DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 11 januari 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Direktiv 2009/72/EG – Artikel 3.5 och 3.7 – Konsumentskydd – Rätt att byta elhandlare – Icke-hushållskund – Elleveransavtal med fast löptid och fast pris som ingåtts med ett småföretag – Avtalsvite vid förtida uppsägning av avtalet – Nationell lagstiftning som inskränker vitesbeloppet till att endast avse kostnader och ersättningar som följer av avtalet”
I mål C‑371/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) genom beslut av den 12 maj 2022, som inkom till domstolen den 8 juni 2022, i målet
G sp. z o.o.
mot
W SA,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna Z. Csehi, M. Ilešič, I. Jarukaitis (referent) och D. Gratsias,
generaladvokat: A. Rantos,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Greklands regering, genom K. Boskovits och C. Kokkosi, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Owsiany-Hornung och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 7 september 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.5 och 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan G sp. z o.o. (nedan kallat bolaget G eller bara G) och elhandlaren W SA (nedan kallad elhandlaren W eller bara W). Målet handlar om i vilken mån avtalsvite ska utgå på grund av att bolaget G i förtid sagt upp ett mellan parterna ingånget elleveransavtal med fast löptid och fast pris.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2009/72
3 I skälen 1, 3, 7, 8, 42, 51, 52, 54 och 57 i direktiv 2009/72 angavs följande:
”(1) Den inre marknaden för el, som stegvis har genomförts i hela gemenskapen sedan 1999, syftar till att skapa faktiska valmöjligheter för alla kunder i Europeiska unionen, både enskilda och företag, nya affärsmöjligheter och ökad handel över gränserna, vilket ska leda till ökad effektivitet, konkurrenskraftiga priser, högre kvalitet på tjänsterna …
…
(3) De friheter som … unionens medborgare garanteras genom fördraget … kan endast uppnås på en fullständigt öppnad marknad, där alla konsumenter fritt kan välja handlare och där alla handlare kan leverera fritt till sina kunder.
…
(7) I [Europeiska] kommissionens meddelande av den 10 januari 2007 med titeln ”En energipolitik för Europa” framhävdes betydelsen av att fullborda den inre marknaden för el och skapa lika villkor för alla elföretag i gemenskapen. …
(8) För att trygga konkurrens och elförsörjning till mest konkurrenskraftiga pris bör medlemsstaterna och de nationella tillsynsmyndigheterna underlätta gränsöverskridande tillträde för nya elhandlare som levererar el från olika energikällor samt för nya leverantörer av elproduktion.
…
(42) … industrin och handeln i hela gemenskapen, inbegripet små och medelstora företag, och alla unionsmedborgare som åtnjuter de ekonomiska fördelarna med den inre marknaden [bör] också kunna åtnjuta en hög konsumentskyddsnivå …. Dessa kunder bör också ha rätt till valmöjligheter, rättvisa, representation och mekanismer för tvistlösning.
…
(51) Konsumenternas intresse bör stå i centrum för detta direktiv och tjänsternas kvalitet bör höra till elföretagens centrala ansvarsområden. Befintliga konsumenträttigheter behöver stärkas och tryggas och bör innefatta ökad transparens. Konsumentskyddet bör säkerställa att alla konsumenter inom gemenskapens utökade ansvarsområde kan dra nytta av en konkurrensutsatt marknad. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna, bör se till att konsumenträttigheterna tillgodoses.
(52) Konsumenterna bör få tydlig och begriplig information om sina rättigheter i förhållande till energisektorn. …
…
(54) Effektiva möjligheter till tvistlösning för alla konsumenter borgar för ett bättre konsumentskydd. …
…
(57) Det bör vara av största vikt för medlemsstaterna att verka för fungerande konkurrens och att olika elhandlare utan svårighet får tillträde till marknaden samt att främja ny elproduktionskapacitet för att konsumenterna verkligen ska kunna dra full fördel av en liberaliserad inre marknad för el.”
4 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrevs följande:
”I detta direktiv fastställs gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el, samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att förbättra och integrera konkurrensutsatta elmarknader i gemenskapen. …”
5 I artikel 2 i direktivet föreskrevs följande:
”I detta direktiv avses med:
…
”7. kund: grossist eller slutförbrukare av el.
…
9. slutförbrukare: kund som köper el för eget bruk.
10. hushållskund: kund som köper el för sin egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet.
11. icke-hushållskund: varje fysisk eller juridisk person, inklusive producenter och grossister, som köper el som inte är avsedd för egen hushållsförbrukning.
12. berättigad kund: kund som fritt kan välja elhandlare i den mening som avses i artikel 33.
…”
6 I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och skyddet av kunderna”, föreskrevs följande i punkterna 3–5 och 7:
”3. Medlemsstaterna ska inom sitt territorium se till att alla hushållskunder, och, när medlemsstaterna anser det lämpligt, små företag (det vill säga företag som har färre än 50 anställda och en årlig omsättning eller balansomslutning som inte överstiger 10 miljoner [euro]), har rätt till samhällsomfattande tjänster …
…
4. Medlemsstaterna ska se till att alla kunder har rätt att få sin elförsörjning tillhandahållen av en elhandlare, under förutsättning att denne samtycker, oberoende av vilken medlemsstat elhandlaren är registrerad i, …
5. Medlemsstaterna ska säkerställa
a) att om en kund under iakttagande av de avtalsenliga villkoren önskar byta elhandlare, den eller de berörda operatörerna genomför detta byte inom tre veckor, …
…
Medlemsstaterna ska se till att alla kunder garanteras de rättigheter som avses i leden a och b på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete eller tidsåtgång.
…
7. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda slutförbrukare …. De ska säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, särskilt vad gäller transparens i fråga om allmänna avtalsvillkor, allmän information och mekanismer för tvistlösning. Medlemsstaterna ska se till att berättigade kunder i praktiken lätt kan byta till en ny elhandlare. Åtminstone när det gäller hushållskunder ska dessa åtgärder omfatta dem som anges i bilaga I.”
7 I artikel 33 i direktiv 2009/72, med rubriken ”Öppnande av marknaderna och ömsesidighet”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Medlemsstaterna ska se till att följande kunder är berättigade:
…
c) Från och med den 1 juli 2007, samtliga kunder.”
8 I direktivets bilaga I, med rubriken ”Konsumentskyddsåtgärder”, föreskrevs följande i punkt 1:
”Om inte annat följer av gemenskapsreglerna om konsumentskydd … ska de åtgärder som avses i artikel 3 tillförsäkra kunderna följande:
a) Rätt till ett avtal med sin elhandlare, i vilket följande anges:
…
– Avtalets löptid och hur avtalet och tjänsterna förlängs eller sägs upp samt huruvida det ska vara tillåtet att frånträda ett avtal utan kostnad.
…
Villkoren ska vara skäliga och kända på förhand. Information om dem bör under alla omständigheter ges innan avtalet ingås eller bekräftas. …
…
e) Möjlighet att byta elhandlare utan kostnad.
…”
9 Direktiv 2009/72 upphävdes och ersattes, med verkan från den 1 januari 2021, av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), i enlighet med artikel 72 första stycket i direktiv 2019/944.
Direktiv 2019/944
10 I artikel 4 i direktiv 2019/944, med rubriken ”Fritt val av leverantör”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att alla kunder har möjlighet att köpa el från valfri leverantör, och ska säkerställa att alla kunder har möjlighet att ha flera elleveransavtal samtidigt, förutsatt att erforderliga anslutningar och mätpunkter är etablerade.”
11 I direktivets artikel 12, som har rubriken ”Rätt att byta och regler om avgifter i samband med byte”, föreskrivs följande i punkt 3:
”… [M]edlemsstaterna [får] tillåta att leverantörer … tar ut uppsägningsavgifter för kunder om dessa kunder frivilligt säger upp elleveransavtal med fast löptid och fast pris före förfallodagen, förutsatt att dessa avgifter är en del av ett avtal som kunden frivilligt har ingått och att kunden tydligt informeras om dem innan avtalet ingås. Sådana avgifter ska vara proportionella och får inte överstiga de direkta ekonomiska förluster som en leverantör … drabbas av till följd av att kunden säger upp avtalet, inbegripet kostnaderna för eventuella kombinerade investeringar eller tjänster som redan tillhandahållits kunden som en del av avtalet. Bevisbördan för de direkta ekonomiska förlusterna ska åvila [leverantören] … och tillåtligheten i uppsägningsavgifter ska övervakas av tillsynsmyndigheten eller en annan behörig nationell myndighet.”
Polsk rätt
12 I artikel 4j.3a i ustawa – Prawo energetyczne (energilagen) av den 10 april 1997 (Dz. U. nr 54, position 348), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad energilagen), föreskrivs följande:
”En slutförbrukare får, utan att ådra sig några andra kostnader eller ersättningar än de som följer av avtalet, genom att sända ett skriftligt meddelande till energiföretaget säga upp ett avtal som ingåtts med fast löptid, enligt vilket ett energiföretag levererar kunden gasformiga bränslen eller energi.”
13 I ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande i artikel 483 § 1:
”I avtalet kan föreskrivas att ersättning för skada som åsamkats till följd av att en förpliktelse in natura inte fullgörs eller fullgörs på ett felaktigt sätt ska utges genom betalning av ett bestämt belopp (avtalsvite).”
14 Artikel 484 i civillagen har följande lydelse:
”§1. Om en förpliktelse inte fullgörs eller fullgörs på ett felaktigt sätt, ska avtalsvite betalas till borgenären upp till för detta ändamål angivet belopp, oavsett skadans omfattning. Ett yrkande om skadestånd som överstiger angivet vitesbelopp kan inte bifallas, såvida inte parterna har kommit överens om något annat.
§2. Om en väsentlig del av förpliktelsen har fullgjorts, kan gäldenären ansöka om nedsättning av avtalsvitet; detsamma gäller om avtalsvitet är uppenbart oskäligt.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
15 Bolaget G är ett småföretag med färre än 50 anställda. Den 1 januari 2010 ingick G och elhandlaren W ett allmänt avtal (nedan kallat det allmänna avtalet), varvid W åtog sig att sälja el till en anläggning avsedd för lantgårdsturism i K. (Polen).
16 Den 23 februari 2015 ingick G och W ytterligare ett avtal. Genom det avtalet åtog G sig att fullfölja det allmänna avtalet åtminstone fram till och med den 31 december 2016. I nämnda avtal kom de även överens om att de skulle ha rätt att säga upp avtalet med uppsägningstid och att W, för det fall G sade upp avtalet före avtalstidens utgång, skulle ha rätt till ersättning från G motsvarade priset för den el som G hade åtagit sig att köpa från W, men som ännu inte hade levererats eller förbrukats. Priset angavs i avtalet.
17 Den 30 januari 2015 ingick G dessutom ett avtal med elhandlaren Z SA, om leverans av el till samma lantgårdsturismanläggning. Enligt uppdrag underrättade Z den 25 februari 2015 W om avtalet. För det fall W inte gav sitt samtyckte till denna nya situation, delgavs W en uppsägning av det allmänna avtalet.
18 Den 9 mars 2016 skickade W en faktura till G. Däri framställdes anspråk på betalning av 63 959,70 polska zloty (PLN) (cirka 14 161 euro) avseende avtalsvite för förtida uppsägning av det allmänna avtalet, till följd av förtida byte av elhandlare. G erlade inte betalning inom angiven betalningsfrist. W väckte därför den 21 november 2016 talan vid Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa stad, Polen) och yrkade att G skulle förpliktas att till W erlägga nämnda belopp, jämte ränta.
19 Den 7 februari 2020 biföll distriktsdomstolen käromålet. Rätten fann att W hade rätt att framställa anspråk på betalning av avtalsvitet då W:s avtal med G hade sagts upp före avtalstidens utgång med anledning av att G hade bytt elhandlare i och med det nya avtalet med Z. Rätten fann i detta avseende att det enligt artikel 484 § 1 i civillagen inte krävs att käranden styrker skada för att avtalsvite ska kunna utgå; dessutom motsvarar yrkat belopp vad som anges i det aktuella avtalet (se punkt 16 ovan).
20 Bolaget G överklagade denna dom till Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen), som är hänskjutande domstol i detta mål. G gjorde därvid bland annat gällande att enligt artikel 3.5 i direktiv 2009/72 kan något avtalsvite inte utgå. G underströk i detta avseende att leverantören W inte hade åsamkats någon skada, utan endast gått miste om vinst. Till sitt försvar gjorde W gällande att enligt artikel 484 § 1 i civillagen är avtalsvitets storlek inte kopplat till skadans storlek.
21 Den hänskjutande domstolen har påpekat följande. Även om direktiv 2009/72 är tillämpligt i tiden (ratione temporis), har detta direktiv preciserats genom artikel 4 och artikel 12.3 i direktiv 2019/944. Dessa preciseringar kan påverka de rättigheter som kunderna har enligt direktiv 2009/72.
22 Vad gäller det nationella målet har den hänskjutande domstolen för det första påpekat att enligt artikel 4j.3a i energilagen är det möjligt att säga upp ett avtal med fast löptid utan att detta medför några andra kostnader eller ersättningar än de som följer av avtalet. Energilagen innehåller emellertid inte något kriterium – inte ens ett proportionalitetskriterium – om hur dessa kostnader och ersättningar ska beräknas, och lagen utesluter inte schablonmässigt fastställda ersättningar. Ett avtalsvite, i den mening som avses i civillagen, får sättas ned av domstol endast om så yrkas av en av parterna och det är denne som har bevisbördan för att vitet är oskäligt.
23 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det inom rättsvetenskapen har framförts att det är möjligt att i fråga om konsumentavtal ogiltigförklara sådana uppsägningsavgifter som är uppenbart oskäliga. När det är ett småföretag som är avtalspart är det däremot inte möjligt att företa en prövning av huruvida sådana avtalsvitesklausuler eventuellt är oskäliga.
24 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende uppgett att energilagen inte innehåller någon hänvisning till konsumentskydd och i lagen anges inte någon möjlighet att ex officio sätta ned avtalsviten för icke-hushållskunder. Ej heller innehåller lagen några kriterier för hur sådana viten ska beräknas. Enligt artikel 3.5 i direktiv 2009/72 ska medlemsstaterna säkerställa att kunderna ges rätt att byta elhandlare på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete och tidsåtgång. Vidare anges i direktivets artikel 3.7 att det är nödvändigt att denna rätt kan utövas på ett effektivt och enkelt sätt, vilket innebär att man därvid ska se till att avtalsvitet står i rimlig proportion till de kostnader som avtalskontrahenten ådragit sig. Visserligen anges det i artikel 3.7 i direktiv 2009/72, jämförd med direktivets bilaga I, att ett byte av elhandlare inte ska medföra några kostnader för en hushållskund, men energilagen innehåller å sin sida inte någon sådan precisering.
25 Att det enligt nationell rätt är tillåtet med avtalsvitesklausuler utan att det därvid finns några kriterier för hur vitesbeloppen ska fastställas torde enligt den hänskjutande domstolen innebära att det inte går att uppnå det konsumentskyddssyfte som unionslagstiftaren eftersträvade då artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 och artikel 12.3 i direktiv 2019/944 antogs. Vidare torde detta innebära att det blir svårt att genomföra kundernas frihet att säga upp avtal, och att elföretagens rätt till lika tillträde till kunder snedvrids.
26 Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 utgör hinder för att en kund kan åläggas avtalsvite för att denne säger upp ett elleveransavtal med fast löptid för att kunna byta elhandlare, utan att man därvid tar hänsyn till åsamkad skada och utan att det i tillämplig lag anges något kriterium för hur uppsägningsavgifter ska beräknas och sättas ned.
27 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det – med beaktande av att det i praktiken ska vara enkelt byta elhandlare, att någon diskriminering därvid inte får vara för handen och att proportionalitetsprincipen ska iakttas – är möjligt att genom avtal ålägga energiförbrukare en avgift för uppsägning av ett elleveransavtal innan avtalet löper ut, i samband med byte av elhandlare, då dessa uppsägningsavgifter de facto motsvarar kostnaden för icke förbrukad energi. Enligt den hänskjutande domstolen ger artikel 12.3 i direktiv 2019/944 på denna punkt användbar vägledning för hur artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 ska tolkas, särskilt genom hänvisningen i nämnda artikel 12.3 till leverantörens ”direkta ekonomiska förluster” och till att avgifterna ska vara proportionerliga.
28 Ett avtalsvite av typen ”take or pay” innebär enligt den hänskjutande domstolen att kunden får stå hela den ekonomiska risken för avtalet. Ett sådant avtalsvite är således uppenbart orimligt och kan tvinga kunden att fullgöra avtalet även om kunden inte vill. Vad beträffar sådana avtal skulle emellertid den ”direkta ekonomiska förlusten” kunna motsvara kostnader för energileveranser till kunden och behovet av infrastrukturunderhåll jämte kostnader för redan ingångna transport- eller distributionsavtal samt lönekostnader. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i hur begreppet ”lämplig andel av kostnaderna för en energileverantörs direkta ekonomiska förlust” ska tolkas och huruvida det enligt direktiv 2009/72 är påkallat att det i nationell lagstiftning uttryckligen föreskrivs hur dessa kostnader ska beräknas.
29 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 3.5 och 3.7 i direktiv [2009/72] – där det förskrivs att de rättigheter som tillkommer en elkund (småföretagare) vid byte till en ny elhandlare ska garanteras under iakttagande av regler som säkerställer att berättigade kunder i praktiken lätt kan byta till en ny elhandlare, och att detta byte sker på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete eller tidsåtgång – tolkas så, att den utgör hinder för möjligheten att ålägga en elkund ett avtalsvite för att han eller hon säger upp ett elleveransavtal med fast löptid om kunden önskar byta till en ny elhandlare, oavsett omfattningen av åsamkad skada (artikel 483 § 1, artikel 484 § 1 och 484 § 2 i [civillagen]), och utan att det i [energilagen] har fastställts några kriterier för beräkning av dessa avgifter eller för nedsättning av desamma?
2) Ska artikel 3.5 och 3.7 i direktiv [2009/72] – där det förskrivs att de rättigheter som tillkommer en elkund (småföretagare) vid byte till en ny elhandlare ska garanteras under iakttagande av regler som säkerställer att berättigade kunder i praktiken lätt kan byta till en ny elhandlare, och att detta byte sker på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete eller tidsåtgång – tolkas så, att den utgör hinder för en tolkning av avtalsbestämmelser enligt vilka det vid en förtida uppsägning av ett elleveransavtal med fast löptid med en leverantör är tillåtet att ta ut en avgift från elkunderna (småföretagare) som i praktiken motsvarar priset för den el som inte förbrukats till dess att avtalet löper ut, i enlighet med principen ’take or pay’?”
Prövning av tolkningsfrågorna
30 I skälen till begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen hänvisat till flera bestämmelser i direktiv 2019/944. Detta direktiv har upphävt och ersatt direktiv 2009/72 först från och med den 1 januari 2021. Med hänsyn till tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet ska detta således avgöras med tillämpning av direktiv 2009/72. Det saknas därmed anledning att tolka direktiv 2019/944, och i formellt hänseende är detta direktiv inte heller föremål för den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor. Vidare konstaterar EU-domstolen att även om den hänskjutande domstolen rent allmänt har hänvisat till energileveranser, är det endast elleveranser som är aktuella i det nationella målet. För övrigt handlar direktiv 2009/72 endast om den inre marknaden för el, i enlighet med vad som anges i direktivets artikel 1.
31 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett småföretag – som i förtid säger upp ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare – har att betala i avtalet angivet avtalsvite, vars belopp kan motsvara hela priset på den el som företaget åtagit sig att köpa, även om elen inte har förbrukats och inte heller kommer att förbrukas, trots att det i nämnda lagstiftning inte föreskrivs något kriterium för hur avtalsvitet ska beräknas eller eventuellt sättas ned.
32 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.
33 Vad för det första gäller lydelsen av de bestämmelser som den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska tolka, påpekar EU-domstolen följande. I artikel 3.5 första stycket a i direktiv 2009/72 föreskrivs att om en kund under iakttagande av de avtalsenliga villkoren önskar byta elhandlare ska medlemsstaterna säkerställa att den eller de berörda operatörerna genomför detta byte inom tre veckor. I artikel 3.5 andra stycket i direktivet tilläggs att medlemsstaterna ska se till att kunderna garanteras de rättigheter som avses i första stycket i artikel 3.5 på ett icke-diskriminerande sätt i fråga om kostnader, arbete eller tidsåtgång. Enligt artikel 3.7 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att skydda slutförbrukare, säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, särskilt vad gäller transparens i fråga om allmänna avtalsvillkor, och se till att berättigade kunder i praktiken lätt kan byta till en ny elhandlare. I denna bestämmelse preciseras dessutom att åtminstone när det gäller hushållskunder ska dessa åtgärder omfatta dem som anges i direktivets bilaga I.
34 I artikel 2 led 9 i direktivet definieras slutförbrukare som en ”kund som köper el för eget bruk”, medan berättigad kund i artikel 2 led 12 definieras som en ”kund som fritt kan välja elhandlare i den mening som avses i artikel 33 [i direktiv 2009/72]”. Sistnämnda begrepp omfattar således sedan den 1 juli 2007 ”samtliga kunder” i enlighet med vad som anges i artikel 33.1 c i direktivet.
35 I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i fotnot 17 i sitt förslag till avgörande, konstaterar EU-domstolen att direktiv 2009/72 inte innehåller någon definition av det däri använda begreppet kund. Det kan dock utläsas av skäl 1 i direktivet, där det anges att den inre marknaden för el syftar till att skapa faktiska valmöjligheter ”för alla kunder i … unionen, både enskilda och företag”, liksom av skäl 42 i direktivet, att detta begrepp, om inget annat anges i en bestämmelse i direktivet, har en vid betydelse och således i princip omfattar alla ”slutförbrukare”, det vill säga såväl ”hushållskunder” som ”icke-hushållskunder”, inbegripet småföretag.
36 Ordalydelsen i artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72, jämförd med de relevanta definitioner som anges i punkterna 34 och 35 ovan, ger således vid handen att det enda som krävs är att en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan i) säkerställer att en slutförbrukare, om denne så önskar, faktiskt och enkelt kan byta elhandlare under iakttagande av villkoren i elleveransavtalet; ii) säkerställer att sådana avtalsvillkor som de som beskrivs i punkt 31 ovan är transparenta och iii) föreskriver en mekanism för att slita tvister som kan uppkomma mellan konsumenter och deras elhandlare.
37 Att det enligt en sådan nationell lagstiftning är tillåtet att ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris anger att avtalsvite ska utgå för det fall kunden säger upp avtalet i förtid för att byta till en ny elhandlare – även om lagstiftningen har de egenskaper som beskrivs i punkt 31 ovan, och i den mån det i denna lagstiftning dels föreskrivs att ett sådant avtalsvillkor ska vara formulerat i klara ordalag, vilket gör det möjligt för kunden att förstå dess räckvidd innan avtalet undertecknas, och ska ingås frivilligt, och därmed uppfyller det krav på tydlighet som föreskrivs i denna ordalydelse, dels föreskrivs en möjlighet att få en eventuell tvist prövad genom förvaltningsmyndighets eller domstols försorg – utgör inte nödvändigtvis hinder för att kunden i praktiken lätt kan byta till en ny elhandlare.
38 Däremot kan det påpekas att artikel 3.5 i direktiv 2009/72 preciserar att leverantörsbyten ska ske under iakttagande av de avtalsenliga villkoren.
39 Såsom redan påpekats (se punkt 33 ovan) föreskrivs det visserligen i artikel 3.7 sista meningen i direktivet att medlemsstaterna, åtminstone när det gäller hushållskunder och för att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, ska vidta de åtgärder som anges i bilaga I till direktivet. Såsom framgår av denna bilaga I omfattar dessa åtgärder de åtgärder som syftar till att säkerställa att kunderna enligt punkt 1 a i bilaga I har rätt till ett avtal med sin elhandlare där det anges att det är tillåtet att frånträda avtalet utan kostnad, och enligt punkt 1 e i samma bilaga I kan byta elhandlare utan kostnad. Det framgår emellertid av artikel 2 led 10 i direktivet att ”hushållskund” avser en ”kund som köper el för sin egen hushållsförbrukning och inte för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet”, medan ”icke-hushållskund” enligt artikel 2 led 11 avser ”varje fysisk eller juridisk person, inklusive producenter och grossister, som köper el som inte är avsedd för egen hushållsförbrukning”.
40 I artikel 3.7 i direktiv 2009/72 föreskrivs uttryckligen att medlemsstaterna då de vidtar de åtgärder som avses i direktivets bilaga I får skilja mellan kunder som köper el för sin egen hushållsförbrukning och kunder som köper el för kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet. Därför utgör denna artikel 3.7 ingalunda hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 31 ovan; tvärtom framgår det därav att det står medlemsstaterna fritt att föreskriva att för det fall ett småföretag i förtid säger upp ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare, så har detta företag att betala det i avtalet angivna avtalsvitet.
41 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 ingår, påpekar EU-domstolen inledningsvis att det inte finns någon bestämmelse i direktiv 2009/72 som ålägger medlemsstaterna att föreskriva att slutförbrukare som inte är hushållskunder, även om det är småföretag, ska kunna byta elhandlare utan kostnad.
42 Vidare föreskrivs i artikel 3.4 i direktivet att medlemsstaterna ska se till att alla kunder har rätt att köpa el från valfri elhandlare, under förutsättning att denne samtycker därtill.
43 Slutligen erinras det i skäl 51 i direktiv 2009/72 om att konsumenternas intressen står i centrum för detta direktiv och att behöriga nationella myndigheter ska se till att deras rättigheter tryggas. I skäl 52 i direktivet anges att konsumenterna bör få ”tydlig och begriplig information om sina rättigheter i förhållande till energisektorn”, och i skäl 54 preciseras att de möjligheter till tvistlösning som enligt artikel 3.7 i direktivet ska införas ska vara till gagn för ”alla konsumenter”.
44 Således framgår det inte av detta sammanhang att de bestämmelser som är föremålet för tolkningsfrågorna i princip – då den berörda medlemsstaten inte valt att tillerkänna andra än hushållskunder de åtgärder som anges i bilaga I till direktiv 2009/72 – skulle utgöra hinder mot en sådan lagstiftning som den som beskrivits i punkt 31 ovan. Däremot framgår det av detta sammanhang att en sådan nationell lagstiftning ska säkerställa att kunderna har rätt att välja elhandlare och att konsumenterna på ett tydligt och begripligt sätt ska informeras om sina rättigheter och ges möjlighet att inom ramen för en tvistlösningsmekanism göra sina rättigheter gällande.
45 Vad för det tredje gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2009/72 påpekar EU-domstolen följande. Enligt direktivets artikel 1 är syftet med detsamma att fastställa gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att förbättra och integrera konkurrensutsatta elmarknader i unionen. Såsom framgår av skälen 3, 7 och 8 i direktivet syftar direktivet bland annat till att upprätta en fullständigt öppnad och konkurrenskraftig inre marknad för el som gör det möjligt för alla konsumenter att fritt välja elhandlare och för elhandlarna att fritt leverera sina produkter till sina kunder, att främja konkurrenskraften på den inre marknaden för att säkerställa elleveranser till lägsta möjliga pris och att skapa lika konkurrensvillkor på denna marknad för att fullborda den inre marknaden för el (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2019. Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 39, och dom av den 11 juni 2020, Prezident Slovenskej republiky, C‑378/19, EU:C:2020:462, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
46 Likaledes anges i skäl 57 i direktivet att det bör vara av största vikt för medlemsstaterna att verka för fungerande konkurrens och att olika elhandlare utan svårighet får tillträde till marknaden samt att främja ny elproduktionskapacitet för att konsumenterna verkligen ska kunna dra full fördel av en liberaliserad inre marknad för el.
47 Såsom även påpekats av generaladvokaten, i punkt 50 i förslaget till avgörande, finner EU-domstolen att elleveransavtal med fast löptid och fast pris kan skydda kunderna genom att de tillförsäkras ett lågt och stabilt elpris, i det att konsumenterna kan vara säkra på att kostnaderna inte fluktuerar under avtalstiden. För att kunna fullgöra sina åtaganden enligt sådana avtal är det emellertid möjligt att elhandlaren haft specifika utgifter som kan ha medfört merkostnader för elhandlaren jämfört med vad denne hade haft om det var fråga om ett tillsvidareavtal med rörligt pris; det kan därvid vara fråga om kostnader som uppkommit för elhandlaren för att skydda sig mot kostnadsvolatilitet på grossistmarknaden. Möjligheten att tillåta att kunden åläggs avtalsvite när denne i förtid säger upp denna typ av avtal med fast löptid och fast pris kan således göra det möjligt för elhandlaren att få kompensation för de särskilda kostnader som denne haft till följd av denna typ av avtal, samtidigt som elhandlaren inte behöver övervältra den ekonomiska risk som är förenad med sådana avtal på samtliga kunder; detta skulle annars kunna leda till höjda elpriser för kunderna vilket i slutändan skulle strida mot målet att garantera konsumenterna lägsta möjliga elpriser.
48 Hänsyn ska emellertid även tas till det allmänna målet med direktiv 2009/72, nämligen att fullborda den inre marknaden för el, och till de specifikare mål som anges i skälen 51 och 57, nämligen att konsumenterna ska kunna dra fördel av en konkurrensutsatt och liberaliserad marknad. Förverkligandet av dessa mål skulle emellertid äventyras om det enligt nationell lagstiftning var tillåtet att påföra avtalsvite som inte alls stod i proportion till de kostnader som uppkommit i samband med avtalet men som inte täckts fullt ut på grund av att avtalet sagts upp i förtid. Sådana avtalsviten kan nämligen på konstlad väg avhålla kunder från att i förtid säga upp elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare, och avtalsvitena skulle därmed hindra kunderna från att dra full fördel av en konkurrenskraftig och liberaliserad inre marknad för el.
49 Tolkningsfrågorna avser nationell lagstiftning som dels föreskriver att avtalade kostnader och ersättningar vid en slutförbrukares tillika icke-hushållskunds förtida uppsägning av ett sådant elleveransavtal ska betalas oavsett vilken skada som må ha åsamkats den ursprungliga leverantören, dels inte innehåller några kriterier för hur dessa kostnader och ersättningar ska beräknas eller eventuellt sättas ned av den förvaltningsmyndighet eller domstol som handlägger en tvist i detta hänseende. I detta avseende påpekar EU-domstolen att direktiv 2009/72 visserligen inte innehåller några uppgifter på dessa punkter.
50 Enligt EU-domstolens praxis ska medlemsstaterna emellertid utöva sina befogenheter med iakttagande av unionsrätten, och de får således därvid inte äventyra den ändamålsenliga verkan av direktiv 2009/72 (se, analogt, dom av den 30 juni 2005, Candolin m.fl., C‑537/03, EU:C:2005:417, punkterna 25–27, och dom av den 17 december 2015, Szemerey, C‑330/14, EU:C:2015:826, punkt 42).
51 Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkt 48 ovan skulle detta emellertid vara fallet om handläggande förvaltningsmyndighet eller domstol – inom ramen för den tvistlösningsmekanism som medlemsstaterna ska inrätta enligt detta direktiv till förmån för elkonsumenterna – inte hade möjlighet att bedöma storleken på ett sådant avtalsvite som det som är aktuellt i det nationella målet och, i förekommande fall, sätta ned eller till och med undanröja vitet om det framkommer att vitet, mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, inte är proportionerligt i förhållande till de med anledning av ett sådant avtal som det nu aktuella uppkomna kostnaderna, som dock inte täckts fullt ut på grund av att avtalet sagts upp i förtid; avtalsvitet skulle därvid i praktiken innebära att verkan av slutförbrukarens rätt att lätt kunna byta till en ny elleverantör går förlorad och det skulle undergräva de mål som eftersträvas med direktiv 2009/72 (se punkterna 45, 46 och 48 ovan).
52 Det ankommer visserligen enbart på den nationella myndighet som handlägger en eventuell tvist att bedöma huruvida ett sådant avtalsvite är proportionerligt. För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska det emellertid även påpekas att man vid denna bedömning kan ta hänsyn till bland annat följande omständigheter: det aktuella avtalets ursprungliga löptid, den återstående avtalstiden då avtalet sägs upp, den kvantitet el som köpts in för att fullgöra avtalet men som i slutändan inte kommer att förbrukas av kunden, samt de medel som står en skäligen aktsam elhandlare till buds för att begränsa eventuella ekonomiska förluster som elhandlaren åsamkas med anledning av att avtalet sägs upp i förtid.
53 Det framgår inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att Republiken Polen skulle ha haft för avsikt att låta även slutförbrukare tillika icke-hushållskunder eller småföretag omfattas av de åtgärder som anges i bilaga I till direktiv 2009/72 och som medlemsstaterna enligt artikel 3.7 i direktivet är skyldiga att införa till förmån för hushållskunder. Det framgår också av beslutet om hänskjutande att det i tillämplig nationell lagstiftning föreskrivs att det står avtalsparterna fritt att fastställa storleken på det avtalsvite som ska betalas om slutförbrukaren i förtid säger upp ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare, och att avtalat vitesbelopp ska betalas oavsett omfattningen av skadan. Av beslutet om hänskjutande framgår emellertid även att det enligt artikel 484 § 2 i civillagen är möjligt att vända sig till domstol i händelse av tvist och därvid yrka nedsättning av vitesbeloppet ”om en väsentlig del av förpliktelsen har fullgjorts” eller om vitet ”är uppenbart oskäligt”. Det framgår inte heller av handlingarna i målet vid EU-domstolen att de övriga villkor som enligt direktiv 2009/72 ska iakttas (se punkt 36 ovan) inte skulle ha genomförts i den polska rättsordningen. Mot denna bakgrund – och med förbehåll för den prövning och slutliga bedömning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att företa – framstår det inte som om artikel 3.5 och 3.7 i direktivet skulle utgöra hinder för att gentemot en slutförbrukare tillika icke-hushållskund i direktivets mening tillämpa en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.
54 Även om den hänskjutande domstolen vid denna prövning finner att bolaget G, som av nämnda domstol kvalificeras som ett ”småföretag”, inte uppfyller de båda kumulativa villkor som anges i artikel 3.3 i direktiv 2009/72 och som gör det möjligt att utifrån direktivet göra en sådan kvalificering, saknar detta betydelse för relevansen av det svar som lämnats till den hänskjutande domstolen för att den ska kunna avgöra det nationella målet. Såsom framgår av övervägandena i punkt 44 ovan gör sig nämligen detta svar i princip gällande beträffande samtliga slutförbrukare som dessutom är icke-hushållskunder, i den mening som avses i nämnda direktiv. Dessutom framstår det inte som om bolaget G – dock med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning – inte skulle kvalificeras på detta sätt.
55 Mot denna bakgrund ska de båda tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett småföretag – som i förtid säger upp ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare – har att betala i avtalet angivet avtalsvite, vars belopp kan motsvara hela priset på den el som företaget åtagit sig att köpa, även om elen inte har förbrukats och inte heller kommer att förbrukas, trots att det i nämnda lagstiftning inte föreskrivs något kriterium för hur avtalsvitet ska beräknas eller eventuellt sättas ned; detta gäller dock under förutsättning att denna lagstiftning dels säkerställer att ett sådant avtalsvillkor ska vara tydligt och begripligt och ha ingåtts med fri vilja, dels föreskriver en möjlighet att få saken prövad genom förvaltningsmyndighets eller domstols försorg varvid handläggande myndighet eller domstol utifrån samtliga omständigheter i fallet kan bedöma om avtalsvitet är proportionerligt och, i förekommande fall, sätta ned eller undanröja vitet.
Rättegångskostnader
56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
Artikel 3.5 och 3.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ett småföretag – som i förtid säger upp ett elleveransavtal med fast löptid och fast pris för att byta till en ny elhandlare – har att betala i avtalet angivet avtalsvite, vars belopp kan motsvara hela priset på den el som företaget åtagit sig att köpa, även om elen inte har förbrukats och inte heller kommer att förbrukas, trots att det i nämnda lagstiftning inte föreskrivs något kriterium för hur avtalsvitet ska beräknas eller eventuellt sättas ned; detta gäller dock under förutsättning att denna lagstiftning dels säkerställer att ett sådant avtalsvillkor ska vara tydligt och begripligt och ha ingåtts med fri vilja, dels föreskriver en möjlighet att få saken prövad genom förvaltningsmyndighets eller domstols försorg varvid handläggande myndighet eller domstol utifrån samtliga omständigheter i fallet kan bedöma om avtalsvitet är proportionerligt och, i förekommande fall, sätta ned eller undanröja vitet.
Underskrifter