Mål C‑314/18
SF
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam)
Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 11 mars 2020
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 5 led 3 – Överlämnande förutsätter att den berörda personen återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten – Tidpunkt för återsändande – Rambeslut 2008/909/RIF – Artikel 3.3 – Tillämpningsområde – Artikel 8 – Anpassning av den påföljd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten – Artikel 25 – Verkställande av en påföljd i enlighet med artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584/RIF”
1. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande för lagföring av en person som är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten – Garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten – Återsändande av den berörda personen till den verkställande medlemsstaten för att personen där ska avtjäna det fängelsestraff som vederbörande dömts till – Tidpunkt för återsändande – Lagakraftvunnet avgörande om lagföring – Undantag
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 1.3 och 5 led 3, och rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 1 a, 3.3, 3.4, samt 25)
(se punkterna 44, 48–54, 56, 59–62 samt punkt 1 i domslutet)
2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar – Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder – Verkställighet när den berörda personen ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten – Anpassning av längden av den påföljd som dömts ut av den verkställande medlemsstaten – Villkor
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 5 led 3, och rambeslut 2008/909, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 8.2 och 25)
(se punkterna 65–68 samt punkt 2 i domslutet)
Resumé
I domen SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18), som meddelades den 11 mars 2020, slog domstolen fast att för det fall den medlemsstat som ska verkställa en europeisk arresteringsorder har uppställt som villkor för att överlämna en person – som är medborgare eller bosatt i den staten – för lagföring, att personen ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som denne har dömts till i den utfärdande medlemsstaten, ska den verkställande medlemsstaten återsända den berörda personen så snart som avgörandet om lagföring vunnit laga kraft. Det förhåller sig på annat sätt endast för det fall att konkreta skäl avseende iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar eller en god rättskipning inte innebär att det är absolut nödvändigt att personen i fråga är närvarande i den utfärdande medlemsstaten till dess att ett slutligt avgörande har meddelats beträffande andra processuella steg som ingår i det straffrättsliga förfarandet avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Domstolen fann även att den verkställande medlemsstaten, för att verkställa fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden, får anpassa den utdömda påföljden endast med iakttagande av de strikta villkor som uppställs i artikel 8.2 i rambeslut 2008/909.(1)
Denna dom avsåg ett förfarande för verkställighet i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder, som utfärdats av en brittisk domare i syfte att lagföra en nederländsk medborgare. I Nederländerna hade åklagarmyndigheten begärt att den utfärdande rättsliga myndigheten skulle lämna den garanti som avses i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584,(2) som innebär att den utfärdande medlemsstaten, innan personen överlämnas, åtar sig att för det fall att personen döms återsända denne till den verkställande medlemsstaten för att personen där ska avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som vederbörande eventuellt dömts till.(3) Förenade kungarikets inrikesminister uppgav som svar på denna begäran, att för det fall att den berörda personen dömdes till fängelse i Förenade kungariket skulle han återsändas till Nederländerna så snart det straffrättsliga förfarandet och varje annat förfarande avseende det brott som låg till grund för den europeiska arresteringsordern slutgiltigt hade avgjorts. Denna myndighet uppgav även att ett överlämnande enligt rambeslut 2002/584 inte gav Nederländerna rätt att ändra längden på det straff som eventuellt dömdes ut i Förenade kungariket.
Vad för det första gällde den tidpunkt då den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, vars verkställighet förutsätter att en garanti lämnas i den mening som avses i artikel 5 led 3 i rambeslut 2002/584, ska återsändas till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten, påpekade domstolen inledningsvis att denna tidpunkt inte preciseras i den bestämmelsen. Domstolen underströk härvidlag den betydelse som unionslagstiftaren fäst, såväl i denna bestämmelse som i rambeslut 2008/909, vid möjligheten för en person som är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten att återanpassa sig socialt där, vilken konkretiseras genom att personen, sedan vederbörande överlämnats i enlighet med den europeiska arresteringsordern, kan avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten i den verkställande medlemsstaten. I detta avseende framhöll domstolen vikten av att den utfärdande medlemsstaten, i en sådan situation, återsänder den berörda personen så snart som avgörandet varigenom den aktuella påföljden dömts ut har vunnit laga kraft. Domstolen preciserade emellertid att om det vid denna tidpunkt skulle visa sig att den berörda personen måste vara närvarande i den utfärdande medlemsstaten med anledning av andra processuella steg som ingår i det straffrättsliga förfarandet avseende det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, ska det mål som består i att underlätta den dömda personens sociala återanpassning vägas mot såväl en effektiv lagföring som skyddet för den berörda personens processuella rättigheter.
Vad för det andra gällde den möjlighet enligt artikel 8.2 i rambeslut 2008/909 för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att anpassa den påföljd som utdömts i den utfärdande medlemsstaten, erinrade domstolen om att denna möjlighet regleras strikt i den bestämmelsen och framhöll att nyssnämnda artikel 8 innehåller de enda undantagen från denna myndighets principiella skyldighet att erkänna den dom som har översänts till den och verkställa påföljden, vars längd och art ska motsvara den som utdömts genom den utfärdande statens dom. Domstolen godtog således inte en tolkning av artikel 25 i rambeslut 2008/909(4) innebärande att när en person överlämnas till den utfärdande medlemsstaten med stöd av en garanti om återsändande utgör nyssnämnda bestämmelse inte hinder för att den verkställande medlemsstaten anpassar påföljden i andra fall än de som föreskrivs i artikel 8 i det rambeslutet.