DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 14 september 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Avtal om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Island och Konungariket Norge, å andra sidan – Artikel 1.3 – Grundläggande rättigheter – En medlemsstats vägran att verkställa en arresteringsorder utfärdad av Konungariket Norge – Utfärdande av en ny arresteringsorder av Konungariket Norge mot samma person för samma gärning – En annan medlemsstats prövning – Beaktande av vägran att verkställa den första arresteringsordern”
I mål C‑71/21
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 4 februari 2021, som inkom till domstolen den 4 februari 2021, i ett mål om verkställighet av en arresteringsorder som utfärdats mot
KT,
ytterligare deltagare i rättegången:
Sofiyska gradska prokuratura,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P.G. Xuereb, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen (referent) och domaren T. von Danwitz,
generaladvokat: G. Pitruzzella,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Irland, genom M. Browne, A. Joyce och J. Quaney, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Gráinne, BL,
– Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom J. Schmoll, C. Leeb och A. Posch, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6 FEU, artiklarna 21.1 och 67.1 FEUF, artiklarna 6 och 45.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 1.2 och 1.3 i avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 292, 2006, s. 2), godkänt på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2014/835/EU av den 27 november 2014 om ingående av avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge (EUT L 343, 2014, s. 1), vilket trädde i kraft den 1 november 2019 (nedan kallat avtalet om förfarande för överlämnande), samt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).
2 Begäran har framställts i ett förfarande som rör verkställighet i Bulgarien av en arresteringsorder som utfärdats av den regionala åklagarmyndigheten i Hordaland (Norge) mot KT.
Tillämpliga bestämmelser
Avtalet om förfarande för överlämnande
3 I ingressen till avtalet om förfarande för överlämnande anges följande:
”Europeiska unionen
å ena sidan, och
Republiken Island
och
Konungariket Norge
å andra sidan,
nedan kallade ’de avtalsslutande parterna’,
som önskar förbättra det straffrättsliga samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater och [Republiken] Island och [Konungariket] Norge, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om skydd av individens frihet,
som anser att de nuvarande förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna kräver ett nära samarbete i kampen mot brottslighet,
som uttrycker sitt ömsesidiga förtroende för varandras rättssystems uppbyggnad och funktion och för alla avtalsslutande parters förmåga att garantera en opartisk rättegång,
som beaktar att [Republiken] Island och [Konungariket] Norge har uttryckt en önskan att med Europeiska unionens medlemsstater ingå ett avtal som effektiviserar förfaringssättet för utlämning av misstänkta och dömda personer och att med medlemsstaterna tillämpa ett överlämnandeförfarande,
…”
4 Artikel 1.1–1.3 i avtalet har följande lydelse:
”1. De avtalsslutande parterna åtar sig att i enlighet med bestämmelserna i detta avtal förbättra överlämnandet av personer för lagföring eller verkställighet av en dom mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Konungariket Norge och Republiken Island, och som miniminormer beakta bestämmelserna i konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater.
2. De avtalsslutande parterna åtar sig att i enlighet med bestämmelserna i detta avtal se till att systemet för utlämning mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Konungariket Norge och Republiken Island, skall grunda sig på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder enligt villkoren i detta avtal.
3. Detta avtal skall inte påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i [Europakonventionen] eller, i fråga om en rättslig myndighet i en medlemsstat, principerna i artikel 6 [FEU].”
5 Enligt artikel 2.5 i nämnda avtal avses med arresteringsorder
”ett rättsligt avgörande utfärdat av en stat med syftet att en annan stat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.”
6 I artiklarna 4–8 i samma avtal anges grunderna för att vägra verkställighet av arresteringsordern samt de villkor som får föreskrivas för verkställighet av en arresteringsorder.
7 I artikel 4 led 2 i avtalet om förfarande för överlämnande anges följande:
”Staterna skall införa en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att vägra att verkställa en arresteringsorder i följande fall:
…
2) Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en stat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den stat där domen meddelades.
…”
8 Artikel 34.1 i avtalet har följande lydelse:
”Bestämmelserna i detta avtal skall, utan att detta påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan stater och tredjeländer, från och med dess ikraftträdande ersätta motsvarande [bestämmelser] om utlämning i förbindelserna mellan [Konungariket] Norge och [Republiken] Island, å ena sidan, och medlemsstaterna, å andra sidan[, i följande konventioner]:
a) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober 1975, det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17 mars 1978 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning, ändrad genom 2003 års protokoll så snart som detta träder i kraft.
…”
Rambeslut 2002/584/RIF
9 Artikel 1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), har följande lydelse:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”
10 I artiklarna 3–5 i rambeslut 2002/584 anges grunderna för att vägra verkställighet av arresteringsordern samt de villkor som får föreskrivas för verkställighet av en arresteringsorder.
11 I artikel 3 led 2 i rambeslutet anges följande:
”Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:
…
2) Om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.
…”
12 Artikel 31.1 i nämnda rambeslut lyder enligt följande:
”Bestämmelserna i detta rambeslut skall, utan att detta påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemsstater och tredje länder, den 1 januari 2004 ersätta motsvarande [bestämmelser] om utlämning i förbindelserna mellan medlemsstaterna[, i följande konventioner]:
a) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, tilläggsprotokollet till denna av den 15 oktober 1975, det andra tilläggsprotokollet till denna av den 17 mars 1978 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning,
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
13 KT, som är bosatt i Bulgarien med sina barn, är föremål för ett straffrättsligt förfarande i Norge för en gärning som har begåtts på norskt territorium och som av den myndighet som leder förfarandet har beskrivits som bedrägeri som har skadat det norska socialförsäkringssystemet.
14 Inom ramen för detta straffrättsliga förfarande utfärdade den behöriga norska myndigheten den 26 juli 2018 en arresteringsorder mot KT. Denna spreds via Schengens informationssystem (SIS).
15 Den 25 november 2019 greps KT när han reste in i Polen, på grundval av den SIS-registrering som gjorts av honom i syfte att gripa honom.
16 Den 27 november 2019 utfärdade den behöriga norska myndigheten en arresteringsorder på grundval av avtalet om förfarande för överlämnande.
17 Den 15 januari 2020 vägrade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa, Polen) att verkställa denna arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i avtalet, med motiveringen att överlämnandet av KT till de norska myndigheterna skulle innebära ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen. Enligt Sąd Okręgowy w Warszawie (Regionala domstolen i Warszawa) skulle ett sådant överlämnande få till följd att KT:s barn placerades i en fosterfamilj och att bandet till fadern definitivt klipptes av. Nämnda domstol ansåg även att de norska myndigheterna kunde använda sig av andra former av straffrättsligt samarbete med Republiken Bulgarien inom ramen för det aktuella straffrättsliga förfarandet.
18 Den behöriga åklagarmyndighetens överklagande av detta beslut avskrevs av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) den 24 februari 2020.
19 Den 10 mars 2020 greps KT när han reste in i Bulgarien, på grundval av den SIS-registrering som fortfarande fanns av honom i syfte att gripa honom.
20 Den 12 mars 2020 utfärdade den regionala åklagarmyndigheten i Hordaland, Sogn og Fjordane (Norge) en ny arresteringsorder mot KT inom ramen för samma straffrättsliga förfarande och för samma gärning som den som låg till grund för arresteringsordern av den 27 november 2019.
21 Den 16 mars 2020 ansökte Sofiyska gradska prokuratura (Åklagarmyndigheten i Sofia, Bulgarien) vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), som är hänskjutande domstol i målet, om verkställighet av den arresteringsorder som utfärdats den 12 mars 2020.
22 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida det är möjligt att utfärda flera arresteringsorder mot en och samma person inom ramen för ett och samma straffrättsliga förfarande.
23 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det, med hänsyn till de likheter som kan konstateras mellan bestämmelserna i avtalet om förfarande för överlämnande och motsvarande bestämmelser i rambeslut 2002/584, kan vara tänkbart att analogt tillämpa domen av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) (C‑268/17, EU:C:2018:602), vari EU-domstolen skulle ha besvarat denna fråga jakande. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att de två arresteringsorder som är i fråga i det nationella målet, till skillnad från vad som var fallet i det mål som föranledde nyssnämnda dom, utfärdades i samma skede av det aktuella straffrättsliga förfarandet. Detta avtal innehåller inte heller någon bestämmelse som motsvarar artikel 1.2 i rambeslutet, vilken rör skyldigheten att verkställa europeiska arresteringsorder.
24 Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i vilken betydelse det har att en domstol i en medlemsstat tidigare har vägrat att verkställa en arresteringsorder utfärdad av Konungariket Norge mot en eftersökt person inom ramen för ett och samma straffrättsliga förfarande.
25 Den hänskjutande domstolen har tillagt att KT:s hälsotillstånd är bräckligt och att han vid flera tillfällen har behövt läggas in på sjukhus.
26 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är det enligt bestämmelserna i artikel 1.2 och 1.3 i [avtalet om förfarande för överlämnande] tillåtet att utfärda en ny arresteringsorder för lagföring för samma gärningar mot en person som en medlemsstat i Europeiska unionen har vägrat att överlämna på grundval av artikel 1.3 i avtalet, jämförd med artikel 6 FEU och artikel 8 i [Europakonventionen]?
2) Är det enligt bestämmelserna i artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande samt i artiklarna 21.1 och 67.1 FEUF och i artiklarna 6 och 45.1 i [stadgan] tillåtet att en medlemsstat, som har mottagit en arresteringsorder, prövar en annan medlemsstats beslut att vägra att överlämna samma person för lagföring för samma gärningar, av det skälet att den eftersökta personen har utövat sin rätt till fri rörlighet och flyttat från den stat i vilken begäran om överlämnande avslogs till den stat där verkställighet av den nya arresteringsordern har begärts?”
Förfarandet vid domstolen
27 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
28 Den 22 februari 2021 beslutade domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att det saknades anledning att bifalla denna ansökan, eftersom villkoren i artikel 107 i rättegångsreglerna inte var uppfyllda.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande ska tolkas så, att den utgör hinder mot att flera på varandra följande arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en stat som är part i avtalet efter det att en annan stat som är part i avtalet har vägrat att verkställa en första arresteringsorder avseende denna person.
30 Domstolen erinrar inledningsvis om att bestämmelserna i avtalet om förfarande för överlämnande är mycket lika motsvarande bestämmelser i rambeslut 2002/584 (dom av den 2 april 2020, Ruska Federacija, C‑897/19 PPU, EU:C:2020:262, punkt 74).
31 Det ska inledningsvis påpekas att det inte finns någon bestämmelse i detta avtal som utesluter att flera på varandra följande arresteringsorder utfärdas mot en person, även när verkställighet av en första arresteringsorder avseende denna person har vägrats.
32 Dessutom framgår det av artikel 1.1 och 1.2 i nämnda avtal, i jämförelse med dess ingress, att syftet med avtalet är att förbättra och påskynda det straffrättsliga arbetet mellan medlemsstaterna, å ena sidan, och Konungariket Norge och Republiken Island, å andra sidan, genom en mekanism för överlämnande som grundar sig på ett nära samarbete mellan dessa stater och på det ömsesidiga förtroende som dessa stater har uttryckt för varandras rättssystems struktur och funktion, samt för deras förmåga att garantera en rättvis rättegång.
33 I artikel 34.1 i avtalet om förfarande för överlämnande anges dessutom, i likhet med i artikel 31.1 i rambeslut 2002/584, att avtalet ersätter motsvarande bestämmelser i de konventioner som räknas upp däri, däribland Europeiska utlämningskonventionen, undertecknad i Paris den 13 december 1957, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, å ena sidan, och Konungariket Norge och Republiken Island, å andra sidan.
34 Det system för överlämnande som föreskrivs i nämnda avtal syftar således, i likhet med rambeslutet, genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller som misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet mellan de stater som är parter i avtalet samt till att förhindra att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än det där vederbörande påstås ha begått ett brott undgår straff.
35 Ett systematiskt förbud för den utfärdande myndigheten i en stat som är part i avtalet om förfarandet för överlämnande att utfärda en ny arresteringsorder för det fall en annan stat som är part i avtalet vägrar att verkställa en första arresteringsorder skulle undergräva effektiviteten i det system för överlämnande som införts genom nämnda avtal och medföra en risk för straffrihet för personer som försöker undgå rättvisan.
36 Ett sådant utfärdande kan således visa sig vara nödvändigt, i synnerhet efter det att de omständigheter som utgjorde hinder för en tidigare arresteringsorder inte längre föreligger eller, om beslutet att vägra verkställighet av arresteringsordern inte var förenligt med avtalet om förfarande för överlämnande, för att slutföra förfarandet för överlämnande av en eftersökt person och på så sätt främja uppnåendet av det syfte att motverka straffrihet som eftersträvas med avtalet (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141).
37 Det ska däremot påpekas att det i artikel 1.3 i nämnda avtal föreskrivs att avtalet inte ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i Europakonventionen eller, i fråga om verkställighet av en rättslig myndighet i en medlemsstat, principerna i artikel 6 FEU, vilken bland annat avser de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan.
38 Härav följer att risken för en kränkning av de grundläggande rättigheter som anges i stadgan kan ge den verkställande rättsliga myndigheten rätt att med stöd av artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande undantagsvis och efter en lämplig prövning avstå från att verkställa en arresteringsorder (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 72).
39 Således är det inte förenligt med principerna om ömsesidigt förtroende och lojalt samarbete i kampen mot brottslighet, vilka det erinrats om i punkt 32 ovan, att utfärda en arresteringsorder vars verkställighet skulle leda till ett åsidosättande av stadgan och som, under de förutsättningar som nämnts i föregående punkt, ska vägras av den verkställande rättsliga myndigheten (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 142).
40 En utfärdande rättslig myndighet får således inte, i avsaknad av ändrade omständigheter, utfärda en ny arresteringsorder mot en person efter det att en verkställande rättslig myndighet har vägrat att efterkomma en tidigare arresteringsorder som utfärdats mot denna person i enlighet med sin skyldighet enligt artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 143).
41 Eftersom utfärdandet av en arresteringsorder kan få till följd att den person som ordern avser grips och därmed kan inskränka vederbörandes personliga frihet, ankommer det dessutom på den rättsliga myndighet som överväger att utfärda en arresteringsorder att pröva huruvida utfärdandet av en sådan order är proportionerligt med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 144).
42 Vid en sådan prövning ankommer det på den rättsliga myndigheten att bland annat beakta arten och svårhetsgraden av det brott för vilket den eftersökta personen lagförs, följderna för denna person av den eller de arresteringsorder som tidigare utfärdats mot vederbörande och utsikterna till verkställighet av en eventuell ny arresteringsorder (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 145).
43 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att flera på varandra följande arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en stat som är part i avtalet efter det att en annan stat som är part i avtalet har vägrat att verkställa en första arresteringsorder avseende denna person, under förutsättning att verkställigheten av en ny arresteringsorder inte skulle leda till ett åsidosättande av nämnda bestämmelse och att det är proportionerligt att utfärda en sådan arresteringsorder.
Den andra frågan
44 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida avtalet om förfarande för överlämnande, artiklarna 21.1 och 67.1 FEUF samt artiklarna 6 och 45.1 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder mot att en medlemsstat vägrar att verkställa en arresteringsorder enbart på den grunden att en annan medlemsstat har vägrat att verkställa en första arresteringsorder som utfärdats av Republiken Island eller Konungariket Norge mot samma person och för samma gärningar.
45 Domstolen erinrar i detta avseende om att avtalet om förfarande för överlämnande visserligen inte innehåller någon bestämmelse som motsvarar artikel 1.2 i rambeslut 2002/584, vilken rör skyldigheten att verkställa europeiska arresteringsorder.
46 Såsom det har påpekats i punkterna 32–34 ovan syftar det system för överlämnande som föreskrivs i detta avtal dock, i likhet med nämnda rambeslut och genom inrättandet av ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller som misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet mellan, å ena sidan, medlemsstaterna och, å andra sidan, Republiken Island och Konungariket Norge samt till att förhindra att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än det där vederbörande påstås ha begått ett brott undgår straff.
47 Dessutom är avtalet strukturerat på samma sätt som nämnda rambeslut och innehåller i artiklarna 4–8 en uppräkning av skälen till att inte verkställa en arresteringsorder och de villkor som får uppställas för verkställighet av en arresteringsorder, i likhet med vad som föreskrivs i artiklarna 3–5 i rambeslutet.
48 Härav följer att trots att avtalet om förfarande för överlämnande inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om detta, är de stater som är parter i detta avtal i princip skyldiga att verkställa en arresteringsorder som har utfärdats av en annan stat som är part i avtalet. De kan vägra att verkställa en sådan order endast av skäl som anges i avtalet.
49 Såsom det har erinrats om i punkt 38 ovan kan förekomsten av en risk för åsidosättande av de grundläggande rättigheter som slås fast i stadgan ge den verkställande rättsliga myndigheten rätt att, i undantagsfall och efter en lämplig prövning, avstå från att verkställa en arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande.
50 Det framgår av domstolens praxis att denna bestämmelse ska beaktas även i ett fall där det finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen, om denne överlämnas till den utfärdande staten, löper risk för en avsevärt minskad förväntad livslängd eller en snabb, betydande och oåterkallelig försämring av sitt hälsotillstånd (se, analogt, dom av den 18 april 2023, E.D. L. (skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkterna 42, 50 och 52).
51 Däremot föreskrivs det inte i någon bestämmelse i avtalet om förfarande för överlämnande en möjlighet att vägra verkställighet av en arresteringsorder när verkställighet av en första arresteringsorder avseende samma person och samma gärning har vägrats av en stat som är part i avtalet.
52 Det ska således konstateras att en verkställande myndighets beslut att vägra att verkställa en arresteringsorder inte kan likställas med en ”lagakraftägande dom” i den mening som avses i artikel 4 led 2 i avtalet, vilken i sig kan utgöra hinder mot att ett straffrättsligt förfarande avseende samma gärningar inleds mot personen i fråga i den utfärdande staten eller i någon annan stat.
53 Det ska påpekas att en eftersökt persons ansvar för samma gärningar anses ha prövats genom en lagakraftägande dom i den mening som avses i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584, vilken i huvudsak motsvarar artikel 4 led 2 i nämnda avtal, när det efter ett avslutat straffrättsligt förfarande inte längre finns någon möjlighet att väcka åtal eller de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat har meddelat ett avgörande genom vilket den tilltalade slutgiltigt frikänns för de gärningar som lagts vederbörande till last (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 45).
54 Prövningen av en begäran om överlämnande innebär emellertid inte att den verkställande staten inleder ett straffrättsligt förfarande mot den person som begärs överlämnad och innefattar inte någon bedömning i sak av ärendet.
55 Mot bakgrund härav kan följande konstateras. Förekomsten av ett beslut av den verkställande myndigheten i en medlemsstat att vägra verkställighet av en arresteringsorder som utfärdats av Republiken Island eller Konungariket Norge med stöd av artikel 1.3 i avtalet om förfarande för överlämnande bör visserligen leda till vaksamhet hos den verkställande myndigheten i en annan medlemsstat som har mottagit en ny arresteringsorder som har utfärdats av denna stat mot samma person och för samma gärningar. Förekomsten av ett sådant beslut kan emellertid inte befria den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten från dess skyldighet att pröva begäran om överlämnande och fatta ett beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas.
56 Artiklarna 21.1 och artikel 67.1 FEUF samt artiklarna 6 och artikel 45.1 i stadgan föranleder inte någon annan bedömning.
57 Det framgår nämligen av artikel 2.5 i avtalet om förfarande för överlämnande att begreppet arresteringsorder, i den mening som avses i avtalet, definieras som ett rättsligt avgörande utfärdat av en stat som är part i avtalet i syfte att en annan stat som är part i avtalet ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
58 Av detta följer att syftet med den mekanism för överlämnande som föreskrivs i avtalet om förfarande för överlämnande är att göra det möjligt att gripa och överlämna en eftersökt person för att denne inte ska gå ostraffad för det begångna brottet och att personen ska åtalas eller avtjäna ett fängelsestraff som vederbörande har ådömts (se, analogt, dom av den 30 juni 2022, Spetsializirana prokuratura (Information om det nationella beslutet om gripande), C‑105/21, EU:C:2022:511, punkt 74).
59 Gripandet av den person som begärs överlämnad genom utfärdandet av en arresteringsorder utgör således en integrerad del av det system för överlämnande som föreskrivs i avtalet.
60 Även om ett sådant gripande utgör en inskränkning av den eftersökta personens rätt till fri rörlighet och till frihet och säkerhet, ska det i princip anses vara motiverat av det legitima syftet att undvika att denna person undgår straff, vilket är ett mål som ingår i det sammanhang som avser det område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, inom vilket den fria rörligheten för personer garanteras, som föreskrivs i artikel 3.2 FEU (se, analogt, dom av den 12 maj 2021, Bundesrepublik Deutschland (Rött meddelande från Interpol), C‑505/19, EU:C:2021:376, punkt 86).
61 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Avtalet om förfarande för överlämnande ska tolkas så, att det utgör hinder mot att en medlemsstat vägrar att verkställa en arresteringsorder enbart på den grunden att en annan medlemsstat har vägrat att verkställa en första arresteringsorder som utfärdats av Republiken Island eller Konungariket Norge mot samma person och för samma gärningar.
Rättegångskostnader
62 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Artikel 1.3 i avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge, godkänt på Europeiska unionens vägnar genom rådets beslut 2014/835/EU av den 27 november 2014 om ingående av avtal mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och Republiken Island och Konungariket Norge, å andra sidan, om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder mot att flera på varandra följande arresteringsorder utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en stat som är part i avtalet efter det att en annan stat som är part i avtalet har vägrat att verkställa en första arresteringsorder avseende denna person, under förutsättning att verkställigheten av en ny arresteringsorder inte skulle leda till ett åsidosättande av nämnda bestämmelse och att det är proportionerligt att utfärda en sådan arresteringsorder.
2) Avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om förfarande för överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge, godkänt på Europeiska unionens vägnar genom beslut 2014/835,
ska tolkas så,
att det utgör hinder mot att en medlemsstat vägrar att verkställa en arresteringsorder enbart på den grunden att en annan medlemsstat har vägrat att verkställa en första arresteringsorder som utfärdats av Republiken Island eller Konungariket Norge mot samma person och för samma gärningar.
Underskrifter