DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 11 januari 2024 (*)
”Överklagande – Dumpning – Utvidgning av den antidumpningstull som införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Kina till att omfatta import som avsänts från Malaysia – Verkställighet av domen av den 3 juli 2019, Eurobolt (C‑644/17, EU:C:2019:555) – Återinförande av en slutgiltig antidumpningstull – Genomförandeförordning (EU) 2020/611 – Giltighet”
I mål C‑517/22 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 2 augusti 2022,
Eurobolt BV, ’s-Heerenberg (Nederländerna),
Fabory Nederland BV, Tilburg (Nederländerna),
ASF Fischer BV, Lelystad (Nederländerna),
företrädda av B. Natens och A. Willems, advocaten,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Stafa Group BV, Maarheeze (Nederländerna),
sökande i första instans
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Bruti Liberati, G. Luengo och T. Maxian Rusche, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna N. Piçarra, N. Jääskinen och M. Gavalec,
generaladvokat: N. Emiliou,
justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 juli 2023,
och efter att den 7 september 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Eurobolt BV, Fabory Nederland BV och ASF Fischer BV har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 18 maj 2022, Eurobolt m.fl./kommissionen (T‑479/20, EU:T:2022:304) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandenas talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/611 av den 30 april 2020 om återinförande av den slutgiltiga antidumpningstull som genom rådets förordning (EG) nr 91/2009 införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina till import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 141, 2020, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen).
Tillämpliga bestämmelser
Förordning (EU) nr 952/2013
2 Artikel 116.1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad tullkodexen) har följande lydelse:
”Om inte annat följer av detta avsnitt ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges av något av följande skäl:
a) Import- eller exporttull har tagits ut med ett för stort belopp.
b) Varorna är defekta eller uppfyller inte villkoren i avtalet.
c) De berörda myndigheterna har begått ett fel.
d) Av rättviseskäl.”
Förordningarna (EG) nr 384/96, (EG) nr 1225/2009 och (EU) 2016/1036
3 De faktiska omständigheterna i det nationella målet ägde rum och de aktuella rättsakterna antogs under en period då införandet av antidumpningsåtgärder inom unionen reglerades först genom rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1, och rättelser i EGT L 94, 1999, s. 27, och EGT L 263, 2000, s. 34), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2117/2005 av den 21 december 2005 (EUT L 340, 2005, s. 17), och därefter genom rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51, och rättelser i EUT L 7, 2010, s. 22, och EUT L 44, 2016, s. 20), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 (EUT L 18, 2014, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1225/2009), och slutligen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21).
4 Innan artikel 15 i förordning nr 1225/2009, med rubriken ”Samråd”, ändrades genom förordning nr 37/2014, föreskrevs följande i punkterna 1 och 2:
”1. De samråd som föreskrivs i denna förordning ska äga rum i en rådgivande kommitté, som ska bestå av företrädare för varje medlemsstat och ha en företrädare för [Europeiska] kommissionen som ordförande. Samråd ska hållas omedelbart på begäran av en medlemsstat eller på initiativ av kommissionen, och under alla omständigheter inom en tidsrymd som gör det möjligt att respektera de tidsfrister som bestäms i denna förordning.
2. Kommittén ska sammanträda på kallelse av ordföranden. Denne ska snarast möjligt, dock senast tio arbetsdagar före sammanträdet, förse medlemsstaterna med all relevant information.”
5 Förordning 2016/1036 trädde, enligt artikel 25 i samma förordning, i kraft den 20 juli 2016. I enlighet med artikel 24 första stycket i förordningen upphävde den förordning nr 1225/2009.
6 I artikel 9.4 första stycket i förordning 2016/1036 föreskrivs, i identiska ordalag som i artikel 9.4 första och andra meningen i förordning nr 1225/2009, följande:
”Om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och unionens intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 21, ska kommissionen införa en slutgiltig antidumpningstull i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15.3. Om provisoriska tullar är i kraft, ska kommissionen inleda detta förfarande senast en månad innan dessa tullar upphör att gälla.”
7 I artikel 10 i förordning 2016/1036, med rubriken ”Retroaktiv verkan”, föreskrivs följande i punkt 1, som i huvudsak är identisk med artikel 10.1 i förordning nr 1225/2009:
”Provisoriska åtgärder och slutgiltiga antidumpningstullar ska tillämpas endast på produkter som övergår till fri omsättning efter det att åtgärder enligt artiklarna 7.1 respektive 9.4 trätt i kraft, om inte annat följer av de undantag som anges i denna förordning.”
8 I artikel 13 i förordning 2016/1036, med rubriken ”Kringgående av åtgärder”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3, som har samma lydelse som artikel 13.1 och 13.3 i förordning nr 1225/2009:
”1. Om gällande åtgärder kringgås får de antidumpningstullar som införts i enlighet med denna förordning utvidgas till att omfatta import av den likadana produkten från tredjeländer, oavsett om den obetydligt ändrats, import av den obetydligt ändrade likadana produkten från det land som omfattas av åtgärder eller import av delar av denna produkt.
…
3. Undersökningar i enlighet med denna artikel ska inledas på kommissionens initiativ eller på begäran av en medlemsstat eller en berörd part och på grundval av tillräcklig bevisning avseende de faktorer som anges i punkt 1. Undersökningarna ska inledas genom en förordning från kommissionen, där tullmyndigheterna även får instrueras att antingen registrera importen i enlighet med artikel 14.5 eller kräva säkerheter. …
…
Om det av de slutgiltigt fastställda omständigheterna framgår att en utvidgning av åtgärderna är berättigad, ska kommissionen fatta beslut om detta i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 15.3. Utvidgningen av åtgärderna ska börja gälla från och med den dag då registrering infördes i enlighet med artikel 14.5 eller från och med den dag då säkerheter krävdes. De relevanta förfarandebestämmelserna i denna förordning beträffande inledande och utförande av undersökningar ska gälla i enlighet med den här artikeln.”
9 Artikel 14.1 och 14.5 i förordning 2016/1036, vilken motsvarar artikel 14.1 och 14.5 i förordning nr 1225/2009, har följande lydelse:
”1. Provisoriska eller slutgiltiga antidumpningstullar ska införas genom förordning och tas ut av medlemsstaterna i den form och enligt den tullsats och de villkor som anges i den förordning genom vilken dessa tullar införs. Dessa tullar ska även tas ut oberoende av de tullar, skatter och andra avgifter som normalt åläggs import.
…
5. Kommissionen kan, efter att vid lämplig tidpunkt ha informerat medlemsstaterna, kräva att tullmyndigheterna vidtar lämpliga åtgärder för att registrera importen så att åtgärder därefter kan vidtas mot denna import från och med dagen för registreringen. … Registrering ska införas genom en förordning i vilken ändamålet med åtgärden och i förekommande fall den uppskattade storleken på eventuella framtida betalningsförpliktelser ska anges. Import får inte göras till föremål för registrering under en längre period än nio månader.”
10 Artikel 15 i förordning 2016/1036 har rubriken ”Kommittéförfarande”. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:
”När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13)] tillämpas.”
Förordning nr 182/2011
11 Artikel 5 i förordning nr 182/2011 har rubriken ”Granskningsförfarande” föreskrivs, i ordalag som avviker från förordning nr 1225/2009, följande:
”1. När granskningsförfarandet tillämpas ska kommittén yttra sig med den majoritet som anges i artikel 16.4 och 16.5 i fördraget om Europeiska unionen och i tillämpliga fall artikel 238.3 [FEUF], när det gäller akter som ska antas på förslag från kommissionen. Rösterna från medlemsstaternas företrädare i kommittén ska viktas på det sätt som anges i de artiklarna.
…
5. … nedan beskrivna förfarande [ska] tillämpas vid antagandet av utkast till slutgiltiga antidumpnings- eller utjämningsåtgärder om kommittén inte avger något yttrande och en enkel majoritet av kommitténs ledamöter motsätter sig utkastet till genomförandeakt.
Kommissionen ska samråda med medlemsstaterna. Tidigast 14 dagar och senast en månad efter kommitténs möte ska kommissionen informera kommitténs ledamöter om resultatet av dessa samråd och förelägga omprövningskommittén ett utkast till genomförandeakt. Genom undantag från artikel 3.7 ska omprövningskommittén sammanträda tidigast 14 dagar och senast en månad efter att den förelagts utkastet till genomförandeakt. Omprövningskommittén ska avge sitt yttrande i enlighet med artikel 6. De tidsfrister som fastställs i denna punkt ska inte påverka behovet av att se till att de tidsfrister som fastställs i de berörda grundläggande akterna respekteras.”
Bakgrund till tvisten
12 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–21 i den överklagade domen. De kan, med avseende på förevarande överklagande, sammanfattas på följande sätt.
Tvisten avseende genomförandeförordning (EU) nr 723/2011
13 Efter att ha konstaterat att fästdon som såldes på unionsmarknaden hade dumpats av kinesiska exporterande tillverkare antog rådet förordning (EG) nr 91/2009 av den 26 januari 2009 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 29, 2009, s. 1).
14 Efter införandet av den slutgiltiga antidumpningstullen mottog kommissionen bevisning för att dessa åtgärder hade kringgåtts genom omlastning via Malaysia. Kommissionen antog därför förordning (EU) nr 966/2010 av den 27 oktober 2010 om inledande av en undersökning beträffande ett eventuellt kringgående av de antidumpningsåtgärder som infördes genom förordning nr 91/2009 beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina genom import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Malaysia eller inte, och om registrering av sådan import (EUT L 282, 2010, s. 29). I förordning nr 966/2010 uppmanades tullmyndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att registrera importen till unionen, så att antidumpningstullar till ett lämpligt belopp kan tas ut retroaktivt från och med den dag då sådan import som avsänts från Malaysia har registrerats, för det fall att undersökningen skulle visa att kringgående hade förekommit.
15 Efter denna undersökning antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 723/2011 av den 18 juli 2011 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som genom förordning nr 91/2009 införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 194, 2011, s. 6).
16 Den 28 juli 2011 antog WTO:s tvistlösningsorgan överprövningsorganets rapport och panelens rapport, i dess ändrade lydelse enligt överprövningsorganets rapport, i ärendet ”Europeiska gemenskapernas slutgiltiga antidumpningsåtgärder beträffande vissa fästdon av järn eller stål från Kina” (WT/DS 397). WTO:s tvistlösningsorgan drog bland annat slutsatsen att unionen hade agerat på ett sätt som var oförenligt med vissa bestämmelser i WTO:s antidumpningsavtal.
17 Efter detta beslut från tvistlösningsorganet antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 924/2012 den 4 oktober 2012 om ändring av förordning nr 91/2009 (EUT L 275, 2012, s. 1). Genom denna förordning sänktes bland annat den antidumpningstull som föreskrevs i sistnämnda förordning.
18 De åtgärder som föreskrivs i dessa förordningar bibehölls under ytterligare fem år genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/519 av den 26 mars 2015 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, som utvidgats till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produktens deklarerade ursprung är Malaysia eller inte, efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i förordning nr 1225/2009 (EUT L 82, 2015, s. 78).
19 I beslut av den 12 februari 2016 antog tvistlösningsorganet ytterligare rapporter i vilka det slogs fast att de åtgärder som unionen hade vidtagit genom genomförandeförordning nr 924/2012 inte var förenliga med vissa av bestämmelserna i WTO:s antidumpningsavtal.
20 Kommissionen antog mot denna bakgrund, den 26 februari 2016, genomförandeförordning (EU) 2016/278 om upphävande av den slutgiltiga antidumpningstullen på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, utvidgad till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 52, 2016, s. 24).
21 Klagandena, som importerade fästdon från Malaysia under den period då kommissionen inledde sin undersökning om kringgående, fick sin import registrerad för att kommissionen skulle kunna införa tullar på denna import i de fall där undersökningen bekräftade kringgåendet.
22 Mellan januari 2012 och oktober 2013 utfärdade den nederländska tullmyndigheten beslut om uppbörd av de antidumpningstullar som klagandena enligt genomförandeförordning nr 723/2011 var skyldiga att betala på import av fästdon.
23 Eurobolt överklagade de antidumpningstullar som bolaget hade tvingats att betala med stöd av denna genomförandeförordning till Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna) den 17 november 2017 och begärde att EU-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande avseende giltigheten av nämnda förordning.
24 I dom av den 3 juli 2019, Eurobolt (C‑644/17, EU:C:2019:555) (nedan kallad domen Eurobolt), slog domstolen fast att genomförandeförordning nr 723/2011 var ogiltig på grund av att den hade antagits i strid med den väsentliga formföreskrift som avses i artikel 15.2 i förordning nr 1225/2009.
Verkställandet av domen Eurobolt
25 Till följd av domen Eurobolt återupptog kommissionen undersökningen om kringgående för att rätta till den formella rättsstridighet som hade konstaterats av domstolen. För detta ändamål antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2019/1374 av den 26 augusti 2019 om återupptagande av undersökningen efter domen [Eurobolt], med avseende på genomförandeförordning nr 723/2011 (EUT L 223, 2019, s. 1).
26 Återupptagandet av undersökningen om kringgående syftade till att se till att domen följdes genom att säkerställa att alla förfarandekrav som följer av förfarandet avseende den rådgivande kommittén enligt artikel 15.2 i förordning nr 1225/2009 uppfylls. Detta förfarande hade under mellantiden ersatts av det granskningsförfarande som anges i artikel 5 i förordning nr 182/2011.
27 Eurobolts synpunkter överlämnades till den behöriga kommittén minst fjorton dagar före kommitténs sammanträde. Dessa synpunkter föranledde inte någon ändring av kommissionens slutsats att de ursprungliga åtgärderna borde återinföras på import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänds från Malaysia, oavsett om de deklarerats ha ursprung i Malaysia eller inte.
28 Den 30 april 2020 antog kommissionen den omtvistade förordningen.
29 Enligt artikel 1 i denna förordning ska den antidumpningstull som införts genom förordning nr 91/2009 återinföras på import av vissa fästdon av järn eller stål, utom rostfritt stål, som avsänts från Malaysia under tillämpningsperioden för genomförandeförordning nr 723/2011. I artikel 2 i den omtvistade förordningen föreskrivs att antidumpningstullar som tagits ut på grundval av genomförandeförordning nr 723/2011 inte ska återbetalas och att de återbetalningar har skett till följd av domen Eurobolt ska återkrävas från de myndigheter som har verkställt de återbetalningarna.
Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
30 Klagandena och Stafa Group BV väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 28 juli 2020, talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.
31 Till stöd för sin talan åberopade klagandena och Stafa Group tre grunder. Den första grunden avsåg att den omtvistade förordningen, genom att retroaktivt avhjälpa ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, strider mot artiklarna 264 FEUF och 266 FEUF samt principen om ett effektivt domstolsskydd. Den andra grunden avsåg att den omtvistade förordningen, i avsaknad av en giltig rättslig grund, strider mot artikel 13.1 i förordning 2016/1036, mot artikel 5.1 och 5.2 FEU samt mot principen om god förvaltningssed. I den tredje grunden hävdades att den omtvistade förordningen strider mot artiklarna 5.1 och 5.2 FEU, i den del den förbjuder återbetalning och påbjuder återkrav av de återbetalade antidumpningstullarna.
32 Kommissionen uttryckte tvivel om huruvida talan kunde tas upp till prövning med stöd av artikel 263 fjärde stycket andra ledet FEUF och bestred att klagandena och Stafa Group var personligen berörda av den omtvistade förordningen. Kommissionen menade att även om talan möjligen kunde tas upp till prövning enligt artikel 263 fjärde stycket tredje ledet FEUF, vad avser Fabory Nederland, ASF Fischer och Stafa Group, så verkar det inte vara fallet vad avser Eurobolts talan. Kommissionen ansåg nämligen att eftersom de underrättelser som riktats till detta bolag hade ogiltigförklarats av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol), krävde verkställigheten av den omtvistade förordningen med avseende på Eurobolt genomförandeåtgärder i form av en ny underrättelse om tullskulden.
33 Tribunalen fann emellertid att det fanns anledning att direkt pröva de grunder som klagandena och Stafa Group hade åberopat, utan att först pröva huruvida talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till prövning, eftersom denna under alla omständigheter saknade grund. Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde vinna bifall på någon av dessa grunder och ogillade därför talan i dess helhet.
Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
34 Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– fastställa att deras talan i första instans är välgrundad och ogiltigförklara den omtvistade förordningen i den mån den berör klagandena, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i målet om överklagande samt bära sina egna rättegångskostnader.
35 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
36 I enlighet med artikel 61.1 i rättegångsreglerna anmodade domstolen klagandena att skriftligen besvara en fråga om huruvida deras talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning. Klagandena efterkom tribunalens begäran inom den föreskrivna fristen.
Prövning av överklagandet
37 Klagandena har åberopat sju grunder till stöd för sitt överklagande, nämligen att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av 1) artikel 266 FEUF och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, genom att slå fast att den omtvistade förordningen kunde återinföra tullar retroaktivt och hindra återbetalning av dem; 2) artikel 266 FEUF, genom att anse att den omtvistade förordningen kunde ”avhjälpa” åsidosättandet av väsentliga formföreskrifter i ett antidumpningsförfarande; 3) artikel 266 FEUF och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, genom att anse att den omtvistade förordningen kunde ”avhjälpa” det åsidosättande som hade fastställts i domen Eurobolt; 4) artiklarna 264, 266 och 296 FEUF, genom att slå fast att kommissionen kunde överta domstolens behörighet; 5) principen om ett effektivt domstolsskydd, genom att det medges att denna princip inte kräver full återbetalning av tullavgifterna i förevarande mål; 6) artikel 13.1 i förordning 2016/1036, artikel 5.1 och 5.2 FEU samt principen om god förvaltningssed, genom att slå fast att den angripna förordningen har en korrekt rättslig grund, och 7) artikel 5.1 och 5.2 FEU, genom att anse att den omtvistade förordningen slutgiltigt kunde förbjuda återbetalning av de tullar som hade ogiltigförklarades i domen Eurobolt.
Den första till den fjärde grunden
38 Den första till den fjärde grunden avser i första hand artikel 266 FEUF och tribunalens bedömning av det sätt på vilket kommissionen har följt domen Eurobolt. De argument som anförts till stöd för dessa olika grunder utgör dessutom en utvidgning av de argument som utvecklats i den första till den fjärde delen av den första grunden som åberopats vid tribunalen. De ska prövas tillsammans.
Parternas argument
39 Klagandena har gjort gällande att artikel 266 FEUF (den första till den fjärde grunden), principen om förbud mot retroaktiv tillämpning (den första och den tredje grunden) samt artiklarna 264 och 296 FEUF har åsidosatts (den fjärde grunden).
40 Genom dessa grunder, som riktar sig mot punkterna 40–61, 69–71, 74, 77, 84, 91 och 99 i den överklagade domen, har klagandena för det första, med hänvisning till bland annat domen av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331), gjort gällande att tribunalen borde ha slagit fast att kommissionen inte behövde vidta några åtgärder för att följa domen Eurobolt eller att det var materiellt omöjligt för kommissionen att vidta sådana åtgärder. Det åsidosättande av en väsentlig formföreskrift som konstaterades i den domen påverkade nämligen hela undersökningen om kringgående och kan följaktligen inte avhjälpas. För det andra föreskrivs i artikel 266 FEUF återbetalning av de tullar som tidigare betalats trots att de inte lagligen skulle betalas. Denna bestämmelse har kringgåtts genom att den omtvistade förordningen är retroaktivt tillämplig och genom att tribunalen felaktigt godkänt detta. För det tredje har den omtvistade förordningen uteslutande verkningar för förfluten tid och är således, i motsats till vad tribunalen kom fram till, retroaktiv. För det fjärde får den omtvistade förordningen till följd att domen Eurobolt förlorar sin verkan i tiden, vilket strider mot den exklusiva behörighet som domstolen har getts genom artikel 264 FEUF.
41 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första, den andra och den fjärde grunden. Kommissionen har gjort gällande att den tredje grunden är verkningslös, eftersom den vilar på det felaktiga antagandet att den omtvistade förordningen är retroaktiv. Under alla omständigheter anser kommissionen, om förordningen skulle anses vara retroaktiv, att förordningen ändå uppfyller de villkor som fastställts i rättspraxis för att motivera en sådan retroaktiv verkan.
Domstolens bedömning
42 Genom den första till den fjärde grunden för överklagandet har klagandena i huvudsak ifrågasatt tribunalens bedömning av det sätt på vilket kommissionen har verkställt domen Eurobolt, såvitt detta verkställande i slutändan har lett till att den omtvistade förordningen antagits.
43 Det ska för det första erinras om att det i artikel 266 första stycket FEUF föreskrivs att ”[d]en institution … vars rättsakt har förklarats ogiltig … ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen”.
44 Av detta följer att när domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF konstaterar att en unionsrättsakt är ogiltig får dess avgörande till följd att de berörda institutionerna blir skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med den konstaterade rättsstridigheten. Skyldigheten enligt artikel 266 FEUF, vilken gäller i fråga om en dom om ogiltigförklaring, är analogt tillämplig på domar i vilka det slagits fast att en unionsrättsakt är ogiltig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1988, Van Landschoot, 300/86, EU:C:1988:342, punkt 22, och dom av den 9 september 2008, FIAMM m.fl./rådet och kommissionen, C‑120/06 P och C‑121/06 P, EU:C:2008:476, punkt 123). Dessa institutioner förfogar dessutom över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller valet av dessa åtgärder, under förutsättning att de är förenliga med domslutet i den aktuella domen samt med de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 76, och dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 87). Med hänsyn till detta stora utrymme för skönsmässig bedömning kan lagenligheten av en åtgärd endast påverkas om åtgärden uppenbart inte är ändamålsenlig för att uppnå det eftersträvade målet (dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 88).
45 Dessutom står det klart att även om EU-domstolen kan tänka sig att det kan förekomma fall då det på grund av omständigheterna visar sig omöjligt för den institution som antagit den ogiltigförklarade rättsakten att uppfylla sin skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 1980, Könecke Fleischwarenfabrik/kommissionen, 76/79, EU:C:1980:68, punkt 9, och dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 64 och 80), så har klagandena i förevarande fall inte på något sätt visat att kommissionen inte behövde vidta några åtgärder för att följa domen Eurobolt eller att det var materiellt omöjligt för kommissionen att vidta sådana åtgärder.
46 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkterna 49 och 77 i den överklagade domen, fann att kommissionen enligt artikel 266 FEUF var skyldig att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen Eurobolt.
47 Det är dessutom utrett att artikel 266 FEUF endast förpliktar den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring och att ogiltigförklaringen av en unionsrättsakt inte nödvändigtvis påverkar giltigheten av de förberedande åtgärder som föregått rättsaktens antagande (dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller, analogt, när det gäller verkställandet av en dom från domstolen i vilken en unionsakt fastställts vara ogiltig. Såvida inte den rättsstridighet som konstaterats har medfört att hela förfarandet är ogiltigt, får nämnda institution följaktligen, för att anta en rättsakt som är avsedd att ersätta en tidigare rättsakt som ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig, återuppta förfarandet på just det stadium då rättsstridigheten begicks (dom av den 12 november 1998, Spanien/kommissionen, C‑415/96, EU:C:1998:533, punkt 31, dom av den 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques/rådet, C‑458/98 P, EU:C:2000:531, punkt 82, och dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkt 74).
48 I förevarande fall bestod den oegentlighet som domstolen konstaterade i domen Eurobolt i att de synpunkter som Eurobolt, i egenskap av berörd part, hade lämnat som svar på kommissionens slutsatser i den undersökning om kringgående som hade inletts på grundval av artikel 13 i förordning nr 1225/2009, inte hade överlämnats till den rådgivande kommitté som inrättats genom denna förordning senast tio arbetsdagar före kommitténs sammanträde, vilket strider mot artikel 15.2 i denna förordning.
49 Såsom tribunalen konstaterade i punkt 47 i den överklagade domen kan en sådan oegentlighet inte i sig anses ha påverkat förfarandet i dess helhet. Syftet med den frist som föreskrivs i artikel 15.2 i nämnda förordning är nämligen att ge de företrädare för medlemsstaterna som sammanträder i den rådgivande kommittén tillräckligt med tid för att under lugna former kunna granska de relevanta uppgifterna före kommitténs sammanträde och fastställa en ståndpunkt som syftar till att tillvarata deras respektive intressen. Mer allmänt syftar denna tidsfrist till att säkerställa att information och synpunkter från berörda parter under en undersökning vederbörligen kan beaktas av den rådgivande kommittén (se, för ett liknande resonemang, punkterna 48–51 i domen Eurobolt).
50 Även om underlåtenheten att iaktta nämnda frist kunde påverka de senare stegen i förfarandet för utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstullen, vilket skulle leda till antagandet av genomförandeförordning nr 723/2011, så kunde denna oegentlighet däremot inte påverka de tidigare etapperna i beslutsförfarandet. Följaktligen fanns det inget som hindrade att kommissionen återupptog förfarandet på exakt det stadium där oegentligheten uppstod och att den, efter att ha rättat till denna oegentlighet, antog en ny rättsakt.
51 Av detta följer att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen, för att följa domen Eurobolt, kunde återuppta förfarandet i det skede då åsidosättandet av väsentliga formföreskrifter hade begåtts, vilket således gjorde det möjligt att säkerställa iakttagandet av de processuella kraven för samråd med den rådgivande kommittén enligt artikel 15.2 i förordning nr 1225/2009 (se, analogt, dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 54).
52 Den omständigheten att kravet på att lämna all relevant information till den rådgivande kommittén hör till de väsentliga formkrav som ska vara uppfyllda för att förfarandet ska vara korrekt påverkar inte detta konstaterande eller de principer som det erinrats om i punkterna 44 och 47 ovan. I motsats till vad klagandena har gjort gällande kan inte heller den betydelse som rätten till försvar har för de berörda ekonomiska aktörerna på området för antidumpningstullar påverka den rättspraxis som följer av punkterna 33 och 34 i domen av den 13 november 1990, Fedesa m.fl. (C‑331/88, EU:C:1990:391).
53 Oavsett vilket område det rör sig om är nämligen den underliggande funktionen för kvalificeringen som ”väsentlig formföreskrift” avsedd att säkerställa att behörighetsreglerna och de processuella rättigheterna iakttas. Iakttagandet av dessa regler och rättigheter påverkas emellertid inte på något sätt av att förfarandet återupptas i det skede då åsidosättandet av väsentliga formföreskrifter har skett, när underlåtenheten att iaktta denna väsentliga formföreskrift inte har medfört att de föregående etapperna har blivit ogiltiga.
54 Eftersom åsidosättandet av den väsentliga formföreskriften i förevarande mål inte påverkade de etapper i utvidgningsförfarandet som föregick detta åsidosättande, fanns det inget som hindrade att kommissionen återupptog förfarandet vid den tidpunkt då åsidosättandet ägde rum och att den, efter att ha avhjälpt detta åsidosättande, antog en ny rättsakt.
55 Vad för det andra gäller klagandenas argument att artikel 266 FEUF innebär en skyldighet att återbetala de tullar som tidigare betalats, trots att de inte lagligen skulle betalas, är det riktigt att denna regel i princip gäller när domstolen slår fast att en förordning om införande av antidumpningstullar är ogiltig. Såsom det har erinrats om i punkt 44 ovan ska emellertid den exakta räckvidden av en dom där domstolen slår fast att en rättsakt är ogiltig, och därmed de skyldigheter som följer av den, fastställas i varje enskilt fall med beaktande inte bara av domslutet i denna dom, utan även de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta (dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkterna 62 och 63).
56 I domen Eurobolt konstaterade domstolen att förordning nr 723/2011 var ogiltig enbart på grund av att den processuella regeln i artikel 15.2 i förordning nr 1225/2009 hade åsidosatts. I den domen prövade domstolen således inte på något sätt det materiella innehållet i denna genomförandeförordning, och följaktligen varken upphävde eller bekräftade domstolen de regler som den innehöll. Klagandena kunde således inte förvänta sig att kommissionen skulle ändra inställning i sak (se, analogt, dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 47).
57 Domstolen erinrar vidare om att det av fast rättspraxis framgår att det inte är nödvändigt att det i den lagstiftning som är tillämplig uttryckligen föreskrivs att förfarandet kan återupptas för att den institution som har antagit en rättsakt som ogiltigförklarats eller konstaterats vara ogiltig ska kunna återuppta förfarandet (se, analogt, dom av den 28 januari 2016, CM Eurologistik och GLS, C‑283/14 och C‑284/14, EU:C:2016:57, punkt 52). Även om artikel 9.4, artikel 13.1 och 13.3 samt artikel 14.1 och 14.5 i förordning 2016/1036, jämförda med varandra, inte hänvisar till möjligheten att ”återinföra” antidumpningstullar efter det att en dom om ogiltigförklaring eller om fastställande av ogiltighet har meddelats, så ger dessa bestämmelser inte desto mindre kommissionen rätt att återinföra sådana tullar, efter det att kommissionen har återupptagit det förfarande som ligger till grund för den förordning som ogiltigförklarats eller fastställts vara ogiltig av unionsdomstolen och som i detta sammanhang, i enlighet med de processuella och materiella regler som är tillämpliga i tiden (ratione temporis), har avhjälpts med avseende på de konstaterade rättsstridigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2019, C & J Clark International, C‑612/16, EU:C:2019:508, punkterna 42 och 43, och dom av den 8 september 2022, Puma m.fl./kommissionen, C‑507/21 P, EU:C:2022:649, punkt 58).
58 Återupptagandet av det administrativa förfarandet efter avkunnandet av domen Eurobolt kunde således med giltig verkan leda till ett återinförande av antidumpningstullar enligt genomförandeförordning nr 723/2011 med avseende på produkter som övergått till fri omsättning under tillämpningsperioden för förordning nr 91/2009. Av detta följer att det inte var nödvändigt att omedelbart och i sin helhet återbetala de antidumpningstullar som hade införts genom denna genomförandeförordning (se, analogt, dom av den 8 september 2022, Puma m.fl./kommissionen, C‑507/21 P, EU:C:2022:649, punkt 68).
59 Det följer av övervägandena i punkterna 55–58 i ovan att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 48 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade kunnat återuppta förfarandet i det skede då den oegentlighet som beivrats i domen Eurobolt hade begåtts och, följaktligen, hade kunnat återinföra de åtgärder som föreskrivs i genomförandeförordning nr 723/2011, utan att besluta om återbetalning av de antidumpningstullar som klagandena hade erlagt.
60 Vad för det tredje gäller principen om förbud mot retroaktiv tillämpning har domstolen redan slagit fast att även om artikel 10.1 i förordning nr 1225/2009, som är identisk med artikel 10.1 i förordning 2016/1036, slår fast principen att antidumpningsåtgärder inte får vara retroaktiva, och således i princip får tillämpas endast på produkter som övergått till fri omsättning efter det att förordningen om införande av åtgärderna trädde i kraft, gör flera bestämmelser i förordningarna nr 1225/2009 och 2016/1036 avsteg från den principen (dom av den 17 december 2015, APEX, C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 48).
61 När det gäller bestämmelserna om kringgående är det således enligt denna förordning endast tillåtet med retroaktiv uppbörd av antidumpningstullar som utvidgats genom en utvidgningsförordning som antagits med stöd av artikel 13 från och med den dag då registrering infördes i enlighet med artikel 14.5 i nämnda förordningar (dom av den 17 december 2015, APEX, C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 49).
62 Av detta följer att ett återupptagande av förfarandet efter det att en utvidgningsförordning har ogiltigförklarats eller fastställts vara ogiltig inte kan leda till att den förordning som kommer att antas efter det att förfarandet har avslutats återinför antidumpningstullar som är tillämpliga på produkter som har övergått till fri omsättning före den dag då denna registrering blev obligatorisk. Ett sådant återupptagande är däremot tillåtet även om de berörda antidumpningstullarna har upphört att gälla, under förutsättning att dessa tullar endast återinförs vad gäller deras ursprungliga tillämpningsperiod (se, analogt, dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkterna 77 och 78), och således endast för perioden före upphörandet, vilket innebär att de utvidgade åtgärderna är av uteslutande retroaktiv karaktär (dom av den 17 december 2015, APEX, C‑371/14, EU:C:2015:828, punkt 47).
63 Artikel 10.1 i förordning 2016/1036 utgör således inte hinder för att genom den omtvistade förordningen återinföra antidumpningstullar på import som ägt rum under tillämpningsperioden för den förordning som fastställts vara ogiltig genom domen Eurobolt (se, analogt, dom av den 19 juni 2019, C & J Clark International, C‑612/16, EU:C:2019:508, punkt 57).
64 Härav följer att tribunalen inte heller gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 55 och 61 i den överklagade domen, slog fast att principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, såsom den kommer till uttryck i artikel 10.1 i förordning nr 1225/2009, inte utgjorde hinder för att återuppta antidumpningsförfarandet avseende de aktuella produkterna och att återinföra antidumpningstullar på import som hade ägt rum under tillämpningsperioden för den förordning som hade fastställts vara ogiltig genom domen Eurobolt.
65 För det fjärde framgår det av de skäl som anges i punkterna 54–58 och 60–63 ovan att kommissionen, genom att anta den omtvistade förordningen, inte inkräktade på domstolens behörighet enligt artikel 264 FEUF, eftersom den inte ifrågasatte vare sig domslutet i domen Eurobolt eller dess domskäl, utan endast, i egenskap av behörig institution, antog en förordning om utvidgning inom de tidsgränser som anges i föregående punkt. Det går således inte att göra gällande att tribunalen åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF genom att, i punkt 99 i den överklagade domen, slå fast att artikel 264 FEUF inte utgör hinder för att den berörda institutionen vidtar åtgärder som kan ha samma rättsverkningar i tiden (ratione temporis) som dem som gäller för det beslut som domstolen skulle ha fattat om den hade tillämpat det andra stycket i denna bestämmelse, eftersom klagandena, såsom framgår av punkt 98 i den överklagade domen, inte har visat att den omtvistade förordningen är oförenlig med domslutet och domskälen i domen Eurobolt.
66 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första, den tredje eller den fjärde grunden.
Den femte grunden
Parternas argument
67 Genom den femte grunden, som avser punkt 112 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av principen om ett effektivt domstolsskydd när den fann att denna princip inte kräver full återbetalning av antidumpningstullar i förevarande fall.
68 Enligt klagandena bortsåg tribunalen, när den kom fram till denna slutsats, från argumentet att om kommissionen hade befogenhet att anta sådana rättsakter som den omtvistade förordningen, så skulle domstolens domar helt förlora sin rättsverkan. Om kommissionens synsätt i denna förordning godtas, så leder det till att ingen ekonomisk aktör har möjlighet att vid domstolen bestrida kommissionens agerande i antidumpningsärenden, vilket innebär att kommissionens befogenheter helt skulle vara undantagna från kontroll. Kommissionen skulle nämligen alltid kunna ”avhjälpa” de åsidosättanden som fastställts av domstolen genom att anta en rättsakt med verkningar för förfluten tid, som om domstolen aldrig hade meddelat något avgörande.
69 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte ska bifallas på denna grund.
Domstolens bedömning
70 Genom den femte grunden för överklagandet har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 112 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen hade iakttagit deras rätt till ett effektivt domstolsskydd. Därigenom tillämpade tribunalen denna rättighet på ett felaktigt sätt när den fann att den inte ger rätt till full återbetalning av de antidumpningstullar som införts genom den förordning som fastställts vara ogiltig genom domen Eurobolt.
71 Det framgår av punkt 112 i den överklagade domen att tribunalen fann att kommissionen hade iakttagit sin skyldighet, enligt artikel 266 FEUF, att vidta de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen Eurobolt och fastställa de slutsatser från utredningen som inte hade ifrågasatts genom denna dom, genom att rätta till det förfarandefel som hade beivrats genom samma dom, det vill säga genom att se till att överläggningarna i den behöriga rådgivande kommittén äger rum med full respekt för de väsentliga formföreskrifter som föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen och genom att fastställa de slutsatser från utredningen som inte hade ifrågasatts genom nämnda dom.
72 Klagandena har i huvudsak gjort gällande att tribunalen, när den kom fram till denna slutsats, bortsåg från argumentet att om kommissionen hade befogenhet att anta sådana rättsakter som den omtvistade förordningen, så skulle domstolens avgöranden helt förlora sin rättsverkan.
73 Denna grund vilar emellertid på ett felaktigt antagande. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 64 i sitt förslag till avgörande, fanns det vid tidpunkten för antagandet av den omtvistade förordningen nämligen inte något beslut av unionsdomstolen om att genomförandeförordning nr 723/2011 var ogiltig i sak.
74 Såsom har påpekats i punkt 56 ovan konstaterade domstolen i domen Eurobolt endast att genomförandeförordningen var ogiltig på grund av ett förfarandefel som, såsom framgår av prövningen av den första till den fjärde grunden i förevarande överklagande, kunde rättas till.
75 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, i punkt 112 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen, genom att korrigera detta förfarandefel, hade iakttagit klagandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd genom att se till att den behöriga rådgivande kommitténs överläggningar äger rum med full respekt för de väsentliga formföreskrifter som krävs enligt den tillämpliga lagstiftningen.
76 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
Den sjätte grunden
Parternas argument
77 Genom den sjätte grunden för överklagandet, som avser punkterna 129, 134, 138, 144, 148 och 154 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 13.1 i förordning 2016/1036, artikel 5.1 och 5.2 FEU samt principen om god förvaltningssed när den fann att den omtvistade förordningen hade en korrekt rättslig grund.
78 Klagandena har inledningsvis påpekat att tribunalen förefaller ha missförstått räckvidden av den andra grund som åberopats till stöd för deras talan om ogiltigförklaring. Genom denna grund gjorde klagandena gällande att förordning nr 91/2009, i den mån den befanns vara rättsstridig och följaktligen upphävdes under år 2016, inte kunde utgöra en korrekt rättslig grund för att anta den omtvistade förordningen under år 2020, eftersom denna förordning var ”accessorisk” i förhållande till förordning nr 91/2009, genom vilken den slutgiltiga antidumpningstullen infördes.
79 Klagandena har i huvudsak anfört fyra argument till stöd för den sjätte grunden. För det första gjorde tribunalen fel när den grundade sig på domen av den 17 december 2015, APEX (C‑371/14, EU:C:2015:828), detta eftersom den angripna rättsaktens rättsliga grund inte var i fråga i den domen. För det andra åberopade tribunalen artikel 207 FEUF som rättslig grund för att generellt anta antidumpningsåtgärder och följaktligen den omtvistade förordningen, trots att förordning nr 91/2009, som var rättsstridig, inte kunde utgöra en korrekt rättslig grund för den omtvistade förordningen. För det tredje underlät tribunalen även att beakta det väsentliga i domen Eurobolt genom att slå fast att upphävandet av förordning nr 91/2009 inte påverkade förordningens giltighet. Det väsentliga är att kommissionen, som upphävde denna förordning under år 2016 på grund av att den var rättsstridig, felaktigt ”återupplivade” den under år 2020 för att kunna använda den som rättslig grund för den omtvistade förordningen. För det fjärde gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den fann att lagenligheten av förordning nr 91/2009 inte kan bedömas mot bakgrund av WTO:s rättsordning. Klagandena har inte påstått att åsidosättandet av WTO-rätten i denna förordning medför att den omtvistade förordningen är rättsstridig, men de har preciserat att nämnda förordning inte kunde utgöra rättslig grund för den omtvistade förordningen.
80 Kommissionen har gjort gällande att den sjätte grunden är verkningslös, eftersom den vilar på det felaktiga antagandet att den omtvistade förordningen har använts som rättslig grund för förordning nr 91/2009. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall på denna grund.
Domstolens bedömning
81 Genom den sjätte grunden för överklagandet har klagandena i huvudsak gjort gällande att förordning nr 91/2009 upphävdes år 2016 på grund av att den var rättsstridig, vilket innebär att den inte kan utgöra rättslig grund för den omtvistade förordning som antogs år 2020, eftersom den sistnämnda förordningen är accessorisk till förordning nr 91/2009.
82 Det ska för det första erinras om att kommissionen, när den avser att återinföra slutgiltiga antidumpningstullar, ska iaktta principerna om lagens tillämplighet i tiden samt de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Enligt dessa bestämmelser ska de materiella bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för de aktuella omständigheterna tillämpas, även om dessa bestämmelser inte längre är i kraft när unionsinstitutionen antar en rättsakt, förutsatt att den bestämmelse som utgör rättslig grund för en rättsakt och som bemyndigar unionsinstitutionen att anta den aktuella rättsakten är i kraft vid tidpunkten för antagandet av rättsakten. På samma sätt ska förfarandet för att anta denna rättsakt genomföras i enlighet med de bestämmelser som var i kraft vid tidpunkten för antagandet (dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 40).
83 Såsom det har erinrats om i punkt 57 i förevarande dom ger artikel 13 och artikel 14.1 i förordning 2016/1036, jämförda med varandra, faktiskt kommissionen rätt att ”återinföra” antidumpningstullar genom att anta en ny förordning efter det att en förordning har ogiltigförklarats eller fastställts vara ogiltig av skäl som kan avhjälpas.
84 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 44 i sitt förslag till avgörande, är det visserligen uppenbart att antidumpningstullar endast kan utvidgas om de har införts på ett giltigt sätt, men det är inte den rättsakt genom vilken dessa tullar införs som utgör den rättsliga grunden för att utvidga dem, utan förordning 2016/1036. Dessutom har den omtvistade förordningens accessoriska karaktär i förhållande till förordning nr 91/2009 endast betydelse för den förstnämnda förordningens tidsmässiga räckvidd. Såsom framgår av punkt 62 ovan kan en förordning om utvidgning av antidumpningstullar endast avse en period under vilken den ursprungliga rättsakten om införande av denna tull också är eller var tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, APEX, C‑371/14, EU:C:2015:828, punkterna 53 och 54).
85 Av detta följer att de bestämmelser i förordning 2016/1036 som avses i den omtvistade förordningen, det vill säga artikel 13 och artikel 14.1, utgör de giltiga rättsliga grunderna för den omtvistade förordningen. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 125 och 128 i den överklagade domen, konstaterade att den omtvistade förordningen hade antagits med stöd av dessa bestämmelser och inte med stöd av förordning nr 91/2009.
86 För det andra har tribunalen, i motsats till vad klagandena har påstått, inte ”underlåtit att beakta det väsentliga” genom att i punkt 136 i den överklagade domen hänvisa till artikel 207 FEUF. Tribunalen hänvisade visserligen till denna primärrättsliga bestämmelse, men den gjorde inte detta för att motivera den omtvistade förordningens rättsliga grund, utan för att underkänna klagandenas argument om åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter i artikel 5.1 och 5.2 FEU. Artikel 207.2 FEUF är nämligen den primärrättsliga bestämmelse som ger unionslagstiftaren befogenhet att anta bestämmelser som ger kommissionen genomförandebefogenheter att anta en förordning om kringgående, vilket lagstiftaren har gjort i artikel 13 och artikel 14.1 i förordning 2016/1036.
87 För det tredje kan det inte göras gällande att tribunalen, i punkterna 129 och 134 i den överklagade domen, gjorde fel när den hänvisade till domen av den 17 december 2015, APEX (C‑371/14, EU:C:2015:828), med motiveringen att domstolen i den domen inte uttalade sig om argumentet att en rättsstridig förordning inte kan utgöra rättslig grund för den omtvistade förordningen.
88 Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 57 i sitt förslag till avgörande, bygger tribunalens resonemang avseende bedömningen av unionsrättsakter mot bakgrund av WTO:s regler och beslut inte på en felaktig rättstillämpning. Såsom domstolen redan har slagit fast kan giltigheten av förordning nr 91/2009 inte bedömas mot bakgrund av rapporterna i WTO:s tvistlösningsorgans beslut av den 28 juli 2011 och av den 12 februari 2016 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Donex Shipping and Forwarding, C‑104/19, EU:C:2020:539, punkterna 45–48). Vidare kan den omständigheten att en unionsrättsakt upphovsman upphäver denna rättsakt inte likställas med att denne fastställer av att denna rättsakt är rättsstridig med retroaktiv verkan (ex tunc), eftersom ett sådant upphävande endast har verkan för framtiden.
89 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 138 i den överklagade domen, slog fast att beslutet att, till följd av tvistlösningsorganets beslut av den 12 februari 2016, med omedelbar verkan (ex nunc) upphäva de antidumpningstullar som hade införts genom förordning nr 91/2009 inte påverkade förordningens giltighet.
90 Domstolen har emellertid, i punkt 54 i dom av den 17 december 2015, APEX (C‑371/14, EU:C:2015:828), just förklarat att även om det följer av den accessoriska karaktären av en åtgärd om utvidgning av en slutgiltig antidumpningstull att de utvidgade åtgärderna inte kan fortsätta att gälla efter det att de åtgärder de utvidgar har löpt ut, så måste beslutet att införa de förstnämnda åtgärderna inte nödvändigtvis fattas innan de sistnämnda åtgärderna löper ut.
91 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.
Den sjunde grunden
Parternas argument
92 Genom den sjunde grunden för överklagandet, som avser punkterna 164–167 i den överklagade domen, har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i tre avseenden när den fann att den omtvistade förordningen kunde innebära ett slutgiltigt förbud mot återbetalning av de tullar mot kringgående som klagandena hade betalat i enlighet med genomförandeförordning nr 723/2011 och ett åläggande för tullmyndigheterna att återkräva de tullar som redan återbetalats. Tribunalen gjorde därigenom en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 13.1 i förordning 2016/1036, artikel 5.1 och 5.2 FEU samt principen om god förvaltningssed.
93 För det första har tribunalen felaktigt slagit fast att förbudet mot återbetalning av felaktigt inbetalda tullar ”endast är en logisk följd” av återinförandet av kringgåendetullar, trots att det framgår av fast rättspraxis att beslut om ansökningar om återbetalning av felaktigt inbetalda tullar omfattas av tullmyndigheternas exklusiva behörighet. För det andra har tribunalen gjort en felaktig tolkning av domstolens praxis enligt vilken kommissionen är behörig att rikta förelägganden till tullmyndigheterna. Denna rättspraxis avser nämligen fallet med ett föreläggande från kommissionen som tillfälligt förbjuder återbetalning av erlagda tullar, i avvaktan på att ett antidumpningsförfarande återupptas och att tullar återinförs, och rättspraxisen behandlar inte ett definitivt förbud mot återbetalning. För det tredje drog tribunalen felaktigt slutsatsen att kommissionen slutgiltigt kunde förbjuda återbetalning av tullar, eftersom syftet med ett tillfälligt förbud, som godkänts av domstolen, är att ”möjliggöra och förbereda” ett slutgiltigt förbud. Tullmyndigheterna är emellertid ensamma behöriga att fatta slutliga beslut om återbetalning.
94 Kommissionen menar att förevarande grund delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.
Domstolens bedömning
95 Genom den sjunde grunden för överklagandet har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i strid med artikel 5.1 och 5.2 FEU, fann att den omtvistade förordningen slutgiltigt kunde förbjuda återbetalning av de tullar som hade förklarats vara ogiltiga genom domen Eurobolt.
96 Det framgår av domstolens praxis att inte alltid är nödvändigt med en omedelbar och fullständig återbetalning av de antidumpningstullar som berörs av en dom i vilken det slås fast att den förordning genom vilken tullarna införts är ogiltig. Kommissionen är under samma omständigheter behörig att, i syfte att fullgöra skyldigheten att följa den dom i vilken det slås fast att en förordning är ogiltig, rikta förelägganden till tullmyndigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkterna 59, 60, 70 och 71, och dom av den 19 juni 2019, C & J Clark International, C‑612/16, EU:C:2019:508, punkt 48).
97 I de mål som gav upphov till den rättspraxis som nämnts i föregående punkt avsåg visserligen de aktuella föreläggandena ett förbud mot återbetalning för en tillfällig period och inte, som i förevarande fall, ett slutgiltigt förbud. Såsom tribunalen med rätta påpekade, i punkt 167 i den överklagade domen, är emellertid syftet med ett tillfälligt förbud mot återbetalning att möjliggöra och förbereda ett eventuellt slutgiltigt förbud för det fall att de ogiltigförklarade tullarna skulle återinföras efter det att undersökningen om kringgående har återupptagits. Förbudet mot återbetalning av felaktigt inbetalda tullar är således endast en logisk följd av att samma tullar återinförs efter ett förfarande som inte innehåller några oegentligheter.
98 Även om det, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, ankommer på tullmyndigheterna att återbetala import- eller exporttullar, kan de, enligt artikel 116.1 första stycket i tullkodexen, endast utöva denna behörighet om det framgår att de behöriga myndigheternas har begått ett misstag eller om det har fastställts att den tullskuld som ursprungligen meddelats överstiger det belopp som ska betalas eller att varorna var defekta eller inte uppfyllde villkoren i avtalet, eller till och med av rättviseskäl.
99 Eftersom de antidumpningstullar som fastställdes i den omtvistade förordningen i förevarande fall var identiska med dem som fastställts i genomförandeförordning nr 723/2011, ingick det i kommissionens behörighet enligt artikel 14.1 i förordning 2016/1036 att förbjuda återbetalning av tidigare uppburna tullar (se, analogt, dom av den 15 mars 2018, Deichmann, C‑256/16, EU:C:2018:187, punkterna 57 och 58).
100 Genom att återinföra antidumpningstullarna genom den omtvistade förordningen bibehöll kommissionen skyddet för unionsindustrin utan att för den skull ålägga klagandena en skyldighet som gick utöver dem som följer av genomförandeförordning nr 723/2011, vilket innebar att den rättsstridighet som konstaterades i domen Eurobolt avlägsnades (se, analogt, dom av den 8 september 2022, Puma m.fl./kommissionen, C‑507/21 P, EU:C:2022:649, punkt 68).
101 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den sjunde grunden.
102 Överklagandet ska följaktligen ogillas, eftersom det inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder klagandena har åberopat.
Rättegångskostnader
103 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna för domstolen, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
104 Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Eurobolt BV, Fabory Nederland BV och ASF Fischer BV ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.
Underskrifter