DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 16 juli 2020 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Konsumentkreditavtal – Direktiv 2008/48/EG – Begreppet ’konsumentens sammanlagda kreditkostnad’ – Kostnader för att förlänga krediten”
I mål C‑686/19,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) genom beslut av den 12 september 2019, som inkom till domstolen den 18 september 2019, i målet
SIA ”Soho Group”
mot
Patērētāju tiesību aizsardzības centrs,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna L. Bay Larsen och C. Toader (referent),
generaladvokat: J.R. de la Tour,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– SIA ”Soho Group”, genom I. Šimulīte,
– Lettlands regering, genom V. Kalniņa och V. Soņeca, båda i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Rocchitta, avvocato dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom I. Rubene och G. Goddin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan SIA ”Soho Group” och Patērētāju tiesību aizsardzības centrs (Konsumentskyddsmyndigheten i Lettland) (nedan kallad CPDC) avseende en begäran om ogiltigförklaring av myndighetens beslut att påföra Soho Group böter för åsidosättande av det kollektiva konsumentintresset.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 19, 20, 26, 28 och 43 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:
”(19) För att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut bör denne innan avtalet ingås få tillräcklig information, som denne får ta med sig och begrunda, om villkor och kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. För att säkerställa största möjliga öppenhet och jämförbarhet bör erbjudandena särskilt inbegripa uppgifter om den effektiva räntan för krediten, som bör beräknas på samma sätt inom hela [Europeiska unionen]. …
(20) Konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör omfatta alla kostnader, inklusive ränta, provision, skatter, avgifter till kreditförmedlare och andra avgifter som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet med undantag av notariatsavgifter. …
…
(26) Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att främja ansvarsfulla metoder under kreditförbindelsens alla skeden med beaktande av de särskilda förhållanden som råder på deras kreditmarknad. Dessa åtgärder kan exempelvis inbegripa konsumentupplysning och konsumentutbildning, inklusive varningar avseende riskerna med dröjsmål med betalningar och överskuldsättning. Särskilt på en expanderande kreditmarknad är det viktigt att kreditgivarna inte ägnar sig åt oansvarig utlåning eller ger krediter utan att dessförinnan bedöma kreditvärdigheten, och medlemsstaterna bör utföra den kontroll som är nödvändig för att undvika sådant beteende och de bör i sådana fall fastställa nödvändiga sanktioner mot kreditgivarna. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om kreditrisk i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut [EUT L 177, 2006, s. 1] bör det åligga kreditgivarna att individuellt kontrollera konsumentens kreditvärdighet. …
…
(28) För att bedöma en konsuments kreditvärdighet bör kreditgivaren söka i relevanta databaser; de rättsliga och faktiska omständigheterna kan kräva att sådana sökningar görs i olika omfattning. …
…
(43) För att främja upprättandet av en väl fungerande inre marknad och garantera en hög skyddsnivå för konsumenterna i hela [unionen] är det nödvändigt att säkerställa att uppgifter om den effektiva räntan kan jämföras inom hela [unionen]. … Därför bör konsumentens sammanlagda kreditkostnad entydigt och uttömmande definieras i det här direktivet.”
4 Enligt artikel 1 i direktiv 2008/48 är syftet med direktivet att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas bestämmelser om kreditavtal för konsumenter.
5 Medlemsstaterna får enligt artikel 2.6 i direktivet besluta att endast vissa av direktivets bestämmelser ska gälla för kreditavtal som innehåller överenskommelser mellan kreditgivaren och konsumenten om villkor för uppskov eller återbetalning när konsumenten redan gjort sig skyldig till betalningsförsummelse i förhållande till det ursprungliga kreditavtalet
6 I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
g) konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter; kostnader för kompletterande tjänster till kreditavtalet, särskilt försäkringspremier, ska också inbegripas om även tecknande av ett tjänsteavtal är obligatoriskt för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsföringen.
h) sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten: det sammanlagda kreditbeloppet och konsumentens sammanlagda kreditkostnad.
i) effektiv ränta: konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i artikel 19.2.
…
l) sammanlagt kreditbelopp: övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs till förfogande genom ett kreditavtal.
…”
7 Artikel 5 i direktiv 2008/48 har rubriken ”Förhandsinformation”. I artikel 5.1 c, g och i anges den information som konsumenten ska upplysas om innan denne blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande om kreditavtal. Det rör sig härvid om ”[d]et sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten”, ”[d]en effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten” och i förekommande fall ”eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa kostnader kan ändras”.
8 Artikel 8 i direktivet har rubriken ”Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.”
9 Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal”. I artikel 10.2 anges de uppgifter som kreditavtalet ”på ett klart och kortfattat sätt” ska innehålla. Bland dessa uppgifter återfinns i punkt d, g, k respektive u följande ”[d]et sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten”, ”[d]en effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås; alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats ska anges” och i förekommande fall ”eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa kostnader kan ändras” och ”[e]ventuella andra avtalsvillkor”.
10 Artikel 19 har rubriken ”Beräkning av den effektiva räntan”. I artikel 19.2 föreskrivs att för beräkning av den effektiva räntan ”ska konsumentens sammanlagda kreditkostnad bestämmas, exklusive eventuella avgifter som ska betalas av konsumenten på grund av att någon skyldighet enligt kreditavtalet inte har fullgjorts samt andra avgifter än det pris som konsumenten ska betala när denne köper en vara eller en tjänst, oavsett om köpet sker kontant eller på kredit”.
Lettisk rätt
11 Begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i direktiv 2008/48 återfinns i Ministru kabineta noteikumi Nr. 1219 ”Noteikumi par patērētāja kreditēšanu” (ministerrådets dekret nr 1219 innehållande ”Bestämmelser om konsumentkrediter”), av den 28 december 2010 (Latvijas Vēstnesis, 2011, nr 2), om beräkning av den effektiva räntan.
12 I artikel 1.9 i Patērētāju tiesību aizsardzības likums (konsumentskyddslagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad konsumentskyddslagen), ges en definition av ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i samma ordalag som i direktiv 2008/48.
13 Artikel 8 i lagen har rubriken ”Konsumentkrediter” och lyder som följer:
”…
(2²) Kostnaderna för konsumentkrediter ska vara proportionerliga och överensstämma med god marknadssed. Den totala kreditkostnaden för konsumenten ska beräknas enligt de förfaranden som har fastställts i de rättsliga bestämmelser som reglerar konsumentkrediter.
(2³) Totalkostnader för konsumenter som överskrider 0,55 procent per dag av kreditbeloppet från den första till och med den sjunde dagen för användning av krediten, 0,25 procent per dag av kreditbeloppet från den åttonde till och med den fjortonde dagen av användning av krediten och 0,2 procent per dag av kreditbeloppet från den femtonde dagen för användning av krediten ska anses oförenliga med bestämmelsen i punkt 2² i denna artikel. I avtal enligt vilka krediten ska återbetalas på begäran eller där löptiden för användningen av krediten överskrider 30 dagar, ska en sammanlagd kreditkostnad för konsumenten som överskrider 0,25 procent per dag av kreditbeloppet inte anses vara ett krav som är förenligt med punkt 2² i denna artikel. Begränsningarna av den totala kreditkostnaden för konsumenten är inte tillämpliga på de konsumentkreditavtal i vilka det vid avtalets ingående ställts en säkerhet till kreditgivaren som garanti och enligt vilka konsumentens ansvar är begränsat till enbart den pantsatta egendomen.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 Soho Group är ett kreditinstitut specialiserat på att tillhandahålla krediter på internet. Krediterna uppgår till mindre belopp och har en kort löptid. Företagets kommersiella verksamhet består i att tillhandahålla konsumenter kredittjänster i form av lån på mellan 70 och 425 euro. Kredittiden kan enligt beslutet om hänskjutande uppgå till allt från 30 dagar till 12 månader.
15 I samband med en kontroll av bolagets webbsida konstaterade CPDC att Soho Group tillhandahöll kreditavtal i vilka ett av avtalsvillkoren hade rubriken ”Förlängning av lånets löptid”. Enligt detta avtalsvillkor kan låntagaren begära en förlängning av kredittiden mot att vederbörande betalar en förlängningsavgift på långivarens konto. Avgiften är beroende av lånets belopp och löptid. När kreditgivaren har mottagit förlängningsavgiften ska denne bekräfta för låntagaren att den löptid som anges i de särskilda bestämmelserna i avtalet eller i betalningsplanen har förlängts, eller avslå ansökan om förlängning, utan att det behöver anges några skäl för detta avslag.
16 CPDC fann vid kontrollen att Soho Group, såvitt gäller förlängning av kreditens löptid, tillhandahöll konsumenterna kreditavtal vars totala dagliga kostnad inte överensstämde med bestämmelsen i artikel 8.2³ i konsumentskyddslagen. Följaktligen fann CPDC att kostnaderna för det kreditavtal som Soho Group erbjöd konsumenterna inte var proportionerliga och inte överensstämde med god marknadssed, enligt bestämmelsen i artikel 8.2² i samma lag. CPDC fann härvid att den sammanlagda kreditkostnaden omfattade kostnaderna för förlängning av krediten, eftersom bestämmelserna om förlängning av krediten ingick bland avtalsvillkoren och avtalsbestämmelserna i det låneavtal som ingåtts mellan långivaren och låntagaren.
17 Genom beslut av den 21 februari 2017 påfördes Soho Group böter på 25 000 euro av CPDC.
18 Soho Group väckte talan om ogiltigförklaring av beslutet vid administratīvā rajona tiesa (förvaltningsdomstol i första instans, Lettland). Sedan talan ogillats överklagade Soho Group till Administratīvā apgabaltiesa (regional förvaltningsöverrätt, Lettland) som, genom dom av den 4 december 2018, fastställde avgörandet från administratīvā rajona tiesa (förvaltningsdomstol i första instans).
19 Administratīvā apgabaltiesa (regional förvaltningsöverrätt) fann i nämnda dom att om löptiden för den aktuella krediten förlängdes skulle kostnaden för att använda krediten under kredittiden anses vara känd och utgöra kreditkostnader på vilka begränsningarna i konsumentskyddslagen var tillämpliga.
20 Soho Group överklagade till den hänskjutande domstolen och har i detta sammanhang gjort gällande att det inte är obligatoriskt att betala förlängningsavgifter för att beviljas lån och använda detta. Förlängning av avtalet är för övrigt endast ett av tre alternativ när lånet förfaller. De övriga två består i att återbetala lånet utan ytterligare betalningar eller att inte återbetala lånet, varvid dröjsmålsränta utgår. Eftersom en förlängning av krediten inte är känd då avtalet sluts, det vill säga då den sammanlagda kreditkostnaden fastställs och den effektiva räntan beräknas, kan kostnaden för denna förlängning inte tas med i den sammanlagda kreditkostnaden.
21 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det bör klarläggas huruvida ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” omfattar kostnaderna för förlängning av krediten, eftersom bestämmelserna om en eventuell förlängning av krediten ingår bland avtalsvillkoren och avtalsbestämmelserna i det låneavtal som ingåtts mellan långivaren och låntagaren.
22 EU-domstolens praxis ger – enligt den hänskjutande domstolen – stöd för att begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i direktiv 2008/48 ska ges en vid tolkning. Det följer även av samma rättspraxis att långivaren får ta ut avgifter som inte föreskrivs i detta direktiv.
23 Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på om sådana avgifter omfattas av det nämnda begreppet.
24 Samma domstol har även påpekat att vissa specifika avtalsvillkor i det aktuella kreditavtalet visar att långivaren ser förlängning av kreditavtalet som ett godtagbart alternativ för att undvika bristande fullgörelse av de skyldigheter som föreskrivs i avtalet. Detta framgår av såväl avtalsvillkorens detaljrikedom som av det stora antalet kreditavtal som förlängs i praktiken.
25 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. Är begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, som definieras i artikel 3 g i [direktiv 2008/48], ett självständigt unionsrättsligt begrepp?
2. I en situation som den i målet aktuella, ska kostnaderna för förlängning av krediten anses omfattas av begreppet ’konsumentens sammanlagda kreditkostnad’, som definieras i [denna bestämmelse], om bestämmelserna om förlängning av krediten ingår bland de avtalsvillkor och avtalsbestämmelser som har överenskommits mellan låntagaren och långivaren i kreditavtalet?”
Prövning av tolkningsfrågorna
26 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i artikel 3 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så att detta begrepp omfattar kostnader för förlängning av krediten om villkoren för dess eventuella förlängning ingår bland de avtalsvillkor och avtalsbestämmelser som har överenskommits mellan kreditgivaren och låntagaren i kreditavtalet.
27 Domstolen påpekar inledningsvis att direktiv 2008/48, enligt artikel 1 häri, enbart syftar till att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas bestämmelser om kreditavtal för konsumenter och att direktivet inte innehåller några regler för harmonisering av förlängning av kreditens förfallodatum. I artikel 2.6 i direktivet nämns endast fall av betalningsförsummelse vilket inte är aktuellt i det nationella målet. Den högsta tillåtna kreditkostnaden regleras vidare inte i det nämnda direktivet, vilket samtliga parter i det nationella målet är överens om, varför medlemsstaterna förblir behöriga att fastställa en sådan kostnad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkterna 40 och 48).
28 Begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” omfattar enligt artikel 3 g i direktiv 2008/48 ”samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter”.
29 Ordalydelsen i bestämmelsen ger vid handen att endast ”notariatsavgifter” uttryckligen undantas från definitionen. Vidare preciserar inte definitionen om de avgifter som avses är begränsade till dem som är nödvändiga för att beviljas krediten.
30 Av begreppets ordalydelse framgår däremot att ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” omfattar ”alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till” och att dessa kostnader även inbegriper ”kostnader för kompletterande tjänster till kreditavtalet”. Enligt domstolens praxis betecknar detta uttryck samtliga kostnader som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 84, och dom av den 8 december 2016, Verein für Konsumenteninformation, C‑127/15, EU:C:2016:934, punkt 34), inklusive de avgifter som låntagaren är skyldig att erlägga till kreditgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România, C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 65).
31 För att säkerställa ett omfattande skydd för konsumenterna har unionslagstiftaren gett en vid definition av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i artikel 3 g i direktivet (dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
32 Definitionen av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” innehåller inte någon begränsning av kreditavtalets löptid men kostnaderna och deras fördelning under avtalets löptid omfattas däremot av detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkterna 23 och 31–33). Detta finner för övrigt stöd i skäl 20 i direktiv 2008/48 enligt vilket ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” ska förstås ”i samband med kreditavtalet”.
33 Begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” avser således såväl kostnaderna för att beviljas krediten som kostnaderna för kreditens användning i tiden.
34 Domstolen gör i detta avseende följande preciseringar. För att kostnaderna för en eventuell förlängning av kreditavtalet – som föreskrivs i avtalet – ska uppfylla de villkor som det erinras om i punkt 30 ovan och således ska kunna beaktas vid beräkningen av ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48 gäller följande. För det första måste de konkreta och precisa villkoren för denna eventuella förlängning preciseras i avtalet och för det andra måste dessa kostnader vara kända för kreditgivaren och därmed göra det möjligt för konsumenten att fastställa dessa kostnader på grundval av avtalets bestämmelser, bland annat i förhållande till hur länge krediten kommer att användas.
35 Vad gäller villkoren för att förlänga krediten påpekar EU-domstolen att dessa, i likhet med vad den hänskjutande domstolen konstaterat, ingår bland avtalsvillkoren och avtalsbestämmelserna i det låneavtal som ingåtts mellan kreditgivaren och låntagaren. Även om sistnämnda domstol preciserat att kreditgivaren kan neka en förlängning av avtalet utan att behöva motivera detta, är det dock ostridigt att förlängningen endast kan ske på begäran av konsumenten, efter godkännande av kreditgivaren och under förutsättning att konsumenten erlägger en förlängningsavgift på kreditgivarens konto.
36 Vid kreditavtal av den typ som är aktuella i det nationella målet är det således konsumenten som är skyldig att erlägga förlängningsavgifter och kreditgivaren som känner till dessa kostnader, det vill säga de är fastställda eller är möjliga att fastställa.
37 Soho Group, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har emellertid i sina skriftliga yttranden gjort gällande att eftersom det, vid ingåendet av det aktuella avtalet i det nationella målet, inte är säkert om det kommer att förlängas kan kostnaderna härför inte omfattas av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48.
38 Domstolen gör härvid följande bedömning. Såsom följer av definitionerna i artikel 3 i direktiv 2008/48 är begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” kopplat till begreppen ”sammanlagt kreditbelopp” och ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten” vid beräkningen av den effektiva räntan.
39 Eftersom artikel 3 i direktiv 2008/48 inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar såvitt gäller dessa begrepp, måste vart och ett av dem således anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i unionen (se, för ett liknande resonemang, som av den 14 november 2019, State Street Bank International, C‑255/18, EU:C:2019:967, punkt 33).
40 Vad därefter gäller begreppet ”sammanlagt kreditbelopp”, i den mening som avses i direktiv 2008/48, definieras detta i artikel 3 l som utgörande den övre kreditgränsen eller det totala belopp som ställs till förfogande genom ett kreditavtal.
41 Enligt artikel 3 i) i direktivet motsvarar den effektiva räntan ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i direktivets artikel 19.2.
42 Begreppet ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten” definieras i artikel 3 h i direktiv 2008/48 som ”det sammanlagda kreditbeloppet och konsumentens sammanlagda kreditkostnad”. Av detta följer att begreppen ”sammanlagt kreditbelopp” och ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” således utesluter varandra. Det sammanlagda kreditbeloppet kan följaktligen inte innefatta belopp som ingår i konsumentens sammanlagda kreditkostnad (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 85).
43 Direktiv 2008/48 innehåller således en fullständig reglering av fördelningen av de belopp som omfattas av kreditavtal för konsumtion.
44 Under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet – som inte gäller underlåtenhet att fullgöra en skyldighet enligt avtalet i den mening som avses i artikel 19.2 i direktiv 2008/48 – kan förvisso kostnader för att förlänga krediten ingå i ”[det sammanlagda] belopp som ska betalas av konsumenten”. Nämnda kostnader kan emellertid inte omfattas av begreppet ”sammanlagt kreditbelopp”, vilket innebär att de ingår i ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g.
45 Det ska även noteras att bestämmelserna i direktiv 2008/48 inte enbart avser ingåendet av kreditavtalet utan även villkoren för att ändra det.
46 Även om artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 stadgar att den effektiva räntan och det ”sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten” som nämns i kreditavtalet ska beräknas ”vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås”, anges icke desto mindre i samma bestämmelse att ”alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats ska anges [häri]”.
47 För kreditavtal av den typ som erbjuds av Soho Group – för vilka det, såsom framgår av handlingarna i målet, inte är ovanligt att endast en förfallodag anges vilken ofta sammanfaller med avtalets slutdatum – är det möjligt för kreditgivaren att ange under vilka omständigheter avtalet kan bli föremål för en eller flera förlängningar.
48 Angivelsen av flera omständigheter som används för att beräkna den effektiva räntan gör det dessutom möjligt att förverkliga den målsättning som nämns i artikel 5.1 i direktiv 2008/48 angående nödvändig information för att jämföra olika erbjudanden och ge konsumenten möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås. Denna jämförelse bör kunna göras med beaktande av den effektiva räntan utifrån de erbjudna krediternas olika löptider.
49 Det ska härvidlag erinras om att direktiv 2008/48 antogs med det dubbla syftet att tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd för deras intressen och att främja upprättandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter. Det framgår av skäl 19 i direktivet att detta bland annat syftar till att säkerställa att konsumenten innan kreditavtalet ingås får tillräcklig information, i synnerhet om den effektiva räntan i hela unionen, så att vederbörande kan jämföra de räntor som tillämpas (dom av den 19 december 2019, Home Credit Slovakia, C‑290/19, EU:C:2019:1130, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
50 Vidare följer det av såväl artikel 5 i direktiv 2008/48 avseende ”Förhandsinformation” – i synnerhet artikel 5.1 i – och av artikel 10 i samma direktiv avseende ”Information som ska ges i kreditavtal” – i synnerhet artikel 10.2 k – att dessa bestämmelser avser ”eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa kostnader kan ändras”. I artikel 10.2 u anges för övrigt att kreditavtalet, i förkommande fall, på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla uppgift om eventuella ”andra avtalsvillkor”. Nämnda överväganden gör det möjligt att förverkliga den målsättning som nämns i skäl 43 i direktivet, det vill säga att konsumentens sammanlagda kreditkostnad entydigt och uttömmande definieras i det här direktivet och att direktivets ändamålsenliga verkan bevaras.
51 Med hänsyn till, för det första, ordalydelsen i artikel 3 g i direktiv 2008/48 och den vida definitionen av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, för det andra, den omständigheten att detta begrepp avser såväl beviljande som användning av krediten, för det tredje, sambandet mellan begreppen ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, ”sammanlagt kreditbelopp” och ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten” och, för det fjärde, direktivets syfte och nödvändigheten att bevara dess ändamålsenliga verkan när kreditavtalets löptid förlängs och kostnaden för avtalet ändras genom betalning av avgifter som hänger samman med detta på så sätt att detta påverkar begreppet ”sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten”, ska kostnaden för att förlänga avtalet – när en sådan möjlighet till förlängning har avtalats mellan parterna och kreditgivaren känner till dessa kostnader – anses omfattas av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48.
52 Bedömningen påverkas inte av kreditgivarens argument att en förlängning av kreditavtalet är att föredra framför en underlåtelse att fullgöra avtalet. Ett stort antal ingångna kreditavtal blir, såsom den hänskjutande domstolen påpekat, föremål för förlängning av den ursprungligen avtalade löptiden. Kreditgivaren ska emellertid inte ledas att bevilja krediter på ett oansvarigt sätt eller att bevilja krediter utan att först göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. Det framgår av artikel 8.1 jämförd med skäl 26 och 28 i direktiv 2008/48 att kreditgivaren innan ett kreditavtal ingås ska göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. Nämnda skyldighet syftar, enligt skäl 26 i direktivet, till att lägga ansvaret på kreditgivaren och att förhindra att kreditgivaren beviljar krediter till icke kreditvärdiga konsumenter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance, C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 20).
53 Mot denna bakgrund ska de ställda frågorna besvaras på följande sätt. Begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i artikel 3 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att detta begrepp omfattar kostnader för eventuell förlängning av krediten om de konkreta och precisa villkoren för dess eventuella förlängning, inklusive förlängningens varaktighet, ingår bland de avtalsvillkor och avtalsbestämmelser som har överenskommits mellan kreditgivaren och låntagaren i kreditavtalet, och kreditgivaren känner till kostnaderna.
Rättegångskostnader
54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i artikel 3 g i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG ska tolkas så, att detta begrepp omfattar kostnader för eventuell förlängning av krediten om de konkreta och precisa villkoren för dess eventuella förlängning, inklusive förlängningens varaktighet, ingår bland de avtalsvillkor och avtalsbestämmelser som har överenskommits mellan kreditgivaren och låntagaren i kreditavtalet, och kreditgivaren känner till kostnaderna.
Underskrifter