DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 2 april 2009 (*)
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Artikel 81 EG – Exklusivt inköpsavtal avseende bränsle – Undantag – Förordning (EEG) nr 1984/83 – Artikel 12.2 – Förordning (EEG) nr 2790/1999 – Artiklarna 4 a och 5 a –Giltighetstid för ett exklusivt avtal – Fastställelse av konsumentpriset”
I mål C‑260/07,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) genom beslut av den 13 december 2006, som inkom till domstolen den 31 maj 2007, i målet
Pedro IV Servicios SL
mot
Total España SA,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna J. Klučka, U. Lõhmus (referent), P. Lindh och A. Arabadjiev,
generaladvokat: P. Mengozzi,
justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 juni 2008,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Pedro IV Servicios SL, genom A. Hernández Pardo, M. Gaitán Luján och I. Sobrepera Millet, abogados,
– Total España SA, genom J.A. de Velasco Esteban, C. Fernández Vicién och I. Moreno-Tapia Rivas, abogados,
– Spaniens regering, genom M. Muñoz Pérez, i egenskap av ombud,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom V. Di Bucci och E. Gippini Fournier, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 4 september 2008 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 81 EG, artiklarna 11 och 12 i kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel [81].3 på grupper av exklusiva inköpsavtal (EGT L 173, s. 5, och rättelse EGT L 79, 1984, s. 38), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1582/97 av den 30 juli 1997 (EGT L 214, s. 27) (nedan kallad förordning nr 1984/83), samt artiklarna 4 a och 5 a i kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EGT L 336, s. 21).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Pedro IV Servicios SL (nedan kallat Pedro IV) och Total España SA (nedan kallat Total), med anledning av en talan om ogiltigförklaring som Pedro IV har väckt avseende det komplexa avtalsförhållande som föreligger mellan de två bolagen med motiveringen att detta förhållande omfattar restriktiva konkurrensklausuler.
Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser
Förordning nr 1984/83
3 Enligt förordning nr 1984/83 är artikel 81.1 EG inte tillämplig på vissa grupper av exklusiva inköpsavtal och samordnade förfaranden som vanligtvis uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 81.3, med motiveringen att dessa avtal och förfaranden i allmänhet medför en förbättring av distributionen av varor.
4 I skälen 8 och 13 i förordning nr 1984/83 anges följande:
”8) Denna förordning ska ange de konkurrensbegränsande skyldigheter som får förekomma i ett exklusivt inköpsavtal. De övriga konkurrensbegränsningar utöver det exklusiva inköpsåtagandet som är tillåtna enligt denna förordning medför en klar arbetsfördelning mellan parterna och tvingar återförsäljaren att koncentrera sina försäljningsinsatser till de varor som omfattas av avtalet. I allmänhet är dessa konkurrensbegränsningar, om de endast gäller under avtalstiden, nödvändiga för att uppnå den förbättring av varudistributionen som eftersträvas med exklusiva inköp. Ytterligare konkurrensbegränsande skyldigheter, särskilt sådana som begränsar återförsäljarens val av kunder eller friheten att bestämma priser och försäljningsvillkor, kan inte undantas med stöd av denna förordning.
…
13) Kännetecknande för [bensinstationsavtal] är i allmänhet å ena sidan att leverantören ger återförsäljaren särskilda kommersiella eller finansiella fördelar genom att bidra till hans finansiering, bevilja eller förmedla honom lån på fördelaktiga villkor, anskaffa en tomt eller lokaler för hans verksamhet, förse honom med utrustning eller inventarier eller göra andra investeringar för hans räkning och å andra sidan att återförsäljaren gör ett långsiktigt exklusivt inköpsåtagande, som i de flesta fall är förenat med ett förbud mot att sälja konkurrerande varor.”
5 Artiklarna 10–13 i förordning nr 1984/83 innehåller särskilda bestämmelser avseende bensinstationsavtal.
6 Artikel 10 i denna förordning har följande lydelse:
”Enligt fördragets artikel [81].3 och på de villkor som föreskrivs i [artiklarna] 11–13 i denna förordning förklaras att fördragets artikel 85.1 inte gäller avtal i vilka endast två företag är parter och den ena parten, återförsäljaren, avtalar med den andra, leverantören, att i utbyte mot särskilda kommersiella eller finansiella fördelar endast från denne, ett företag anknutet till denne eller ett annat företag åt vilket denne har överlåtit distributionen av sina varor, köpa vissa oljebaserade bränslen till motorfordon och andra bränslen som anges i avtalet för återförsäljning på en bensinstation som är angiven i avtalet.”
7 I artikel 11 i den nämnda förordningen föreskrivs följande:
”Bortsett från den skyldighet som avses i artikel 10 skall ingen annan konkurrensbegränsning åläggas återförsäljaren än skyldigheten
a) att inte på den bensinstation som anges i avtalet sälja bränsle till motorfordon och andra bränslen som levereras av andra företag,
b) att inte på den bensinstation som anges i avtalet använda smörjmedel eller andra liknande oljebaserade produkter som levereras av andra företag, om leverantören eller ett anknutet företag har ställt till återförsäljarens förfogande eller finansierat en smörjhall eller annan utrustning för smörjning av motorfordon,
c) att inom eller utanför den bensinstation som anges i avtalet göra reklam för varor som levereras av andra företag endast i förhållande till dessa varors andel av bensinstationens totala omsättning,
d) att låta leverantören eller ett företag som är utsett av denne underhålla utrustning som tillhör leverantören eller ett anknutet företag eller som har finansierats av leverantören eller ett anknutet företag.”
8 Artikel 12 i förordning nr 1984/83 har följande lydelse:
”1. Artikel 10 gäller inte om
…
c) avtalet är träffat för en obestämd tid eller en tid som är längre än tio år,
…
2. Om avtalet avser en bensinstation som leverantören hyr ut till återförsäljaren eller låter återförsäljaren disponera på någon annan rättslig eller faktisk grund, kan återförsäljaren utan hinder av punkt 1 c för hela den tid som han faktiskt driver bensinstationen åläggas de exklusiva inköpsskyldigheter eller de förbud mot att sälja konkurrerande varor som anges i denna avdelning.”
9 Förordning nr 1984/83 upphörde att gälla den 31 december 1999. Den 1 januari 2000 trädde förordning nr 2790/1999 i kraft, genom vilken tillämpningen av de undantag som föreskrevs i bland annat förordning nr 1984/83 förlängdes till och med den 31 maj 2000.
Förordning nr 2790/1999
10 Artikel 2.1 i förordning nr 2790/1999 har följande lydelse:
”Enligt artikel 81.3 i fördraget och om inte något annat följer av denna förordning förklaras artikel 81.1 icke tillämplig på avtal eller samordnade förfaranden som ingås mellan två eller flera företag som vart och ett, inom ramen för avtalet, är verksamt i olika led i produktions- eller distributionskedjan, och som avser villkoren för parternas inköp, försäljning eller återförsäljning av vissa varor eller tjänster (nedan benämnda ’vertikala avtal’).
Detta undantag skall gälla i den mån som dessa avtal innehåller konkurrensbegränsningar som omfattas av artikel 81.1 (nedan benämnda ’vertikala begränsningar’).”
11 I artikel 3.1 i förordning nr 2790/1999 föreskrivs följande:
”Om inte något annat följer av punkt 2 i denna artikel, skall undantaget i artikel 2 tillämpas under förutsättning att leverantörens marknadsandel inte överstiger 30 [procent] av den relevanta marknad på vilken denne säljer varor eller tjänster som omfattas av avtalet.”
12 I artikel 4 a i förordning nr 2790/1999 föreskrivs att undantaget från förbudet i artikel 81.1 EG inte ska tillämpas på vertikala avtal som direkt eller indirekt, ensamt eller i kombination med andra faktorer som parterna kontrollerar, har följande syfte:
”Begränsningar av köparens möjligheter att bestämma försäljningspriset, med undantag för leverantörens möjlighet att fastställa ett högsta försäljningspris eller ett rekommenderat försäljningspris, under förutsättning att dessa inte som en följd av påtryckningar eller incitament från någon av parterna får karaktären av ett fast eller lägsta försäljningspris.”
13 Artikel 5 i samma förordning har följande lydelse:
”Undantaget i artikel 2 skall inte tillämpas på följande skyldigheter i vertikala avtal:
a) Varje direkt eller indirekt konkurrensklausul vars varaktighet är obegränsad eller överstiger fem år; en konkurrensklausul vars giltighet underförstått förlängs med en period som överstiger fem år skall anses ha slutits på obegränsad tid. Tidsgränsen på fem år skall dock inte gälla om köparen säljer varor eller tjänster som omfattas av avtalet från lokaler och mark som ägs av leverantören eller som leverantören hyr av en tredje man som inte har någon anknytning till köparen, under förutsättning att konkurrensklausulens varaktighet inte är längre än den period under vilken köparen besitter lokalerna och marken.
…”
14 Med stöd av artikel 12 i förordning nr 2790/1999, såsom redan har påpekats i punkt 9 ovan, fortsatte det undantag som föreskrevs bland annat i förordning nr 1984/83 att gälla till och med den 31 maj 2000. Förbudet i artikel 81.1 EG var inte tillämpligt under perioden den 1 juni 2000–31 december 2001 i fråga om avtal som redan var i kraft den 31 maj 2000 och som inte uppfyllde villkoren för undantag enligt förordning nr 2790/1999, men som däremot uppfyllde villkoren för undantag i förordning nr 1984/83.
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15 Pedro IV driver en bensinstation i Spanien. Det framgår av beslutet om hänskjutande att bolaget den 26 oktober 1989 ingick fyra avtal med Total, som är leverantör av oljeprodukter.
16 Enligt det första av dessa avtal beviljas Total en sakrätt, en så kallad byggrätt, under en tidsperiod på tjugo år på ett markområde som Pedro IV äger. Enligt avtalet har Total rätt att inom en tidsperiod på två och ett halvt år bygga en bensinstation på detta markområde och bli ägare till nämnda bensinstation mot betalning av en ersättning till Pedro IV. Ersättningen har fastställts till ett månatligt belopp på 250 000 ESP (ungefär 1 500 euro), som ska utgå under tjugo år. Vid utgången av denna tjugoårsperiod övergår äganderätten till den av Total uppförda bensinstationen till Pedro IV. Tjugoårsperioden i fråga börjar löpa den dag då bensinstationen tas i bruk. Byggrätten får enligt avtalet inte överlåtas utan markägarens samtycke.
17 Det andra avtalet är ett hyresavtal som avser den projekterade bensinstationen. Enligt detta avtal överlåter Total nyttjande- och besittningsrätten till bensinstationen till Pedro IV i ett år. Denna tidsperiod kan emellertid förlängas med en månad i taget, vilket är obligatoriskt för hyresvärden, så länge det exklusiva inköpsavtal som Total samtidigt förpliktar sig att ingå med Pedro IV löper. Hyresavtalet upphör under alla förhållanden när den byggrätt som Total beviljats löper ut. Pedro IV ska betala en månadshyra på 600 000 ESP (ungefär 3 600 euro).
18 Det tredje av dessa avtal, vilket också löper på tjugo år, är ett exklusivt inköpsavtal avseende bränsle, enligt vilket Pedro IV åtar sig att, så snart bensinstationen tas i bruk, enbart ta emot leveranser från Total och använda deras image, färger, varumärke och logotyp. Enligt detta avtal utförs leveranserna genom direktförsäljning, på så sätt att distributören erhåller äganderätten till bränslet i det ögonblick leverantören ställer det till bensinstationens förfogande och åtar sig att vidareförsälja bränslet för egen räkning och på egen risk. Total ska i gengäld för det exklusiva åtagandet betala ett månatligt belopp på 350 000 ESP (ungefär 2 100 euro) till Pedro IV.
19 Total åtar sig dessutom med stöd av samma avtal att informera Pedro IV om de rekommenderade konsumentpriserna och garantera att de är konkurrenskraftiga i förhållande till de priser som erbjuds i god tro av konkurrenter i närområdet. Total åtar sig även att fastställa priset på det bränsle som levereras till återförsäljaren enligt de mest fördelaktiga villkoren i de avtal som det har ingått med andra bensinstationer som kan komma att etablera sig i Barcelona. Priset får dock aldrig överstiga genomsnittet av det pris som andra större leverantörer på marknaden i Barcelona sätter.
20 Parterna i målet vid den nationella domstolen har även enats om att kvitta de belopp som de ska betala sinsemellan enligt de tre ovannämnda avtalen. Eftersom de belopp som de båda parterna enligt avtal är skyldiga att erlägga går jämnt upp, innebär detta att ingen av parterna behöver betala något till den andra parten.
21 Genom det fjärde och sista avtalet beviljar Total ett hypotekslån på 30 000 000 ESP (ungefär 180 300 euro) till Pedro IV, vilken ska inteckna sin mark som säkerhet för en tidsperiod på tjugo år under förutsättning att bensinstationen byggs.
22 Det framgår av beslutet om hänskjutande att bensinstationen, så snart de fyra avtalen hade ingåtts, faktiskt byggdes på den mark som tillhörde Pedro IV samt försågs med leveranser i enlighet med det exklusiva åtagandet under de tolv följande åren.
23 Den 6 december 2004 väckte Pedro IV talan om ogiltigförklaring vid Juzgado de lo Mercantil n° 3 de Barcelona (handelsdomstol) av det rättsförhållande som bestod i de fyra avtal som beskrivits ovan med motiveringen att de innehöll klausuler som var starkt konkurrensbegränsande, bland annat genom att ange en löptid som överskred den maximalt tillåtna löptiden för exklusiva leveransavtal enligt gemenskapsrätten. Vidare hävdades att återförsäljningspriset fastställdes indirekt i det tredje avtalet, trots att detta är förbjudet enligt artikel 81 EG. Pedro IV yrkade även att parternas ömsesidiga skyldigheter skulle återgå, med avräkning av de summor som redan hade betalats.
24 Talan ogillades i sin helhet genom dom av den 7 december 2005 och Pedro IV överklagade därför till den hänskjutande domstolen.
25 Audiencia Provincial de Barcelona har under dessa förhållanden beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) I artikel 12.2 i [förordning nr 1984/83] föreskrivs följande: ’[o]m avtalet avser en bensinstation som leverantören hyr ut till återförsäljaren eller låter återförsäljaren disponera på någon annan rättslig eller faktisk grund, kan återförsäljaren utan hinder av punkt 1 c för hela den tid som han faktiskt driver bensinstationen åläggas de exklusiva inköpsskyldigheter eller de förbud mot att sälja konkurrerande varor som anges i denna avdelning’. Ska nämnda artikel tolkas så att den hänvisar till en situation i vilken den leverantör som hyr ut en bensinstation från början äger marken och anläggningarna eller avser tvärtom hänvisningen till hyran av bensinstationen en situation i vilken leverantörens äganderätt enbart rör själva bensinstationen, med följden att leverantören kan hyra ut den till markägaren utan hänsyn till de tidsmässiga begränsningar som enligt förordningen gäller för exklusiva köpeavtal?
2) I artikel 5 i [förordning nr 2790/1999] föreskrivs att undantaget inte ska tillämpas om det exklusiva köpeavtalet gäller för en tid som överstiger fem år, även om ’tidsgränsen på fem år [dock inte] ska … gälla om köparen säljer varor eller tjänster som omfattas av avtalet från lokaler och mark som ägs av leverantören eller som leverantören hyr av en tredje man som inte har någon anknytning till köparen, under förutsättning att konkurrensklausulens varaktighet inte är längre än den period under vilken köparen besitter lokalerna och marken’. Ska nämnda artikel, för det fall förordningen är tillämplig, tolkas så att bestämmelsen, med dess hänvisning till hyresavtal, avser en situation i vilken den leverantör som hyr ut en bensinstation från början äger marken och anläggningarna eller avser tvärtom hänvisningen till hyran av bensinstationen en situation i vilken leverantörens äganderätt enbart rör själva bensinstationen, med följden att leverantören kan hyra ut den till markägaren utan hänsyn till de tidsmässiga begränsningar som enligt den nämnda bestämmelsen gäller för exklusiva avtal?
3) I artikel 81.1a EG föreskrivs att det är förbjudet att ingå avtal som innebär att inköps- eller försäljningspriser indirekt fastställs, och i skäl 8 i [förordning nr 1984/83] anges att ’[y]tterligare konkurrensbegränsande skyldigheter, särskilt sådana som begränsar återförsäljarens val av kunder eller friheten att bestämma priser och försäljningsvillkor, [inte kan] undantas med stöd av denna förordning’. Fastställande av försäljningspriser och försäljningsvillkor omnämns inte bland de konkurrensbegränsningar som är tillåtna enligt förordningens artikel 11. Ska detta tolkas så att förbudet avser alla klausuler som begränsar återförsäljarens frihet att fastställa konsumentpriset, såsom en klausul enligt vilken leverantören får bestämma en vinstmarginal för den som driver stationen genom att fastställa priset på det bränsle som återförsäljaren förses med enligt de mest fördelaktiga av de villkor som framförhandlats med andra bensinstationer som kan komma att etablera sig i Barcelona, med förbehåll för att priset aldrig får överstiga genomsnittet av de priser som andra större leverantörer på marknaden sätter, och med tillägg för den vinstmarginal som anses lämplig för att uppnå ett [konsumentpris] som leverantören inte uttryckligen ålägger men rekommenderar att använda?
4) I artikel 81.1 a EG föreskrivs att det är förbjudet att ingå avtal som innebär att inköps- eller försäljningspriser indirekt fastställs, och i artikel 4.1 a i [förordning nr 2790/1999] anges att fasta försäljningspriser anses utgöra en särskilt allvarlig konkurrensbegränsning. Skall detta tolkas så att förbudet avser alla klausuler som begränsar återförsäljarens frihet att fastställa konsumentpriset, såsom en klausul enligt vilken leverantören får bestämma en vinstmarginal för den som driver stationen genom att fastställa priset på det bränsle som återförsäljaren förses med enligt de mest fördelaktiga av de villkor som framförhandlats med andra bensinstationer som kan komma att etablera sig i Barcelona, med förbehåll för att priset aldrig får överstiga genomsnittet av de priser som andra större leverantörer på marknaden sätter, och med tillägg för den vinstmarginal som anses lämplig för att uppnå ett [konsumentpris] som leverantören inte uttryckligen ålägger men rekommenderar att använda?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Upptagande till sakprövning
26 Total har yrkat att domstolen ska fastställa att begäran om förhandsavgörande av olika skäl inte kan tas upp till prövning. Enligt Total har den hänskjutande domstolen inte tillhandahållit domstolen väsentlig information avseende tvisten i målet vid den nationella domstolen, varför domstolen inte kan få någon precis och tillförlitlig kännedom om den faktiska och rättsliga bakgrunden till det mål den har att pröva. Vidare är begäran om förhandsavgörande obefogad eftersom svaren på de ställda frågorna klart framgår av såväl gemenskapsrättspraxis som spansk rättspraxis. Total anser slutligen att de hänskjutna frågorna inte är relevanta för avgörandet av tvisten i målet vid den nationella domstolen.
27 Den spanska regeringen är även tveksam till huruvida begäran om hänskjutande delvis bör avvisas, på grundval av att förordningarna nr 1984/83 och nr 2790/1999 inte kan tillämpas samtidigt. De frågor som i synnerhet avser tolkningen av förordning nr 1984/83, nämligen den första och den tredje frågan, är rent hypotetiska och bör därför inte tas upp till sakprövning.
28 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG – uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts, och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet som är anhängigt vid den domstolen bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (dom av den 7 januari 2003 i mål C‑306/99, BIAO, REG 2003, s. I‑1, punkt 88, och av den 14 december 2006 i mål C‑217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, REG 2006, s. I‑11987, nedan kallat CEEES-målet, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
29 Enligt fast rättspraxis krävs även att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen (dom av den 9 september 2004 i mål C‑72/03, Carbonati Apuani, REG 2004, s. I‑8027, punkt 10, och av den 17 februari 2005 i mål C‑134/03, Viacom Outdoor, REG 2005, s. I‑1167, punkt 22, samt domen i det ovannämnda CEEES-målet, punkt 26).
30 Domstolen konstaterar i detta hänseende att även om vissa uppgifter som är relevanta för att avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen saknas i beslutet om hänskjutande, går det att utifrån detta beslut fastställa tolkningsfrågornas omfattning och det sammanhang i vilket de har ställts. Domstolen förfogar följaktligen, trots dessa luckor, över tillräckligt med information för att tolka de berörda gemenskapsbestämmelserna samt ge ett användbart svar på nämnda frågor. Innehållet i de yttranden som avgetts till domstolen i förevarande mål bekräftar i vilket fall som helst att informationen avseende den faktiska och rättsliga bakgrunden var tillräcklig, eftersom den möjliggjorde för parterna i målet vid den nationella domstolen, och andra berörda parter, att ta ställning till tolkningsfrågorna.
31 Domstolen anser inte heller att begäran om förhandsavgörande ska avvisas på den grunden att svaren på de ställda frågorna enligt Totals uppfattning följer av såväl fast gemenskapsrättspraxis som nationell rättspraxis. Även om det antas att de frågor som ställts praktiskt taget är identiska med frågor som redan har varit föremål för ett förhandsavgörande i ett liknande mål, innebär inte detta att en nationell domstol är förhindrad att hänskjuta en tolkningsfråga till domstolen eller att domstolen inte är behörig att pröva dessa frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1982 i mål 283/81, Cilfit m.fl., REG 1982, s. 3415, punkterna 13 och 15; svensk specialutgåva, volym 6, s. 513). Domstolen kan emellertid i ett sådant fall, i enlighet med artikel 104.3 i domstolens rättegångsregler, när som helst, efter att ha hört generaladvokaten, avgöra saken genom motiverat beslut i vilket det hänvisas till den föregående domen eller till aktuell rättspraxis.
32 Systemet med förhandsavgöranden, som har införts genom artikel 234 EG, syftar dessutom bland annat till att säkerställa att gemenskapsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater samt att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en inhemsk rättspraxis som inte överensstämmer med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna (se dom av den 15 september 2005 i mål C‑495/03, Intermodal Transports, REG 2005, s. I‑8151, punkt 38, och av den 12 juni 2008 i mål C‑458/06, Gourmet Classic, REG 2008, s. I‑0000, punkt 32).
33 Då de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse är EG‑domstolen således i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när det inte är uppenbart att begäran om förhandsavgörande i verkligheten syftar till att få EG‑domstolen att uttala sig utan att det föreligger en verklig tvist eller att avge rådgivande utlåtanden om allmänna eller hypotetiska frågor, när den begärda tolkningen av gemenskapsrätten saknar samband med verkligheten eller tvistens föremål eller när EG‑domstolen inte har kännedom om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt kunna besvara de frågor som ställts till den (se domen i det ovannämnda CEEES-målet, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
34 Detta är emellertid inte fallet i målet vid den nationella domstolen. Det framgår nämligen klart av beslutet om hänskjutande att det är nödvändigt för den hänskjutande domstolen att få svar på de frågor den har ställt för att kunna avgöra huruvida det avtalsförhållande som är i fråga i målet vid den nationella domstolen omfattas av det gruppundantag som infördes genom förordningarna nr 1984/83 och nr 2790/1999.
35 Total kan inte heller vinna framgång med argumentet att tolkningsfrågorna inte är relevanta för avgörandet av tvisten i målet vid den nationella domstolen. För att kunna anse att ett avtal strider mot konkurrensreglerna är det nämligen inte tillräckligt att visa att klausulerna i det aktuella avtalet är oförenliga med en gruppundantagsförordning. Det krävs även att klausulerna i fråga faktiskt är oförenliga med artikel 81 EG.
36 Även om det stämmer att gruppundantagsförordningarna är tillämpliga i den mån avtalen medför konkurrensbegränsningar som omfattas av artikel 81.1 EG, är det icke desto mindre ofta mer praktiskt att först kontrollera om dessa förordningar är tillämpliga på ett visst avtal för att undvika, om så är fallet, att genomföra en detaljerad ekonomisk och juridisk undersökning för att fastställa om villkoren för tillämpning av artikel 81.1 EG är uppfyllda. Det framgår i vilket fall som helst av den rättspraxis som har utvecklats genom domen i det ovannämnda målet Cilfit m.fl. att en hänskjutande domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, och som ska tillämpa en gemenskapsrättslig bestämmelse i en tvist som den ska avgöra, inte är skyldig att ställa en fråga till domstolen avseende tolkningen av den bestämmelsen, om den ifrågavarande rättsfrågan har avgjorts genom domstolens rättspraxis, oavsett karaktären hos de förfaranden som lett fram till denna rättspraxis och även om de tvistiga frågorna inte är helt identiska.
37 Den spanska regeringens argument att begäran om förhandsavgörande delvis bör avvisas med anledning av att frågorna avseende tolkningen av förordning nr 1984/83 är hypotetiska kan inte heller godtas.
38 Även om det står klart att den nämnda förordningen upphörde att gälla den 31 december 1999 fortsatte emellertid det däri föreskrivna undantaget att vara tillämpligt till och med den 31 maj 2000 med stöd av förordning nr 2790/1999. Genom den sistnämnda förordningen infördes dessutom en övergångsperiod som löpte ut den 31 december 2001, under vilken förbudet i artikel 81.1 EG inte var tillämpligt på avtal som gällde den 31 maj 2000 och som uppfyllde villkoren i förordning nr 1984/83, men inte dem i förordning nr 2790/1999. Med hänsyn till att de omtvistade avtalen slöts år 1989 och att de tillämpades till och med det datum då Pedro IV väckte talan år 2004, ska domstolen pröva huruvida villkoren för undantag var tillämpliga med stöd av såväl förordning nr 1984/83 som förordning nr 2790/1999. Den nationella domstolen måste nämligen vid behov kunna fastställa huruvida de aktuella avtalen var förenliga med konkurrensrätten under hela deras löptid eller om de blev ogiltiga från och med en viss tidpunkt.
39 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.
Den första och den andra frågan avseende varaktigheten av ett exklusivt avtal
40 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två första frågor för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 å ena sidan och artikel 5 a i förordning nr 2790/1999 å andra sidan ska tolkas så, att det enligt dessa förordningar, vid tillämpning av undantagsbestämmelserna, är tillåtet att ett exklusivt avtal överskrider de tidsgränser som föreskrivs i dessa förordningar enbart för det fall leverantören inledningsvis var ägare till båda den mark där bensinstationen uppförts och till bensinstationen, eller huruvida det är tillräckligt att leverantörens äganderätt enbart avser bensinstationen som hyrs ut till markägaren.
41 Med anledning av att lydelserna i de två bestämmelserna inte är identiska ska de två förordningarna bedömas separat.
Tolkningen av förordning nr 1984/83
42 Domstolen erinrar om att enligt förordning nr 1984/83 är artikel 81.3 EG tillämplig på vissa grupper av exklusiva inköpsavtal som ingås mellan två företag för återförsäljning av oljeprodukter på bensinstationer och som kan omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG.
43 Utöver villkoren för tillämpning av det undantag som föreskrivs i artiklarna 10 och 11 i nämnda förordning, anges det i artikel 12.1 c i samma förordning att förordning nr 1984/83 inte är tillämplig på bensinstationsavtal som har träffats för en obestämd tid eller en tidsperiod som är längre än tio år. I artikel 12.2 i den förstnämnda förordningen preciseras emellertid att ”[o]m avtalet avser en bensinstation som leverantören hyr ut till återförsäljaren eller låter återförsäljaren disponera på någon annan rättslig eller faktisk grund, kan återförsäljaren utan hinder av punkt 1 c för hela den tid som han faktiskt driver bensinstationen åläggas de exklusiva inköpsskyldigheter eller de förbud mot att sälja konkurrerande varor som anges i [de bestämmelser som är tillämpliga på bensinstationsavtal”.
44 Det framgår således av lydelsen i artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 att den förordningen kan tillämpas då det är fråga om ett bensinstationsavtal som avser en period för fullgörande som överstiger tio år, under förutsättning av leverantören hyr ut bensinstationen till återförsäljaren eller låter återförsäljaren disponera över den på någon annan rättslig eller faktisk grund.
45 Pedro IV och Europeiska gemenskapernas kommission anser emellertid att för att den undantagsordning som föreskrivs i den bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att ett dubbelt villkor är uppfyllt, nämligen att leverantören har äganderätten till såväl bensinstationen som den mark på vilken stationen är uppförd.
46 Pedro IV har motiverat sin ståndpunkt genom att erinra om den rättspraxis enligt vilken gruppundantagsförordningarna ska tolkas restriktivt för att undvika att deras verkan utsträcks till avtal eller förhållanden som de inte är avsedda att omfatta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1995 i mål C‑70/93, Bayerische Motorenwerke, REG 1995, s. I‑3439, punkt 28, och av den 28 april 1998 i mål C‑306/96, Javico, REG 1998, s. I‑1983, punkt 32).
47 Pedro IV anser emellertid att de fördelar som Total har beviljat, nämligen att ställa bensinstationen till bolagets förfogande och att bevilja ett lån på fördelaktiga villkor, omfattas av de situationer som avses i artiklarna 10 och 12.1 c i förordning nr 1984/83. Löptiden för det exklusiva inköpsavtalet och dess klausul om konkurrensbegränsning får därför inte överstiga tio år. Genom att leverantören och återförsäljaren sluter olika korsvisa avtal, vars verkan är att utestänga konkurrenter från marknaden, avses att på konstgjord väg utsträcka tillämpningen av artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 till situationer som inte kan likställas med den som har avsetts genom nämnda artikel.
48 Enligt kommissionen motiveras återförsäljarens obegränsade exklusiva inköpsåtagande enligt ett avtal som innehåller en konkurrensklausul eller ett exklusivt inköpsåtagande av inte bara de ”synnerligen omfattande” utan till och med ”absoluta” motprestationer som åvilar leverantören, i den meningen att återförsäljaren får tillträde till en verksamhet utan att investera eller betala något i gengäld. En situation i vilken antingen marken eller lokalerna tillhör återförsäljaren vore svårligen förenlig med de undantagsbestämmelser som föreskrivs i artikel 12.2 i förordning nr 1984/83.
49 Kommissionen har dessutom påpekat att med hänsyn till kontinuiteten mellan förordningarna nr 1984/83 och nr 2790/1999, bör dessa tolkas likadant, trots att de har olika lydelse och att det i den sistnämnda förordningen anges klart och tydligt att det undantag som föreskrivs där enbart är tillämpligt om leverantören är ägare av både marken och de lokaler från vilka de varor eller tjänster som omfattas av avtalet säljs av återförsäljaren.
50 En sådan argumentering kan inte godtas.
51 Även om det stämmer att undantagsbestämmelserna i en gruppundantagsförordning inte ska tolkas extensivt, är de aktuella bestämmelserna klart och entydigt formulerade.
52 Det dubbla villkor enligt vilket leverantören ska ha äganderätten till både bensinstationen och den mark på vilken stationen har uppförts, som enligt Pedro IV och kommissionen följer av förordning nr 1984/83, förekommer i själva verket varken i artiklarna eller i skälen i den förordningen.
53 I skäl 13 i den nämnda förordning anges, bland de kommersiella och finansiella fördelar som leverantören beviljar återförsäljaren, anskaffande av en tomt eller av lokaler för drift av en bensinstation, men inte anskaffande av båda dessa tillgångar. Eftersom det i artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 i vilket fall som helst enbart hänvisas till det fall då leverantören hyr ut en bensinstation till återförsäljaren eller låter återförsäljaren disponera denna på någon annan rättslig eller faktisk grund, kan domstolen inte inskränka den bestämmelsens räckvidd genom att lägga till ett villkor som inte anges där.
54 Det framgår av dom av den 11 september 2008 i mål C‑279/08, CEPSA (REG 2008, s. I‑0000), punkt 54, med avseende på de kommersiella eller finansiella fördelar som avses i artikel 10 i förordning nr 1984/83, att dessa inte enbart ska vara omfattande för att motivera ett exklusivt inköpsavtal med en varaktighet på tio år, utan även medföra en förbättring av distributionen, göra det lättare att inrätta eller modernisera bensinstationer och sänka distributionskostnaderna.
55 Domstolen konstaterar att den fördel som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 har en särskild betydelse i detta hänseende eftersom den innebär att återförsäljarens tillträde till distributionsnätverket avsevärt underlättas genom att dennes kostnader för etablering och distribution minimeras. Det är emellertid inte möjligt att mot bakgrund av förordningens syfte eller ordning, såsom kommissionen har påstått, konstatera att tillämpningen av nämnda artikel 12.2 är föremål för ytterligare ett villkor, nämligen att återförsäljaren ska vara befriad från varje betalning eller investering i förhållande till sin ekonomiska verksamhet såsom bensinstationsinnehavare.
56 Kommissionen kan inte heller vinna framgång med argumentet att det dubbla villkor som uttryckligen föreskrivs i artikel 5 a i förordning nr 2790/1999 redan existerade enligt andemeningen i artikel 12.2 i förordning nr 1984/93.
57 Det verkar nämligen som om förordning nr 1984/83, genom att den innehöll särskilda bestämmelser som gällde för bensinstationsavtal, hade ett oberoende och snävare tillämpningsområde än förordning nr 2790/1999. Villkoren för att tillämpa artikel 81.3 EG på denna typ av avtal med stöd av förordning nr 1984/83 skilde sig således från dem i förordning nr 2790/1999, med avseende på både den maximala löptiden för det exklusiva inköpsåtagandet och de berörda företagens ställning på marknaden.
58 Det framgår dessutom av kommissionens svar på den skriftliga frågan från domstolen att ändringen av undantaget från den maximala löptiden för ett exklusivt åtagande som följer av förordning nr 2790/1999 bestämdes till följd av det offentliga samråd som inleddes den 24 september 1999 och att förslaget till den nämnda förordningen i dess ursprungliga version inte innehöll något dubbelt villkor.
59 En tillämpning av det dubbla villkor som kommissionen har föreslagit är under dessa omständigheter inte alls motiverad.
60 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande: Artikel 12.2 i förordning nr 1984/83 ska tolkas så, att det enligt den bestämmelsen inte, med avseende på tillämpningen av det undantag som föreskrivs däri, uppställdes något krav på att leverantören skulle vara ägare till den mark på vilken han uppfört den bensinstation som han hyrde ut till återförsäljaren.
Tolkning av förordning nr 2790/1999
61 I förordning nr 2790/1999 föreskrivs de villkor som ska vara uppfyllda för att artikel 81.3 EG ska vara tillämplig på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden. Denna förordning innehåller emellertid inte några särskilda bestämmelser avseende bensinstationsavtal. I enlighet med artikel 3.1 i nämnda förordning är det undantag som föreskrivs i den förordningen tillämpligt under förutsättning att leverantörens marknadsandel inte överstiger 30 procent av den relevanta marknad på vilken denne säljer varor eller tjänster som omfattas av avtalet.
62 Domstolen preciserar i detta hänseende att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, innan den företar en prövning på grundval av andra villkor i denna förordning, kontrollera huruvida Totals marknadsandel inte, från och med ikraftträdandet av förordning nr 2790/1999, översteg 30 procent av den relevanta marknaden. Den hänskjutande domstolen ska, såsom Pedro IV och kommissionen har gjort gällande vid domstolen, därvid beakta Totals eventuella ägarandelar av aktiekapitalet hos andra leverantörer av oljeprodukter på samma marknad.
63 I artikel 5 a i förordning nr 2790/1999 föreskrivs att tidsgränsen på fem år för en konkurrensklausul dock inte ska gälla om köparen säljer de varor eller tjänster som omfattas av avtalet från lokaler och mark som ägs av leverantören eller som leverantören hyr av en tredje man som inte har någon anknytning till köparen, under förutsättning att konkurrensklausulens varaktighet inte överstiger den period under vilken köparen besitter lokalerna och marken.
64 Det följer av den nämnda bestämmelsens lydelse att det däri föreskrivna undantaget är tillämpligt på bensinstationsavtal i två fall, nämligen då leverantören är ägare till såväl den bensinstation som hyrs ut till återförsäljaren som den mark på vilken bensinstationen är uppförd och då leverantören hyr ut marken och bensinstationen till tredje man, som inte har något förhållande till återförsäljaren men som hyr ut dem i andra hand till den sistnämnde.
65 En sådan ändring av villkoren för tillämpning av undantaget, såsom har angetts i punkt 58 ovan, gjordes till följd av synpunkter från intresserade parter avseende det förslag till gruppundantagsförordning som föregåtts av ett offentligt samråd. Syftet med ändringen var enligt kommissionen att bekämpa missbruk och, bland annat, förhindra ett kringgående av den maximala löptid för exklusiva åtaganden som fastställs i förordningen.
66 I en situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen verkar villkoren för att tillämpa artikel 5 a i förordning nr 2790/1999 inte vara uppfyllda. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att bedöma Totals argument att byggrätten innebär att denne blir ägare till inte bara bensinstationen, utan även till den mark på vilken stationen har uppförts. Eftersom begreppet ”byggrätt” omfattas av den nationella egendomsordningen, ankommer det på den nämnda domstolen att bestämma dess räckvidd.
67 För det fall den hänskjutande domstolen drar slutsatsen att avtalen mellan parterna i målet vid den nationella domstolen uppfyller de villkor för undantag som föreskrivs i förordning nr 1984/83 men inte de som föreskrivs i förordning nr 2790/1999, ska avtalen i fråga anses vara undantagna från tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG till och med den 31 december 2001, enligt den övergångsbestämmelse som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 2790/1999.
68 När ett avtal inte uppfyller samtliga villkor som föreskrivs i en undantagsförordning omfattas det emellertid inte av förbudet i artikel 81.1 EG annat än om det har till syfte eller resultat att märkbart hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och om det kan påverka handeln mellan medlemsstater. I det sistnämnda fallet, och då ett individuellt undantag inte kan medges enligt artikel 81.3 EG, ska avtalet om priser således med stöd av artikel 81.2 EG anses vara ogiltigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1998 i mål C‑230/96, Cabour, REG 1998, s. I‑2055, punkt 48, och domen i det ovannämnda målet CEPSA, punkt 72).
69 Det följer av det ovan anförda att den andra frågan ska besvaras enligt följande: Artikel 5 a i förordning nr 2790/1999 ska tolkas så, att det enligt den bestämmelsen, med avseende på tillämpningen av det undantag som föreskrivs däri, krävs att leverantören är ägare till såväl den bensinstation som hyrs ut till återförsäljaren som den mark på vilken denna bensinstation har uppförts eller för det fall leverantören inte har äganderätten, att bensinstationen och marken hyrs ut till tredje man som inte har något förhållande till återförsäljaren.
Den tredje och den fjärde frågan avseende fastställelse av konsumentpriset
70 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, som ska prövas tillsammans, i syfte att få klarhet i huruvida avtalsklausulerna avseende konsumentpriset för varor, såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, är förbjudna enligt artikel 81.1 a EG och inte kan omfattas av gruppundantagsbestämmelsen i skäl 8 i förordning nr 1984/83 eller i artikel 4 a i förordning nr 2790/1999, med hänsyn till respektive förordnings tidsmässiga tillämpningsområde (ratione temporis).
71 Domstolen erinrar om att förbudet i artikel 81.1 a EG omfattar bland annat alla avtal mellan företag som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt sådana som innebär att inköps- eller försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs.
72 I förordning nr 1983/84 anges, vilket framgår av skäl 8 i den förordningen, att bestämmelser som innebär en konkurrensbegränsning som inte är tillåten enligt den förordningen, särskilt de som begränsar återförsäljarens frihet att bestämma priser, inte kan undantas med stöd av denna förordning.
73 Domstolen har tidigare funnit, med avseende på samma förordning, att det i artikel 11 i denna förordning gjordes en uttömmande uppräkning av de förpliktelser som återförsäljaren, vid sidan av exklusivitetsklausulen, kunde åläggas och bland vilka fastställande av konsumentpriset inte förekom. En sådan skyldighet omfattas således inte av undantaget i artikel 10 i nämnda förordning (se domarna i de ovannämnda målen CEEES, punkt 64, och CEPSA, punkt 65).
74 Enligt artikel 4 a i förordning nr 2790/1999 ska gruppundantaget inte tillämpas på vertikala avtal som avser ”begränsningar av köparens möjligheter att bestämma försäljningspriset, med undantag för leverantörens möjlighet att fastställa ett högsta försäljningspris eller ett rekommenderat försäljningspris, under förutsättning att dessa inte som en följd av påtryckningar eller incitament från någon av parterna får karaktären av ett fast eller lägsta försäljningspris”.
75 Av detta följer att avtal genom vilka leverantören fastställer konsumentpriset eller ett lägsta försäljningspris inte omfattas av bestämmelserna om gruppundantag i förordningarna nr 1984/83 och nr 2790/1999. Leverantören kan däremot enligt lydelsen i nämnda artikel 4 a rekommendera ett försäljningspris eller fastställa ett högsta försäljningspris.
76 Enligt den hänskjutande domstolen följer det av det exklusiva inköpsavtalet avseende bränsle att Total dels bestämmer priset för det bränsle som Pedro IV förses med enligt de mest fördelaktiga av de villkor som framförhandlats med andra bensinstationer som kan komma att etablera sig i Barcelona, dels garanterar att detta pris inte i något fall överstiger genomsnittet av de priser som andra större leverantörer på marknaden sätter. Genom att till detta pris lägga en vinstmarginal för bensinstationsinnehavaren, som Total finner lämplig, uppnår Total således det konsumentpris som det rekommenderar Pedro IV att använda.
77 Den första klausulen i detta avtal rör det pris som Pedro IV ska betala för bränsleleveranserna. Avtalsparterna fastställer detta pris, vilket fastställande inte påverkar konkurrensen.
78 Det framgår, med avseende på konsumentpriset, av själva ordalydelsen i den andra avtalsklausulen att leverantören inte har ålagt men rekommenderat detta pris, utan att ens ange ett högsta försäljningspris. Det sätt på vilket det rekommenderade försäljningspriset beräknas saknar i detta hänseende betydelse, i den mån återförsäljaren ges en viss frihet att faktiskt bestämma försäljningspriset. Sådan frihet föreligger emellertid inte för det fall leverantören ålägger återförsäljaren en fast vinstmarginal från vilken vederbörande inte kan avvika.
79 Mot bakgrund av fördelningen av behörighet mellan de nationella domstolarna och domstolen inom ramen för det samarbete som infördes genom artikel 234 EG, ankommer det på den hänskjutande domstolen, vilken är den domstol som har direkt kännedom om den aktuella tvisten, att i det nationella målet bedöma metoderna för fastställande av konsumentpriset. Det ankommer bland annat på den hänskjutande domstolen att kontrollera, genom att beakta samtliga förpliktelser enligt avtalet i deras ekonomiska och rättsliga sammanhang och hur parterna i målet vid den nationella domstolen har agerat, huruvida det konsumentpris som leverantören har rekommenderat i själva verket inte utgör ett fast eller ett lägsta försäljningspris (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet CEPSA, punkterna 67 och 70).
80 Det ankommer även på den hänskjutande domstolen att pröva om återförsäljaren har en reell möjlighet att sänka det rekommenderade försäljningspriset. Den hänskjutande domstolen ska därvid bland annat kontrollera om inte ett sådant konsumentpris i själva verket fastställs på ett indirekt eller dolt sätt, såsom genom fastställande av bensinstationsinnehavarens vinstmarginal eller de högsta prissänkningar som vederbörande kan bevilja utifrån det rekommenderade försäljningspriset, eller genom hot, skrämsel, varningar, sanktioner eller incitament (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet CEPSA, punkt71).
81 För det fall den hänskjutande domstolen finner att Pedro IV i själva verket var skyldigt att iaktta det fasta eller lägsta försäljningspris som Total ålade, kan det exklusiva inköpsåtagandet avseende bränsle inte omfattas av bestämmelserna om gruppundantag, vare sig enligt förordning nr 1984/83 eller enligt förordning nr 2790/1999.
82 Det har i punkt 68 ovan erinrats om att fastställandet av försäljningspriset, även om det utgör en sådan konkurrensbegränsning som uttryckligen föreskrivs i artikel 81 EG, enbart är förbjudet enligt den bestämmelsen om alla andra villkor för dess tillämpning är uppfyllda, nämligen att detta avtal har till syfte eller resultat att märkbart hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och om det kan påverka handeln mellan medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målet Cabour, punkt 48, och CEPSA, punkt 42).
83 När det gäller exklusiva inköpsavtal erinrar domstolen dessutom om att det måste prövas om dessa avtal medför att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids, även om de inte har till syfte att begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 81.1 EG. Vid bedömning av verkningarna av ett exklusivt inköpsavtal måste hänsyn tas till det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket avtalet förekommer och där det tillsammans med andra kan ha en kumulativ inverkan på konkurrensen. En analys måste därför göras av ett sådant avtals inverkan, i förening med andra avtal av samma typ, på möjligheterna för inhemska konkurrenter eller konkurrenter från andra medlemsstater att få tillträde till eller utöka sin andel av den relevanta marknaden (se dom av den 28 februari 1991 i mål C‑234/89, Delimitis, REG 1991, s. I‑935, punkterna 13–15, svensk specialutgåva, volym 11, s. I‑65, och av den 7 december 2000 i mål C‑214/99, Neste, REG 2000, s. I‑11121, punkt 25, samt domen i det ovannämnda målet CEPSA, punkt 43).
84 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande: Avtalsklausuler avseende konsumentpriser, såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan omfattas av bestämmelserna om gruppundantag enligt förordningarna nr 1984/83 och nr 2790/1999 om leverantören enbart fastställer ett högsta försäljningspris eller rekommenderar ett försäljningspris, så att återförsäljaren därmed har en reell möjlighet att fastställa konsumentpriset. Sådana klausuler kan däremot inte omfattas av nämnda undantagsbestämmelser om de medför att leverantören, direkt eller på ett indirekt eller dolt sätt, fastställer konsumentpriset eller ålägger ett lägsta försäljningspris. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida sådana restriktioner åvilar återförsäljaren genom att beakta samtliga förpliktelser enligt avtalet i deras ekonomiska och rättsliga sammanhang samt hur parterna i målet vid den nationella domstolen har agerat.
Rättegångskostnader
85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artikel 12.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel [81].3 på grupper av exklusiva inköpsavtal, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1582/97 av den 30 juli 1997, ska tolkas så, att det enligt den bestämmelsen inte, med avseende på tillämpningen av det undantag som föreskrivs däri, uppställdes något krav på att leverantören skulle vara ägare till den mark på vilken han uppfört den bensinstation som han hyrde ut till återförsäljaren.
2) Artikel 5 a i kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden ska tolkas så, att det enligt den bestämmelsen, med avseende på tillämpningen av det undantag som föreskrivs däri, krävs att leverantören är ägare till såväl den bensinstation som hyrs ut till återförsäljaren som den mark på vilken denna bensinstation har uppförts eller, för det fall leverantören inte har äganderätten, att bensinstationen och marken hyrs ut till tredje man, som inte har något förhållande till återförsäljaren.
3) Avtalsklausuler avseende konsumentpriser, såsom de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan omfattas av bestämmelserna om gruppundantag enligt förordning nr 1984/83, i dess lydelse enligt förordning nr 1582/97, samt förordning nr 2790/1999 om leverantören enbart fastställer ett högsta försäljningspris eller rekommenderar ett försäljningspris, så att återförsäljaren därmed har en reell möjlighet att fastställa konsumentpriset. Sådana klausuler kan däremot inte omfattas av nämnda undantagsbestämmelser om de medför att leverantören, direkt eller på ett indirekt eller dolt sätt, fastställer konsumentpriset eller ålägger ett lägsta försäljningspris. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida sådana restriktioner åvilar återförsäljaren genom att beakta samtliga förpliktelser enligt avtalet i deras ekonomiska och rättsliga sammanhang samt hur parterna i målet vid den nationella domstolen har agerat.
Underskrifter