DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 1 oktober 2020 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Humanläkemedel som inte är receptbelagda – Försäljning online – Reklam för ett apoteks webbplats – Begränsningar – Förbud mot att ge rabatt när beställningen överstiger en viss mängd och mot användning av en avgiftsbelagd marknadsföringstjänst – Skyldighet att låta patienten fylla i ett frågeformulär om hälsa innan hans eller hennes första beställning på webbplatsen godkänns – Skydd för folkhälsan – Direktiv 2000/31/EG – Elektronisk handel – Artikel 2 a – Informationssamhällets tjänster – Artikel 2 h – Det samordnade området – Artikel 3 – Principen om att hemlandets regler ska tillämpas – Undantag – Motivering – Skydd för folkhälsan – Skydd för apotekaryrkets värdighet – Förhindrande av olämplig konsumtion av läkemedel”
I mål C‑649/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) genom beslut av den 28 september 2018, som inkom till domstolen den 15 oktober 2018, i målet
A
mot
Daniel B,
UD,
AFP,
B,
L,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna L.S. Rossi, J. Malenovský (referent) och F. Biltgen,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 oktober 2019,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– A, genom K. Nordlander, advokat, och A. Robert, avocate,
– Daniel B, L, B, AFP och UD, genom M. Guizard och S. Beaugendre, avocats,
– Frankrikes regering, genom A.-L. Desjonquères, R. Coesme och E. Leclerc, samtliga i egenskap av ombud,
– Greklands regering, genom V. Karra, A. Dimitrakopoulou och E. Tsaousi, samtliga i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och L. Noort, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom F. Thiran, A. Sipos och S.L. Kalėda, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 27 februari 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 34 FEUF, artikel 85c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 2001, s. 67), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/62/EU av den 8 juni 2011 (EUT L 174, 2011, s. 74) (nedan kallat direktiv 2001/83), samt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, A, som är ett bolag bildat enligt nederländsk rätt som driver ett apotek etablerat i Nederländerna och en webbplats som särskilt riktar sig till franska kunder, och, å andra sidan, Daniel B, UD, AFP, B och L (nedan kallade Daniel B m.fl.), vilka driver apotek och sammanslutningar som företräder yrkesintressen för apotekare som är etablerade i Frankrike. Målet avser A:s marknadsföring av nämnda webbplats riktad till franska kunder, genom en mångsidig och omfattande reklamkampanj.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 98/34
3 I artikel 1 första stycket punkt 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 1998, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, 1998, s. 18) (nedan kallat direktiv 98/34), föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
2. tjänst: alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.”
Direktiv 2000/31
4 I skälen 18 och 21 i direktiv 2000/31 anges följande:
”(18) Informationssamhällets tjänster omfattar en mängd näringsverksamheter som bedrivs online. Dessa verksamheter kan särskilt bestå i försäljning av varor online. …
…
(21) Det samordnade områdets omfattning påverkar inte gemenskapens framtida harmonisering när det gäller informationssamhällets tjänster eller den framtida lagstiftning som antas på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Det samordnade området omfattar endast krav beträffande sådan online-verksamhet som online-information, online-reklam, online-handel och online-avtal …”
5 Artikel 1.1 och 1.2 i detta direktiv har följande lydelse:
”1. Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.
2. Genom detta direktiv tillnärmas, i den mån det krävs för att nå det mål som avses i punkt 1, vissa nationella bestämmelse om informationssamhällets tjänster som rör den inre marknaden, tjänsteleverantörers etablering, kommersiella meddelanden, avtal slutna på elektronisk väg, mellanhänders ansvar, uppförandekoder, utomrättslig lösning av tvister, möjlighet att föra talan inför domstol samt samarbete mellan medlemsstaterna.”
6 I artikel 2 a i nämnda direktiv definieras ”informationssamhällets tjänster” som tjänster i den mening som avses i artikel 1 första stycket punkt 2 i direktiv 98/34.
7 I artikel 2 h i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
h) det samordnade området: de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem.
i) Det samordnade området gäller de krav som tjänsteleverantören måste uppfylla när det gäller
– startande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om behörighet, tillstånd eller anmälningar,
– utövande av verksamhet som gäller någon av informationssamhällets tjänster, såsom krav i fråga om tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänster, inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam och avtal, eller krav som gäller tjänsteleverantörens ansvar.
ii) Det samordnade området omfattar inte krav såsom
– krav som är tillämpliga på varor som sådana,
– krav som är tillämpliga på leverans av varor,
– krav som är tillämpliga på tjänster som inte tillhandahållits på elektronisk väg.”
8 I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Den inre marknaden”, föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det samordnade området.
2. Medlemsstaterna får inte av skäl som omfattas av det samordnade området begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.
3. Punkterna 1 och 2 är inte tillämpliga på de områden som anges i bilagan.
4. Medlemsstaterna får vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster om följande villkor uppfylls:
a) Åtgärderna skall
i) vara nödvändiga av någon av följande anledningar:
– den allmänna ordningen, i synnerhet förebyggande, utredning, upptäckt och åtal av brott, inbegripet skydd av minderåriga och bekämpning av hets mot personer på grund av ras, kön, religion eller nationalitet samt kränkningar av enskilda personers mänskliga värdighet,
– skydd av folkhälsan,
– allmän säkerhet, inbegripet skydd av nationell säkerhet och försvar,
– skydd av konsumenter, inbegripet investerare,
ii) vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för de mål som avses i punkt i eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås,
iii) vara proportionerliga i förhållande till dessa mål.
b) Innan ifrågavarande åtgärder vidtas och utan [att] det påverkar domstolsförfaranden, inbegripet förberedande förhandlingar och åtgärder som vidtas inom ramen för en brottsutredning, skall medlemsstaten
– ha uppmanat den medlemsstat som avses i punkt 1 att vidta åtgärder, varpå denna senare medlemsstat inte vidtagit några åtgärder eller endast vidtagit otillräckliga åtgärder,
– ha anmält till [Europeiska] kommissionen och till den medlemsstat som avses i punkt 1 sin avsikt att vidta sådana åtgärder.
…”
9 I artikel 8.1 i nämnda direktiv föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall se till att användningen av kommersiella meddelanden som ingår i eller utgör en av informationssamhällets tjänster som tillhandahålls av en utövare av en reglerad yrkesverksamhet är tillåten, förutsatt att de yrkesetiska reglerna följs, särskilt beträffande yrkesverksamhetens oberoende, värdighet och heder samt tystnadsplikt och ärlighet gentemot kunder och andra utövare av yrket”.
Direktiv 2001/83
10 Artikel 85c i direktiv 2001/83, vilken återfinns i avdelning VIIA och har rubriken ”Distansförsäljning till allmänheten”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar nationell lagstiftning som förbjuder distansförsäljning av receptbelagda läkemedel till allmänheten via informationssamhällets tjänster, se till att läkemedel erbjuds genom distansförsäljning till allmänheten via informationssamhällets tjänster enligt definitionen i direktiv [98/34] på följande villkor:
a) Den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller läkemedlen har behörighet eller tillstånd att lämna ut läkemedel till allmänheten, även på distans, i enlighet med nationell lagstiftning i den medlemsstat där den personen är etablerad.
b) Den person som avses i led a har anmält åtminstone följande uppgifter till den medlemsstat där personerna är etablerade:
…
c) Läkemedlen uppfyller den nationella lagstiftningen i destinationsmedlemsstaten i enlighet med artikel 6.1.
d) Utan att det påverkar de krav på information som föreskrivs i direktiv [2000/31] ska den webbplats som erbjuder läkemedel minst innehålla följande uppgifter:
…
2. Medlemsstaterna får föreskriva villkor som motiveras med hänsyn till skyddet av folkhälsan för detaljhandeln med läkemedel som säljs på distans till allmänheten via informationssamhällets tjänster inom deras territorier.
…
6. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av direktiv [2000/31] och de krav som föreskrivs i denna avdelning, vidta nödvändiga åtgärder för att se till att andra personer än de som avses i punkt 1 vilka erbjuder distansförsäljning av läkemedel till allmänheten via informationssamhällets tjänster och vilka är verksamma på deras territorium kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.”
11 Avdelning VIII med rubriken ”Marknadsföring” och avdelning VIIIA med rubriken ”Information och marknadsföring” i direktiv 2001/83 innehåller artiklarna 86–88 respektive artiklarna 88a–100 i nämnda direktiv.
12 I artikel 88.1 a i direktiv 2001/83 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall förbjuda reklam riktad till allmänheten för läkemedel som
a) är receptbelagda, i enlighet med avdelning VI.”
Direktiv (EU) 2015/1535
13 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1) upphävdes och ersattes direktiv 98/34 från och med den 7 oktober 2015.
14 I artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 föreskrivs följande:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
b) tjänst: alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.”
15 Av artikel 10 andra stycket i direktiv 2015/1535 framgår att hänvisningar till direktiv 98/34 numera ska förstås som hänvisningar till direktiv 2015/1535.
Fransk rätt
Lagen om folkhälsan
16 Enligt artikel R 4235–22 i code de la santé publique (lagen om folkhälsan) föreligger ”ett förbud för apotekare mot att värva kunder med metoder som anses strida mot yrkets värdighet”.
17 Enligt artikel R 4235–64 i lagen om folkhälsan får ”apotekaren inte på något sätt uppmuntra sina patienter till olämplig konsumtion av läkemedel”.
Förordningen om god praxis för utlämning av läkemedel
18 I punkt 7.1, med rubriken ”Läkemedelsrådgivning”, i avsnitt 7, med rubriken ”Tilläggsregler för elektronisk handel med läkemedel”, i bilagan till arrêté du 28 novembre 2016 relatif aux bonnes pratiques de dispensation des médicaments dans les pharmacies d’officine, les pharmacies mutualistes et les pharmacies de secours minières, mentionnées à l’article L. 5121–5 du code de la santé publique (förordningen av den 28 november 2016 om god praxis för utlämning av läkemedel i apotek, apotek som är knutna till försäkringskassan och apotek tillhörande föreningar för hjälp till gruvarbetare vilka omnämns i artikel L. 5121–5 i lagen om folkhälsan (JORF av den 1 december 2016, text nr 25) (nedan kallad förordningen om god praxis för utlämning av läkemedel), föreskrivs följande:
”Webbplatsen för internet-handel med läkemedel ska utformas på ett sådant sätt att inget läkemedel kan utlämnas utan att ett interaktivt utbyte mellan patienten och apotekaren i det berörda apoteket har möjliggjorts innan beställningen godkänns. Ett automatiskt svar på en fråga från patienten är således inte tillräckligt för att säkerställa lämplig information och rådgivning i patientens specifika fall.
Vissa personuppgifter om patienten är nödvändiga för att apotekaren ska kunna försäkra sig om att beställningen är lämplig för patientens hälsotillstånd och för att denne ska kunna upptäcka eventuella kontraindikationer. Innan den första beställningen godkänns ska apotekaren således läggs ut ett frågeformulär på webbplatsen i vilket information om patientens ålder, vikt, storlek, kön, pågående behandlingar, tidigare allergier, kontraindikationer och, i förekommande fall, graviditet eller amning efterfrågas. Patienten ska intyga att dessa uppgifter är riktiga.
Frågeformuläret ska fyllas i vid den första beställningen under förfarandet för godkännande av beställningen. Om frågeformuläret inte har fyllts i får inget läkemedel lämnas ut. Apotekaren ska därefter godkänna frågeformuläret och förklara att han eller hon att har fått kännedom om de uppgifter som patienten lämnat innan beställningen godkänns.
Patienten ges möjlighet att uppdatera frågeformuläret vid varje beställning.
…”
Förordningen om tekniska föreskrifter
19 I avsnitt 1, med rubriken ”Funktioner hos webbplatser för elektronisk handel med läkemedel”, i bilagan till arrêté du 28 novembre 2016 relatif aux règles techniques applicables aux sites [I]nternet de commerce électronique de médicaments prévues à l’article L. 5125–39 du code de la santé publique (förordningen av den 28 november 2016 om tekniska föreskrifter för webbplatser för elektronisk handel med läkemedel som föreskrivs i artikel L. 5125–39 i lagen om folkhälsan (JORF av den 1 december 2016, text nr 26) (nedan kallad förordningen om tekniska föreskrifter) föreskrivs att ”[a]vgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser är förbjudet”.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
20 A, som är ett bolag bildat enligt nederländsk rätt, är registrerat i Nederländerna för att driva ett apotek. Bolaget säljer även läkemedel online och parafarmaceutiska produkter via flera webbplatser, varav en är särskilt avsedd för franska konsumenter. De läkemedel som saluförs på denna webbplats är godkända för försäljning i Frankrike och de är inte receptbelagda.
21 A genomförde en reklamkampanj för online-försäljning av läkemedel till franska konsumenter via nämnda webbplats. Denna kampanj omfattade reklamblad som placerades i paket som skickades av andra internetförsäljare (en metod som på franska kallas för ”asilage”) och reklambrev vilka skickades per post. A publicerade även reklamerbjudanden på ovannämnda webbplats som bestod i att rabatt beviljades på det totala priset för beställningen när ett visst belopp hade överskridits, samt köpte en avgiftsbelagd marknadsföringstjänst på sökmotorerna.
22 Daniel B m.fl. väckte talan mot A vid Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris, Frankrike) och yrkade bland annat ersättning för den skada som de ansåg sig ha lidit till följd av den illojala konkurrens som A hade utövat genom att otillbörligen dra fördel av att den franska lagstiftningen om reklam och försäljning av läkemedel online inte hade följts.
23 A ansåg för sin del att denna lagstiftning inte var tillämplig på bolaget, eftersom bolaget är registrerat i Nederländerna för att driva ett apotek och säljer sina produkter till franska konsumenter via internet.
24 I dom av den 11 juli 2017 slog Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) fast att nederländsk rätt reglerar skapandet av den webbplats som riktar sig till franska kunder. Enligt nämnda domstol är artiklarna R. 4235–22 och R. 4235–64 i lagen om folkhälsan emellertid tillämpliga på bolag som är etablerade i andra medlemsstater och som säljer läkemedel via internet till franska patienter. Genom att distribuera fler än tre miljoner reklamblad utanför bolagets apotek hade A värvat kunder i Frankrike på ett sätt som vanhedrade apotekaryrket i strid med dessa bestämmelser. Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) drog därav slutsatsen att åsidosättandet av dessa bestämmelser innebar att bolaget A hade getts ekonomiska fördelar i förhållande till andra aktörer på marknaden, vilket betydde att det var fråga om illojal konkurrens.
25 A överklagade denna dom till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) och gjorde gällande att artiklarna R. 4235–22 och R. 4235–64 i den franska lagen om folkhälsan inte är tillämpliga på bolaget. Dessa bestämmelser strider mot principen om att hemlandets regler ska tillämpas, vilken fastställts i artikel 3 i direktiv 2000/31, mot artikel 85c i direktiv 2001/83 och mot den fria rörlighet för varor som garanteras i artikel 34 FEUF; vidare kan dessa bestämmelser inte anses motiverade med hänsyn till skyddet för folkhälsan.
26 Vid Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) yrkade Daniel B m.fl. att nämnda dom från Tribunal de commerce de Paris (Handelsdomstolen i Paris) skulle fastställas i den del som fransk lag hade tillämpats på reklamen för försäljning av läkemedel och det hade fastställts att A:s omfattande reklamföring utgjorde ”illojal konkurrens” med anledning av att den var vanhedrade för apotekaryrket och hade ett innehåll vilket uppmuntrade till olämplig konsumtion av läkemedel. Daniel B m.fl. yrkade att domen skulle ändras i övriga delar med hänvisning till att lagen om folkhälsan och förordningen om god praxis för utlämning av läkemedel även reglerar A:s användning av en avgiftsbelagd marknadsföringstjänst. Daniel B m.fl. anser att de begränsningar för reklam för försäljning av läkemedel online, som följer av lagen om folkhälsan, är motiverade med hänsyn till syftet att skydda apotekaryrkets värdighet och heder. Dessa begränsningar står i proportion till det eftersträvade målet, vilket i sig är knutet till skyddet för folkhälsan.
27 Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Är det förenligt med unionsrätten – och i synnerhet med artikel 34 FEUF, bestämmelserna i artikel 85c i … direktiv [2001/83] och med klausulen om den inre marknaden i artikel 3 i … direktiv [2000/31] – att en medlemsstat på sitt territorium, för apotekare som kommer från en annan medlemsstat, inför särskilda bestämmelser om förbud mot att värva kunder med metoder som anses strida mot yrkets värdighet enligt den nuvarande lydelsen av artikel R 4235–22 i [lagen om folkhälsan], förbud mot att uppmuntra patienter till olämplig konsumtion av läkemedel enligt den nuvarande lydelsen av artikel R 4235–64 i [lagen om folkhälsan] och om skyldighet att iaktta god praxis vid utlämning av läkemedel, vilken fastställts av den förstnämnda medlemsstatens myndigheter, genom att kräva att ett frågeformulär om hälsa utgör en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online och genom att förbjuda användning av en avgiftsbelagd marknadsföringstjänst, enligt lydelsen av [förordningen om god praxis för utlämning av läkemedel och förordningen om tekniska föreskrifter]?”
Prövning av tolkningsfrågan
Inledande synpunkter
28 Såsom framgår av den ställda frågans lydelse avser den i huvudsak huruvida nationell lagstiftning, som destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda tillämpar på den berörda tjänsteleverantören som är etablerad i en annan medlemsstat, är förenlig med unionsrätten.
29 För att besvara denna fråga är det i förevarande fall lämpligt att främst beakta bestämmelserna i direktiv 2000/31.
30 Till att börja med har detta direktiv, enligt punkterna 1 och 2 i artikel 1 däri, jämförda med varandra, nämligen till syfte att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna, genom att i nödvändig utsträckning tillnärma vissa nationella bestämmelser som är tillämpliga på nämnda tjänster.
31 Vidare definieras i artikel 2 a i detta direktiv, jämförd med artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, ”informationssamhällets tjänster” som ”tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare”, varvid dessa tjänster, såsom framgår av skäl 18 i direktiv 2000/31, omfattar en mängd näringsverksamheter som bedrivs online, såsom bland annat försäljning av varor online.
32 Vad slutligen särskilt gäller online-försäljning av läkemedel framgår det av artikel 1.5 i direktiv 2000/31 att sådan försäljning inte ingår bland de verksamheter som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde (se, analogt, dom av den 2 december 2010, Ker-Optika, C‑108/09, EU:C:2010:725, punkt 27). Artikel 85c i direktiv 2001/83 om distansförsäljning till allmänheten av läkemedel genom informationssamhällets tjänster hänvisar bland annat till bestämmelserna i direktiv 2000/31 och förbjuder inte distansförsäljning av läkemedel som inte är receptbelagda vilka är de enda som är föremål för prövning i det nationella målet.
33 Härav följer att en tjänst för online-försäljning av läkemedel, såsom den som är aktuell i det nationella målet, kan utgöra en av informationssamhällets tjänster i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv 2000/31 och därmed omfattas av direktivets tillämpningsområde såvitt avser de krav som är tillämpliga på denna tjänst, vilka omfattas av det ”samordnade området” i den mening som avses i artikel 2 h i nämnda direktiv.
34 För övrigt får medlemsstaterna, enligt artikel 3.4 i direktiv 2000/31, med avseende på en viss av informationssamhällets tjänster som omfattas av det samordnade området, vidta åtgärder som avviker från principen om fri rörlighet för informationssamhällets tjänster, om de två kumulativa villkor som anges i punkterna a och b i denna bestämmelse är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkterna 83 och 84). En tolkning av artikel 3.4 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna med stöd av primärrätten kan motivera ett krav som inte uppfyller villkoren i nämnda bestämmelse, skulle således beröva bestämmelsen all ändamålsenlig verkan genom att slutgiltigt åsidosätta den harmonisering av detta område som genomförts genom bestämmelsen (se, analogt, dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 37). Under dessa omständigheter saknas det anledning att pröva den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av primärrätten, särskilt artikel 34 FEUF.
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
35 Den franska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning i den del som den avser tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2000/31. Enligt nämnda regering kan bestämmelserna i ett direktiv nämligen inte åberopas av en enskild gentemot en annan enskild i en tvist av horisontell art för att hindra tillämpningen av en nationell reglering som strider mot dessa bestämmelser. Denna aspekt av frågan är således hypotetisk.
36 EU-domstolen erinrar om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma bland annat relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU‑domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när dessa frågor avser tolkningen av en unionsbestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 24, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 31).
37 Frågor som avser tolkning av unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller då EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl., C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 25, och dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 32).
38 Vad beträffar tvister mellan enskilda är det förvisso riktigt att EU-domstolen i sin fasta praxis har fastslagit att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och således inte som sådant kan åberopas gentemot denne. EU-domstolen har emellertid vid upprepade tillfällen även slagit fast att medlemsstaternas skyldighet enligt ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet och deras förpliktelse att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna inom ramen för deras behörighet (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
39 Härav följer att de nationella domstolarna vid tillämpningen och tolkningen av nationell rätt är skyldiga att beakta samtliga nationella bestämmelser och tillämpa de tolkningsmetoder som medges enligt nationell rätt för att, i den utsträckning det är möjligt, tolka nationell rätt mot bakgrund av det aktuella direktivets lydelse och syfte så att det resultat som fastställs i direktivet uppnås och, därmed, agera i överensstämmelse med artikel 288 tredje stycket FEUF (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
40 Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att den fråga som ställts, i den del som den avser direktiv 2000/31, rör ett hypotetiskt problem.
41 A har vidare gjort gällande att Republiken Frankrike inte har iakttagit skyldigheten enligt artikel 3.4 b andra strecksatsen i direktiv 2000/31 att anmäla de begränsande åtgärder som är föremål för prövning i det nationella målet.
42 I detta avseende ska det noteras att när nationell lagstiftning som föreskriver olika förbud eller skyldigheter för en leverantör av informationssamhällets tjänster på så sätt begränsar friheten att tillhandahålla tjänster, ska den berörda medlemsstaten, med tillämpning av nämnda bestämmelse, i förväg ha anmält sin avsikt att vidta de aktuella begränsande åtgärderna till kommissionen och till den medlemsstat på vilkens territorium tjänsteleverantören är etablerad (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 85).
43 Domstolen har dessutom redan slagit fast att en sådan anmälningsskyldighet utgör en väsentlig formföreskrift som motiverar att icke anmälda åtgärder som begränsar den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster inte kan göras gällande gentemot enskilda (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 94).
44 Såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 37 ovan presumeras emellertid frågor som rör unionsrätten vara relevanta. Nämnda presumtion kan inte brytas endast genom att en av parterna i det nationella målet har bestritt en viss faktisk omständighet vars existens det ankommer på den hänskjutande domstolen och inte på EU-domstolen att pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2006, Cipolla m.fl., C‑94/04 och C‑202/04, EU:C:2006:758, punkt 26, och dom av den 14 april 2016, Polkomtel, C‑397/14, EU:C:2016:256, punkt 38).
45 Härav följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
46 Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 28–34 och i syfte att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar för att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den, ska frågan förstås så, att den avser huruvida direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på den berörda tjänsteleverantören som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som
– förbjuder apotek som säljer dessa läkemedel att värva kunder med vissa metoder och medel, bland annat sådana som består i att distribuera stora mängder reklambrev, vilka skickas per post, och reklamblad utanför apoteket,
– förbjuder dessa apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits,
– kräver att nämnda apotek låter ett frågeformulär om hälsa utgöra en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online, och
– förbjuder dessa apotek att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser.
Den första delen av frågan
47 Den hänskjutande domstolen har ställt den första delen av frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/31 ska tolkas så, att den utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på den berörda tjänsteleverantören som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att värva kunder med vissa metoder och medel, bland annat sådana som består i att distribuera stora mängder reklambrev, vilka skickas per post, och reklamblad utanför apoteket.
48 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den berörda tjänsteleverantören i det nationella målet bedriver en mångsidig och omfattande reklamkampanj för sina online-tjänster, såväl med hjälp av fysiska medier, såsom reklambrev, vilka skickas per post, eller reklamblad, som via sin webbplats.
49 För att besvara den första delen av frågan ska det inledningsvis påpekas att avdelningarna VIII och VIIIA i direktiv 2001/83 om marknadsföring av läkemedel inte ska beaktas.
50 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande syftar artiklarna 86–100 i direktiv 2001/83, vilka är de artiklar som utgör nämnda avdelningar, till att reglera innehållet i reklambudskapet och formerna för reklam för vissa läkemedel, men de reglerar inte reklam för online-försäljning av läkemedel.
51 Det ska således för det första prövas huruvida den reklamverksamhet som beskrivs i punkt 48 i förevarande dom omfattas av direktiv 2000/31, och detta beroende på om denna verksamhet sker via fysiska medier eller elektroniska medier.
52 I artikel 3.1 i direktiv 2000/31 föreskrivs att varje medlemsstat ska se till att de av informationssamhällets tjänster som en på dess territorium etablerad tjänsteleverantör tillhandahåller överensstämmer med de nationella bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat och som omfattas av det ”samordnade området”, i den mening som avses i artikel 2 h i direktivet.
53 Enligt sistnämnda bestämmelse omfattar det ”samordnade området” endast de krav som är tillämpliga på tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg, däribland, såsom framgår av skäl 21 i direktivet, kraven på online-reklam.
54 Den reklam som är i fråga i det nationella målet sker emellertid delvis med hjälp av fysiska medier.
55 Likväl syftar denna reklam, i sin helhet, och oberoende av det sätt på vilket den konkret genomförs, till att locka potentiella konsumenter till apotekets webbplats och att främja försäljningen av apotekets varor online.
56 Denna reklam från leverantörens sida framstår därmed som en underordnad och oskiljaktig del av leverantörens tjänst för försäljning av läkemedel online, vilken ger reklamen ekonomisk mening.
57 Under dessa omständigheter skulle det vara onaturligt att anse att den del av reklamen som sker online omfattas av det ”samordnade området” och att undanta den del av reklamen som sker via fysiska medier från detta område.
58 Denna tolkning stöds för övrigt av artikel 2 h i) i direktiv 2000/31, i vilken det föreskrivs att det ”samordnade området” avser krav som har samband med utövandet av en av informationssamhällets tjänster, såsom krav avseende bland annat tjänsteleverantörens beteende, kvaliteten på eller innehållet i tjänsten, ”inbegripet sådana krav som är tillämpliga på reklam”.
59 Av det ovan anförda följer att sådan reklamverksamhet som den som är aktuell i det nationella målet, oberoende av det fysiska eller elektroniska medium som används för den, utgör en underordnad och oskiljaktig del av tjänsten online-försäljning och den omfattas därför i sin helhet av det ”samordnade området” i den mening som avses i direktiv 2000/31.
60 Under dessa omständigheter erinrar domstolen för det andra om att den medlemsstat som är destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, vad gäller nämnda verksamhet, i princip inte, med stöd av artikel 3.2 i direktiv 2000/31, får begränsa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat.
61 I förevarande fall kan ett förbud, såsom det som är i fråga i det nationella målet, som införts av en medlemsstat, begränsa möjligheten för ett apotek som är etablerat i en annan medlemsstat att informera en potentiell kundkrets i den förstnämnda medlemsstaten om apotekets existens och att till denna kundkrets marknadsföra apotekets online-försäljning av varor.
62 Ett sådant förbud ska följaktligen anses innebära en inskränkning i friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster.
63 För det tredje får emellertid medlemsstaterna, enligt artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, vidta åtgärder för undantag från punkt 2 när det gäller någon av informationssamhällets tjänster, under förutsättning att åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa allmän ordning, skydd för folkhälsan, allmän säkerhet eller konsumentskydd, att de vidtas med avseende på någon av informationssamhällets tjänster som är till förfång för dessa mål eller utgör en allvarlig risk för att dessa mål inte uppnås, samt att de är proportionerliga i förhållande till dessa mål.
64 Vad gäller kraven på nödvändighet och proportionalitet i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31 ska, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 122 i sitt förslag till avgörande, rättspraxis avseende artiklarna 34 och 56 FEUF beaktas vid bedömningen av huruvida den aktuella nationella lagstiftningen är förenlig med unionsrätten, eftersom dessa krav i stor utsträckning sammanfaller med de villkor som gäller för varje inskränkning av de grundläggande friheter som garanteras i dessa artiklar i EUF-fördraget.
65 Den franska regeringen har i detta avseende gjort gällande att förbudet för apotek som ägnar sig åt online-försäljning av läkemedel som inte är receptbelagda, att värva kunder med sådana metoder och medel som dem som är i fråga i det nationella målet, vilka används i stor omfattning och intensivt, är motiverat med hänsyn till skyddet av apotekaryrkets värdighet.
66 Med hänsyn till betydelsen av det förtroendeförhållande som ska råda mellan hälso- och sjukvårdspersonal och patient, kan det skydd för ett reglerat yrke som även artikel 8.1 i direktiv 2000/31 ger uttryck för, utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse, som omfattas av skyddet för folkhälsan, vilket kan motivera en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2017, Vanderborght, C‑339/15, EU:C:2017:335, punkterna 67 och 68).
67 Domstolen har i detta avseende redan bland annat slagit fast att frekvent användande av reklam eller aggressiva reklammeddelanden kan vara till förfång för hälsoskyddet och ett vårdyrkes värdighet (se, analogt, dom av den 4 maj 2017, Vanderborght, C‑339/15, EU:C:2017:335, punkt 69).
68 Eftersom syftet med det förbud som är i fråga i det nationella målet således är att skydda folkhälsan, vilket är ett mål som avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, och även i artikel 85c.2 i direktiv 2001/83, ska det därefter prövas huruvida detta förbud är ägnat att säkerställa att detta mål uppnås.
69 En lagstiftning enligt vilken det är förbjudet för en tjänsteleverantör, som den som är aktuell i det nationella målet, att genomföra en omfattande och intensiv reklamkampanj, även utanför apoteket och med hjälp av fysiska och elektroniska medier, förefaller vara ägnad att uppnå målet att skydda apotekaryrkets värdighet och, i slutändan, målet att skydda folkhälsan.
70 Såsom den spanska regeringen med rätta har gjort gällande innebär en sådan kampanj en risk för att läkemedel likställs med vanliga konsumtionsvaror, såsom varorna i paket som skickas av andra internetförsäljare i vilka vederbörandes reklamblad placeras (en metod som på franska kallas för ”asilage”). Distribution i stor skala av reklambroschyrer förmedlar dessutom en kommersiell och handelsinriktad bild av apotekaryrket som kan påverka allmänhetens uppfattning om detta yrke.
71 När det gäller frågan huruvida ett sådant förbud som det som är aktuellt i det nationella målet är nödvändigt, erinrar domstolen om att människors hälsa och liv ges högsta prioritet bland de värden och intressen som skyddas genom EUF‑fördraget och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa skyddet för folkhälsan och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom nivån i fråga kan variera mellan medlemsstaterna, ska medlemsstaterna medges ett utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 71).
72 Domstolen har emellertid redan slagit fast att den inskränkning som följer av tillämpningen av nationell lagstiftning som allmänt och ovillkorligt förbjuder all form av reklam som används av yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården för att främja deras vårdverksamhet, trots ovannämnda utrymme för skönsmässig bedömning, går utöver vad som är nödvändigt för att skydda folkhälsan och ett reglerat yrkets värdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 maj 2017, Vanderborght, C‑339/15, EU:C:2017:335, punkterna 72 och 75).
73 Mot bakgrund av denna rättspraxis ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det förbud som är i fråga i det nationella målet helt hindrar tjänsteleverantören i det nationella målet från att göra någon form av reklam utanför sitt apotek, oavsett medel eller omfattning. Om så är fallet går förbudet utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att de eftersträvade målen uppnås.
74 Av det ovan anförda följer att den första delen av frågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att värva kunder med vissa metoder och medel, bland annat sådana som består i att distribuera stora mängder reklambrev, vilka skickas per post, och reklamblad utanför apoteket, dock under förutsättning att nämnda tillämpning inte helt hindrar tjänsteleverantören i fråga från att göra någon form av reklam utanför sitt apotek, oavsett medel eller omfattning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Den andra delen av tolkningsfrågan
75 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra delen av frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits.
76 I förevarande fall kan ett förbud som det som är i fråga i det nationella målet, som införts av en medlemsstat, begränsa möjligheten för ett apotek som är etablerat i en annan medlemsstat att locka intresserade personer som är bosatta i den förstnämnda medlemsstaten och att göra den online-handelstjänst som apoteket erbjuder mer attraktiv.
77 Härav följer att ett sådant förbud ska anses innebära en inskränkning i friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2000/31.
78 Domstolen ska därför i enlighet med artikel 3.4 a i direktivet pröva huruvida detta förbud eftersträvar ett mål som avses i denna bestämmelse och huruvida det är ägnat att säkerställa att detta mål uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
79 Den franska regeringen har inledningsvis anfört att det förbud som är i fråga i det nationella målet syftar till att förhindra överdriven eller olämplig konsumtion av läkemedel.
80 I detta hänseende framgår det av rättspraxis att ett sådant mål bidrar till att säkerställa en hög skyddsnivå vad avser folkhälsan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2009, Apothekerkammer des Saarlandes m.fl., C‑171/07 och C‑172/07, EU:C:2009:316, punkterna 32–34).
81 Eftersom säljfrämjande erbjudanden, såsom de som är i fråga i det nationella målet, kan uppmuntra de berörda att köpa och, i förekommande fall, överkonsumera läkemedel, finner domstolen att förbudet mot sådana erbjudanden är ägnat att säkerställa målet att skydda folkhälsan.
82 När det slutligen gäller frågan huruvida detta förbud är nödvändigt anser A att förbudet i själva verket innebär att varje prisnedsättning anses vara ägnad att uppmuntra till missbruk av läkemedel, eftersom det inte fastställs någon gräns utifrån vilken ett marknadsföringserbjudande ska anses medföra överkonsumtion. Dessutom omfattar nämnda förbud även parafarmaceutiska produkter.
83 Eftersom EU-domstolen saknar tillräckliga uppgifter om huruvida det eventuellt finns mer precisa villkor för tillämpningen av förbudet mot marknadsföring och, i synnerhet, huruvida detta förbud endast avser marknadsföring av läkemedel eller även omfattar parafarmaceutiska produkter, ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera hur förbudet i fråga konkret tillämpas och huruvida en sådan tillämpning i förekommande fall går utöver vad som är nödvändigt för att skydda folkhälsan.
84 Av det ovan anförda följer att den andra delen av frågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits, dock under förutsättning att detta förbud är tillräckligt avgränsat, och framför allt att det endast avser läkemedel och inte även omfattar parafarmaceutiska produkter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Den tredje delen av tolkningsfrågan
85 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje delen av frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som kräver att apotek som säljer sådana läkemedel låter ett frågeformulär om hälsa utgöra en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online.
86 I förevarande fall föreskrivs i den berörda nationella lagstiftningen att en patients första beställning av läkemedel på ett apoteks webbplats endast kan godkännas om ett frågeformulär om hälsa dessförinnan har fyllts i online.
87 Det ska noteras att enligt artikel 2 h i) i direktiv 2000/31 omfattar det ”samordnade området” krav som avser utövandet av en av informationssamhällets tjänster, såsom bland annat krav som avser tjänstens innehåll, inbegripet krav avseende avtal.
88 Eftersom den åtgärd som är aktuell i det nationella målet reglerar villkoren för att ingå avtal om online-försäljning av läkemedel som inte är receptbelagda samt på vilket sätt apotekarens försäljnings- och rådgivningsverksamhet ska bedrivas online, ska den anses omfattas av det ”samordnade området” i den mening som avses i direktiv 2000/31.
89 Artikel 3.2 i direktiv 2000/31, enligt vilken destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel i princip inte får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat, är således tillämplig.
90 Det är uppenbart att en sådan åtgärd som den som är i fråga i det nationella målet kan ha en avskräckande verkan på patienter som vill köpa läkemedel online och den utgör följaktligen en sådan begränsning.
91 Domstolen ska därför i enlighet med artikel 3.4 a i detta direktiv pröva huruvida en sådan åtgärd eftersträvar ett mål som avses i denna bestämmelse och huruvida den är ägnad att säkerställa att detta mål uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
92 För att motivera nämnda åtgärd har den franska regeringen först och främst åberopat målet att ge patienten personlig rådgivning i syfte att skydda patienten mot olämplig användning av läkemedel.
93 Det ska i detta hänseende noteras att domstolen redan har fastställt att ett sådant mål med syfte att skydda folkhälsan är legitimt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2003, Deutscher Apothekerverband, C‑322/01, EU:C:2003:664, punkt 106).
94 Konsumtion av läkemedel som inte är receptbelagda medför visserligen i princip inte några risker som är jämförbara med dem som är förbundna med konsumtion av receptbelagda läkemedel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, ratiopharm, C‑786/18, EU:C:2020:459, punkt 36). Det kan emellertid inte uteslutas att vissa risker även hänger samman med användning av läkemedel som inte är receptbelagda.
95 Syftet med den åtgärd som är i fråga i det nationella målet är således att skydda folkhälsan, vilken avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31.
96 Den franska regeringen har gjort gällande att ett sådant medicinskt frågeformulär som det som är i fråga i det nationella målet är nödvändigt, eftersom den berörda apotekaren inte tar emot patienten i sitt apotek och således inte kan diskutera direkt med denne. Apotekaren kan således inte på eget initiativ ge patienten rådgivning. Under dessa omständigheter gör frågeformuläret det möjligt för apotekaren att få bättre kännedom om den berörde patienten och, genom att upptäcka eventuella kontraindikationer, se till att de läkemedel som är lämpligast lämnas ut till patienten.
97 Dessa överväganden gör att den åtgärd som är i fråga i det nationella målet kan anses vara ägnad att skydda patientens hälsa.
98 När det slutligen gäller frågan huruvida en sådan åtgärd är nödvändig, har A gjort gällande att förordningen om god praxis för utlämning av läkemedel redan säkerställer att patienterna kan få personlig rådgivning genom att kräva att Internetapotek ger dem möjlighet till ett interaktivt utbyte på distans med en apotekare. A har dessutom påpekat att de kvantiteter läkemedel som en berörd person beställer från bolagets webbplats kontrolleras i varje enskilt fall på grundval av olika faktorer, däribland den berörda personens tidigare beställningar. Dessa kontroller är tillräckliga för att förebygga risken för en olämplig användning av läkemedel. Den åtgärd som är aktuell i det nationella målet går således utöver vad som är nödvändigt.
99 Domstolen har emellertid redan slagit fast att en ökning av de interaktiva inslag som finns på internet och som kunden måste använda innan han eller hon kan köpa läkemedel utgör en godtagbar åtgärd som i mindre utsträckning inkräktar på den fria rörligheten för varor än ett förbud mot försäljning av läkemedel online, vilken gör det möjligt att på ett lika effektivt sätt uppnå målet att minska risken för missbruk av läkemedel som köps online (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2003, Deutscher Apothekerverband, C‑322/01, EU:C:2003:664, punkterna 112–114).
100 Med hänsyn till denna rättspraxis och det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har, vilken det erinrats om i punkt 71 ovan, går nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, inte utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås.
101 Dessutom utgör patientens möjlighet att konsultera en apotekare innan beställningen inges, även om denna möjlighet åtföljs av en kontroll av de kvantiteter som patienten har köpt, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 148 i sitt förslag till avgörande, inte ett lika effektivt medel som en kontroll som utförs genom att uppgifter om patienten inhämtas före beställning.
102 Av detta följer att den tredje delen av frågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som kräver att apotek som säljer sådana läkemedel låter ett frågeformulär om hälsa utgöra en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online.
Den fjärde delen av tolkningsfrågan
103 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde delen av frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek som säljer sådana läkemedel att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser.
104 Sådan lagstiftning begränsar ett apoteks möjligheter att informera en potentiell kundkrets i en annan medlemsstat om apotekets existens och att till denna kundkrets marknadsföra apotekets online-försäljning av varor.
105 Under dessa omständigheter ska nämnda lagstiftning anses innebära en inskränkning i friheten att tillhandahålla informationssamhällets tjänster som avviker från det principiella förbud som följer av artikel 3.2 i direktiv 2000/31.
106 Domstolen ska därför i enlighet med artikel 3.4 a i detta direktiv pröva huruvida det förbud som är i fråga i det nationella målet eftersträvar ett mål som avses i denna bestämmelse och huruvida det är ägnat att säkerställa att detta mål uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
107 Den franska regeringens uttalanden vid förhandlingen tyder på att den motiverar förbudet mot att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser med risken för att denna användning kan påverka den jämna fördelningen av apotek i hela landet. Detta då en sådan annonseringstjänst skulle kunna leda till att försäljningen av läkemedel koncentreras till stora apotek.
108 Domstolen har redan slagit fast att behovet av att säkerställa en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen inom det nationella territoriet kan vara ett giltigt skäl för att uppställa hinder för handeln mellan medlemsstaterna, såvitt detta syfte är hänförligt till skyddet för människors liv och hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
109 Eftersom det förbud som är i fråga i det nationella målet således syftar till att skydda folkhälsan, vilket syfte avses i artikel 3.4 a i direktiv 2000/31, ska det prövas huruvida det är ägnat att säkerställa att detta mål uppnås och huruvida det går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
110 Domstolen har redan slagit fast att när det råder ovisshet om förekomsten eller omfattningen av riskerna för människors hälsa är det viktigt att medlemsstaterna kan vidta skyddsåtgärder utan att behöva invänta att det till fullo bevisas att dessa risker föreligger. En berörd medlemsstat får dessutom vidta åtgärder som minimerar en risk för folkhälsan, däribland, närmare bestämt, den risk som rör en säker och högkvalitativ läkemedelsförsörjning till befolkningen (dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
111 Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att i varje enskilt fall bland annat lägga fram erforderlig bevisning för att en åtgärd som de har vidtagit vilken begränsar en grundläggande frihet är lämplig och nödvändig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkterna 69 och 70 samt där angiven rättspraxis).
112 Den franska regeringen har emellertid inte åberopat någon särskild bevisning till stöd för sitt allmänna påstående, vilket återges i punkt 107 i denna dom. Detta påstående uppfyller således inte det beviskrav som anges i föregående punkt.
113 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att göra en objektiv bedömning av huruvida den bevisning som i förekommande fall har lagts fram vid den rimligen gör det möjligt att anse att de medel som valts är ägnade att förverkliga de eftersträvade målen samt huruvida det är möjligt att uppnå dessa mål genom åtgärder som är mindre begränsande (se, analogt, dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
114 Av detta följer att den fjärde delen av frågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2000/31 ska tolkas så, att det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek som säljer sådana läkemedel att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser, såvida det inte på vederbörligt sätt har fastställs vid den hänskjutande domstolen att lagstiftningen är ägnad att säkerställa att ett mål som avser skydd för folkhälsan uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
115 Med beaktande av vad som anförts ovan ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2000/31 ska tolkas så, att
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att värva kunder med vissa metoder och medel, bland annat sådana som består i att distribuera stora mängder reklambrev, vilka skickas per post, och reklamblad utanför apoteket, dock under förutsättning att nämnda tillämpning inte helt hindrar tjänsteleverantören i fråga från att göra någon form av reklam utanför sitt apotek, oavsett medel eller omfattning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera;
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits, dock under förutsättning att detta förbud är tillräckligt avgränsat, och framför allt att det endast avser läkemedel och inte även omfattar parafarmaceutiska produkter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera;
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som kräver att apotek som säljer sådana läkemedel låter ett frågeformulär om hälsa utgöra en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online;
– det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek som säljer sådana läkemedel att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser, såvida det inte på vederbörligt sätt har fastställs vid den hänskjutande domstolen att lagstiftningen är ägnad att säkerställa att ett mål som avser skydd för folkhälsan uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
Rättegångskostnader
116 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) ska tolkas så, att
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att värva kunder med vissa metoder och medel, bland annat sådana som består i att distribuera stora mängder reklambrev, vilka skickas per post, och reklamblad utanför apoteket, dock under förutsättning att nämnda tillämpning inte helt hindrar tjänsteleverantören i fråga från att göra någon form av reklam utanför sitt apotek, oavsett medel eller omfattning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera,
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek att lämna säljfrämjande erbjudanden i form av rabatt på det totala priset för läkemedelsbeställningen när ett visst belopp har överskridits, dock under förutsättning att detta förbud är tillräckligt avgränsat, och framför allt att det endast avser läkemedel och inte även omfattar parafarmaceutiska produkter, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera,
– det inte utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som kräver att apotek som säljer sådana läkemedel låter ett frågeformulär om hälsa utgöra en del av förfarandet vid beställning av läkemedel online;
– det utgör hinder för att destinationsmedlemsstaten för en online-handelstjänst för läkemedel som inte är receptbelagda, på en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, tillämpar nationell lagstiftning som förbjuder apotek som säljer sådana läkemedel att använda avgiftsbelagda annonseringstjänster på sökmotorer och prisjämförelser, såvida det inte på vederbörligt sätt har fastställs vid den hänskjutande domstolen att lagstiftningen är ägnad att säkerställa att ett mål som avser skydd för folkhälsan uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
Underskrifter