Mål T‑139/09

Republiken Frankrike

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Marknaden för frukt och grönsaker – ’Åtgärdsprogram’ till stöd för frukt- och grönsaksmarknaden i Frankrike – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden – Begreppet statligt stöd – Statliga medel – Samfinansiering genom ett offentligt organ och genom frivilliga bidrag från producentorganisationer – Argument som inte framförts under det administrativa förfarandet – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning –Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 27 september 2012

1.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionens beslut rörande statligt stöd

(Artiklarna 87 EG och 253 EG)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Beslut i vilket ett stöd av kommissionen förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Bedömning av begreppet statliga medel vid samfinansiering genom statliga bidrag och genom frivilliga bidrag från producentorganisationer

(Artikel 87 EG)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut – Bedömning av lagenlighet med stöd av de uppgifter som var tillgängliga när beslutet antogs – Medlemsstatens samarbetsskyldighet

(Artikel 87 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 13.1)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som ges med statliga medel

(Artikel 87 EG)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Statliga medel – Åtgärder som samfinansieras genom statliga bidrag och genom frivilliga bidrag från producentorganisationer – Relevant kriterium – Den grad i vilken myndigheten har varit inblandad i fastställandet av de aktuella åtgärderna och villkoren för deras finansiering

(Artikel 87 EG)

1.      Se avgörandet.

(se punkterna 37–39)

2.      Se avgörandet.

(se punkterna 41–46)

3.      Den medlemsstat som beviljat, eller önskar bevilja, stöd med undantag från fördragets bestämmelser har en skyldighet att samarbeta med kommissionen, vilket bland annat innefattar en skyldighet för medlemsstaten att tillhandahålla alla uppgifter som krävs för att denna institution ska kunna kontrollera att villkoren för det sökta undantaget är uppfyllda. Lagenligheten av ett beslut avseende statligt stöd ska bedömas mot bakgrund av de uppgifter som kommissionen har tillgång till när den antar beslutet. Det framgår särskilt härav att, eftersom begreppet statligt stöd avser en objektiv situation som bedöms vid den tidpunkt då kommissionen fattar sitt beslut, det är denna tidpunkt som ska beaktas vid denna domstolsprövning. Om berörda parter inte har lämnat motstridiga upplysningar, är kommissionen behörig att grunda sig på uppgifter som den har tillgång till när den fattar sitt slutliga beslut, även om dessa skulle visa sig vara felaktiga, under förutsättning att kommissionen har anmodat medlemsstaten att inkomma med nödvändiga upplysningar rörande de aktuella omständigheterna.

Det framgår även av bestämmelserna i artikel 13.1 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG att kommissionen, efter det att det formella granskningsförfarandet avseende ett olagligt stöd har avslutats, ska fatta ett beslut på grundval av tillgängliga uppgifter, bland annat de uppgifter som lämnats av medlemsstaten som svar på kommissionens begäran om upplysningar.

En medlemsstat kan under dessa omständigheter och mot bakgrund av principen om ändamålsenlig verkan inte för första gången under domstolsförfarandet invända mot sakinnehållet i de omständigheter som angetts av en berörd part under det administrativa förfarandet, när dessa tillställts denna medlemsstat.

(se punkterna 52–53 och 55)

4.      Se avgörandet.

(se punkterna 57–60)

5.      När en stödordning till förmån för vissa ekonomiska aktörer i en viss bransch helt eller delvis finansieras med bidrag som av myndigheterna gjorts obligatoriska och som tas ut av de ekonomiska aktörerna är denna omständighet inte tillräcklig för att ordningen inte ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

Däremot kan inte medel som samlats in av ett offentligt organ genom bidrag enbart från de ekonomiska aktörer som fått del av ordningen i fråga, men som aldrig kunnat disponeras av de nationella myndigheterna och som enbart använts till att finansiera verksamhet som bestämts av berörda ekonomiska aktörer, kvalificeras som statligt stöd.

Således utgörs det relevanta kriteriet vid bedömningen av huruvida det oavsett ursprung är fråga om statliga medel, av i vilken grad myndigheten varit inblandad i fastställande av de aktuella åtgärderna och villkoren för deras finansiering. Enbart den omständigheten att bidragen från berörda ekonomiska aktörer till delfinansiering av den aktuella åtgärden endast är frivilliga och inte obligatoriska är inte tillräcklig för att kullkasta denna princip. Graden av inblandning från myndighetens sida kan nämligen vara betydande även om bidragen inte är obligatoriska.

Vad avser prövningen av myndighetens roll vid fastställandet av åtgärder som finansieras av ett offentligt organ och av frivillaga bidrag från producentorganisationer ankommer det på tribunalen att göra en helhetsbedömning. Det är inte möjligt att särskilja stöden efter det sätt på vilket de finansieras, eftersom offentliga och privata bidrag sammanblandats utan åtskillnad i en driftsfond.

För det fall det ankommer på ett offentligt industriellt och kommersiellt organ som står under statens kontroll, att fastställa de omtvistade åtgärderna och villkoren för deras finansiering och stödmottagarna endast kan bestämma huruvida de ska delta eller ej i den ordning som sålunda fastställts av detta organ genom att godta eller vägra att betala de branschbidrag som nämnda organ fastställt, utgör således dessa åtgärder statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

(se punkterna 61–64, 66 och 88)