär 3,5 miljarder DEM och genereradeungefär 23 000 arbetstillfällen. Sådana investeringar är således ytterst viktiga iarbetet med att omstrukturera de nya delstaterna.

119.

    Kommissionen har gjort gällande att den faktiskt har undersökt huruvidaartikel 92.2 c i fördraget var tillämplig i det aktuella fallet. Den hade emellertid rättatt underlåta att tillämpa den med samma motivering som gavs i Mosel I-beslutet.

120.

    För det första har den tyska regeringen under det administrativa förfarandet intefullgjort sin uppgift att tillhandahålla samtliga uppgifter som gör det möjligt attkontrollera att villkoren för det åberopade undantaget är uppfyllda (se domen i detovannämnda målet Philip Morris mot kommissionen, punkt 18, ochgeneraldvokaten Capotortis förslag till avgörande i detta mål, s. 2693, punkt 6,domen i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 20,generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovannämnda målet Tysklandmot kommissionen med dom den 14 oktober 1987, s. 4025, punkt 8). Varken dentyska regeringen eller Volkswagen har efter februari månad år 1993 begärt att få

komma i åtnjutande av artikel 92.2 c i fördraget, och de har inte vid något tillfälleframfört några konkreta uppgifter som visar att de villkor som denna bestämmelseuppställer har varit uppfyllda. Detta gäller även efter det att kommissionen iMosel I-beslutet beslutade att den inte kunde tillämpas i det aktuella fallet.

121.

    För det andra skall artikel 92.2 c i fördraget tolkas restriktivt, eftersom det rör sigom en undantagsbestämmelse (se domstolens dom av den 10 maj 1960 i deförenade målen 3/58-18/58, 25/58 och 26/58, Barbara Erzbergbau m.fl. mot Högamyndigheten, REG 1960, s. 366, 408 och 409).

122.

    För det tredje kräver artikel 92.2 c i fördraget ett direkt orsakssamband mellan denekonomiska nackdel som skall uppvägas och Tysklands delning. Efteråterföreningen har de direkta konsekvenserna av denna delning emellertid ipraktiken upphört, eftersom järnvägs- och vägförbindelserna har återupprättats ochde traditionella avsättningsmöjligheterna ånyo är tillgängliga. Följaktligen är dennabestämmelse efter år 1990 endast tillämplig i vissa fall av exceptionell karaktär.

123.

    Kommissionen har gjort gällande att bibehållandet av bestämmelsen i artikel 92.2 ci fördraget i Maastricht- respektive Amsterdamfördraget förklaras avFörbundsrepubliken Tysklands veto mot att den tas bort. Det går inte att avFördraget om den Europeiska unionen eller Amsterdamfördraget utläsa någon viljaatt ge den nya artikel 87.2 c EG en annan betydelse än den som gavs artikel 92.2 ci fördraget såsom den tolkades ursprungligen. För övrigt har sökandena inteförklarat varför denna bestämmelse numera inte endast skulle omfattakonsekvenserna av Tysklands delning, utan även återverkningarna av planekonomini DDR och konsekvenserna av införandet av marknadsekonomi efter landetsåterförening.

124.

    Kommissionen har för det fjärde anfört att det även före återföreningen avTyskland endast var vissa regioner i den gamla förbundsrepubliken, sommissgynnades på grund av att de låg i omedelbar anslutning till gränsen, som kundekomma i åtnjutande av stöd enligt artikel 92.2 c i fördraget. Det rörde sig ihuvudsak om områden som gränsade till östzonen (”Zonenrand”) och Västberlin.Återföreningen av Tyskland ändrade inte på något sätt denna princip. Även omtillämpningen av artikel 92.2 c i fördraget i vissa exceptionella fall skulle kunna varaberättigad i förhållande till gränsområden på båda sidor den forna gränsen, ochsåledes beträffande ”Zonenrand” i före detta DDR, anser kommissionen att dennabestämmelse inte tillåter ett allmänt och omfattande stöd för utvecklingen i de nyadelstaterna.

125.

    För det femte har kommissionen understrukit samstämmigheten i sin beslutspraxis.Efter återföreningen av Tyskland har den fattat beslut med stöd av artikel 92.2 ci fördraget endast vid två tillfällen (kommissionens beslut 92/465/EEG av den14 april 1992 beträffande stöd som beviljats av delstaten Berlin (Tyskland) tillDaimler-Benz AG (EGT L 263, s. 15, nedan kallat beslutet Daimler-Benz) och

kommissionens beslut av den 13 april 1994 om stöd till tillverkare av porslin ochglasbehållare i Tettau (EGT C 178, s. 24, nedan kallat Tettau-beslutet), som rördefall där de direkta konsekvenserna av gränsens sträckning mellan de bådaområdena fortfarande var kännbara. I sina andra beslut som rör stöd till de nyadelstaterna har kommissionen inte använt sig av artikel 92.2 c i fördraget. När detgäller Saarland-beslutet har kommissionen understrukit att detta område redan varen delstat vid EEG-fördragets ikraftträdande. För övrigt går det inte av en läsningav EEG-bulletinen nr 2-1965 att dra slutsatsen att stöden i fråga har godkänts medtillämpning av artikel 92.2 c i fördraget och inte av artikel 92.2 b.

126.

    För det sjätte är den allmänt allvarliga ekonomiska situationen i de nya delstaternainte en direkt konsekvens av Tysklands delning, utan av det politiska systemet i detforna DDR och av återföreningen i sig samt, i synnerhet, dessa delstaters förlustav marknader inom ramen för Comecon och relationerna med före dettaSovjetunionen, ikraftträdandet av den tyska monetära, ekonomiska och socialaunionen, anpassningen av de östtyska lönenivåerna till de västtyska lönerna och denrättsliga osäkerhet som särskilt råder beträffande äganderätten till fast egendom.

127.

    Under alla omständigheter fick bilindustrin i Zwickau och Chemnitz vidkännas ennedgång före slutet av andra världskriget, vilket för övrigt var fallet även i andraeuropeiska länder.

128.

    Kommissionen saknade slutligen anledning att motivera beslutet ytterligarebeträffande den bristande tillämpligheten av artikel 92.2 c i fördraget, eftersom dessbeslutspraxis inte tidigare hade ifrågasatts.

Förstainstansrättens bedömning

129.

    Enligt artikel 92.2 c i fördraget är ”stöd som ges till näringslivet i vissa av deområden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning,i den utsträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelarsom uppkommit genom denna delning”, förenliga med den gemensammamarknaden.

130.

    Denna bestämmelse upphävdes inte underförstått vid den tyska återföreningen,utan fortsatte att gälla enligt såväl Maastrichtfördraget, antaget den 7 februari 1992,som Amsterdamfördraget, antaget den 2 oktober 1997. För övrigt infördes enidentisk bestämmelse i artikel 61.2 c i EES-avtalet, som antogs den 2 maj 1992(EGT L 1, 1994, s. 3).

131.

    Med tanke på de gemenskapsrättsliga bestämmelsernas objektiva räckvidd, varsauktoritet och ändamålsenliga verkan skall säkerställas, kan det inte antas att dennabestämmelse inte längre har ett syfte efter Tysklands återförening, såsomkommissionen tvärtemot sin egen administrativa praxis gjorde gällande vidsammanträdet (se särskilt beslutet Daimler-Benz och Tettau-beslutet).

132.

    Det skall emellertid understrykas att artikel 92.2 c i fördraget skall tolkas restriktivt,eftersom det rör sig om ett undantag från den allmänna regeln i artikel 92.1 ifördraget att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden.

133.

    Såsom domstolen har fastslagit skall för övrigt inte bara bestämmelsens lydelsebeaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskriftersom den ingår i (se domstolens dom av den 17 november 1983 i mål 292/83, Merck,REG 1983, s. 3781, 3792, och av den 21 februari 1984 i mål 337/82, St. NikolausBrennerei, REG 1984, s. 1051, 1062).

134.

    I det aktuella fallet hänvisar begreppet ”Tysklands delning” historiskt tillupprättandet av en delningslinje mellan de två områdena år 1948. Därför kan ”deekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning” endast avse sådanaekonomiska nackdelar som uppkommit genom den isolering som upprättandet ellervidmakthållandet av gränsen medfört, såsom till exempel instängningen av vissaområden (se beslutet Daimler-Benz), avbrutna kommunikationsvägar (seTettau-beslutet) eller vissa företags förlust av naturliga avsättningsmöjligheter, somdärför har behov av stöd, antingen för att kunna anpassa sig efter de nyaförutsättningarna eller för att kunna överleva dessa nackdelar (se i detta avseende,men beträffande artikel 70 fjärde stycket i EKSG-fördraget, domen i detovannämnda målet Barbara Erzbergbau m.fl. mot Höga myndigheten, s. 409).

135.

    Däremot står sökandenas och den tyska regeringens uppfattning, att artikel 92.2 ci fördraget gör det möjligt att helt och hållet kompensera den ovedersägligaekonomiska eftersläpning som råder i de nya delstaterna, fram till dess dessadelstater har uppnått en utvecklingsnivå som är jämförbar med de äldredelstaternas, i strid med såväl bestämmelsens karaktär av undantag som detsammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas.

136.

    De ekonomiska nackdelar som de nya delstaterna rent allmänt lider av harnämligen inte uppkommit på grund av Tysklands delning i den mening som avsesi artikel 92.2 c i fördraget. Tysklands delning som sådan har endast medförtmarginella konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen i det ena eller andraområdet, som i begynnelsen för övrigt påverkades på samma sätt, och den har intehindrat ekonomin i de gamla delstaterna från att därefter utvecklas gynnsamt.

137.

    Det kan därför fastslås att skillnaderna mellan de gamla och de nya delstaterna ifråga om utveckling förklaras av andra orsaker än Tysklands delning som sådan,och i synnerhet av de skilda politiska och ekonomiska system som rått i de bådastaterna.

138.

    Det följer även av vad ovan anförts att kommissionen inte har agerat rättsstridigtnär den i allmänna ordalag har angett, i punkt X tredje stycket i beslutet, att detundantag som föreskrivs i artikel 92.2 c i fördraget inte kan tillämpas på regionaltstöd till nya investeringsprojekt och att de undantag som föreskrivs i artikel 92.3 a

och c i fördraget samt gemenskapens rambestämmelser är tillräckliga för att lösaproblemen i de nya delstaterna.

139.

    Sökandena har i detta avseende felaktigt åberopat att skälen är motsägelsefulla,eftersom kommissionen i andra punkter i beslutet har kvalificerat stöden i frågasom ”utvidgningsinvesteringar”. Uttrycket ”regionalt stöd till nyainvesteringsprojekt” används nämligen som svar på ett allmänt hållet argument frånden tyska regeringen (se punkt V första stycket 1 i beslutet) och avser således intespecifikt stöden till Volkswagens investeringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II,utan samtliga stöd avsedda att främja den allmänna ekonomiska utvecklingen i denya delstaterna.

140.

    När det för övrigt gäller frågan huruvida de omtvistade stöden, förutom att hakaraktären av stöd för den ekonomiska utvecklingen av Freistaat Sachsen, ärspecifikt avsedda att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genomTysklands delning, kan det erinras om att den medlemsstat som begär möjlighetenatt bevilja stöd med avvikelse från fördragets bestämmelser har en skyldighet attsamarbeta med kommissionen, och i enlighet med denna skyldighet ankommer detsärskilt på medlemsstaten att tillhandahålla alla de uppgifter som gör det möjligtför denna institution att kontrollera att villkoren för det begärda undantaget äruppfyllda (se domen av den 28 april 1993 i det ovannämnda målet Italien motkommissionen, punkt 20).

141.

    Det går emellertid inte att med hjälp av de handlingar som redovisats förförstainstansrätten fastställa att den tyska regeringen eller sökandena under detadministrativa förfarandet har anfört specifika argument i syfte att bevisaförekomsten av ett orsakssamband mellan situationen för bilindustrin i Sachsenefter den tyska återföreningen och Tysklands delning.

142.

    Det är därför med rätta som kommissionen har gjort gällande att parterna inte haranfört några konkreta uppgifter som motiverar att artikel 92.2 c i fördraget skalltillämpas på det aktuella fallet.

143.

    Vid förstainstansrätten har sökandena och den tyska regeringen, genom attbeträffande dessa frågor hänvisa till sina inlagor i mål C-301/96, förvisso gjortgällande att de ekonomiska nackdelar som uppkommit i Sachsen genom Tysklandsdelning bevisas genom en jämförelse mellan den tyska biltillverkningen i dettaområde före år 1939 och tillverkningen år 1990. Enligt parterna har den relativanedgången för bilindustrin i Sachsen i förhållande till tillverkningen i västraTyskland i allmänhet i synnerhet orsakats av uppdelningen av den tyska marknadenoch av den motsvarande förlusten av traditionella avsättningsmöjligheter i väst fördenna industri, vilken följde på delningen.

144.

    Till den del denna argumentation kan åberopas i förstainstansrätten trots att deninte har anförts under det administrativa förfarandet (se domstolens dom av den14 september 1994 i de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien

mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 31, och förstainstansrättens domav den 25 mars 1999 i mål T-37/97, Forges de Clabecq mot kommissionen,REG 1999, s. II-0000, punkt 93) skall den underkännas.

145.

    Även om det förutsätts att det förekommit hinder i den interna tyska handeln, sommedfört att bilindustrin i Sachsen har gått miste om sina traditionellaavsättningsmöjligheter, innebär detta nämligen inte därmed att den allvarligaekonomiska situationen för denna industri år 1990 är en direkt följd av dennaförlust av avsättningsmöjligheter som antas ha uppkommit genom Tysklands delningår 1948. De svårigheter som sökandena anfört är i huvudsak ett resultat av denösttyska regimens annorlunda ekonomiska organisation, som inte har ”uppkommitgenom Tysklands delning” i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget.

146.

    En jämförelse av situationen för den sachsiska bilindustrin före år 1939 medsituationen år 1990 är således inte i sig tillräcklig för att fastställa att det föreliggerett tillräckligt direkt samband mellan de ekonomiska nackdelarna inom dennaindustri vid tidpunkten för stödens beviljande och ”Tysklands delning” i dennabestämmelses mening.

147.

    När det gäller Saarland-beslutet har inte någon av parterna företett det eller begärtatt det skall läggas fram inom ramen för detta förfarande. Sökandena har intekunnat visa att detta beslut innebär att kommissionen har gått annorlunda till vägai tidigare fall och att detta tillvägagångssätt, för det fall det kan påvisas, påverkargiltigheten av de rättsliga bedömningar som gjordes år 1996.

148.

    Sökandena och intervenienten har därför inte lagt fram sådana uppgifter som gördet möjligt att dra slutsatsen att kommissionen har överskridit sitt utrymme förskönsmässig bedömning när den ansett att stöden i fråga inte uppfyllde villkorenför att komma i åtnjutande av undantaget i artikel 92.2 c i fördraget.

149.

    När det gäller påståendet om bristande motivering skall det erinras om att det avden motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG)klart och tydligt skall framgå hur den gemenskapsinstitution som har antagit denifrågasatta rättsakten har resonerat, så att förstainstansrätten ges möjlighet attutöva sin prövningsrätt och så att de som berörs därav kan få kännedom om skälenför den vidtagna åtgärden (se exempelvis förstainstansrättens dom av den7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II-2081,punkt 46).

150.

    I detta fall innehåller beslutet endast en kortfattad översikt över kommissionensskäl för att vägra tillämpa undantaget i artikel 92.2 c i fördraget påomständigheterna i det aktuella fallet.

151.

    Det skall emellertid noteras att detta beslut har fattats i ett sammanhang som ärväl känt för den tyska regeringen och sökandena, och att beslutet är i linje med en

fast beslutspraxis, särskilt i förhållande till dessa parter. Ett sådant beslut kanmotiveras kortfattat (se domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 73/74,Papiers peints mot kommissionen, REG 1975, s. 1491, punkt 31, svenskspecialutgåva, volym 2, s. 235, och förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen, REG 1994,s. II-905, punkt 35, svensk specialutgåva, volym 16).

152.

    I sina kontakter med kommissionen har den tyska regeringen nämligen sedanår 1990 vid ett flertal tillfällen hänvisat till artikel 92.2 c i fördraget och insisteratpå denna bestämmelses betydelse för återuppbyggnaden av det forna Östtyskland(se särskilt förbundskansler Helmut Kohls ovannämnda skrivelse till ordförandeJacques Delors av den 9 december 1992).

153.

    Den tyska regeringens åsikter i detta avseende har tillbakavisats av kommissioneni olika skriftväxlingar eller beslut (se särskilt meddelandet enligt artikel 93.2 iEEG-fördraget till de andra medlemsstaterna och till andra berörda parterbeträffande den tyska regeringens förslag om att bevilja statligt stöd till Opel-gruppen till förmån för dennas investeringsprojekt i de nya delstaterna (EGT C 43,1993, s. 14), meddelandet enligt artikel 93.2 i EEG-fördraget riktat till de andramedlemsstaterna och till andra berörda parter beträffande de stöd som Tysklandavser att bevilja företaget Rhône-Poulenc Rhotex GmbH (EGT C 210, 1993, s. 11),kommissionens beslut 94/266/EG av den 21 december 1993 beträffande planeratstöd till SST-Garngesellschaft GmbH, Thüringen (EGT L 114, 1994, s. 21),Mosel I-beslutet samt kommissionens beslut 94/1074/EG av den 5 december 1994beträffande Tysklands planerade stöd till Textilwerke Deggendorf GmbH,Thüringen (EGT L 386, s. 13)).

154.

    Särskild vikt skall i detta hänseende fästas vid Mosel I-beslutet, genom vilketkommissionen förklarade vissa av de stöd som var i fråga oförenliga med dengemensamma marknaden, till ett belopp av 125,2 miljoner DEM, efter att med enmotivering som är identisk med den i beslutet ha uteslutit att dessa stöd skullekunna omfattas av undantaget i artikel 92.2 c i fördraget. Det är för övrigt värt attnotera att varken sökandena eller de tyska myndigheterna väckt talan mot dettatidigare beslut.

155.

    Även om kommissionen, de tyska myndigheterna och sökandena, mellan antagandetav Mosel I-beslutet och antagandet av det nu aktuella beslutet, har haft ett flertalkontakter som uppenbarat deras orubbligt motstridiga uppfattningar beträffandetillämpligheten av artikel 92.2 c i fördraget på de omtvistade stöden (se punkternaV och VI i beslutet), skall det också understrykas att inget specifikt eller nyttargument har framförts i detta sammanhang, i synnerhet inte beträffandeförekomsten av ett orsakssamband mellan situationen för den sachsiska bilindustrinefter den tyska återföreningen och Tysklands delning (se ovan punkt 141).

156.

    Sökandena och intervenienten har därför på ett tillfredsställande sätt informeratsom skälen för beslutet och kommissionen var, i brist på mer specifika argument,inte skyldig att på ett fullständigare sätt motivera detta beslut.

157.

    Av vad ovan anförts följer att påståendena om åsidosättande av artikel 92.2 c ifördraget och om bristande motivering skall underkännas.

II - Åsidosättande av artikel 92.3 i fördraget

158.

    Sökandena har gjort gällande att artikel 92.3 i fördraget på olika sätt har åsidosatts.Vissa av dessa påståenden sker med hänvisning till denna bestämmelses allmännasystematik och andra avser specifikt punkterna a respektive b i denna bestämmelse.Det skall först undersökas huruvida artikel 92.3 b har åsidosatts.

Åsidosättande av artikel 92.3 b i fördraget

Parternas argumentation

159.

    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 92.3 b ifördraget genom att inte undersöka villkoren för att tillämpa denna bestämmelse.De har hänvisat till punkt X andra stycket i beslutet, som har följande lydelse:

”Undantaget enligt artikel 92.3 b i EG-fördraget kan med säkerhet inte tillämpaspå Tyskland. Förvisso har Tysklands återförening negativa återverkningar på dentyska ekonomin, men enbart dessa räcker inte till för att tillämpa artikel 92.3 b påstödet. Kommissionen har inte beviljat ett stöd som medel för att avhjälpa enallvarlig störning i en medlemsstats ekonomi sedan år 1991, då stöd beviljades förett privatiseringsprogram i Grekland. Vid det aktuella beslutet påpekadekommissionen att privatiseringsprogrammet utgjorde en integrerad del avåtagandena enligt rådets beslut 91/306/EEG av den 4 mars 1991 med avseende påsaneringen av hela den nationella ekonomin. Fallet Tyskland är helt annorlunda.”

160.

    Sökandena anser för det första att en sådan motivering är otillräcklig.Kommissionen har endast upprepat en typformulering som förekommer i tidigarebeslut (se särskilt Mosel I-beslutet). Beslutet tar över huvud taget inte upp denavgörande frågan om huruvida stöden, under de konkreta förutsättningar som råderi det aktuella fallet, är ägnade att råda bot på en allvarlig störning iFörbundsrepubliken Tysklands ekonomi. För övrigt förklarar inte beslutet vilkaskillnaderna är mellan det aktuella fallet och det grekiska privatiseringsprogrammetsom enligt kommissionen rättfärdigar att artikel 92.3 b i fördraget inte tillämpas.

161.

    För det andra har kommissionen inte på allvar undersökt frågan om tillämplighetenav artikel 92.3 b i fördraget, trots att den tyska regeringen vid ett flertal tillfällenunder det administrativa förfarandet har åberopat denna bestämmelse och därvidgjort gällande att problemen med integration och omställning till marknadsekonomi

av den gamla planekonomin i de nya delstaterna medförde en allvarlig störning avdess ekonomi.

162.

    För det tredje har sökandena gjort gällande att villkoren för att tillämpa artikel92.3 b i fördraget är uppfyllda i det aktuella fallet. Det är för detta syfte tillräckligtatt fastställa att stöden i fråga är avsedda att avhjälpa en allvarlig störning i endelstats ekonomi (se domen i det ovannämnda målet Philip Morris motkommissionen, punkterna 20-25). Freistaat Sachsen kännetecknades, framför alltår 1991, av en bruttonationalprodukt som var anmärkningsvärt låg i förhållande tillmedelvärdet i Europa och av en särskilt hög arbetslöshetsnivå. För övrigt är intetillämpningen av artikel 92.3 b i fördraget utesluten i ett fall där stöden i fråga äravsedda för ett enda företag, och tillämpningen är inte heller beroende av den delav den nationella marknaden som detta företag innehar. Detta argument, somkommissionen anförde i sitt svaromål i mål T-143/96, har under alla omständigheteranförts för sent och kan inte läggas till grund för sakprövningen.

163.

    Kommissionen har för det första gjort gällande att den förfogar över ett stortutrymme för skönsmässig bedömning när den skall göra de ekonomiska och socialabedömningar som föreskrivs i artikel 92.3 b i fördraget (domen i det ovannämndamålet Philip Morris mot kommissionen, punkt 24).

164.

    Den har för det andra gjort gällande att dess hänvisning i beslutet till det stöd sombeviljades till Greklands privatiseringsprogram, vilket godkändes för att genomföraett beslut av rådet och som gällde denna medlemsstats ekonomi som helhet, heltenkelt innebar att den erinrade om de villkor som normalt ställs för attartikel 92.3 b i fördraget skall kunna tillämpas. Artikel 190 i fördraget har såledesinte åsidosatts.

165.

    För det tredje har kommissionen gjort gällande att villkoren för att tillämpaartikel 92.3 b i fördraget inte är uppfyllda i det aktuella fallet.

Förstainstansrättens bedömning

166.

    Enligt artikel 92.3 b i fördraget kan sådana stöd anses vara förenliga med dengemensamma marknaden som beviljas ”för att avhjälpa en allvarlig störning i enmedlemsstats ekonomi”.

167.

    Det framgår av denna bestämmelses sammanhang och allmänna systematik attstörningen i fråga skall avse den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet ochinte endast ekonomin i en av statens regioner eller i delar av territoriet. Dennaslutsats är dessutom förenlig med nödvändigheten av att göra en restriktiv tolkningav en undantagsbestämmelse som artikel 92.3 b i fördraget. För övrigt innehållerinte den av sökandena åberopade domen i det ovannämnda målet Philip Morrismot kommissionen några som helst uttalanden på denna punkt.

168.

    Härav följer att sökandenas argumentation helt skall underkännas, eftersom de harinskränkt sig till att hänvisa till den ekonomiska situationen i Freistaat Sachsen,utan att ens göra gällande att denna har lett till en allvarlig störning i ekonomin iFörbundsrepubliken Tyskland i dess helhet.

169.

    För övrigt innebär frågan huruvida den tyska återföreningen har framkallat enallvarlig störning i Förbundsrepubliken Tysklands ekonomi att det måste företaskomplicerade ekonomiska och sociala bedömningar som måste utföras i ettgemenskapssammanhang och som omfattas av kommissionens stora utrymme förskönsmässig bedömning när det gäller artikel 92.3 i fördraget (se analogivisdomstolens dom av den 15 maj 1997 i mål C-355/95 P, TWD mot kommissionen,REG 1997, s. I-2549, punkt 26). Domstolsprövningen bör i detta avseendebegränsas till en kontroll av att formaliteterna och motiveringsskyldigheten hariakttagits, att de uppgifter om faktiska omständigheter som ligger till grund för detomtvistade ställningstagandet är materiellt riktiga, att någon uppenbart oriktigbedömning av dessa omständigheter inte har gjorts samt att maktmissbruk inte harförekommit. I synnerhet ankommer det inte på förstainstansrätten att ersättakommissionens ekonomiska bedömning med sin egen (se förstainstansrättens domav den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen,REG 1996, s. II-2169, punkt 56, och av den 5 november 1997 i mål T-149/95,Ducros mot kommissionen, REG 1997, s. II-2031, punkt 63).

170.

    I det aktuella fallet har sökandena inte anfört några som helst konkreta uppgiftertill stöd för att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktigbedömning genom att anse att den tyska återföreningens ogynnsammaåterverkningar på den tyska ekonomin, hur verkliga de än är, inte i sig utgör ettskäl för att tillämpa artikel 92.3 b i fördraget på en stödordning.

171.

    Motiveringen av beslutet är visserligen kortfattad men förefaller vara tillräcklig motbakgrund av det sammanhang i vilket ärendet skall ses, dess föregångare, isynnerhet Mosel I-beslutet, och underlåtenheten att anföra specifika argumentunder det administrativa förfarandet. I detta avseende är de överväganden somredovisats ovan i punkterna 140-142 och 149-156 i tillämpliga delar giltiga ävenbeträffande motiveringen av kommissionens vägran att i det aktuella fallet tillämpadet undantag som föreskrivs i artikel 92.3 b i fördraget.

172.

    Av vad ovan anförts följer att påståendena om att artikel 92.3 b i fördraget haråsidosatts och om bristande motivering skall underkännas.

Åsidosättande av artikel 92.3 a i fördraget

Parternas argumentation

173.

    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 92.3 a ifördraget, i vilken det föreskrivs att ”stöd för att främja den ekonomiska

utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råderallvarlig brist på sysselsättning” kan anses förenliga med den gemensammamarknaden.

174.

    För det första är Sachsen enligt sökandena en av de regioner som avses med dennabestämmelse, vilket kommissionen underförstått har medgett i punkt XII förstastycket i beslutet. Beslutet innehåller emellertid inte någon som helst diskussion omen eventuell tillämpning av artikel 92.3 a i fördraget. Genom att inte uttala sig pådenna punkt har kommissionen feltolkat sitt utrymme för skönsmässig bedömningoch åsidosatt denna bestämmelse.

175.

    För det andra har sökandena anfört att artikel 92.3 a i fördraget, även om kravenför tillämpning av den bestämmelsen ställs högre än för artikel 92.3 c när det gälleratt avgöra vilka regioner som kan komma i åtnjutande av dessa undantag, däremotinte kräver att handeln inte skall påverkas i negativ riktning i en omfattning somstrider mot det gemensamma intresset (domen av den 14 oktober 1987 i detovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 19). Den utgör därför enspecialbestämmelse, och frågan huruvida den skall tillämpas bör undersökas innanman tar ställning till artikel 92.3 c i fördraget.

176.

    För det tredje ger artikel 92.3 a i fördraget de nationella myndigheterna möjlighetatt till den investerare som vill etablera sig i en särskilt missgynnad region ge ensärskild uppmuntran (stödtillägg eller ”top up”) som går utöver stöd för attuppväga regionala nackdelar. Även om man inte helt och hållet kan underlåta attbeakta den ekonomiska sektorn vid en undersökning som utförs enligt artikel 92.3 ai fördraget (domstolens dom av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien motkommissionen, REG 1997, s. I-135) så har sökandena anfört att man, när det gällerstöd till ekonomiskt svaga regioner i den mening som avses i denna bestämmelse,måste lägga större vikt vid den regionala utvecklingen. När det däremot gäller deregioner som avses i artikel 92.3 c i fördraget, spelar sektoriella överväganden enstörre roll. En högre stödnivå är således tillåten i det förstnämnda fallet.

177.

    Beslutets hänvisning till förekomsten av överkapacitet i biltillverkningen är därförinte tillräcklig för att utesluta tillämpning av artikel 92.3 a i fördraget. Det rör sigi det fallet endast om ett övervägande som eventuellt skall beaktas inom ramen förutövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som denna regelunderförstått ger. För övrigt skall det av de beslut där ett utrymme för skönsmässigbedömning spelar en roll krävas att motiveringen är särskilt omfattande ochdetaljerad (se domstolens dom av den 15 juli 1960 i de förenade målen 36/59,37/59, 38/59 och 40/59, Präsident m.fl. mot Höga myndigheten, REG 1960, s. 857,891 och följande sidor, samt generaladvokaten Roemers förslag till avgörande i detovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen, s. 507), i synnerhetnär det gäller beslut om statligt stöd som är avsett för särskilt angivna företag(generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i det ovannämnda måletTyskland mot kommissionen med dom den 14 oktober 1987, s. 4027).

178.

    Kommissionen har gjort gällande att den faktiskt har undersökt frågan huruvidastöden kunde godkännas med stöd av artikel 92.3 a i fördraget, vilket framgår avpunkt X tredje stycket och punkt XII första stycket i beslutet.

179.

    Den har för det första anfört att dess politik beträffande Tyskland är att fastställagränsen för högsta regionalstödsnivå (det vill säga stödets relativa storlek iförhållande till investeringsbeloppet, uttryckt i procent) till 35 procent för deregioner som avses i artikel 92.3 a i fördraget och till 18 procent för de som avsesi artikel 92.3 c i fördraget. Beslutet godkänner emellertid stöd till en nivå om22,3 procent för Mosel II och 20,8 procent för Chemnitz II. Det är därföruppenbart att kommissionen har tillämpat artikel 92.3 a i fördraget påomständigheterna i det aktuella fallet.

180.

    Kommissionen har medgett att de nya delstaterna utgör regioner som har rätt tillstöd enligt artikel 92.3 a i fördraget, men har för det andra åberopat det storautrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över på detta område (sedomstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen,REG 1993, s. I-3203, punkt 23 och följande punkter; svensk specialutgåva,volym 14). Den har i synnerhet rätt att beakta effekterna av stödet i fråga på denberörda ekonomiska sektorn i hela gemenskapen, inbegripet riskerna för att detskapas överkapacitet i tillverkningen, och proportionaliteten mellan stödbeloppetoch de regionala nackdelarna.

181.

    För det tredje har kommissionen understrukit att beslutet i detalj visar att stödeni fråga kommer att förvärra den befintliga överkapaciteten i bilindustrin, och att dedärför strider mot gemenskapsintresset. Kommissionen har därför på etttillfredsställande sätt motiverat sin vägran att utöver de accepterade gränsernagodkänna dessa stöd enligt artikel 92.3 a i fördraget.

182.

    Kommissionen har slutligen gjort gällande att artikel 92.3 a i fördraget inte skalltillämpas framför artikel 92.3 c. Den har tillagt att de regioner som omfattas avartikel 92.3 a i fördraget kännetecknas av att en investerare där stöter på störrenackdelar i fråga om investeringskostnader än i de regioner som omfattas avartikel 92.3 c i fördraget. Eftersom dessa nackdelar, såsom i ett fall som detta,beaktas i den kostnads- och intäktsanalys som görs för att beräkna detsammanlagda beloppet av stöd som kommissionen kan godkänna, har följaktligenhänsyn tagits till att de regioner som omfattas av artikel 92.3 a i fördraget är merstödberättigade. Det är därför uteslutet att en parallell tillämpning av punkternaa och c i artikel 92.3 i fördraget får till följd att bestämmelsen i punkt a berövas sittegentliga tillämpningsområde.

Förstainstansrättens bedömning

183.

    I punkt X första stycket i beslutet inleder kommissionen med att redovisa den tyskaregeringens uppfattning att de tre undantag som föreskrivs i artikel 92.2 c, 92.3 b

respektive 92.3 a i fördraget är tillämpliga på det aktuella fallet. I de följande tvåstyckena anger kommissionen skälen för sin slutsats att en tillämpning av artikel92.3 b och 92.2 c är utesluten på de stöd som är i fråga. I tredje styckets andramening anger kommissionen att de undantag som föreskrivs i artikel 92.3 a och csamt i gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till bilindustrin ärtillräckliga för att lösa problemen i de nya delstaterna.

184.

    Härav framgår att kommissionen har medgett att inte endast artikel 92.3 c utanäven artikel 92.3 a är tillämplig på de omtvistade stöden, vilket bekräftas avlydelsen av punkt XII första stycket i beslutet. Kommissionen har däri faktisktmedgett att de nya delstaterna utgör ”ett underutvecklat område med låglevnadsstandard” där det ”råder en ovanligt hög och stadigt stigande arbetslöshet”.Den anger vidare att betydande investeringsstöd och andra sorters stöd beviljades”som ett bidrag till regionens utveckling”.

185.

    Kommissionen har för övrigt i sina inlagor gjort gällande, utan att på denna punktha motsagts av sökandena eller den tyska regeringen, att den i det aktuella fallettillåtit en högre stödnivå än den har som praxis att acceptera vid tillämpning avartikel 92.3 c i fördraget på regionalstöd i Tyskland. Den har i detta avseendeförklarat att de särskilda nackdelar som investerare har i de regioner som omfattasav artikel 92.3 a i fördraget har beaktats i den kostnads- och intäktsanalys somkommissionen gjort för att beräkna det sammanlagda beloppet av stöd som kundegodkännas, vilket innebär att det förhållandet att dessa regioner är merstödberättigade har tagits med i dessa beräkningar.

186.

    Påståendet att kommissionen inte ville tillämpa den förmånligare bestämmelsenartikel 92.3 a i fördraget på de omtvistade stöden saknar därför grund.

187.

    Det skall för övrigt understrykas att domstolen i sin dom av den 14 januari 1997 idet ovannämnda målet Spanien mot kommissionen uttryckligen underkände denuppfattning som sökandena redovisade i sin ansökan och fastslog (i punkt 17) attskillnaden i formuleringen av punkt a respektive c i artikel 92.3 i fördraget 2 ”[intekan] leda till slutsatsen att kommissionen inte alls skall ta hänsyn tillgemenskapsintresset när den tillämpar artikel 92.3 a och att den skall begränsa sigtill att kontrollera att åtgärderna i fråga är specifikt regionala, utan att bedömaderas inverkan på den eller de relevanta marknaderna inom gemenskapen somhelhet”. Domstolen angav även (i punkt 20) att ”det är en förutsättning förtillämpningen av såväl artikel 92.3 a som artikel 92.3 c att hänsyn tas inte enbarttill följderna på det regionala planet av det stöd som avses i dessafördragsbestämmelser, utan även, med hänsyn till artikel 92.1, till detta stödsinverkan på handeln mellan medlemsstaterna och således till de sektoriellaåterverkningar som det kan få på gemenskapsnivå”.

188.

    Sökandenas kritik av beslutets hänvisning till befintlig överkapacitet i bilindustrinsaknar därför uppenbart grund, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässigbedömning som kommissionen förfogar över när det gäller artikel 92.3 i fördraget

(se även domen av den 14 januari 1997 i det ovannämnda målet Spanien motkommissionen, punkt 18). Så är fallet särskilt vad gäller stödtilläggen eller ”top up”,beträffande vilka kommissionen i punkt XI femte stycket i beslutet anger att dessatillägg vid bedömningen av regionalstöden till bilindustrin ”[i regel] beviljas ...,såvida inte investeringen bidrar till att kapacitetsproblem skapas inom den berördasektorn. I sådana fall begränsas stödet till nettoutjämningen av de regionalanackdelarna”.

189.

    Det kan slutligen konstateras att kommissionen vederbörligen har motiverat, särskilti punkterna X, XI och XII i beslutet, sin bedömning enligt artikel 92.3 a i fördraget.

190.

    Av vad anförts följer att påståendena om åsidosättande av artikel 92.3 a i fördragetoch om bristande motivering skall underkännas.

Åsidosättande av den allmänna systematiken i artikel 92.3 i fördraget

191.

    Sökandena har utvecklat fem argument.

(a)    Nödvändigheten av en ”förhandsbedömning” och tillämpligheten avgemenskapens rambestämmelser

Parternas argumentation

192.

    Sökandena har anfört att kommissionen, när den uttalar sig om ett stöds förenlighetmed den gemensamma marknaden, måste beakta de uppgifter som den förfogadeöver vid den tidpunkt då stödet i fråga beviljades (”förhandsbedömning”) snarareän vid den tidpunkt då beslutet antogs (”retrospektiv bedömning”). De har i dettaavseende åberopat domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C-301/87,Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I-307, punkterna 43 och 45, svenskspecialutgåva, volym 10, s. 303, nedan kallad Boussac-domen), ochförstainstansrättens dom av den 22 oktober 1996 i mål T-266/94,Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen (REG 1996, s. II-1399, punkterna 96och 98). De har för övrigt anfört följande argument:

-    När det i artikel 93.3 i fördraget föreskrivs att kommissionen på förhandskall underrättas om alla stödplaner, är det just för att ge den en möjlighetatt göra en ”förhandsbedömning” av förenligheten med den gemensammamarknaden.

-    Den avgörande tidpunkten för att bedöma ett stöds förenlighet med dengemensamma marknaden är den tidpunkt då stödet får återverkningar påkonkurrensen (beträffande återbetalning av ett stöd, se domstolens dom avden 4 april 1995 i mål C-348/93, kommissionen mot Italien, REG 1995,s. I-1603, punkt 26).

-    Bedömningen av om det föreligger inslag av statligt stöd, och då särskilttillämpningen av kriteriet med en privat investerare i en marknadsekonomi,måste ske på förhand (Boussac-domen, punkterna 43-45,Tubemeuse II-domen och domstolens dom av den 21 mars 1991 imål C-305/89, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1603, punkt 19).

-    Det retrospektiva synsättet strider mot principen om rättsstaten. Om denfaktiska och rättsliga situation som är avgörande för bedömningen av ettstöd vore den som råder då kommissionen antar beslutet, skulle den kunnavälja tidpunkt i enlighet med vad som är mest fördelaktigt i förhållande tilldet resultat som eftersträvas. För övrigt måste kriterierna vara förutsebara,vilket inte kan säkerställas med ett retrospektivt synsätt.

193.

    Enligt sökandena följer härav att bedömningen av huruvida stöden i fråga ärförenliga med den gemensamma marknaden måste ske vid den tidpunkt då debeviljades, det vill säga den 22 mars 1991, och inte vid antagandet av beslutetår 1996. Detta tillvägagångssätt är även giltigt för de delar av stöden som ännu intehade betalats ut när beslutet antogs. Samtliga delar av ett stöd som beviljats inomramen för ett enda beslut och ett enda projekt skall nämligen bedömas enligt enoch samma rättsliga och faktiska måttstock.

194.

    Sökandena har vidare anfört, för det första, att de omtvistade stöden omfattadesav ett redan godkänt regionalstödsprogram, och att kommissionen därför inte haderätt att undersöka huruvida stöden var förenliga med den gemensammamarknaden. Kommissionen hade endast den begränsade befogenheten attundersöka huruvida dessa stöd överensstämde med villkoren för detta program.

195.

    I det aktuella fallet har tilldelningen av investeringsstöden skett slutgiltigt genom1991 års beslut (se ovan punkt 19). De ändringar som senare skett av dessa besluthar inte avsett stöden i sak utan innebar endast en sänkning av stödbeloppet, vilketpå så sätt lindrat de negativa följderna för konkurrensen. När det gällerinvesteringsbidragen gjordes en utfästelse beträffande dessa den 18 mars 1991 (seovan punkt 20).

196.

    Samtliga dessa stöd beviljades inom ramen för det nittonde ramprogrammet somantagits med tillämpning av lagen om gemensamma uppgifter. Kommissionen hadeemellertid redan gett sitt godkännande till detta program, vilket framgår avpunkt VIII fjärde stycket i beslutet. Härav följer att den klausul som fanns i1991 års beslut, och som angav att stöden beviljades med förbehåll förkommissionens godkännande, saknade föremål.

197.

    Sökandena har för övrigt bestritt kommissionens påstående i svaromålet, attkommissionen uttryckligen förbehållit sig rätten att vid sitt godkännande av deallmänna stödprogrammen kontrollera att artiklarna 92 och 93 iakttogs. De harriktat anmärkningar mot kommissionen för att den inte har tillsänt dem dehandlingar som påstås innehålla detta förbehåll, och de har gjort gällande att

ingivandet av dem, i samband med dupliken, har skett för sent och att de inte kanligga till grund för sakprövningen.

198.

    Sökandena har medgett att kommissionens godkännande av det nittonderamprogrammet innehöll ett förbehåll med innebörden att bestämmelserna igemenskapens rambestämmelser måste iakttas. De har emellertid påstått att dessarambestämmelser inte var tillämpliga i mars 1991, när de omtvistade stödenslutgiltigt beviljades.

199.

    Det följer nämligen av punkt 2.5 i gemenskapens rambestämmelser, i den lydelsesom publicerades år 1989, att denna skulle vara tillämplig under en period av tvåår från och med den 1 januari 1989. Gemenskapens rambestämmelser upphördesåledes att gälla den 31 december 1990. Förbundsrepubliken Tysklands medgivandetill dess återinförande skedde inte förrän i april 1991, efter det att stöden slutgiltigtbeviljats.

200.

    Sökandena har i detta avseende gjort följande preciseringar:

-    Det ovannämnda beslutet 90/381 av den 21 februari 1990, med skyldighetför Förbundsrepubliken att ”med tillämpning” av gemenskapensrambestämmelser underrätta kommissionen om de stöd som överskrider ettvisst belopp, var inte tillämpligt på de nya delstaterna, som ännu inteutgjorde en del av denna medlemsstat, och kan inte ha förlängt sagdarambestämmelsers ursprungliga giltighetstid som gick ut den31 december 1990.

-    Beslutet om förlängning av gemenskapens rambestämmelser, som däreftervar tillämpligt på de nya delstaterna, publicerades i EGT C 81 den26 mars 1991, tillgängligt den 27 mars 1991, det vill säga efter det att stödeni fråga slutgiltigt beviljades. Gemenskapens rambestämmelser kunde inte gesretroaktiv tillämpning, eftersom deras lydelse inte ger utrymme för det ocheftersom det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen att låta engemenskapsrättsakt börja gälla innan den publiceras (domstolens dom avden 11 juli 1991 i mål C-368/89, Crispoltoni, REG 1991, s. I-3695, punkt 17).

-    Dagen för antagandet av beslutet om förlängning av gemenskapensrambestämmelser har inte fastställts. Det är för övrigt tveksamt om dettabeslut har antagits på ett giltigt sätt. Skrivelsen från kommissionen tillmedlemsstaterna är nämligen daterad den 31 december 1990, trots attkommissionen inte håller sammanträden i slutet av året. För övrigtöverensstämmer inte den text som publicerats i Europeiska gemenskapernasofficiella tidning (EGT C 81, 1991, s. 4) med den text som den tyskaregeringen erhållit.

-    Kommissionens skrivelse till den tyska regeringen med förslag om attförlänga gemenskapens rambestämmelser kom inte denna regering tillhanda förrän den 8 januari 1991, vilket framgår av den ankomststämpel somanbringats av Tysklands ständiga representation vid Europeiskagemenskaperna. Vid den tidpunkten var gemenskapens rambestämmelserinte längre giltiga, och kommissionens förslag bör därför tolkas som enavsikt att återinföra dessa rambestämmelser, utan möjlighet att tillämpadessa retroaktivt i avsaknad av medlemsstaternas medgivande (se domarnaav den 29 juni 1995 och den 15 april 1997 i de ovannämnda målen Spanienmot kommissionen, punkt 24 respektive punkt 28 och följande punkter).

-    Gemenskapens rambestämmelser är inte i sig tvingande gentemotmedlemsstaterna så länge inte dessa medger att de ges en sådan verkan. Idet aktuella fallet har Förbundsrepubliken Tyskland emellertid redan frånbörjan motsatt sig gemenskapens rambestämmelser (se det ovannämndabeslutet 90/381 av den 21 februari 1990). Den 7 februari 1991 redogjordestatssekreteraren vid förbundsekonomiministeriet, för kommissionensledamot med ansvar för konkurrensfrågor, för sin regerings uppfattning attgemenskapens rambestämmelser inte var tillämpliga på de nya delstaterna,och Förbundsrepubliken Tysklands medgivande gavs inte slutligt förrän iapril 1991.

201.

    Kommissionen har i sak gjort gällande att den hade rätt att tillämpa gemenskapensrambestämmelser såsom de var i kraft i juni 1996 och att beakta desakomständigheter som förelåg den dag då beslutet antogs. I det aktuella fallet harnämligen sökandena ändrat sina planer på ett grundläggande sätt sedan mars 1991,och besluten om beviljande har även de ändrats vid ett flertal tillfällen fram tillfebruari 1996. Det är därför uteslutet att kommissionen år 1996 skall undersökastödens förenlighet i förhållande till den situation som rådde år 1991, när samtligarelevanta parametrar på ett djupgående sätt har förändrats under mellantiden.

202.

    Kommissionen anser för övrigt att den skulle ha underrättats om de omtvistadestöden för förhandsgodkännande.

Förstainstansrättens bedömning

203.

    I motsats till vad sökandena har gjort gällande kan de omtvistade stöden inte ansesomfattas av ett regionalstödsprogram som redan godkänts av kommissionen ochdärigenom undantagna skyldigheten att anmälas på förhand.

204.

    Tyskland har nämligen, genom att i det nittonde ramprogrammet - som antagitsmed tillämpning av lagen om gemensamma uppgifter - hänvisa till vissa bestämdasektorer i vilka samtliga förmånsberättigade projekt även i fortsättningen varunderkastade kravet på kommissionens förhandstillstånd (se ovan punkt 7),konstaterat att godkännandet av de regionalstöd som avsågs i detta ramprogram

inte omfattade sektorerna i fråga och i synnerhet inte bilindustrin, såvitt kostnadenför projekt som var föremål för stöd överskred 12 miljoner ecu.

205.

    Detta bekräftas särskilt av kommissionens skrivelse av den 2 oktober 1990 medgodkännande av den ordning för regionalstöd för året 1991 som föreskrevs genomdet nittonde ramprogrammet (se ovan punkt 7) och genom dess skrivelse av den5 december 1990 med godkännande av att lagen om gemensamma uppgiftertillämpades på de nya delstaterna (se ovan punkt 11), i vilka kommissionenuttryckligen fäste den tyska regeringens uppmärksamhet på nödvändigheten av attvid genomförandet av de planerade åtgärderna beakta gemenskapens befintligarambestämmelser för vissa industrisektorer. Det bekräftas även av dess skrivelserav den 14 december 1990 och den 14 mars 1991, i vilka kommissionen insisteradepå att stöden till Volkswagens nya investeringar inte kunde genomföras utan attförst anmälas till och godkännas av kommissionen (se ovan punkt 18), och av detförhållandet att det i samtliga 1991 års beslut föreskrivs att de antas ”med förbehållför kommissionens godkännande”. Sökandena har felaktigt gjort gällande att ensådan uppgift saknar föremål med hänvisning till att tillstånd redan getts genomgodkännandet av det nittonde ramprogrammet. Detta godkännande omfattarnämligen inte bilindustrin, vilket understrukits ovan i punkt 204. För övrigt saknarsökandena grund för att påstå att tillhandahållandet av de ovannämndaskrivelserna, i en bilaga till dupliken, har skett för sent och att de därför inte kanligga till grund för sakprövningen. För det första citeras nämligen dessa skrivelsersåväl i punkt II i beslutet som i beslutet att inleda undersökningsförfarandet. Fördet andra tillhandahölls de som ett svar på ett påstående som framfördes förstagången i repliken.

206.

    Mot bakgrund av de uppgifter som presenterats ovan kan det förhållandet attgemenskapens rambestämmelser inte var tillämpliga under periodenjanuari-april 1991, om detta kan visas, inte få den rättsliga konsekvensen att stödentill bilindustrin skall anses omfattas av godkännandet av det nittonderamprogrammet. Under dessa omständigheter skall tvärtom artikel 93.3 i fördragetanses ha varit helt och hållet tillämplig på stöden i fråga.

207.

    Av vad anförts följer att det under alla omständigheter förelåg en skyldighet att påförhand anmäla de omtvistade stöden till kommissionen, och att de inte kundegenomföras förrän förfarandet hade utmynnat i ett slutligt beslut.

208.

    Däremot saknar frågan om huruvida gemenskapens rambestämmelser var tvingandei förhållande till Tyskland i mars 1991 relevans i detta mål.

209.

    Det skall i detta avseende understrykas att även om reglerna i gemenskapensrambestämmelser, i egenskap av ”lämpliga åtgärder” som kommissionen föreslagitmedlemsstaterna med stöd av artikel 93.1 i fördraget, helt och hållet saknartvingande karaktär och endast har verkan gentemot de sistnämnda om de ger sittmedgivande därtill (se domen av den 15 april 1997 i det ovannämnda målet

Spanien mot kommissionen, punkterna 30-33), finns det inte något som förhindrarkommissionen att undersöka de stöd som skall anmälas till den mot bakgrund avdessa regler, inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning denförfogar över för tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget.

210.

    Det skall ändå tilläggas att sökandenas argument, att undersökningen år 1996 avde omtvistade stödens förenlighet med den gemensamma marknaden endast kundegrundas på bedömningsgrunder som förelåg år 1991, saknar allt stöd i domstolensoch förstainstansrättens praxis. Således fastslog domstolen i sin dom av den10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen (REG 1986, s. 2263, punkt 16;svensk specialutgåva, volym 8, s. 691) och av den 26 september 1996 imål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551, punkt 33) attlagenligheten av ett beslut avseende stöd skall bedömas mot bakgrund av deuppgifter kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet.Förstainstansrätten gjorde detsamma i sin dom av den 25 juni 1998 i de förenademålen T-371/94 och T-394/94, British Airways m.fl. och British Midland Airwaysmot kommissionen (REG 1998, s. II-2405, punkt 81).

211.

    För övrigt förbjuder artikel 92.1 i fördraget allt stöd ”som snedvrider eller somhotar att snedvrida konkurrensen”, i den utsträckning det påverkar handeln mellanmedlemsstaterna. Härav följer att kommissionen, när den kontrollerar förekomstenav ett stöd i denna bestämmelses mening, inte är strikt bunden avkonkurrensförhållandena vid tidpunkten för antagandet av beslutet. Dessbedömning skall ske i ett dynamiskt perspektiv, med beaktande av den troligakonkurrensutvecklingen och de effekter som stödet i fråga kommer att ha på dennautveckling.

212.

    Härav följer att kommissionen inte kan kritiseras för att ha beaktat omständighetersom inträffat efter antagandet av en plan för att införa eller ändra ett stöd. Detförhållandet att den berörda medlemsstaten, i strid med sina skyldigheter enligtartikel 93.3 i fördraget, har genomfört de planerade åtgärderna innanundersökningsförfarandet har utmynnat i ett slutligt beslut saknar relevans fördenna fråga.

213.

    Sökandenas argument att en sådan praxis är oförenlig med rättssäkerhetsprincipenkan inte godtas. Även om kommissionen måste få rimlig tid på sig för attgenomföra det inledande undersökningsförfarandet enligt artikel 93.3 i fördraget,ankommer det på denna institution att handla med skyndsamhet och att ta hänsyntill medlemsstaternas intresse av att snabbt få besked på områden där åtgärder kanbehöva vidtas omgående på grund av den verkan som medlemsstaterna förväntarsig att de planerade stimulansåtgärderna kommer att få. Kommissionen bör därförange sin ståndpunkt inom en rimlig tidsfrist som domstolen har fastställt till tvåmånader (domstolens dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz motkommissionen, REG 1973, s. 1471, punkt 4, svensk specialutgåva, volym 2, s. 177.Se även artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 omtillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1)).

Kommissionen är för övrigt skyldig att iaktta samma allmänna skyndsamhetskravnär den beslutar att inleda det kontradiktoriska undersökningsförfarande somföreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, och dess underlåtenhet att agera i frågan kani förekommande fall bli föremål för talan enligt artikel 175 i EG-fördraget (nuartikel 232 EG).

214.

    Det saknas för övrigt anledning att i det aktuella fallet ta ställning till ett eventuelltåsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Den tid som gick mellan dagen förantagandet av de första besluten om beviljande (mars 1991) och antagandet avbeslutet (den 26 juni 1996) beror nämligen på, för det första, avsaknaden av enfullständig underrättelse om åtgärderna i fråga, för det andra sökandenas successivaändringar av sina planer, vilka i sin tur har medfört successiva ändringar avbesluten om beviljande, och för det tredje de betydande svårigheter somkommissionen har stött på när det gäller att från den tyska regeringen ochsökandena erhålla de upplysningar som var nödvändiga för att den skulle kunnafatta ett beslut (se ovan punkterna 16-42).

215.

    I synnerhet framgår det av Mosel I-beslutet att kommissionen i början av år 1993var i stånd att fatta ett beslut beträffande samtliga Volkswagens investeringsprojekt,såsom de ursprungligen hade redovisats. Det var på Volkswagens uttryckligabegäran av den 31 januari 1993 som kommissionen begränsade sin bedömning avstödet till att avse Mosel I och Chemnitz I. Därefter dröjde det till år 1995, dåkommissionen hotade de tyska myndigheterna med att den skulle anta ett beslutpå grundval av de ofullständiga uppgifter den förfogade över, innan de upplysningartillhandahölls som den hade behov av. Det var först år 1996 som kommissionenslutligen kunde fatta ett beslut på grundval av samtliga relevanta rättsliga ochfaktiska omständigheter.

216.

    Under tiden hade sökandenas ursprungliga projekt ändrats vid tre tillfällen, ochföljaktligen hade 1991 års beslut ändrats genom 1993, 1994 och 1996 års beslut.Även om parterna tvistar om dessa successiva ändringars omfattning, är detostridigt att de åtminstone medförde en betydande minskning av projektens storlekoch, framför allt, att igångsättandet av avdelningarna för lackering ochslutmontering i Mosel II och Chemnitz II flyttades fram tre till fyra år.

217.

    Sökandena saknar därför grund för att påstå att kommissionen var skyldig attundersöka de planer som utarbetades successivt under åren 1993, 1994 och 1996enbart mot bakgrund av de bedömningsgrunder den hade tillgång till år 1991. Detvar tvärtom med rätta som den vid sin bedömning tog hänsyn till de förändringarsom skett.

218.

    Även om kommissionen i ett första skede skulle ha godkänt de stöd som beviljadesenligt 1991 års beslut, hade den ändå haft rätt att återigen undersöka dem när deändrades, i enlighet med artikel 93.3 i fördraget, enligt vilken kommissionen skallunderrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att ändra

stödåtgärder. Kommissionen skulle således, även om den medgav att det inteförelåg någon överkapacitet i bilindustrin år 1991, i princip kunna beakta denöverkapacitet som inträtt från och med år 1993.

219.

    Av vad anförts följer att sökandenas argument om nödvändigheten av enförhandsbedömning och om att gemenskapens rambestämmelser inte är tillämpligaskall underkännas i sin helhet.

(b)    Betecknandet av avdelningarna för lackering och slutlig montering iMosel II och Chemnitz II som ”utvidgningsinvesteringar”

Parternas argumentation

220.

    Freistaat Sachsen har gjort gällande att kommissionen, genom att göra en sådanåtskillnad mellan utvidgningsinvesteringar och nyinvesteringar som inte återfinns igemenskapens rambestämmelser, har åsidosatt principen om jämvikt mellaninstitutionerna (se domstolens dom av den 22 maj 1990 i det ovannämnda måletparlamentet mot rådet, punkterna 21 och 22, och av den 2 mars 1994 imål C-316/91, parlamentet mot rådet, REG 1994, s. I-625, punkt 11 och följandepunkter, svensk specialutgåva, volym 15). Enligt artikel 94 i EG-fördraget (nuartikel 89 EG) ankommer det nämligen på rådet att anta de förordningar sombehövs för tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget.

221.

    Sökandena har för övrigt anfört att det är felaktigt att känneteckna avdelningarnaför lackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II som”utvidgningsinvesteringar”. Om dessa hade betecknats som”greenfield-investeringar”, som avdelningarna för karossmontering ochplåtpressning i Mosel II, skulle samtliga omtvistade investeringsstöd har förklaratsförenliga med den gemensamma marknaden.

222.

    För det första har sökandena anfört att beteckningen ”utvidgningsinvestering”endast kan användas när det är fråga om en utbyggnad av en redan befintlig fabrik.I det aktuella fallet uppfördes Mosel II på ett fält, dess byggnader och anläggningarvar helt och hållet nya samt fysiskt skilda från Mosel I, och de byggdes av ett annatbolag än det företag som uppförde Mosel I. Dessutom var Mosel I avsett attstängas så snart samtliga delar av Mosel II togs i bruk. Under hela detadministrativa förfarandet och i beslutet i sig har kommissionen hela tiden hänvisattill sökandenas ”nya fabriker” och ”nya investeringsprojekt”. Mosel II skall därförbetraktas som en greenfield-investering. Detsamma gäller för Chemnitz II.

223.

    För det andra omfattas även Mosel II och Chemnitz II av definitionen”greenfield-investeringar” som ges i punkt XII åttonde stycket i beslutet.Kommissionen har i detta avseende felaktigt gjort åtskillnad mellan å ena sidanavdelningarna för karossmontering och plåtpressning i Mosel II och å andra sidanavdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II, trots attprojektet som helhet utgör en greenfield-investering.

224.

    Sökandena har understrukit att Mosel II och Chemnitz II utgör ett enda projekt,även om det genomförs i olika etapper. Projektets grundkoncept, det vill sägauppförandet av en bilfabrik som innefattar tillverkningens fyra olika moment(plåtpressning, karossarbeten, lackering och slutmontering) med en fabrik förmotortillverkning i närheten, har inte på något sätt ändrats trots spridningen i tiden,investeringens minskade belopp och minskningen av tillverkningskapaciteten ochstödbeloppen i förhållande till det ursprungliga projektet från år 1991.

225.

    Sökandena har framhållit att tillverkningslokalerna har byggts på det sätt som hadeplanerats. Avdelningarna för karossarbeten och plåtpressning i Mosel IIgenomfördes som planerat år 1992 respektive år 1994. Igångsättandet avavdelningen för slutmontering flyttades helt enkelt fram från år 1994 till år 1996,och lackeringsavdelningen från år 1994 till år 1997. Det var endastlogistikcentrumet, som inte utgjorde en del av tillverkningsenheterna, som intebyggdes av Volkswagen på Mosel-området som planerat utan av ett tredje företagnågra kilometer från fabriken.

226.

    Sökandena har tillagt att den teknologi som används i Mosel II är modernare änden som ursprungligen planerades, att tillverkningen har förenklats ochautomatiserats och att produktiviteten har ökat, i synnerhet genom att utnyttjakvalificerade underleverantörer i närheten och genom externalisering av vissatjänster. De har emellertid understrukit att investeringsprojektet inte har förändratstill sitt innehåll utan endast anpassats efter den tekniska utvecklingen.

227.

    Det går inte att av den övergångslösning som valts, vilken innebär att den del avMosel II som redan slutförts levererar karosser till Mosel I, dra slutsatsen attMosel II inte är en greenfield-investering. Kommissionen har begått ett misstaggenom att anse att denna lösning gjort det möjligt att år 1994 i Mosel uppföra en”helt funktionsduglig” bilfabrik, bestående av avdelningarna för montering ochlackering i Mosel I och avdelningarna för plåtpressning och karosseri i Mosel II.

228.

    Mosel I och II planerades och byggdes aldrig i avsikt att skapa en integrerad fabrikför biltillverkning. Betydande tekniska skillnader mellan dessa gör att en långsiktigintegrering av Mosel I i tillverkningsprocessen i Mosel II skulle vara ekonomisktabsurd.

229.

    Kommissionen kände mycket väl till att Mosel I endast utgjorde enövergångslösning och att den var avsedd att stängas. Sökandena har hänvisat tillpunkt IX nionde stycket i Mosel I-beslutet, vari anges att ”syftet med dennaövergångslösning var att till varje pris bibehålla och utbilda en kärna avspecialiserade arbetare fram till dess den nya fabriken Mosel II hade slutförts”.

230.

    I enlighet med denna övergångslösning upphörde monteringen i Mosel I den23 december 1996, och lackeringsavdelningen stängdes i mars 1997. Monteringenav modellen Passat B5 i Mosel II sattes i gång i oktober 1996. Endast en mindre

del av Mosel I:s byggnader användes fortfarande för vissa förbättringsarbeten ochför lagring av bildelar från andra av gruppens fabriker. En integrering av Mosel IMosel II var inte planerad.

231.

    För övrigt är det av tekniska och ekonomiska skäl uteslutet att bibehålla eller återta i bruk anläggningarna i Mosel I när Mosel II har slutförts.

232.

    Kommissionen misstog sig för övrigt när den angav att Volkswagen-företagen iSachsen är lönsamma sedan år 1994 (punkt XII nionde stycket i beslutet). Tvärtomöverförde Volkswagen 367 miljoner DEM till VW Sachsen för att kompensera fördess förluster åren 1994-1996. Kommissionen kände till dessa uppgifter. Sökandenahar tillagt att en fabriks produktivitet och nyttjandegrad saknar samband med desslönsamhet. Under alla omständigheter spelade lönsamheten i Mosel-anläggningarnaår 1994 inte någon som helst roll i det administrativa förfarandet, och varkensökandena eller Förbundsrepubliken Tyskland har haft möjlighet att uttrycka sinuppfattning i denna fråga.

233.

    Sökandena anser att det är irrelevant att de redan år 1996 hade eliminerat vissatypiska nackdelar som en greenfield-investering är förknippad med. Volkswagenhade, på egen bekostnad och i syfte att genomföra Mosel II, gjort ansträngningarför att utveckla infrastrukturen, logistikorganisationen ochunderleverantörsstrukturen. För övrigt beaktades inte de ursprungliga nackdelarnai Mosel I-beslutet, vilket innebar att det ålåg kommissionen att i det nya beslutetbeakta samtliga de nackdelar som investeringarna i Mosel II var förknippade med.

234.

    När det gäller utbildningen av arbetarna i Mosel I för att täcka behovet i Mosel IIhar sökandena understrukit att den traditionella lackeringsteknik som användes iMosel I (lösningsmedelsbaserad) uppvisar betydande skillnader i förhållande till densom används i Mosel II (vattenbaserad). Samma sak gäller anläggningen förslutmontering. De extremt avancerade teknikerna i Mosel II:s anläggningar och dendatoriserade regleringstekniken krävde enligt sökandena sådana särskilda kunskaperi att hantera maskinerna som var helt annorlunda än de kunskapskrav som gjordesig gällande i Mosel I.

235.

    När det gäller underleverantörer fanns det år 1990 inte någon leverantör i närhetensom svarade mot Volkswagens behov. Tack vare detta bolags satsningar införMosel II fanns det emellertid år 1994 åtta leverantörer som levererade enligtmetoden ”just in time”, och i slutet av år 1997 fanns elva leverantörer av detta slagsom levererade tretton grupper av modulära konstruktioner. Dessaunderleverantörer hade emellertid inte etablerat sig i närheten av Mosel ochChemnitz på grund av den temporära driften av Mosel I och Chemnitz I, utanenbart tack vare de möjligheter som Mosel II och Chemnitz II innebar på lång sikt.

236.

    Kommissionen har gjort gällande att det avgörande för hur avdelningarna förlackering och slutmontering i Mosel II skulle betecknas var Volkswagens beslutår 1993 att dela upp detta projekt i fyra olika enheter, som skulle uppföras och

igångsättas vid olika tillfällen. Kommissionen anser att de driftskostnadsnackdelarsom skall beaktas skall ta sin utgångspunkt i den tidpunkt då var och en av dessaenheter tas i bruk.

237.

    Enligt kommissionen förfogar Volkswagen i Mosel över en fabrik för biltillverkningsom är funktionsduglig sedan juli 1992, som är den tidpunkt då Mosel II:skarosseriavdelning togs i bruk, och en plåtpressavdelning på plats är strängt tagetinte nödvändig. Under alla omständigheter kunde Volkswagen senast från och medår 1994 förbereda bilar, med delar som levererats av bolagets leverantörer, i sinaavdelningar för plåtpressning (togs i bruk i mars 1994) och karosseri (togs i bruki juli 1992) i Mosel II, för att sedan färdigställa dem i avdelningarna för lackeringoch slutmontering i Mosel I, belägna i närheten på samma industriområde.

Förstainstansrättens bedömning

238.

    Undersökningen av huruvida de omtvistade stöden är förenliga med dengemensamma marknaden, i enlighet med gemenskapens rambestämmelser, har ihuvudsak bestått i att bedöma de nettotilläggskostnader som anläggningen i detvalda området medförde i förhållande till en anläggning belägen i ett centralt, ickemissgynnat område i gemenskapen.

239.

    När det gäller beräkningen av driftskostnaderna har kommissionen gjort skillnadmellan så kallade greenfield-investeringar, vars tilläggskostnader beaktas under enfemårsperiod, och så kallade utvidgningsinvesteringar, där tilläggsdriftskostnadernaendast beaktas under en period av tre år.

240.

    I punkt XII åttonde stycket i beslutet anges följande:

”Uttrycket ‘greenfield-projekt‘ betyder, förutom vad namnet antyder, attlokaliseringsorten ur investerarens synvinkel är en ny, ännu outvecklad ort. Därförstår företaget inför följande typiska, ovanliga problem i jämförelse medutvidgningen av en befintlig fabrik: avsaknad av adekvat infrastruktur, avsaknad avorganiserad logistik, ingen utbildad arbetskraft för varje företags konkreta uppgifteroch ingen uppbyggd underleverantörsstruktur. Om dessa tjänster emellertid kantillhandahållas av en näraliggande fabrik inom samma grupp, så betraktas projektetsom en utvidgning, även om det faktiskt ligger på ett [greenfield]. Dennagemenskapsdefinition skiljer sig från nyinvesteringskonceptet, vilket kan definierasgenom nationell lagstiftning. Eftersom större problem uppstår vid ett sålundadefinierat projekt och tidsperioden fram till dess att den fulla kapaciteten ochdärigenom lönsamheten [uppnås] förlängs något, kan det vara motiverat attdriftskostnadsnackdelarna beräknas för en längre tid.”

241.

    I motsats till vad Freistaat Sachsen har gjort gällande har kommissionen inteåsidosatt principen om jämvikt mellan institutionerna genom att göra en sådanåtskillnad. Behörigheten att anta de förordningar som behövs för tillämpningen av

artiklarna 92 och 93 i fördraget, som getts av rådet genom artikel 94 i fördraget,är inte på något sätt ifrågasatt genom att kommissionen begagnar sig av redanetablerade operationella kriterier, såsom de som ligger till grund för åtskillnadenmellan greenfield-investeringar och utvidgningsinvesteringar, inom ramen för detstora utrymme för skönsmässig bedömning den förfogar över vid tillämpningen avdessa bestämmelser.

242.

    I det aktuella fallet har kommissionen ansett att avdelningarna för karosseri ochplåtpressning i Mosel II utgjorde greenfield-investeringar. Följaktligen har denbeaktat driftskostnaderna för dessa under en period av fem år, nämligen 1993-1997(karosseriavdelning) och 1994-1998 (plåtpressavdelning), i sin kostnads- ochintäktsanalys. Däremot har avdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel IIoch Chemnitz II betecknats som utvidgningsinvesteringar, och deras driftskostnaderhar därför beaktats under en treårsperiod, nämligen 1997-1999.

243.

    Kommissionen har i detta avseende angett följande i punkt XII nionde och tiondestyckena i beslutet:

”I det aktuella fallet måste kommissionen ta hänsyn till att de olikafabriksavdelningarna i investeringsprojektet i Mosel tas i drift vid olika tidpunkter.De uppbyggnadsproblem som hänger samman med de olika delprojekten kommerdärför att uppträda vid olika tidpunkter. Dessutom tog kommissionen hänsyn tillatt projektets natur likaså har ändrats på grund av förseningen vid genomförandet.Genom installationen av plåtpressen och karossmonteringen samt anslutningen tillden gamla fabriken Mosel I byggdes redan år 1994 en helt funktionsduglig bilfabrikupp. Lönsamheten för VW-fabrikerna i Sachsen sedan år 1994 visar också dettatydligt.

De framtida investeringarna för en ny måleri- och slutmonteringsavdelning iMosel II är således ingen greenfield-investering, utan en utvidgning av en redanbefintlig kapacitet. Eftersom det redan finns en underleverantörsstruktur ... och eninfrastruktur redan har byggts upp samt att större delen av den anställda övertasav Mosel I, präglas detta projekt endast i mycket ringa grad av de nackdelar somär typiska för ett greenfield-projekt. Detta gäller också för motorfabriken iChemnitz II. Liksom i andra fall av kapacitetsutvidgning skerproduktionsutvidgningen i dessa fabriker mycket snabbt. Medan de tyskamyndigheterna och VW ursprungligen föreslog en analys undertidsperioden 1998-2002 för alla projekt i Mosel och Chemnitz, har kommissionenemellertid undersökt driftsnackdelarna för greenfield-projekten i perioder påfem år, 1993-1997 (karossmontering) och 1994-1998 (plåtpress), och förutvidgningen i perioder på tre år 1997-1999 (måleriavdelning, slutmontering,Chemnitz II). Därvid togs också hänsyn till att plåtpressen och karossmonteringenunder samma period skall utvidgas från en kapacitet av 432 bilar per dag till 750bilar per dag, så att den nya måleriavdelningen och slutmonteringen i Mosel IIkunde utnyttjas fullt ut. För denna period (1997-1999) tog man därför i analysendessutom hänsyn till driftskostnadsnackdelar till följd av utvidgningen.”

244.

    Såsom framgår av det ovan anförda omfattas frågan huruvida avdelningarna förlackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II skall betecknas somutvidgningsinvesteringar eller greenfield-investeringar av kommissionens storautrymme för skönsmässig bedömning när det gäller tillämpningen av artikel 92.3 ifördraget. Förstainstansrättens prövning skall därför begränsas till en kontroll avatt de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistadeställningstagandet är materiellt riktiga och att bedömningen av dessaomständigheter inte är uppenbart oriktig (se domen i det ovannämnda målet Matramot kommissionen, punkterna 23-28).

245.

    Förstainstansrätten understryker för övrigt att betecknandet av en investering somen utvidgningsinvestering eller, tvärtom, som en greenfield-investering skall ske i ettgemenskapssammanhang, oberoende av hur investeringen betecknas i denmedlemsstats bokföringslagstiftning eller skattelagstiftning som mottagarföretagetomfattas av (se analogivis förstainstansrättens dom av den 8 juni 1995 imål T-459/93, Siemens mot kommissionen, REG 1995, s. II-1675, punkt 76).

246.

    Det har i detta avseende inte visats att kommissionens uppfattning är uppenbartfelaktig. Denna uppfattning vilar på tanken att de nackdelar som driftskostnadernaför en ny fabrik är förknippade med skall beaktas från och med den tidpunkt dåfabriken tas i bruk eller, när igångsättandet av de olika tillverkningsenheterna skeri omgångar, vid tidpunkten då var och en av dessa enheter tas i bruk. Varje enhetskall således bedömas separat, så att hänsyn kan tas till på vilket stadium iplaneringen anläggningen befinner sig när den tas i bruk. Denna uppfattning ärförenlig med regeln att undantag från principen i artikel 92.1 i fördraget, att statligastöd är oförenliga med den gemensamma marknaden, skall tolkas restriktivt.

247.

    I det aktuella fallet igångsatte sökandena de fyra avdelningarna i Mosel II vid olikatillfällen under åren 1992-1997, tvärtemot sina ursprungliga planer. Sökandenasargument är därför inte tillräckliga för att vederlägga kommissionens slutsats, attavdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II inte kanbetecknas som greenfield-investeringar, eftersom det senast från och med år 1994i Mosel fanns en helt funktionsduglig enhet för biltillverkning, som bestod avavdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel I (för vars moderniseringsökandena investerade mer än 414 miljoner DEM och som Mosel I-beslutetbeskriver som en ”ultramodern fabrik för lackering och montering”), avdelningarnaför karosseri och plåtpressning i Mosel II (som togs i bruk i juli 1992 respektivemars 1994) och Chemnitz I. Såsom kommissionen har anfört, utan att ha blivitmotsagd på denna punkt, är tillverkningskapaciteten vid dessa anläggningar100 656 fordon per år från och med år 1992, och 34 000 fordon av den nyamodellen Golf A3 tillverkades där år 1992, 71 800 år 1993, 90 100 år 1994 och100 100 år 1995.

248.

    Sökandena har förvisso gjort gällande att investeringarna i Mosel II ochChemnitz II utgör en helhet och att kombinationen mellan Mosel I/Chemnitz I och

den första delen av Mosel II endast innebar en övergångslösning. Det erinrasemellertid om att Volkswagen-gruppen erhöll betydande stöd till ett belopp av487,3 miljoner DEM för Mosel I och 84,8 miljoner DEM för Chemnitz I (seMosel I-beslutet). Dessa stöd gjorde det möjligt för gruppen att använda sig av enfabrik för biltillverkning som var helt funktionsduglig senast år 1994 och att påbörjatillverkningen från och med det året. Om dessa stöd inte hade beviljats skullesamtliga projekt i Mosel II och Chemnitz II ha betecknats somgreenfield-investeringar, men i gengäld skulle den nya fabriken inte ha kunnat tasi bruk så snart och investeringarna skulle ha varit kostsammare, eftersom det i allafall skulle ha varit nödvändigt att utveckla infrastrukturen, logistiken, arbetskraftenoch nätet av underleverantörer. Om sökandenas uppfattning godtogs skulle dettasåledes innebära att Volkswagen-gruppen kunde dra fördel av systemet medgreenfield-investeringar två gånger för samma projekt att bygga en bilfabrik.

249.

    Såsom kommissionen har anfört tjänar för övrigt inte investeringarna i första handtill att göra det möjligt att erhålla statligt stöd utan till att säkerställa vinst iframtiden. En investerare som snabbare lyckas att eliminera vissa nackdelar sominvesteringen är förknippad med, genom att han snabbare kan ta vissa delar avprojektet i bruk, kan därför inte anses ”bestraffas” genom en minskning av de stödhan kan erhålla, eftersom hans driftskostnader knutna till infrastrukturen minskasoch produktionsvillkoren förbättras.

250.

    Kommissionen har därför inte gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömninggenom att beteckna avdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II, samtChemnitz II, som ”utvidgningar av en befintlig fabrik”. Det är under dessaomständigheter nämligen felaktigt att påstå att dessa avdelningar i Mosel II ochChemnitz II har uppförts ”greenfield”. Tvärtom hade Volkswagen-gruppen redanår 1996, såsom kommissionen anfört, eliminerat vissa typiska nackdelar som ärförknippade med en greenfield-investering, i den mening som detta begreppanvänds i beslutet.

251.

    I synnerhet framgår det av handlingarna i målet att gruppen från och med år 1994,och allra senast år 1997, förfogade över en adekvat infrastruktur på plats,organiserad logistik, arbetskraft som utbildats för att täcka de nya behoven och enväletablerad underleverantörsstruktur.

252.

    Såsom kommissionen har anfört medför inte det förhållandet att den arbetskraftsom överförts från Mosel I till Mosel II, det vill säga närmare 1 330 anställda, harvarit tvungen att gå en viss utbildning innan den kan börja arbeta med de nyabilmodellerna, eller enligt de nya tillverkningsteknikerna, att denna arbetskraftsaknade utbildning i den mening som avses när man definierargreenfield-investeringar.

253.

    När det gäller underleverantörerna kan det konstateras att det av bilaga B4 tillansökan i mål T-143/96 framgår att det i Mosel år 1995 fanns 129 leverantörer avdelar (varav åtta som arbetar enligt metoden ”just in time”) och 267 leverantörer

på området för konstruktion, utrustning och tjänster, vilka tillsammans sysselsatte22 000 anställda. Enligt samma handling steg antalet lokala underleverantörer från0 år 1990 till 87 i juni 1993. Kommissionen har utan att bli motsagd anfört att dettautgör en proportion lokala underleverantörer som uppgår till 30 procent, vilket ärbetydligt högre än medeltalet i Europa när det gäller bilindustrin.

254.

    De överväganden som redovisats ovan påverkas inte av det fel som kommissionenpåstås ha gjort sig skyldig till i sin bedömning av lönsamheten för Volkswagensföretag i Sachsen sedan år 1994. För det första har det nämligen inte visats att detverkligen har skett ett fel, eftersom det av dessa företags bokslut, som getts in sombilagor till dupliken i mål T-143/96, framgår att dessa företag uppnått ett positivtrörelseresultat på 49,4 miljoner DEM år 1994, 17 miljoner DEM år 1995 och209 miljoner DEM år 1996. För det andra har kommissionen med rätta konstateratatt en ny bilfabriks lönsamhet endast är en av flera indikatorer på huruvida dennafabrik skall anses som en greenfield-investering eller en utvidgningsinvestering. Detkan i detta avseende konstateras att lönsamheten hos Volkswagens företag iSachsen i beslutet endast används som en bekräftelse på att Mosel I ochavdelningarna för plåtpressning och karosseri i Mosel II från och med år 1994utgjorde en fullvärdig och funktionsduglig fabrik för biltillverkning.

255.

    Frågan huruvida anläggningarna i Mosel I kommer att behållas i bruk efteruppförandet av Mosel II saknar för övrigt relevans för denna bedömning.

256.

    När det gäller Chemnitz II har sökandena inte anfört några konkreta argument somgör att kommissionens bedömning att det rörde sig om en investering för utvidgningav Chemnitz I kan ifrågasättas. Kommissionen har för sin del anfört attöverföringen av tillverkningen av vissa motordelar från Chemnitz I till Chemnitz IIskett fortlöpande under åren 1996-1998, så att dessa två fabriker parallellt hartillverkat väsentliga motordelar (se bilaga B10 till ansökan i mål T-143/96).

257.

    Av vad ovan anförts följer att sökandenas argument för att ifrågasätta betecknandetav avdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II som”utvidgningsinvesteringar” skall underkännas.

(c)    Kostnads- och intäktsanalysen för investeringen

Parternas argumentation

258.

    Sökandena har anfört att kostnads- och intäktsanalysen för investeringen har gjortspå grundval av ofullständigt material och har motiverats på ett sätt som ärofullständigt och/eller felaktigt.

259.

    De har för det första gjort gällande att kommissionen inte har beaktat vissaväsentliga handlingar. Kommissionen har nämligen till den expert den utsett för attutföra denna analys, Sterk, endast tillhandahållit den dokumentation som

Volkswagen gav in i januari 1996. Denna dokumentation var emellertid endast ettkomplement till handlingar som getts in av Volkswagen i maj 1993 och i maj 1994.Den dokumentation som härrör från år 1996 var således ofullständig och ägnad attmissleda experten.

260.

    Vid ett möte den 29 maj 1996 fick Volkswagen kännedom om att experten intehade haft tillgång till handlingarna från åren 1993 och 1994 och översände dåomedelbart dessa till honom. Det framgår emellertid av den korta tid som löptemellan översändadet av handlingarna och dagen för beslutet den 26 juni 1996, samtav beslutet i sig, att experten inte har kunnat studera dessa närmare.

261.

    Mot bakgrund av exportrapporten, som getts in tillsammans med svaromålet, harsökandena gjort gällande att experten inte har haft tid att noggrant undersöka denackdelar som beskrivits i punkt 6.1.1, 6.1.3 och 6.5.2-6.5.7 i denna rapport, ochsärskilt bidraget för väganslutning.

262.

    Sökandena har för det andra gjort gällande att det av punkt XII femte, sjätte,sjunde, elfte, tolfte och trettonde styckena inte går att förstå den kostnads- ochintäktsanalys som utförts, vilket innebär att beslutet strider mot artikel 190 ifördraget.

263.

    Även om kommissionen inte är skyldig att i beslutet redovisa samtliga faktorer iberäkningen av tilläggskostnader för investering och drift, bör enligt sökandena demest väsentliga av dessa anges och beloppsbestämmas, åtminstone i stora drag.Detta är så mycket viktigare eftersom de stöd som förklarats oförenliga med dengemensamma marknaden är betydande.

264.

    För det tredje anges det i beslutet inte vilka av Volkswagens anfördatilläggskostnader som inte har godkänts. I synnerhet har det beräknats attlönekostnaderna skulle öka med 161,6 miljoner DEM om de anställda vid VWSachsen med kort varsel skulle övergå från att avlönas enligt kollektivavtalet förmetallindustrin i Sachsen till att avlönas i enlighet med de löneskalor som gäller justför Volkswagen. Detta är en risk av väsentlig betydelse, som kommissionenfullständigt har förbisett eller felaktigt bortsett från utan att det framgår av beslutet.Den förklaring som gavs i svaromålet har i detta avseende getts för sent.

265.

    Sökanden har tillagt att kommissionen felaktigt, i punkt XII fjortonde stycket ibeslutet, har påstått att Volkswagen under det administrativa förfarandet godtogdess provisoriska kostnads- och intäktsanalys.

266.

    I sin replik har sökandena förklarat att de tack vare svaromålet nu förstår denkostnads- och intäktsanalys som kommissionen har gjort. Detta saknar emellertidrelevans när det gäller frågan huruvida beslutet i sig är tillfredsställande motiverat.Sökandena har upprepat att så inte är fallet, eftersom kostnads- och intäktsanalyseninte har fogats till beslutet. De affärshemligheter som denna analys innehåller är

sökandenas egna, och det hade således varit tillräckligt om kommissionen hadeöverlämnat analysen som en integrerad del av beslutet.

267.

    Kommissionen har särskilt angett att den gav bolaget Plant Location International,dotterbolag till bolagsrevisionsföretaget Price Waterhouse, i uppdrag att utarbetaett förslag till kostnads- och intäktsanalys. Detta förslag kontrollerades och iförekommande fall ändrades av behöriga tjänstemän vid kommissionen.Volkswagen hade haft kontakt med Sterk, som för Plant Location Internationalsräkning senast sysslade med ärendet, flera månader innan beslutet antogs ochsärskilt vid sammanträdena den 11 april och den 29 maj 1996. Den dokumentationfrån år 1996 som kommissionen tillhandahöll Sterk innehöll samtliga relevantauppgifter. Eftersom denne hade varit sysselsatt i månader med att analyserasituationen och således kände till förslaget i alla dess detaljer, kunde han snabbtoch på ett fullständigt sätt undersöka handlingarna från åren 1993 och 1994 somVolkswagen därefter tillställde honom.

Förstainstansrättens bedömning

268.

    När det först gäller påståendet om bristande motivering, eftersom det utifrånbeslutet inte gick att förstå kostnads- och intäktsanalysen, framgår det av fasträttspraxis att motiveringen av en rättsakt skall bedömas mot bakgrund av blandannat det intresse som de som rättsakten är riktad till eller andra berörda personerkan ha av att få förklaringar, i synnerhet när de har varit delaktiga i utarbetandetav den ifrågasatta rättsakten och kände till de faktiska och rättsliga omständighetersom låg till grund för kommissionens beslut (se exempelvis förstainstansrättens domav den 7 juli 1999 i mål T-106/96, Wirtschaftsvereinigung Stahl mot kommissionen,REG 1999, s. II-0000, punkt 172). Det skall även erinras om att kommissionen inteär skyldig att i motiveringen av ett beslut ta ställning till alla de faktiska ochrättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativaförfarandet, så länge den tar hänsyn till alla omständigheter och alla faktorer somär relevanta i det aktuella fallet (se domen i de ovannämnda målen British Airwaysm.fl. och British Midland Airways mot kommissionen, punkt 94).

269.

    I detta fall framgår det av handlingarna i målet att sökandena har varit direktdelaktiga i det administrativa förfarande som lett fram till utarbetandet av beslutet.De har i synnerhet inte bestritt att de successiva förslagen till kostnads- ochintäktsanalys som kommissionen tagit fram sedan år 1992 har tillsänts dem och hargåtts igenom på punkt efter punkt med deras företrädare och med företrädarna förden tyska regeringen, särskilt vid mötena den 11 april och den 29 maj 1996 (seprotokollen från dessa möten, bilagorna B9 och B12 till svaromålet i mål T-143/96).Dessutom framgår det att den definitiva kostnads- och intäktsanalys som beslutetgrundas på i huvudsak återger den analys som fanns i de förslag som behandladesvid dessa möten, och de ändringar som gjordes var för övrigt till förmån försökandena.

270.

    Varken det förhållandet att beslutet inte återger de detaljerade ochbeloppsbestämda uppgifterna i kostnads- och intäktsanalysen, eller det förhållandetatt denna analys inte har bilagts beslutet, utgör under dessa omständigheter ettåsidosättande av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget.

271.

    Sökandena har för övrigt inte förmått visa att kommissionens expert inte harkunnat uttala sig om de handlingar som tillsändes honom i slutet av maj och ibörjan av juni 1996. Det kan tvärtom konstateras att expertrapporten (bilaga 13 tillsvaromålet i mål T-143/96) bär påskriften ”January 22, 1996, revised June, 1996”.Kommissionen har för övrigt med rätta påpekat att det förhållandet, att vissa av deuppgifter som getts in inte har accepterats som tilläggskostnader för investering ochdrift, inte innebär att dessa uppgifter inte har undersökts. Så är bland annat falletmed de lokala myndigheternas begäran om återbetalning av det stöd som år 1994beviljades sökandena för kostnader för väganslutning, där sökandenas uppfattningdiskuterades - och underkändes - av experten i punkt 6.1.1 i rapporten.

272.

    När det gäller sökandenas anmärkning om att det i beslutet inte anges vilkatilläggskostnader som inte har accepterats, sammanfaller denna med påståendet ombristande motivering och skall underkännas av de skäl som redovisats ovan. Vadsärskilt avser den kostnad om 161,6 miljoner DEM som skulle kunna bli följden omman tillämpade Volkswagens lönekollektivavtal på arbetarna i Mosel, är det medrätta som kommissionen har konstaterat att detta rör sig om en hypotetisk risk ochatt det inte vid antagandet av beslutet var möjligt att bedöma huruvida denna riskskulle komma att förverkligas. Således kunde denna risk inte beaktas i kostnads-och intäktsanalysen.

273.

    Det framgår även av protokollet från mötet den 29 maj 1996 (bilaga 12 tillsvaromålet i mål T-143/96, s. 3) att Volkswagen faktiskt hade medgett attkommissionens analys beträffande beräkningen av driftskostnader var rimlig ochkunde godtas.

274.

    Av vad ovan anförts följer att sökandenas argument beträffande kostnads- ochintäktsanalysen för investeringen skall underkännas.

(d) Stödtilläggen

Parternas argumentation

275.

    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har begått fel när den, medhänvisning till problemen med överkapacitet i bilindustrin, underkände möjlighetentill stödtillägg (”top up”) utöver enbart kompensation för de regionala nackdelarna.

276.

    Kommissionen har inte gått in på den verkligt avgörande frågan beträffande artikel92.3 c i fördraget, nämligen den som gäller uppmuntrandet av etableringar i ettmissgynnat område. I det aktuella fallet är det endast stödtilläggen som skullekunna få investerare att etablera sig i Mosel och Chemnitz. Kommissionen har inte

heller beaktat det förhållandet att det, enligt själva beslutet, skulle skapas ellersäkerställas 3 600 arbetstillfällen, och att etableringen av underleverantörer på platssamt andra multiplikatoreffekter för ekonomin i de nya delstaterna indirekt skullegöra det möjligt att skapa ytterligare 20 000.

277.

    Kommissionen har för övrigt själv medgett att bilindustrin endast lider avöverkapacitet sedan år 1993. Eftersom stöden skall bedömas mot bakgrund avsituationen på marknaden vid den tidpunkt då de beviljades, i mars 1991, bordedessa problem med överkapacitet inte ha beaktats, och stödtilläggen borde såledesha tillåtits.

278.

    Dessutom innehåller beslutet en begränsning av tillverkningskapaciteten i Mosel IIfram till år 1997. Enligt sökandena kunde kommissionen därför inte vägra tillståndtill stödtilläggen, åtminstone inte för avdelningarna för plåtpressning och karosseri.

279.

    Enligt kommissionen förklaras i beslutet att stödtilläggen inte är tillåtna närinvestering bidrar till att skapa problem med överkapacitet i den berörda sektorn.Kommissionen har noga studerat den överkapacitet som föreligger i bilindustrinsedan år 1993 på grundval av exakta siffror. Under dessa omständigheter var detinte nödvändigt att isolerat undersöka behovet av att skapa särskilda incitament förMosel och Chemnitz.

Förstainstansrättens bedömning

280.

    När kommissionen utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning, oavsett om detsker enligt artikel 92.2 c eller artikel 92.3 a i fördraget, kan den ta hänsyn tillstödens konsekvenser för den sektor som är i fråga (domen i det ovannämndamålet Matra mot kommissionen, punkt 26). Det följer för övrigt av det som anförtsatt kommissionen hade rätt att beakta samtliga de omständigheter som var förhanden vid tidpunkten för beslutets antagande i juni 1996.

281.

    Det framgår i detta fall av punkt XII första stycket i beslutet att kommissionen hartagit vederbörlig hänsyn till behovet av att skapa incitament för investeringar imissgynnade områden, såsom Mosel och Chemnitz. Kommissionen har nämligenangett att omfattande investeringsstöd samt andra typer av stöd har godkänts därför att bidra till den regionala utvecklingen, och att regionerna Mosel och Chemnitzkan komma i åtnjutande av investeringsstöd upp till (fram till april 1991)33 procent och (efter denna tidpunkt) 35 procent bruttobidragsekvivalent.

282.

    Kommissionen har emellertid i punkt XI femte stycket i beslutet preciserat attstödtilläggen eller ”top up”, avsedda att skapa särskilda incitament för att investerai missgynnade regioner, inte är tillåtna när investeringen bidrar till att skapakapacitetsproblem i den sektor som är i fråga. På samma sätt har kommissioneni punkt XII nittonde stycket i beslutet understrukit att dess politik är att, när dentillämpar gemenskapens rambestämmelser på de fall där investeringarna inverkar

menligt på en hel sektor, strikt begränsa stödet till de nettomerkostnader som eninvesterare måste bära i en missgynnad region.

283.

    För övrigt ges i beslutet en klar och detaljerad redogörelse för de betydandeproblem med överkapacitet som föreligger i biltillverkningssektorn sedan år 1993(punkt XII femtonde stycket) och i vilken utsträckning denna överkapacitetkommer att förstärkas genom investeringarna i fråga (punkt XII artonde stycket).Kommissionen har även beaktat (i punkt XII sextonde och sjuttonde styckena)begränsningen av Mosel II:s tillverkningskapacitet.

284.

    Med hänsyn till dessa överväganden och mot bakgrund av det stora utrymme förskönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över på detta område, skallsökandenas argument beträffande stödtilläggen underkännas.

(e) Bestämningen av vilka stöd som skall tillåtas

285.

    I beslutets punkt XII nittonde stycket dras slutsatsen att stöd upp till en nivå,uttryckt i bruttobidragsekvivalent, av 22,3 procent för Mosel II och av 20,8 procentför Chemnitz II är godtagbart. Det anges att investeringsstöd på418,7 miljoner DEM för Mosel II och Chemnitz II, samt 120,4 miljoner DEM iinvesteringsbidrag för Mosel II och Chemnitz II, kan beviljas. Enligt artikel 1 ibeslutet är beviljandet av stöd upp till dessa belopp förenligt med dengemensamma marknaden. Enligt artikel 2 i beslutet är beviljandet av särskildaavskrivningar till ett värde av 51,67 miljoner DEM för Mosel II och Chemnitz II,samt investeringsstöd till ett belopp av 189,1 miljoner DEM för Mosel II ochChemnitz II, oförenliga med den gemensamma marknaden.

286.

    Enligt sökandena har kommissionen gjort sig skyldig till en överträdelse avartikel 190 i fördraget, eftersom det inte är möjligt att utifrån denbruttobidragsekvivalent som kommissionen använt bestämma de belopp som angesi artiklarna 1 och 2 i beslutet. Beslutet innehåller nämligen ingen uppgift om vilkenränteavbetalningsfaktor som kommissionen har använt sig av. Även med kännedomom denna faktor på grundval av de uppgifter som lämnats in för sent i svaromåleti mål T-143/96, är det omöjligt att med säkerhet veta hur de belopp som anges iartiklarna 1 och 2 i beslutet har räknats fram.

287.

    Denna argumentation kan inte godtas. Såsom förstainstansrätten har konstateratovan har nämligen sökandena och den tyska regeringen varit direkt involverade idet administrativa förfarandet och har därför på punkt efter punkt kunnat gåigenom kommissionens successiva förslag till kostnads- och intäktsanalys sedanår 1992. Även om de inte framgår av beslutet så förekommer både sättet attberäkna ränteavbetalningen på bruttobidragsekvivalenten som används för attkomma fram till det godkända stödbeloppet och, i synnerhet, avbetalningsgraden(”Nominal Discount Rate”) på 7,5 procent såväl i den kostnads- och intäktsanalyssom bilagts rapporten från kommissionens expert som i protokollet från mötet den29 maj 1996.

288.

    Av vad ovan anförts följer att anmärkningarna beträffande en överträdelse avartikel 92.3 i fördraget inte kan godtas.

III - Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

Parternas argumentation

289.

    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt principen om skyddför berättigade förväntningar genom att beteckna avdelningarna för lackering ochslutmontering i Mosel II och Chemnitz II som utvidgningsinvesteringar och genomatt följaktligen använda en referensperiod om tre år för kostnads- ochintäktsanalysen. Kommissionen har väckt grundade förhoppningar hos sökandenaom att den skulle undersöka de utlovade stöden med hjälp av en kostnads- ochintäktsanalys som grundade sig på en femårsperiod.

290.

    De ekonomiska aktörernas förväntningar skall skyddas när gemenskapsinstitutionenhos dem har väckt grundade förhoppningar beträffande dess framtida handlande(domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgensmot kommissionen, REG 1987, s. 1155, punkt 44). På samma sätt är ekonomiskaaktörer som har vidtagit åtgärder och därvid förlitat sig på gällande rätt skyddademot en senare ändring av den bedömning som institutionerna har gjort av dessaåtgärder (domstolens dom av den 12 juli 1989 i mål 161/88, Binder, REG 1989,s. 2415, punkterna 21-23, av den 11 december 1990 i mål C-189/89, Spagl,REG 1990, s. I-4539, punkt 9, och domen i det ovannämnda målet Crispoltoni,punkt 21).

291.

    I det aktuella fallet har kommissionen, enligt sökandena, under hela detadministrativa förfarandet, från september 1990 fram till april 1996, betecknatMosel II och Chemnitz II som ny- eller greenfield-investeringar. Sökandena har idetta avseende anfört följande omständigheter:

-    I sin skrivelse till den tyska regeringen av den 19 september 1990 begärdekommissionen att samtliga stöd ”för Volkswagens nyinvestering” skullemeddelas.

-    I den skrivelse varigenom kommissionen informerade den tyska regeringenom att den avsåg att inleda undersökningsförfarandet skiljde den mellan”bibehållande av befintliga tillverkningsenheter” (Mosel I) och ”uppförandetav en ny intilliggande fabrik” (Mosel II).

-    Under åren 1992-1994 genomförde kommissionen en kostnads- ochintäktsanalys beträffande Mosel II och Chemnitz II, som baserades på enreferensperiod om fem år.

-    I Mosel I-beslutet talade kommissionen vanligtvis om de ”nya fabrikerna”Mosel II och Chemnitz II, vilket visar att den trots förseningarna med attgenomföra projektet inte ansåg att dessa investeringar utgjorde enutvidgning av Mosel I och Chemnitz I utan att de i stället varnyinvesteringar.

-    I sitt ovannämnda beslut 96/179 av den 31 oktober 1995 hänvisadekommissionen till dessa projekt som ”nyinvesteringar”.

292.

    Sökandena har för övrigt bestritt att kommissionens tjänstemän och expert vidbesöket på plats den 21 och 22 december 1995 förklarade att projekten Mosel IIoch Chemnitz II inte i sin helhet kunde betraktas som greenfield-investeringar. Denenda relevanta frågan som diskuterades vid detta tillfälle var huruvida man vidberäkningen av nackdelar skulle ha en enda utgångspunkt, nämligen slutförandetav projektet, eller flera sådana utgångspunkter som motsvarades av slutförandet avvar och en av avdelningarna.

293.

    Det är även felaktigt att påstå att parterna vid mötet den 11 april 1996 diskuteradetillämpningen av en treårsperiod beträffande driftsnackdelarna för avdelningarnaför lackering och slutmontering i Mosel II. Den kostnads- och intäktsanalys sompresenterades av kommissionen den 16 april 1996 baserades fortfarande på enfemårsperiod.

294.

    Även om tillämpningen av en treårsperiod beträffande driftsnackdelarna föravdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II diskuterades vid mötet den29 maj 1996, framgår det klart av protokollet från det mötet att sökandena inte pånågot sätt hade godtagit principen.

295.

    Sökandena har understrukit att de aldrig har ändrat själva grundkonceptet. Underalla omständigheter var investeringarnas spridning i tiden känd från och med börjanav år 1993. När Mosel I-beslutet antogs i juli 1994 kände kommissionen således tillde ändringar som Volkswagen gjort i projekten Mosel II och Chemnitz II. Eftersomkommissionen antog ett separat beslut beträffande stöden till Mosel I, förstodVolkswagen det som att kommissionen betraktade Mosel I och Mosel II som tvåskilda projekt som med avseende på systemet för statligt stöd skulle behandlasseparat. Sökandena har dessutom anfört att den situation som förelåg vid beslutetsantagande var identisk med situationen vid antagandet av Mosel I-beslutet.Plåtpressnings- och karosseriavdelningarna i Mosel II var i drift och de karossersom där tillverkades lackerades i Mosel I, där de också slutmonterades.

296.

    Sökandena har för övrigt gjort gällande att det endast var inför utsikten attkommissionen skulle beteckna Mosel II och Chemnitz II som nyinvesteringar somde däri investerade betydande summor. De har anfört att det vid antagandet avMosel I-beslutet fortfarande var möjligt att helt och hållet upphöra medinvesteringarna i avdelningarna för lackering och slutmontering och att flytta demtill en annan plats. De har tillagt att de faktiskt skulle ha fattat detta beslut om de

hade vetat att kommissionen skulle beteckna dessa avdelningar somutvidgningsinvesteringar.

297.

    Kommissionen har bestritt att den någonsin har gett intrycket av att den skullebeteckna Mosel II och Chemnitz II som greenfield-investeringar.

298.

    Sökandena kan under alla omständigheter inte åberopa uttalanden som skett föremars 1996, eftersom dessa baserades på ett ofullständigt faktaunderlag. Sökandenaoch/eller Förbundsrepubliken Tyskland höll nämligen in i sista stund inne medrelevanta uppgifter, vilket innebar att kommissionen saknade väsentliga uppgifterför bedömningen av investeringsprojekten.

299.

    För övrigt kan sökandena inte åberopa att de har haft berättigade förväntningar,eftersom de var medvetna om att kommissionen kunde vägra sitt tillstånd till en delav de stöd som beviljats, och att de då skulle bli tvungna att återbetala de stöd somrättsstridigt utbetalats. VW Sachsens årsbokslut av den 31 december 1995 visadeför övrigt att sökandena hade räknat med denna risk och för detta ändamål avsattbetydande reserver.

Förstainstansrättens bedömning

300.

    Av fast rättspraxis följer att rätten att göra anspråk på skydd för berättigadeförväntningar tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation avvilken det framgår att gemenskapsadministrationen har väckt grundadeförhoppningar (se till exempel förstainstansrättens dom av den 15 december 1994i mål T-489/93, Unifruit Hellas mot kommissionen, REG 1994, s. II-1201,punkt 51). Däremot kan ingen göra gällande att principen om skydd för berättigadeförväntningar har åsidosatts, om administrationen inte har gett honom tydligaförsäkringar (se förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T-521/93,Atlanta m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1996, s. II-1707, punkt 57, och avden 29 januari 1998 i mål T-113/96, Dubois & Fils mot rådet och kommissionen,REG 1998, s. II-125, punkt 68).

301.

    Det är i detta fall tillräckligt att konstatera att kommissionen aldrig har försäkratatt Volkswagen-gruppens investeringar i Mosel II och Chemnitz II i sin helhetskulle betecknas som ”greenfield-investeringar”.

302.

    Det förhållandet att kommissionen har hänvisat till Volkswagens ”nyinvesteringar”eller ”nya anläggningar” under hela det administrativa förfarandet mellan åren 1990och 1996 saknar relevans i detta avseende, eftersom dessa uttryck användes i sinnormala betydelse och endast syftade till att skilja investeringarna i Mosel I fråndem i Mosel II, utan att ta ställning till huruvida de sistnämnda skulle anses somutvidgningsinvesteringar eller greenfield-investeringar i den mening som avses ibeslutet.

303.

    Förstainstansrätten erinrar även om att kommissionen i beslutet om att inledaundersökningsförfarandet delgav den tyska regeringen sina allvarliga farhågorbeträffande de omtvistade stödens förenlighet med den gemensamma marknaden,i synnerhet på grund av den uppenbart höga stödnivån (se ovan punkt 26).

304.

    Under alla omständigheter innebar den grundläggande ändring av sökandenasprojekt som skedde i början av år 1993, och de senare ändringarna av dessa projektåren 1994 och 1996, att kommissionens tidigare bedömningar var överspelade, ochdärmed även de garantier som kommissionen kan ha gett beträffande betecknandetav Mosel II och Chemnitz II som utvidgnings- eller greenfield-investeringar.

305.

    Sökandena har för övrigt inte rätt att åberopa att de haft några berättigadeförväntningar så länge de inte tillhandahöll kommissionen samtliga de uppgiftersom den behövde för att kunna uttala sig på grundval av samtliga relevanta rättsligaoch faktiska omständigheter. Kommissionens förklaringar och beteende före börjanav år 1996 kan därför inte ha väckt berättigade förväntningar hos sökandena.

306.

    Det framgår för övrigt av protokollet från mötet den 11 april 1996 (bilaga B9 tillsvaromålet i mål T-143/96, s. 4) att diskussionerna särskilt rörde frågan huruvidakostnads- och intäktsanalysen beträffande avdelningarna för lackering ochslutmontering i Mosel II borde ta i beaktande tilläggsdriftskostnader för en periodav tre eller fem år. Så snart kommissionen förfogade över tillräckliga uppgifter försin bedömning lät den därför meddela att sökandenas investeringar i Mosel II ochChemnitz II inte i sin helhet kunde betecknas som ”greenfield-investeringar”.

307.

    Av vad ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den grund under vilkensökandena har gjort gällande att principen om skydd för berättigade förväntningarhar åsidosatts.

308.

    Talan skall därför ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

309.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.5 i rättegångsreglernaskall den part som återkallar sin talan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna,om detta har yrkats. Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall de medlemsstatersom intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader.

310.

    Av vad ovan anförts följer att det med en rättvis tolkning av dessa bestämmelserskall beslutas att sökandena skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta dekostnader som kommissionen har haft, med undantag för de kostnader somkommissionen har haft på grund av Förbundsrepubliken Tysklands intervention.Förbundsrepubliken Tyskland skall bära sin rättegångskostnad och skall dessutom

ersätta de kostnader kommissionen har haft på grund av interventionen. Förenadekungariket skall bära sin rättegångskostnad.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(andra avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1)    Det antecknas att sökandena i mål T-143/96 har återkallat sin talan såvittavser yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 första strecksatsen ikommissionens beslut 96/666/EG av den 26 juni 1996 om stöd frånTyskland till Volkswagen-gruppen för fabrikerna Mosel och Chemnitz.

2)    Talan ogillas i övriga delar.

3)    Sökandena skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta de kostnadersom svaranden har förorsakats, med undantag för de kostnader somförorsakats kommissionen med anledning av FörbundsrepublikenTysklands intervention. Förbundsrepubliken Tyskland skall bära sinrättegångskostnad, samt de kostnader som förorsakats kommissionen pågrund av Tysklands intervention. Förenade kungariket skall bära sinrättegångskostnad.

PotockiLenaerts Bellamy             Azizi                            Meij

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 december 1999.

H. Jung

A. Potocki

Justitiesekreterare

Ordförande

Innehåll

    Tillämpliga bestämmelser

II - 3

    Bakgrund till tvisten

II - 7

    Förfarandet

II - 14

    Parternas yrkanden

II - 15

    Upptagande till sakprövning av talan i mål T-132/96

II - 16

        Parternas argumentation

II - 16

        Förstainstansrättens bedömning

II - 19

    Prövning i sak

II - 22

            I - Åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget

II - 22

                    Parternas argumentation

II - 22

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 28

            II - Åsidosättande av artikel 92.3 i fördraget

II - 33

                 Åsidosättande av artikel 92.3 b i fördraget

II - 33

                    Parternas argumentation

II - 33

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 34

                 Åsidosättande av artikel 92.3 a i fördraget

II - 35

                    Parternas argumentation

II - 35

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 37

                 Åsidosättande av den allmänna systematiken i artikel 92.3 i fördraget

II - 39

                    (a)    Nödvändigheten av en ”förhandsbedömning” och tillämplighetenav gemenskapens rambestämmelser

II - 39

                    Parternas argumentation

II - 39

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 42

                    (b)    Betecknandet av avdelningarna för lackering och slutlig monteringi Mosel II och Chemnitz II som ”utvidgningsinvesteringar”

II - 46

                    Parternas argumentation

II - 46

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 49

                    (c)    Kostnads- och intäktsanalysen för investeringen

II - 53

                    Parternas argumentation

II - 53

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 55

                    (d)    Stödtilläggen

II - 56

                    Parternas argumentation

II - 56

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 57

                    (e)    Bestämningen av vilka stöd som skall tillåtas

II - 58

            III - Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

II - 59

                    Parternas argumentation

II - 59

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 61

    Rättegångskostnader

II - 62

1: Rättegångsspråk: tyska.