FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 10 november 2009

Mål T‑180/08 P

Giuseppe Tiralongo

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Personalmål – Tillfälligt anställda – Tidsbegränsat kontrakt har inte förlängts – Skadeståndstalan – Skadans ursprung – Personaldomstolens motiveringsskyldighet”

Saken: Överklagande av det beslut som fattats av personaldomstolen (första avdelningen) den 6 mars 2008 i mål F‑55/07, Tiralongo mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A-0000 och s. II‑A-0000), i vilket klaganden har yrkat att beslutet ska upphävas.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Giuseppe Tiralongo ska bära sin rättegångskostnad samt ersätta Europeiska gemenskapernas kommission för dess rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrativt förfarande – Olika förlopp med eller utan rättsakt som går någon emot

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Grunder

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Gemenskapsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar och icke‑diskriminering – Åsidosättande

1.      Det administrativa förfarandet varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har vållats till följd av en rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller om skadan har uppkommit till följd av ett handlande som inte innebär något beslutsfattande. I det första fallet måste den berörda personen inom föreskriven frist framföra klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det andra fallet måste däremot det administrativa förfarandet inledas med en begäran om skadestånd i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, och i förekommande fall åtföljas av ett klagomål mot beslutet om att avslå denna begäran.

Det är således för att kunna avgöra huruvida det administrativa förfarandet och de i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristerna har iakttagits, och därmed frågan om huruvida talan kan tas upp till sakprövning, nödvändigt att veta huruvida den påstådda skadan har sin grund i en rättsakt som går någon emot eller i ett handlande från administrationen som inte innebär något beslutsfattande. Eftersom dessa regler tillhör grunderna för rättsordningen ankommer det enbart på gemenskapsdomstolen att avgöra frågan utan att den är bunden av hur parterna kvalificerat frågan.

Det kan nämligen inte godtas att en enskild, genom att utforma en talan på så sätt att det däri inte görs gällande att skadan har uppkommit till följd av vissa rättsakters rättsstridighet, kan kringgå tjänsteföreskrifternas regler om frister.

(se punkterna 24 och 25)

Hänvisning till domstolen den 22 oktober 1975, 9/75, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, REG 1975, s. 1171, punkterna 10 och 11; den 19 november 1981, 106/80, Fournier mot kommissionen, REG 1981, s. 2759, punkterna 15-18; den 7 oktober 1987, 401/85, Schina mot kommissionen, REG 1987, s. 3911, punkt 9; förstainstansrätten den 25 februari 1992, T‑64/91, Marcato mot kommissionen, REG 1992, s. II‑243, punkterna 32 och 33; den 8 oktober 1992, T‑84/91, Meskens mot parlamentet, REG 1992, s. II‑2335, punkt 33; den 1 december 1994, T‑79/92, Ditterich mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑289 och II‑907, punkt 40; den 6 november 1997, T‑15/96, Liao mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑329 och II‑897, punkt 27; den 24 mars 1998, T‑181/97, Meyer m.fl. mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A‑151 och II‑481, punkt 22; den 26 november 1999, T‑253/97, Giegerich mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑233 och II‑1177, punkt 18; den 17 maj 2006, T‑241/03, Marcuccio mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑111 och II‑A‑2‑517, punkt 52; den 11 december 2007, Sack mot kommissionen, T‑66/05, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A‑0000, punkt 35

2.      Det ska särskiljas mellan dels administrationens handlande i form av rättsakter som går någon emot eller handlande som inte innebär något beslutsfattande, vilka ligger till grund för skadan och vilka påstås vara rättsstridiga, dels dessa rättstridigheter som sådana. Således utgör eventuella åsidosättanden av tillämpliga bestämmelser eller olika allmänna principer tillräckliga skäl för att rättsakterna ska vara rättstridiga eller administrationens handlande rättsstridigt, men utgör inte i sig själv ett handlande.

Då det inte har bestritts att en skrivelse i vilken tidpunkten för anställningens upphörande för en tillfälligt anställd anges utgör en rättsakt som går någon emot, kan det inte anses att administrationen genom att besvara skrivelser från den anställde i vilka denne uppmanar administrationen att ändra sitt beslut, har gett upphov till ett handlande som inte innebär något beslutsfattande i vilket var och en av dessa bekräftande skrivelser endast utgör en del. En sådan tolkning skulle göra det möjligt för den berörde att kringgå fristerna för att anföra klagomål mot en rättsakt som går honom mot, såväl för att ansöka om ogiltigförklaring som att ansöka om skadestånd enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, genom att vid ett flertal tillfällen uppmana administrationen att ändra ett beslut som går honom mot. Hänvisningen i rättspraxis till ett handlande avser nämligen inte nödvändigtvis en serie av handlanden från en gemenskapsinstitution utan syftar enbart till att särskilja ett fall där institutionen har antagit en rättsakt som går någon emot från sådana fall där dess handlande inte innebär något beslutsfattande.

(se punkterna 27 och 38)

3.      Det förhållandet att det för att slå fast att principen om skydd för berättigade förväntningar eller icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts måste konstateras att det förekommit flera rättsakter eller handlande från administrationen vid ett flertal tillfällen medför inte att ett eventuellt åsidosättande av dessa principer utgör administrationens handlande. Ett åsidosättande av en rättsprincip av vilket slag som helst utgör nämligen i sig självt varken en rättsakt eller ett handlande från administrationen som inte innebär något beslutsfattande utan utgör istället en grund för rättsaktens eller handlandets rättsstridighet.

(se punkt 36)