FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 15 september 1998 (1)
Statligt stöd - Offentliga TV-kanaler - Klagomål - Passivitetstalan -
Kommissionens utredningsskyldighet - Tidsfrist - Förfarande enligt artikel 93.2 -
Allvarliga svårigheter
I mål T-95/96,
Gestevisión Telecinco SA, bolag bildat enligt spansk rätt, Madrid, företrätt av
advokaten Santiago Muñoz Macado, Madrid, delgivningsadress: Carlos Amo
Quiñones, 2, rue Gabriel Lippmann, Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd ursprungligen av juridiske
rådgivaren Gérard Rozet, Fernando Castillo de la Torre, rättstjänsten, sedan av
Gérard Rozet och Juan Gerra Fernández, rättstjänsten, samtliga i egenskap av
ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner,
Kirchberg, Luxemburg,
med stöd av
Republiken Frankrike, företrädd av Catherine de Salins, och Gauthier Mignot,
båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Frankrikes ambassad, 8 B, boulevard
Joseph II, Luxemburg,
angående huvudsakligen en begäran på grundval av artikel 175 i EG-fördraget om
fastställelse av att kommissionen har brustit i sina skyldigheter enligt fördraget, för
det första genom att underlåta att fatta ett beslut avseende sökandens klagomål
mot Konungariket Spanien för överträdelse av artikel 92 i nämnda fördrag och för
det andra genom att underlåta att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2
i nämnda fördrag och i andra hand en begäran på grundval av artikel 173 i
fördraget avseende ogiltigförklaring av det kommissionens beslut som påstås ingå
i en skrivelse av den 20 februari 1996,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna C.P. Briët, K. Lenaerts,
A. Potocki och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: H. Jung,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
10 mars 1998,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
- 1.
- Tio TV-företag är etablerade i Spanien, av vilka tre är privata och sju offentliga.
- 2.
- För de privata TV-bolagen utgör reklamintäkterna den huvudsakliga
finansieringskällan. De offentliga TV-företagen finansieras för sin del endast delvis
genom reklam. De leds antingen direkt av staten genom den offentliga myndigheten
RTVE eller styrs genom ett indirekt förvaltningssystem som förgrenas i flera
regionala stationer som har bildats i detta syfte i de olika spanska autonoma
regionerna.
- 3.
- Samtliga dessa offentliga TV-företag har i olika proportioner, sedan de inlett sin
verksamhet, erhållit anslag av de administrationer under vilka de lyder. De erhåller
således dubbel finansiering bestående å ena sidan av reklamintäkter och å andra
sidan av statliga anslag.
- 4.
- Sökanden, Gestevisión Telecinco SA, som är ett bolag bildat enligt spansk rätt
etablerat i Madrid, är ett av de tre privata kommersiella bolagen. Den 2 mars 1992
inlämnade sökanden ett klagomål till kommissionen (nedan kallat det första
klagomålet) avseende fastställelse av att de anslag som de regionala TV-bolagen
erhöll av de respektive autonoma regionerna var oförenliga med den gemensamma
marknaden i den mening som avses i artikel 92 i EG-fördraget (nedan kallat
fördraget).
- 5.
- Kommissionen bekräftade genom skrivelse av den 30 april 1992 att den hade
mottagit klagomålet och meddelade sökanden att den hade beslutat att begära
exakta uppgifter av de spanska myndigheterna för att avgöra ... om de påtalade
förfarandena var förenliga eller oförenliga med de gemenskapsrättsliga
bestämmelserna avseende statligt stöd. En sådan begäran om upplysningar
riktades samma dag till de spanska myndigheterna.
- 6.
- Sökanden sände den 25 november 1992 en skrivelse till kommissionen för att
erhålla information om hur behandlingen av dess klagomål hade fortskridit.
Kommissionen meddelade sökanden genom skrivelse av den 3 december 1992 att
den genom skrivelse av den 28 oktober 1992 hade erinrat de spanska
myndigheterna om dessas skyldighet att besvara den begäran om upplysningar som
hade riktats till dem.
- 7.
- Sökanden inlämnade den 12 november 1993 ett nytt klagomål avseende fastställelse
av att de anslag som den spanska staten beviljat den offentliga myndigheten RTVE
var oförenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i
artikel 92 i fördraget (nedan kallat det andra klagomålet).
- 8.
- Sökanden sände den 24 november 1993 en skrivelse till Karel Van Miert, som är
den kommissionsledamot som är ansvarig för konkurrensfrågor, för att informera
honom om de ovannämnda två klagomålen, om att det stöd som påtalades i dessa
inte hade anmälts och om de oavhjälpliga följderna av kommissionens
ackumulerade försening med behandlingen av klagomålen.
- 9.
- Kommissionen gav i december 1993 en utomstående konsultbyrå i uppdrag att
undersöka finansieringen av offentliga TV-företag inom hela gemenskapen.
- 10.
- Kommissionen svarade i februari 1994 på sökandens begäran om upplysningar per
telefon att den hade beslutat att vänta tills den ovannämnda undersökningen
slutförts innan den skulle fortsätta behandlingen av de berörda klagomålen ochdärefter fatta ett beslut att inleda ett förfarande i den mening som avses i
artikel 93.2 i fördraget.
- 11.
- Kommissionen meddelade den 12 maj 1995 i sitt svar på en ny begäran om
upplysningar per telefon att den före slutet av månaden skulle erhålla den
utomstående konsultbyråns rapport som hade justerats till följd av flera förseningar
i arbetet. Kommissionen erhöll den slutliga rapporten i fråga senast i oktober 1995.
- 12.
- Kommissionen hade emellertid i början av februari 1996 fortfarande inte tagit
ställning till sökandens klagomål. Sökanden anmodade följaktligen genom en
rekommenderad skrivelse av den 6 februari 1996, som mottogs den 8 februari 1996,
i enlighet med artikel 175 i fördraget kommissionen att ta ställning till de
ifrågavarande två klagomålen och inleda förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget.
- 13.
- Kommissionen gav följande svar i skrivelse av den 20 februari 1996:
Efter att ha undersökt ert klagomål mot bakgrund av artikel 92 och följande
artiklar i fördraget och efter det att den undersökning som beställdes i december
1993 avseende finansieringen av offentliga TV-kanaler i andra medlemsstater
slutförts har generaldirektoratet för konkurrensfrågor genom skrivelserna av den
18 oktober 1995 respektive den 14 februari 1996 begärt ett antal kompletterande
upplysningar och förklaringar av de spanska myndigheterna, vilka är nödvändiga för
att utreda ärendet.
- 14.
- Efter detta brev har kommissionen inte fattat något beslut avseende sökandens två
klagomål.
Förfarande
- 15.
- Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 17 juni 1996.
- 16.
- Republiken Frankrike har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli
den 8 november 1996 begärt att få intervenera till stöd för svarandens yrkanden.
Ansökan bifölls genom beslut av den 4 februari 1997 meddelat av ordföranden på
tredje avdelningen i utökad sammansättning.
- 17.
- Förstainstansrätten (tredje avdelningen i utökad sammansättning) har på grundval
av referentens rapport beslutat att inleda det muntliga förfarandet utan föregående
åtgärder för bevisupptagning. Inom ramen för de processledningsåtgärder som
föreskrivs i artikel 64 i rättegångsreglerna har parterna emellertid anmodats att vid
sammanträdet besvara vissa frågor.
- 18.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid
sammanträdet den 10 mars 1998.
Parternas yrkanden
- 19.
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- fastställa att kommissionen har brustit i sina skyldigheter enligt fördraget
genom att underlåta att fatta ett beslut avseende sökandens två klagomål
och genom att underlåta att inleda det förfarande som föreskrivs i
artikel 93.2 i fördraget,
- i andra hand ogiltigförklara det beslut som ingår i kommissionens skrivelse
av den 20 februari 1996,
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna,
- förplikta intervenienten att bära sina rättegångskostnader och ersätta
sökandens kostnader på grund av interventionen.
- 20.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa yrkandet avseende passivitet eller i andra hand ogilla det,
- avvisa yrkandet avseende ogiltigförklaring,
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
- 21.
- Republiken Frankrike stödjer kommissionens yrkanden.
Yrkandet avseende passivitet
Parternas argument
Huruvida talan kan tas upp till sakprövning
- 22.
- Kommissionen har för det första påpekat att dess beslut efter det administrativa
förfarandet i enlighet med artikel 92 och följande artiklar i fördraget kommer att
riktas till Konungariket Spanien. Förfarandet för övervakning av statligt stöd
baserar sig nämligen på en dialog mellan kommissionen och den berörda
medlemsstaten, till skillnad från tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget,
vilken sker enligt andra förfaranderegler på grundval av vilka klaganden spelar en
avgörande roll (förstainstansrättens dom av den 22 maj 1996 i mål T-277/94,
AITEC mot kommissionen, REG 1996, s. II-351, punkt 71). Eftersom klaganden
inte har någon sådan ställning, skulle det inte vara tänkbart att rikta ett beslut
direkt till detta bolag (generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mål
C-198/91, Cook mot kommissionen, dom av den 19 maj 1993, REG 1993, s. I-2487,
svensk specialutgåva, volym 14).
- 23.
- Dessutom kan bestämmelserna i artikel 175 tredje stycket i fördraget inte tolkas
extensivt för att utomstående berörda skall ges möjlighet att väcka talan. Svaranden
har i detta avseende påpekat att processbehörigheten enligt artikel 175 i fördraget
är mer begränsad än processbehörigheten enligt artikel 173 i fördraget. Endast den
potentiella adressaten av en rättsakt kan väcka talan i enlighet med artikel 175 i
fördraget, vilket inte är situationen i det föreliggande fallet (domstolens dom av den
10 juni 1982 i mål 246/81, Lord Bethell mot kommissionen, REG 1982, s. 2277,
punkt 16, svensk specialutgåva, volym 6, och domen i det ovannämnda målet
AITEC mot kommissionen, punkt 62).
- 24.
- Kommissionen anser för det andra att den omständigheten att förevarande talan
inte kan tas upp till sakprövning inte nödvändigtvis innebär ett åsidosättande av
sökandens rätt till ett rättsligt skydd. Kommissionen har påpekat att den nämligen
inte är ensam behörig att fastställa att en statlig åtgärd utgör statligt stöd. Även de
nationella domstolarna kan ta ställning till denna fråga för att dra slutsatserna av
att åtgärderna i fråga är rättsstridiga enligt nationell rätt (domstolens dom av den
22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike och Weinlig, REG 1977, s. 595, punkt 14, svensk
specialutgåva, volym 3, s. 329, av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Fédération
nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national
des négociants et transformateurs de saumon, REG 1991, s. I-5505, svensk
specialutgåva, volym 11, och av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m.fl.,
REG 1996, s. I-3547, punkt 31-53). Kommissionen har även bestridit påståendet
att sökanden inte kan anlita några rättsmedel enligt spansk rätt.
- 25.
- Kommissionen har avslutningsvis anfört att det rättsskydd som förstainstansrätten
meddelar i vart fall inte kan syfta till att avhjälpa bristerna i ett rättsskydd på den
nationella nivån (generaladvokaten Gulmanns förslag till avgörande i de förenade
målen C-15/91 och C-108/91, Buckl m.fl. mot kommissionen, dom av den
24 november 1992, REG 1992, s. I-6061, punkt 27, och förstainstansrättens dom avden 5 juni 1996 i mål T-398/94, Kahn Scheepvaart mot kommissionen, REG 1996,
s. II-477, punkt 50).
- 26.
- Sökanden har för sin del betonat att kommissionen, mer än fyra år efter det att det
första klagomålet inlämnades och mer än två år efter det att det andra inlämnades,
fortfarande inte har tagit ställning till dessa två klagomål och fortfarande inte har
inlett något förfarande enligt artikel 93.2 i fördraget.
- 27.
- Sökanden har erinrat om att den genom skrivelsen av den 6 februari, vilken
mottogs den 8 februari 1996, har anmodat kommissionen att agera i enlighet med
artikel 175 andra stycket i fördraget. Sökanden anser att den extremt långa tid som
har gått sedan de två klagomålen har inlämnats medför att kommissionen har gjort
sig skyldig till passivitet och av den anledningen var skyldig att ta ställning inom två
månader. Denna tidsfrist har emellertid löpt ut utan att kommissionen har tagit
ställning.
- 28.
- Kommissionen tog enligt sökanden inte ställning i sin skrivelse av den 20 februari
1996. Tvärtom undvek kommissionen att ta någon ställning som helst under
förevändning att den hade begärt kompletterande upplysningar av den spanska
regeringen och att undersökningen av klagomålen fortsatte. Enligt sökanden har
domstolen i detta avseende emellertid fastställt att en skrivelse från en institution
som har anmodats att vidta åtgärder, där det anges att undersökningen av de
uppkomna frågorna pågår, inte utgör ett ställningstagande som avslutar den
berörda institutionens passivitet (domstolens dom av den 22 mars 1961 i de
förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 99;
svensk specialutgåva, volym 1, s. 95).
- 29.
- Sökanden har dessutom anfört att kommissionen har motiverat denna passivitet
med det oacceptabla argumentet att den inledande granskningen av de statliga
åtgärder som är föremål för klagomålen ännu inte är avslutad. Detta sätt att gå till
väga står emellertid i strid med den grundläggande rätten till ett verksamt rättsligt
skydd.
- 30.
- Sökanden har för övrigt påpekat att kommissionen i det föreliggande fallet var
skyldig att inleda ett kontradiktoriskt förfarande med stöd av artikel 93.2 i fördraget
och sedan fatta beslut avseende stödets förenlighet. Sådana beslut och följaktligen
underlåtenheten att fatta dem berörde sökanden direkt och personligen, i dennes
egenskap av klagande och konkurrent till de företag som mottog stöd (domstolens
dom av den 28 januari 1986 i mål 169/84, Cofaz m.fl. mot kommissionen,
REG 1986, s. 391, svensk specialutgåva, volym 8, förstainstansrättens dom av den
18 september 1995 i mål T-49/93, SIDE mot kommissionen, REG 1995, s. II-2501,
och av den 28 september 1995 i mål T-95/94, Sytraval och Brink's France mot
kommissionen, REG 1995, s. II-2651). Ett sammanhängande gemenskapssystem för
rättsskydd förutsätter enligt sökanden att även dess rätt att få saken prövad erkänns
i det föreliggande fallet.
- 31.
- Sökanden har även påpekat att villkoren för upptagande till sakprövning i
artikel 175 kan jämställas med de villkor som uppställs inom ramen för artikel 173
i fördraget, såsom kommissionen fastställde i sin dom av den 18 november 1970 i
mål 15/70, Chevalley mot kommissionen (REG 1970, s. 975; svensk specialutgåva,
volym 1, s. 497).
- 32.
- Sökanden anser vidare att möjligheten att väcka talan vid en nationell domstol inte
finns i det föreliggande fallet, eftersom det påtalade stödet beviljas genom
budgetlagar mot vilka en enskild inte kan väcka talan enligt spansk rätt. Att
stödmottagarna är offentliga företag innebär dessutom att dessa lagar genomförs
genom interna rättsakter som inte offentliggörs och som inte heller kan kritiseras.
Även i motsatt situation skulle ingen nationell domstol våga anse anslagen till
offentliga TV-kanaler som statligt stöd, med vetskap om att kommissionen
handlägger målet sedan fyra år tillbaka utan att ha inlett ett kontradiktoriskt
förfarande i enlighet med artikel 93.2 i fördraget. Kommissionens inställning i dettaärende medför slutligen att en nationell domstol inte längre kan föreskriva att de
berörda stöden skall återbetalas efter det att stödets oförenlighet eventuellt
fastställs (domstolens dom av den 24 november 1987 i mål 223/85, RSV mot
kommissionen, REG 1987, s. 4617).
- 33.
- Intervenienten Republiken Frankrike har hänvisat till domslutet i det ovannämnda
målet SFEI m.fl. för att bestrida sökandens argument att en nationell domstol inte
är villig att som statligt stöd beteckna en åtgärd som kommissionen har granskat
i flera år. Enligt domslutet kan en nationell domstol ta ställning till denna typ av
problem samtidigt som kommissionen prövar samma ärende. Den nationella
domstolen kan för övrigt vända sig till kommissionen för klargöranden eller begära
att EG-domstolen i enlighet med artikel 177 i fördraget skall meddela ett
förhandsavgörande.
Prövning i sak
- 34.
- Sökanden har betonat att förfarandet i artikel 93.2 enligt en fast rättspraxis är
oundgängligt då kommissionen har allvarliga svårigheter att bedöma om ett stöd
är förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen kan nöja sig med
att tillämpa det inledande förfarandet enligt artikel 93.3 i samband med ett beslut
om godkännande av ett stödprogram endast om den efter en inledande granskning
är övertygad om att stödprogrammet är förenligt med fördraget (domen i det
ovannämnda målet Cook mot kommissionen, och dom av den 20 mars 1984 i mål
84/82, Tyskland mot kommissionen, REG 1984, s. I-1451, svensk specialutgåva,
volym 7, och förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet SIDE mot
kommissionen).
- 35.
- Att kommissionen har allvarliga svårigheter att i föreliggande fall bedöma om ett
stöd är förenligt med den gemensamma marknaden framgår enligt sökanden redan
av det faktum att så lång tid har förflutit efter det att klagomålen inlämnades.
Detta antagande bekräftas även av begäran om en utomstående rapport avseende
sättet att finansiera offentliga TV-företag. Slutligen har kommissionen - även efter
det att denna rapport framlagts - haft fortsatta svårigheter att bedöma det berörda
stödet, eftersom den flera månader senare fortfarande inte hade tagit ställning till
de påtalade faktiska omständigheterna och fortsatte att begära kompletterande
upplysningar av de spanska myndigheterna.
- 36.
- Domstolen bekräftade enligt sökanden för övrigt i sin dom av den 11 december
1973 i mål 120/73, Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2,
s. 177), att kommissionen hade en rimlig tidsfrist på två månader för att göra en
inledande bedömning av det anmälda stödet. Således är kommissionen även skyldig
att göra en sådan inledande granskning när en medlemsstat i strid med sina
gemenskapsrättsliga skyldigheter inte enbart har anmält ett stöd utan dessutom
redan har verkställt det.
- 37.
- Genom att välja en sådan attityd som i det föreliggande fallet skulle kommissionen
dessutom ha åsidosatt de processuella rättigheter som sökanden har inom ramen
för det förfarande som avses i artikel 93.2 i fördraget. Sökandens rättigheter kan
nämligen respekteras endast om han har möjlighet att kritisera de beslut som
kommissionen fattar utan att inleda förfarandet enligt artikel 93.2 (domen i det
ovannämnda målet Cook mot kommissionen och dom av den 15 juni 1993 i mål
C-225/91, Matra mot kommissionen, REG 1993, s. I-3203; svensk specialutgåva,
volym 14). Dessa processuella rättigheter saknar emellertid innehåll om
kommissionen tillåts att obegränsat förlänga den inledande granskningen av de
statliga åtgärderna.
- 38.
- Sökanden har vidare bestridit att skyldigheten att inleda ett administrativt
förfarande i enlighet med artikel 93.2 förutsätter att det först konstateras att stöd
föreligger i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget. Av kommissionens
förvaltningspraxis följer att den redan har inlett sådana förfaranden när den har
varit osäker vad gäller frågan om de statliga åtgärderna kunde betecknas som stöd
(domen i det ovannämnda målet Sytraval och Brink's France mot kommissionen,
punkt 79). Förstainstansrätten angav i vart fall i sin dom av den 27 februari i mål
T-106/95, FFSA m.fl. mot kommissionen (REG 1997, s. II-229), att överföringen av
offentliga medel till ett företag utgjorde statligt stöd, även om artikel 92 efteråt
kunde visa sig vara otillämplig på grundval av artikel 90.2 i fördraget.
- 39.
- Sökanden anser avslutningsvis att det skall beaktas att eftersom det inte har inletts
något förfarande i enlighet med artikel 93.2, fortsätter de spanska myndigheterna
att bevilja de omtvistade anslagen till de spanska offentliga TV-kanalerna, även om
detta stöd har påtalats för flera år sedan. Sökanden har slutit sig till att
kommissionen under dessa omständigheter var skyldig att vidta åtgärder, vilket
innebär att den har gjort sig skyldig till passivitet i strid med fördraget.
- 40.
- Kommissionen har gjort gällande att även om det är riktigt att den inte har fattat
något beslut i fråga om förekomsten av statligt stöd eller om att inleda det
förfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, har den vidtagit ett antal
åtgärder för att kunna undersöka alla sidor av ett särskilt komplicerat problem som
är gemensamt för ett stort antal medlemsstater.
- 41.
- Kommissionen har påpekat att skriftväxling med den spanska förvaltningen ägde
rum mellan den 30 april 1992 och den 8 februari 1993 och att den i december 1993
beställde en studie avseende driften och funktionen av de offentliga TV-kanalerna
inom gemenskapen. Under den tid som denna studie pågick avstod kommissionen
endast tillfälligt från att ta ytterligare initiativ.
- 42.
- Förfarandet rörande de berörda åtgärderna kan under dessa omständigheter inte
anses ha blivit inställt. Perioden på två och ett halvt år mellan inlämnandet av
det andra klagomålet och sökandens anmodan om åtgärder har nämligen till stor
del använts för att genomföra den ovannämnda utomstående undersökningen.
- 43.
- Kommissionen har dessutom betonat att varken fördraget eller sekundärrätten
ålägger den en tidsfrist inom vilken den är skyldig att reagera på ett klagomål
avseende oanmält statligt stöd.
- 44.
- I det föreliggande fallet skall man för övrigt beakta att det berörda ärendet är såväl
rättsligt som politiskt komplicerat. Behandlingen av ärendet kräver nämligen
särskild försiktighet på grund av att TV-verksamheten nyligen har öppnats för
konkurrens. Det första klagomålet var det allra första av sitt slag och hänförde sig
till sju olika regionala stödprogram. Sökandens båda klagomål medförde dessutom
intrikata problem beträffande inverkan på handelsutbytet inom gemenskapen,
ersättning för skyldigheten att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse och
stödklassificeringen, bland annat därför att det ibland är svårt att få insyn i de
offentliga företags räkenskaper.
- 45.
- Den tid som har åtgått för behandlingen av ärendet kan enligt kommissionen
således inte anses utgöra passivitet i strid med reglerna i fördraget och särskilt
skyldigheten att inleda förfarandet enligt artikel 93.2.
- 46.
- Kommissionen har dessutom pekat på de allvarliga återverkningarna av att inleda
det förfarande som avses i artikel 93.2 i fördraget för de offentliga TV-kanalerna
inom hela gemenskapen. Kommissionen skulle i så fall vara tvungen att avbryta
beviljandet av sådant stöd (domstolens dom av den 30 juni 1992 i mål C-312/90,
Spanien mot kommissionen, REG 1992, s. I-4117), vilket skulle stå i strid med
principen om god förvaltningssed.
- 47.
- Kommissionen har avslutningsvis anfört att den först skall ta ställning till frågan om
de omtvistade anslagen kan betecknas som stöd i den mening som avses i
artikel 92.1 i fördraget innan den kan ta ställning till deras förenlighet med den
gemensamma marknaden. Kommissionen har i detta avseende uppgett att den har
utarbetat en praxis bestående i att inleda förfarandet enligt artikel 93.2 för att
avgöra om statliga åtgärder kan betecknas som stöd i den mening som avses i
artikel 92.1 i fördraget.
- 48.
- Av samtliga dessa omständigheter har kommissionen slutit sig till att den varken
kunde ta ställning eller fatta de beslut som sökanden yrkade då den anmodade
kommissionen att göra detta. Kommissionen har i detta avseende hänvisat till
generaladvokaten Edwards förslag till avgörande i mål T-24/90, Automec mot
kommissionen, förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 (REG 1992,
s. II-2223; svensk specialutgåva, volym 13).
Förstainstansrättens bedömning
Inledande synpunkter
- 49.
- Artikel 93 i fördraget föreskriver ett särskilt förfarande genom att organisera
kommissionens permanenta granskning och övervakning av statligt stöd. Vadbeträffar de nya stödprogram som medlemsstaterna har för avsikt att inrätta
fastställs det ett förfarande utan vilket inga stödprogram kan anses rättsenligt
inrättade, eftersom förslag till inrättande eller ändring av stödprogram obligatoriskt
skall anmälas till kommissionen innan de verkställs.
- 50.
- Kommissionen skall således göra en första granskning av stödförslagen. Om ett
förslag efter denna granskning synes vara oförenligt med den gemensamma
marknaden, skall den omedelbart inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 93.2
första stycket i fördraget.
- 51.
- Inom ramen för detta förfarande skall det således skiljas mellan å ena sidan den
inledande fasen av granskning av stödprogrammen, vilken inrättas genom
artikel 93.3 i fördraget och vilken endast har till syfte att ge kommissionen tillfälle
att bilda sig en första uppfattning om huruvida stödprogrammet i fråga är delvis
eller helt förenligt och å andra sidan den granskningsfas som avses i artikel 93.2 i
fördraget, vilken syftar till att göra det möjligt för kommissionen att erhålla
kompletterande upplysningar om samtliga uppgifter i ärendet (se domen i det
ovannämnda målet Cook mot kommissionen, punkt 22, och i det ovannämnda
målet Matra mot kommissionen, punkt 16).
- 52.
- Förfarandet enligt artikel 93.2 är oundgängligt då kommissionen har allvarliga
svårigheter att bedöma om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden.
Kommissionen kan följaktligen begränsa sig till den inledande fasen enligt
artikel 93.3 i samband med att den fattar ett beslut till förmån för en planerad
stödåtgärd, endast om kommissionen efter en första prövning är övertygad om att
den planerade åtgärden inte kan betecknas som stöd i den mening som avses i
artikel 92.1 eller att åtgärden är förenlig med den gemensamma marknaden, även
om den utgör stöd. Om däremot denna första granskning leder kommissionen till
den motsatta slutsatsen eller inte gör det möjligt för kommissionen att övervinna
alla svårigheter som är förenade med bedömningen av åtgärden ifråga, är
kommissionen skyldig att inhämta alla erforderliga yttranden och att i detta syfte
inleda förfarandet enligt artikel 93.2 (se i detta avseende domstolens domar i de
ovannämnda målen Tyskland mot kommissionen, punkt 13, Cook mot
kommissionen, punkt 29, och Matra mot kommissionen, punkt 33, samt dom av den
2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, ännu
inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 47).
- 53.
- När utomstående berörda har inlämnat klagomål till kommissionen avseende
statliga åtgärder som inte har anmälts i enlighet med artikel 93.3 är institutionen
skyldig att under den ovannämnda inledande fasen, i intresset av en korrekt
tillämpning av de grundläggande bestämmelserna om statligt stöd i fördraget, vidta
en snabb och opartisk granskning av klagomålet, vilket kan fordra att den granskar
omständigheter som inte uttryckligen nämnts av klagandena (domen i det
ovannämnda målet kommissionen mot Sytraval och Brink's France, punkt 62).
- 54.
- Det skall avslutningsvis erinras om att kommissionen ensam är behörig vad gäller
fastställelse av att ett stöd eventuellt inte är förenligt med den gemensamma
marknaden (domen i det ovannämnda målet Steinike och Weinlig, punkterna 9 och
10, och i det ovannämnda målet Fédération nationale du commerce extérieur des
produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de
saumon, punkt 14).
- 55.
- Av samtliga dessa regler följer att kommissionen efter den första fasen av
granskning avseende en statlig åtgärd är skyldig att med avseende på den berörda
medlemsstaten fatta ett av följande tre beslut: antingen beslutar kommissionen att
den statliga åtgärden i fråga inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 92.1
i fördraget eller att åtgärden, även om den utgör stöd i den mening som avses i
artikel 92.1, är förenlig med den gemensamma marknaden med stöd av artikel 92.2
och 92.3 eller kommissionen beslutar att inleda förfarandet enligt artikel 93.2.
- 56.
- Mot bakgrund av dessa rättsliga omständigheter skall det inledningsvis undersökas
om yrkandet av passivitet kan tas upp till sakprövning och, i förekommande fall,
om det är välgrundat.
Upptagande till sakprövning
- 57.
- Med stöd av artikel 175 tredje stycket i fördraget får varje fysisk eller juridisk
person föra talan vid domstolen om att någon av gemenskapens institutioner
underlåtit att till personen i fråga rikta någon annan rättsakt än en
rekommendation eller ett yttrande.
- 58.
- I domen av den 26 november 1996 i mål C-68/95, T. Port (REG 1996, s. I-6065,
punkt 59), angav domstolen att även om artikel 173 fjärde stycket i fördraget
innebär att enskilda kan väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som inte är
riktad till dem, men som direkt och personligen berör dem, skall artikel 175 tredje
stycket tolkas på så sätt att den även ger dem möjlighet att väcka en
passivitetstalan mot en institution som har underlåtit att anta en rättsakt som skulle
berört honom på samma sätt.
- 59.
- Kommissionen anser således oriktigt att ett yrkande avseende passivitet inte kan
tas upp till sakprövning endast därför att sökanden inte är en potentiell adressat
av de rättsakter som kommissionen skulle kunna anta i det föreliggande fallet (se
ovan, punkt 55).
- 60.
- I det föreliggande fallet skall det undersökas i vilken utsträckning sökanden kan
anses direkt och personligen berörd av de rättsakter beträffande vilka
kommissionen påståtts ha gjort sig skyldig till passivitet.
- 61.
- I detta avseende framgår det av förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål
T-435/93, ASPEC m.fl. mot kommissionen (REG 1995. s. II-1281, punkt 60), att ett
företag skall anses direkt berört av kommissionens beslut avseende statligt stöd närviljan hos de nationella myndigheterna att genomföra sitt stödprogram inte är
föremål för tvivel. I det föreliggande fallet står det emellertid klart att de olika
finansiella anslagen i fråga redan har beviljats av de berörda spanska
myndigheterna och att de fortfarande beviljas. Under dessa omständigheter skall
det anses bevisat att sökanden är direkt berörd.
- 62.
- Vad gäller frågan om en person är direkt berörd skall det framhållas att fysiska
eller juridiska personer är personligen berörda om beslutet angår dem på grund av
vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation
som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom
individualiserar dem på samma sätt som den som beslutet är riktat till (domstolens
dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963,
s. 197, 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, förstainstansrättens dom av den
13 december 1995 i de förenade målen T-481/93 och T-484/93, Exporteurs in
Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2941, punkt 51, och av
den 22 oktober 196 i mål T-266/94, Skibsværftsforeningen m.fl. mot kommissionen,
REG 1996, s. II-1399, punkt 44).
- 63.
- Följaktligen skall man i det föreliggande fallet undersöka om sökanden skulle vara
personligen berörd av det beslut som kommissionen skulle kunna fatta med
avseende på den berörda medlemsstaten efter den första fasen av granskning och
som skulle bestå i att fastställa antingen att den statliga åtgärden i fråga inte utgör
stöd eller att åtgärden utgör stöd men är förenlig med den gemensamma
marknaden eller att det är nödvändigt att inleda förfarandet enligt artikel 93.2 i
fördraget.
- 64.
- Det följer av en fast rättspraxis att när kommissionen, utan att inleda förfarandet
enligt artikel 93.2, med stöd av artikel 93.3 konstaterar att en åtgärd inte utgör stöd
eller att denna åtgärd är förenlig med den gemensamma marknaden, även om den
utgör stöd, kan de berörda som drar fördel av de processrättsliga skyddsregler som
föreskrivs i artikel 93.2 inte kräva att de följs annat än om de har möjlighet att
ifrågasätta ett sådant beslut vid en gemenskapsdomstol (se punkt 47 och tidigare
domen i det ovannämnda målet Cook mot kommissionen, punkt 23, och i det
ovannämnda målet Matra mot kommissionen, punkt 17). Detsamma skulle gälla i
de föreliggande fallet, om kommissionen skulle anse att anslagen till de spanska
offentliga TV-kanalerna utgör stöd men undgår förbudet i artikel 92 i fördraget
med stöd av artikel 90.2 i samma fördrag (domen i det ovannämnda målet FFSA
m.fl. mot kommissionen, punkterna 172 och 178, vilken efter överklagande
fastställts genom domstolens beslut av den 25 mars 1998 i mål C-174/97 P, FFSA
m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I-1303).
- 65.
- Således anses samma personer, företag eller sammanslutningar, vars intressen
eventuellt skadas av att ett stöd beviljas, det vill säga särskilt konkurrerande företag
och branschorganisationer, vara berörda i den mening som avses i artikel 93.2 i
fördraget (se bland annat domstolens dom av den 14 november 1984 i mål 323/82,Intermills mot kommissionen, REG 1984, s. 3809, punkt 16; svensk specialutgåva,
häfte 7).
- 66.
- Kommissionen har i det föreliggande fallet inte bestridit att sökanden är berörd i
den mening som avses i artikel 93.2. Denna egenskap följer av att sökanden driver
en av de privata TV-kanaler som konkurrerar med de offentliga TV-kanaler som
har erhållit de omtvistade finansiella anslagen och av att de två klagomål som den
har inlämnat ligger till grund för den inledande undersökning som kommissionen
har genomfört avseende dessa anslag.
- 67.
- Sökanden har för övrigt korrekt vänt sig till gemenskapsdomstolarna som, med
undantag av nationella domstolar, ensam är behöriga att eventuellt fastställa att
kommissionen i strid med fördraget har underlåtit att inleda förfarandet enligt
artikel 93.2 i fördraget, vilket utgör en nödvändig förutsättning för att fatta ett
slutgiltigt beslut som direkt och personligen berör sökanden, liksom ett beslut att
förklara att ett stöd vars beteckning hittills har medfört stora svårigheter förklaras
vara förenligt med den gemensamma marknaden.
- 68.
- I detta avseende skulle den omständigheten att det eventuellt finns nationella
rättsmedel som skulle göra det möjligt för sökanden att bestrida beviljandet av de
omtvistade anslagen till de offentliga TV-kanalerna inte kunna påverka
tillåtligheten av detta yrkande avseende passivitet (se i detta avseende domen i det
ovannämnda målet Kahn Scheepvaart mot kommissionen, punkt 50).
- 69.
- Sökanden skall följaktligen anses direkt och personligen berörd av att det inte finns
något beslut av kommissionen efter det att denna påbörjat det inledande
förfarandet för granskning av anslagen från de olika spanska statliga instanserna
till de offentliga TV-kanalerna.
- 70.
- Av detta följer att yrkandet avseende passivitet kan tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
- 71.
- Innan det avgörs om yrkandet avseende passivitet är välgrundat skall det
kontrolleras om det förelåg en skyldighet för kommissionen att vidta åtgärder vid
den tidpunkt då den mottog anmodan (förstainstansrättens beslut av den
13 november 1995 i mål T-126/95, Dumez mot kommissionen, REG 1995,
s. II-2863, punkt 44, och av den 6 juli 1998 i mål T-286/97, Goldstein mot
kommissionen, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 24).
- 72.
- Det skall emellertid påpekas att denna slutsats inte innebär att kommissionen inte
är skyldig att i förekommande fall granska ett klagomål och därvid gå utöver en ren
granskning av de faktiska och rättsliga omständigheter som den underrättats om av
klaganden. Eftersom kommissionen ensam är behörig att bedöma om ett statligt
stödprogram är förenligt med den gemensamma marknaden, är den skyldig att, i
intresset av en korrekt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna om statligtstöd i fördraget, vidta en snabb och opartisk granskning av ett klagomål där det
påtalas att det förekommer stöd som är oförenligt med den gemensamma
marknaden (se i detta avseende domen i det ovannämnda målet kommissionen mot
Sytraval och Brink's France, punkt 62).
- 73.
- Vad gäller den tidsfrist inom vilken kommissionen skall ta ställning till ett sådant
klagomål skall det påpekas att förstainstansrätten redan på området för artikel 85
i fördraget har ansett att kommissionen inte kan uppskjuta sitt ställningstagande på
obestämd tid avseende ett icke-ingripandebesked med stöd av artikel 85.3 (dom avden 22 oktober 1997 i de förenade målen T-213/95 och T-18/96, SCK och FNK mot
kommissionen, REG 1997, s. II-1739, punkt 55). Förstainstansrätten erinrade i detta
avseende om att den omständigheten kommissionen skall handla inom rimlig tid då
den fattar beslut efter administrativa förfaranden inom området för
konkurrenspolitiken utgör en allmän gemenskapsrättslig princip (domen i samma
mål, punkt 56, och ovan nämnd rättspraxis).
- 74.
- Av detta följer att kommissionen inte heller obegränsat kan förlänga den inledande
granskningen av de statliga åtgärder som har varit föremål för ett klagomål med
avseende på artikel 92.1 i fördraget när kommissionen, såsom i det föreliggande
fallet, har accepterat att inleda en sådan granskning.
- 75.
- Frågan huruvida ett administrativt förfarande pågått under rimlig tid skall bedömas
med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje fall och särskilt det
sammanhang detta fall förekommer i, de olika steg i förfarandet som kommissionen
skall vidta, ärendets komplexa karaktär samt dess betydelse för de olika berörda
parterna (förstainstansrättens dom av den 19 mars 1997 i mål T-73/95, Oliveira mot
kommissionen, REG 1997, s. II-381, punkt 45, och domen i det ovannämnda målet
SCK och FNK mot kommissionen, punkt 57).
- 76.
- I det föreliggande fallet skall det först undersökas om kommissionen - såsom
sökanden har påstått - borde ha gjort en inledande granskning av de omtvistade
anslagen till de offentliga TV-kanalerna inom en rimlig tidsfrist på två månader,
såsom den tidsfrist som angavs i domen i det ovannämnda målet Lorenz (punkt 4).
- 77.
- Denna hänvisning i den sistnämnda domen till en sådan tidsfrist på två månader
är grundad på nödvändigheten av att ta hänsyn till den berörda medlemsstatens
berättigade intresse av att snabbt få klarhet i rättsenligheten av de åtgärder som
har anmälts till kommissionen.
- 78.
- Ett sådant övervägande kan inte beaktas när medlemsstaten i fråga har genomfört
åtgärderna utan att på förhand ha underrättat kommissionen om dem. Om det
föreligger tveksamhet om huruvida de planerade åtgärderna utgör statligt stöd, är
det lämpligt att medlemsstaten, för att skydda sina intressen, underrättar
kommissionen om sina planer, vilket får till följd att kommissionen är skyldig attta ställning inom en tidsfrist av två månader (domen i det ovannämnda målet SFEI
m.fl., punkt 48).
- 79.
- Den tidsfrist på två månader som avses i domen i målet Lorenz kan följaktligen
inte som sådan tillämpas på ett sådant fall som det föreliggande där de omtvistade
statliga åtgärderna inte har anmälts till kommissionen.
- 80.
- Vidare skall det påpekas att klagandens första klagomål inlämnades den 2 mars
1992 och det andra den 12 november 1993. Av detta följer att vid den tidpunkt då
kommissionen i enlighet med artikel 175 i fördraget anmodades att vidta åtgärder,
det vill säga den 8 februari 1996, som är den dag då sökandens brev av den
6 februari 1996 innehållande denna anmodan mottogs, hade kommissionens
inledande granskning pågått i 47 månader beträffande det första klagomålet och
i 26 månader beträffande det andra klagomålet.
- 81.
- Dessa tidsrymder är så väl tilltagna att de borde ha gett kommissionen möjlighet
att avsluta den inledande fasen av granskning av åtgärderna i fråga. Institutionen
borde följaktligen under tiden ha kunnat fatta ett beslut avseende åtgärderna i
fråga (se ovan, punkt 55) under förbehåll att den kunde visa att det förelåg
särskilda omständigheter som motiverade fortsatt handläggning trots att det hade
gått så lång tid.
- 82.
- Kommissionen har i detta hänseende gjort gällande att det första klagomålet var
det allra första av sitt slag, att medlemsstaterna på området för TV legitimt kunde
eftersträva icke-kommersiella mål och att det medfördes intrikata problem
beträffande inverkan på handelsutbytet inom gemenskapen och ersättning för
skyldigheten att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse i den mening som avses
i artikel 90.2 i fördraget. Kommissionen erinrade under sammanträdet om
förekomsten av Protokollet om systemet för radio och TV i allmänhetens tjänst i
medlemsstaterna, vilket har fogats till EG-fördraget genom Amsterdamfördraget
av den 2 oktober 1997 (EGT C 340, 1997, s. 109).
- 83.
- Av parternas yttranden och framställningar framgår emellertid att den enda riktiga
svårighet som kommissionen haft i det föreliggande fallet avser den utsträckning i
vilken de omtvistade anslagen till de spanska offentliga TV-kanalerna syftar till att
utge ersättning för särskilda uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse,
vilka dessa har ålagts i den nationella lagstiftningen. Vid bedömningen av denna
svårighet kan det ovannämnda protokollet inte beaktas, eftersom det antogs
närmare 19 månader efter sökandens anmodan om åtgärder, samtidigt som denna
anmodan även hade gjorts innan den mellanstatliga konferens om ledde till att
Amsterdamfördraget slöts öppnades den 29 mars 1996.
- 84.
- Kommissionen försöker för övrigt motivera tidsåtgången genom att hänvisa till de
åtgärder den vidtog till följd av att sökandens klagomål hade inlämnats.
- 85.
- På denna punkt skall det påpekas att kommissionen före sökandens anmodan att
vidta åtgärder, den 30 april 1992 och den 18 oktober 1995, vid två tillfällen formellt
hade begärt upplysningar av de spanska myndigheterna avseende de omtvistade
anslagen. Kommissionen beställde även i december 1993 av en utomstående
konsultbyrå en ingående undersökning av finansieringen av offentliga TV-kanaler
inom hela gemenskapen.
- 86.
- Dessa åtgärder berättigade emellertid inte att kommissionen till denna grad
förlängde den inledande granskningen av åtgärderna i fråga och således klart
överskred den prövningstid som skäligen kunde behövas för en bedömning av
åtgärderna i fråga med avseende på artikel 90.2 i fördraget. Följaktligen, och även
om det godtogs att det ovannämnda protokoll som fogades till EG-fördraget genom
Amsterdamfördraget avslöjar den politiska känsligheten av det behandlade ärendet,
borde kommissionen på anmodan ha kunnat fatta ett beslut där det skulle fastställts
antingen att de omtvistade anslagen inte utgjorde stöd eller att de, även om de
utgjorde stöd, var förenliga med den gemensamma marknaden eller att de stora
svårigheterna skulle tvinga den att inleda förfarandet enligt artikel 93.2, vilket skulle
ha gjort det möjligt för samtliga berörda, och i synnerhet medlemsstaterna, att
inkomma med sina synpunkter. Kommissionen skulle för övrigt även ha kunnat
fatta ett blandat beslut genom att, på grund av omständigheterna, beträffande de
olika delarna av de statliga åtgärderna i fråga kombinera ett av de tre ovannämnda
principbesluten (se i detta avseende domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål
74/76, Iannelli & Volpi, REG 1977, punkt 14-17, svensk specialutgåva, volym 3,
s. 315, och förstainstansrättens dom av den 17 februari 1998 i mål T-107/96,
Pantochim mot kommissionen, REG 1998, s. II-311, punkt 51).
- 87.
- I detta skede av resonemanget återstår att undersöka i vilken utsträckning
kommissionen i skrivelsen av den 20 februari 1996 tog ställning till sökandens
anmodan.
- 88.
- Sökanden har riktigt framhållit att denna skrivelse inte innehåller någon definition
av kommissionens ställning beträffande de berörda klagomålen, eftersom
institutionen begränsade sig till att uppge att den efter en undersökning av
klagomålen och en slutförd utomstående undersökning hade begärt ett antal
kompletterande upplysningar av de spanska myndigheterna. En skrivelse av en
institution som i enlighet med artikel 175 i fördraget har anmodats att vidta
åtgärder, enligt vilken undersökningen av de uppkomna frågorna fortsätter, utgör
nämligen inte ett ställningstagande som avslutar passiviteten (domstolens dom i det
ovannämnda målet Snupat mot Höga myndigheten och dom av den 22 maj 1985
i mål 13/83, parlamentet mot rådet, REG 1985, s. 1513, punkt 25; svensk
specialutgåva, volym 8).
- 89.
- Det står för övrigt klart att kommissionen vid prövningen av förevarande talan
fortfarande inte hade fattat något av de ovannämnda besluten.
- 90.
- Av föregående redogörelse följer att kommissionen gjorde sig skyldig till passivitet
den 8 april 1996 när den tidsfrist på två månader efter det att institutionen den 8
februari 1996 hade tagit emot sökandens anmodan utgick, genom att underlåta att
fatta beslut antingen att de statliga åtgärderna i fråga inte utgjorde stöd i den
mening som avses i artikel 92.1 i fördraget eller att de, även om de kunde
betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 92.1 i fördraget, var förenliga
med den gemensamma marknaden med stöd av artikel 92.2 och 92.3 eller att det
var lämpligt att inleda förfarandet enligt artikel 93.2 i fördraget eller att, på grund
av omständigheterna, kombinera delar av dessa olika potentiella beslut.
- 91.
- Yrkandet avseende passivitet skall följaktligen anses välgrundat.
- 92.
- Det saknas således anledning att ta ställning till yrkandet avseende ogiltigförklaring,
eftersom det endast har framställts i andra hand.
Rättegångskostnader
- 93.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
- 94.
- Eftersom kommissionen har tappat målet, skall den i enlighet med sökandens
yrkande förpliktas att ersätta dennes rättegångskostnader, med undantag för den
kostnad som uppstått till följd av Republiken Frankrikes intervention.
- 95.
- Med tillämpning av artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall Republiken Frankrike
bära sina rättegångskostnader. Den skall dessutom ersätta de av sökandens
rättegångskostnader som följer av interventionen.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande dom:
- 1.
- Kommissionen har brustit i sina skyldigheter enligt EG-fördraget, genom
att underlåta att fatta ett beslut till följd av två klagomål som sökanden
har inlämnat den 2 mars 1992 respektive den 12 november 1993.
- 2.
- Kommissionen skall ersätta sökandens rättegångskostnader, med undantag
för den kostnad som uppstått till följd av Republiken Frankrikes
intervention.
- 3.
- Republiken Frankrike skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta de
av sökandens rättegångskostnader som följer av interventionen.
TiiliBriët
Lenaerts
Potocki Cooke
|
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 15 september 1998.
H. Jung
V. Tiili
Justitiesekreterare
Ordförande