Mål T‑58/09

Schemaventotto SpA

mot

Europeiska kommissionen

”Talan om ogiltigförklaring – Koncentrationer – Beslut att inte fullfölja den planerade koncentrationen – Beslut att avsluta det förfarande som inletts enligt artikel 21.4 i förordning (EG) nr 139/2004 – Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas – Avvisning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Konkurrens – Koncentrationer – Förordning nr 139/2004 – Kontrollförfarande – Allmänna intressen som avses i artikel 21.4 tredje stycket i förordningen – Kommissionens behörighet att anta ett beslut om erkännande av ett allmänintresse som skyddas av nationella åtgärder – Gränser

(Rådets förordning nr 139/2004, artiklarna 8 och 21.4)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som har bindande rättsverkningar – Kommissionens beslut att inte fullfölja ett förfarande som inletts med stöd av artikel 21.4 i förordning nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer sedan en planerad koncentration avbrutits – Förfarande som påminner om ett fördragsbrottsförfarande – Omfattas inte

(Artiklarna 86.3 EG, 226 EG och 230 EG; rådets förordning nr 139/2004, artikel 21.4)

1.      När en medlemsstat meddelar allmänna intressen andra än dem som omfattas av förordning nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer som den önskar att skydda ska kommissionen inleda ett kontrollförfarande enligt artikel 21.4 tredje stycket i ovannämnda förordning. Kommissionen ska sedan kontrollera huruvida dessa intressen är förenliga med gemenskapsrättens allmänna principer och övriga bestämmelser innan den meddelar den berörda medlemsstaten sitt beslut inom 25 arbetsdagar från dagen för ovannämnda meddelande så att man, i möjligaste mån, undviker att beslutet inte meddelas förrän efter det att de nationella åtgärderna redan definitivt äventyrat en planerad företagskoncentration. Kommissionen är i en sådan situation, för att säkerställa effektiviteten hos det beslut som antagits enligt artikel 8 i förordning nr 139/2004, således skyldig att anta ett beslut mot den berörda medlemsstaten varigenom ifrågavarande intressen antingen erkänns och förklaras vara förenliga med gemenskapsrättens allmänna principer och övriga bestämmelser eller inte erkänns och förklaras vara oförenliga med ovannämnda principer och bestämmelser.

Eftersom förfarandet enligt artikel 21.4 i förordning nr 139/2004 hänför sig till kommissionens kontroll av konkreta koncentrationer, är kommissionens behörighet att anta ett beslut beroende av koncentrationsavtalets ingående. På samma sätt som kommissionen inte är behörig att fatta ett beslut med stöd av förordning nr 139/2004 innan ett sådant avtal träffas, förlorar den sin behörighet i och med att detta avtal upphör att gälla, och detta även om de berörda företagen fortsätter förhandlingarna i syfte att sluta ”ett annat slags avtal”.

Om parterna beslutat att inte fullfölja den planerade koncentrationen har kommissionen inte längre behörighet att avsluta det förfarande som inletts enligt artikel 21.4 i förordning nr 139/2004 genom ett beslut om erkännande av ett allmänintresse som skyddas av nationella åtgärder.

(se punkterna 112 och 115–117)

2.      En skrivelse varigenom kommissionen informerar en medlemsstat om sitt beslut att inte fortsätta ett förfarande som hade inletts enligt artikel 21.4 i förordning nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer har inte bindande rättsverkningar som kan påverka intressena hos ett sökandeföretag, som var del i en planerad koncentration som därefter avbrutits, genom att väsentligt förändra dess rättsliga ställning. Kommissionen kunde enbart anta det formella beslutet för att lägga ned ifrågavarande förfarande. Ett sådant beslut kan således inte utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

Genom att fullfölja det förfarande som inleddes enligt artikel 21.4 i förordning nr 139/2004 efter det att den planerade koncentrationen hade avbrutits avsåg kommissionen således inte längre att anta ett beslut om att erkänna ett allmänintresse som skyddas av ifrågavarande nationella åtgärder, utan snarare att anta ett beslut varigenom den aktuella medlemsstaten förklarades ha åsidosatt artikel 21 i ovannämnda förordning.

Kommissionen lämnade härvid ramen för det förfarande som hade inletts enligt artikel 21.4 i förordningen och fullföljde detta som ett fördragsbrottsförfarande, såsom föreskrivs i artikel 226 EG eller artikel 86.3 EG. Kommissionen har emellertid ett utrymme för skönsmässig bedömning att genomföra fördragsbrottsförfaranden enligt artiklarna 226 EG och 86.3 EG.

(se punkterna 120, 124 och 125)