Begäran om förhandsavgörande framställd av Fővárosi Törvényszék (Ungern) den 12 april 2024 - Pegazus Busz Fuvarozó Kft. mot Nemzeti Adó és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága
(Mål C-262/24, Pegazus Busz)
Rättegångsspråk: ungerska
Hänskjutande domstol
Fővárosi Törvényszék
Parter i det nationella målet
Klagande: Pegazus Busz Fuvarozó Kft.
Motpart: Nemzeti Adó- és Vámhivatal Fellebbviteli Igazgatósága
Tolkningsfrågor
Är det förenligt med artiklarna 167, 168 a och 178 a i mervärdesskattedirektivet1 och med rätten till en opartisk domstol, som är en allmän rättsprincip enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), jämförd med de grundläggande principerna om proportionalitet och rättssäkerhet, att skattemyndigheten tillämpar en praxis som innebär att
den beskattningsbara personen trots att den ekonomiska transaktion som framgår av fakturan har ägt rum, vägras avdragsrätt på grund av att man av samtliga omständigheter som anses vara relevanta – såsom underleverantörernas medverkan, de personliga, organisatoriska och ägarmässiga band som uppgetts, agerandet gentemot de anställda från den person som i huvudavtalet mellan kunden och klaganden utsetts till ansvarig för den löpande kontakten och den omständigheten att de anställdas anställningsvillkor hos de olika underleverantörerna förblev oförändrade – kan dra slutsatsen att klagandens beteende strider mot kraven på ett legitimt utövande av rättigheter, vilket innebär att den ekonomiska verksamheten anses vara konstruerad och att den har inrättats enbart för att erhålla en skattefördel som strider mot syftet med mervärdesskattelagstiftningen, trots att de aktuella omständigheterna med nödvändighet följer av den privaträttsliga avtalsfriheten samt av de civilrättsliga, arbetsrättsliga och skatterättsliga bestämmelser som reglerar sådana avtal, och inte har något orsakssamband med den beskattningsbara personens rätt att dra av mervärdesskatt?
den omständigheten att fakturautställaren är sen med att betala de deklarerade skatterna och avgifterna anses vara skatteundandragande, trots att skattemyndigheten ger utställaren möjlighet till delbetalning i syfte att reglera denna situation och i slutändan driver in det belopp som ska betalas i ett verkställighetsförfarande mot underleverantören, så att statskassan inte lider någon skada, eller utgör endast det förhållandet att skatten undanhålls skattemyndigheten, det vill säga att skatten inte deklareras och betalas, ett bedrägligt beteende?
skattemyndigheten, med hänvisning till skattesekretess, under förfarandets gång inte upplyser den beskattningsbara personen om det påstådda skatteundandragandet – det vill säga arten av åsidosättandet av skyldigheten att betala skatter och avgifter – och således inte identifierar den underleverantör som särskilt berörs av åsidosättandet, eller typen av skatt (eller avgift), eller omfattningen av och perioden för åsidosättandet, utan endast gör allmänna hänvisningar till detta?
skattemyndigheten, som ett villkor för utövandet av avdragsrätten, enbart på grund av att det påstås föreligga personliga och organisatoriska band mellan den beskattningsbara personen och underleverantören, inte bara ålägger den beskattningsbara personen en skyldighet att kontrollera (underleverantörens skatteskuld) som inte åligger denne och som denne inte ens är behörig att utföra utan också, enbart på grundval av denna omständighet, förutsätter att den beskattningsbara personen har kännedom om underleverantörens skatteskuld, utan att göra någon prövning i sak av den beskattningsbara personens kännedom och av huruvida denna kännedom kan erhållas på ett (med hänsyn till skattesekretessen) legitimt fysiskt och logiskt sätt? Har det faktum att de personliga och organisatoriska banden har upprättats av privatpersoner någon betydelse för att anse att sådan kännedom är bevisad?
skattemyndigheten utan att grundligt undersöka den relevanta rättsliga grunden fastställer vem som är den arbetsgivare som den anställde har ett anställningsförhållande med, inte på grundval av det anställningsavtal som fastställer anställningsförhållandet, inte heller på grundval av identiteten hos den person som registrerar anställningsförhållandena eller på grundval av arbetsgivarnas och de anställdas samstämmiga förklaring – som bekräftar handlingarna –, utan på två (numera endast en) arbetstagares utsaga med motsatt innebörd, på omständigheterna under vilka anställningsförhållandena med de tidigare underleverantörerna etablerades, på likheterna i arbetsvillkoren och på beteendet hos den första arbetsgivarens chef, som samtidigt är kontaktperson enligt huvudavtalet?
skattemyndigheten bokstavligen tillämpar sina slutsatser avseende tidigare perioder på efterföljande perioder, utan att beakta förändringar i de relevanta omständigheterna under varje period, särskilt att personliga och organisatoriska band har försvunnit, och, trots dessa förändringar i de faktiska omständigheterna, underlåter att undersöka vilken inverkan dessa förändringar under den aktuella perioden hade på skattemyndighetens bedömning av förekomsten av rättsmissbruk, den ekonomiska verksamhetens konstlade karaktär, förekomsten av bedrägligt beteende eller den beskattningsbara personens kännedom i detta hänseende?
Mot bakgrund av svaret på den ovannämnda frågan, utgör ovannämnda artiklar i mervärdesskattedirektivet och i synnerhet rättssäkerhetsprincipen hinder för en i rättspraxis utvecklad princip, enligt vilken man, när det kan fastställas att det finns en personlig koppling mellan sökanden och fakturautställarna som även kan påverka genomförandet av den ekonomiska transaktion som faktureras, utan vidare prövning av den beskattningsbara personens kännedom kan dra slutsatsen att denne känner till det skatteundandragande som följer av att skatt inte betalats?
Är skattemyndighetens ovannämnda agerande i sin helhet förenligt med dess skyldighet att på ett rättsligt tillfredsställande sätt styrka de objektiva omständigheterna i fråga om avdrag för mervärdesskatt, eller utgör det en bedömning som grundas på antaganden och förmodanden, även med beaktande av den av EU-domstolen fastställda principen att nationella bevisregler inte får undergräva unionsrättens ändamålsenliga verkan?
Strider det mot artikel 267 FEUF, principen om unionsrättens företräde och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan
– att den nationella domstolen i sista instans, med hänvisning till att de faktiska omständigheterna skiljer sig åt, inte tillämpar EU-domstolens avgörande på grund av att föremålet för det mål som gav upphov till detta avgörande var en leverans av varor, medan föremålet för det mål som anhängiggjorts vid den nationella domstolen är ett tillhandahållande av tjänster, eller på grund av att den objektiva omständighet som åberopas i det mål som anhängiggjorts vid den nationella domstolen endast är en av de objektiva omständigheter som bedömts i det tillämpliga avgörandet från EU-domstolen och att endast en del av den sistnämnda omständigheten därför skulle vara relevant;
– att den nationella domstolen i sista instans, inom ramen för ett överklagandeförfarande, avviker från EU-domstolens dom i det aktuella målet efter ett förfarande om förhandsavgörande och meddelar ett beslut som strider mot denna dom utan att själv ha inlett ett förfarande om förhandsavgörande, trots de motsägelser i tolkningen av unionsrätten som framgår av dess beslut?
Får en domstol i en medlemsstat, som av en domstol i sista instans har ålagts att ta upp målet till förnyad prövning, med hänsyn till att de rättigheter och principer som avses i föregående stycke ska respekteras och att nationell lagstiftning som strider mot unionsrätten inte ska tillämpas, vid denna nya prövning avvika från den vägledning som domstolen i sista instans har gett – utan att denna har ställt en tolkningsfråga – om den anser att denna vägledning strider mot unionsrätten, eller om EU-domstolen, efter att den nationella domstolen har ålagts att ta upp målet till förnyad prövning, har avgjort samma rättsfråga i ett mål med liknande omständigheter som strider mot den rättsliga tolkning som ligger till grund för åläggandet att ta upp målet till förnyad prövning, eller är det endast möjligt att undgå den skyldighet som ålagts av den nationella domstolen i sista instans och tillämpa EU-domstolens senare avgörande om den nationella domstol som ska ta upp målet till förnyad prövning, begär ett förhandsavgörande i det nya förfarandet?
____________
1 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1).