DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 6 oktober 2009 (*)
”Varumärken – Förordning (EG) nr 40/94 – Artikel 9.1 c – Gemenskapsvarumärke som är känt i gemenskapen – Geografisk omfattning av det område där varumärket är känt”
I mål C‑301/07,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 12 juni 2007, som inkom till domstolen den 26 juni 2007, i målet
PAGO International GmbH
mot
Tirolmilch registrierte Genossenschaft mbH,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J.‑C. Bonichot, K. Schiemann, J. Makarczyk och L. Bay Larsen (referent),
generaladvokat: E. Sharpston,
justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2008,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– PAGO International GmbH, genom C. Hauer, Rechtsanwalt,
– Tirolmilch registrierte Genossenschaft mbH, genom G. Schönherr, Rechtsanwalt,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom W. Wils och H. Krämer, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 30 april 2009 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.1 c i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) (nedan kallad förordningen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan PAGO International GmbH (nedan kallat PAGO) och Tirolmilch registrierte Genossenschaft mbH (nedan kallat Tirolmilch) rörande ett gemenskapsvarumärke som PAGO är innehavare av.
Tillämpliga bestämmelser
3 Artikel 1.2 i förordningen har följande lydelse:
”Ett gemenskapsvarumärke skall ha en enhetlig karaktär. Det skall ha samma rättsverkan i hela gemenskapen: det får inte registreras, … eller … förklaras ogiltigt, inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela gemenskapen. Denna princip skall gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning.”
4 Artikel 9.1 c i förordningen har följande lydelse:
”1. Ett gemenskapsvarumärke ger innehavaren ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet använda:
...
c) ett kännetecken som är identiskt med eller liknar gemenskapsvarumärket med avseende även på varor och tjänster av annat slag än dem för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat, om detta är känt i gemenskapen och om användningen av kännetecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.”
5 Artikel 5 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 131, volym 17, s. 178) (nedan kallat direktivet) har följande lydelse:
”En medlemsstat kan också besluta att innehavaren skall ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.”
Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
6 PAGO är sedan år 2001 innehavare av ett gemenskapsfigurmärke som registrerats för bland annat fruktdrycker och fruktjuicer. Varumärkets väsentliga beståndsdelar utgörs av återgivningen av en grön glasflaska med en karakteristisk etikett och ett karakteristiskt lock. PAGO saluför i denna typ av flaska en fruktjuice med beteckningen ”Pago”, i Österrike. Gemenskapsvarumärket PAGO är väl känt i den medlemsstaten.
7 Tirolmilch saluför i Österrike en vassledryck med fruktsmak med beteckningen ”Lattella”. Denna dryck salufördes inledningsvis i pappförpackningar, men har därefter även saluförts i glasflaskor. Två utformningar av flaskorna liknar i flera avseenden gemenskapsvarumärket PAGO. Tirolmilch använder i sin marknadsföring en återgivning av en flaska bredvid ett glas fyllt med fruktjuice, i likhet med gemenskapsvarumärket PAGO.
8 PAGO har inlett ett interimistiskt förfarande vid Handelsgericht Wien i syfte att åstadkomma ett förbud för Tirolmilch att använda den omtvistade flaskan vid marknadsföringen av sin dryck, eller att saluföra drycken, föra ut den på marknaden i nämnda flaska eller på annat sätt använda den, samt att i reklam använda en återgivning av nämnda flaska tillsammans med ett glas fyllt med fruktjuice.
9 Handelsgericht Wien biföll sökandens yrkanden. Detta avgörande överklagades till Oberlandesgericht Wien, som ogillade PAGO:s begäran om intermistiska åtgärder. PAGO överklagade sistnämnda avgörande hos Oberster Gerichtshof.
10 Oberster Gerichtshof ansåg inte, även vid en samlad bedömning, att det förelåg någon risk för förväxling av de flaskor som Tirolmilch använder och PAGO:s varumärke. De aktuella flaskornas etiketter bär nämligen beteckningarna ”Pago” respektive ”Lattella”, som båda är väl kända i Österrike.
11 PAGO har likväl gjort gällande, i den mening som avses i artikel 9.1 c i förordningen, att Tirolmilch utan skälig anledning dragit otillbörlig fördel av gemenskapsvarumärket PAGO:s särskiljningsförmåga eller renommé i Österrike. Oberster Gerichtshof önskar därför få klarhet i räckvidden av uttrycket ”är känt i gemenskapen”, som används i den åberopade bestämmelsen i förordningen.
12 Oberster Gerichtshof har antagit att det, i likhet med i domstolens dom av den 14 september 1999 i mål C‑375/97, General Motors (REG 1999, s. I‑5421), med avseende på uttrycket ”känt i den medlemsstaten” som förekommer i artikel 5.2 i direktivet, är tillräckligt att gemenskapsvarumärket är känt i en ”väsentlig del” av gemenskapen.
13 Eftersom PAGO har yrkat att den nationella domstolen ska besluta om ett förbudsföreläggande som omfattar hela gemenskapen, trots att PAGO:s varumärke enbart är känt i Österrike, undrar PAGO huruvida ett förbud kan meddelas trots att gemenskapsvarumärket är känt i endast en medlemsstat, eller huruvida, med hänsyn till att varumärket är känt i enbart en medlemsstat, ett förbud enligt artikel 9.1 c i förordningen kan meddelas enbart med avseende på den medlemsstaten.
14 Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Åtnjuter ett gemenskapsvarumärke ett sådant skydd som tillerkänns ’kända varumärken’ i den mening som avses i artikel 9.1 c i [förordningen] i hela gemenskapen om det endast är ’känt’ i en medlemsstat?
2) Om den första frågan besvaras nekande: Åtnjuter ett varumärke som endast är ’känt’ i en medlemsstat skydd enligt artikel 9.1 c i [förordningen] i denna medlemsstat, så att ett förbud som är begränsat till denna medlemsstat kan meddelas?”
Prövning av tolkningsfrågorna
15 Det ska inledningsvis erinras om att det gemenskapsvarumärke som innehas av PAGO avser fruktdrycker och fruktjuicer och att den produkt som Tirolmilch saluför är en vassledryck med fruktsmak.
16 Det framgår inte av begäran om förhandsavgörande huruvida den nationella domstolen redan har prövat frågan huruvida de aktuella produkterna är liknande eller inte.
17 För att ge den nationella domstolen ett svar som gäller i båda dessa fall, ska det erinras om att artikel 9.1 c i förordningen enligt sin lydelse är tillämplig på ett gemenskapsvarumärke med avseende även på varor och tjänster av annat slag än dem för vilka gemenskapsvarumärket är registrerat.
18 Trots lydelsen av artikel 9.1 c i förordningen och med beaktande av den allmänna systematiken och ändamålet med det system i vilket artikel 9.1 c ingår kan inte skyddet för kända gemenskapsvarumärken vara sämre när ett tecken används för identiska eller liknande varor eller tjänster än när ett tecken används för varor eller tjänster som inte är likartade (se, analogt, dom av den 9 januari 2003 i mål C‑292/00, Davidoff, REG 2003, s. I‑389, punkterna 24 och 25, med avseende på bland annat artikel 5.2 i direktiv 89/104).
19 Artikel 9.1 c i förordningen är följaktligen tillämplig på ett gemenskapsvarumärke som är känt med avseende på varor eller tjänster som liknar de varor eller tjänster med avseende på vilka det nämnda varumärket är registrerat (domen i det ovannämnda målet Davidoff, analogt, punkt 30).
Den första tolkningsfrågan
20 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i innebörden av uttrycket ”är känt i gemenskapen”. Genom detta uttryck anges ett av de två villkor som ett gemenskapsvarumärke ska uppfylla för att åtnjuta det skydd som föreskrivs i artikel 9.1 c i förordningen. Den hänskjutande domstolen önskar även få klarhet i huruvida detta villkor är uppfyllt i geografiskt hänseende, då gemenskapsvarumärket enbart är känt i en medlemsstat.
21 Begreppet ”känt” förutsätter en viss grad av kännedom i den relevanta omsättningskretsen.
22 Den relevanta omsättningskretsen är den som berörs av gemenskapsvarumärket, vilken, beroende på den vara eller tjänst som marknadsförs, antingen kan vara den breda allmänheten eller en viss del av allmänheten, exempelvis en viss yrkeskrets (se, analogt, domen i det ovannämnda målet General Motors, punkt 24, med avseende på artikel 5.2 i direktiv 89/104).
23 Det kan inte krävas att ett gemenskapsvarumärke ska vara känt hos en viss procentandel av den allmänhet som definierats på detta sätt (domen i det ovannämnda målet General Motors, analogt, punkt 25).
24 Ett gemenskapsvarumärke ska anses tillräckligt känt när det är känt hos en betydande del av omsättningskretsen för de varor eller tjänster som omfattas av varumärket (domen i det ovannämnda målet General Motors, analogt, punkt 26).
25 Vid bedömningen av detta villkor ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i målet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket (domen i det ovannämnda målet General Motors, analogt, punkt 27).
26 Med hänsyn till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det berörda gemenskapsvarumärket är känt hos en betydande del av omsättningskretsen för de varor eller tjänster som omfattas av varumärket.
27 Vad gäller det geografiska området ska villkoret att varumärket är känt anses vara uppfyllt om gemenskapsvarumärket är känt i en väsentlig del av gemenskapen (se, analogt, domen i det ovannämnda målet General Motors, punkt 28).
28 Domstolen har tidigare funnit, med avseende på ett Beneluxvarumärke, att det är tillräckligt enligt artikel 5.2 i direktiv 89/104 att varumärket är känt i en väsentlig del av Beneluxområdet, som i förekommande fall kan motsvara en del av ett av Beneluxländerna (domen i det ovannämnda målet General Motors, punkt 29).
29 Det kan, såsom i förevarande fall, med avseende på ett gemenskapsvarumärke som är känt inom en medlemsstats hela territorium, nämligen i Österrike, med hänsyn till omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, anses att det krav på geografisk omfattning som föreskrivs i artikel 9.1 c i förordningen är uppfyllt.
30 Den första tolkningsfrågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 9.1 c i förordningen ska tolkas så att, för att omfattas av det skydd som följer av den bestämmelsen, ett gemenskapsvarumärke ska vara känt hos en betydande del av omsättningskretsen för de varor eller tjänster som omfattas av varumärket i en väsentlig del av gemenskapen. Med hänsyn till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, kan den aktuella medlemsstatens territorium anses utgöra en väsentlig del av gemenskapen.
Den andra tolkningsfrågan
31 Med hänsyn till svaret på den första tolkningsfrågan, samt de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, saknas det anledning att besvara den andra frågan.
Rättegångskostnader
32 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
Artikel 9.1 c i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken ska tolkas så att, för att omfattas av det skydd som följer av den bestämmelsen, ett gemenskapsvarumärke ska vara känt hos en betydande del av omsättningskretsen för de varor eller tjänster som omfattas av varumärket i en väsentlig del av Europeiska gemenskapen. Med hänsyn till de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, kan den aktuella medlemsstatens territorium anses utgöra en väsentlig del av gemenskapen.
Underskrifter