BESLUT MEDDELAT AV TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
den 11 mars 2013 (*)
”Interimistiskt förfarande – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av tillgångar och ekonomiska resurser – Ansökan om interimistiska åtgärder – Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger inte – Intresseavvägning”
I mål T‑110/12 R,
Iranian Offshore Engineering & Construction Co., med säte i Teheran (Iran), företrätt av advokaterna J. Viñals Camallonga, L. Barriola Urruticoechea och J. Iriarte Ángel,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av P. Plaza García och V. Piessevaux, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en begäran om uppskov med verkställigheten av dels rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, s. 71), när det gäller upptagandet av sökanden i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), dels rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, s. 11) samt rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1), i den del dessa förordningar rör sökanden,
meddelar
TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
följande
Beslut
Bakgrunden till tvisten, förfarandet och parternas yrkanden
1 Sökanden, Iranian Offshore Engineering & Construction Co., är ett iranskt bolag som är specialiserat inom teknik för fasta och mobila marina anläggningar.
2 Europeiska unionens råd antog den 26 juli 2010 beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39). Enligt artikel 20.1 i beslut 2010/413 ska alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer och enheter som förtecknas i bilagorna I och II till samma beslut frysas.
3 Efter att ha antagit beslut 2010/413 antog rådet, den 25 oktober 2010, förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1). Enligt artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 ska alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer, enheter och organ som förtecknas i bilaga VIII till nämnda förordning frysas.
4 Rådet antog den 1 december 2011 beslut 2011/783/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71). I detta beslut lades bland annat sökanden till i förteckningen över personer och enheter i bilaga II till beslut 2010/413. Som skäl härför angavs att det rörde sig om ett ”[f]öretag inom energisektorn som medverkat i konstruktionen av urananrikningsanläggningen i Qom/Fordu” och att företaget ”[omfattades] av brittiskt, italienskt och spansk exportförbud”.
5 Den 1 december 2011 antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11). I denna förordning lades bland annat sökanden till i den förteckning som upprättats i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. De skäl som angavs härför var desamma som angavs av rådet i beslut 2011/783.
6 Rådet underrättade, i skrivelse av den 5 december 2011, sökanden om att denne förts upp i förteckningen över de personer och enheter som räknas upp i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, till följd av antagandet av beslut 2011/783 och förordning nr 1245/2011.
7 Den 23 mars 2012 antog rådet förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1). Förordning nr 267/2012 förlänger frysningen av sökandens tillgångar och resurser. I detta hänseende anges i punkt 85 i avsnitt I B i bilaga IX till förordning nr 267/2012 i huvudsak samma skäl som i de bilagor som avses i artikel 1 i beslut 2011/783 och i artikel 1 i förordning nr 1245/2011 (nedan tillsammans kallade de ifrågasatta rättsakterna).
8 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 februari 2012, följd av en replik där sökanden utvidgade sina yrkanden i ansökan, väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av de ifrågasatta rättsakterna, i den mån sökanden berörs av dem.
9 Genom särskild handling, som inkom till tribunalens kansli den 1 februari 2013, har sökanden framställt en ansökan om interimistiska åtgärder. I denna ansökan har sökanden i huvudsak yrkat att tribunalens ordförande ska
– förordna om uppskov med verkställigheten av de ifrågasatta rättsakterna, i den mån de berör sökanden, fram till dess att tribunalen avgör målet i sak, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna
10 I sitt yttrande över ansökan om interimistiska åtgärder, vilket inkom till tribunalens kansli den 19 februari 2013, har rådet yrkat att tribunalens ordförande ska
– avslå ansökan om interimistiska åtgärder,
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
11 I huvudförfarandet utvecklade parterna sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 26 februari 2013.
Rättslig bedömning
12 Det följer av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF, jämförda med artikel 256.1 FEUF, att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder får, om han eller hon anser att omständigheterna så kräver, förordna om uppskov med verkställigheten av en rättsakt som angripits vid tribunalen och förordna om nödvändiga interimistiska åtgärder. Av artikel 278 FEUF framgår emellertid att den omständigheten att talan förs i princip inte ska hindra verkställighet, eftersom de rättsakter som Europeiska unionens institutioner, organ eller byråer antar presumeras vara giltiga. Det är således endast i undantagsfall som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder får förordna om uppskov med verkställigheten av en sådan rättsakt eller besluta om interimistiska åtgärder (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av tribunalens ordförande den 17 december 2009 i mål T‑396/09 R, Vereniging Mileudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
13 I artikel 104.2 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ange föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad. Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det har fastställts att beviljandet vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogat (fumus boni juris) och att åtgärderna ställer krav på skyndsamhet på så sätt att de, för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada, måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 oktober 1996 i mål C‑268/96 P(R), SCK och FNK mot kommissionen, REG 1996, s. I‑4971, punkt 30).
14 Vid denna helhetsbedömning har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra på vilket sätt det ska prövas huruvida dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning dessa villkor ska prövas, eftersom det inte finns någon bestämmelse i unionsrätten som föreskriver ett förbestämt analysschema för bedömningen av huruvida det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder (beslut meddelat av domstolens ordförande den 19 juli 1995 i mål C‑149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., REG 1995, s. I‑2165, punkt 23, och av den 3 april 2007 i mål C‑459/06 P(R), Vischim mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 25). Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska även, i förekommande fall, göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut meddelat av domstolens ordförande den 23 februari 2001 i mål C‑445/00 R, Österrike mot rådet, REG 2001, s. I‑1461, punkt 73).
15 Med beaktande av handlingarna i målet anser domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att han förfogar över samtliga uppgifter som är nödvändiga för att avgöra förevarande ansökan om interimistiska åtgärder. Det saknas därvid anledning att dessförinnan bereda parterna tillfälle att yttra sig muntligen.
16 I förevarande fall ska det först prövas huruvida ansökan om uppskov med verkställighet ställer krav på skyndsamhet.
Huruvida ansökan om uppskov med verkställighet ställer krav på skyndsamhet
17 Sökanden anser sig redan ha orsakats allvarliga och irreparabla skador som kommer att bestå och förvärras med tiden. Med hänvisning till handlingar som bifogats ansökan om interimistiska åtgärder har sökanden gjort gällande att dessa skador är av mycket varierande art och inte bara påverkar sökandens produktion, utan också företagets själva struktur. I detta hänseende har sökanden anfört [Konfidentiellt](1). Slutligen har sanktionsåtgärderna en icke godtagbar extraterritoriell verkan, i det att de påverkar tredjeländer.
18 Enligt sökanden har de skador som orsakas av tillämpningen av de ifrågasatta rättsakterna, som hotar företagets själva existens, bland annat två mycket negativa följder. För det första försenas genomförandet av projekt som sökanden åtagit sig att utföra [Konfidentiellt]. Dessutom är det svårt för sökanden att få tillgång till vissa varor och viss utrustning som behövs för att slutföra konstruktionsarbetena. Det faktum att det är omöjligt att direkt träffa kunderna och leverantörerna leder till förlust av kunder och till att arbeten inte genomförs och, i allmänhet, en försämring av sökandens kommersiella rykte och prestige. Det rör sig om skador vilkas omfattning svårligen kan uppskattas, och det är i stort sett omöjligt att fastställa deras ekonomiska värde.
19 Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ska frågan huruvida en ansökan om uppskov med verkställigheten ställer krav på skyndsamhet bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada. Det behöver inte vara fastställt med absolut säkerhet att skadan är nära förestående. Det är tillräckligt att skadan är förutsebar med en tillräcklig grad av sannolikhet (se beslut av förstainstansrättens ordförande den 7 juni 2007 i mål T‑346/06 R, IMS mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1781, punkterna 121 och 123 och där angiven rättspraxis). Sökanden är dock skyldig att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att han eller hon kommer att lida allvarlig och irreparabel skada (beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 december 1999 i mål C‑335/99 P(R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I‑8705, punkt 67, och beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 15 november 2001 i mål T‑151/01 R, Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3295, punkt 188, och av den 25 juni 2002 i mål T‑34/02 R, B mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2803, punkt 86). Sökanden är också skyldig att framföra konkreta och precisa uppgifter, vilka stöds av detaljerade handlingar som visar vilken situation sökanden befinner sig i och gör det möjligt att bedöma de exakta konsekvenser som sannolikt skulle uppstå om de begärda åtgärderna inte beviljades. Sökanden är således skyldig att inge bevisning till stöd för de uppgifter som kan ge en pålitlig helhetsbild av den situation som sökanden anser motivera ett beviljande av de begärda åtgärderna (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av tribunalens ordförande den 7 maj 2010 i mål T‑410/09 R, Almamet mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 32, 57 och 61).
20 Med anledning av att sökanden i förevarande fall har gjort gällande att denne riskerar att lida en ekonomisk skada, erinrar tribunalens ordförande om att en skada av sådan art enligt fast rättspraxis inte kan anses vara irreparabel, eller ens svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom ekonomisk ersättning för skadan kan utgå vid ett senare tillfälle. I ett sådant fall är en interimistisk åtgärd befogad om det framgår att sökanden i avsaknad av denna åtgärd skulle befinna sig i en situation som skulle kunna äventyra sökandens finansiella livskraft innan den dom har avkunnats genom vilken huvudsaken avgörs eller om det framgår att sökandens marknadsandelar, med hänsyn till bland annat företagets storlek, skulle oåterkalleligen och väsentligen förändras (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 28 april 2009 i mål T‑95/09 R, United Phosphorus mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 33–35 och där angiven rättspraxis).
21 Det följer av detta att sökanden – för att visa att den påstådda ekonomiska skadan är av allvarlig och irreparabel art genom att ge en tillförlitlig helhetsbild av sin ekonomiska och finansiella situation – är skyldig att till domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder lämna alla uppgifter som behövs för att denne ska kunna bedöma situationen och därvid särskilt företagets ekonomiska och finansiella ställning. Denna bild ska förmedlas i ansökan om interimistiska åtgärder. En sådan ansökan ska nämligen vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt yttrande och att rätten kan pröva ansökan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. De väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som ansökan grundas på ska framgå på ett konsekvent och begripligt sätt av innehållet i själva ansökan (beslut meddelat av domstolens ordförande den 30 april 2010 i mål C 113/09 P(R), Ziegler mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 13, och beslut meddelat av tribunalens ordförande den 31 augusti 2010 i mål T‑299/10 R, Babcock Noell mot Entreprise commune Fusion for Energy, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 17). De uppgifter som ger en sådan tillförlitlig helhetsbild ska dessutom stödjas av detaljerade handlingar som bestyrkts av en från sökanden fristående expert, vilket möjliggör en bedömning av uppgifternas sanningshalt (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 15 januari 2001 i mål T‑241/00 R, Le Canne mot kommissionen, REG 2001, s. II‑37, punkt 35, av den 13 oktober 2006 i mål T‑420/05 R II, Vischim mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4085, punkt 83, och beslut meddelat av tribunalens ordförande den 15 mars 2010 i mål T‑435/09 R, GL2006 Europe mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 34).
22 Det kan emellertid konstateras att förevarande ansökan om interimistiska åtgärder inte uppfyller de krav som anges i ovannämnda rättspraxis.
23 Även om ansökan om interimistiska åtgärder innehåller vissa sifferuppgifter rörande den påstådda ekonomiska skadan, har sökanden nämligen underlåtit att förklara företagets finansiella situation. Sökanden har bland annat underlåtit att ange de olika typer av resurser som sökanden förfogar över och typen och värdet av all lös och fast egendom som tillhör sökanden. Sökanden har inte heller angett summan av de av bolagets tillgångar som är föremål för de omtvistade frysningsåtgärderna, och ej heller den procentandel som denna summa utgör av sökandens totala finansiella tillgångar eller omfattningen av sökandens verksamhet på unionens marknad. Sökanden har således uppenbart underlåtit att lämna uppgifter som gör det möjligt att få en så tillförlitlig helhetsbild av sökandens situation att sökanden med framgång skulle kunna göra gällande att den lidit en allvarlig ekonomisk skada.
24 När det särskilt gäller de handlingar som bifogats ansökan om interimistiska åtgärder, rör det sig om en text daterad den 30 januari 2013 och undertecknad av sökandens generaldirektör som begränsar sig till att på två sidor räkna upp samma skador som de som nämns i ansökan om interimistiska åtgärder. Det är uppenbart att denna text inte uppfyller villkoren i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 21 ovan, eftersom texten inte ger en tillförlitlig helhetsbild av sökandens ekonomiska och finansiella situation och inte heller har bestyrkts av en från sökanden fristående expert.
25 Ändamålet med systemet för frysning av tillgångar är att förhindra att de angivna personerna och enheterna ges tillgång till ekonomiska eller finansiella resurser som de skulle kunna använda för att stödja spridningskänslig kärnteknisk verksamhet eller utvecklandet av kärnvapenbärare. För att detta förbud ska bibehålla sin ändamålsenliga verkan och de sanktioner mot Islamiska republiken Iran som unionen beslutat om ska förbli effektiva, måste man motverka att nämnda personer och enheter kringgår frysningen av sina tillgångar eller ekonomiska resurser och fortsätter sin verksamhet till stöd för Irans kärnvapenprogram. Mot bakgrund av ovanstående ger relevanta bestämmelser i unionens rättsakter, som avser frysning av tillgångar och ekonomiska resurser, behöriga nationella myndigheter rätt att i undantagsfall förordna om frigörande av vissa frysta tillgångar som, i princip, ska göra det möjligt att täcka nödvändiga kostnader och behov eller uppfylla avtalsrättsliga skyldigheter som uppkommit innan frysningen trädde i kraft (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 juni 2012 i mål C‑644/11 P(R), Qualitest FZE mot rådet, punkterna 41, 42 och 44, och av den 25 oktober 2012 i mål C‑168/12 P(R), Hassan mot rådet, punkt 39).
26 De restriktiva åtgärderna, såsom de i förevarande fall, har visserligen en betydande inverkan på rättigheterna och skyldigheterna som de angivna personerna, enheterna och organen har (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkt 375, och av den 29 april 2010 i mål C‑340/08, M m.fl., REU 2010, s. I‑3913, punkt 65). Emellertid gör de ovannämnda undantagsbestämmelserna det möjligt att säkerställa fortlevnaden för de personer, enheter och organ som berörs av nämnda åtgärder och sålunda undvika att äventyra dessas existens (se, för ett liknande resonemang, beslut i det ovannämnda målet Qualitest FZE mot rådet, punkt 43).
27 I förevarande fall är det artikel 20.3, 20.4 och 20.6 i beslut 2010/413 och artiklarna 24–26 i förordning nr 267/2012 som gör det möjligt att, i undantagsfall, säkerställa att omfattningen av den ekonomiska skada som orsakas sökanden genom frysningen av dennes tillgångar och ekonomiska resurser inte blir sådan att den hotar sökandens existens. Med hänsyn till det ovannämnda ska förevarande ansökan om uppskov med verkställigheten av de ifrågasatta rättsakterna bedömas i förhållande till tillämpningen, i sökandens fall, av nämnda undantagsförfaranden för frigörande av vissa frysta tillgångar (se, för ett liknande resonemang, beslut i det ovannämnda målet Qualitest FZE mot rådet, punkt 66, och beslut i det ovannämnda målet Hassan mot rådet, punkt 40).
28 Sökanden har emellertid inte nämnt något om möjligheten till frigörande enligt artikel 20 i beslut 2010/413 och artiklarna 24–26 i förordning nr 267/2012. Sökanden har inte uppgett huruvida den gett in någon ansökan om tillstånd att använda de frysta tillgångarna eller om den stött på svårigheter eller fått avslagsbeslut som gjorde att den inte kunde få ett sådant tillstånd från de behöriga myndigheterna i en medlemsstat.
29 Även av detta skäl kan sökanden inte anses ha styrkt att den påstådda ekonomiska skadan är av allvarlig art.
30 När det gäller frågan huruvida skadan är irreparabel erinrar tribunalens ordförande om att en ekonomisk skada, såsom den som åberopats i förevarande fall, normalt sett kan bli föremål för ersättning vid ett senare tillfälle. För det fall de ifrågasatta rättsakterna ogiltigförklaras kan sökanden nämligen erhålla ersättning genom en skadeståndstalan enligt artiklarna 268 FEUF och 340 FEUF. För att en ekonomisk skada ska anses vara i princip reparabel är det enligt fast rättspraxis tillräckligt att en sådan skadeståndstalan kan väckas. Detta gäller trots den osäkerhet som råder avseende utgången av skadeståndstalan (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 14 december 2001 i mål C‑404/01 P(R), kommissionen mot Euroalliages m.fl., REG 2001, s. I‑10367, punkterna 70–75, och i det ovannämnda målet Hassan mot rådet, punkterna 77–81).
31 Villkoret att ansökan ställer krav på skyndsamhet är således inte uppfyllt i förevarande fall.
32 Denna lösning är förenlig med den avvägning som ska ske mellan de olika intressena.
Intresseavvägningen
33 Enligt fast rättspraxis ska domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid intresseavvägningen bland annat avgöra huruvida sökandens intresse av ett förordnande om uppskov med verkställigheten väger tyngre än intresset av att den angripna rättsakten omedelbart tillämpas. Härvid ska särskilt prövas om en eventuell ogiltigförklaring av rättsakten av den domstol som dömer i saken skulle göra det möjligt att undanröja den situation som skulle uppstå på grund av rättsaktens omedelbara verkställighet och, omvänt, om uppskov med verkställigheten av rättsakten skulle utgöra hinder för dess fulla verkan för det fall talan i saken ogillas (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande den 26 juni 2003 i de förenade målen C‑182/03 R och C‑217/03 R, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2003, s. I‑6887, punkt 142, och beslut i det ovannämnda målet Babcock Noell mot Entreprise commune Fusion for Energy, punkt 64).
34 I förevarande fall torde ett uppskov med verkställigheten av de ifrågasatta rättsakterna kunna utgöra ett hinder för deras fulla verkan för det fall talan i saken ogillas och således göra det omöjligt att undanröja situationen. Ett sådant uppskov skulle nämligen göra det möjligt för sökanden att omedelbart ta ut samtliga tillgångar från de banker som är skyldiga att säkerställa frysningen och tömma sina bankkonton innan avgörandet i saken avkunnas. Det skulle således vara möjligt för sökanden att få tillgång till sina tillgångar och kringgå syftet med de restriktiva åtgärder som vidtagits mot denne – vilket är att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare. Denna situation skulle inte kunna undanröjas om tribunalen i ett senare avgörande ogillar talan i huvudsaken. Enligt fast rättspraxis får inte de begärda interimistiska åtgärderna på förhand neutralisera följderna av det avgörande i saken som senare ska meddelas (beslut i det ovannämnda målet kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., punkt 22, och beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 7 maj 2002 i mål T‑306/01 R, Aden m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2002, s. II‑2387, punkt 41).
35 Mot bakgrund av att sökanden inte har visat att det skulle uppkomma en allvarlig och irreparabel skada om ansökan om interimistiska åtgärder avslogs, framstår det däremot som om en ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna, i den mån de rör sökandena, av den domstol som dömer i saken skulle göra det möjligt att undanröja den situation som uppstått på grund av att rättsakterna går i omedelbar verkställighet.
36 Det följer vidare av domstolens rättspraxis att rättsakter såsom de som ifrågasatts i förevarande fall har karaktären av en förordning (domstolens dom i de ovannämnda förenade målen Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, punkterna 241–243, och av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet, REU 2011, s. I‑11381, punkt 45). När det gäller verkan i tiden av ogiltigförklaringen av ett allmängiltigt beslut föreskrivs i artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett avgörande av tribunalen varigenom en sådan rättsakt förklaras ogiltig ska gälla först efter utgången av tiden för överklagande eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har avslagits av domstolen (tribunalens dom av den 5 februari 2013 i mål T‑494/10, Bank Saderat Iran mot rådet, punkterna 119–124).
37 Upprätthållandet av sanktionsåtgärdernas giltighet har motiverats med nödvändigheten av att ge rådet möjligheten att rätta till de åsidosättanden som konstaterats genom att i förekommande fall vidta nya åtgärder (domen i det ovannämnda målet Bank Saderat Iran mot rådet, punkt 125). Dessutom har domstolen, vid prövningen av de ovannämnda förenade målen Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, förordnat om att de sanktionsåtgärder som den ogiltigförklarade skulle fortsätta att gälla i tre månader, med hänvisning till att en ogiltigförklaring med omedelbar verkan skulle kunna allvarligt och oåterkalleligt påverka åtgärdernas effektivitet, eftersom de berörda, under den tid som föregår antagandet av nya åtgärder, skulle kunna agera på ett sådant sätt att åtgärderna inte längre kan tillämpas verkningsfullt på dem (domen i de ovannämnda förenade målen Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, punkterna 373 och 376).
38 Det ovannämnda synsättet, som utvecklats avseende förordningar, har systematiskt tillämpats även på beslut som föreskriver frysning av tillgångar och ekonomiska resurser. Denna tillämpning har skett enligt artikel 264 andra stycket FEUF, som ger tribunalen rätt att ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade akten som ska betraktas som bestående. När det gäller beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2011/783, fastställde tribunalen, i domen i det ovannämnda målet Bank Saderat Iran mot rådet (punkt 126 och där angiven rättspraxis), att den omständigheten att ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 fick rättsverkningar ett annat datum än ogiltigförklaringen av beslut 2010/413 var ägnad att allvarligt påverka rättssäkerheten, eftersom dessa två rättsakter föreskrev identiska åtgärder mot Bank Saderat Iran. Tribunalen förordnade därför om att verkningarna av beslut 2010/413 skulle bestå gentemot Bank Saderat Iran fram till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 fick rättsverkningar.
39 Om tribunalen i målet rörande huvudsaken resonerar på samma sätt som i domen i det ovannämnda målet Bank Saderat Iran mot rådet vid avgörandet av förevarande mål i sak, skulle följaktligen inte ens en ogiltigförklaring av de ifrågasatta rättsakterna innebära att sökanden stryks från rättsakterna. De åtgärder för frysning av tillgångar som vidtagits gentemot sökanden skulle i stället fortsätta att gälla efter det att domen om ogiltigförklaring meddelats. Även om rättsverkningarna i tiden av en ogiltigförklaring av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2011/783, inte skulle anpassas efter rättsverkningarna i tiden av en ogiltigförklaring av förordning nr 267/2012, skulle i vart fall de åtgärder för frysning av tillgångar som vidtagits gentemot sökanden enligt förordningen fortsätta att gälla, enligt artikel 60 andra stycket i domstolens stadga, efter det att domen om ogiltigförklaring meddelats. Detta innebär att sökanden i vilket fall som helst inte omedelbart kommer att strykas från rättsakterna till följd av en dom om ogiltigförklaring.
40 Det interimistiska förfarandet är underordnat det huvudförfarande som det hör till och avser endast att säkerställa att det kommande avgörandet i sak får full verkan (se beslut meddelat av tribunalens ordförande den 16 november 2012 i mål T‑345/12 R, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Samtliga interimistiska åtgärder som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder förordnat om upphör, enligt artikel 107.3 i rättegångsreglerna, när den slutliga domen avkunnas. Av detta följer att sökandens intresse av att interimistiskt beviljas frigörande av sina tillgångar och ekonomiska resurser utgör ett intresse av att beviljas något som sökanden inte ens kan beviljas genom en dom om ogiltigförklaring. En sådan dom skulle nämligen inte få de praktiska följder som sökanden önskar – det vill säga att sökanden stryks från förteckningen över personer vilkas tillgångar och ekonomiska resurser är frysta – förrän vid ett datum som infaller efter avkunnandet av domen. Vid det sistnämnda datumet kommer domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i första instans att ha förlorat all sin tidsmässiga behörighet (ratione temporis), och i vart fall kommer sökanden att kunna kvarstå i förteckningen på grund av en ny restriktiv åtgärd som ersätter de ogiltigförklarade åtgärderna inom fristen enligt artikel 60 andra stycket i domstolens stadga. Under dessa förhållanden är sökandens intresse av att genom en interimistisk åtgärd beviljas ett tillfälligt frigörande av sina tillgångar och ekonomiska resurser inte av sådan art att det ska skyddas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder.
41 Av det ovan anförda följer att intresseavvägningen i förevarande fall inte utfaller till sökandens fördel.
42 Följaktligen ska ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Det saknas därvid anledning att uttala sig om huruvida ansökan vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris).
43 När det gäller tvister rörande åtgärder för frysning av tillgångar och ekonomiska resurser, framstår det således som om det mest lämpliga förfarandet för att säkerställa ett snabbt domstolsskydd är förfarandet med skyndsam handläggning enligt artikel 76a i rättegångsreglerna. Sökanden borde ha begärt sådan handläggning genom särskild handling när ansökan i målet rörande huvudsaken ingavs.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
följande:
1) Ansökan om interimistiska åtgärder avslås.
2) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Luxemburg den 11 mars 2013
Justitiesekreterare | | Ordförande |