TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 24 november 2010(*)
”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ordmärket R10 – Det nationella icke-registrerade ordmärket R10 – Överlåtelse av det nationella varumärket – Förfarandefel”
I mål T‑137/09,
Nike International Ltd, Beaverton, Oregon (Förenta staterna), företrätt av advokaten M. de Justo Bailey,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av J. Crespo Carrillo, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd var
Aurelio Muñoz Molina, Petrer (Spanien),
angående en talan mot det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd den 21 januari 2009 (ärende R 551/2008-1) om ett invändningsförfarande mellan DL Sports & Marketing Ltda och Aurelio Muñoz Molina,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
vid överläggningen sammansatt av ordföranden O. Czúcz (referent) samt domarna I. Labucka och K. O’Higgins,
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 april 2009,
med beaktande av svarsinlagan som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 juli 2009,
med beaktande av att parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet hade avslutats inte hade framställt någon begäran om att det skulle hållas muntlig förhandling, varvid tribunalen, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i rättegångsreglerna, beslutade att avgöra målet utan muntligt förfarande,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Aurelio Muñoz Molina ingav den 2 januari 2006 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)).
2 Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet R10.
3 Ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 30/2006 av den 24 juli 2006.
4 DL Sports & Marketing Ltda framställde den 24 oktober 2006, med stöd av artikel 42 i förordning nr 40/94 (nu artikel 41 i förordning nr 207/2009), en invändning mot registreringen av det sökta varumärket. Invändningen grundades på det icke-registrerade varumärket R10, alternativt det i näringsverksamhet använda kännetecknet R10. Invändningen avsåg samtliga varor i registreringsansökan. Till stöd för invändningen hänvisade sökanden till de registreringshinder som avses i artikel 8.2 c och 8.4 i förordning nr 40/94 (nu artikel 8.2 c och 8.4 i förordning nr 207/2009).
5 Den 28 november 2006 förelade invändningsenheten DL Sports & Marketing en frist om fyra månader, till och med den 29 mars 2007, inom vilken nämnda företag bland annat skulle styrka förekomsten och giltigheten av den åberopade äldre rättigheten. Den 29 mars 2007 begärde DL Sports & Marketing anstånd. Den 8 juni 2007 beviljades anstånd till och med den 9 augusti 2007. Den 24 oktober 2007 konstaterade invändningsenheten att inga omständigheter ännu hade anförts till stöd för invändningen.
6 Genom skrivelse av den 31 oktober 2007 informerade ombudet för sökanden, Nike International Ltd, invändningsenheten om att DL Sports & Marketing, genom avtal av den 20 juni 2007, hade överlåtit äganderätten till flera varumärken och industriella rättigheter till sökanden genom Nike, Inc. (nedan kallat avtalet om överlåtelse). Sökandens ombud meddelade att han hade fått i uppdrag av den äldre rättighetens nya innehavare att gå vidare med invändningsförfarandet och begärde därför att få delta i förfarandet i egenskap av ombud.
7 Den 19 februari 2008 avslog invändningsenheten invändningen, med motiveringen att DL Sports & Marketing inte inom den förelagda fristen hade styrkt förekomsten av den äldre rättighet som hade åberopats till stöd för invändningen (nedan kallat invändningsenhetens beslut).
8 Den 28 mars 2008 överklagade sökanden invändningsenhetens beslut vid harmoniseringsbyrån enligt artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94 (nu artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009).
9 Genom beslut av den 21 januari 2009 (nedan kallat det angripna beslutet) avvisade harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd överklagandet, med motiveringen att sökanden inte hade styrkt sin ställning som part i invändningsförfarandet och således inte hade rätt att överklaga invändningsenhetens beslut. Överklagandenämnden ansåg nämligen att sökandens ombud i förfarandet vid nämnda enhet inte hade anfört, och än mindre styrkt, att den äldre rättighet som åberopats till stöd för invändningen fanns med bland de varumärken som hade överlåtits till sökanden. Överklagandenämnden preciserade att sökanden inte heller under överklagandeförfarandet hade kunnat styrka att företaget var innehavare av den äldre rättigheten. Nämnden ansåg därför att avtalet om överlåtelse enbart visade att sökanden hade förvärvat vissa gemenskapsvarumärken, men inte just den åberopade äldre rättigheten.
Parternas yrkanden
10 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– i första hand ändra det angripna beslutet och därvid fastställa att överklagandet vid överklagandenämnden kan tas upp till sakprövning samt förelägga överklagandenämnden att handla i enlighet därmed genom att pröva överklagandet i sak,
– i andra hand fastställa att överklagandenämnden och invändningsenheten har åsidosatt artikel 73 i förordning nr 40/94 (nu artikel 75 i förordning nr 207/2009) och andra tillämpliga bestämmelser och förordna att förfarandet ska återupptas på ett tidigare stadium, för att avhjälpa den omständigheten att sökanden inte har beretts tillfälle att i egenskap av förvärvare av den äldre rättigheten rätta till bristerna, och/eller åtminstone förordna att beslutet vederbörligen ska delges ombudet för innehavaren av den äldre rättigheten.
11 Harmoniseringsbyrån har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
12 Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för sin talan. Som första grund har sökanden gjort gällande att invändningsenheten har åsidosatt motiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser att både invändningsenheten och överklagandenämnden har åsidosatt sökandens rätt till försvar enligt artikel 73 i förordning nr 40/94 samt andra tillämpliga bestämmelser. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden gjort gällande att överklagandenämnden har åsidosatt riktlinjerna angående förfarandena vid harmoniseringsbyrån (nedan kallade harmoniseringsbyråns riktlinjer). Sökanden har som fjärde grund gjort gällande att harmoniseringsbyrån har gjort en oriktig bedömning beträffande överlåtelsen av den äldre rättigheten.
13 Tribunalen underkänner omedelbart den första grunden, samt den andra grunden såvitt denna avser invändningsenhetens beslut. Enligt artikel 63.1 i förordning nr 40/94 (nu artikel 65.1 i förordning nr 207/2009) får talan vid gemenskapsdomstolen nämligen endast väckas mot överklagandenämndernas beslut. Vid en sådan talan kan således endast grunder som rör överklagandenämndens eget beslut tas upp till sakprövning (förstainstansrättens dom av den 7 juni 2005 i mål T‑303/03, Lidl Stiftung mot harmoniseringsbyrån – REWE-Zentral (Salvita), REG 2005, s. II‑1917, punkt 59).
14 Tribunalen ska nu pröva den tredje grunden, eftersom sökanden därigenom har gjort gällande att överklagandenämnden i enlighet med harmoniseringsbyråns riktlinjer inte hade någon rättsenlig möjlighet att pröva huruvida sökanden faktiskt hade förvärvat den äldre rättighet som hade åberopats till stöd för invändningen.
Den tredje grunden: Åsidosättande av harmoniseringsbyråns riktlinjer
Parternas argument
15 Sökanden har gjort gällande att överklagandenämnden inte hade rätt att avvisa sökandens överklagande, med motiveringen att sökanden inte var innehavare av den rättighet som anförts till stöd för invändningen. I harmoniseringsbyråns riktlinjer, särskilt i ”Del 1: Handläggningsfrågor”, ”Del C: Invändningar”, punkt A.V.2.5.3, föreskrivs nämligen att när det i kopian på registreringsbeviset för det varumärke med stöd av vilket en invändning har framställts anges att ett annat bolag än det som har framställt invändningen är innehavare till varumärket, kan invändningen tas upp till sakprövning på grundval av antagandet om att det äldre varumärket överläts till invändaren innan invändningen framställdes. Sökanden anser att samma presumtion ska tillämpas när det är fråga om ett överklagande av ett beslut från invändningsenheten.
16 Harmoniseringsbyrån har bestritt dessa argument.
Tribunalens bedömning
17 I en situation då överlåtelsen av det åberopade varumärket sker efter det att invändningen har framställts men innan harmoniseringsbyrån har fattat sitt slutliga beslut, ska harmoniseringsbyrån, t ill skillnad från den situation i vilken överlåtelsen sker innan invändningen har framställts, övervaka att de rättigheter som tillkommer den part som ursprungligen framställde invändningen eller ansökte om registrering av varumärke iakttas. Den omständigheten att varumärkets förvärvare träder in i förfarandet innebär nämligen att det förfarande som den ursprungliga invändaren inledde avslutas i förhållande till vederbörande. Överklagandenämnden är dessutom skyldig att kontrollera att den person som har lämnat in överklagandet har rätt att föra talan mot invändningsenhetens beslut (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 28 juni 2005 i mål T‑301/03, Canali Ireland mot harmoniseringsbyrån – Canal Jean (CANAL JEAN CO. NEW YORK), REG 2005, s. II‑2479, punkterna 19 och 20). I motsats till vad sökanden har anfört finner tribunalen därför dels att harmoniseringsbyråns riktlinjer inte kan tillämpas analogt på frågan huruvida ett överklagande av ett beslut från en invändningsenhet kan tas upp till sakprövning, dels att överklagandenämnden hade rätt att pröva huruvida sökanden hade talerätt.
18 Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den aktuella grunden.
Den andra grunden, såvitt den avser det angripna beslutet: Åsidosättande av sökandens rätt till försvar enligt artikel 73 i förordning nr 40/94 och av andra tillämpliga bestämmelser
Parternas argument
19 Sökanden har gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte sökandens rätt till försvar när den antog det angripna beslutet, eftersom beslutet grundade sig på en tolkning av avtalet om överlåtelse som sökanden inte fick tillfälle att yttra sig över. Beslutet antogs även i strid med andra tillämpliga bestämmelser, bland annat regel 31.6 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av förordning nr 40/94 (EGT L 303, s. 1), eftersom sökanden inte gavs tillfälle att rätta till bristerna i bevisningen om överlåtelsen av den äldre rättigheten.
20 Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att överklagandenämnden inte kan ha åsidosatt sökandens rätt till försvar, eftersom sökanden inte var part i förfarandet vid invändningsenheten. Harmoniseringsbyrån har härvid betonat att sökanden inte begärde att bli betraktad som part förrän efter den 10 augusti 2007, då nämnda förfarande var avslutat till följd av att den sista förlängningen av fristen för att inkomma med bevisning angående förekomsten, giltigheten och omfattningen av den åberopade äldre rättigheten hade löpt ut. Att beslutet om avslag på invändningen inte meddelades förrän flera månader senare saknar härvid betydelse. Sökanden inkom inte heller med någon bevisning till styrkande av förvärvet av den äldre rättighet som hade åberopats till stöd för invändningen. Enligt harmoniseringsbyrån har överklagandenämnden inte heller åsidosatt vare sig regel 31.6 i förordning nr 2868/95 eller andra tillämpliga bestämmelser, eftersom harmoniseringsbyrån bara kan anmoda parterna att rätta till brister medan invändningsförfarandet fortfarande pågår.
21 Inte ens om tribunalen skulle anse att sökandens rätt till försvar har åsidosatts så kan denna omständighet leda till att det angripna beslutet ogiltigförklaras. Även om sökanden hade beretts tillfälle att inkomma med yttrande avseende fristens utgång och invändningsförfarandets avslutande, kunde förfarandet inte ha lett till något annat resultat än avslag på invändningen och avvisning av överklagandet.
Tribunalens bedömning
22 Sökanden har gjort gällande att överklagandenämnden inte fick avvisa överklagandet utan att dessförinnan ge sökanden möjlighet att bland annat bemöta tvivlen angående huruvida sökanden hade tillhandahållit tillräcklig bevisning till styrkande av förvärvet av den rättighet med stöd av vilken invändningen framställdes.
23 I regel 31.6 i förordning nr 2868/95 föreskrivs – angående överlåtelse av varumärken eller ansökningar om registrering av gemenskapsvarumärke – att om de villkor som är tillämpliga för registrering av överlåtelsen, däribland inlämnande av dokument som i vederbörlig ordning fastställer överlåtelsen, inte uppfylls, så ska harmoniseringsbyrån meddela sökanden om bristerna. Vidare anges det att ”[o]m bristerna inte åtgärdas inom den tidsperiod som fastställs av [harmoniseringsbyrån] skall den avvisa ansökan om registrering av överlåtelse”.
24 I avsaknad av bestämmelser i lagstiftningen om bevisning angående överlåtelse av en äldre nationell rättighet som åberopats till stöd för en invändning, bygger i detta avseende harmoniseringsbyråns riktlinjer – vilka harmoniseringsbyrån i princip är skyldig att följa (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 maj 2009 i mål T‑410/07, Jurado Hermanos mot harmoniseringsbyrån (JURADO), REG 2009, s. II‑1345, punkt 20) – på bestämmelserna i regel 31.6 i förordning nr 2868/95. I ”Del 1: Handläggningsfrågor”, ”Del C: Invändningar”, i riktlinjerna, som i likhet med vad sökanden har anfört i samband med den tredje grunden är tillämplig i det aktuella fallet, föreskrivs att om den nya innehavaren av den äldre rättigheten ”informerar [harmoniseringsbyrån] om överlåtelsen men inte (i tillräcklig mån) styrker att denna har ägt rum, ska invändningsförfarandet vilandeförklaras och den nya innehavaren ska därvid inom två månader inkomma med bevisning som styrker överlåtelsen” (punkt E.VIII.1.3.1). Denna tillämpning av regel 31.6 i förordning nr 2868/95 på överlåtelse av nationella varumärken kan inte med framgång ifrågasättas. När det i nationell rätt inte föreskrivs något förfarande för att registrera överlåtelse av äganderätten till registrerade varumärken är nämligen den bedömning som invändningsenheten eller överklagandenämnden vidtar för att kontrollera att överlåtelsen av det varumärke som åberopats till stöd för invändningen faktiskt har ägt rum i huvudsak densamma som den som harmoniseringsbyråns behöriga enhet vidtar för att pröva en begäran om överlåtelse av gemenskapsvarumärken. Dessutom ska detta förfarande tillämpas analogt vid överlåtelse av nationella icke-registrerade varumärken, trots att det uttryckligen föreskrivs att detta förfarande avser registrerade nationella varumärken, eftersom harmoniseringsbyråns prövning är identisk.
25 Slutligen ska, enligt regel 50.1 i förordning nr 2868/95, bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det angripna beslutet gälla för överklagandeförfarandet i tillämpliga delar.
26 Överklagandenämnden ansåg att sökanden inte hade styrkt det påstådda innehavet av den äldre rättigheten och att sökanden följaktligen heller inte hade styrkt sin ställning som part i invändningsförfarandet och således inte hade rätt att överklaga invändningsenhetens beslut. Nämnden underlät emellertid att, i strid med ovannämnda bestämmelser, bereda sökanden tillfälle att inkomma med ytterligare bevisning till stöd för överlåtelsen av den äldre rättighet som sökanden hade åberopat till stöd för sin talerätt.
27 Tribunalen kan inte godta harmoniseringsbyråns argument till stöd för överklagandenämndens tillvägagångssätt, nämligen att sökanden inte begärde att få inträda i förfarandet i stället för den ursprungliga invändaren förrän efter det att invändningsförfarandet hade avslutats. Även om det antas att det inte är möjligt att bevilja en ansökan om partssuccession som förvärvaren av det äldre nationella varumärket lämnar in under tiden mellan den tidpunkt då handläggningen av invändningsförfarandet avslutats och invändningsenhetens beslut, eller att det rent av är möjligt att helt lämna ansökan utan avseende utan att ens uttryckligen avvisa den, kan denna omständighet inte medföra att förvärvaren fråntas rätten att överklaga invändningsenhetens beslut. Förvärvaren har nämligen, i egenskap av innehavare av det varumärke som åberopats till stöd för invändningen, med nödvändighet rätt att föra talan mot det beslut genom vilket invändningsförfarandet avslutas (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 17 nämnda målet CANAL JEAN CO. NEW YORK, punkterna 18 och 19). Detta gäller oberoende av om förvärvaren har lämnat in en ansökan om partssuccession vid invändningsenheten och oavsett om denna ansökan kan prövas i sak. Överklagandenämnden är visserligen skyldig att kontrollera att förvärvaren rent faktiskt är innehavare av det äldre varumärket, men den måste vid denna prövning rätta sig efter tillämpliga handläggningsregler, däribland harmoniseringsbyråns riktlinjer.
28 Tribunalen kan heller inte godta harmoniseringsbyråns argument att sökanden inte inkom med bevisning till styrkande av förvärvet av den äldre rättighet som åberopats till stöd för invändningen. Sökanden har nämligen anfört just den omständigheten att överklagandenämnden borde ha låtit sökanden inkomma med yttrande avseende prövningen av den inlämnade bevisningen eller avhjälpa bevisningens otillräcklighet.
29 Under dessa omständigheter ska tribunalen pröva harmoniseringsbyråns argument att överklagandenämndens åsidosättande i det aktuella fallet inte kan leda till att det angripna beslutet ogiltigförklaras av den anledningen att denna omständighet inte påverkar beslutets innehåll och att invändningen ändå ska avslås på grund av att den ursprungliga invändaren inte inkom med bevisning rörande förekomsten av den äldre rättighet som åberopats till stöd för invändningen.
30 Av rättspraxis framgår visserligen att en överträdelse av förfarandebestämmelserna kan leda till en ogiltigförklaring av en rättsakt endast om det är fastställt att rättsakten hade kunnat få ett annat innehåll om överträdelsen inte hade ägt rum (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 5 mars 2003 i mål T‑24/01, Staelen mot parlamentet, REGP 2003, s. I‑A‑79 och s. II‑423, punkt 53). I det aktuella fallet innebar det angripna beslutet emellertid att sökandens överklagande avvisades utan att sökandens argument angående invändningsenhetens beslut att avslå invändningen prövades i sak. Under dessa omständigheter är den av harmoniseringsbyrån anförda omständigheten, att det är uppenbart att beslutet att avslå invändningen var riktigt, utan betydelse. Det kan inte med framgång bestridas att ett beslut om avvisning inte har samma innehåll som ett beslut i sak. Vidare kan inte tribunalen direkt pröva rättsenligheten av invändningsenhetens beslut och därvid, i syfte att kontrollera huruvida överklagandenämndens åsidosättande av handläggningsreglerna kan ha påverkat det slutliga avslaget på invändningen, pröva de argument som överklagandenämnden underlät att pröva (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 25 mars 2009 i mål T‑402/07, Kaul mot harmoniseringsbyrån – Bayer (ARCOL), REG 2009, s. II‑737, punkterna 47 och 49).
31 Talan ska således bifallas på den aktuella grunden såvitt den avser det angripna beslutet, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida sökandens rätt till försvar, bedömd oberoende av de ovannämnda bestämmelserna, har åsidosatts.
32 Vad gäller frågan om följderna av nämnda slutsats ska det erinras om att sökanden, i första hand, har yrkat att tribunalen ska ändra det angripna beslutet på så sätt att det fastställs att sökandens överklagande kan tas upp till sakprövning och, i andra hand, har yrkat ogiltigförklaring av nämnda beslut.
33 Även om det antas att tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut omfattar möjligheten att anta ett beslut som står i strid med överklagandenämndens, kan ett sådant emellertid inte reparera överklagandenämndens åsidosättande i det aktuella fallet. Tribunalen har nämligen inte någon rättsenlig möjlighet att anmoda sökanden att inkomma med kompletterande argument och bevisning angående förvärvet av den nationella rättighet som åberopats till stöd för invändningen och mot bakgrund av dessa nya omständigheter pröva möjligheten att ta upp överklagandet vid överklagandenämnden till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 mars 2007 i mål C‑29/05 P, harmoniseringsbyrån mot Kaul, REG 2007, s. I‑2213, punkt 54, och förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i mål T‑128/01, Daimler Chrysler mot harmoniseringsbyrån (kylargaller), REG 2003, s. II‑701, punkt 18). Tribunalen finner därför att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras och att yrkandena om ändring av nämnda beslut ska ogillas, utan att det därvid är nödvändigt att pröva sökandens fjärde grund.
Rättegångskostnader
34 Enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Harmoniseringsbyrån har i huvudsak tappat målet. Med hänsyn till att sökanden inte har yrkat att harmoniseringsbyrån ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna ska dock vardera parten bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som fattats av första överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 21 januari 2009 (ärende R 551/2008-1) ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 24 november 2010.
Underskrifter