FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 16 maj 2018(1)
Mål C‑268/17
Ured za suzbijanje korupcije i organiziranog kriminaliteta
mot
AY
(begäran om förhandsavgörande från Županijski Sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien))
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Artiklarna 3.2 och 4.3 – Europeisk arresteringsorder – Skäl att vägra verkställighet – Begreppet ’Slutlig dom avseende samma gärningar’ – Eftersökt person – Ställning som vittne i den verkställande medlemsstaten”
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande från Županijski Sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) kommer att ge domstolen tillfälle att klargöra att den, principiellt, saknar behörighet att tolka bestämmelserna om vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder när tolkningsfrågorna har hänskjutits av en domstol i den medlemsstat som utfärdade arresteringsordern i enlighet med rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (nedan kallat rambeslutet).(2)
Tillämpliga bestämmelser
2. Artikel 1 i rambeslutet, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder” har följande lydelse:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”
3. Artikel 2 har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. Punkterna 1 och 2 i denna artikel har följande lydelse:
”1. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
2. Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:
…
– Korruption.
…”
4. ”Skäl[en] till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras” anges i artikel 3 i rambeslutet. Av denna bestämmelse följer att
”[d]en rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:
…
2. Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.
…”
5. I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”, anges följande:
”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder
…
3. om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller när den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring,
…”
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
6. AY är ungersk medborgare och ordförande i styrelsen för ett ungerskt bolag. Åtal mot AY har väckts vid den hänskjutande domstolen. I åtalet som väckts av Ured za suzbijanje korupcije i organiziranog kriminaliteta (byrån för bekämpning av korruption och organiserad brottslighet) (nedan kallad USKOK) den 31 mars 2014 har angetts att AY åtog sig att betala en betydande summa pengar till en hög ämbetsman i Kroatien i utbyte mot att ett avtal ingicks mellan det ungerska bolaget och den kroatiska regeringen.
7. Den 10 juni 2011 inledde USKOK en utredning mot AY såsom misstänkt för korruption. USKOK gav vid ett personligt möte det allmänna åklagarämbetet och riksåklagaren i Ungern uttömmande information innan utredningen inleddes. Vid antagandet av beslutet att inleda en utredning framställdes en begäran till den behöriga ungerska myndigheten om internationell rättslig hjälp genom att höra AY i egenskap av misstänkt och delge honom en kallelse. Framställningar om rättslig hjälp skickades under perioden från den 10 juni 2011 till september 2013.
8. De ungerska myndigheterna verkställde inte framställningarna om rättslig hjälp. De behöriga kroatiska myndigheterna ansåg att det därför var omöjligt att nå AY och den kroatiska utredningen mot AY lades ned i december 2012.
9. Trots detta inledde riksåklagaren i Ungern en utredning på grundval av de uppgifter som hade bilagts framställningen om rättslig hjälp, eftersom det fanns skäl att anta att ett brott hade begåtts som äventyrade det offentliga livet i form av internationell korruption enligt den ungerska strafflagen. Den utredningen lades ned den 20 januari 2012 enligt ett beslut från den centrala utredningsbyrån i enlighet med den ungerska straffprocesslagen, med hänvisning till att de aktuella gärningarna inte utgjorde brott. Utredningen hade i vart fall inte inletts mot AY som misstänkt, utan endast i förhållande till brottet. AY hördes i detta sammanhang som vittne. Den kroatiske ämbetsmannen hördes inte som vittne i den utredningen.
10. Den hänskjutande domstolen har angett att andra rättegångar i Ungern hade lagts ned eftersom nya omständigheter inte framkommit efter dem som redan hade nämnts i beslutet av den 20 januari 2012.
11. Den 1 oktober 2013, efter Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen och innan åtal hade väckts i Kroatien enligt tillämpliga nationella bestämmelser, utfärdade USKOK en europeisk arresteringsorder avseende AY.
12. Enligt beslut av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen i Budapest) (Ungern) den 7 oktober 2013 vägrades verkställighet av denna arresteringsorder, på den grunden att åtal redan hade väckts i Ungern avseende samma gärningar som dem som låg till grund för arresteringsordern, som den ungerska rättsliga myndigheten hade lagt ner.
13. Efter ett förslag att hänskjuta målet till avgörande utan jury och beslutet att hänskjuta åtalet avseende AY till den hänskjutande domstolen, tilldelades målet straffrättsavdelningen vid nämnda domstol, underavdelningen för europeiska arresteringsorder, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i den kroatiska straffprocesslagen. Den 15 december 2015 utfärdades ytterligare en europeisk arresteringsorder mot AY, den eftersökte. Den verkställdes dock aldrig av Republiken Ungern.
14. Den 27 januari 2017 ingav den hänskjutande domstolen på nytt den andra europeiska arresteringsordern till de behöriga ungerska myndigheterna.
15. Efter det att 60 dagar hade förflutit från det datum då den andra europeiska arresteringsordern på nytt hade lämnats in kontaktade den hänskjutande domstolen Eurojusts kroatiske ledamot. Eurojusts kroatiske ledamot tillställde den hänskjutande domstolen yttrandet från den ungerska behöriga myndigheten, i vilket det angavs att myndigheten bedömde att den inte var skyldig att verkställa den utfärdade europeiska arresteringsordern. Det angavs att det enligt ungersk rätt inte var möjligt att arrestera AY eller att inleda ett nytt förfarande för att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats i Kroatien den 15 december 2015. Ett identiskt yttrande från den behöriga rättsliga myndigheten i Ungern tillställdes den hänskjutande domstolen den 4 april 2017.
16. Då den hänskjutande domstolen har funnit tolkningen av de i artiklarna 3.2 och 4.3 i rambeslutet angivna skälen för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder oklar, hänsköt den genom beslut av den 16 maj 2017, som inkom till domstolens kansli den 18 maj 2017, följande tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska artikel 4.3 i rambeslutet tolkas så, att beslutet att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för en europeisk arresteringsorder eller att lägga ned åtal endast hänför sig till det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, eller ska bestämmelsen förstås så, att avståendet från eller nedläggandet av åtal också ska avse den eftersökte i egenskap av misstänkt/tilltalad inom ramen för denna lagföring?
2) Får en medlemsstat enligt artikel 4.3 i rambeslutet vägra att verkställa en utfärdad europeisk arresteringsorder när den rättsliga myndigheten i den andra medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal för det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att lägga ned åtal för det fall den eftersökte var vittne och inte misstänkt/tilltalad i detta förfarande?
3) Utgör beslutet att avsluta en utredning i vilken den eftersökte inte var misstänkt, utan hördes som vittne, ett skäl för de andra medlemsstaterna att inte verkställa den utfärdade europeiska arresteringsordern i enlighet med artikel 3.2 i rambeslutet?
4) Vilket är sambandet mellan det tvingande skälet att vägra överlämnande i artikel 3.2 i rambeslutet om ’det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat’ och det fakultativa skälet att vägra överlämnande i artikel 4.3 i rambeslutet när ’den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring’?
5) Ska artikel 1.2 i rambeslutet tolkas så, att den verkställande staten är skyldig att anta ett beslut för varje europeisk arresteringsorder som överlämnas till den, och detta även när den redan har meddelat beslut beträffande en tidigare europeisk arresteringsorder som utfärdats av den andra rättsliga myndigheten mot samma eftersökte i samma straffrättsliga förfarande och den nya europeiska arresteringsordern har utfärdats på grund av en ändrad omständighet i den stat som har utfärdat ordern (beslut om hänskjutande – inledande av det straffrättsliga förfarandet, strängare beviskrav för huruvida brottet har begåtts, ny behörig rättslig myndighet/domstol)?”
17. Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i förevarande mål har det getts förtur enligt artikel 53.3 i domstolens rättegångsregler.
18. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i målet vid den nationella domstolen, den kroatiska den tjeckiska, den ungerska, den österrikiska och den rumänska regeringen samt Irland och kommissionen. Parterna i målet vid den nationella domstolen, den kroatiska och den ungerska regeringen samt kommissionen var närvarande vid förhandlingen den 28 februari 2018.
Bedömning
Domstolens behörighet
19. I förevarande mål är det domstolen i den medlemsstat som har utfärdat den europeiska arresteringsordern som söker klarhet i frågor kring verkställigheten av den. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen framställt ett antal frågor angående skälen för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder i artiklarna 3.2 och 4.3 i rambeslutet.
20. Detta förefaller förbryllande, eftersom domstolens svar endast skulle ha betydelse för de verkställande myndigheterna.
21. Mål rörande europeiska arresteringsorder uppkommer vanligtvis till följd av en tvist mellan de rättsliga myndigheterna i två medlemsstater. Myndigheterna i den ena medlemsstaten utfärdar en europeisk arresteringsorder medan de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat verkställer den.
22. Till följd av detta är det i normalfallet de verkställande rättsliga myndigheterna som ställer frågor om verkställigheten och, i synnerhet, om de eventuella skälen för att vägra verkställighet, då de söker klarhet i gränserna för rätten att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder.(3) Myndigheterna önskar fastställa huruvida de får eller inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder.
23. Den hänskjutande domstolen anser att den, beroende på domstolens svar på tolkningsfrågorna, kan behöva upphäva den europeiska arresteringsordern. Således skulle den hänskjutande domstolen se till att den europeiska arresteringsordern upphävdes om domstolen skulle finna att det föreligger skäl att vägra verkställighet.
24. Enligt min uppfattning är det inte möjligt för domstolen att besvara tolkningsfrågorna 1–4. Jag anser att domstolen saknar behörighet för detta.(4)
25. Det framgår av artikel 267.2 FEUF att domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande när ett beslut i frågan ”är nödvändigt för att döma i saken”.
26. I ett mål såsom det aktuella kan jag emellertid inte se att ett beslut från domstolen skulle vara nödvändigt för att döma i målet vid den hänskjutande domstolen. Det är visserligen riktigt att tolkningsfrågor som regel kan upptas till prövning och att det bara är i sällsynta undantagsfall som domstolen anser sig inte kunna besvara dem. Tolkningsfrågor presumeras vara relevanta.(5) Frågan om en tolkningsfrågas relevans är objektiv.
27. Under vad domstolen själv har kallat ”exceptionella omständigheter”(6) har dock domstolen valt att inte avgöra hypotetiska frågor, frågor som inte är relevanta för att avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen, frågor som inte har formulerats tillräckligt klart och precist eller frågor där de faktiska omständigheterna inte är tillräckligt klara och precisa.
28. Vid första påseende verkar tolkningsfrågorna 1–4 inte tillhöra någon av de kategorier av frågor som domstolen tidigare har funnit att den inte kan besvara. Trots detta har domstolen ännu inte, såvitt jag känner till, haft anledning att bedöma en situation som den nu aktuella, nämligen en situation där myndigheterna i en medlemsstat som har utfärdat en europeisk arresteringsorder söker klarhet i vilka rättigheter och skyldigheter de som ska verkställa arresteringsordern har.
29. Frågan huruvida en myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder beslutar att bibehålla den är och bör vara oberoende av frågan om eventuella skäl för att inte verkställa arresteringsordern. Om domstolen, exempelvis, skulle finna att de ungerska myndigheterna kan åberopa artiklarna 3.2 eller 4.3 i rambeslutet som stöd för att inte verkställa arresteringsordern, skulle detta rättsligt sett inte ha någon betydelse för om den europeiska arresteringsordern bibehålls av den utfärdande myndigheten eller inte. Den hänskjutande domstolen kan fastställa att nämnda order ska bibehållas eller upphävas.
30. Det mål som ligger till grund för förevarande begäran rör tolkningen, i ett konkret fall, av bestämmelser i ungersk rätt mot bakgrund av rambeslutet. Frågan huruvida kriterierna i artiklarna 3.2 eller 4.3 i rambeslutet är uppfyllda eller inte är en fråga som i slutänden måste avgöras av de ungerska myndigheterna. Den hänskjutande domstolen kan inte fullgöra denna uppgift och därmed ersätta de ungerska myndigheternas bedömning med sin egen.
31. Om domstolen skulle välja att besvara frågorna 1–4 i förevarande mål, skulle dess avgörande uppenbart inte vara ”enbart rådgivande och i avsaknad av bindande rättsverkningar”.(7) Emellertid är det just det som skulle vara fallet med avgörandet i praktiken, när det gäller den hänskjutande domstolen – även om avgörandet visserligen skulle vara intressant skulle svaren i praktiken inte kunna tillämpas i det fall som de kroatiska myndigheterna har att bedöma. Avgörandet skulle endast vara relevant för de ungerska myndigheterna – som inte är de som har framställt denna begäran om förhandsavgörande.
32. Det ska också erinras om att hela systemet med europeiska arresteringsorder bygger på ömsesidigt förtroende och erkännande mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten. Det säger sig självt att det först och främst är den verkställande medlemsstaten som måste ha förtroende för den utfärdande medlemsstatens åtgärder. Emellertid måste den utfärdande medlemsstaten även förlita sig på den verkställande medlemsstatens åtgärder när denna åberopar skäl för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder. Om en utfärdande medlemsstat skulle börja tillämpa och tolka den verkställande medlemsstatens lagar och försöka fastställa huruvida denna medlemsstat har tillämpat sina lagar korrekt, börjar den närma sig gränsen för detta ömsesidiga förtroende. I detta sammanhang är det, till skillnad från vad som är fallet exempelvis i civilrättsliga mål, ovanligt att myndigheterna i ett land tillämpar, tolkar och bedömer lagarna i ett annat land. I den mekanism som har inrättats genom systemet med förhandsavgöranden är det den nationella domstolen som tillhandahåller de faktiska omständigheterna och en beskrivning av den relevanta nationella lagstiftningen för att domstolen ska kunna tillhandahålla en användbar och ändamålsenlig tolkning av unionsrätten. Detta kan dock endast säkerställas om den hänskjutande domstolen faktiskt befinner sig i en situation där den därefter kan tillämpa domstolens tolkning vid prövningen i det aktuella målet. Då den kroatiska domstolen inte kan tillämpa ungersk straffrätt skulle domstolens svar därför helt sakna relevans i förevarande sammanhang.(8)
33. Sammanfattningsvis anser jag att domstolen saknar behörighet att besvara tolkningsfrågorna, eftersom de rör tolkningen av rambeslutet i förhållande till frågor som ska bedömas av myndigheterna i den verkställande medlemsstaten.
34. Med avseende på fråga 5 kan jag inte se något problem avseende behörigheten. Enligt rambeslutet, som underbyggs av en anda av samarbete mellan myndigheterna i flera medlemsstater, är svaret på denna fråga först och främst av betydelse för myndigheterna i den verkställande medlemsstaten. Ett avgörande av denna fråga, som den hänskjutande domstolen har ställt i huvudsak för att få klarhet i huruvida den verkställande rättsliga myndigheten till följd av artikel 1.2 i rambeslutet är skyldig att anta ett beslut om en europeisk arresteringsorder som överlämnas till den, är emellertid också av betydelse för den hänskjutande domstolen om den ska få klarhet i huruvida den har en lagenlig rätt att förvänta sig ett svar från den verkställande rättsliga myndigheten. Detta skulle göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida den bör upphäva den andra europeiska arresteringsordern eller inte. Det ska dessutom erinras om att fråga 5 är den enda fråga som inte kräver att den hänskjutande kroatiska domstolen tolkar ungersk rätt.
Prövning i sak
Fråga 5
35. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 5 huvudsakligen för att få klarhet i huruvida den verkställande rättsliga myndigheten, till följd av artikel 1.2 i rambeslutet, är skyldig att anta ett beslut om en europeisk arresteringsorder som har överlämnats till den, även när ett beslut redan har antagits beträffande en tidigare europeisk arresteringsorder rörande samma eftersökta person, i samma straffrättsliga förfarande, när den andra arresteringsordern har utfärdats av en annan rättslig myndighet på grund av ändrade omständigheter i den utfärdande medlemsstaten.
36. Enligt den klara ordalydelsen i artikel 1.2 i rambeslutet ska medlemsstaterna verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i rambeslutet. I detta sammanhang anges i artikel 15.1 i rambeslutet att den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister som anges i rambeslutet, ska besluta om den eftersökta personen ska överlämnas. I artikel 17.1 i rambeslutet anges vidare att en europeisk arresteringsorder ska behandlas och verkställas med skyndsamhet och att varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder (enligt punkt 6 i denna artikel) ska motiveras. Dessutom följer det av artikel 22 i rambeslutet att den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart ska underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en europeisk arresteringsorder.
37. Vidare anges skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder, såsom behandlas mer ingående nedan, uttömmande i artikel 3 och följande artikel i rambeslutet. Omständigheten att det funnits en tidigare europeisk arresteringsorder ingår inte bland skälen för att vägra verkställa en arresteringsorder.
38. Detta innebär således att myndigheterna i en verkställande medlemsstat som vägrar att besvara en europeisk arresteringsorder åsidosätter sina skyldigheter enligt rambeslutet.
39. Jag föreslår därför att fråga 5 ska besvaras så, att den verkställande rättsliga myndigheten, enligt artikel 1.2 i rambeslutet, är skyldig att anta ett beslut om en europisk arresteringsorder som har överlämnats till den, även när ett beslut har antagits i samma medlemsstat beträffande en tidigare europeisk arresteringsorder rörande samma eftersökta person, i samma straffrättsliga förfarande, när den andra arresteringsordern har utfärdats av en annan rättslig myndighet på grund av ändrade omständigheter i den utfärdande medlemsstaten.
Frågorna 1–4
40. För det fall domstolen inte skulle dela min uppfattning när det gäller dess behörighet att pröva frågorna 1–4 ska jag, teoretiskt, behandla de återstående tolkningsfrågorna.
41. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt tolkningsfrågorna 1–4 för att få klarhet i huruvida ett beslut som det som antogs av den ungerska centrala utredningsbyrån den 20 januari 2012, närmare bestämt att lägga ned utredningen i Ungern, kan utgöra ett skäl för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder i den mening som avses i artiklarna 3.2 eller 4.3 i rambeslutet, vilket skulle utgöra hinder för att verkställa den europeiska arresteringsordern mot AY. Den hänskjutande domstolen söker också klarhet i samspelet mellan dessa två bestämmelser.
Samspelet mellan artikel 3.2 och artikel 4.3 inom ramen för rambeslutet
42. När det gäller skälen för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder har domstolen många gånger haft anledning att bedöma rambeslutets grundläggande principer. Rambeslutet utgår från principen om ömsesidigt erkännande som i sig, som en av hörnstenarna i det rättsliga samarbetet, bygger på ömsesidigt förtroende(9) mellan medlemsstaterna i syfte att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.(10) Genom artikel 1.2 i rambeslutet instiftas därför en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. De verkställande rättsliga myndigheterna saknar därför, förutom under exceptionella omständigheter, möjlighet att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder i andra fall än de som uttömmande räknas upp i rambeslutet, då verkställighet ska vägras enligt rambeslutet. Verkställigheten av den europeiska arresteringsordern får endast underställas ett av de villkor som är uttömmande uppräknade i rambeslutet. Medan verkställigheten av den europeiska arresteringsordern utgör huvudprincipen, uppfattas sålunda en vägran att verkställa som ett undantag som ska tolkas strikt.(11)
43. Artikel 3 i rambeslutet räknar upp skälen som gör att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras och artikel 4 i rambeslutet räknar upp skälen som gör att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras.
44. För att bedöma huruvida de ungerska myndigheterna i det aktuella målet kan vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern ska jag först behandla de tvingande skälen för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder och därefter de fakultativa skälen.
Om artikel 3.2 i rambeslutet
45. Enligt artikel 3.2 i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domen avkunnats.
46. Frågan är därför huruvida den berörda personen faktiskt ska anses ha ”prövats genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet och huruvida den ungerska centrala utredningsbyråns beslut av den 20 januari 2012, varigenom en utredning där den person som en europeisk arresteringsorder senare utfärdades mot endast hördes som vittne, utgör en sådan lagakraftägande dom.
47. Artikel 3.2 i rambeslutet är ett uttryck för principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan straffas eller åtalas två gånger för samma gärning.(12) Inom ramen för unionsrätten definieras denna princip, som i sedvanerättsliga system kallas principen om ”double jeopardy”,(13) numera i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken det föreskrivs att ingen ska få lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.(14)
48. AY och den ungerska regeringen anser att detta beslut utgör en ”lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet. Övriga parter i målet anser dock inte att detta är fallet.
49. Artikelns ordalydelse ger inte entydig ledning i detta avseende. Även om åtminstone en av språkversionerna av artikel 3.2 i rambeslutet uttryckligen anger att den eftersökta personen slutligt ska ha dömts i en dom med res judicata(15) är situationen dock inte lika tydlig i de flesta övriga språkversioner.
50. Domstolens aktuella praxis verkar inte kunna ge ett entydigt svar på denna fråga.
51. I domen i målet Mantello,(16) valde domstolen en relativt vidsträckt tolkning av artikel 3.2 i rambeslutet. Den överförde i stort sett sin rättspraxis avseende artikel 54 i genomförandekonventionen rörande Schengen på artikel 3.2 och fann att den eftersöktes ansvar för samma gärning ska anses ha prövats genom lagakraftägande dom, i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet, när det efter ett avslutat brottmålsförfarande inte längre finns möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett lagakraftägande avgörande genom vilket den tilltalade frikänns.
52. Domstolen angav också att frågan huruvida en dom är ”lagakraftägande”, i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet, beror på lagstiftningen i den medlemsstat där domen meddelas.(17)
53. AY var inte tilltalad utan endast ett vittne i den ungerska utredningen. Enligt min uppfattning krävs för att en enskilds ansvar för en gärning ska ha ”prövats genom lagakraftägande dom” att den enskilde i något skede i förfarandet var tilltalad. Såsom kommissionen riktigt angett måste ett åtal ha riktats mot samma person för att en situation ska anses omfattas av artikel 3.2 i rambeslutet.
54. Det framgår också av domen i målet Turanský att principen ne bis in idem inte ska tillämpas på ett beslut genom vilket en nationell myndighet i en medlemsstat, efter bedömning i sak i det ärende som är anhängigt vid den och innan en bestämd person som misstänks för ett brott har åtalats, avbryter det straffrättsliga förfarandet, när detta beslut enligt den nationella rätten i denna stat inte leder till att åtal inte längre kan väckas och således inte utgör hinder mot att ett nytt straffrättsligt förfarande avseende samma gärning inleds i denna stat.(18)
55. Slutligen fann domstolen i målet Kossowski att ett beslut av åklagarmyndigheten att avsluta det straffrättsliga förfarandet och att slutligt lägga ned utredningen mot en person inte kan kvalificeras som en lagakraftägande dom, när det framgår att förfarandet har avslutats utan att det gjorts någon mer ingående utredning.(19)
56. I förevarande mål är det svårt att fastställa, utifrån de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, huruvida en mer ingående utredning har genomförts. Mot bakgrund av principen om ömsesidigt förtroende måste det enligt min uppfattning presumeras att en ingående utredning har genomförts. Även om det i förevarande mål är svårt för den hänskjutande (kroatiska) domstolen att undersöka det förfarande som tillämpats vid de ungerska myndigheterna, kan jag inte se att den hänskjutande domstolen har invänt mot att det föreligger en sådan presumtion. Dessa överväganden är dock trots allt teoretiska, med tanke på att något åtal inte har väckts mot AY, vilket således innebär att artikel 3.2 i rambeslutet inte är tillämplig.
57. Jag anser därför att en person som har hörts som vittne i ett straffrättsligt förfarande inte har ”prövats genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet.
Angående artikel 4.3 i rambeslutet
58. Frågorna 1 och 2 rör artikel 4.3 i rambeslutet. Enligt den första delen av denna artikel får verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras när den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har beslutat antingen att inte väcka åtal eller att lägga ned åtal avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.
59. Det framgår att de behöriga ungerska myndigheterna har åberopat den nationella bestämmelse som genomför artikel 4.3 i rambeslutet som stöd för sitt beslut att vägra verkställa den europeiska arresteringsordern.
60. Till att börja med ska det anmärkas att artikel 4.3 i rambeslutet, som ännu inte har tolkats av domstolen, utgör ett fakultativt skäl att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder. Det följer av denna bestämmelse att den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den har beslutat antingen att inte väcka åtal avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern eller att lägga ned åtal avseende det brottet, eller om den eftersökte i en medlemsstat omfattas av ett annat slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar senare lagföring. I detta avseende måste den verkställande rättsliga myndigheten ha ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller frågan huruvida det föreligger skäl eller inte att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder.(20)
61. Det har ofta anförts att den första delen av artikel 4.3 i rambeslutet, som det rör sig om i förevarande mål, i likhet med artikel 3.2, också är ett uttryck för principen ne bis in idem.(21) Även om jag inte ifrågasätter detta påstående anser jag att det är viktigt att betona, såsom kommissionen också påpekat i sina yttranden, att artikel 4.3 i rambeslutet har ett vidare tillämpningsområde än principen ne bis in idem. Med tanke på att bestämmelsen är fakultativ, kan denna princip inte heller tillämpas i syfte att begränsa bestämmelsen.
62. Detta vidare tillämpningsområde återspeglas i en ordalydelse som på motsvarande sätt också är vidare. Således hänvisar artikel 4.3 i rambeslutet endast till ”det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern” och inte till den ”eftersökte”.
63. Enligt den kroatiska, den tjeckiska, den österrikiska och den rumänska regeringen och Irland kan artikel 4.3 inte tillämpas när beslutet att inte väcka åtal har fattats inom ramen för en förundersökning där den eftersökte endast var ett vittne. Detta skulle strida mot principen ne bis in idem som strävar efter att skydda den enskilde mot de negativa konsekvenserna av att åtalas två gånger för samma gärning.
64. Enligt AY och den ungerska regeringen saknar den omständigheten att AY endast var ett vittne i målet vid de ungerska domstolarna betydelse inom ramen för artikel 4.3 i rambeslutet. Kommissionen har framfört liknande synpunkter.
65. I synnerhet har den ungerska regeringen gjort gällande att frågan vilken rättslig ställning den person mot vilken en europeisk arresteringsorder har utfärdats hade i det nedlagda åtalet i sig saknar betydelse. Det skulle i stället vara nödvändigt att i sak pröva det nationella beslutet att inte åtala eller att lägga ned åtalet. För att kunna vägra verkställa en europeisk arresteringsorder skulle det räcka att beslutet avsåg överträdelsen, det vill säga att det grundade sig på samma uppsättning gärningar som den som den europeiska arresteringsordern hade utfärdats för. Detta var fallet i förevarande mål.
66. Ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen anger inte uttryckligen att det straffrättsliga förfarandet i fråga ska vara riktat mot den eftersökte. Emellertid förefaller en tolkning som innebär att verkställighet kan vägras även när de aktuella faktiska omständigheterna är desamma, men personen i fråga är en annan, alltför vidsträckt. För att artikel 4.3 i rambeslutet ska kunna tillämpas måste beslutet att inte väcka åtal eller lägga ned åtalet avse den eftersökte, utan att det för den skull krävs att den eftersökte formellt ska vara tilltalad eller misstänkt. Det avgörande är att man har undersökt möjligheten att den eftersökte begått det brott som är aktuellt.
67. En sådan tolkning tar även hänsyn till de nationella rättssystem vars straffprocessrättsliga regler innebär att utredningar av de faktiska förhållandena (in rem)(22) ska genomföras före utredningar av personlig natur (in personam).(23) Det finns ingen anledning för de straffrättsliga myndigheterna i en medlemsstat att gå vidare till nästa steg om det första steget lett till slutsatsen att ett brott inte har begåtts. Vid tillämpningen av artikel 4.3 i rambeslutet borde det inte vara relevant huruvida brottsutredningen lades ned i in rem-stadiet eller i in personam-stadiet.
68. Jag tolkar därför artikel 4.3 i rambeslutet så, att verkställighet av en europeisk arresteringsorder kan vägras om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten, som även har behörighet i fråga om det brott som den europeiska arresteringsordern avser, inte har väckt åtal eller lagt ned åtalet, även om den eftersökte i förfarandet inte har haft ställning som tilltalad eller misstänkt, förutsatt att dessa myndigheter undersökt möjligheten att personen hade begått det aktuella brottet.
69. Jag föreslår därför att frågorna 1–4 ska besvaras på följande sätt: En person som har hörts som vittne i ett straffrättsligt förfarande har inte ”prövats genom lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 3.2 i rambeslutet. Artikel 4.3 i rambeslutet ska tolkas så, att verkställighet av en europeisk arresteringsorder kan vägras om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten, som även har behörighet i fråga om det brott som den europeiska arresteringsordern grundas på, inte har väckt åtal eller lagt ned åtalet, även om den eftersökte i förfarandet inte har haft ställning som tilltalad eller misstänkt, förutsatt att dessa myndigheter undersökt möjligheten att personen hade begått det aktuella brottet.
Förslag till avgörande
70. På grundval av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Županijski Sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) på följande sätt:
Europeiska unionens domstol saknar behörighet att besvara frågorna 1–4 som hänskjutits till förhandsavgörande av Županijski Sud u Zagrebu (Distriktsdomstolen i Zagreb, Kroatien) genom beslut av den 18 maj 2017.
I enlighet med artikel 1.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet) är den verkställande rättsliga myndigheten skyldig att anta ett beslut om en europisk arresteringsorder som har överlämnats till den, även när ett beslut har antagits i samma medlemsstat beträffande en tidigare europeisk arresteringsorder rörande samma eftersökta person, i samma straffrättsliga förfarande, men den andra arresteringsordern har utfärdats av en annan rättslig myndighet på grund av ändrade omständigheter i den utfärdande medlemsstaten.