DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 26 februari 2008 (*)
”Fördragsbrott – Förordning (EEG) nr 2081/92 – Skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Osten Parmigiano Reggiano – Användning av namnet parmesan – Skyldighet för en medlemsstat att ex officio vidta sanktionsåtgärder mot missbruk av en skyddad ursprungsbeteckning”
I mål C‑132/05,
angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 21 mars 2005,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av E. de March, S. Grünheid och B. Martenczuk, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
med stöd av
Republiken Tjeckien, företrädd av T. Boček, i egenskap av ombud,
Republiken Italien, företrädd av I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Aiello, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg,
intervenienter,
mot
Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av M. Lumma och A. Dittrich, båda i egenskap av ombud, biträdda av M. Loschelder, Rechtsanwalt,
svarande,
med stöd av
Konungariket Danmark, företrätt av J. Molde, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
Republiken Österrike, företrädd av E. Riedl, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
intervenienter,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts och U. Lõhmus samt domarna J.N. Cunha Rodrigues (referent), K. Schiemann, P. Kūris, E. Juhász, E. Levits och A. Ó Caoimh,
generaladvokat: J. Mazák,
justitiesekreterare: handläggaren B. Fülöp,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 februari 2007,
och efter att den 28 juni 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.1 b i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153) genom att formellt vägra att vidta sanktionsåtgärder mot användningen av namnet parmesan som beteckning för produkter som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano och således främja renommésnyltning beträffande en autentisk vara som är skyddad i hela gemenskapen.
Tillämpliga bestämmelser
2 Genom förordning nr 2081/92 har ett gemenskapsskydd upprättats för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel.
3 I artikel 2 i förordning nr 2081/92 föreskrivs följande:
”1. Gemenskapsskydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar skall erhållas i enlighet med denna förordning.
2. I denna förordning används följande uttryck med de betydelser som här anges:
a) ursprungsbeteckning: Namn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel
– som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land,
och
– vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.
…”
4 Artikel 3.1 i förordning nr 2081/92 har följande lydelse:
”Namn som har blivit generiska får inte registreras.
I denna förordning avses med namn som har blivit generiskt ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som, visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes men har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga.
När det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet
– förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras,
– förhållandena i andra medlemsstater,
– berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.
…”
5 Enligt artikel 4.2 g i förordning nr 2081/92 skall produktspecifikationen innehålla ”[u]ppgifter om de kontrollorgan som föreskrivs i artikel 10”.
6 I artikel 5.3 och 5.4 i förordning nr 2081/92 anges följande:
”3. Ansökan om registrering skall innehålla den produktspecifikation som avses i artikel 4.
4. Ansökningen skall inges till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget.”
7 I artikel 10 i förordning nr 2081/92 föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att, inom sex månader från det att denna förordning har trätt i kraft, kontrollorgan har upprättats med uppgift att säkerställa att jordbruksprodukter och livsmedel som bär en skyddad beteckning uppfyller de krav som fastställts i produktspecifikationen.
2. Ett kontrollorgan kan bestå av en eller flera för uppgiften utsedda kontrollmyndigheter och/eller privata organ som har godkänts för ändamålet av medlemsstaten. Medlemsstaterna skall tillställa kommissionen förteckningar på dessa myndigheter och/eller privata organ och deras respektive befogenheter. Kommissionen skall offentliggöra dessa uppgifter i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
3. Utsedda kontrollmyndigheter och godkända privata organ måste kunna garantera objektivitet och opartiskhet gentemot alla producenter och produktförädlare som underställs deras kontroll och ha ständig tillgång till den kvalificerade personal och de övriga resurser som behövs för att genomföra kontroller av jordbruksprodukter och livsmedel som bär en skyddad beteckning.
Om ett kontrollorgan anlitar ett annat organ för vissa kontrollåtgärder, måste detta senare kunna ge samma garantier. I sådana fall skall den utsedda myndigheten respektive det godkända privata organet fortfarande vara ansvarigt gentemot medlemsstaten för alla kontrollåtgärder.
Från och med den 1 januari 19[9]8 måste ett privat organ för att kunna godkännas av en medlemsstat för de ändamål denna förordning avser, uppfylla de krav som fastställs i standarden EN 45011 av den 26 juni 1989.
4. Om en utsedd kontrollmyndighet respektive ett godkänt privat organ i en medlemsstat konstaterar att en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som bär en skyddad ursprungsbeteckning där inte produktspecifikationens kriterier uppfylls, skall kontrollorganet vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att denna förordning följs. …
5. En medlemsstat måste dra tillbaka godkännandet av ett kontrollorgan om de kriterier som avses i punkt[erna] 2 och 3 inte längre är uppfyllda. Medlemsstaten skall underrätta kommissionen härom, och denna skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra en reviderad förteckning över godkända kontrollorgan.
6. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att en producent som följer denna förordning har tillgång till kontrollsystemet.
7. Kostnaderna för de kontroller som föreskrivs i denna förordning skall bäras av de producenter som använder den skyddade beteckningen.”
8 Artikel 13 i förordning nr 2081/92 har följande lydelse:
”1. Registrerade beteckningar skall skyddas mot följande:
…
b) Varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som ’stil’, ’typ’, ’metod’, ’sådan som tillverkas i’, ’imitation’ eller dylikt.
…
När det i en registrerad beteckning ingår en benämning på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och denna benämning anses generisk, skall det inte anses strida mot reglerna i punkt a eller b ovan att använda denna generiska benämning om jordbruksprodukten eller livsmedlet i fråga.
…
3. Skyddade beteckningar får inte bli generiska.”
9 Enligt artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning nr 2081/92 (EGT L 148, s. 1) och avdelning A i bilagan till denna förordning utgör beteckningen Parmigiano Reggiano en skyddad ursprungsbeteckning från och med den 21 juni 1996.
Det administrativa förfarandet
10 Med anledning av ett klagomål som inkommit från flera ekonomiska aktörer begärde kommissionen genom skrivelse av den 15 april 2003 att de tyska myndigheterna skulle ge tydliga instruktioner till de myndigheter som ansvarar för att vidta sanktionsåtgärder mot bedrägerier att se till att marknadsföring av produkter benämnda parmesan, vilka inte uppfyllde produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano, upphörde i Tyskland. Begreppet parmesan var enligt kommissionen översättningen av den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano, och användningen av parmesan utgjorde således ett åsidosättande av artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92.
11 Förbundsrepubliken Tyskland svarade i skrivelse av den 13 maj 2003 att begreppet parmesan visserligen hade sitt historiska ursprung i Parmaregionen, men att det hade blivit generiskt och används som beteckning för hård ost av diverse ursprung som är riven eller avsedd att rivas. Följaktligen skiljer sig begreppet parmesan från den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano, och användningen av begreppet parmesan utgör inte någon överträdelse av förordning nr 2081/92.
12 Kommissionen riktade den 17 oktober 2003 en formell underrättelse till Förbundsrepubliken Tyskland, vilken besvarades genom skrivelse av den 17 december 2003.
13 Då kommissionen inte var tillfreds med Förbundsrepubliken Tysklands förklaringar, riktade kommissionen den 30 mars 2004 ett motiverat yttrande till denna medlemsstat och uppmanade den att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta nödvändiga åtgärder för att följa detsamma.
14 I skrivelse av den 15 juni 2004 meddelade Förbundsrepubliken Tyskland kommissionen att den vidhöll sin tidigare ståndpunkt.
15 Kommissionen beslutade därför att väcka förevarande talan.
Talan
16 Genom beslut av domstolens ordförande den 6 september 2005 tilläts å ena sidan Republiken Italien och å andra sidan Konungariket Danmark och Republiken Österrike att intervenera till stöd för kommissionens respektive Förbundsrepubliken Tysklands yrkanden.
17 Genom beslut av domstolens ordförande den 15 maj 2006 tilläts Republiken Tjeckien att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
18 Till stöd för sin talan har kommissionen åberopat en enda anmärkning, vilken avser att Förbundsrepubliken Tyskland vägrat att vidta sanktionsåtgärder mot användningen av namnet parmesan som beteckning för produkter som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
19 Förbundsrepubliken Tyskland har bestritt fördragsbrott på tre olika grunder.
– För det första är en ursprungsbeteckning skyddad enligt artikel 13 i förordning nr 2081/92 endast med avseende på den exakta form som har registrerats.
– För det andra utgör användning av ordet parmesan inte något intrång i skyddet för ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
– För det tredje är Förbundsrepubliken Tyskland inte skyldig att ex officio vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av ovannämnda artikel 13.
Skyddet för sammansatta beteckningar
20 Kommissionen har hävdat att systemet för gemenskapsskydd stöds av principen att registrering av en beteckning som innehåller flera ord medför skydd enligt gemenskapsrätten för både beståndsdelarna i den sammansatta beteckningen och hela denna beteckning. Det verkliga skyddet för sammansatta beteckningar innebär därför i princip att alla beståndsdelar som bildar en sammansatt beteckning är skyddade mot missbruk. Kommissionen anser att det för att detta skydd skall säkerställas enligt förordning nr 2081/92 inte fordras att varje beståndsdel i en sammansatt beteckning som kan skyddas skall registreras. Denna förordning utgår i stället från principen att var och en av dessa beståndsdelar åtnjuter ett ursprungligt skydd. Domstolen bekräftade denna tolkning i dom av den 9 juni 1998 i de förenade målen C‑129/97 och C‑130/97, Chiciak och Fol (REG 1998, s. I‑3315).
21 Kommissionen har framfört argumentet att det endast finns ett undantag från principen att samtliga beståndsdelar i en sammansatt beteckning är skyddade. Detta undantag återfinns i artikel 13.1 andra stycket i förordning nr 2081/92 och avser att användning av en beståndsdel som skilts från en sammansatt beteckning inte anses strida mot artikel 13.1 a och b i den ovannämnda förordningen när den ifrågavarande beståndsdelen utgör en benämning på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel och denna benämning anses generisk. Denna bestämmelse skulle vara överflödig om olika beståndsdelar som ingår i beteckningar som registrerats endast som sammansatta beteckningar inte ansågs åtnjuta något skydd.
22 En beståndsdel, skild från en sammansatt beteckning, är vidare inte skyddad enligt förordning nr 2081/92 om de berörda medlemsstaterna, när den sammansatta beteckningen meddelas, anger att skydd inte begärs för vissa delar av denna beteckning.
23 Kommissionen beaktade detta i avfattningen av förordning nr 1107/96 genom att i förekommande fall ange i en fotnot att skydd inte begärts för en del av den ifrågavarande beteckningen.
24 I fråga om beteckningen Parmigiano Reggiano nämns inte någon av de två beståndsdelarna i någon fotnot.
25 Förbundsrepubliken Tyskland har svarat att en skyddad ursprungsbeteckning åtnjuter skydd enligt artikel 13 i förordning nr 2081/92 endast i den exakta form i vilken den har registrerats. Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande kan en motsatt slutsats inte dras från domstolens dom i de ovannämnda förenade målen Chiciak och Fol.
26 Vidare bekräftade Republiken Italien, i samband med förfarandet inför dom av den 25 juni 2002 i mål C‑66/00, Bigi (REG 2002, s. I‑5917), uttryckligen att den hade avstått från att registrera beteckningen Parmigiano. Under dessa förhållanden kan beteckningen Parmigiano, i avsaknad av en registrering, inte åtnjuta ett gemenskapsrättsligt skydd.
27 Domstolen gör härvid följande bedömning. Det framgår av åttonde skälet i förordning nr 1107/96 att ”[v]issa medlemsstater har låtit meddela att för vissa delar av beteckningarna hade skydd inte begärts och det är lämpligt att ta hänsyn till detta”.
28 I förordning nr 1107/96 anges, genom hänvisningar till fotnoter i bilagan, när skydd för en del av beteckningen i fråga inte har sökts.
29 Det skall emellertid anges att den omständigheten att någon förklaring inte har avgetts som innebär att skyddet enligt artikel 13 i förordning nr 2081/92 inte sökts för vissa beståndsdelar i en beteckning inte kan utgöra en tillräcklig grundval för att avgöra vilken omfattning det ovannämnda skyddet har (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen Chiciak och Fol, punkt 37).
30 Frågor om vilket skydd som skall ges för olika beståndsdelar av en beteckning, särskilt huruvida det eventuellt rör sig om en generisk beteckning eller en del som är skyddad mot de förfaranden som avses i artikel 13 i förordning nr 2081/92, faller dessutom – inom ramen för det skyddssystem som har införts genom denna förordning – under den bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra på grundval av en utförlig analys av det faktiska sammanhang som de berörda parterna har redogjort för (se domen i de ovannämnda förenade målen Chiciak och Fol, punkt 38).
31 Mot denna bakgrund godtar domstolen inte Förbundsrepubliken Tysklands argument att en skyddad ursprungsbeteckning åtnjuter skydd enligt artikel 13 i förordning nr 2081/92 endast i den exakta form som har registrerats.
Intrång i den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano
32 Enligt kommissionen strider saluföring under beteckningen parmesan av ost som inte uppfyller produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano mot artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92, eftersom ordet parmesan är den korrekta översättningen av den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano. Översättningen är – på samma sätt som den skyddade ursprungsbeteckningen på språket i den medlemsstat som har registrerat beteckningen – uteslutande förbehållen varor som uppfyller produktspecifikationen.
33 Kommissionen har tillagt att ordet parmesan, såsom utvisas av det nära sambandet med den särskilda geografiska region i Italien som denna slags ost kommer från, vilket bestyrks av den historiska utvecklingen, inte är en generisk beteckning som kan skiljas från den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
34 Användningen av beteckningen parmesan för en ost som inte uppfyller produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano utgör i vilket fall en anspelning på denna beteckning, vilket är förbjudet enligt artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92.
35 Kommissionen har även gjort gällande att ordet parmesan inte har blivit en generisk beteckning.
36 En geografisk beteckning kan genom användning visserligen bli en generisk beteckning i den meningen att konsumenter inte längre ser den som en uppgift om produktens geografiska ursprung, utan endast betraktar den som en uppgift om en viss typ av vara. Denna betydelseglidning har tidigare ägt rum med avseende på bland annat orden Camembert och Brie.
37 Enligt kommissionen har ordet parmesan inte vid något tillfälle förlorat sin geografiska innebörd. Om parmesan verkligen vore ett neutralt begrepp utan sådan innebörd, skulle det inte finnas någon möjlig förklaring till imitationstillverkarnas ansträngningar att genom ord eller bilder skapa en koppling mellan sina produkter och Italien.
38 Enligt kommissionen kan inte den omständigheten att ost som kallades parmesan och som inte uppfyllde produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano fram till år 2000 tillverkades i Italien anses bevisa att begreppet var en generisk beteckning i Italien för rivna hårdostar av diverse ursprung, eftersom osten i fråga uteslutande var avsedd för export till länder där begreppet parmesan inte åtnjöt något särskilt skydd enligt territorialitetsprincipen. Beteckningen Parmigiano Reggiano har för övrigt endast varit skyddad på gemenskapsnivå sedan den 21 juni 1996, då förordning nr 1107/96 trädde i kraft.
39 Förbundsrepubliken Tyskland har påstått att användningen av ordet parmesan inte innebär någon överträdelse av artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92, eftersom det enligt kommissionens uppfattning endast är en översättning av ordet Parmigiano, vilket är en generisk beteckning, såsom illustreras av situationen i Italien och i andra medlemsstater samt av nationell och gemenskapsrättslig lagstiftning. På grund av sin generiska karaktär kan beteckningen inte skyddas genom den ovannämnda förordningen.
40 Förbundsrepubliken Tyskland har i andra hand gjort gällande att även om det antas att ordet Parmigiano inte är en generisk beteckning och bestämmelserna i artikel 13.1 andra stycket i förordning nr 2081/92 därför inte tillämpas på det, skulle användningen av ordet parmesan inte utgöra en överträdelse av bestämmelserna om skydd för ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano. Namnet parmesan har under århundraden genomgått en egen utveckling och har blivit en generisk beteckning såväl i Tyskland som i andra medlemsstater. Således utgör användningen av namnet parmesan inte något obehörigt bruk av eller någon anspelning på den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
41 Till stöd för denna uppfattning har Förbundsrepubliken Tyskland hänvisat till för det första punkt 35 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande inför beslut av den 8 augusti 1997 i mål C‑317/95, Canadane Cheese Trading och Kouri (REG 1997, s. I‑4681), och för det andra till domen i det ovannämnda målet Bigi, i vilken domstolen uttryckligen undvek frågan huruvida ordet parmesan utgjorde en generisk beteckning. Förbundsrepubliken Tyskland har för det tredje hänvisat till att det inte är tillräckligt att konstatera att beteckningen för en vara utgör en översättning av en ursprungsbeteckning. I varje enskilt mål måste det undersökas om denna översättning verkligen anspelar på den ifrågavarande beteckningen. Detta är inte fallet om den omtvistade beteckningen, även om den från början varit en översättning, med tiden har fått en annan betydelse i konsumenternas gängse språkbruk och därmed har blivit en generisk beteckning. Den ovannämnda medlemsstaten har för det fjärde åberopat den omständigheten att ordet parmesan i Tyskland, som med hänsyn till förevarande fördragsbrottsförfarande är den enda medlemsstat som skall vara avgörande för bedömningen av huruvida ordet parmesan har generisk karaktär, alltid har uppfattats som en generisk beteckning på en hårdost som är riven eller avsedd att rivas. Detta gäller för övrigt även i andra medlemsstater, inbegripet Italien.
42 Domstolen gör följande bedömning. Det är väsentligt att först och främst slå fast om användningen av beteckningen parmesan, med hänsyn till den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano, motsvarar någon av de situationer som anges i artikel 13.1 i förordning nr 2081/92.
43 Domstolen erinrar härvid om att enligt artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92 skall registrerade beteckningar skyddas mot bland annat varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts.
44 Beträffande anspelning på en skyddad ursprungsbeteckning har domstolen fastslagit att detta begrepp omfattar det tänkta fallet att det ord som används för att ange en produkt innehåller en del av en skyddad beteckning, på så sätt att produktnamnet får konsumenten att som referensbild tänka på den vara som har den skyddade beteckningen (dom av den 4 mars 1999 i mål C‑87/97, Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola, REG 1999, s. I‑1301, punkt 25).
45 Domstolen har preciserat att det kan föreligga en anspelning på en skyddad ursprungsbeteckning utan risk för förväxling mellan produkterna i fråga, även om det inte föreligger något gemenskapsrättsligt skydd för de olika delarna i det referensnamn som den omtvistade terminologin återger (domen i det ovannämnda målet Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola, punkt 26).
46 I förevarande mål föreligger fonetisk och visuell likhet mellan beteckningarna parmesan och Parmigiano Reggiano och samtidigt utgörs de ifrågavarande varorna av hårdostar som är rivna eller avsedda att rivas, det vill säga som har ett liknande utseende (se, för ett motsvarande synsätt, domen i det ovannämnda målet Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola, punkt 27).
47 I övrigt och oberoende av frågan huruvida beteckningen parmesan är en exakt översättning av den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano eller av ordet Parmigiano, skall det även beaktas att dessa båda ord från olika språk ligger nära varandra i begreppsmässigt hänseende, vilket diskussionerna vid domstolen gett uttryck för.
48 Att beteckningarna ligger nära varandra på detta sätt och att det, såsom angetts ovan i punkt 46, föreligger fonetisk och visuell likhet mellan dem får konsumenten att som referensbild tänka på den ost som har den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano när han står inför en hårdost som är riven eller avsedd att rivas och som är försedd med beteckningen parmesan.
49 Under dessa förhållanden skall användning av beteckningen parmesan anses anspela på den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano i den mening som avses i artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92.
50 Frågan huruvida beteckningen parmesan är en översättning av den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano saknar således betydelse med avseende på bedömningen i förevarande mål.
51 Förbundsrepubliken Tyskland har emellertid gjort gällande att eftersom beteckningen parmesan har blivit en generisk beteckning, kan användning av denna beteckning inte utgöra en lagstridig anspelning på den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
52 Det åligger Förbundsrepubliken Tyskland att förebringa bevisning som kan utgöra stöd för att detta argument är välgrundat. Detta gäller så mycket mer som domstolen redan har fastslagit att det inte alls är uppenbart att beteckningen parmesan har blivit generisk (domen i det ovannämnda målet Bigi, punkt 20).
53 Vid bedömningen av om en beteckning är generisk skall, i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 2081/92, beaktas på vilka orter den ifrågavarande varan produceras både i och utanför den medlemsstat som registrerat den ifrågavarande beteckningen, konsumtionen av varan och hur konsumenterna uppfattar beteckningen i och utanför den ovannämnda medlemsstaten, förekomsten av specifik nationell lagstiftning avseende den ovannämnda varan och sättet på vilket beteckningen används enligt gemenskapslagstiftningen (se dom av den 25 oktober 2005 i de förenade målen C‑465/02 och C‑466/02, Tyskland och Danmark mot kommissionen, REG 2005, s. I‑9115, punkterna 76–99).
54 Såsom generaladvokaten angav i punkterna 63 och 64 i sitt förslag till avgörande, har Förbundsrepubliken Tyskland inskränkt sig till att förebringa utdrag ur uppslagsverk och specialiserad litteratur, vilka inte erbjuder någon övergripande förklaring till hur ordet parmesan uppfattas av konsumenter i Tyskland och i andra medlemsstater. Förbundsrepubliken Tyskland har inte ens tillhandahållit några sifferuppgifter avseende tillverkning eller konsumtion av ost som saluförs under beteckningen parmesan i Tyskland eller i andra medlemsstater.
55 Det framgår vidare av de handlingar som har framlagts vid domstolen att vissa tillverkare av ost med beteckningen parmesan i Tyskland saluför denna vara med etiketter innehållande hänvisningar till italiensk kultur och italienska landskap. Det är motiverat att härav sluta sig till att konsumenterna i denna medlemsstat uppfattar parmesan som en ost med kopplingar till Italien, även om den i själva verket har framställts i en annan medlemsstat (se, för ett motsvarande synsätt, domen i de ovannämnda förenade målen Tyskland och Danmark mot kommissionen, punkt 87).
56 Inte heller under förhandlingen var Förbundsrepubliken Tyskland i stånd att tillhandahålla upplysningar om vilka mängder ost som tillverkats i Italien under den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano och importerats till Tyskland. Domstolen har därför inte möjlighet att använda uppgifterna om konsumtionen av denna ost som tecken på att beteckningen parmesan har generisk karaktär (se, för ett motsvarande synsätt, domen i de ovannämnda förenade målen Tyskland och Danmark mot kommissionen, punkt 88).
57 Härav följer att eftersom Förbundsrepubliken Tyskland inte har visat att beteckningen parmesan har generisk karaktär, skall användningen av ordet parmesan för ost som inte uppfyller produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano i förevarande mål anses utgöra intrång i det skydd som följer av artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92.
Förbundsrepubliken Tysklands skyldighet att vidta sanktionsåtgärder mot överträdelser av artikel 13.1 i förordning nr 2081/92
58 Kommissionen har gjort gällande att Förbundsrepubliken Tyskland enligt artiklarna 10 och 13 i förordning nr 2081/92 är skyldig att ex officio vidta nödvändiga åtgärder för att beivra intrång i skyddade ursprungsbeteckningar. Enligt kommissionen omfattar medlemsstaternas ingripande i administrativt och straffrättsligt hänseende åtgärder som gör det möjligt att genomföra målen för denna förordning i fråga om skydd för ursprungsbeteckningar. Varor som inte uppfyller kraven i den ovannämnda förordningen får inte föras ut på marknaden.
59 Kommissionen har preciserat att dess anmärkningar inte avser den tyska lagstiftningen och inte heller att det saknas möjlighet att föra talan vid nationella domstolar. Anmärkningarna avser däremot att de tyska myndigheternas praxis strider mot gemenskapsrätten. Målen för förordning nr 2081/92 kan inte uppfyllas om medlemsstaterna undantas från skyldigheten att ingripa och om de ekonomiska aktörerna därför måste väcka talan varje gång intrång görs i deras ensamrätt att använda den skyddade ursprungsbeteckningen i fråga inom hela Europeiska unionen.
60 Kommissionen har vidare anfört att den centrala frågan i en tvist mellan privata ekonomiska aktörer är att de immateriella rättigheter skall iakttas som innehas av tillverkarna i den region där den ifrågavarande varan har sitt ursprung. De offentliga myndigheternas sanktionsåtgärder mot överträdelser av artikel 13 i förordning nr 2081/92 syftar emellertid inte till att skydda privata ekonomiska intressen, utan till att skydda konsumenternas intressen. De sistnämndas förväntningar på den ovannämnda varans kvalitet och geografiska ursprung får inte svikas. Det konsumentskydd som den ovannämnda förordningen syftar till skulle äventyras om genomförandet av de förbud som föreskrivs i denna förordning var helt och hållet beroende av hur privata ekonomiska aktörer agerar i fråga om vidtagande av rättsliga åtgärder.
61 Kommissionen har dragit slutsatsen att Förbundsrepubliken Tysklands agerande måste likställas med överträdelse av gemenskapsrätten genom underlåtenhet att agera.
62 Förbundsrepubliken Tyskland har å sin sida gjort gällande att tillämpningsområdet för skyddet för registrerade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar fastställs i artikel 13 i förordning nr 2081/92. På grund av att denna förordning har direkt effekt, har innehavare och rättmätiga användare av skyddade ursprungsbeteckningar till följd av den ovannämnda artikeln rättigheter som de nationella domstolarna skall skydda.
63 Att förordning nr 2081/92 är direkt tillämplig innebär visserligen inte att medlemsstaterna fritas från skyldigheten att vidta nationella åtgärder som gör det möjligt att säkerställa att denna förordning tillämpas. Förbundsrepubliken Tyskland har emellertid antagit ett flertal lagbestämmelser som gör det möjligt att vidta åtgärder mot lagstridig användning av skyddade ursprungsbeteckningar, bland annat lag om illojal konkurrens av den 7 juni 1909 (Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb) och lag om skydd för varumärken och andra särskiljande kännetecken av den 25 oktober 1994 (Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichen) (BGBl. 1994 I, p. 3085).
64 Vidare är inte möjligheten att väcka talan avseende varje intrång i de rättigheter som följer av en skyddad ursprungsbeteckning förbehållen innehavaren av denna ursprungsbeteckning. Denna möjlighet föreligger tvärtom för konkurrenter, näringslivsorganisationer och konsumentorganisationer. Den stora grupp av personer som har talerätt är tillräcklig för att visa att de bestämmelser som är i kraft i Förbundsrepubliken Tyskland inte är begränsade till att göra det möjligt för tillverkare som är etablerade i den ifrågavarande varans ursprungsregion att göra sina immaterialrättsliga rättigheter gällande. Dessa bestämmelser utgör ett allmänt och effektivt system som gör det möjligt att hindra överträdelser av artikel 13 i förordning nr 2081/92 och att vidta effektiva sanktionsåtgärder mot sådana överträdelser genom rättsliga avgöranden.
65 Genom att meddela de ovannämnda civilrättsliga rättigheterna har Förbundsrepubliken Tyskland vidtagit alla åtgärder som krävs för att säkerställa att artikel 13.1 i förordning nr 2081/92 genomförs till fullo. Det är inte nödvändigt att myndigheterna ex officio skall vidta sanktionsåtgärder genom administrativa åtgärder mot överträdelser av denna bestämmelse och detta fordras inte ens enligt artiklarna 10 och 13 i den ovannämnda förordningen. Enligt Förbundsrepubliken Tyskland framgår det vid en jämförelse av olika språkversioner av artikel 10.4 i förordning nr 2081/92 att det, med hänsyn till att den skyddade beteckningen Parmigiano Reggiano är av italienskt ursprung, ankommer på Consorzio del formaggio Parmigiano Reggiano och inte på de tyska kontrollorganen att kontrollera att produktspecifikationen för den ovannämnda beteckningen är uppfylld när denna beteckning används.
66 Enligt Förbundsrepubliken Tyskland har kommissionen visserligen anfört att sanktionsåtgärder som den ifrågavarande medlemsstaten vidtar mot överträdelser av artikel 13 i förordning nr 2081/92 skall säkerställa inte bara att privata ekonomiska intressen skyddas, utan även att konsumenternas intressen skyddas. Detta konstaterande följer enligt Förbundsrepubliken Tyskland emellertid inte av något särskilt särdrag i den ovannämnda förordningen som innebär att det system för skydd för ursprungsbeteckningar som erbjuds genom möjligheten att väcka talan i tvistemål skall anses vara otillräckligt, i motsats till vad som gäller för andra immaterialrättigheter och bestämmelser om konkurrensskydd.
67 Förbundsrepubliken Tyskland har slutligen hävdat att användning av beteckningen parmesan för varor som inte uppfyller produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano i Tyskland visserligen inte är föremål för sanktionsåtgärder som vidtas ex officio eller straffrättsliga ingripanden, även om denna användning innebar överträdelse av artikel 13.1 i förordning nr 2081/92. Denna situation är emellertid endast följden av att Tyskland har avstått från sanktionsåtgärder som medlemsstaterna kan, men inte är skyldiga att, föreskriva enligt gemenskapsrätten på dess nuvarande stadium.
68 Domstolen erinrar härvid om att enskilda har möjlighet att åberopa bestämmelser i en förordning vid de nationella domstolarna, men att denna möjlighet inte befriar medlemsstaterna från att vidta nationella åtgärder som gör det möjligt att tillämpa förordningen fullt ut när detta är nödvändigt (se, bland annat, dom av den 20 mars 1986 i mål 72/85, kommissionen mot Nederländerna, REG 1986, s. 1219, punkt 20).
69 Det är obestritt att den tyska rättsordningen innehåller rättsliga instrument, såsom de lagbestämmelser som angetts ovan i punkt 63, som syftar till ett effektivt skydd för enskildas rättigheter enligt förordning nr 2081/92. Det är även obestritt att möjligheten att väcka talan angående varje handlande som kan utgöra intrång i de rättigheter som följer av en skyddad ursprungsbeteckning inte är förbehållen rättmätiga användare av denna ursprungsbeteckning. Denna möjlighet föreligger tvärtom för konkurrenter, näringslivsorganisationer och konsumentorganisationer.
70 En sådan lagstiftning kan under dessa förhållanden säkerställa skyddet för andra intressen än intressena hos dem som tillverkar varor som omfattas av en skyddad ursprungsbeteckning, bland annat konsumenternas.
71 Under förhandlingen har Förbundsrepubliken Tyskland för övrigt uppgett att mål avseende användning av beteckningen parmesan i Tyskland denna dag är anhängiga vid tyska domstolar. I ett av dessa mål har talan väckts av Consorzio del formaggio Parmigiano Reggiano.
72 Beträffande kommissionens anmärkning att medlemsstaterna är skyldiga att ex officio vidta nödvändiga sanktionsåtgärder mot överträdelser av artikel 13.1 i förordning nr 2081/92 gör domstolen följande överväganden.
73 Någon sådan skyldighet följer först och främst inte av artikel 10 i förordning nr 2081/92.
74 Det är riktigt att det, för att säkerställa att bestämmelserna i förordning nr 2081/92 skall vara effektiva, i artikel 10.1 i denna föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att kontrollorgan har upprättats inom sex månader från det att denna förordning har trätt i kraft. Medlemsstaterna är således skyldiga att upprätta sådana organ.
75 Genom att det i artikel 10.4 i förordning nr 2081/92 föreskrivs att ”[o]m en utsedd kontrollmyndighet respektive ett godkänt privat organ i en medlemsstat konstaterar att en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som bär en skyddad ursprungsbeteckning där inte produktspecifikationens kriterier uppfylls, skall kontrollorganet vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att denna förordning följs”, anges att vad som avses med utsedd kontrollmyndighet respektive godkänt privat organ i en medlemsstat är myndigheterna och organen i den medlemsstat som den skyddade ursprungsbeteckningen härrör från.
76 Genom uppgiften ”producenter och produktförädlare som underställs deras kontroll” i artikel 10.3 i förordning nr 2081/92, genom att producenter enligt artikel 10.6 i denna förordning har rätt till tillgång till kontrollsystemet och genom att dessa enligt artikel 10.7 i denna förordning har skyldighet att bära kostnaderna för kontrollerna bekräftas att artikel 10 i förordning nr 2081/92 avser skyldigheter för de medlemsstater som de skyddade ursprungsbeteckningarna härrör från.
77 Denna tolkning stöds dessutom av bestämmelserna i artikel 4.2 g jämförda med artikel 5.3 och 5.4 i förordning nr 2081/92. Av dessa bestämmelser framgår att ansökan om registrering skall innehålla en produktspecifikation, att ansökningen skall inges till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget och att produktspecifikationen skall innehålla ”[u]ppgifter om de kontrollorgan som föreskrivs i artikel 10”.
78 Härav följer att de kontrollorgan som är skyldiga att säkerställa att produktspecifikationen för skyddade ursprungsbeteckningar iakttas är kontrollorganen i den medlemsstat som den ifrågavarande skyddade ursprungsbeteckningen härrör från. De tyska kontrollorganen är därför inte skyldiga att kontrollera att produktspecifikationen iakttas när den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano används.
79 I artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92 föreskrivs visserligen att registrerade beteckningar skall skyddas mot varje ”obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges eller det skyddade namnet har översatts eller åtföljs av uttryck som ’stil’, ’typ’, ’metod’, ’sådan som tillverkas i’, ’imitation’ eller dylikt”.
80 Kommissionen har emellertid inte visat att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt de skyldigheter som följer av förordning nr 2081/92 och den har inte heller förebringat bevisning för att sådana åtgärder som anges ovan i punkt 63 inte har vidtagits eller inte var sådana att den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano kunde skyddas.
81 Av vad som anförts följer att kommissionen inte har styrkt att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 13.1 b i förordning nr 2081/92, genom att formellt vägra att vidta sanktionsåtgärder mot användningen av namnet parmesan som beteckning för produkter som inte uppfyller kraven i produktspecifikationen för den skyddade ursprungsbeteckningen Parmigiano Reggiano.
82 Kommissionens talan skall därför ogillas.
Rättegångskostnader
83 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, skall Förbundsrepubliken Tysklands yrkande bifallas. Enligt artikel 69.4 skall Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Republiken Italien och Republiken Österrike bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Talan ogillas.
2) Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta rättegångskostnaderna.
3) Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Republiken Italien och Republiken Österrike skall bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter