Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
den 26 juni 2024 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Lön – Familjetillägg – Utbildningstillägg – Avslag på ansökan – Artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Yrkesutbildning – Högre utbildning – Delegering av befogenheter – Återkallande av de delegerade befogenheterna – Behörig tillsättningsmyndighet”
I mål T‑698/21,
Georgios Paraskevaidis, Wezembeek-Oppem (Belgien), företrädd av advokaterna S. Pappas, D.-A. Pappa och A. Pappas,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer och M. Alver, båda i egenskap av ombud,
och
Europeiska kommissionen, företrädd av T.S. Bohr och I. Melo Sampaio, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna L. Truchot, H. Kanninen, R. Frendo (referent) och M. Sampol Pucurull,
justitiesekreterare: handläggaren A. Marghelis,
efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat:
– kommissionens invändning om rättegångshinder, framställd genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 27 januari 2022,
– beslutet av den 15 juli 2022 att pröva invändningen om rättegångshinder i samband med prövningen i sak,
efter förhandlingen den 4 oktober 2023,
följande
Dom
1 Sökanden, Georgios Paraskevaidis, har med stöd av artikel 270 FEUF yrkat ogiltigförklaring av, för det första, det beslut som fattades av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) den 4 februari 2021 och bekräftades i dess meddelande av den 1 mars 2021, enligt vilket sökanden inte hade rätt till något utbildningstillägg för den utbildning som hans dotter genomgått under perioden november 2019–augusti 2020, och av beslutet om en återbetalningsplan avseende de felaktigt utbetalda beloppen, vilket delgavs sökanden den 9 mars 2021 (nedan gemensamt kallade PMO:s beslut), och, för det andra, det beslut som fattades av tillsättningsmyndigheten vid Europeiska unionens råd den 19 juli 2021 om avslag på sökandens klagomål mot dessa beslut (nedan kallat beslutet avseende klagomålet).
I. Bakgrund
2 Sökanden är tjänsteman vid rådet.
3 Genom rådets beslut (EU) 2019/792 av den 13 maj 2019 om att anförtro Europeiska kommissionen – Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) – utövandet av vissa befogenheter som tilldelats tillsättningsmyndigheten och den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal (EUT L 129, 2019, s. 3) (nedan kallat beslutet av den 13 maj 2019), gav rådet PMO bland annat befogenhet att bevilja och administrera utbildningstillägg. Enligt artikel 1.2 i detta beslut ska PMO avstå från att utöva de befogenheter som delegerats, till förmån för rådet, om tillsättningsmyndigheten eller den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal vid rådet begär detta i ett enskilt ärende.
4 Mellan den 25 november 2019 och den 30 augusti 2020 genomgick sökandens dotter ett utbildningsprogram i pedagogisk psykologi (nedan kallat utbildningsprogrammet). I enlighet med artikel 3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) utbetalades ett utbildningstillägg till sökanden under utbildningsprogrammet (nedan kallat utbildningstillägget).
5 Den 4 februari 2021 delgav PMO sökanden ett beslut genom vilket han nekades rätt till utbildningstillägg, med motiveringen att det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen (ECVET) som utbildningsprogrammet gav rätt till inte var på högre nivå. Följaktligen skulle de belopp som hade utbetalats till sökanden i form av utbildningstillägg återkrävas.
6 Den 1 mars 2021 bekräftade PMO det beslut som avses i punkt 5 ovan, efter att på begäran av sökanden den 27 februari 2021 ha omprövat det. PMO underströk därvid att sökandens dotter endast hade erhållit 21 ECVET‑enheter, medan det i den reviderade slutsatsen 237/05 om beviljande av utbildningstillägg och tolkningen av begreppet regelbundet deltagande på heltid i utbildning vid en läroanstalt i den mening som avses i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, som godkändes av kollegiet av förvaltningschefer vid dess 284:e möte den 1 juli 2020 (nedan kallad den reviderade slutsatsen 237/05), angavs att villkoret om regelbundet deltagande på heltid i utbildning vid en läroanstalt motsvarade 30 poäng i det europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter (ECTS).
7 Den 9 mars 2021 skickade PMO en återbetalningsplan till sökanden avseende de belopp som felaktigt erhållits i form av utbildningstillägg.
8 Den 31 mars 2021 ingav sökanden, med hjälp av ett elektroniskt formulär som skickades via rådets personalförvaltningssystem, ett klagomål till rådet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot PMO:s beslut (nedan kallat klagomålet) och bestred bland annat att den reviderade slutsatsen 237/05 var tillämplig. Den 21 april 2021 ingav han ett identiskt formulerat klagomål till kommissionen.
9 Genom skrivelse av den 23 april 2021 begärde rådet, i enlighet med artikel 1.2 i beslutet av den 13 maj 2019, att PMO skulle avstå från att utöva sina delegerade befogenheter, med avseende på sökandens klagomål. PMO efterkom denna begäran genom skrivelse av den 10 juni 2021 (nedan kallat återkallandet av de delegerade befogenheterna).
10 Den 19 juli 2021 avslog rådet klagomålet och underrättade sökanden om återkallandet av de delegerade befogenheterna. Rådet slog i huvudsak fast att sökanden inte hade rätt till utbildningstillägget enligt artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom utbildningsprogrammet var yrkesinriktat och inte ledde till något examensbevis. Rådet tillade att det under dessa omständigheter inte var nödvändigt att ta ställning till om den minimigräns på 30 ECTS-poäng som fastställs i den reviderade slutsatsen 237/05 var tillämplig.
II. Parternas yrkanden
11 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ta upp hela talan till sakprövning,
– ogiltigförklara PMO:s beslut och beslutet avseende klagomålet, och
– förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
12 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan i den del den riktas mot kommissionen,
– i andra hand ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
A. Upptagande till prövning
14 Talan avser ogiltigförklaring av flera beslut från två olika institutioner om att inte bevilja sökanden utbildningstillägg. PMO:s beslut är hänförligt till kommissionen, medan beslutet avseende klagomålet fattades av rådets tillsättningsmyndighet, efter återkallandet av de delegerade befogenheterna under det administrativa förfarandet.
15 Kommissionen har gjort gällande att talan inte kan tas upp till sakprövning i den del den är riktad mot denna institution, eftersom kommissionen inte är den behöriga tillsättningsmyndighet som fattade beslutet avseende klagomålet, vilket är den enda rättsakt som gått sökanden emot. Kommissionen anser att återkallandet av de delegerade befogenheterna och ändringen av de rättsliga argumenten till stöd för beslutet avseende klagomålet, innebär att sistnämnda beslut ersatte PMO:s beslut.
16 Även rådet har, i sitt svaromål, gjort gällande att talan endast kan väckas mot rådet på grund av återkallandet av de delegerade befogenheterna.
17 Det ska i detta avseende erinras om att själva syftet med det administrativa förfarandet är att göra det möjligt för administrationen att ompröva sina beslut, varför detta förfarande är evolutivt. Detta innebär att administrationen, inom ramen för systemet för rättsmedel enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, kan föranledas att ändra de skäl som låg till grund för den omtvistade rättsakten även om den avslår klagomålet (se dom av den 26 mars 2014, CP/parlamentet, F‑8/13, EU:F:2014:44, punkt 21 och där angiven rättspraxis). Syftet med klagomålsförfarandet är nämligen just att möjliggöra för tillsättningsmyndigheten att ompröva den angripna rättsakten med beaktande av de anmärkningar som har anförts av den som ingett klagomålet, i förekommande fall genom att ändra de skäl som låg till grund för det som beslutades i rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkterna 32 och 33).
18 Den kompletterande motiveringen i beslutet avseende klagomålet är således förenlig med syftet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, där det föreskrivs att beslutet ska vara motiverat. Den bestämmelsen innebär med nödvändighet att den myndighet som ska pröva klagomålet inte är bunden av motiveringen i det beslut mot vilket klagomålet riktar sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2017, Skareby/utrikestjänsten, T‑585/16, EU:T:2017:613, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
19 Under dessa omständigheter medför talan, även om den formellt sett riktar sig mot avslaget på klagomålet, att tribunalen ska pröva den åtgärd som går den berörde emot och som är föremål för dennes klagomål, under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan räckvidd än den åtgärd mot vilken klagomålet har riktats. Ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål kan, med hänsyn till sitt innehåll, vara sådant att det inte utgör en ren bekräftelse av den åtgärd som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av den berörda personens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd unionsdomstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna åtgärdens lagenlighet eller rent av betrakta den som den rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (se dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
20 I förevarande fall fattade rådet beslutet avseende klagomålet efter att ha begärt att PMO skulle avstå från sina befogenheter i egenskap av tillsättningsmyndighet, i enlighet med artikel 1.2 i beslutet av den 13 maj 2019. Rådet bekräftade beslutet att inte bevilja utbildningstillägg. Motiveringen i beslutet avseende klagomålet skiljer sig emellertid från motiveringen i PMO:s beslut. Medan PMO med stöd av den reviderade slutsatsen 237/05 fann att utbildningsprogrammet inte uppfyllde det kvantitativa kriteriet om en minimigräns på 30 ECTS-poäng för att kunna kvalificeras som högre utbildning, bortsåg rådet helt från detta kriterium till förmån för ett kvalitativt kriterium, vilket innebär att bedömningen fokuserar på själva karaktären av utbildningsprogrammet.
21 Det kan således konstateras att rådet, genom beslutet avseende klagomålet, helt ändrade de skäl som angavs i PMO:s beslut efter att ha omprövat sökandens situation. Nämnda beslut har således ett självständigt innehåll och en annan räckvidd än PMO:s beslut och kan inte anses utgöra en ren bekräftelse av dessa beslut.
22 Härav följer att beslutet avseende klagomålet ersatte PMO:s beslut och i förevarande fall utgör den rättsakt som går sökanden emot.
23 Följaktligen kan talan inte tas upp till sakprövning i den del den avser PMO:s beslut och därmed är riktad mot kommissionen, som är den institution som dessa beslut härrör från.
B. Prövning i sak
24 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat i huvudsak tre grunder:
– Den första grunden avser åsidosättande av legalitetsprincipen, dels på grund av avsaknad av rättslig grund i tidsmässigt hänseende (ratione temporis), dels på grund av en rättsstridig retroaktiv tillämpning av den reviderade slutsatsen 237/05.
– Genom den andra grunden har sökanden gjort en invändning om rättsstridighet beträffande den reviderade slutsatsen 237/05, i vilken det görs åtskillnad mellan yrkesutbildningsprogram och program som leder fram till ett examensbevis, samt anfört att förvaltningscheferna saknar behörighet att fastställa nämnda åtskillnad.
– Den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
25 I repliken har sökanden åberopat en fjärde grund enligt vilken återkallandet av de delegerade befogenheterna var rättsstridigt, och vilken således sätter i fråga rådets behörighet att anta beslutet avseende klagomålet.
26 Tribunalen kommer först att pröva den första och den andra grunden tillsammans, därefter den fjärde grunden och slutligen den tredje grunden.
1. Den första och den andra grunden: Åsidosättande av legalitetsprincipen genom att den reviderade slutsatsen 237/05 tillämpas retroaktivt och genom att det görs en rättsstridig åtskillnad mellan utbildningsprogram.
27 Genom sin första grund har sökanden i huvudsak bestritt den retroaktiva tillämpningen av den reviderade slutsatsen 237/05 och har således gjort gällande att PMO:s beslut saknar rättslig grund i tidsmässigt hänseende (ratione temporis).
28 Genom sin andra grund har sökanden framställt en invändning om att den reviderade slutsatsen 237/05 är rättsstridig, eftersom det däri görs en åtskillnad mellan yrkesutbildningsprogram och program som leder fram till ett examensbevis. Sökanden har även gjort gällande att förvaltningscheferna saknade behörighet att göra denna åtskillnad.
29 Rådet har bestritt sökandens argument.
30 Det ska i detta hänseende påpekas, såsom framgår av punkterna 6 och 10 liksom av punkterna 19 och 20 ovan, att PMO:s beslut visserligen grundades på den reviderade slutsatsen 237/05 som avses i den första och den andra grunden, men att rådets tillsättningsmyndighet, i beslutet avseende klagomålet, helt ändrade de rättsliga omständigheter som låg till grund för bedömningen att beviljandet av utbildningstillägget var felaktigt.
31 Mer specifikt bortsåg rådet, i beslutet avseende överklagandet, från den reviderade slutsatsen 237/05, som utgjorde den rättsliga grunden för PMO:s beslut, och betonade att det inte var nödvändigt att avgöra om minimigränsen på 30 ECTS-poäng i den reviderade slutsatsen var tillämplig.
32 Den första och den andra grunden avser således endast PMO:s beslut.
33 Såsom har konstaterats i punkt 23 ovan ska talan avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av PMO:s beslut. Den första och den andra grunden är således verkningslösa.
2. Den fjärde grunden: Rådet saknade behörighet att återkalla de befogenheter som delegerats till PMO och att anta beslutet avseende klagomålet
a) Huruvida den fjärde grunden kan tas upp till prövning i sak
34 Rådet har bestritt att den fjärde grunden kan tas upp till prövning i sak och gjort gällande att det enligt artikel 84 i tribunalens rättegångsregler är förbjudet att under rättegången åberopa en ny grund, om det inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först efter det att talan väcktes. Rådet, som informerade sökanden om återkallandet av de delegerade befogenheterna i beslutet avseende klagomålet, anser att grunden som sökanden åberopat i repliken har anförts för sent och att talan därför inte kan prövas i sak vad avser den grunden.
35 I detta avseende ska det påpekas att även om en ny grund i princip ska uppfylla de krav som föreskrivs i artikel 84 i rättegångsreglerna, är dessa krav inte tillämpliga när en grund, som förvisso kan betecknas som ny, avser tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, La Ferla/kommissionen och Echa, T‑392/13, EU:T:2016:478, punkt 65, och dom av den 24 september 2019, Yanukovych/rådet, T‑301/18, ej publicerad, EU:T:2019:676, punkt 64).
36 En grund som avser att den som fattat ett beslut som går någon emot inte har haft behörighet att göra det utgör, såsom sökanden anfört, en grund avseende tvingande rätt och kan därför åberopas när som helst under förfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Pipiliagkas/kommissionen, T‑689/16, ej publicerad, EU:T:2018:925, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 september 2022, Grieger/kommissionen, T‑517/21, ej publicerad, EU:T:2022:588, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
37 Talan kan således prövas såvitt avser den fjärde grunden.
b) Prövning av den fjärde grunden
38 Sökanden har gjort gällande att beslutet avseende klagomålet är rättsstridigt på grund av att det fattats utan behörighet. Sökanden har i detta avseende i huvudsak fört fram två invändningar.
39 Han har för det första gjort gällande att rådet endast kunde återkalla de befogenheter som delegerats till PMO i deras helhet och inte i ett enskilt ärende. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att artiklarna 90c och 91a i tjänsteföreskrifterna utgör hinder för att de delegerade befogenheterna återkallas när PMO redan har utövat de tillsättningsbefogenheter som är föremål för delegeringen. Sökanden har även tillagt att detta återkallande av de delegerade befogenheterna ger upphov till frågor vad gäller rättssäkerhetsprincipen.
40 För det andra har sökanden gjort gällande att väsentliga formföreskrifter åsidosattes på grund av att rådet inte offentliggjorde det individuella beslutet att återkalla sin befogenhet till följd av hans klagomål.
41 Rådet har bestritt dessa argument.
1) Den första invändningen: Rådet saknar behörighet att återkalla de delegerade befogenheterna i ett enskilt ärende
42 Enligt artikel 2.2 i tjänsteföreskrifterna får en eller flera institutioner överlåta tillsättningsmyndighetens befogenheter, helt eller delvis, till en annan institution eller till ett interinstitutionellt organ, dock inte beslut som gäller tillsättning, befordran eller förflyttning av tjänstemän. I förevarande fall har rådet, i enlighet med artikel 1.1 a första strecksatsen i beslutet av den 13 maj 2019, utnyttjat denna möjlighet genom att bland annat delegera sina befogenheter som tillsättningsmyndighet att bevilja och administrera ansökningar om utbildningstillägg från sin personal till PMO.
43 I fråga om de områden som omfattas av artikel 2.2 i tjänsteföreskrifterna anges det i artikel 90c i dessa föreskrifter att ett klagomål ska lämnas till den tillsättningsmyndighet till vilken befogenheterna har överlåtits, medan en talan, enligt artikel 91a i samma föreskrifter, ska föras mot den institution till vilken den tillsättningsmyndighet hör som befogenheterna har överlåtits till.
44 Härav följer att kommissionens tillsättningsmyndighet i förevarande fall i princip var behörig att fatta beslut i fråga om klagomål som ingetts avseende utbildningstillägg för anställda vid rådet.
45 Det följer dessutom av rättspraxis att en delegering av befogenheter utgör en åtgärd varigenom den delegerande myndigheten avsäger sig de delegerade befogenheterna. En sådan delegering medför således en överföring av uppgifter som i princip förbjuder den delegerande myndigheten att utöva de befogenheter som delegerats, vid äventyr av att dess beslut anses behäftade med fel avseende bristande befogenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2018, Janssen-Cases/kommissionen, T‑688/16, EU:T:2018:822, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
46 Det ska emellertid för det första påpekas att lagstiftaren inte uttryckligen, i tjänsteföreskrifterna, har uteslutit möjligheten att de befogenheter som delegerats av den delegerande institutionen på grundval av artikel 2.2 i tjänsteföreskrifterna kan återkallas.
47 För det andra har det i rättspraxis godtagits att den myndighet som delegerar befogenheten får utöva den på nytt, samtidigt som det har påpekats att rättssäkerhetsprincipen, som ligger till grund för den formella karaktären hos åtgärder för delegering av befogenhet, kräver att myndigheten först antar ett uttryckligt beslut genom vilket den återkallar den delegerade befogenheten. På samma sätt som en delegering av befogenheter kräver ett uttryckligt beslut om att befogenheten i fråga ska överföras måste således återkallandet av denna befogenhet ske genom ett uttryckligt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2018, Janssen-Cases/kommissionen, T‑688/16, EU:T:2018:822, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
48 Det framgår vidare av rättspraxis att principen om god förvaltningssed bland annat kräver att fördelningen av befogenheter inom personalförvaltningen ska vara klart definierad och offentliggjord i vederbörlig ordning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 juli 2008, Kuchta/ECB, F‑89/07, EU:F:2008:97, punkt 62).
49 I förevarande fall var PMO, för det första, enligt artikel 1.2 i beslutet av den 13 maj 2019, fram till den 31 december 2021 skyldig att underrätta rådet om alla klagomål som mottagits och riktats mot beslut som rörde en anställd vid rådet. I samma bestämmelse anges att ”[o]m tillsättningsmyndigheten eller den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal vid rådet så begär i ett enskilt ärende, ska PMO avstå från att utöva de befogenheter som delegeras enligt punkt 1 i den här artikeln, och tillsättningsmyndigheten eller den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal vid rådet ska utöva sina befogenheter i det ärendet”. Denna bestämmelse gav således uttryckligen rådet rätt att begära att PMO skulle avstå från sina delegerade befogenheter som tillsättningsmyndighet, så att rådet kunde återuppta utövandet av dessa befogenheter.
50 Av detta följer att artikel 1.2 i beslutet av den 13 maj 2019 uttryckligen gav rådet rätt att återkalla de delegerade befogenheterna, just precis i enskilda ärenden och efter ingivande av ett klagomål.
51 För det andra har det inte bestritts att beslutet av den 13 maj 2019 offentliggjordes i vederbörlig ordning i Europeiska unionens officiella tidning.
52 För det tredje utövade rådet sin befogenhet först efter ett uttryckligt beslut, genom vilket rådet den 23 april 2021 begärde att PMO skulle avstå från att utöva de delegerade befogenheterna i det nu aktuella fallet, en begäran som PMO efterkom den 10 juni 2021 (se punkt 9 ovan).
53 Det följer av övervägandena i punkterna 49–52 ovan att återkallandet av de delegerade befogenheterna skedde i enlighet med de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen, bland annat i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 47 och 48 ovan.
54 Under dessa omständigheter kan bland annat det förhållandet att det i artikel 90c i tjänsteföreskrifterna anges att en begäran eller ett klagomål som rör de delegerade befogenheterna ska lämnas till den tillsättningsmyndighet till vilken befogenheterna har överlåtits, inte likställas med ett lagstadgat förbud mot att den som innehar befogenheterna återkallar dem, oavsett om det är fråga om ett fullständigt eller individuellt återkallande. Denna bestämmelse kan inte heller anses förbjuda att de delegerade befogenheterna återkallas under det administrativa förfarandet, såsom sökanden har gjort gällande, särskilt med hänsyn till förfarandets evolutiva karaktär, som det erinrats om i den rättspraxis som anges i punkt 17 ovan.
55 Den första invändningen, avseende rådets bristande behörighet att återkalla de delegerade befogenheterna med avseende på ett enskilt ärende, kan således inte godtas.
2) Den andra invändningen: Det individuella beslutet om återkallande av de delegerade befogenheterna offentliggjordes inte
56 Sökanden har kritiserat rådet för att inte ha offentliggjort det individuella beslutet om återkallande av befogenheter till följd av hans klagomål.
57 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i rättegångsreglerna, såsom dessa tolkats i fast rättspraxis, ska ansökan innehålla de grunder och argument som åberopas på ett så klart och precist sätt att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att behöva inhämta ytterligare uppgifter. Om så inte är fallet ska den svårförståeliga eller oklara invändningen underkännas (se dom av den 23 mars 2022, ON/kommissionen, T‑730/20, ej publicerad, EU:T:2022:155, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
58 I förevarande fall har sökanden gjort gällande att rådet åsidosatte en väsentlig formföreskrift genom att inte offentliggöra beslutet att återkalla de delegerade befogenheterna med avseende på klagomålet. Sökanden har emellertid inte angett på vilken rättslig grund det skulle föreligga en skyldighet att offentliggöra det individuella beslutet och har inte heller på ett tillräckligt klart och precist sätt redogjort för sina argument beträffande denna invändning.
59 Härav följer att den andra invändningen ska underkännas med stöd av artikel 76 i rättegångsreglerna.
60 Under alla omständigheter och även om det antas att sökanden genom sin andra invändning avser att göra gällande att han inte underrättades om det individuella beslutet att återkalla de delegerade befogenheterna med avseende på klagomålet, ska det påpekas att detta beslut fattades den 10 juni 2021, vilket var dagen då PMO i skrivelse till rådet meddelade sitt samtycke till att avstå från utövandet av de delegerade befogenheterna. Denna skrivelse delgavs förvisso inte sökanden, som underrättades om den först i samband med att beslutet avseende klagomålet delgavs, den 19 juli 2021, det vill säga fem och en halv vecka senare (se punkterna 9 och 10 ovan).
61 Enligt fast rättspraxis kan emellertid inte dröjsmål med att delge mottagaren ett individuellt beslut medföra att beslutet ogiltigförklaras, eftersom delgivningen sker efter det att beslutet har fattats och följaktligen inte har någon inverkan på beslutets innehåll (dom av den 29 oktober 1981, Arning/kommissionen, 125/80, EU:C:1981:248, punkt 9, och dom av den 7 februari 2007, Caló/kommissionen, T‑118/04 och T‑134/04, EU:T:2007:37, punkt 79).
62 Såsom framgår av punkt 8 ovan ingav sökanden dessutom sitt klagomål först till rådet och därefter, tre veckor senare, till kommissionen, till vilken sökanden sände en kopia av det klagomål som ingivits till rådet.
63 Sökanden har inte heller hävdat, och än mindre visat, att den omständigheten att beslutet avseende klagomålet antogs av rådet och inte av kommissionen i sig skulle ha kunnat inverka menligt på någon av de garantier som han har enligt tjänsteföreskrifterna eller stått i strid med reglerna om god förvaltningssed i personalfrågor.
64 Av detta följer att rådets återkallande av de delegerade befogenheterna inte är behäftat med något formfel, varför sökanden inte med fog kan hävda att beslutet avseende klagomålet fattades av en myndighet som saknade behörighet.
65 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
3. Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna
66 Den tredje grunden, som består av två delar, avser åsidosättande av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
67 Inom ramen för den första delgrunden har sökanden anfört att enligt den reviderade slutsatsen 237/05 är kravet på närvaro på ”heltid” vid en läroanstalt för högre utbildning uppfyllt endast om de studier som bedrivs motsvarar 30 ECTS-poäng. Genom den reviderade slutsatsen tillkom således ett villkor som är rättsstridigt, genom att tillämpningen av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna begränsades till att avse akademiska utbildningsprogram, med uteslutande av all yrkesutbildning som ger rätt till ECVET‑poäng.
68 Det framgår emellertid av punkterna 30–32 ovan att rådets tillsättningsmyndighet helt bortsåg från den reviderade slutsatsen 237/05, som utgjorde den rättsliga grunden för PMO:s beslut, vilket innebär att den tredje grundens första del, som hänför sig till dessa beslut, är verkningslös.
69 Till stöd för den tredje grundens andra del har sökanden gjort gällande att beslutet avseende klagomålet strider mot artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom det i detta beslut görs en åtskillnad mellan högre utbildning och yrkesutbildning.
70 Rådet har bestritt dessa argument.
71 I detta avseende bör det noteras att det i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ett utbildningstillägg ska betalas ut för varje underhållsberättigat barn som har fyllt 5 år och som följer utbildning på heltid vid en primär- eller sekundärskola eller en högskoleutbildningsanstalt.
72 I beslutet avseende klagomålet slog rådet fast att sökanden inte hade rätt till utbildningstillägget. För det första var utbildningsprogrammet av yrkeskaraktär och ledde till ECVET‑poäng och inte ECTS-poäng. För det andra ledde inte utbildningen till en universitetsexamen på grundnivå eller avancerad nivå och betraktades därför inte som universitetsutbildning enligt det grekiska utbildningssystemet. Rådet drog härav slutsatsen att utbildningsprogrammet inte kunde anses utgöra högre utbildning i den mening som avses i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
73 Under förevarande förfarande har rådet gjort gällande att artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, som ger rätt till utbildningstillägg, ska tolkas mot bakgrund av artikel 2.3 b i nämnda bilaga, i vilken det föreskrivs att ett tillägg ska beviljas för ett underhållsberättigat barn som är under skol- eller yrkesutbildning.
74 Enligt rådet visar den omständigheten att begreppet yrkesutbildning förekommer i artikel 2.3 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, avseende tillägg för underhållsberättigat barn, men saknas i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, avseende utbildningstillägg, att begreppet yrkesutbildning är ett självständigt begrepp som skiljer sig från begreppet högre utbildning, som enligt artikel 3.1 i nämnda bilaga är en förutsättning för att utbildningstillägg ska beviljas. Högre utbildning kan enligt rådets uppfattning således inte omfatta yrkesutbildning, vilket innebär att utbildningstillägg inte ska betalas för det fall det berörda barnet genomgår en sådan utbildning.
75 Såsom framgår av punkt 71 ovan kräver artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att tre villkor är uppfyllda för att utbildningstillägg ska beviljas, nämligen, för det första, att barnet deltar i utbildning vid en läroanstalt för högre utbildning, för det andra att deltagandet är regelbundet och, för det tredje, att det rör sig om deltagande på heltid. I artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna nämns således inte alls utbildningens karaktär som sådan.
76 Även om lagstiftaren inte i artikel 3.1 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna har nämnt karaktären av den utbildning som tillhandahålls av en läroanstalt för högre utbildning, men har gjort det i artikel 2.3 b i samma bilaga, ankommer det inte på rådet eller tribunalen att, i motsats till vad rådet har anfört, uppställa detta som ett ytterligare villkor.
77 Tribunalen har således redan slagit fast att den åtskillnad som görs mellan skolutbildning och yrkesutbildning i artikel 2.3 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna visserligen gör det möjligt att utesluta utbetalning av utbildningstillägg enligt artikel 3.1 i nämnda bilaga när det underhållsberättigade barnet genomgår en yrkesutbildning som inte är knuten till en läroanstalt. Denna åtskillnad ska emellertid inte hindra utbetalning av utbildningstillägg när ett underhållsberättigat barn genomgår en yrkesutbildning som tillhandahålls av en läroanstalt där barnet regelbundet deltar i undervisning på heltid (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 januari 1993, Wery/parlamentet, T‑86/91, EU:T:1993:7, punkterna 44, 45, 50 och 51).
78 Att utbildningen är yrkesinriktad saknar således betydelse för beviljandet av utbildningstillägg enligt artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, så länge som utbildningen tillhandahålls av en läroanstalt.
79 Denna tolkning stöds av skäl 3 i kommissionens förordning (EU) nr 317/2013 av den 8 april 2013 om ändring av bilagorna till förordningarna (EG) nr 1983/2003, (EG) nr 1738/2005, (EG) nr 698/2006, (EG) nr 377/2008 och (EU) nr 823/2010 vad gäller den internationella standarden för utbildningsklassificering (EUT L 99, 2013, s. 1), enligt vilket EU:s institutioner ska använda en utbildningsklassificering som är förenlig med den reviderade internationella standarden för utbildningsklassificering 2011 (Isced). I punkt 2 andra stycket i den reviderade slutsatsen 237/05 hänvisas till Isced för att definiera begreppet deltagande på heltid i utbildning vid en läroanstalt för högre utbildning.
80 Vid förhandlingen medgav rådet dels att Isced definierar högre utbildning så, att den omfattar både vad som vanligtvis förstås som akademisk utbildning och utbildning som motsvarar högre yrkesutbildning, dels att Egeiska universitetet, vid vilket utbildningsprogrammet har tillhandahållits, är en läroanstalt för högre utbildning.
81 Under dessa omständigheter finner tribunalen att rådet inte kunde neka sökanden utbildningstillägg med motiveringen att utbildningsprogrammet inte kunde anses utgöra högre utbildning i den mening som avses i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
82 Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del och att beslutet avseende klagomålet följaktligen ska ogiltigförklaras. Talan ska ogillas i övrigt.
IV. Rättegångskostnader
83 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
84 Enligt artikel 135.1 i rättegångsreglerna får dock tribunalen, om så anses skäligt, undantagsvis besluta att en tappande rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – endast delvis, eller inte alls, ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader.
85 I förevarande fall har sökanden tappat målet vad gäller frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i den del den avser PMO:s beslut och därmed är riktad mot kommissionen.
86 Tribunalen anser emellertid att övergångsbestämmelsen i artikel 1.2 i beslutet av den 13 maj 2019, jämförd med artiklarna 90c och 91a i tjänsteföreskrifterna (se punkterna 43 och 49 ovan), kan ha skapat en viss osäkerhet i fråga om vilken rättsakt som gått sökanden emot i förevarande fall.
87 Tribunalen finner det därför vara skäligt, med hänsyn till samtliga omständigheter i målet, att kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader, trots att sökanden har förlorat sin talan i den del den är riktad mot denna institution.
88 Rådet har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan avvisas i den del den riktas mot Europeiska kommissionen.
2) Europeiska unionens råds beslut av den 19 juli 2021, om avslag på Georgios Paraskevaidis klagomål mot de beslut som fattades den 4 februari 2021, den 1 mars 2021 och den 9 mars 2021 av Byrån för löneadministration och individuella ersättningar vid kommissionen, ogiltigförklaras.
3) Talan ogillas i övrigt
4) Rådet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Georgios Paraskevaidis kostnader.
5) Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Papasavvas | Truchot | Kanninen |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 26 juni 2024.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
V. Di Bucci