DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 11 januari 2024 (*)
”Överklagande – Artikel 340 andra stycket FEUF – Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar – Förordning (EG) nr 1073/1999 – Utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) – Olafs externa utredning – ’Eurostat-affären’ – Olaf har till de nationella rättsliga myndigheterna överlämnat uppgifter om omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder innan utredningen avslutats – Europeiska kommissionen har lämnat in en anmälan innan Olafs utredning har avslutats – Nationellt straffrättsligt förfarande – Slutligt beslut att inte väcka åtal – Begreppet ”tillräckligt klar överträdelse” av en unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter – Ideell och ekonomisk skada som klagandena påstår sig ha lidit – Skadeståndstalan”
I mål C‑363/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 6 juni 2022,
Planistat Europe SARL, Paris (Frankrike),
Hervé-Patrick Charlot, Paris,
företrädda av F. Martin Laprade, avocat,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av J. Baquero Cruz och F. Blanc, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen),
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna Z. Csehi, M. Ilešič (referent), I. Jarukaitis och D. Gratsias,
generaladvokat: L. Medina,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 13 juli 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Planistat Europe SARL och Hervé-Patrick Charlot har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 april 2022, Planistat Europe och Charlot/kommissionen, (T‑735/20, EU:T:2022:220) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om ersättning dels för den ideella skada som Hervé-Patrick Charlot har lidit på grund av att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) överlämnat uppgifter till de nationella myndigheterna om omständigheter som kan komma att betecknas som brott samt på grund av den anmälan som Europeiska kommissionen inlämnat till nämnda myndigheter, dels den ekonomiska skada som klagandena har lidit på grund av uppsägningen av avtal som ingåtts mellan Planistat Europe och kommissionen.
I. Tillämpliga bestämmelser
2 Skälen 1, 5, 10 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (EGT L 136, 1999, s. 1), som är tillämplig i tiden (ratione temporis) i förevarande mål, hade följande lydelse:
”(1) Institutionerna och medlemsstaterna fäster stor vikt vid skyddet av [Europeiska] gemenskapernas ekonomiska intressen och vid kampen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som är till skada för dessa intressen. …
…
(5) Det ansvar som åligger [Olaf], som har inrättats av kommissionen, omfattar, förutom skyddet av de ekonomiska intressena, all verksamhet vid byrån som har samband med skyddet av gemenskapens intressen mot oegentligheter, som kan leda till administrativa eller straffrättsliga påföljder.
…
(10) Dessa utredningar bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokollet om gemenskapernas privilegier och immunitet, och med iakttagande av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda … samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. Institutioner, organ och byråer bör därför utforma villkor och bestämmelser för hur dessa interna utredningar bör utföras. Tjänsteföreskrifterna bör därför ändras genom att bestämmelser om tjänstemäns och övriga anställdas rättigheter och skyldigheter vid interna utredningar införs.
…
(13) Det bör åligga de behöriga nationella myndigheterna eller, i förekommande fall, institutionerna, organen och byråerna, att på grundval av [Olafs] rapport besluta om hur en avslutad utredning bör följas upp. Det bör dock föreskrivas att [Olafs] direktör skall ha skyldighet att direkt till den berörda medlemsstatens rättsliga myndigheter överlämna de upplysningar som [Olaf] har samlat in i samband med interna utredningar om omständigheter som kan leda till straffrättsliga påföljder”.
3 I artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Administrativa utredningar”, föreskrevs följande:
”I denna förordning avses med administrativa utredningar … alla kontroller, inspektioner och åtgärder som [Olafs] anställda, i enlighet med artiklarna 3 och 4 nedan, vidtar i tjänsten för att nå de mål som anges i artikel 1 och konstatera eventuella oegentligheter i verksamheter som kontrolleras. Dessa utredningar skall inte påverka medlemsstaternas behörighet i fråga om lagföring.”
4 I artikel 8 i nämnda förordning, med rubriken ”Sekretess och skydd av uppgifter”, föreskrevs följande:
”1. Alla uppgifter som inhämtas i samband med externa utredningar skall oavsett form vara skyddade genom tillämpliga bestämmelser.
2. Alla uppgifter som överlämnas eller inhämtas i samband med interna utredningar skall, oavsett form, omfattas av tystnadsplikt och åtnjuta samma skydd som det som ges enligt de bestämmelser som gäller för gemenskapens institutioner.
Uppgifterna får endast överlämnas till sådana personer inom Europeiska gemenskapernas eller medlemsstaternas institutioner som på grund av sin befattning skall känna till dem, och de får inte användas i andra syften än att bekämpa bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet.
3. Direktören skall se till att [Olafs] anställda och de andra personer som handlar under hans eller hennes överinseende följer gemenskapsbestämmelserna och nationella bestämmelser om skydd av personuppgifter, särskilt dem som framgår av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [(EGT L 281, 1995, s. 31)].
4. [Olafs] direktör och ledamöterna i den övervakningskommitté som avses i artikel 11 skall övervaka tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel och i artiklarna 286 och 287 i fördraget.”
5 I artikel 9 i nämnda förordning, med rubriken ”Rapport om och uppföljning av utredningarna”, föreskrevs följande:
”1. När [Olaf] har avslutat en utredning, skall den under direktörens överinseende upprätta en rapport som bland annat skall omfatta de omständigheter som konstaterats, uppgifter om eventuell ekonomisk skada samt utredningens slutsatser, inklusive rekommendationer från [Olafs] direktör om lämplig uppföljning.
2. Dessa rapporter skall upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Dessa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. De skall bedömas enligt samma regler som de som gäller för administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer och ha samma värde som dessa rapporter.
3. En rapport som upprättas efter en extern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna om externa utredningar.
4. En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar, och inom den tidsfrist som [Olafs] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”
6 I artikel 10 i förordning nr 1073/1999, med rubriken ”Överlämnande av uppgifter från [Olaf]”, föreskrevs följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning eller i [rådets förordning (Euratom, EG) nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier och andra oegentligheter (EGT L 292, 1996, s. 2)] får [Olaf] när som helst till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna överlämna uppgifter som har inhämtats i samband med externa utredningar.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8, 9 och 11 i denna förordning skall [Olafs] direktör till de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten överlämna de uppgifter som [Olaf] har inhämtat i samband med interna utredningar av omständigheter som kan leda till straffrättsliga åtgärder. Med förbehåll för de krav som utredningen ställer skall direktören samtidigt informera den berörda medlemsstaten.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8 och 9 i denna förordning får [Olaf] när som helst till den berörda institutionen, det berörda organet, kontoret eller byrån överlämna information som inhämtats i samband med interna utredningar.”
II. Bakgrund till tvisten
7 Bakgrunden till tvisten har beskrivits av tribunalen i punkterna 2–18 i den överklagade domen och kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.
8 Under år 1996 inrättade Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat) ett nätverk av försäljningsställen för statistiska uppgifter (nedan kallade datashoppar). I medlemsstaterna var dessa datashoppar, som inte var juridiska personer, i princip integrerade med de nationella statistikbyråerna bortsett från i Belgien, Spanien och Luxemburg där de förvaltades av kommersiella bolag. För detta ändamål har trepartsöverenskommelser ingåtts mellan Eurostat, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (publikationsbyrån) och den enhet som står värd för datashoppen.
9 Mellan år 1996 och år 1999 erhöll Planistat Europe, som leddes av Hervé-Patrick Charlot, ramavtal med Eurostat för olika tjänster som bland annat innefattade att tillhandahålla personal till datashopparna.
10 Från och med den 1 januari 2000 anförtroddes Planistat Europe förvaltningen av datashopparna i Bryssel (Belgien), Madrid (Spanien) och Luxemburg (Luxemburg). Nämnda bolag var skyldigt att till kommissionen betala hela den omsättning som dessa tre datashoppar genererade.
11 I september 1999 upprättade Eurostats tjänst för internrevision en rapport i vilken det angavs att det förekom oegentligheter i Planistat Europes förvaltning av datashopparna.
12 Kommissionens generaldirektorat för ekonomistyrning översände nämnda rapport till Olaf den 17 mars 2000.
13 Den 18 mars 2003 beslutade Olaf, till följd av en intern utredning (IO/2000/4097) som syftade till att undersöka formerna för inrättandet av nätverket av datashoppar, faktureringssystemet, användningen av finansieringsramen och EU-tjänstemännens eventuella inblandning, att inleda den externa utredningen OF/2002/0510 avseende Planistat Europe.
14 Den 19 mars 2003 överlämnade Olaf uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna om omständigheter som, enligt Olaf, kunde komma att betecknas som brott inom ramen för den pågående utredningen (nedan kallat meddelandet av den 19 mars 2003). På grundval av detta inledde Procureur de la République de Paris (Åklagarmyndigheten i Paris, Frankrike) den 4 april 2003 en förundersökning om förskingring och medverkan till trolöshet mot huvudman hos undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike).
15 Detta överlämnande uppdagades i pressen den 16 maj 2003 och blev föremål för skriftliga frågor från ledamöter av Europaparlamentet till kommissionen.
16 Kommissionen och Olaf publicerade flera pressmeddelanden, varav endast två innehöll omnämnanden av Planistat Europe. Planistat Europe omnämndes för första gången i kommissionens pressmeddelande av den 9 juli 2003, och kommissionen bekräftade sitt beslut att säga upp de avtal som den hade ingått med Planistat Europe i pressmeddelandet av den 23 juli 2003.
17 Den 10 juli 2003 ingav kommissionen en anmälan mot X med framställande av enskilt anspråk till Procureur de la République de Paris (Åklagarmyndigheten i Paris) avseende brottet trolöshet mot huvudman och varje annat brott som kan härledas från de gärningar som anges i anmälan.
18 Den 10 september 2003 delgavs Hervé-Patrick Charlot misstanke om brotten trolöshet mot huvudman och förskingring.
19 Den 23 juli 2003 sade kommissionen upp de aktuella avtal som ingåtts med Planistat Europe.
20 Den 25 september 2003 avslutade Olaf såväl den interna utredningen IO/2000/4097 som den externa utredningen OF/2002/0510.
21 Den 9 september 2013 meddelade undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris) ett beslut om att inte väcka åtal avseende samtliga personer som hade delgetts misstanke om brott inom ramen för det straffrättsliga förfarande som inletts vid de franska rättsliga myndigheterna. Det beslutet överklagades av kommissionen.
22 Genom dom av den 23 juni 2014 ogillade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) kommissionens överklagande och fastställde beslut att inte väcka åtal.
23 Genom dom av den 15 juni 2016 ogillade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) kommissionens överklagande av domen av den 23 juni 2014 och avslutade därmed domstolsförfarandet.
24 Den 10 september 2020 skickade klagandena en formell skrivelse till kommissionen med en begäran om att kommissionen skulle betala ett belopp på 11,6 miljoner euro till dem som ersättning för den skada som de påstod sig ha lidit till följd av bland annat den anmälan som kommissionen ingett och de pressmeddelanden som hade offentliggjorts i ärendet.
25 Kommissionen avslog klagandenas begäran den 15 oktober 2020, eftersom den fann att villkoren inte var uppfyllda för att unionen skulle kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
26 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 december 2020 väckte Planistat Europe och Hervé-Patrick Charlot talan med stöd av artikel 268 FEUF och yrkade ersättning dels för den ideella skada som Hervé-Patrick Charlot har lidit på grund av att Olaf överlämnat uppgifter till de nationella myndigheterna om omständigheter som kan komma att betecknas som brott samt på grund av den anmälan som kommissionen inlämnat till nämnda myndigheter före det att Olafs utredning avslutades, dels för den ekonomiska skada som klagandena har lidit på grund av uppsägningen av avtal som ingåtts mellan Planistat Europe och kommissionen.
27 Till stöd för sin talan gjorde klagandena gällande att Olaf och kommissionen hade åsidosatt omsorgsplikten, principen om god förvaltning och principen om oskuldspresumtion samt rätten till försvar, vilka stadgas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). De åberopade att Olaf och kommissionen hade begått fel dels genom att överlämna uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott, dels genom att ha lämnat in en anmälan mot X som ledde till att ett straffrättsligt förfarande inleddes mot dem och på ett omotiverat sätt fortsatt att fullfölja detta förfarande. Enligt klagandena hade de fel som Olaf och kommissionen begått ett direkt orsakssamband med den ideella och ekonomiska skada som de yrkade ersättning för.
28 Tribunalen ogillade nämnda talan, eftersom den delvis inte kunde tas upp till prövning, på grund av den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol, och delvis var ogrundad.
IV. Parternas yrkanden vid domstolen
29 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen i den del det däri fastställs dels att en del av klagandenas talan är preskriberad, dels att yrkandet om kommissionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska ogillas,
– bifalla de yrkanden som framställts i första instans,
– förplikta kommissionen att offentligt erkänna att den har gjort en oriktig bedömning med avseende på klagandena, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
V. Prövning av överklagandet
31 Det ska inledningsvis erinras om att enligt artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler ”[ska] yrkandena i ett överklagande … avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet”. Enligt artikel 170.1 i rättegångsreglerna ska dessutom yrkanden som framställs för det fall domstolen bifaller överklagandet avse helt eller delvis bifall till de yrkanden som framställts i första instans. Nya yrkanden är inte tillåtna.
32 Klagandenas tredje yrkande, som syftar till att kommissionen ska förpliktas att offentligt erkänna att den har gjort en oriktig bedömning med avseende på klagandena, syftar emellertid varken till att tribunalens avgörande ska upphävas eller till att de yrkanden som framställts i första instans ska bifallas, eftersom klagandena – såsom framgår av den överklagade domen och bekräftas av ansökan i första instans, vilken återfinns i den akt i första instans som översänts till domstolen i enlighet med artikel 167.2 i rättegångsreglerna – inte hade framställt ett sådant yrkande i första instans. Härav följer att klagandenas tredje yrkande utgör ett nytt yrkande, och det ska därför avvisas.
33 Klagandena har i övrigt åberopat tre grunder till stöd för sitt överklagande. Genom den första grunden, som åberopats i första hand, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den gjorde en felaktig tolkning av den omständighet som orsakade de åberopade skadorna. Klagandena har genom den andra grunden, som åberopats i andra hand, hävdat att tribunalen gjorde fel vad gäller unionens ådragande av utomobligatoriskt skadeståndsansvar. De har genom den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den fann att det inte var nödvändigt att pröva huruvida de påstådda skadorna verkligen förelåg och om det fanns ett orsakssamband.
A. Den första grunden
34 Klagandena har genom sin första grund, som består av två delar, vilka avser ideell respektive ekonomisk skada, gjort gällande att tribunalen missuppfattade deras argument genom att i punkt 36 i den överklagade domen finna att de klandrade kommissionen för att ha vållat Hervé-Patrick Charlot ideell skada på grund av att han hade delgetts misstanke om brott i det straffrättsliga förfarandet vid de franska brottsbekämpande myndigheterna samt ekonomisk skada på grund av uppsägningen av samtliga avtal som ingåtts med Planistat Europe. Den missuppfattningen ledde till att tribunalen felaktigt definierade de fel som utgör orsaken till de skador som de begär ersättning för, vilket innebär att hela tribunalens bedömning, särskilt punkt 116 i den överklagade domen, i vilken tribunalen slog fast att deras talan skulle ogillas, eftersom den delvis inte kunde tas upp till prövning och delvis var ogrundad, är felaktig.
1. Den första grundens första del
a) Parternas argument
35 Genom den första grundens första del har klagandena kritiserat tribunalen för att ha gjort fel genom att felaktigt definiera den omständighet som orsakade den påstådda ideella skadan.
36 Klagandena har i detta avseende gjort gällande att tribunalen missuppfattade deras argument när den fann att deras talan endast avsåg den ideella skada som de påstår sig ha lidit till följd av att Olaf översände meddelandet av den 19 mars 2003 och inte den ideella skada som orsakats av den ”omfattande mediebevakningen” av detta översändande. De har hävdat att tribunalen felaktigt har definierat de fel som utgör orsaken till de skador som de begär ersättning för.
37 Det framgår i detta hänseende av ansökan i första instans att Olaf och kommissionen, enligt klagandena, har gjort flera fel som består i dels att ha gjort en ”falsk beskyllning” genom meddelandet av den 19 mars 2003, som de översände till de franska rättsliga myndigheterna, dels att ha lämnat in den anmälan med framställande av enskilt anspråk som avses i punkt 17 ovan, vilken åtföljdes av en omfattande mediebevakning och ett pressmeddelande i vilket de avsiktligt ”läckte” uppgifter som hänförde sig till det meddelandet och gjorde ”ärekränkande” uttalanden. Det var kombinationen av dessa fel som skadade Hervé-Patrick Charlots heder och anseende. Hervé-Patrick Charlot är verkställande direktör för Planistat Europe.
38 Kommissionen anser att klagandenas argument är resultatet av en felaktig tolkning av den överklagade domen.
b) Domstolens bedömning
39 Det ska inledningsvis konstateras att tribunalen, i motsats till vad klagandena har påstått, inte underlät att beakta att de hade åberopat en ideell skada till följd av mediebevakningen av Olafs översändande av meddelandet av den 19 mars 2003. Det framgår nämligen av punkt 47 i den överklagade domen att tribunalen beaktade den påstådda ideella skadan, men ansåg att den var omedelbar och därför preskriberad, i enlighet med artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol och de principer i rättspraxis som anges i punkterna 34 och 35 i den domen. Härav följer att i den mån klagandena genom den första grundens första del har kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat deras ansökan i första instans genom att inte beakta den påstådda ideella skada som orsakats av mediebevakningen av detta meddelande, bygger den första delgrunden på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den första grundens första del.
40 I den mån som den första delgrunden ska förstås på så sätt att tribunalen kritiseras för att ha missuppfattat klagandenas argument, eftersom den inte beaktade att den påstådda skadan hade orsakats av översändandet av nämnda meddelande i kombination med mediebevakningen av detta, så ska det erinras om att det enligt fast praxis följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artikel 168.1 d och artikel 169.2 i rättegångsreglerna att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga argument som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av att överklagandet eller grunden i fråga annars inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 21 september 2023, China Chamber of Commerce for Import and Export of Machinery and Electronic Products m.fl./kommissionen, C‑478/21 P, EU:C:2023:685, punkt 162 och där angiven rättspraxis).
41 Ett överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen eller i det överklagade beslutet och som enbart upprepar eller återger de grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller inte kraven på motivering enligt dessa bestämmelser. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, PL/kommissionen, C‑537/21 P, EU:C:2023:363, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
42 Det ska i detta avseende påpekas att även om klagandena har gjort gällande att tribunalen redogjorde för de argument som klagandena hade anfört vid tribunalen på ett felaktigt sätt i den överklagade domen, så har klagandena emellertid inte visat att det skett någon felaktig rättstillämpning till följd av denna påstått felaktiga redogörelse, i den överklagade domen (se, analogt, dom av den 4 juni 2015, Andechser Molkerei Scheitz/kommissionen, C‑682/13 P, EU:C:2015:356, punkt 59).
43 Såsom kommissionen med rätta har påpekat har klagandena i synnerhet inte anfört något argument för att ifrågasätta tribunalens övervägande i punkt 47 i den överklagade domen, vilket det erinrats om i punkt 39 ovan, och inte heller de principer i rättspraxis som anges i punkterna 34 och 35 i den överklagade domen.
44 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del, eftersom den delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.
2. Den första grundens andra del
a) Parternas argument
45 Genom den första grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den slog fast att den omständighet som orsakade den ekonomiska skada som gjorts gällande var en följd av att de avtal som ingåtts mellan Planistat Europe och kommissionen hade sagts upp under år 2003, trots att det tydligt framgick av ansökan i första instans att den skadan bestod i en värdeminskning av bolagets aktier samt i att ett ”blomstrande företag” ”kvävdes” och ”näst intill försvann” till följd av Olafs och kommissionens ärekränkande beteende. Skadan är fortlöpande, till skillnad från den omedelbara skada som orsakades av uppsägningen av avtalen. Cour de cassations (Högsta domstolen) fastställande den 15 juni 2016 av det beslut att inte väcka åtal som meddelats av undersökningsdomaren vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris), vilket bekräftade att Hervé-Patrick Charlot var oskyldig, gör det i efterhand möjligt att kvalificera detta ärekränkande beteende som ”olagligt”. Klagandena har således hävdat att tribunalen borde ha gjort en helt annan bedömning av deras skadeståndsyrkande, som avses i punkt 24 ovan, bland annat vad gäller preskriptionen av deras talan mot unionen om utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
46 Kommissionen har bestritt dessa argument.
b) Domstolens bedömning
47 Även om det är riktigt att klagandena i sin ansökan i första instans gjorde gällande att den ekonomiska skada som de påstår sig ha lidit bestod i en värdeminskning av Planistat Europes aktier samt i att ett ”blomstrande företag” ”kvävdes” och ”näst intill försvann” till följd av Olafs och kommissionens ärekränkande beteende, är det emellertid så, att den värdeminskningen, enligt själva ordalydelsen i ansökan, berodde dels på att de avtal som hade ingåtts av det bolaget med kommissionen avbröts och sedan sades upp, dels på att avtal som slutits med andra kunder sades upp. Det kan således inte anses att tribunalen missuppfattade deras argument i detta avseende, vilket innebär att överklagandet – i den mån denna delgrund avser en påstådd missuppfattning av klagandenas argument – inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
48 Vad vidare gäller uppsägningen av de avtal som nämnda bolag ingått med kommissionen har klagandena endast kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 58–61 i den överklagade domen, fann att den ekonomiska skadan var omedelbar, vilket innebar att yrkandet om ersättning för den skadan var preskriberat. Klagandena har emellertid inte, i strid med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 40 och 41 ovan, angett på vilket sätt detta resonemang var behäftat med en felaktig rättstillämpning, vilket innebär att denna del av deras överklagande således, genom att upprepa de argument som anfördes i första instans, syftade till att få till stånd en omprövning av deras ansökan till tribunalen. Denna del av överklagandet ska därför avvisas.
49 Vad gäller den ekonomiska skada som orsakats av uppsägningen av de avtal som slutits med andra kunder, ska det erinras om att tribunalen i punkt 62 i den överklagade domen slog fast att klagandena inte hade lagt fram någon bevisning som gjorde det möjligt att bland annat fastställa den exakta tidpunkt då en sådan skada uppkom.
50 Det framgår av fast rättspraxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt artikel 256 FEUF, endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (dom av den 14 oktober 2021, NRW. Bank/CRU, C‑662/19 P, EU:C:2021:846, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör därför inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
51 Eftersom klagandena inte har gjort gällande att de faktiska omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats, kan deras argument inte heller tas upp till prövning i detta avseende.
52 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del, eftersom den delvis är ogrundad och delvis inte kan tas upp till prövning.
53 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.
B. Den andra grunden
54 Den andra grunden, genom vilken klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning avseende unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, består av tre delar. Den första delen avser att tribunalen gjorde fel vid bedömningen av huruvida Olafs och kommissionens ärekränkande beteende gentemot klagandena var rättsstridigt. Den andra delen avser en felaktig bedömning av Olafs rättsstridiga agerande, eftersom Olaf, i avsaknad av tillräckliga indicier, överlämnade uppgifter till de franska myndigheterna om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott. Den tredje delen avser en felaktig bedömning av kommissionens rättsstridiga agerande.
1. Den första anmärkningen i den andra grundens andra del
a) Parternas argument
55 Genom den första anmärkningen i den andra grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att Olaf inte hade begått något fel genom att till de franska rättsliga myndigheterna översända uppgifter om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott.
56 Klagandena har dessutom hävdat att den aktuella rättsstridigheten var följden av att Olaf hade åsidosätt sin omsorgsplikt och att det ankom på Olaf att kontrollera de uppgifter som överlämnades till de nationella myndigheterna.
57 Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 82–92 i den överklagade domen fann att det följer av artikel 10 och av skäl 13 i förordning nr 1073/1999 att Olaf har rätt att vända sig till den rättsliga myndigheten, även innan den externa utredningen har avslutats, om Olaf anser att den har uppgifter eller fakta som kan motivera att det inleds en rättslig utredning eller som kan utgöra bevisning som är användbar för en sådan utredning. Tribunalen påpekade i detta avseende, i punkt 88 i den överklagade domen, att Olaf redan den 19 mars 2003 förfogade över uppgifter eller fakta som talade för att de aktuella omständigheterna kunde komma att betecknas som brott. Tribunalen fann felaktigt, i punkterna 90 och 91 i den överklagade domen, att Olaf inte hade begått något fel och, i synnerhet, att Olaf inte hade åsidosatt vare sig principen om god förvaltning eller principen om iakttagande av en skälig tidsfrist.
58 Klagandena anser att Olaf, genom att överlämna oriktiga uppgifter till de franska myndigheterna, inte har vidtagit tillräckliga försiktighetsåtgärder, vilket utgör ett åsidosättande av dess skyldighet att kontrollera uppgifter och följaktligen av principen om god förvaltning.
59 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första anmärkningen i den andra grundens andra del, dels eftersom det är uppenbart att anmärkningen delvis inte kan tas upp till prövning, dels eftersom anmärkningen delvis är ogrundad.
60 Kommissionen anser att klagandena försöker få till stånd en omprövning av de faktiska omständigheterna, dock utan att göra gällande att dessa har missuppfattats och utan att visa på vilket sätt tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning.
61 Vad gäller sakfrågan, har kommissionen hävdat att klagandenas argument är ogrundade. Vad gäller tribunalens bedömning att Olaf, vid den tidpunkt då meddelandet av den 19 mars 2003 översändes, förfogade över tillräckliga uppgifter för att översända meddelandet, var det riktigt av tribunalen att, i punkterna 87 och 89 i den överklagade domen, beakta dels den omständigheten att uppgifterna i nämnda meddelande var resultatet av en utredning som hade inletts år 1999 på grundval av en revisionsrapport som upprättats av Eurostat, dels den omständigheten att utredningen OF/2002/0510 utgjorde den externa versionen av den interna utredningen IO/2000/4097.
62 Kommissionen anser dessutom att den omständigheten att de franska domstolarna kom fram till en annan slutsats än Olaf inte kan påverka Olafs utredning och den kan inte i sig visa att Olaf begått ett fel som utgör ett åsidosättande av principen om god förvaltning i förhållande till klagandena.
b) Domstolens bedömning
1) Upptagande till prövning
63 Domstolen konstaterar att även om redogörelsen för vissa av de argument som anförts till stöd för den första anmärkningen i den andra grundens andra del hade kunnat vara tydligare, så syftar de emellertid inte till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna som sådan, utan till att ifrågasätta tribunalens slutsats att de faktiska omständigheter som fastställts inte gjorde det möjligt att anse att Olaf hade begått ett fel genom att överlämna uppgifter till de franska rättsliga myndigheterna, med andra ord tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 50 ovan är den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna en rättsfråga som kan tas upp inom ramen för ett överklagande och som omfattas av domstolens kontrollbehörighet.
64 Den första anmärkningen i den andra grundens andra del kan följaktligen tas upp till prövning
2) Prövning i sak
65 Klagandena har genom den första anmärkningen i den andra grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att Olaf inte hade åsidosatt principen om god förvaltning genom att underrätta de franska rättsliga myndigheterna innan den färdigställde den rapport som ska upprättas efter den externa utredningen.
66 Det ska i detta hänseende erinras om att bland de villkor som måste vara uppfyllda för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF ingår kravet att det måste föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 29).
67 En sådan överträdelse föreligger när överträdelsen innebär att den berörda institutionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. De omständigheter som det härvidlag ska tas hänsyn till är graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen ges genom den regel som överträtts (dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
68 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, medför rätten till god förvaltning, som slås fast i artikel 41 i stadgan, en omsorgsplikt för unionsadministrationen, som ska handla med aktsamhet och försiktighet, eftersom ett åsidosättande av denna skyldighet utgör en överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkterna 91–93).
69 Vad närmare bestämt gäller följderna av principen om god förvaltning och den omsorgsplikt som följer därav, i fråga om möjligheten för Olaf att överlämna uppgifter till de nationella rättsliga myndigheterna, framgår det av artikel 10.1 i förordning nr 1073/1999 att ”[Olaf] när som helst till de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna [får] överlämna uppgifter som har inhämtats i samband med externa utredningar”.
70 Det framgår även av skäl 1 i förordningen att denna möjlighet ska utövas mot bakgrund av målen att skydda unionens ekonomiska intressen och bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som är till skada för dessa intressen.
71 Enligt skäl 5 i förordningen omfattar dessutom det ansvar som åligger Olaf, förutom skyddet av de ekonomiska intressena, all verksamhet vid Olaf som har samband med skyddet av unionens intressen mot oegentligheter, som kan leda till administrativa eller straffrättsliga påföljder. Det är således för att uppnå dessa mål som Olaf utför interna och externa utredningar. Resultaten av dessa utredningar ska enligt artikel 9 i samma förordning redovisas i en utredningsrapport som ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna när det gäller en extern utredning, eller till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån när det gäller en intern utredning, i enlighet med punkt 3 respektive punkt 4 i den artikeln.
72 Det framgår av punkt 2 i den artikeln att Olafs rapporter ska ”utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer”.
73 Härav följer, såsom bekräftas i skäl 13 i förordning nr 1073/1999, att slutsatserna från en utredning som utförts av Olaf i en slutrapport inte automatiskt kan leda till att det inleds ett rättsligt förfarande, eftersom de behöriga myndigheterna själva får besluta hur en slutrapport bör följas upp och således är de enda myndigheter som kan meddela beslut som kan förändra den rättsliga ställningen för de enskilda beträffande vilka det i rapporten rekommenderas att sådana förfaranden inleds.
74 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, kan nämligen de fakta som Olaf inkommer med kompletteras och verifieras av de nationella myndigheterna, som har mer omfattande utredningsbefogenheter än Olaf.
75 Av det ovan anförda följer att även om Olaf visserligen inte bara har en möjlighet utan även en skyldighet att till de behöriga nationella myndigheterna, inbegripet de rättsliga myndigheterna, även innan utredningen avslutas och slutrapporten upprättas, överlämna alla relevanta uppgifter som kan motivera att dessa myndigheter vidtar åtgärder, inbegripet inledandet av en brottsutredning, är det emellertid så, att – såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 47 i sitt förslag till avgörande – när Olaf beslutar att överlämnande sådana uppgifter, ska den beakta sin omsorgsplikt, som nämns i punkt 68 ovan, och iaktta en viss försiktighet, eftersom Olaf inte agerar i egenskap av ”någon typ av visselblåsare”, utan i egenskap av en myndighet med utredningsbefogenheter, och att ett sådant överlämnande av uppgifter sker mellan två myndigheter som har sådana befogenheter. Detta gör sig än mer gällande eftersom den omständigheten att de nationella myndigheterna har underrättats kan utgöra grund för att rättsliga civilrättsliga och straffrättsliga förfaranden inleds.
76 Härav följer att Olaf – för att uppfylla sin omsorgsplikt – innan uppgifter överlämnas till de nationella myndigheterna enligt förordning nr 1073/1999, i enlighet med skäl 10 i förordningen, ska försäkra sig om att dessa uppgifter är tillräckligt sannolika och trovärdiga för att motivera att dessa myndigheter vidtar åtgärder som omfattas av deras befogenheter, inbegripet att i förekommande fall inleda en rättslig utredning.
77 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 49 i sitt förslag till avgörande, att när tribunalen, såsom i förevarande fall, ska fastställa huruvida Olaf har iakttagit sin omsorgsplikt vad gäller överlämnandet av uppgifter till de nationella myndigheterna, ska den kontrollera att Olaf, vid tidpunkten för överlämnandet, innehade fakta och inte enbart ett tvivel, utan att för den delen kräva tydlig bevisning som inte kräver ytterligare utredningsåtgärder.
78 I förevarande fall ankom det således på tribunalen dels att kontrollera trovärdigheten och innehållet i uppgifterna eller fakta i meddelandet av den 19 mars 2003 samt med vilken avsikt dessa uppgifter eller dessa fakta överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna, dels att avgöra huruvida dessa uppgifter eller dessa fakta kunde motivera inledandet av en rättslig utredning eller utgöra bevisning som är användbar för en sådan utredning. Det ankom i detta avseende på tribunalen att fastställa huruvida Olaf förfogade över tillräckligt exakta konkreta indicier som visade att det fanns rimliga skäl att anta att de överlämnade uppgifterna innehöll information om omständigheter som kunde komma att betecknas som brott.
79 Tribunalen konstaterade emellertid i punkt 87 i den överklagade domen dels att det framgick av meddelandet av den 19 mars 2003 att uppgifterna däri var resultatet av en utredning som hade inletts på grundval av en intern revisionsrapport från Eurostat från september 1999, det vill säga nästan tre och ett halvt år tidigare, dels att det meddelandet innehöll en redogörelse för den institutionella ram inom vilken utredningen gjordes, beskrev bakgrunden till de omständigheter som utredningen avsåg med utgångspunkt i inrättandet av nätverket av datashoppar under åren 1995 och 1996, förklarade de finansiella förbindelserna inom detta nätverk och i detalj redogjorde för de slutsatser som hade dragits under utredningen. I punkt 88 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att Olaf redan den 19 mars 2003 förfogade över uppgifter eller fakta som talade för att de aktuella omständigheterna kunde komma att betecknas som brott.
80 Tribunalen kontrollerade därmed varken trovärdigheten och innehållet i uppgifterna eller fakta i meddelandet av den 19 mars 2003, med vilken avsikt dessa uppgifter eller dessa fakta överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna, eller huruvida dessa uppgifter eller dessa fakta kunde motivera inledandet av en rättslig utredning eller utgöra bevisning som är användbar för en sådan utredning. Tribunalen har i detta avseende gjort en felaktig rättstillämpning.
81 Överklagandet kan således vinna bifall såvitt avser den första anmärkningen i den andra grundens andra del.
2. Den andra grundens första del
a) Parternas argument
82 Genom den andra grundens första del har klagandena gjort gällande att tribunalen borde ha funnit att Olaf och kommissionen gjort sig skyldiga till falsk beskyllning, som ingår i begreppet ärekränkning och utgör såväl en straffrättslig som en civilrättslig gärning i 25 av unionens 27 länder. Tribunalen gjorde fel när den, i punkterna 74 och 76 i den överklagade domen, fann att klagandena hade hänvisat till bestämmelser i fransk straffrätt, franska domstolars rättspraxis och fransk doktrin för att åberopa falsk beskyllning. Tribunalen borde ha prövat klagandenas argument mot bakgrund av rätten till privatliv och rätten till god förvaltning, vilka slås fast i artikel 7 respektive artikel 41 i stadgan. Fransk rättspraxis avseende falsk beskyllning har i detta avseende endast åberopats som exempel, för att visa att en sådan gärning strider mot de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.
83 Kommissionen anser att dessa argument inte kan tas upp till prövning, eftersom de inte framfördes i första instans. Klagandena har nämligen i sin ansökan till tribunalen, hävdat att det rör sig om falsk beskyllning genom att uttryckligen hänvisa till den franska strafflagen och till nationell rättspraxis på området. De har i sin ansökan inte anfört några argument avseende förekomsten av en ärekränkning som strider mot en allmän princip i unionsrätten. Det finns dessutom inga argument i klagandenas ansökan avseende förekomsten av en ärekränkning som strider mot en bestämmelse eller allmän princip i unionsrätten. Dessa argument saknar under alla omständigheter stöd, eftersom falsk beskyllning förutsätter att uppgifter som gärningsmannen vet är osanna lämnas i avsikt att skada, vilket klagandena inte har styrkt i förevarande fall.
b) Domstolens bedömning
84 Vad gäller frågan huruvida den andra grundens första del kan tas upp till prövning följer det av fast rättspraxis att om en part tilläts att vid domstolen för första gången åberopa en grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande nämligen endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats vid tribunalen (dom av den 27 april 2023, Casa Regina Apostolorum della Pia Società delle Figlie di San Paolo/kommissionen, C‑492/21 P, EU:C:2023:354, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
85 I förevarande fall konstaterar domstolen emellertid att klagandena, i motsats till vad kommissionen har hävdat, i sin ansökan i första instans gjorde gällande att den falska beskyllning som följde av överlämnandet av de aktuella uppgifterna till de franska rättsliga myndigheterna åtföljdes av ett ärekränkande meddelande på grund av läckorna till pressen avseende överlämnandet, och att de i detta avseende uttryckligen åberopade ett åsidosättande av bland annat rätten till god förvaltning, såsom den stadfästs i artikel 41 i stadgan, samt av rätten till försvar, rätten till oskuldspresumtion och tystnadsplikten, vilka också stadfästs i stadgan.
86 Kommissionens påståenden om att den andra grundens första del inte kan tas upp till prövning kan således inte godtas.
87 Vad gäller frågan huruvida denna del är välgrundad ska det påpekas att tribunalen i punkt 74 i den överklagade domen konstaterade att klagandena hade utgått från bestämmelser i fransk straffrätt, franska domstolars rättspraxis och fransk doktrin på området. Tribunalen fann emellertid, i punkt 75 i den överklagade domen, att unionsdomstolarna visserligen har exklusiv behörighet att pröva en talan om ersättning för en skada som kan tillskrivas unionsinstitutionerna, men att tolkningen och den rättsliga regleringen i fransk straffrätt av de omständigheter som klagandena har åberopat inte omfattas av unionsdomstolens behörighet. Tribunalen fann under dessa omständigheter, i punkt 76 i den överklagade domen, att klagandenas argument avseende falsk beskyllning inte kunde godtas, eftersom de var verkningslösa.
88 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 83 i sitt förslag till avgörande, grundar sig tribunalens resonemang på en uppenbart felaktig tolkning av ansökan i första instans. Det framgår nämligen av denna, såsom redan har påpekats i punkt 85 ovan, att klagandena – till stöd för sina argument avseende att Olafs och kommissionens agerande var rättsstridigt på grund av falsk beskyllning – har åberopat de allmänna principerna i unionsrätten, särskilt rätten till god förvaltning som stadfästs i artikel 41 i stadgan. Även om klagandena har åberopat fransk rätt till stöd för dessa argument, är det uppenbart att detta endast var ett exempel.
89 Härav följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att nämnda argument inte kunde godtas, eftersom de var verkningslösa.
90 Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den andra grundens första del.
91 Härav följer – utan att det är nödvändigt att pröva den andra anmärkningen i denna grunds andra och tredje del eller den tredje grunden – att den överklagade domen ska upphävas, i den mån som tribunalen genom denna dom ogillade talan i den del den avsåg ersättning för den ideella skada som Hervé-Patrick Charlot påstår sig ha lidit till följd av det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom vid de franska rättsliga myndigheterna. Överklagandet ogillas i övrigt.
VI. Huruvida målet ska återförvisas till tribunalen
92 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.
93 I förevarande fall gjorde tribunalen, såsom konstaterats inom ramen för prövningen av den första anmärkningen i den andra grundens andra del, en felaktig rättstillämpning i punkterna 82–92 och 104 i den överklagade domen, eftersom den varken prövade trovärdigheten och innehållet i uppgifterna och fakta i meddelandet av den 19 mars 2003, med vilken avsikt dessa uppgifter eller dessa fakta överlämnades till de franska rättsliga myndigheterna, eller huruvida dessa uppgifter eller dessa fakta kunde motivera inledandet av en rättslig utredning eller utgöra bevisning som är användbar för en sådan utredning. Det framgår dessutom av prövningen av den andra grundens första del att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 74–76 i den överklagade domen, fann att klagandenas argument om att Olaf och kommissionen gjort en falsk beskyllning inte kunde godtas, eftersom de var verkningslösa.
94 Tribunalen slog i den överklagade domen fast att det inte förelåg en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse, utan att pröva de övriga kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2007, Holcim (Deutschland)/kommissionen, C‑282/05 P, EU:C:2007:226, punkt 57, och dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 108).
95 Under dessa omständigheter anser domstolen att förevarande mål vad gäller yrkandet om ersättning för den ideella skada som Hervé-Patrick Charlot påstår sig ha lidit till följd av det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom vid de franska rättsliga myndigheterna, inte är färdigt för avgörande och att målet ska återförvisas till tribunalen för att den ska kunna göra en ny prövning av huruvida det eventuellt föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Om denna prövning visar att det föreligger en sådan överträdelse, ankommer det på tribunalen att pröva de övriga villkor som ska vara uppfyllda för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
VII. Rättegångskostnader
96 Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader i målet om överklagande anstå.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 april 2022, Planistat Europe och Charlot/kommissionen (T‑735/20, EU:T:2022:220), upphävs i den mån som tribunalen genom denna dom ogillade talan i den del den avsåg ersättning för den ideella skada som Hervé-Patrick Charlot påstår sig ha lidit till följd av det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom vid de franska rättsliga myndigheterna.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) Målet återförvisas till Europeiska unionens tribunal.
4) Frågan om rättegångskostnader anstår.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 januari 2024.
Justitiesekreterare | | Ordförande på femte avdelningen |
A. Calot Escobar | | E. Regan |