DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 14 september 2023 (*)
”Överklagande – Statligt stöd – Luftfartssektorn – Driftstöd som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat flygplatsen Frankfurt-Hahn – Artikel 108 FEUF – Beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet – Talan om ogiltigförklaring – Ställning som ’berörd part’ – Skydd för processuella rättigheter”
I mål C‑466/21 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilket ingavs den 29 juli 2021,
Land Rheinland-Pfalz, företrädd av R. van der Hout och C. Wagner, Rechtsanwälte,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Deutsche Lufthansa AG, Köln (Tyskland), företrätt av A. Martin-Ehlers, Rechtsanwalt,
sökande i första instans,
Europeiska kommissionen, företrädd av C. Georgieva och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
Förbundsrepubliken Tyskland,
intervenient i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna L.S. Rossi, J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 november 2022,
och efter att den 9 mars 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Genom sitt överklagande har Land Rheinland-Pfalz (delstaten Rheinland-Pfalz, Tyskland) (nedan kallad delstaten) yrkat att den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 19 maj 2021, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑218/18, EU:T:2021:282) (nedan kallad den överklagade domen) ska upphävas. Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut C(2017) 5289 final av den 31 juli 2017 om statligt stöd SA.47969 (2017/N), som Tyskland har genomfört, avseende driftstöd till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn (nedan kallat det omtvistade beslutet).
2 Även Europeiska kommissionen har, i sitt anslutningsöverklagande, yrkat att den överklagade domen ska upphävas.
3 Deutsche Lufthansa AG (nedan kallat DLH) har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska upphäva nämnda dom i den del tribunalen underkände den andra anmärkningen i den första delen av den enda grund som bolaget hade åberopat till stöd för sin talan i första instans.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EU) 2015/1589
4 I artikel 1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) föreskrivs följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
h) berörd part: en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer.”
5 I artikel 4 i denna förordning föreskrivs följande:
”…
3. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd, i den mån den omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget, inte föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den inre marknaden, ska den besluta att åtgärden är förenlig med den inre marknaden (nedan kallat beslut om att inte göra invändningar). I beslutet ska närmare anges vilket undantag i EUF-fördraget som har tillämpats.
4. Om kommissionen efter en preliminär granskning finner att en anmäld åtgärd föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den inre marknaden, ska den besluta att inleda ett förfarande enligt artikel 108.2 i EUF-fördraget (nedan kallat beslut om att inleda formellt granskningsförfarande).
…”
Förordning (EU) nr 651/2014
6 I artikel 56a i kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 [FEUF] (EUT L 187, 2014, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) 2017/1084 av den 14 juni 2017 (EUT L 156, 2017, s. 1) (nedan kallad förordning 651/2014), föreskrivs följande:
”1. Investeringsstöd till en flygplats ska anses vara förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 i fördraget och ska undantas från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i fördraget, om villkoren i punkterna 3–14 i denna artikel och i kapitel I är uppfyllda.
2. Driftstöd till en flygplats ska anses vara förenligt med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 i fördraget och ska undantas från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i fördraget, om villkoren i punkterna 3, 4, 10 och 15–18 i denna artikel samt i kapitel I är uppfyllda.
…
6. Investeringsstöd får inte beviljas en flygplats som är belägen inom 100 kilometer eller 60 minuters restid med bil, buss, tåg eller höghastighetståg från en befintlig flygplats från vilken det bedrivs regelbunden lufttrafik, i den mening som avses i artikel 2.16 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 2008, s. 3)].
7. Punkterna 5 och 6 ska inte tillämpas på flygplatser med en genomsnittlig årlig passagerarvolym på högst 200 000 passagerare under de två räkenskapsår som föregår det år då stödet faktiskt beviljas, om investeringsstödet inte förväntas leda till att den genomsnittliga årliga passagerarvolymen vid flygplatsen ökar till mer än 200 000 passagerare inom två räkenskapsår efter beviljandet av stödet. Investeringsstöd som beviljas sådana flygplatser ska vara förenligt med antingen punkt 11 eller punkterna 13 och 14.
8. Punkt 6 ska inte tillämpas om investeringsstödet beviljas en flygplats som är belägen inom 100 kilometer från befintliga flygplatser från vilka det bedrivs regelbunden lufttrafik, i den mening som avses i artikel 2.16 i förordning (EG) nr 1008/2008, under förutsättning att rutten mellan var och en av dessa andra befintliga flygplatser och den flygplats som får stödet med nödvändighet medför antingen sjötransport med en total restid på minst 90 minuter eller lufttransport.
…”
Riktlinjerna för stöd till luftfart
7 I punkt 25 i riktlinjerna för statligt stöd till flygplatser och flygbolag (EUT C 99, 2014, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna för stöd till luftfart) föreskrivs följande:
”25. I dessa riktlinjer gäller följande definitioner:
…
12) upptagningsområde för en flygplats: flygplatsens geografiska marknad, vars gräns normalt ligger cirka 100 kilometer från flygplatsen eller på ett avstånd som motsvarar cirka 60 minuters resa med bil, buss, tåg eller höghastighetståg från flygplatsen. Upptagningsområdet för en viss flygplats kan dock vara annorlunda och man måste beakta varje flygplats särdrag. Upptagningsområdets storlek och form varierar från flygplats till flygplats och beror på flygplatsens olika egenskaper, däribland dess affärsmodell, belägenhet och de destinationer som betjänas.
…”
8 I punkterna 114, 115, 131 och 132 i riktlinjerna för statligt stöd till luftfart, som ingår i avsnitt 5.1.2 i riktlinjerna, med rubriken ”Driftsstöd till flygplatser”, anges följande:
”114. Ett mångfaldigande av olönsamma flygplatser bidrar emellertid inte till att ett mål av gemensamt intresse uppnås. När en flygplats är belägen i samma upptagningsområde som en annan flygplats med ledig kapacitet måste man i affärsplanen utifrån sunda passagerar- och godstrafikprognoser identifiera de sannolika effekterna på trafiken för de övriga flygplatserna inom det upptagningsområdet.
115. Följaktligen kommer kommissionen att tvivla på utsikterna att en olönsam flygplats uppnår full driftskostnadstäckning vid övergångsperiodens utgång, om en annan flygplats är belägen inom samma upptagningsområde.
…
131. Vid en bedömning av driftstödets förenlighet kommer kommissionen att beakta konkurrenssnedvridningar och effekterna på handeln. När en flygplats är belägen i samma upptagningsområde som en annan flygplats med ledig kapacitet måste man i affärsplanen utifrån sunda passagerar- och godstrafikprognoser identifiera de sannolika effekterna på trafiken för de övriga flygplatserna inom det upptagningsområdet.
132. Driftstöd till en flygplats som är belägen i samma upptagningsområde kommer att anses vara förenligt med den inre marknaden enbart om medlemsstaten visar att samtliga flygplatser inom samma upptagningsområde kommer att kunna uppnå full driftskostnadstäckning vid övergångsperiodens utgång.”
Bakgrund till tvisten
9 Den 7 april 2017 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland till kommissionen sin avsikt att, i successiva omgångar mellan år 2018 och år 2022, bevilja driftstöd till flygplatsen Frankfurt-Hahn på grund av flygplatsens underskott (nedan kallat det aktuella stödet). Den flygplatsen drivs av Flughafen Frankfurt-Hahn GmbH (nedan kallat FFHG).
10 Genom det omtvistade beslutet slog kommissionen fast att det saknades skäl att inleda det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF, eftersom det aktuella stödet visserligen utgjorde ”statligt stöd”, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, men var förenligt med den inre marknaden i enlighet med punkt 3 c i denna artikel. Kommissionen motiverade bland annat detta beslut med att det inte fanns några andra flygplatser i upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt-Hahn, som var mottagare av stödet.
11 Innan det omtvistade beslutet antogs hade kommissionen antagit två beslut angående åtgärder som Förbundsrepubliken Tyskland vidtagit till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och Ryanair. Det rör sig, för det första, om beslut (EU) 2016/788 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.32833 (11/C) (f.d. 11/NN) som Tyskland har genomfört avseende finansieringen av flygplatsen Frankfurt-Hahn under perioden 2009–2011 (EUT L 134, 2016, s. 1), med avseende på vilket tribunalen har ogillat en talan om ogiltigförklaring genom beslut av den 17 maj 2019, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑764/15, EU:T:2019:349). Det rör sig, för det andra, om beslut (EU) 2016/789 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.21121 (C‑29/08) (f.d. NN 54/07) som Tyskland har genomfört avseende finansieringen av flygplatsen Frankfurt-Hahn och de finansiella förbindelserna mellan flygplatsen och Ryanair (EUT L 134, 2016, s. 46), med avseende på vilket tribunalen har ogillat en talan om ogiltigförklaring genom dom av den 12 april 2019, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑492/15, EU:T:2019:252). Överklagandena av dessa två avgöranden från tribunalen ogillades av domstolen genom dom av den 15 juli 2021, Deutsche Lufthansa/kommissionen (C‑453/19 P, EU:C:2021:608), och dom av den 20 januari 2022, Deutsche Lufthansa/kommissionen (C‑594/19 P, EU:C:2022:40).
12 Den 26 oktober 2018 beslutade kommissionen dessutom att inleda ett formellt granskningsförfarande på grundval av ett klagomål från DLH, registrerat under referensnummer SA.43260, avseende andra åtgärder som vidtagits till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och Ryanair. Beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 13 september 2019 (EUT C 310, 2019, s. 5) (nedan kallat Hahn IV‑beslutet).
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
13 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 mars 2018 väckte flygbolaget DLH talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.
14 Vid tribunalen åberopade DLH en enda grund, som bestod av tre delar av vilka den första avsåg att kommissionen hade underlåtit att beakta väsentliga omständigheter i det ärende som den hade att avgöra, den andra avsåg att kommissionen hade underlåtit att beakta andra stöd som redan hade beviljats flygplatsen Frankfurt-Hahn, och den tredje avsåg att kommissionen hade gjort oriktiga bedömningar.
15 I den överklagade domen slog tribunalen fast att DLH:s talan kunde tas upp till prövning. I sak fann tribunalen att kommissionen, med avseende på upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt-Hahn, inte på ett korrekt sätt hade beaktat samtliga kriterier som den var skyldig att tillämpa vid sin bedömning enligt riktlinjerna för stöd till luftfart och att den ”otillräckliga och ofullständiga” granskning som följde därav därför inte hade gjort det möjligt för kommissionen att skingra allt tvivel om huruvida det aktuella stödet var förenligt med den inre marknaden. Tribunalen underkände samtliga övriga anmärkningar som DLH hade anfört, men biföll delvis DLH:s talan såvitt avsåg den tredje delen av den enda grund som DLH hade åberopat i sin talan i första instans och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet av detta skäl.
Parternas yrkanden
Yrkandena i huvudöverklagandet
16 Delstaten har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen och slutligt ogilla talan i första instans, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
17 DLH har yrkat att domstolen ska
– avvisa överklagandet eller, under alla omständigheter, ogilla det, och
– förplikta delstaten att ersätta rättegångskostnaderna.
18 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– avvisa talan i första instans eller, under alla omständigheter, ogilla den, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
Yrkandena i DLH:s anslutningsöverklagande
19 DLH har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i den del tribunalen underkände den andra anmärkningen i den första delen av klagandens enda grund, och
– förplikta delstaten att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Delstaten har yrkat att domstolen ska
– ogilla DLH:s anslutningsöverklagande,
– upphäva den överklagade domen och ”slutligt ogilla” talan i första instans, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
21 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– avvisa DLH:s anslutningsöverklagande eller, under alla omständigheter, ogilla det, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
Yrkandena i kommissionens anslutningsöverklagande
22 Kommissionen har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– avvisa talan i första instans eller, under alla omständigheter, ogilla den, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
23 DLH har yrkat att domstolen ska
– avvisa kommissionens anslutningsöverklagande eller, under alla omständigheter, ogilla det, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Delstaten har yrkat att domstolen ska
– bifalla kommissionens anslutningsöverklagande,
– upphäva den överklagade domen och ”slutligt ogilla” talan i första instans, och
– förplikta DLH att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande.
Ansökan om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen
25 Delstaten har genom ansökan, som inkom den 10 september 2021, anhållit om att domstolen ska förordna om uppskov med verkställigheten av den överklagade domen.
26 Genom beslut av den 30 november 2021, Land Rheinland-Pfalz/Deutsche Lufthansa (C‑466/21 P-R, EU:C:2021:972), avslog domstolens vice ordförande denna ansökan.
Angående begäran om att återuppta det muntliga förfarandet
27 Efter det att generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande har DLH, genom två handlingar som inkom till domstolens kansli den 6 april 2023 och den 11 juli 2023, begärt att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler.
28 Till stöd för sin begäran har DLH gjort gällande att det föreligger nya omständigheter som bolaget inte hade kännedom om när förslaget till avgörande lästes upp. Det rör sig, för det första, om den omständigheten att delstaten i det pågående förfarandet avseende en tvist mellan delstaten och DLH ingett en inlaga till Landgericht Köln (Regionala domstolen i Köln, Tyskland) angående återkrav av belopp som motsvarar de åtgärder som avses i Hahn IV-beslutet. DLH har särskilt påpekat att delstaten i denna inlaga har gjort gällande att Ryanair och DLH självt konkurrerar med varandra. DLH har, för det andra, gjort gällande att det finns en dom från Oberlandesgericht Koblenz (Regionala överdomstolen i Koblenz, Tyskland) i vilken det har slagits fast att de stöd som beviljats flygplatsen Frankfurt-Hahn utgjorde en korssubventionering till förmån för Ryanair, vilket bekräftar att DLH är direkt och personligen berört av dessa stöd.
29 Enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, genom särskilt uppsatt beslut, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång.
30 I förevarande fall framgår det emellertid inte av DLH:s yrkanden att det föreligger någon ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på det avgörande som domstolen ska meddela.
31 Under dessa omständigheter finner domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas skäl att besluta om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.
Huruvida huvudöverklagandet och kommissionens anslutningsöverklagande kan tas upp till prövning
Prövning av huruvida huvudöverklagandet kan tas upp till prövning
Parternas argument
32 DLH anser att huvudöverklagandet inte kan tas upp till prövning, för det första på grund av att den handling som delstaten har ingett som bevis för att dess företrädare har en rättegångsfullmakt är för gammal och allmänt hållen och att den inte innehåller några uppgifter om identiteten på den person som ska företrädas, även om den har undertecknats i delstatens namn. För det andra anser DLH att delstaten är direkt berörd av den överklagade domen endast på grund av dess skyldighet att återkräva de delar av det aktuella stödet som redan har beviljats FFHG och att inte längre betala ut sådana delar av stöd till FFHG i framtiden. Delstaten har emellertid vägrat att underkasta sig en sådan skyldighet. Överklagandet är således otillbörligt. För det tredje medför den överklagade domen inte någon förändring av den rättsliga situation som delstaten befinner sig i, eftersom delstaten i själva verket strävar efter att skydda intressena hos FFHG, dess nya aktieägare och Ryanair. För det fjärde har delstaten inte något berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom ett upphävande av den överklagade domen inte skulle medföra någon fördel för delstaten.
33 I sin duplik och vid förhandlingen vid domstolen har DLH slutligen gjort gällande dels att överklagandet bortser från rättskraften hos tribunalens beslut av den 17 maj 2019, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑764/15, ej publicerat, EU:T:2019:349), dels att delstaten inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom den ekonomiska situation som FFHG nu befinner sig i inte längre gör det möjligt för FFHG att erhålla utbetalning av återstoden av det aktuella stödet.
34 Delstaten och kommissionen har gjort gällande att DLH:s argument ska underkännas.
Domstolens bedömning
35 För det första, vad gäller det argument som DLH har anfört i sin duplik och vid förhandlingen vid domstolen, enligt vilket överklagandet inte kan tas upp till prövning på grund av att det syftar till att ifrågasätta rättskraften hos beslutet av den 14 december 2017, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑764/15, EU:T:2017:933), erinrar domstolen om att enligt artikel 127 i domstolens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.
36 Eftersom argumentet avseende rättskraften hos beslutet av den 14 december 2017, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑764/15, EU:T:2017:933), inte har åberopats av DLH i dess svarsskrivelse med anledning av överklagandet och eftersom detta argument inte grundar sig på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet, finner domstolen att detta argument har anförts för sent och att det följaktligen inte kan tas upp till prövning.
37 För det andra framgår det av artikel 56 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att andra intervenienter än medlemsstaterna och Europeiska unionens institutioner får överklaga ett beslut av tribunalen om beslutet berör dem direkt.
38 I förevarande fall har delstaten, som intervenerat vid tribunalen, visat att den överklagade domen berör delstaten direkt.
39 Såsom delstaten har påpekat i sitt överklagande får denna dom nämligen till följd dels att delstaten tvingas att återkräva de delar av det aktuella stödet som redan har tilldelats FFHG, dels att delstaten förbjuds att i framtiden betala ut nya delar av stödet.
40 Denna bedömning påverkas inte av DLH:s argument, som framfördes vid förhandlingen vid domstolen, att FFHG, med hänsyn till det insolvensförfarande som det nu är föremål för, under alla omständigheter inte längre skulle kunna få de återstående delarna av det aktuella stödet utbetalt till sig. Även om det antas att så är fallet, är delstaten enligt den överklagade domen ändå fortfarande skyldig att återkräva de delar av det aktuella stödet som delstaten redan har betalat ut till FFHG.
41 Den omständigheten att delstaten inte har vidtagit samtliga åtgärder som ålagts genom den överklagade domen, även om den skulle anses styrkt, påverkar inte heller de konstateranden som gjorts i punkterna 39 och 40 ovan. Dessa konstateranden räcker för att visa att delstaten är direkt berörd av den överklagade domen och att delstaten således kan överklaga nämnda dom, utan att det är nödvändigt att dessutom pröva huruvida denna part har ett berättigat intresse av att få saken prövad.
42 För det tredje anges det uttryckligen i fullmakten för delstatens företrädare att denna kan företräda delstaten vid unionsdomstolarna i mål om statligt stöd. DLH har inte heller påstått, och än mindre visat, att fullmakten inte längre är giltig, trots att den utfärdades den 7 juni 2019. Nämnda fullmakt uppfyller därmed villkoren i artikel 44.1 b i domstolens rättegångsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2018, mobile.de/EUIPO, C‑418/16 P, EU:C:2018:128, punkterna 34 och 39).
43 Av detta följer att delstatens överklagande kan tas upp till prövning.
Prövning av huruvida kommissionens anslutningsöverklagande kan tas upp till prövning
Parternas argument
44 För det första har DLH gjort gällande att kommissionens anslutningsöverklagande inte kan tas upp till prövning eftersom det däri, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 177.1 b i domstolens rättegångsregler, inte anges vid vilket datum delstatens överklagande delgavs kommissionen.
45 För det andra strider kommissionens anslutningsöverklagande mot artikel 178.3 andra meningen i dessa rättegångsregler, eftersom det till stor del är identiskt med den skrivelse som kommissionen gett in som svar på huvudöverklagandet.
46 För det tredje kan anslutningsöverklagandet inte tas upp till prövning, eftersom huvudöverklagandet i sig inte kan tas upp till prövning.
47 För det fjärde utgör ingivandet av nämnda anslutningsöverklagande missbruk, eftersom kommissionen inte inledde något överträdelseförfarande mot Förbundsrepubliken Tyskland, trots att DLH hade informerat kommissionen om att varken FFHG eller delstaten, efter antagandet av Hahn IV-beslutet, hade återkrävt de ifrågavarande stöden från Ryanair för att motsvarande belopp skulle överföras till ett spärrat konto.
48 Kommissionen och delstaten har gjort gällande att DLH:s argument inte kan godtas.
Domstolens bedömning
49 För det första, vad gäller DLH:s argument att kommissionens anslutningsöverklagande inte kan tas upp till prövning eftersom inte heller delstatens överklagande kan tas upp till prövning, är det tillräckligt att konstatera att detta argument ska underkännas mot bakgrund av konstaterandena i punkterna 35–43 ovan.
50 För det andra ska det erinras om att enligt artiklarna 172 och 174 i domstolens rättegångsregler får de parter i det aktuella målet vid tribunalen som har ett intresse av att överklagandet bifalls, avvisas eller ogillas, inkomma med en svarsskrivelse, vars yrkanden avser att överklagandet helt eller delvis ska bifallas, avvisas eller ogillas. Enligt artikel 176 och artikel 178.1 och 178.3 i dessa rättegångsregler får nämnda parter även inge ett anslutningsöverklagande som ska ges in genom en separat handling, som ska vara åtskild från svarsskrivelsen och vars yrkanden avser upphävande av tribunalens avgörande helt eller delvis, på grundval av grunder och rättsliga argument som skiljer sig från de grunder och argument som åberopats i svarsskrivelsen (beslut av den 7 december 2017, Eurallumina/kommissionen, C‑323/16 P, EU:C:2017:952, punkt 30, och dom av den 3 september 2020, Vereniging tot Behoud van Natuurmonumenten in Nederland m.fl./kommissionen, C‑817/18 P, EU:C:2020:637, punkt 47).
51 Det framgår av dessa bestämmelser, jämförda med varandra, att svarsskrivelsen inte får syfta till att tribunalens avgörande ska upphävas av skäl som är åtskilda från och självständiga i förhållande till dem i överklagandet. Sådana skäl kan endast anföras inom ramen för ett anslutningsöverklagande (dom av den 3 september 2020, Vereniging tot Behoud van Natuurmonumenten in Nederland m.fl./kommissionen, C‑817/18 P, EU:C:2020:637, punkt 48). Av detta följer även att anslutningsöverklagandet i princip ska innehålla grunder och argument som är åtskilda från och självständiga i förhållande till dem som har anförts i svarsskrivelsen avseende samma parts huvudöverklagande.
52 I förevarande fall överlappar flera av de grunder som kommissionen har anfört i sitt anslutningsöverklagande delvis de argument som kommissionen anfört i sin svarsskrivelse till stöd för delstatens överklagande.
53 Det ska emellertid påpekas att kommissionen genom sitt anslutningsöverklagande själv har yrkat att den överklagade domen ska upphävas genom att åberopa grunder som delvis är självständiga och skilda från dem som anförts i huvudöverklagandet. Enligt de regler som det erinrats om i punkt 50 ovan får ett sådant yrkande och sådana grunder inte framställas och åberopas i svarsskrivelsen och det är således i enlighet med dessa regler som kommissionen har ingett ett anslutningsöverklagande. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte kritiseras för att i sitt anslutningsöverklagande ha redogjort för samtliga grunder som åberopats till stöd för yrkandet om upphävande av den överklagade domen, inbegripet de grunder som den även åberopade i sin svarsskrivelse, i stället för att dela upp redogörelsen för sina grunder mellan anslutningsöverklagandet och svarsskrivelsen, med risk för att logiken i dess resonemang undergrävs (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 december 2017, Eurallumina/kommissionen, C‑323/16 P, EU:C:2017:952, punkt 31).
54 För det tredje ska det i ett anslutningsöverklagande, enligt artikel 177.1 b i domstolens rättegångsregler, anges vid vilket datum huvudöverklagandet delgavs den part som inger anslutningsöverklagandet. DLH har emellertid påpekat att något sådant omnämnande inte förekommer i kommissionens anslutningsöverklagande i förevarande mål.
55 Även om det är riktigt att detta omnämnande inte förekommer i anslutningsöverklagandet, är det utrett att det datum då huvudöverklagandet delgavs kommissionen, nämligen den 5 augusti 2021, uttryckligen nämns i den svarsskrivelse avseende detta huvudöverklagande som kommissionen ingav och som delgavs DLH och delstaten. Det har inte heller bestritts att kommissionen inkom med sitt anslutningsöverklagande inom den föreskrivna fristen.
56 Av detta följer att den omständigheten att kommissionen i sitt anslutningsöverklagande har underlåtit att ange den uppgift som föreskrivs i artikel 177.1 b i domstolens rättegångsregler inte utgör en brist som kan leda till att detta anslutningsöverklagande ska avvisas, eftersom övriga parter har haft möjlighet att kontrollera att anslutningsöverklagandet verkligen ingetts inom två månader från delgivningen av överklagandet.
57 I motsats till vad DLH har hävdat i sin duplik i huvudöverklagandet, kan denna slutsats inte påverkas av den omständigheten att yrkandena i kommissionens svarsskrivelse i huvudöverklagandet syftar till att den överklagade domen ska upphävas och inte, såsom krävs enligt artikel 174 i domstolens rättegångsregler, till att överklagandet helt eller delvis ska bifallas, avvisas eller ogillas. En sådan brist leder nämligen endast till att kommissionens yrkande, i denna svarsskrivelse, om upphävande av den överklagade domen ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 21).
58 Även om det antas vara styrkt att delstaten inte har vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa den överklagade domen eller Hahn IV-beslutet, kan detta slutligen inte medföra att kommissionens anslutningsöverklagande – som syftar till att få den domen upphävd – ska avvisas.
59 Kommissionens anslutningsöverklagande kan därmed tas upp till prövning.
Huruvida huvudöverklagandet och kommissionens anslutningsöverklagande är välgrundade
Inledande synpunkter
60 Delstaten har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 263 fjärde stycket FEUF och bristande motivering. Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vad gäller bedömningen av upptagningsområdet för flygplatsen Frankfurt-Hahn. Den tredje grunden avser åsidosättande av principen att rätten inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ne ultra petita). Den fjärde grunden avser åsidosättande av de villkor under vilka kommissionen kan underlåta att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF. Den femte grunden avser åsidosättande av artikel 264 FEUF.
61 Kommissionen har till stöd för sitt anslutningsöverklagande åberopat sex grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 263 FEUF. Den andra grunden avser åsidosättande av bevisbördereglerna, skyldigheten att pröva parternas argument och skyldigheten att höra parterna. Den tredje grunden avser tillämpning av ett felaktigt kriterium vid prövningen av giltigheten av kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF. Den fjärde grunden avser felaktig tolkning av riktlinjerna för stöd till luftfart. Den femte grunden avser åsidosättande av bevisbördereglerna och den sjätte grunden avser åsidosättande av tribunalens rättegångsregler, felaktig prövning ex officio och missuppfattning av bevisning.
De grunder som avser att DLH saknar talerätt
Parternas argument
– Den första grunden i huvudöverklagandet
62 Delstaten har genom sin första grund kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 263 fjärde stycket FEUF och sin motiveringsskyldighet.
63 Genom den första grundens andra del anser delstaten närmare bestämt att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 62 och 86 i den överklagade domen fann att det av en helhetsbedömning av ansökan i första instans följde att DLH hade gjort gällande att dess processuella rättigheter hade åsidosatts. DLH hade i sin ansökan nämligen endast gjort gällande fel som kommissionen begått i samband med godkännandet av det aktuella stödet. Genom att endast konstatera att påståendet om ett sådant åsidosättande följde av en helhetsbedömning av nämnda ansökan åsidosatte tribunalen dessutom sin motiveringsskyldighet.
64 Kommissionen anser, för det första, att tribunalen missuppfattade innehållet i samma ansökan eller åtminstone tolkade den på ett rättsligt felaktigt sätt, eftersom den ansåg att ansökan innehöll en enda grund avseende åsidosättande av DLH:s processuella rättigheter, trots att den i själva verket innehöll flera grunder. För det andra strider tribunalens påstående i punkterna 59, 62 och 86 i den överklagade domen, enligt vilket det är tillräckligt att ett åsidosättande av processuella rättigheter påtalas i talan eller i ansökan i dess helhet, mot artikel 263 fjärde stycket FEUF.
65 DLH har genmält att bolaget i punkt 55 och följande punkter i sin ansökan i första instans uttryckligen gjorde gällande att dess processuella rättigheter hade åsidosatts, eftersom denna aspekt till och med nämndes i föremålet för talan i första instans och i de grunder som åberopats till stöd för denna, vilket framgår av punkt 14 i ansökan.
– Den andra grunden för kommissionens anslutningsöverklagande
66 Genom den andra grunden för anslutningsöverklagandet har kommissionen, med stöd av delstaten, gjort gällande att tribunalen åsidosatte bevisbördereglerna och sin skyldighet att pröva parternas argument och att höra dem.
67 Kommissionen har genom den första delen av denna andra grund gjort gällande att DLH aldrig vid tribunalen har påstått att flygplatsen Frankfurt-Hahn och flygplatsen i Frankfurt am Main konkurrerade med varandra eller att stödet till den förstnämnda flygplatsen skulle kunna ha någon som helst inverkan på den andra.
68 Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 50 i den överklagade domen, eftersom den hänvisade till ett påstående som DLH inte hade framfört vid tribunalen och vars riktighet den under alla omständigheter inte hade prövat.
69 I punkterna 52–54 i den överklagade domen slog tribunalen fast att Ryanair utövade ett konkurrenstryck på DLH som skulle minska om FFHG inte beviljades det aktuella stödet, utan att pröva den bevisning som DLH och kommissionen hade lagt fram, vilket även strider mot bevisbördereglerna.
70 DLH har genmält att bolaget i sin ansökan i första instans visade att de två berörda flygplatserna konkurrerade med varandra. En sådan konkurrenssituation grundar sig redan på den omständigheten, som nämns i punkterna 43 och 117 och följande punkter i ansökan, att upptagningsområdena för dessa flygplatser överlappar varandra. DLH har vidare, i punkt 43 i ansökan, gjort gällande att det råder konkurrens mellan nämnda flygplatser vad gäller de flygförbindelser som avgår från dem.
71 Kommissionen kan inte heller ifrågasätta tribunalens bedömning att flygplatsen i Frankfurt am Main och flygplatsen Frankfurt-Hahn konkurrerar med varandra, eftersom ett anslutningsöverklagande endast avser rättsliga grunder.
72 Alternativt har DLH visat att flygplatsen Frankfurt-Hahn utövade ett konkurrenstryck på flygplatsen i Frankfurt am Main, så till den grad att den senare gjorde det möjligt för Ryanair att öppna en bas i mars 2017.
73 I den andra delen av den andra grunden för anslutningsöverklagandet har kommissionen kritiserat tribunalen för att den i punkterna 52 och 53 i den överklagade domen fann att Ryanair och DLH är konkurrenter genom de flygningar som Ryanair erbjuder från flygplatsen Frankfurt-Hahn och de flygningar, till samma destinationer, som DLH utför från flygplatsen i Frankfurt am Main. Vid tribunalen gjorde kommissionen emellertid gällande att de flygningar som DLH trafikerade från flygplatsen i Frankfurt am Main avsåg ”premiumflygningar” och transitpassagerare, medan Ryanair trafikerade lågprisflygningar ”från punkt till punkt”. Kommissionen har även visat att den bevisning som DLH påstås ha tillhandahållit inte innehöll någon information om utvecklingen av antalet passagerare och priser och att det förelåg betydande tvivel beträffande vilka rutter DLH faktiskt trafikerade och vid vilka tidpunkter. Eftersom kommissionens argument var av stor betydelse för utgången i målet borde tribunalen ha prövat argumenten.
74 DLH har genmält att det inte finns någon skyldighet för tribunalen att beakta de argument som åberopats vid den, utan endast en skyldighet att säkerställa att rätten att yttra sig iakttas.
Domstolens bedömning
75 Eftersom det omtvistade beslutet var riktat till Förbundsrepubliken Tyskland och inte till DLH, ska det erinras om att det i artikel 263 fjärde stycket FEUF föreskrivs två fall där en fysisk eller juridisk person tillerkänns talerätt för att väcka talan mot en unionsakt som inte är riktad till denna person. För det första får en sådan talan väckas på villkor att akten berör vederbörande direkt och personligen. För det andra kan en sådan person väcka talan mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder om regleringsakten berör personen direkt (dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
76 Det ska i detta hänseende inledningsvis påpekas att tribunalen, i punkt 33 i den överklagade domen, slog fast att det omtvistade beslutet inte kunde utgöra en regleringsakt, eftersom det avsåg ett individuellt stöd. Detta konstaterande har för övrigt inte bestritts i förevarande mål om överklagande.
77 Vad därefter gäller frågan huruvida DLH är ”direkt och personligen” berört av det omtvistade beslutet, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, framgår det av domstolens fasta praxis att andra rättssubjekt än dem som ett beslut är riktat till kan göra gällande att de är personligen berörda endast om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se, bland annat, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, EU:C:1963:17, s. 223, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 51).
78 Eftersom talan i första instans avsåg ett beslut som kommissionen antagit i fråga om statligt stöd, erinrar domstolen även om att det i samband med förfarandet för granskning av statligt stöd enligt artikel 108 FEUF ska göras åtskillnad mellan, å ena sidan, den preliminära fasen för granskning av stödåtgärderna som anges i artikel 108.3 FEUF – som endast syftar till att ge kommissionen tillfälle att bilda sig en första uppfattning om huruvida den aktuella stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den inre marknaden – och å andra sidan den granskningsfas som avses i artikel 108.2 FEUF. Det är endast i samband med den sistnämnda granskningen, vilken syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få kunskap om samtliga omständigheter i ärendet, som kommissionen enligt EUF-fördraget har en skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig (se, bland annat, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 94, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 52).
79 Av detta följer, såsom tribunalen korrekt påpekade i punkt 36 i den överklagade domen, att om kommissionen, utan att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, genom ett beslut enligt artikel 108.3 FEUF, slår fast att ett stöd är förenligt med den inre marknaden, kan de personer som omfattas av sådana processrättsliga skyddsregler endast göra dem gällande om de har möjlighet att väcka talan mot detta beslut vid unionsdomstolen. Av dessa skäl ska unionsdomstolen ta upp en talan om ogiltigförklaring av ett sådant beslut, vilken väckts av en ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF, till sakprövning, om den som väckt talan gjort detta i syfte att tillvarata sina processuella rättigheter enligt den sistnämnda bestämmelsen (se, bland annat, dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/91 P, EU:C:2023:58, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
80 Domstolen erinrar om att definitionen av begreppet berörd part, såsom den följer av domstolens praxis, har kodifierats av unionslagstiftaren i artikel 1 h i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), vilken har ersatts av artikel 1 h i förordning 2015/1589. I den sistnämnda bestämmelsen definieras det motsvarande begreppet berörd part som ” en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer” (dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 58).
81 I förevarande fall är det utrett att det omtvistade beslutet antogs efter den preliminära granskningsfasen som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF och som avses i artikel 4.3 i förordning 2015/1589, och följaktligen utan att det formella granskningsförfarandet som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF och som avses i artikel 4.4 i denna förordning inleddes.
82 Tribunalen gjorde således en korrekt bedömning när den fann att DLH:s talan kunde tas upp till sakprövning under förutsättning att detta flygbolag dels hade visat att det var en ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, dels hade gjort gällande att dess processuella rättigheter hade åsidosatts.
83 Delstaten och kommissionen anser emellertid att tribunalen i punkterna 32–64 i den överklagade domen hade fel när den slog fast att båda dessa villkor var uppfyllda i förevarande fall.
– Huruvida DLH har ställning som ”berörd part”
84 I punkterna 39–56 i den överklagade domen slog tribunalen fast att DLH var ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589.
85 För det första, även om begreppet berörd part som definieras i den sistnämnda bestämmelsen således särskilt omfattar företag som konkurrerar med stödmottagaren, kvarstår det faktum att detta begrepp, som tribunalen korrekt konstaterade i punkt 44 i den överklagade domen, omfattar en obestämd grupp adressater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 63, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 59).
86 Det framgår således av domstolens praxis att ett företag som inte är en direkt konkurrent till stödmottagaren ändå kan kvalificeras som ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589, under förutsättning att företaget gör gällande att dess intressen kan påverkas av att ett stöd beviljas. Detta förutsätter att företaget visar att det föreligger en risk för att stödet har konkret inverkan på dess situation. Ställning som ”berörd part” förutsätter således inte nödvändigtvis att det föreligger ett konkurrensförhållande (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkterna 64 och 65, dom av den 2 september 2021, Ja zum Nürburgring/kommissionen, C‑647/19 P, EU:C:2021:666, punkt 58, och dom av den 31 januari 2023, kommissionen/Braesch m.fl., C‑284/21 P, EU:C:2023:58, punkt 60).
87 För det andra ska det understrykas att tribunalen i punkt 55 i den överklagade domen slog fast att beviljandet av det aktuella stödet riskerade att ha en konkret inverkan på DLH:s situation vad gäller dels driften av flygplatsen i Frankfurt am Main, som är dess viktigaste ”flygplatsnav”, dels konkurrensen om destinationer för de flygningar som DLH erbjuder från denna flygplats.
88 Närmare bestämt fann tribunalen, inledningsvis, i punkt 50 i den överklagade domen, att det aktuella stödet kunde påverka konkurrenssituationen för flygplatsen i Frankfurt am Main.
89 Såsom kommissionen korrekt har påpekat i samband med den första delen av den andra grunden för anslutningsöverklagandet, framgår det emellertid inte av ansökan i första instans att DLH hade åberopat ett sådant argument för att motivera sin talerätt. Såsom det har erinrats om i punkt 86 ovan ankommer det enbart på klaganden att visa att den aktuella stödåtgärden riskerar att ha en konkret inverkan på klagandens situation.
90 Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 50 i den överklagade domen.
91 Vidare underströk tribunalen, i punkterna 51–54 i den överklagade domen, att beviljandet av det aktuella stödet, genom att göra det möjligt för FFHG att fortsätta sin verksamhet, hade gett Ryanair möjlighet att upprätthålla ett konkurrenstryck på DLH från flygplatsen Frankfurt-Hahn. Detta konstaterande grundar sig på den omständigheten att dessa båda flygbolag är konkurrenter, eftersom de erbjuder flygningar till samma destinationer från flygplatsen Frankfurt-Hahn och flygplatsen i Frankfurt am Main. Denna omständighet bekräftas, såsom anges i punkt 51 i den överklagade domen, av de förteckningar över destinationer som DLH tillhandahöll i sina inlagor och i samband med förhandlingen vid tribunalen.
92 Det framgår således uttryckligen av denna punkt 51 att tribunalen beaktade den bevisning som DLH hade lagt fram. Som kommissionen har påpekat i den andra delen av den andra grunden för anslutningsöverklagandet, framgår det däremot inte på något sätt av den överklagade domen att tribunalen beaktade de argument som kommissionen hade anfört, bland annat i punkterna 33–40 i sin duplik vid tribunalen, och som syftade till att ifrågasätta relevansen av den bevisning som DLH hade lagt fram, inför bedömningen av huruvida det förelåg ett konkurrensförhållande mellan detta flygbolag och Ryanair.
93 I detta hänseende ska det erinras om dels att domstolens prövning, i mål om överklagande, bland annat syftar till att kontrollera huruvida tribunalen på ett tillfredsställande sätt har prövat samtliga argument som klaganden anfört, dels att grunden om att tribunalen inte prövat argument som åberopats i första instans i huvudsak motsvarar ett påstående om åsidosättande av den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och enligt artikel 117 i tribunalens rättegångsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen, C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkt 29, dom av den 29 september 2022, ABLV Bank/SRB, C‑202/21 P, EU:C:2022:734, punkt 106, och dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl., C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 118).
94 Tribunalen är visserligen inte skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt, och motiveringen kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till att tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 96, och dom av den 1 december 2022, EUIPO/Vincenti, C‑653/20 P, EU:C:2022:945, punkt 47).
95 Eftersom de uppgifter som kommissionen lämnat i förevarande fall syftade till att bestrida relevansen av de uppgifter som DLH hade lämnat, borde tribunalen emellertid, för att uppfylla sin motiveringsskyldighet, ha redogjort för skälen till att den ansåg att denna bevisning inte kunde påverka dess bedömning, grundad på DLH:s uppgifter, att detta flygbolag och Ryanair var verksamma på samma marknad för lufttransport av passagerare och följaktligen konkurrerade med varandra.
96 Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och åsidosatte sin motiveringsskyldighet när den fann att DLH var ”berörd part”, i den mening som avses i artikel 1 h i förordning 2015/1589.
97 Kommissionens anslutningsöverklagande ska således bifallas såvitt avser den andra grundens första och andra del.
– DLH:s åberopande av att dess processuella rättigheter har åsidosatts
98 För det första ska det påpekas att tribunalens konstaterande i punkt 64 i den överklagade domen, att DLH i ansökan i första instans hade åberopat ett åsidosättande av dess processuella rättigheter, grundar sig på tribunalens konstateranden i punkterna 62 och 63 i den domen.
99 Tribunalen slog i punkt 62 i den överklagade domen fast att ”det [framgick] av prövningen av ansökan i dess helhet” att den talan som DLH hade väckt ”[avsåg] ogiltigförklaring av beslutet om att inte göra invändningar, med ifrågasättande av den omständigheten att det genom [detta] beslut inte [hade] gjorts en fullständig granskning av [det aktuella] stödet, vilket [hade skadat] [DLH], eftersom bolaget [var] berörd part, och vilket [hade åsidosatt] bolagets rätt att yttra sig och dess processuella rättigheter”.
100 I punkt 63 i den överklagade domen preciserade tribunalen även att ”eftersom det rör sig om en talan genom vilket det bestritts att det beslut som antagits utan att inleda det formella förfarandet [var] lagenligt, [skulle] samtliga argument som [DLH] hade anfört inom ramen för den enda grunden prövas, för att bedöma huruvida de [gjorde det] möjligt att identifiera allvarliga svårigheter inför vilka kommissionen skulle ha varit skyldig att inleda nämnda förfarande”.
101 För det andra ska det erinras om att det inte ankommer på unionsdomstolen att tolka en sökandes talan, genom vilken det enbart ifrågasätts huruvida ett beslut om bedömning av den aktuella stödåtgärden som sådant är välgrundat, så att den i själva verket syftar till att tillvarata sökandens processuella rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF, när sökanden inte uttryckligen har åberopat någon grund med detta syfte, vid äventyr att föremålet för talan annars ändras (dom av den 2 september 2021, Ja zum Nürburgring/kommissionen, C‑647/19 P, EU:C:2021:666, punkt 115 och där angiven rättspraxis).
102 Klagandens argument som särskilt syftar till att visa att kommissionen borde ha inlett den formella granskningsfasen kan emellertid tas upp till prövning när den talan till stöd för vilken dessa argument åberopas faktiskt avser ogiltigförklaring av beslutet att inte inleda ett sådant förfarande och klaganden, enligt själva ordalydelsen i ansökan, har gjort gällande att underlåtenheten att inleda granskningsförfarandet har hindrat vederbörande från att komma i åtnjutande av de processrättsliga skyddsregler som han eller hon har rätt till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2011, Belgien/Deutsche Post och DHL International, C‑148/09 P, EU:C:2011:603, punkterna 61–63).
103 För det första är det, i förevarande fall, riktigt, såsom tribunalen påpekade i punkt 62 i den överklagade domen, att DLH:s talan vid tribunalen avsåg ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen att inte inleda den formella granskningsfasen enligt artikel 108.2 FEUF.
104 För det andra ska det emellertid understrykas, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 98 i sitt förslag till avgörande, att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att i punkt 62 i den överklagade domen endast ange att DLH:s åberopande av ett åsidosättande av dess processuella rättigheter följde av en helhetsbedömning av ansökan i första instans. Tribunalen borde tvärtom uttryckligen ha hänvisat till de punkter i ansökan som den grundade sig på för att göra en sådan bedömning, för att, såsom det har erinrats om i punkt 94 ovan, ge parterna möjlighet att få kännedom om de skäl som föranlett tribunalen att dra en sådan slutsats och för domstolen att utföra sin prövning.
105 För det tredje var tribunalen, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 97 i sitt förslag till avgörande, fortfarande skyldig att pröva vilka av DLH:s invändningar som specifikt syftade till att visa att kommissionen borde ha inlett den formella granskningsfasen.
106 Det framgår emellertid inte av den överklagade domen att tribunalen gjorde en sådan prövning. Tvärtom följer det av punkt 63 i den domen att tribunalen ansåg att eftersom talan i första instans syftade till att ifrågasätta kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarande som avses i artikel 108.2 FEUF, var den skyldig att pröva alla de argument som DLH hade anfört för att bedöma huruvida dessa argument gjorde det möjligt att identifiera allvarliga svårigheter som borde ha föranlett kommissionen att inleda ett sådant förfarande, utan att först kontrollera om vart och ett av dessa argument specifikt syftade till att visa att det förelåg sådana svårigheter.
107 Av detta följer att tribunalens bedömning att DLH hade åberopat ett åsidosättande av dess processuella rättigheter är behäftad med en felaktig rättstillämpning och en bristande motivering.
108 Delstatens överklagande ska således bifallas såvitt avser den första grundens andra del.
109 Mot bakgrund av det ovan anförda, och utan att det är nödvändigt att pröva vare sig den första delen av delstatens första grund för överklagandet, den första grunden och den tredje delen av den andra grunden för kommissionens anslutningsöverklagande, vilka syftar till att av andra skäl bestrida att överklagandet kan tas upp till prövning, eller de övriga grunderna för huvudöverklagandet och anslutningsöverklagandena som syftar till att ifrågasätta tribunalens resonemang i sak och, i synnerhet, de grunder som DLH utvecklat i sitt anslutningsöverklagande avseende huruvida begreppet ”helhetsscenario”, som använts av tribunalen, är förenligt med artikel 107 FEUF, ska den överklagade domen upphävas.
Prövning av talan vid tribunalen
110 Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol kan denna, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
111 Så är inte fallet i förevarande mål.
112 Med hänsyn till att det föreligger flera fall av felaktig rättstillämpning och bristande motivering, innebär prövningen av huruvida talan kan tas upp till prövning i första instans och, i förekommande fall, huruvida talan är välgrundad nämligen bedömningar av faktiska omständigheter som skulle kräva att domstolen vidtog ytterligare åtgärder för processledning eller bevisupptagning.
113 Målet ska följaktligen återförvisas till tribunalen och frågan om rättegångskostnader ska anstå.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Europeiska unionens tribunals dom av den 19 maj 2021, Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑218/18, EU:T:2021:282), upphävs.
2) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.
3) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Underskrifter