TRIBUNALENS BESLUT (fjärde avdelningen)
den 21 oktober 2011(*)
”Talan om ogiltigförklaring – Meda I‑programmet – Särskild finansieringsöverenskommelse – Europeiska unionens fullmakt att återkräva fordringar som tredje man är skyldig Konungariket Marocko – Debetnota – Påminnelseskrivelse – Rättsakter som inte kan skiljas från avtalet – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning”
I mål T‑335/09,
Groupement Adriano, Jaime Ribeiro, Conduril – Construção, ACE, Porto (Portugal), företrädd av advokaterna A. Pinto Cardoso och L. Fuzeta da Ponte,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av A.-M. Rouchaud-Joët och S. Delaude, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten R. Faria da Cunha,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av dels debetnota nr 3230905272 som kommissionen utfärdade den 12 juni 2009, dels påminnelseskrivelse av den 3 augusti 2009 varigenom kommissionen anmodade sökanden att betala det belopp som debetnotan avsåg jämte dröjsmålsränta,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe (referent) och M. van der Woude,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Europeiska gemenskapen, företrädd av Europeiska gemenskapernas kommission, ingick den 22 september 2000 en särskild finansieringsöverenskommelse (nedan kallad finansieringsöverenskommelsen) med Konungariket Marocko inom ramen för Meda I‑programmet. Detta program inrättades genom rådets förordning (EG) nr 1488/96 av den 23 juli 1996 om finansiella och tekniska stödåtgärder (Meda) för reformering av ekonomiska och sociala strukturer inom ramen för partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet (EGT L 189, s. 1). Syftet med finansieringsöverenskommelsen är att gemenskapen ska finansiera den del av förbindelseleden runt Medelhavet, väginfrastrukturen ”Rocade méditerranéenne”, som förbinder El Jebha med Ajdir, i Marcocko. Genom överenskommelsen har villkor för genomförande och finansiering fastställts vad avser projektet att bygga denna vägsträcka.
2 Den 21 maj 2004 ingick Konungariket Marocko och sökanden, Groupement Adriano, Jaime Ribeiro, Conduril – Construção, ACE, avtalet AH 04/2004 (nedan kallat avtalet) inom ramen för projektet att bygga den sträcka av förbindelseleden runt Medelhavet som finansieras av gemenskapen. Avtalet avser särskilt byggandet av vägsträckan mellan Beni Boufra (Marocko) och Ajdir.
3 Enligt artikel 2.1 i de särskilda villkoren i avtalet ska marockansk rätt tillämpas på avtalet.
4 Genom skrivelse av den 31 juli 2006 konstaterade Konungariket Marocko att det förelåg betydande förseningar i utförandet av arbeten som skulle genomföras enligt avtalet och anmodade sökanden att avhjälpa denna situation.
5 Konungariket Marocko meddelade sökanden genom skrivelse av den 16 november 2006 att denna hade beviljats en förlängd frist för att färdigställa arbetena.
6 Genom skrivelse av den 12 augusti 2008 upplyste Konungariket Marocko sökanden om att avtalet hade hävts från och med den 1 augusti 2008, med tillämpning av artikel 61 i avtalets andra avsnitt med rubriken ”Allmänna villkor” (nedan kallade avtalets allmänna villkor) och artikel 61 i avtalets tredje avsnitt med rubriken ”Särskilda villkor” (nedan kallade avtalets särskilda villkor).
7 Den 28 oktober 2008 upprättade Konungariket Marocko en preliminär avräkning på utförda arbeten och kostnader (preliminär avräkning nr 41). Av avräkningen framgår bland annat att förseningsavgifter som uppgick till 3 745 444,76 euro hade överförts på sökanden med tillämpning av artikel 34 i avtalets särskilda villkor. I avräkningen anges även att det totala belopp som sökanden ska betala till Konungariket Marocko uppgår till 3 948 424,99 euro.
8 Genom skrivelse av den 22 januari 2009 upplyste kommissionen, som uppgav sig agera för Konungariket Marockos räkning, sökanden om sin avsikt att återkräva beloppet på 3 948 424,99 euro på grundval av preliminär avräkning nr 41 och med tillämpning av artikel 34 i avtalets särskilda villkor samt artikel 43.5 i avtalets allmänna villkor. Kommissionen uppgav i denna skrivelse att sökanden medgavs en frist på 30 dagar för att yttra sig, efter vilket datum en debetnota skulle skickas till sökanden med anmodan om att betala det angivna beloppet.
9 Sökanden meddelade kommissionen genom skrivelse av den 23 mars 2009 att den bestred preliminär avräkning nr 41 och hemställde om att tvisten skulle göras upp i godo avtalsparterna emellan.
10 Konungariket Marocko upplyste sökanden genom förvaltningsbeslut av den 23 april 2009 om att ett belopp på 3 825 324,11 euro skulle återkrävas från de avräkningar på utförda arbeten och kostnader som kommer att upprättas efter preliminär avräkning nr 40.
11 Kommissionen delgav sökanden debetnota nr 3230905272 (nedan kallad debetnotan) genom skrivelse av den 12 juni 2009. Enligt debetnotan återkrävs sökanden på 3 949 869,02 euro, vilket motsvarar förseningsavgifter till ett belopp på 3 745 444,76 euro och ”saldot av det oavslutade förskottet fram till preliminär avräkning nr 40”, motsvarande ett belopp på 204 424,26 euro.
12 Sökanden begärde, genom skrivelse som inkom till kommissionen den 22 juni 2009, att debetnotan skulle ogiltigförklaras.
13 Genom skrivelse av den 1 juli 2009 informerade kommissionen sökanden om att dess begäran i skrivelsen av den 22 juni 2009 inte kunde bifallas. Kommissionen klargjorde dessutom i sin skrivelse att det belopp som angavs i förvaltningsbeslutet av den 23 april 2009, nämligen 3 825 324,11 euro, motsvarade summan av ”saldot av det oavslutade förskottet fram till preliminär avräkning nr 40”, det vill säga. 204 424,26 euro, och av förseningsavgifterna, det vill säga 3 745 444,76 euro, efter det att avdrag gjorts med ett belopp på 124 544,91 euro, vilket godkänts genom preliminär avräkning nr 40.
14 Den 3 augusti 2009 sände kommissionen en skrivelse till sökanden (nedan kallad påminnelseskrivelsen), där det konstaterades att den betalning debetnotan avsåg inte hade utförts, och sökanden anmodades att utföra nämnda betalning jämte dröjsmålsränta inom femton dagar från mottagandet av skrivelsen.
15 Konungariket Marocko bekräftade genom skrivelse av den 26 mars 2010 till kommissionens delegation i Marocko att denna sistnämnda getts fullmakt att agera i denna stats namn och för dess räkning för att återkräva de belopp sökanden var skyldig att betala.
Förfarandet och parternas yrkanden
16 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 24 augusti 2009.
17 Kommissionen framställde, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 22 december 2009, en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler.
18 Den 12 februari 2010 yttrade sig sökanden över invändningen om rättegångshinder.
19 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten ska
– ogiltigförklara debetnotan och påminnelseskrivelsen, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, även för det fall att talan avvisas.
20 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska
– avvisa talan då det är uppenbart att den inte kan upptas till sakprövning, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
21 Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Det anges i punkt 3 i samma artikel att återstoden av förfarandet avseende begäran ska vara muntlig, om inte rätten bestämmer annat.
22 I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar för att pröva kommissionens invändning utan att inleda det muntliga förfarandet.
23 Kommissionen har yrkat att talan ska avvisas. Till stöd för sitt yrkande har kommissionen dels åberopat att tribunalen saknar behörighet i den mån debetnotan har upprättats i ett avtalsrättsligt sammanhang, dels att varken debetnotan eller påminnelseskrivelsen utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG.
24 Enligt artikel 230 EG ska gemenskapsdomstolarna granska lagenligheten av de rättsakter som antas av institutionerna och som har bindande rättsverkningar i förhållande till tredje man, genom att klart förändra deras rättsliga ställning (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och förstainstansrättens dom av den 15 januari 2003 i de förenade målen T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, Philip Morris International mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1, punkt 81).
25 Enligt fast rättspraxis avser denna behörighet endast de rättsakter som avses i artikel 249 EG och som institutionerna har antagit enligt de villkor som uppställs i fördraget (förstainstansrättens beslut av den 10 maj 2004 i de förenade målen T‑314/03 och T‑378/03, Musée Grévin mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1421, punkt 63, samt där angiven rättspraxis).
26 De rättsakter som institutionerna antar och vilka ingår i ett rent avtalsrättsligt sammanhang som de inte kan skiljas från ingår däremot inte, till följd av den karaktär de har, bland de rättsakter som avses i artikel 249 EG, mot vilka en talan om ogiltigförklaring kan väckas med stöd av artikel 230 EG (beslutet i det ovan i punkt 25 nämnda målet Musée Grévin mot kommissionen, punkt 64).
27 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att kommissionen – genom debetnotan och påminnelseskrivelsen, vilkas syfte var återkrav av de förseningsavgifter sökanden var skyldig Konungariket Marocko på grund av underlåtenhet att fullgöra avtalet och saldot av det oavslutade förskottet – såsom kommissionen själv framhållit, har agerat i denna stats namn och för dennas räkning inom ramen för avtalsförhållandet.
28 Det framgår nämligen av skrivelserna av den 31 juli 2006 respektive den 12 augusti 2008, som Konungariket Marocko tillställde sökanden, att denna stat konstaterade att kontraktet inte fullgjorts från och med år 2006, vilket fick till följd att kontraktet hävdes år 2008. Genom preliminär avräkning nr 41 som upprättats den 28 oktober 2008 upplyste Konungariket Marocko sökanden om att denna var skyldig att erlägga förseningsavgifter med tillämpning av artikel 34 i avtalets allmänna villkor och artikel 34 i de särskilda villkoren. I artikel 34 i avtalets allmänna villkor föreskrivs att en schablonersättning ska utges till Konungariket Marocko vid förseningar av avtalets fullgörande, och i artikel 34 i avtalets särskilda villkor anges beräkningsmetoderna för denna schablonersättning.
29 Det framgår vidare tydligt av skrivelsen av den 22 januari 2009, varigenom kommissionen informerade sökanden om att denna skulle komma att tillställas en debetnota, att denna utfärdats med stöd av artikel 34 i avtalets särskilda villkor och artikel 43.5 i avtalets allmänna villkor. Enligt artikel 43.5 i avtalets allmänna villkor är den som tilldelats kontraktet skyldig att ersätta Konungariket Marocko för utbetalda belopp som överstiger de belopp som anspråket slutligen skulle omfatta. Det ska även påpekas att kommissionen i skrivelsen av den 22 januari 2009 har uppgett sig agera för Konungariket Marockos räkning och att denna stat i den skrivelse som den 26 mars 2010 tillställdes kommissionens delegation i Marocko bekräftade att delegationen getts fullmakt att agera i statens namn och för dess räkning för att återkräva de belopp sökanden var skyldig att erlägga.
30 Det framgår slutligen av den skrivelse som kommissionen den 1 juli 2009 tillställde sökanden att debetnotan utfärdades med stöd av artikel 34.1 i avtalets allmänna villkor. I samma skrivelse förklarar kommissionen att debetnotan utgör en uppföljning av förvaltningsbeslutet av den 23 april 2009, varigenom Konungariket Marocko meddelade sökanden att ett belopp på uppåt 3 825 324,11 euro, vilket bland annat motsvarade förseningsavgifter och saldot av det oavslutade förskottet, skulle komma att återkrävas.
31 Mot bakgrund av det ovanstående ska den debetnota som kommissionen har utfärdat anses ingå i det avtalsrättsliga förhållandet mellan sökanden och Konungariket Marocko. Eftersom påminnelseskrivelsens enda syfte är att förmå sökanden att betala de belopp som anges i debetnotan ska även denna skrivelse anses ingå i avtalsförhållandet.
32 En rättsakt som antas av en institution i ett avtalsrättsligt sammanhang ska emellertid anses kunna skiljas från detta sammanhang, när rättsakten dels har antagits av institutionen under utövandet av dess befogenheter, dels i sig har bindande rättsverkningar i förhållande till tredje man, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, och därmed kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. En talan om ogiltigförklaring väckt av den som rättsakten är riktad till bör under dessa förhållanden anses kunna tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 22 april 1997 i mål C‑395/95 P, Geotronics mot kommissionen, REG 1997, s. I‑2271, punkterna 14 och 15, samt tribunalens beslut av den 8 februari 2010 i mål T‑481/08, Alisei mot kommissionen, REU 2010, s. II‑117, punkterna 63 och 64).
33 De befogenheter som avses i uttrycket ”under utövandet av dess befogenheter” ska i detta sammanhang förstås som de som följer av fördragen eller sekundärrätt, vilka ingår i institutionens myndighetsutövning i det allmännas intresse och som innebär att denna unilateralt kan skapa eller förändra rättigheter och skyldigheter i förhållande till tredje man. En institutions utövande av avtalsrättsliga rättigheter i en situation där unionen har erhållit fullmakt för att agera i en av avtalsparternas namn och för dennes räkning utgör inte ett utövande av dess egna befogenheter i den mening som avses i ovan i föregående punkt angiven rättspraxis.
34 Såsom har framhållits i punkterna 27–31 i denna dom antogs emellertid såväl debetnotan som påminnelseskrivelsen med stöd av en fullmakt som Konungariket Marocko anförtrott unionen för att återkräva fordringar som sökanden var skyldig att betala denna stat enligt avtalets särskilda och allmänna villkor. Antagandet av dessa rättsakter utgör således inte sådan myndighetsutövning i det allmännas intresse som kommissionen enligt unionsrätten har befogenhet till.
35 Villkoret avseende kommissionens utövande av sina egna befogenheter är således inte uppfyllt.
36 Förevarande talan ska därför avvisas eftersom den inte kan tas upp till sakprövning utan att det är nödvändigt att pröva huruvida debetnotan eller påminnelseskrivelsen i sig skapar bindande rättsverkningar som kan förändra sökandens rättsliga ställning.
Rättegångskostnader
37 Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan tribunalen besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det.
38 Även om sökanden i förevarande fall har tappat målet anser tribunalen att kommissionen inte har formulerat debetnotan på ett klart och tydligt sätt. Vissa delar av debetnotan, i synnerhet hänvisningen till ett eventuellt antagande av ett beslut som utgör exekutionstitel enligt artikel 256 EG, kan för sökanden ge intryck av att det rör sig om en rättsakt som antagits vid utövandet av sökandens egna befogenheter. Med hänsyn till denna omständighet anser tribunalen att en rimlig bedömning av omständigheterna i förevarande fall påkallar att kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Groupement Adriano, Jaime Ribeiro, Conduril – Construção, ACE har haft.
Luxemburg den 21 oktober 2011
Justitiesekreterare | | Ordförande |