Language of document : ECLI:EU:T:2022:261

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 27 april 2022 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Samarbete mellan medlemsstaternas polismyndigheter och andra brottsbekämpande organ – Brottsbekämpning – Europols tillhandahållande av information till en medlemsstat – Påstått otillåten behandling av uppgifter – Förordning (EU) 2016/794 – Artikel 50.1 – Ideell skada”

I mål T‑436/21,

Leon Leonard Johan Veen, Oss (Nederländerna), företrädd av advokaten T. Lysina,

sökande,

mot

Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), företrädd av A. Nunzi, i egenskap av ombud, biträdd av advokaterna G. Ziegenhorn och M. Kottmann,

svarande,


meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen),

sammansatt av ordföranden J. Svenningsen (referent) samt domarna R. Barents och C. Mac Eochaidh,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet

med beaktande av att ingen av parterna inom tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling och av att tribunalen således, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1        Sökanden, Leonard Johan Veen, har med stöd av artikel 268 FEUF yrkat ersättning för den skada han anser sig ha lidit till följd av att Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) behandlat personuppgifter på ett rättsstridigt sätt.

 Bakgrunden till tvisten

2        Inom ramen för utredningen till följd av ett beslag på 1,5 ton metamfetamin begärde den slovakiska polisen bistånd från Europol med stöd av artikel 3.1 och artikel 4.1 a, b och h i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 2016, s. 53), och angav bland annat att sökanden misstänktes vara inblandad i denna droghandel.

3        På grundval av den information som medlemsstaterna hade översänt och som behandlats i enlighet med artiklarna 17.1 a, 18.1, 18.2 a, 18.2 c, 18.2 d och 31 i förordning (EU) 2016/794 samkörde Europol ett antal uppgifter i enlighet med artikel 18.2 a i nämnda förordning och upprättade därefter en rapport (nedan kallad rapporten).

4        Rapporten, vars sekretessnivå var ”icke klassificerad Europol – Grundläggande skyddsnivå”, spreds endast till Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna, Republiken Slovakien och United States Drug Enforcement Administration (myndigheten för narkotikabekämpning, Amerikas förenta stater).

5        I rapporten, som var avfattad på engelska, återfinns sökandens namn i följande stycke:

”Both, Leon Leonard Johan Veen and [A] came into noticed in several Dutch investigations concerning suspicious transactions. In addition, Leon Leonard Johan Veen had been reported also in a Swedish investigation concerning drugs trafficking and a Polish investigation concerning fraud.” (Både Leonard Johan Veen och [A] förekom i flera nederländska brottsutredningar avseende misstänkta transaktioner. Dessutom har Leonard Johan Veen även varit föremål för en anmälan inom ramen för en svensk utredning avseende narkotikahandel och en polsk utredning för bedrägeri.)

 Parternas argument

6        Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        förplikta Europol att betala 50 000 euro till honom, och

–        förplikta Europol att ersätta rättegångskostnaderna.

7        Europol har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

8        Genom förevarande talan har sökanden gjort gällande att Europol gjort sig skyldig till skadebringande handlingar genom rättsstridig behandling av uppgifter och yrkar ersättning med ett belopp på 50 000 euro för den ideella skada han anser sig ha lidit till följd av dessa ageranden, med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF samt artikel 50.1 i förordning 2016/794.

9        Enligt artikel 50.1 i förordning nr 2016/794 har var och en som åsamkats skada på grund av otillåten behandling av personuppgifter rätt till ersättning för den skada som åsamkats, antingen från Europol i enlighet med artikel 340 FEUF eller från den medlemsstat där den händelse som förorsakade skadan inträffade, i enlighet med dess nationella rätt.

10      Eftersom sökanden har väckt talan mot Europol vid tribunalen, är det på grundval av artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF som hans talan ska prövas.

 Upptagande till prövning

11      Europol anser att talan ska avvisas på grund av att ansökan är oklar och otydlig.

12      Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska ansökan innehålla uppgifter om saken i målet, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan (se beslut av den 11 mars 2021, Techniplan/kommissionen, T‑426/20, ej publicerat, EU:T:2021:129, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

13      För att uppfylla dessa krav på klarhet och precision ska en ansökan med yrkande om ersättning för skada som påstås ha vållats av en av unionens institutioner innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa det handlande som läggs institutionen till last, skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den skada som sökanden säger sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 oktober 2015, Accorinti m.fl./ECB, T‑79/13, EU:T:2015:756, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

14      I förevarande fall framgår det av ansökan att sökanden vill erhålla ersättning för den skada som han anser sig ha lidit till följd av två handlingar från Europols sida, nämligen dels omnämnandet av personuppgifter rörande honom i rapporten (första grunden för yrkandet), dels Europols inlämnande av denna rapport till det slovakiska straffrättsliga förfarande som inletts mot honom (andra grunden för yrkandet). Sökanden anser att dessa handlingar är rättsstridiga mot bakgrund av de rättsregler som ger enskilda rättigheter, däribland bestämmelserna om skydd för personuppgifter.

15      Tribunalen konstaterar således att föremålet för talan och de grunder som sökanden har åberopat i ansökan på ett tillräckligt begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Detta konstaterande bekräftas för övrigt av den omständigheten att Europol har kunnat bemöta dessa grunder.

16      När det gäller Europols argument om rättegångshinder bestående bland annat i att sökanden inlämnat otillräcklig bevisning avseende de påstådda rättsstridiga handlingarna och den påstådda skadan, konstaterar tribunalen att sådana frågor inte omfattas av bedömningen av huruvida skadeståndsyrkandet kan tas upp till sakprövning, utan frågan huruvida yrkandet är välgrundat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2021, Kočner/Europol, T‑528/20, ej publicerad, EU:T:2021:631, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

17      Talan uppfyller följaktligen kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna och kan således tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

18      Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, unionen ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

19      Till att börja med innebär detta att unionsdomstolen, enligt artikel 340 andra stycket FEUF, endast är behörig att förordna om ersättning för skada som orsakats av unionens institutioner eller av deras anställda under tjänsteutövning, det vill säga ersättning för skada som kan aktualisera utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen (beslut av den 9 juli 2019, Scaloni och Figini/kommissionen, T‑158/18, ej publicerat, EU:T:2019:491, punkt 19 och dom av den 29 september 2021, Kočner/Europol, T‑528/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2021:631, punkt 59).

20      Det ska i detta sammanhang påpekas att enligt fast rättspraxis omfattar begreppet ”institution”, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, inte bara de unionsinstitutioner som räknas upp i artikel 13.1 FEU, utan även alla unionsorgan och unionsbyråer som inrättats genom fördragen och som är avsedda att bidra till förverkligandet av unionens målsättningar (se dom av den 16 december 2020, rådet m.fl./K. Chrysostomides & Co. m.fl., C‑597/18 P, C‑598/18 P, C‑603/18 P och C‑604/18 P, EU:C:2020:1028, punkt 80 och där angiven rättspraxis), inbegripet unionens byråer, således även Europol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2021, Kočner/Europol, T‑528/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2021:631, punkt 60).

21      Vidare förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (dom av den 16 december 2020, rådet m.fl./K. Chrysostomides & Co. m.fl., C‑597/18 P, C‑598/18 P, C‑603/18 P och C‑604/18 P, EU:C:2020:1028, punkt 79).

22      Eftersom dessa tre villkor för skadeståndsansvar är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att skadeståndstalan ska ogillas (dom av den 25 februari 2021, Dalli/kommissionen, C‑615/19 P, EU:C:2021:133, punkt 42).

23      Det är mot bakgrund av ovannämnda principer som vart och ett av de två yrkandena ska prövas.

 Det första yrkandet

24      Sökanden har yrkat ersättning för den skada som han anser sig ha lidit till följd av att Europol i sin rapport nämnde att han var föremål för en utredning i Sverige avseende narkotikahandel och en utredning avseende bedrägeri i Polen, trots att ingen utredning avseende honom pågick eller genomfördes i dessa stater.

25      Omnämnandet av dessa oriktiga och obevisade uppgifter utgör en otillåten behandling av personuppgifter som kränker hans rätt till respekt för privatlivet och familjelivet, hans rätt till skydd av sina personuppgifter och principen om oskuldspresumtion, vilka samtliga garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Dessa uppgifter framställer nämligen sökanden som en person som ägnar sig åt narkotikahandel eller bedrägeri.

26      Enligt sökanden är det är det än mer tydligt att hans rättigheter har åsidosatts då han inte har kunnat yttra sig över uppgifterna i rapporten, eftersom rapporten inte föregicks av ett domstolsavgörande eller ett beslut av en oberoende administrativ myndighet och eftersom Europol inte förfogade över några bevis för att de uppgifter som rörde honom var riktiga.

27      Han känner sig således orättvist behandlad, och hans heder, anseende och privatliv har kränkts, i synnerhet i förhållande till sin partner och sin son.

28      Europol har bestritt sökandens argument.

29      Vad för det första gäller villkoret att det agerande som läggs Europol till last ska vara rättsstridigt, ska det påpekas att sökandens påstående att det i rapporten rättsstridigt hänvisas till två utredningar mot honom i Sverige och Polen grundar sig på en felaktig tolkning av rapporten.

30      I motsats till vad sökanden har påstått anges det nämligen inte i den omtvistade punkten i denna rapport – trots dess språkliga fel på engelska och trots det sätt på vilket sökanden har tolkat den – att sökanden har varit föremål för två utredningar mot honom i Sverige och Polen, utan endast att hans namn har omnämnts i samband med dessa två utredningar, vilket framgår av följande mening i rapporten: ”In addition, Leon Leonard Johan Veen had been reported also in a Swedish investigation concerning drugs trafficking and a Polish investigation concerning fraud.” (Dessutom har Leonard Johan Veen även varit föremål för en anmälan inom ramen för en svensk utredning avseende narkotikahandel och en polsk utredning för bedrägeri.) Dessutom har Europol i sitt svaromål förklarat att när Europol avser att i en rapport till nationella polismyndigheter ange att en person är eller varit misstänkt i en utredning, gör man det uttryckligen och otvetydigt, exempelvis genom att använda uttryck som ”misstänkt” eller ”föremål för utredning”.

31      Sökanden saknar således stöd för sitt påstående att Europol i rapporten rättsstridigt har nämnt att han varit föremål för två utredningar i Sverige och Polen och följaktligen identifierat honom som inblandad i narkotikahandel eller bedrägeri.

32      Under alla omständigheter kan omnämnandet, i en av Europols rapporter, av personuppgifter om en person vars efternamn eller personuppgifter har samlats in eller lagras av Europol inte i sig utgöra ett rättsstridigt beteende som kan medföra skadeståndsansvar för Europol.

33      Såsom framgår av artikel 3.1 i förordning nr 2016/794, jämförd med skälen 12 och 13 i samma förordning, utgör Europol ett nav för informationsutbyte på området kriminalunderrättelser mellan medlemsstaternas brottsbekämpande organ som ska stödja och stärka medlemsstaternas behöriga myndigheters insatser och deras ömsesidiga samarbete vad gäller förebyggandet av vissa former av allvarlig brottslighet som berör två eller flera medlemsstater.

34      För att uppnå dessa mål och i enlighet med artikel 4.1 a och b i förordning 2016/794 ska Europol bland annat ha till uppgift att samla in, lagra, behandla, analysera och utbyta information, inbegripet kriminalunderrättelser, och utan dröjsmål underrätta medlemsstaterna om eventuella uppgifter om och samband mellan brott som berör dem. Denna underrättelse kan till och med vara obligatorisk enligt artikel 22 i nämnda förordning.

35      Enligt artikel 18.1 och 18.2 i förordning nr 2016/794, jämförd med skälen 24 och 25 i samma förordning, får Europol behandla information, inbegripet personuppgifter, bland annat genom samkörningar som syftar till att kartlägga kopplingar eller andra relevanta samband mellan uppgifter som rör lika kategorier av personer.

36      Enligt artikel 18.4 i förordning nr 2016/794 ska Europol likväl iaktta de garantier för skydd av personuppgifter som föreskrivs i denna förordning. Såsom framgår av kapitel VI i förordningen, med rubriken ”Skyddsåtgärder för uppgifter”, samt av skäl 40 i densamma, är detta skydd självständigt och anpassat till den specifika karaktären hos behandlingen av personuppgifter i ett repressivt sammanhang, vilket är tillåtet enligt förklaring nr 21 om skydd av personuppgifter på området för straffrättsligt samarbete och polissamarbete, vilken erkänner de särskilda förhållanden som gäller för behandling av personuppgifter inom brottsbekämpning, och som är bifogad till EU-fördraget och EUF‑fördraget.

37      I artikel 38.2, 38.4, 38.5 och 38.7 i förordning nr 2016/794, jämförd med skäl 47 i samma förordning, preciseras fördelningen av ansvaret för skydd av personuppgifter mellan bland annat Europol och medlemsstaterna.

38      Europol ansvarar således bland annat för att de allmänna principer om uppgiftsskydd som avses i artikel 28 i förordningen iakttas, med undantag för kravet på noggrannhet och uppdatering av dessa uppgifter samt ansvaret för all behandling av uppgifter som Europol utför, med undantag för det ansvar som följer av det bilaterala utbyte av uppgifter som genomförs via dess strukturer. Medlemsstaterna är å sin sida ansvariga för kvaliteten på de personuppgifter som de tillhandahåller Europol och för att överföringen av uppgifterna är lagenlig.

39      I förevarande fall har sökanden emellertid inte anfört någon omständighet som kan styrka att Europol, vad gäller omnämnandet av hans namn eller personuppgifter rörande honom i rapporten, skulle ha underlåtit att uppfylla någon av sina skyldigheter enligt förordning nr 2016/794 och för vilka Europol kan hållas ansvarig enligt artikel 38 i nämnda förordning, jämförd med artikel 50.1 i samma förordning.

40      Sökanden har i detta avseende inte påstått och än mindre visat att Europol, genom att samköra de uppgifter som rör honom och därefter genom att överföra dem till ett begränsat antal brottsbekämpande myndigheter, har agerat utanför tillämpningsområdet för förordning nr 2016/794, som definieras i artikel 18.5, eller överskridit sina befogenheter enligt bland annat artikel 18.2 i samma förordning.

41      I den mån sökanden hävdar att uppgifterna om honom i rapporten är felaktiga, ska det påpekas att han inte alls har gjort gällande att hans namn inte hade förekommit inom ramen för dessa undersökningar.

42      Även om det antas att dessa uppgifter är felaktiga, så har han inte på något sätt visat att Europol kan hållas ansvarig för denna felaktighet. Såsom angetts ovan i punkt 38 kan kommissionen nämligen inte hållas ansvarig för eventuella felaktigheter i de uppgifter som lämnats av en medlemsstat. Sökanden har emellertid inte lagt fram några bevis eller bevis som åtminstone ger anledning att tro att Europol skulle ha ändrat de uppgifter som lämnats av de svenska och polska myndigheterna.

43      I den del sökanden har kritiserat Europol för att inte ha berett honom tillfälle att yttra sig innan han omnämndes i rapporten eller för att ha behandlat dessa uppgifter utan föregående tillstånd från en oberoende domare eller förvaltningsmyndighet, räcker det att påpeka att sådana skyldigheter inte föreskrivs i förordning 2016/794.

44      Att ålägga Europol att höra var och en innan personuppgifter som rör honom eller henne anges i en rapport som enbart är avsedd för bestämda polismyndigheter och brottsbekämpande myndigheter skulle kunna äventyra den ändamålsenliga verkan av förordning nr 2016/794 och de åtgärder från nämnda myndigheter och enheter som förordningen har till syfte att stödja och stärka.

45      Argumenten avseende åsidosättande av artiklarna 7 och 8 samt artikel 48.1 i stadgan om skydd för privatlivet och familjelivet, skydd för personuppgifter respektive oskuldspresumtionen kan inte godtas.

46      När det gäller påståendena om åsidosättande av artiklarna 7 och 8 i stadgan, ska det erinras om att det i artikel 52.1 i stadgan föreskrivs att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska vara föreskriven i lag, vilket särskilt innebär att räckvidden av begränsningen i utövandet av den aktuella rättigheten ska vara definierad i själva den rättsliga grund som tillåter denna begränsning. En lagstiftningsåtgärd som tillåter en sådan begränsning måste innehålla klara och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av den aktuella åtgärden samt ange minimikrav, så att de personer vars personuppgifter lämnas ut har tillräckliga garantier för att uppgifterna på ett effektivt sätt är skyddade mot riskerna för missbruk (se dom av den 24 februari 2022, Valsts ieņēmumu dienests (Behandling av personuppgifter för skatteändamål), C‑175/20, EU:T:2022:124, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

47      Såsom anges i skäl 76 i förordning nr 2016/794 har denna förordning utarbetats för att i synnerhet säkerställa rätten till skydd av personuppgifter och rätten till privatliv, vilka skyddas genom artiklarna 8 och 7 i stadgan, samtidigt som den eftersträvar det legitima och nödvändiga målet att effektivt bekämpa allvarliga former av brottslighet som påverkar två eller flera medlemsstater eller till och med överskrider unionens yttre gränser.

48      I detta sammanhang och såsom framgår av bland annat kapitel VI i förordning nr 2016/794, jämförd med skäl 50 i samma förordning, har unionslagstiftaren utarbetat klara och precisa bestämmelser om omfattningen av Europols befogenheter, förenat Europols verksamhet med minimikrav i fråga om skydd av personuppgifter och inrättat oberoende, öppna och ansvariga kontrollorgan.

49      Eftersom sökanden inte har visat att Europol underlåtit att uppfylla sina skyldigheter genom att nämna honom i sin rapport, kan det således inte konstateras att artiklarna 7 och 8 i stadgan har åsidosatts.

50      När det gäller påståendet att artikel 48.1 i stadgan, som rör oskuldspresumtionen, har åsidosatts, har sökanden inte anfört några argument till stöd för detta påstående. Påståendet uppfyller således inte kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna och kan därför inte tas upp till sakprövning.

51      Av det ovan anförda följer att sökanden inte har kunnat styrka att Europol gjort sig skyldig till rättsstridigt handlande avseende den första grunden för talan.

52      Vad för det andra gäller villkoren avseende förekomsten av den påstådda skadan och förekomsten av ett orsakssamband mellan denna skada och Europols handlande, ska det påpekas att sökanden endast har gjort gällande att rapporten var ”tillgänglig” för åklagaren, utredaren, den nationella domstolen och parterna i förfarandet, utan närmare förklaringar.

53      Eftersom sökanden inte har visat att den sekretessordning som Europols rapport omfattades av har åsidosatts eller att andra personer än dem som rapporten är riktad till haft tillgång till den, har sökanden inte fog för att hävda att den omständigheten att nämnda rapport innehåller personuppgifter rörande honom skulle ha skadat hans anseende eller heder.

54      Av liknande skäl och i avsaknad av bevisning till stöd för sitt påstående har sökanden inte heller styrkt att hänvisningen till dessa uppgifter i rapporten påverkade hans förhållande till sin partner och sina barn, vilka mot bakgrund av de uppgifter som ingetts till tribunalen inte fick tillgång till rapporten.

55      Av det ovan anförda följer att det första yrkandet om skadestånd ska ogillas.

 Det andra yrkandet

56      Sökanden har yrkat ersättning för den skada som han anser sig ha lidit till följd av att Europol överfört rapporten till akten i det slovakiska straffrättsliga förfarande som inletts mot honom, eftersom denna överföring även hade orsakat honom en känsla av orättvisa och skadat hans heder, anseende och rätt till familjeliv.

57      Europol har bestritt sökandens argument och bland annat gjort gällande att Europol inte har överfört rapporten till akten i det aktuella straffrättsliga förfarandet.

58      Det ska i detta hänseende påpekas att sökanden inte har lagt fram någon bevisning, eller ens prima facie-bevisning, som gör det möjligt att fastställa att det är Europol och inte de slovakiska brottsbekämpande myndigheterna som faktiskt överfört rapporten till akten i det straffrättsliga förfarandet.

59      Dessutom framgår det uttryckligen av punkt 17 i ansökan att Europol, enligt sökanden själv, överlämnade rapporten till de slovakiska polismyndigheterna.

60      Detta konstaterande bekräftas för övrigt av logiken i förordning nr 2016/794 och av den uppgift som tilldelats Europol i det system för samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter som inrättats genom denna förordning.

61      Det följer nämligen av artikel 3.1 i förordning nr 2016/794 att Europol har till uppgift att stödja och stärka de åtgärder som vidtas av medlemsstaternas behöriga myndigheter, vilka i artikel 2 a i förordningen definieras som ”polismyndigheter och andra brottsbekämpande organ i medlemsstaterna som enligt nationell rätt är ansvariga för att förebygga och bekämpa brott”.

62      I motsats till vad sökanden har hävdat och mot bakgrund av de bevis som han har ingett till tribunalen, kan således Europol inte anses ha överfört rapporten till akten i det slovakiska straffrättsliga förfarande som inletts mot honom.

63      Den skada som påstås följa av att rapporten har lagts till akten i brottmålet kan följaktligen inte tillskrivas Europol.

64      Av det ovan anförda följer att det andra yrkandet om skadestånd ska ogillas, liksom talan i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva den bevisning som sökanden har åberopat och hans yrkanden om åtgärder för processledning och bevisupptagning och, i synnerhet, huruvida de kan tas upp till sakprövning, eftersom tribunalen anser sig ha fått tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet för att avgöra tvisten.

 Rättegångskostnader

65      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Europol har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Leon Leonard Johan Veen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Svenningsen

Barents

Mac Eochaidh

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 27 april 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: slovakiska.