DOMSTOLENS DOM (sjunde avdelningen)
den 14 september 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 593/2008 – Tillämplig lag för avtalsförpliktelser – Tillämpningsområde – Avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis – Talan om ogiltigförklaring av dylika avtal – Parter som är medborgare i Förenade kungariket – Lagval genom avtal – Artikel 3 – Valfrihet – Artikel 4.1 b och 4.1 c – Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval – Artikel 6 – Konsumentavtal – Gränser”
I mål C‑632/21,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 2 de Granadilla de Abona (Förstainstansdomstol nr 2 i Granadilla d’Abona, Spanien) genom beslut av den 13 oktober 2021, som inkom till domstolen den 14 oktober 2021, i målet
JF,
NS,
mot
Diamond Resorts Europe Limited (Sucursal en España),
Diamond Resorts Spanish Sales SL,
Sunterra Tenerife Sales SL,
meddelar
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna F. Biltgen (referent) och J. Passer,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– JF och NS, genom A. García Cami, procurador, och L. Mancera Molero, abogada,
– Diamond Resorts Europe Limited (Sucursal en España), Diamond Resorts Spanish Sales SL och Sunterra Tenerife Sales SL, genom M.-D. Gómez Dabic och J.M. Macías Castaño, abogados,
– Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo, i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom L. Halajová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín och W. Wils, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.3 och artikel 5 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1, nedan kallad Romkonventionen), jämte artiklarna 4.1 b, 4.1 c, 6.1 och 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6, nedan kallad Rom I‑förordningen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan JF och NS å ena sidan, och Diamond Resorts Europe Limited (Sucursal en España) (nedan kallat Diamond Resorts Europe), Diamond Resorts Spanish Sales SL och Sunterra Tenerife Sales SL å andra sidan, angående en talan om ogiltigförklaring av de avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis som ingåtts mellan klagandena i det nationella målet och Diamond Resorts Europe.
Tillämpliga bestämmelser
Det första protokollet
3 I artikel 1 i första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 48, 1989, s. 1) (nedan kallat första protokollet), som trädde i kraft den 1 augusti 2004, föreskrivs följande:
”Europeiska gemenskapernas domstol är behörig att tolka
a) [Romkonventionen]
…”
4 I artikel 2 i första protokollet stadgas att:
”Följande domstolar har rätt att begära att domstolen skall meddela förhandsavgörande i en fråga som uppkommer i ett mål som är anhängigt vid dem och rör tolkningen av bestämmelserna i de instrument som nämns i artikel 1, när de anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att de skall kunna döma i saken:
a) …
– i Spanien:
el Tribunal supremo
…
b) domstolarna i konventionsstaterna när de dömer som överinstans.”
Unionsrätt
Rom I‑förordningen
5 I skälen 6, 7, 23 och 27 i Rom I‑förordningen anges följande:
”(6) Om den inre marknaden ska fungera väl, måste medlemsstaternas lagvalsregler leda till att domstolarna i varje medlemsstat tillämpar samma lands lag, oavsett var talan har väckts, i syfte att göra det lättare att förutse hur en tvist kommer att lösas, öka rättssäkerheten och främja fri rörlighet för domar.
(7) Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [(EGT L 12, 2001, s. 1)] (’Bryssel I’) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser [(EUT L 199, 2007, s. 40)] (’Rom II’).
…
(23) När det gäller avtal som har ingåtts med parter som anses vara svagare, bör dessa parter skyddas med hjälp av lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters intressen än de allmänna reglerna.
…
(27) Olika undantag bör göras från den allmänna lagvalsregeln i fråga om konsumentavtal. Enligt ett sådant undantag bör den allmänna regeln inte gälla avtal om sakrätt till fast egendom eller hyresrätt till sådan egendom, såvida inte avtalet gäller rätten att använda fast egendom på tidsdelningsbasis i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis [(EGT L 280, 1994, s. 83)].”
6 I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Materiellt tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.
Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.”
7 I artikel 3 i nämnda förordning, med rubriken ”Lagval genom avtal”, anges följande:
”1. På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet ska vara uttryckligt eller klart framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter. Genom sitt val kan parterna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.
2. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan lag ska vara tillämplig på avtalet än den lag som det tidigare var underkastat, antingen till följd av ett tidigare val enligt denna artikel eller till följd av andra bestämmelser i denna förordning. En ändring i valet av tillämplig lag som görs av parterna efter avtalsslutet påverkar inte avtalets giltighet till formen enligt artikel 11 och försämrar inte heller tredje mans rättigheter.
3. Om alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten för lagvalet föreligger i ett annat land än det vars lag har valts, får inte parternas val hindra tillämpningen av sådana lagregler i det andra landet som inte kan avtalas bort.
4. Om alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten för lagvalet föreligger i en eller flera medlemsstater, får inte parternas val av annan tillämplig lag än en medlemsstats lag hindra tillämpningen av sådana regler i gemenskapsrätten, i förekommande fall med den tillämpning som görs i domstolsmedlemsstaten, som inte kan avtalas bort.
5. Frågor om förekomsten och giltigheten av parternas samtycke till att en viss lag ska vara tillämplig avgörs enligt bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 13.”
8 Artikel 4 i samma förordning, med rubriken ”Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval”, har följande lydelse:
”1. I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med artikel 3 och utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5–8, ska den lag som gäller för avtalet fastställas på följande sätt:
…
b) Tjänsteavtal ska vara underkastade lagen i det land där tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.
c) Avtal som avser sakrätt till fast egendom eller hyra av fast egendom ska vara underkastade lagen i det land där egendomen är belägen.
d) Utan hinder av vad som sägs i led c ska avtal om hyra av fast egendom för tillfälligt personligt bruk i högst sex månader i följd vara underkastade lagen i det land där hyresvärden har sin vanliga vistelseort, förutsatt att hyresgästen är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i samma land.
…”
9 I artikel 6 i Rom I‑förordningen, med rubriken ”Konsumentavtal”, föreskrivs följande:
”1. Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (’konsumenten’), med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (’näringsidkaren’), ska utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren
a) bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, eller
b) på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet,
och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
2. Utan hinder av vad som anges i punkt 1 kan parterna välja tillämplig lag för ett avtal som uppfyller villkoren i punkt 1 i enlighet med artikel 3. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkt 1.
3. Om kraven i punkt 1 a eller 1 b inte har uppfyllts ska den lag som ska tillämpas för ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare fastställas i enlighet med artiklarna 3 och 4.
4. Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på följande avtal:
a) Avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna ska utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort.
…
c) Avtal som avser sakrätt i fast egendom eller hyra av fast egendom, bortsett från avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis i den mening som avses i direktiv [94/47].
…”
10 Artikel 9 i förordningen, med rubriken ”Internationellt tvingande regler” har följande lydelse:
”1. Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.
2. Bestämmelserna i denna förordning ska inte begränsa tillämpningen av internationellt tvingande regler i domstolslandet.
3. De internationellt tvingande reglerna i lagen i det land där de förpliktelser som har sin grund i avtalet ska utföras eller har utförts kan tillerkännas verkan om dessa internationellt tvingande regler gör att avtalet blir olagligt att genomföra. Vid bedömningen av om sådana regler ska tillerkännas verkan ska hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.”
11 I artikel 24 i denna förordning, med rubriken ”Förhållandet till Romkonventionen”, föreskrivs följande:
”1. Denna förordning ska ersätta Romkonventionen i medlemsstaterna, utom för de territorier i medlemsstaterna som faller inom den konventionens territoriella tillämpningsområde och där denna förordning inte gäller i enlighet med artikel 299 [EG].
2. I den mån denna förordning ersätter bestämmelserna i Romkonventionen ska alla hänvisningar till den konventionen anses vara hänvisningar till denna förordning.”
12 I artikel 28 i förordningen, med rubriken ”Tillämplighet i tiden”, stadgas följande:
”Denna förordning ska tillämpas på avtal som ingås den 17 december 2009 eller senare.”
Direktiv 94/47
13 Direktiv 94/47 syftade till att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagar eller andra författningar om skydd av köpare i fråga om vissa frågor rörande avtal som direkt eller indirekt berör köp av nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis.
Direktiv 2008/122/EG
14 Direktiv 94/47 upphävdes och ersattes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 2009, s. 10).
Bryssel Ia-förordningen
15 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1, nedan kallad Bryssel Ia-förordningen), upphävde och ersatte förordning nr 44/2001, som hade ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32).
16 I artikel 7.1 i Bryssel Ia-förordningen föreskrivs följande:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1. a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
…
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
…”
17 I artikel 24 led 1 i denna förordning föreskrivs följande:
”Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:
1) Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendomen är belägen.
Om talan avser avtal om nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra följande månader, ska emellertid även domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist vara behöriga under förutsättning att nyttjanderättshavaren är en fysisk person och att ägaren och nyttjanderättshavaren har hemvist i samma medlemsstat.”
Avtalet om Förenade kungarikets utträde
18 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7) undertecknades i Bryssel och London den 24 januari 2020, och trädde i kraft den 1 februari 2020 (nedan kallat utträdesavtalet).
19 I artikel 66 i detta avtal, med rubriken ”Tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser”, föreskrivs följande:
”I Förenade kungariket ska följande akter tillämpas enligt följande:
a) [Rom I‑förordningen] ska tillämpas på avtal som har ingåtts före övergångsperiodens utgång.
…”
20 I artikel 126 i nämnda avtal, med rubriken ”Övergångsperiod”, anges följande:
”En övergångsperiod eller genomförandeperiod ska börja löpa den dag då detta avtal träder i kraft och upphöra den 31 december 2020.”
Spansk rätt
21 Enligt artikel 1.1 i Ley 42/1998 sobre derechos de aprovechamiento por turno de bienes inmuebles de uso turístico y normas tributarias (lag 42/1998 om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis för turiständamål och skatteregler på detta område) av den 15 december 1998 (BOE nr 300 av den 16 december 1998, s. 42076) regleras uppkomst, utövande, överlåtelse och upphörande av nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis. Enligt denna lag ges nyttjanderättsinnehavaren möjlighet att under en viss period varje år med ensamrätt nyttja en bostad för eget bruk, vilken nås via egen infart från en allmän väg eller via en gemensam del av den byggnad som bostaden tillhör, och stadigvarande är utrustad med lämpligt möblemang för detta ändamål, samt en rätt att erhålla tilläggstjänster. Nyttjanderätten omfattar inte en rätt att ändra bostaden eller möblemanget. Nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis kan utgöra en sakrätt.
22 I den andra tilläggsbestämmelsen till denna lag föreskrivs att ”[v]arje avtal om nyttjanderätt till en eller flera fastigheter belägna i Spanien under en bestämd eller bestämbar tidsperiod av året omfattas av bestämmelserna i denna lag, oberoende av var och vid vilken tidpunkt de ingåtts”.
23 Enligt artikel 1.1 i Ley 4/2012 de contratos de aprovechamiento por turno de bienes de uso turístico, de adquisición de productos vacacionales de larga duración, de Reventa y de intercambio y normas tributarias (lag 4/2012 om avtal om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis för turiständamål, avtal om långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte, samt skatteregler på detta område), av den 6 juli 2012 (BOE nr 162 av den 7 juli 2012, s. 49192) regleras avtal om marknadsföring, försäljning och återförsäljning av nyttjanderätter till tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter samt bytesavtal av bestämmelserna i denna lag om de ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument.
24 Enligt artikel 2 i lag 4/2012 definieras ett avtal om tidsdelat boende som ett avtal som löper på mer än ett år och mot ersättning ger konsumenten nyttjanderätt till ett eller flera boenden under mer än en tidsperiod.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
25 Kärandena i det nationella målet är brittiska konsumenter med hemvist i Förenade kungariket. Den 14 april 2008 respektive den 28 juni 2010 ingick de två avtal med Diamond Resorts Europe, ett engelskt bolag som fungerar som filial i Spanien till Diamond Resort-koncernen.
26 Avtalen avser förvärv av poäng som ger kärandena i det nationella målet rätt att under en viss tid nyttja ett antal bostäder i olika länder i Europa, bland annat i Spanien. Enligt dessa avtal har kärandena i det nationella målet inte rätt till något specifikt boende eller någon viss tidsperiod varje år, utan de erbjuds en katalog över boenden och får ansöka om tillgång till ett visst boende vid en viss önskad tidpunkt.
27 Kärandena i det nationella målet har yrkat att avtalen ska ogiltigförklaras av det skälet att de inte uppfyller kraven i lag 42/1998 och lag 4/2012, där det bland annat föreskrivs att en rätt till tidsdelat boende ska registreras i det spanska fastighetsregistret, att det ska anges vilka specifika boenden som konsumenten har rätt att nyttja samt att avtalens löptid måste framgå. I detta sammanhang anser kärandena i det nationella målet att de rättigheter som förvärvats enligt de aktuella avtalen ska betraktas som ”sakrätt i nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis”.
28 Kärandena i det nationella målet har även väckt talan mot andra bolag som tillhör samma koncern som Diamond Resorts Europe men som inte är parter i de avtal som är aktuella i det nationella målet.
29 Svaranden, Diamond Resorts Europe, har gjort gällande att dessa avtal inte avser sakrätter utan rättigheter av obligationsrättslig karaktär. Svaranden anser att avtalen omfattas av engelsk lag eftersom kärandena i de nationella målen är medborgare i Förenade kungariket och har hemvist där, dessutom har den bolagskoncern som svaranden ingår i sitt säte i Förenade kungariket.
30 Den hänskjutande domstolen anser att svaret på frågan vilken lag som är tillämplig på de aktuella avtalen beror på vilka bestämmelser i Romkonventionen och Rom I‑förordningen som är tillämpliga, och att detta i sin tur påverkar avtalens giltighet. Enligt den spanska lagstiftning som var tillämplig när avtalen ingicks, närmare bestämt lag 42/1998, ansågs de avse sakrätter i fast egendom och deras giltighet var beroende av ett antal formkrav som inte uppställs i engelsk lagstiftning. Den nu gällande spanska lagstiftningen, det vill säga lag 4/2012, innehåller emellertid en avdelning II som har tolkats så, att dylika avtal anses vara av associativ karaktär och att de därför omfattas av bestämmelserna i denna avdelning II. Eftersom de formkrav som föreskrivs i sistnämnda lag inte är lika omfattande, är avtalen giltiga enligt denna lag.
31 Enligt den hänskjutande domstolen gör olika möjliga tolkningar sig gällande när det gäller att fastställa tillämplig lag. Å ena sidan kan det hävdas att eftersom det rör sig om ett avtalsförhållande mellan en konsument och en näringsidkare som har en filial i Spanien, avtalet i fråga har undertecknats i Spanien och parternas skyldigheter avser fast egendom belägen i Spanien, så ska spansk lag tillämpas.
32 Å andra sidan är det möjligt att betrakta situationen mot bakgrund av parternas möjlighet att välja tillämplig lag enligt artikel 3.1 i Rom I‑förordningen, men en på förhand formulerad klausul som föreskriver att det aktuella avtalet omfattas av engelsk lag kan då inte betraktas som en frivilligt ingången överenskommelse om att denna lag ska vara tillämplig, utan som ett villkor som uppställts av den part som infört klausulen i avtalet för att undgå tillämpningen av spansk lagstiftning, det vill säga lag 42/1998.
33 Diamond Resorts Europe anser emellertid att den allmänna principen om att tillämplig lag är lagen i det land där den berörda konsumenten har sin vanliga vistelseort ska ges företräde, i enlighet med artikel 5 i Romkonventionen och artikel 6 i Rom I‑förordningen. Engelsk lag är således tillämplig.
34 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida Rom I‑förordningen, som ersatte Romkonventionen med mer detaljerade bestämmelser, kan tillämpas på avtal som ingåtts innan förordningen trädde i kraft, eller om det tidigare regelverket fortsatt ska tillämpas.
35 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att mot bakgrund av Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen måste det fastställas huruvida det unionsrättsliga regelverket fortfarande är tillämpligt på medborgare i denna stat.
36 Slutligen har den hänskjutande domstolen lyft frågan hur parternas avtalsförhållande ska klassificeras, det vill säga huruvida de aktuella rättigheterna ska betraktas som sakrätter eller obligationsrätter. Det skulle till och med vara tänkbart att beteckna dem som hyra av fast egendom och att artikel 4 i Rom I‑förordningen då skulle ge två möjligheter, nämligen att tillämpa lagen i det land där den berörda fastigheten är belägen eller att tillämpa lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, beroende på om hyrestiden överstiger respektive understiger sex månader.
37 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 2 de Granadilla de Abona (Förstainstansdomstol nr 2 i Granadilla de Abona, Spanien) att förklara målet vilande och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är [Romkonventionen] och [Rom I‑förordningen] tillämpliga på avtal där båda parterna är medborgare i Förenade kungariket?
För det fall att fråga 1 ska besvaras jakande:
2) Är [Rom I‑förordningen] tillämplig på avtal som ingåtts innan denna förordning trädde i kraft, i enlighet med dess artikel 24? För det fall att denna fråga ska besvaras nekande, ska då ett avtal om tidsdelat boende, som omfattar ett poängsystem och innebär att förvärv av ett visst antal så kallade klubbpoäng kan användas som betalning vid nyttjande av en bostadslägenhet, anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.3 eller artikel 5 i [Romkonventionen], och är detta fallet även när det är konsumenten som har valt att lagen i ett annat land än det land där vederbörande har sin vanliga vistelseort ska tillämpas? För det fall att denna fråga ska besvaras så, att ett sådant avtal kan omfattas av dessa bestämmelser, vilken av dem ska då tillämpas i första hand?
3) Oberoende av svaren på fråga 2, ska ett avtal om tidsdelat boende som omfattar ett poängsystem av nyss nämnt slag, anses vara ett avtal varigenom det sker ett förvärv av rättigheter av sakrättslig karaktär, närmare bestämt sakrätt till fast egendom, eller ett avtal varigenom det sker ett förvärv av associativa rättigheter av obligationsrättslig karaktär?
– För det fall att fråga ska anses vara om ett sakrättsligt förvärv, ska då i första hand artikel 4.1 c eller artikel 6.1 i [Rom I‑förordningen] tillämpas vid fastställandet av tillämplig lag, och är detta fallet även när det är konsumenten som har valt att lagen i ett annat land än det land där vederbörande har sin vanliga vistelseort ska tillämpas?
– För det fall att fråga ska anses vara ett obligationsrättsligt förvärv, ska då avtalet anses avse hyra av fast egendom i den mening som avses i artikel 4.1 c i Rom I‑förordningen, eller tjänster i den mening som avses i artikel 4.1 b i samma förordning? Ska under alla förhållanden artikel 6.1 i förordningen tillämpas i första hand i konsumentförhållanden och/eller användarförhållanden, och är detta fallet även när det är konsumenten som har valt att lagen i ett annat land än det land där vederbörande har sin vanliga vistelseort ska tillämpas?
4) Ska bestämmelserna om tillämplig lag i [Romkonventionen] och [Rom I‑förordningen] i samtliga ovanstående fall tolkas så, att de inte utgör hinder mot nationell lagstiftning där det föreskrivs att ’[v]arje avtal om nyttjanderätt till en eller flera fastigheter belägna i Spanien under en bestämd eller bestämbar tidsperiod av året omfattas av bestämmelserna i denna lag, oberoende av var och vid vilken tidpunkt de ingåtts’?”
Domstolens behörighet
38 Det ska inledningsvis erinras om att enligt artikel 1 i första protokollet är EU-domstolen behörig att tolka Romkonventionen.
39 Vidare innehåller artikel 2 a i första protokollet en uttömmande förteckning över de domstolar i konventionsstaterna som har möjlighet att begära att EU-domstolen ska meddela ett förhandsavgörande i en fråga som uppkommit i ett mål som är anhängigt vid dem och som bland annat rör tolkningen av bestämmelserna i denna konvention, när de anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken. Dessutom föreskrivs i artikel 2 b i nämnda konvention att konventionsstaternas övriga domstolar har denna möjlighet när de dömer som överinstans.
40 Det kan för det första konstateras att Juzgado de Primera Instancia e Instrucción no 2 de Granadilla de Abona (Förstainstansdomstol nr 2 i Granadilla de Abona) inte återfinns i denna förteckning, som endast hänvisar till ”Tribunal supremo” (Högsta domstolen) vad gäller Konungariket Spanien. För det andra dömer den hänskjutande domstolen, i egenskap av domstol i första instans, inte heller som överinstans i det nationella målet, i den mening som avses i nyssnämnda artikel 2 b i Romkonventionen.
41 Härav följer att villkoren i artikel 2 i första protokollet inte är uppfyllda och att EU-domstolen inte är behörig att besvara tolkningsfrågorna i den del de avser tolkningen av Romkonventionen.
42 Domstolen är emellertid fortfarande behörig att meddela ett förhandsavgörande om tolkningen av de bestämmelser i Rom I‑förordningen som det hänvisas till i dessa frågor, då det inte uppställs någon begränsning vad gäller vilka domstolar som får begära ett förhandsavgörande avseende dessa bestämmelser.
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
43 Den spanska regeringen har tagit ställning till var och en av de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt, men har ändå inledningsvis gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning i sin helhet av det skälet att den inte uppfyller villkoren i artikel 267 FEUF och artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom den hänskjutande domstolen inte har redogjort för villkoren i de avtal som är aktuella i det nationella målet.
44 Härvidlag ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 13 januari 2022, Regione Puglia, C‑110/20, EU:C:2022:5, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
45 En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 januari 2022, Regione Puglia, C‑110/20, EU:C:2022:5, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
46 Även om begäran om förhandsavgörande i förevarande fall inte redogör för de exakta villkoren i de avtal som är aktuella i det nationella målet, och inte ger någon exakt juridisk definition av de skyldigheter som aktualiseras, har den hänskjutande domstolen inte desto mindre på ett precist sätt redogjort för förhållandet mellan de unionsrättsliga bestämmelser som den önskar få tolkade och det mål som är anhängigt vid den, samt förklarat på vilket sätt utgången i målet är beroende av EU-domstolens svar på de frågor som ställts.
47 I enlighet med artikel 94 i rättegångsreglerna innehåller förevarande begäran om förhandsavgörande dessutom tillräckliga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna, så att berörda parter kan inkomma med synpunkter enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, och så att domstolen kan ge ett användbart svar på de frågor som ställts.
48 Den spanska regeringens invändning om rättegångshinder ska därmed ogillas såvitt den avser begäran om förhandsavgörande i dess helhet, och denna begäran ska följaktligen tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
49 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i Rom I‑förordningen är tillämpliga på avtal där båda parterna är medborgare i samma stat, i förevarande fall Förenade kungariket.
50 Det framgår härvidlag av ordalydelsen i artikel 1 i Rom I‑förordningen att denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.
51 Bestämmelserna i denna förordning är således tillämpliga på alla avtalsförhållanden med anknytning till ett annat land, utan att artikel 1 i förordningen innehåller några preciseringar eller krav i fråga om ett eventuellt samband mellan denna anknytning till ett annat land och de berörda avtalsslutande parternas nationalitet eller hemvist.
52 Härav följer att även om båda parterna i de avtal som är aktuella i det nationella målet har samma nationalitet, så kan de avtal som de ingått omfattas av tillämpningsområdet för Rom I‑förordningen, eftersom dessa avtal på grund av en eller flera omständigheter har anknytning till ett annat land.
53 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att dessa avtal, som ingåtts mellan två medborgare i Förenade kungariket å ena sidan och ett bolag bildat enligt lagstiftningen i England och Wales å den andra, skulle fullgöras i ett flertal europeiska länder, däribland Spanien.
54 Det ska dessutom påpekas att Förenade kungarikets utträde ur unionen inte påverkar tillämpningen av bestämmelserna i Rom I‑förordningen i det nationella målet.
55 De regler som var tillämpliga under övergångsperioden enligt artikel 66 a och artikel 126 i utträdesavtalet har utarbetats med avseende på mål som är anhängiga vid Förenade kungarikets domstolar och institutioner, och påverkar således inte situationen för den spanska domstol som har att pröva det nationella målet.
56 Av det ovan anförda följer att bestämmelserna i Rom I‑förordningen är tillämpliga i en tvist som är anhängig vid en domstol i en medlemsstat och som avser avtal där båda parterna är medborgare i Förenade kungariket, i den mån dessa avtal har anknytning till ett annat land.
Den andra och den tredje frågan
57 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i vilken bestämmelse i Rom I‑förordningen som ska tillämpas för att fastställa tillämplig lag på ett avtal om tidsdelat boende som omfattar ett system med klubbpoäng.
58 Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida ett sådant avtal ska anses avse förvärv av sakrätt i fast egendom, vilket skulle leda till att artikel 4.1 c i Rom I‑förordningen är tillämplig, eller ett förvärv av rättigheter av obligationsrättslig karaktär, med innebörden att antingen artikel 4.1 c eller artikel 4.1 b i förordningen är tillämplig, eftersom avtalet då ska anses avse hyra av fast egendom respektive tillhandahållande av tjänster.
59 Den hänskjutande domstolen frågar sig under alla omständigheter huruvida det inte är bestämmelserna i artikel 6.1 i Rom I‑förordningen som ska tillämpas i första hand, eftersom det rör sig om ett konsumentavtal, och vill få klarhet i vilken betydelse det har att den berörda konsumenten fritt kan välja en annan tillämplig lag än lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort.
60 Innan dessa frågor besvaras måste Rom I‑förordningens tillämpningsområde i tiden (ratione temporis) fastställas.
61 Enligt artikel 28 i Rom I‑förordningen, ska denna förordning endast tillämpas på avtalsförhållanden som uppkommit genom avtalsparternas ömsesidiga samtycke som kommit till uttryck efter den 17 december 2009. Unionslagstiftaren har nämligen uteslutit att denna förordning ska ges en omedelbar tillämpning, för att undvika att framtida verkningar av avtal som ingåtts före den 17 december 2009 omfattas av förordningens tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15, EU:C:2016:774, punkterna 31 och 33).
62 Det framgår av rättspraxis att frågan huruvida Rom I‑förordningen är tillämplig är beroende av när det aktuella avtalet ingåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
63 Bestämmelserna i Rom I‑förordningen är således uteslutande tillämpliga på avtal som ingåtts efter den 17 december 2009, och inte på framtida verkningar av avtal som ingåtts före detta datum.
64 Det första avtalet i det nationella målet, vilket undertecknades den 14 april 2008, omfattas således inte av Rom I‑förordningens tillämpningsområde i tiden.
65 Den tolkning av Rom I‑förordningens bestämmelser som EU-domstolen kommer att ge den hänskjutande domstolen avser således endast det andra av de två avtal som är aktuella i det nationella målet, vilket undertecknades den 28 juni 2010 (nedan kallat det omtvistade avtalet).
66 Vad gäller frågan om fastställande av tillämplig lag för ett avtal om tidsdelat boende som omfattar ett system med klubbpoäng, ska det erinras om att det framgår av skäl 6 i Rom I‑förordningen att denna förordning syftar till att fastställa lagvalsregler som resulterar i att domstolarna i varje medlemsstat tillämpar samma lands lag, oavsett var talan har väckts, för att göra det lättare att förutse hur en tvist kommer att lösas, öka rättssäkerheten och främja fri rörlighet för domar.
67 Kapitel II i Rom I‑förordningen innehåller således enhetliga regler som stadfäster principen att partsviljan ska ges företräde, varför parterna i enlighet med förordningens artikel 3 tillerkänns frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal.
68 Enligt artikel 3.1 i nämnda förordning ska lagvalet vara uttryckligt eller klart framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter.
69 Om parterna inte har gjort något lagval anges i artikel 4.1 i Rom I‑förordningen anknytningskriterier för olika typer av avtal, däribland de som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, det vill säga avtal avseende sakrätt till fast egendom eller hyra av fast egendom, samt avtal om tillhandahållande av tjänster.
70 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att det går att utläsa av det omtvistade avtalet att engelsk lag är tillämplig på avtalet och att detta har ingåtts med en konsument.
71 När fråga är om ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare får parterna enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning, där det föreskrivs att ett sådant avtal ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, ShareWood Switzerland, C‑595/20, EU:C:2022:86, punkterna 15 och 16).
72 Det krävs dessutom att avtalet i fråga uppfyller villkoren i denna artikel 6.1, det vill säga att avtalet har ingåtts av konsumenten för ändamål som kan anses ligga utanför dennes näringsverksamhet, att näringsidkaren bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet, och att avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
73 För det fall att det omtvistade avtalet ska anses uppfylla villkoren i artikel 6.1 i Rom I‑förordningen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, så får parternas val av tillämplig lag enligt artikel 6.2 inte leda till att den berörda konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande enligt tvingande bestämmelser enligt lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort.
74 Så kan emellertid inte vara fallet i det nationella målet, eftersom parterna har valt att lagen i det land där de berörda konsumenterna har sin vanliga vistelseort, det vill säga engelsk lag, ska vara tillämplig.
75 En tolkning som innebär att det vore möjligt att avvika från lagvalsreglerna i Rom I‑förordningen vid fastställandet av tillämplig lag i konsumentförhållanden, med motiveringen att en annan lag än den som följer av förordningen skulle vara fördelaktigare för konsumenten, skulle oundgängligen innebära ett betydande ingrepp i det allmänna kravet på förutsebarhet i fråga om tillämplig lag och följaktligen undergräva rättssäkerheten i avtalsförhållanden med konsumenter (se, analogt, dom av den 12 september 2013, Schlecker, C‑64/12, EU:C:2013:551, punkt 35).
76 Eftersom artikel 6 i Rom I‑förordningen inte bara innehåller specialbestämmelser utan även är uttömmande, kan lagvalsreglerna i denna artikel inte ändras eller kompletteras av andra lagvalsregler i förordningen, såvitt en särskild bestämmelse i nämnda artikel 6 inte innehåller en uttrycklig hänvisning till sådana bestämmelser (se, analogt, dom av den 20 oktober 2022, ROI Land Investments, C‑604/20, EU:C:2022:807, punkterna 40 och 41).
77 Mot denna bakgrund finner domstolen att den andra och den tredje tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande.
– Artikel 6.2 i Rom I‑förordningen ska tolkas så, att när ett konsumentavtal uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning, så får parterna, i enlighet med artikel 3 i samma förordning, välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning, där det föreskrivs att ett sådant avtal ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.
– Eftersom artikel 6.2 i Rom I‑förordningen är tvingande och uttömmande, så får det inte göras undantag från denna bestämmelse till förmån för en lagstiftning som påstås vara fördelaktigare för konsumenten.
Den fjärde frågan
78 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att varje avtal om tidsdelat boende omfattas av bestämmelserna i denna lagstiftning, oberoende av parternas val av tillämplig lag för avtalet i fråga.
79 Såsom de flesta av de parter som har inkommit med skriftliga yttranden i det nationella målet har påpekat, ska det erinras om att enligt artikel 9 i Rom I‑förordningen får förordningens bestämmelser inte får äventyra tillämpningen av internationellt tvingande regler för den domstol där målet är anhängigt, vilket är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, såsom dess politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer som faller inom deras tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2013, Unamar, C‑184/12, EU:C:2013:663, punkt 48).
80 Den hänskjutande domstolen har emellertid, utan att ens åberopa denna artikel 9, i sin fjärde fråga endast citerat ett utdrag ur den andra tilläggsbestämmelsen till lag 42/1998, där det föreskrivs att varje avtal om nyttjanderätt till fast egendom för tidsdelat boende i Spanien omfattas av bestämmelserna i nämnda lag, utan att för den skull redogöra för innehållet i lag 4/2012, som förefaller innehålla mindre betungande bestämmelser om sådan nyttjanderätt och som den hänskjutande domstolen, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, inte tycks ha uteslutit också kan vara tillämplig.
81 Eftersom beslutet om hänskjutande varken återger den exakta lydelsen av de relevanta bestämmelserna i den aktuella nationella lagstiftningen eller redogör för de processuella aspekterna av de skyldigheter som föreskrivs där, och inte heller för de exceptionella omständigheter som motiverar att hänsyn tas till ett sådant allmänintresse som dessa bestämmelser är avsedda att skydda, kan EU-domstolen inte få kännedom om orsakerna till den hänskjutande domstolens tvivel om huruvida nämnda lagstiftning är förenlig med unionsrätten.
82 Under dessa omständigheter, och med hänsyn till att den fjärde frågan inte uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna, är det inte möjligt för EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar på denna fråga och den kan således inte tas upp till prövning.
Rättegångskostnader
83 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:
1) Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) är tillämpliga i en tvist som är anhängig vid en domstol i en medlemsstat avseende avtal där båda parterna är medborgare i Förenade kungariket, i den mån dessa avtal har anknytning till ett annat land.
2) Artikel 6.2 i förordning nr 593/2008
ska tolkas så,
– att när ett konsumentavtal uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning, så får parterna, i enlighet med artikel 3 i samma förordning, välja vilken lag som ska tillämpas på avtalet. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras vederbörande genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt artikel 6.1 i samma förordning, där det föreskrivs att ett sådant avtal ska vara underkastat lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.
– Eftersom nämnda artikel 6.2 är tvingande och uttömmande, så får det inte göras undantag från denna bestämmelse till förmån för en lagstiftning som påstås vara fördelaktigare för konsumenten.
Underskrifter