Mål C‑173/11
Football Dataco Ltd m.fl.
mot
Sportradar GmbHç
och
Sportradar AG
(begäran om förhandsavgörande från
Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division))
”Direktiv 96/9/EG – Rättsligt skydd för databaser – Artikel 7 – Sui generis-rätt – Databas med uppgifter om pågående fotbollsmatcher – Begreppet återanvändning – Fråga var återanvändningen sker”
Sammanfattning − Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 18 oktober 2012
1. Tillnärmning av lagstiftning – Rättsligt skydd för databaser – Direktiv 96/9 – Databasproducentens rätt att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en väsentlig del av databasens innehåll (sui generis-rätt) – Begreppet återanvändning
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9, artikel 7.2 b)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Rättsligt skydd för databaser – Direktiv 96/9 – Mål
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9)
3. Tillnärmning av lagstiftning – Rättsligt skydd för databaser – Direktiv 96/9 – Databasproducentens rätt att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en väsentlig del av databasens innehåll (sui generis-rätt) – Räckvidd – Den enda omständigheten att en webbplats är tillgänglig – Omfattas inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9, artikel 7)
4. Tillnärmning av lagstiftning – Rättsligt skydd för databaser – Direktiv 96/9 – Begreppet återanvändning av innehållet i en databas – Räckvidd – Data som med hjälp av en webbserver i en medlemsstat sänds från en databas som skyddas av en sui generis-rätt till en dator tillhörande en person i en annan medlemsstat – Omfattas – Villkor – Avsikt att rikta sig till allmänheten i den senare medlemsstaten – Bedömningskriterier – Den nationella domstolens bedömning
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9, artikel 7)
5. Tillnärmning av lagstiftning – Rättsligt skydd för databaser – Direktiv 96/9 – Databasproducentens rätt att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en väsentlig del av databasens innehåll (sui generis-rätt) – Förfogandet i form av återanvändning äger uteslutande rum i den medlemsstat där webbservern är belägen − Otillåtlighet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9, artikel 7)
1. Se domen.
(se punkterna 20−22)
2. Syftet med direktiv 96/9 om rättsligt skydd för databaser är inte att införa ett sui generis-skydd som regleras av en enhetlig rätt på unionsnivå. Syftet med detta direktiv är att genom en tillnärmning av de nationella rättsordningarna undanröja olikheter i desamma, såvitt avser rättsligt skydd för databaser, eftersom dessa olikheter ger upphov till hinder för den inre marknadens funktion, för den fria rörligheten för varor och tjänster inom unionen samt för upprättandet av en informationsmarknad inom unionen. Nämnda direktiv innehåller därför ett krav riktat mot samtliga medlemsstater att dessa i sina rättsordningar ska föreskriva ett skydd för databaser i form av en sui generis-rätt. I detta sammanhang är det sui generis-skydd som föreskrivs i en medlemsstats rättsordning i princip begränsat till den medlemsstatens territorium, varför den skyddsberättigade endast kan åberopa detta skydd gentemot otillåtna förfoganden i form av återanvändning som sker på detta territorium.
(se punkterna 24−27)
3. Den enda omständigheten att en webbplats som innehåller en databas med sui generis-skydd enligt direktiv 96/9 om rättsligt skydd för databaser är tillgänglig på ett visst nationellt territorium räcker inte för att man ska kunna dra slutsatsen att webbplatsinnehavaren företar ett förfogande i form av återanvändning som omfattas av den nationella lagstiftning som gäller på detta territorium. Om denna tillgänglighet ensam vore tillräcklig för att man ska kunna anse att det är fråga om återanvändning, så skulle nämligen webbplatser och data som uppenbart uteslutande riktar sig till personer som befinner sig utanför den berörda medlemsstatens territorium tekniskt sett ändå vara tillgängliga på detta territorium och därför felaktigt omfattas av denna medlemsstats lagstiftning på området.
(se punkterna 36 och 37)
4. Artikel 7 i direktiv 96/9 om rättsligt skydd för databaser ska tolkas så, att en person, som är ett bolag, som med hjälp av en webbserver i medlemsstat A, sänder data som denna person dessförinnan har laddat ned från en databas som skyddas av en sui generis-rätt enligt samma direktiv, till en dator tillhörande en annan person i medlemsstat B, på den personens begäran, i syfte att lagras i den datorns minne och visas på en ansluten dataskärm, ska anses företa ett förfogande i form av ”återanvändning” av dessa data. Detta förfogande ska anses ske åtminstone i medlemsstat B, om det föreligger omständigheter som ger stöd för slutsatsen att förfogandet visar på en avsikt hos den som företagit detsamma att rikta sig till personer ur allmänheten i denna medlemsstat, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.
Omständigheter som ger stöd för en sådan slutsats kan vara att nämnda server bland annat innehåller data som rör matcher som spelas i den senare medlemsstaten, vilket talar för att de aktuella förfogandena i form av sändande av data har sin grund i motparternas avsikt att dra till sig allmänhetens intresse i den senare medlemsstaten. En annan sådan omständighet kan vara att detta bolag i avtal har gett vadhållningsbolag tillgång till deras server, vilka erbjuder sina tjänster till allmänheten i denna medlemsstat. En annan sådan omständighet kan slutligen vara att de data som nämnda bolag lägger ut på sin webbplats är tillgängliga för internetanvändare i den senare medlemsstaten, som är kunder till dessa bolag, på deras eget språk, vilket skiljer sig från de språk som normalt används i de medlemsstater där detta bolag har sin verksamhet. Detta är en omständighet som, i förekommande fall, kan ge stöd för slutsatsen att det är fråga om en verksamhet som särskilt är riktad till allmänheten i den senare medlemsstaten.
(se punkterna 40−42 och 47 samt domslutet)
5. Det går inte att påstå att ett förfogande i form av ”återanvändning”, i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 96/9 om rättsligt skydd för databaser, under alla omständigheter endast ska anses ske i den medlemsstat där den sändande webbservern finns. Dels är det ibland svårt att säkert avgöra var en sådan server befinner sig. Dels skulle en sådan utgångspunkt innebära att en näringsidkare som, utan samtycke från producenten till en sui generis-skyddad databas, med stöd av lagstiftningen i en viss medlemsstat, ägnar sig åt återanvändning on-line av innehållet i denna databas och därvid riktar sig till allmänheten i denna medlemsstat, skulle kunna undandra sig ansvar enligt denna medlemsstats lagstiftning av den enda anledningen att dennes server återfinns utanför denna medlemsstats territorium.
(se punkterna 44 och 45)