TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 6 september 2013(*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Frist för justering av yrkandena – Upptagande till sakprövning – Motiveringsskyldighet – Uppenbart oriktig bedömning”
I mål T‑110/12,
Iranian Offshore Engineering & Construction Co., Teheran (Iran), företrätt av advokaterna J. Viñals Camallonga, L. Barriola Urruticoechea och J. Iriarte Ángel,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av P. Plaza García, V. Piessevaux och G. Ramos Ruano, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av dels rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, s.71), dels rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, s.11) samt rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s.1), i den del dessa rättsakter rör sökanden,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude (referent),
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 mars 2013,
följande
Dom (1)
[utelämnas]
Förfarandet och parternas yrkanden
8 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 februari 2012.
9 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 1 februari 2013 framställde sökanden interimistiskt en begäran om uppskov med verkställigheten av de angripna rättsakterna såvitt de avser sökanden fram till dess att tribunalen meddelar dom i målet. Den 11 mars 2013 avslog tribunalens ordförande denna begäran (beslut av den 11 mars 2013 i mål T‑110/12 R, Iranian Offshore Engineering & Construction mot rådet).
10 Såsom en åtgärd för processledning förelade tribunalen rådet att skriftligen besvara vissa frågor. Rådet efterkom detta föreläggande inom den föreskrivna fristen.
11 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara artikel 1 i beslut 2011/783 och artikel 1 i genomförandeförordning nr 1245/2011, såvitt de avser sökanden,
– ta bort sökanden från bilagorna som avses i nämnda artiklar, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
12 I sin replik som inkom den 19 juli 2012 ansökte sökanden om att få justera sina yrkanden på så sätt att det yrkas ogiltigförklaring även av förordning nr 267/2012, i den del den avser sökanden.
13 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Vid förhandlingen preciserade sökanden att det andra yrkandet i själva verket sammanföll med det första. Vidare fick sökanden tribunalens tillstånd att ge in flera nya dokument, och rådet delgavs kopior av dessa dokument. Rådet framställde inte någon invändning mot att dessa dokument lades till akten. Tribunalen meddelade att beslut i frågan om dessa dokument fick läggas till akten skulle anstå till dess att dom meddelas.
Rättslig bedömning
Ansökan om justering av yrkandena
15 I sin replik har sökanden ansökt om att få justera sina ursprungliga yrkanden till att även avse ogiltigförklaring av förordning nr 267/2012, såvitt denna förordning avser sökanden. Förordningen antogs efter det att talan väckts.
16 När ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska detta enligt rättspraxis betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att justera sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det vore dessutom oskäligt om institutionen i fråga – till bemötande av den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen – kunde ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
17 För att kunna tas upp till sakprövning måste emellertid en ansökan om justering av yrkanden ges in inom den talefrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Enligt fast rättspraxis utgör nämligen reglerna om frister för väckande av talan tvingande rätt och ska tillämpas av unionsdomstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkt 101). Det ankommer således på rätten att pröva, i förekommande fall ex officio, huruvida tidsfristen har iakttagits (tribunalens beslut av den 11 januari 2012 i mål T‑301/11, Ben Ali mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 16).
18 När det gäller beräkningen av talefristens längd anges det i artikel 263 sjätte stycket FEUF att talan om ogiltigförklaring ska väckas inom två månader från den dag då den angripna rättsakten offentliggjordes eller delgavs sökanden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna. Enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna ska, när fristen för att väcka talan mot en institutions rättsakt börjar löpa från tidpunkten för rättsaktens offentliggörande, fristen räknas från slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist dessutom förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall.
19 Enligt rättspraxis följer det av principen om effektivt domstolsskydd att de unionsmyndigheter som antar personliga restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet ska meddela de skäl som ligger till grund för åtgärderna, antingen när åtgärderna antas, eller åtminstone snarast möjligt efter det att de antagits, så att dessa personer eller enheter bereds möjlighet att utöva sin rätt till rättsmedel (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet, REU 2011, s. I‑11381, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
20 Denna princip har för övrigt konkretiserats i artikel 24.3 i beslut 2010/413, i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 och i artikel 46.3 i förordning nr 267/2012. Däri föreskrivs att rådet ska meddela sitt beslut till den person eller enhet som berörs, inklusive skälen till uppförandet i förteckningen, antingen direkt, om deras adress är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att denna person eller enhet ges tillfälle att inge kommentarer.
21 Talefristen beträffande en rättsakt om restriktiva åtgärder mot en person eller enhet börjar således endast att löpa antingen från och med den dag då den berörde personligen meddelas rättsakten om dennes adress är känd, eller från och med den dag då ett meddelande publiceras i Europeiska unionens officiella tidning om adressen är okänd. Fristen för att ansöka om utvidgning av yrkanden och grunder till att även avse en rättsakt som upphäver och ersätter den angripna rättsakten och som bibehåller de restriktiva åtgärderna börjar likaledes endast att löpa antingen från och med den dag då den berörde personligen meddelas denna nya rättsakt om dennes adress är känd, eller från och med den dag då ett meddelande publiceras i officiella tidningen om det visar sig omöjligt att meddela den berörde personligen.
22 Sökanden har i förevarande mål gjort gällande att förordning nr 267/2012 inte delgavs sökanden omedelbart efter det att förordningen antogs den 23 mars 2012. Detta har inte bestritts av rådet. Vid förhandlingen uppgav rådet emellertid – utan att detta bestritts av sökanden – att sökanden delgavs förordning nr 267/2012 den 11 december 2012. Detta var i samband med att rådet hade beslutat att bibehålla sökanden i förteckningen över personer och enheter som är föremål för restriktiva åtgärder, efter det att en översyn av förteckningen gjorts i enlighet med artikel 46.6 i förordningen.
23 Den i artikel 263 sjätte stycket FEUF föreskrivna tvåmånadersfristen mot det nya beslutet att bibehålla sökanden i bilaga IX till förordning nr 267/2012 började således löpa den 12 december 2012. Med tillämpning av artikel 102.2 i rättegångsreglerna gick denna frist ut den 21 februari 2013.
24 Sökanden fick emellertid kännedom om förordning nr 267/2012 innan förordningen delgavs densamme, och sökanden ansökte om att få justera sina yrkanden redan den 19 juli 2012. Mot denna bakgrund kan denna ansökan inte anses ha getts in för sent.
25 Vid förhandlingen yrkade rådet emellertid att tribunalen skulle avvisa ansökan eftersom sökanden därvid åberopade en ny rättslig grund, nämligen att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av omständigheterna. Enligt rådet innebar denna nya rättsliga grund att saken och den rättsliga ramen i målet förändrades, såsom dessa angetts i ansökan.
26 I och med att ansökan om justering av yrkandena har getts in inom fristen så ska den inte avvisas, även om den rättsliga grunden om uppenbart felaktig bedömning är ny, såsom gjorts gällande av rådet.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran ogiltigförklaras i den mån Iranian Offshore Engineering & Construction Co. tas upp i bilaga II till beslut 2010/413/Gusp.
2) Rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran ogiltigförklaras i den mån Iranian Offshore Engineering & Construction Co. tas upp i bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007.
3) Bilaga IX till rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 ogiltigförklaras i den mån den avser Iranian Offshore Engineering & Construction Co.
4) Rättsverkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2011/783, bibehålls vad gäller Iranian Offshore Engineering & Construction Co., från dess ikraftträdande den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning fram till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 267/2012 får verkan.
5) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta de rättegångskostnader som åsamkats Iranian Offshore Engineering & Construction Co. såväl i samband med detta förfarande som i samband med det interimistiska förfarandet.
Pelikánová | Jürimäe | Van der Woude |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 september 2013.
Underskrifter