TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 16 oktober 2014 (*)
”Statligt stöd – Elektricitet – Förmånlig tariff – Beslut i vilket ett stöd förklaras oförenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Nytt stöd – Likabehandling – Rimlig tidsfrist”
I mål T‑291/11,
Portovesme Srl, Rom (Italien), företrätt av advokaterna F. Ciulli, G. Dore, M. Liberati och A. Vinci,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av V. Di Bucci och É. Gippini Fournier, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående i första hand en talan om ogiltigförklaring, eller delvis ogiltigförklaring ”i den mån som tribunalen finner det skäligt”, av kommissionens beslut 2011/746/EU av den 23 februari 2011 om det statliga stöd som Italien har genomfört till förmån för Portovesme Srl, ILA SpA, Eurallumina SpA och Syndical SpA (statligt stöd C 38/B/04 (f.d. NN 58/04) och C 13/06 (f.d. N 587/05) (EUT L 309, s. 1), och i andra hand en talan om ogiltigförklaring av beslutet i den del det däri föreskrivs att stödet ska återbetalas,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias samt domarna M. Kancheva och C. Wetter (referent),
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 december 2013,
följande
Dom(1)
Bakgrund till tvisten
1 Portovesme Srl, som är sökande i målet, producerar metaller (inte järnhaltiga sådana), däribland zink, silver och bly som produceras i anläggningarna i Portoscuso (Italien) och San Gavino (Italien).
2 Genom artikel 1 i dekretet som meddelades den 6 februari 2004 av ministerrådets president (GURI nr 93, av den 21 april 2004, nr 5, nedan kallat 2004 års dekret) utökades ”den [förmåns]behandling som avses i punkt 2 i dekret utfärdat av industri-, handels- och hantverksministeriet av den 19 december 1995 till att omfatta energiförsörjningen för tillverkning och förädling av aluminium, bly, silver och zink, begränsad till anläggningar som redan fanns när det aktuella dekretet trädde i kraft och som är belägna i ö-regioner som har otillräckliga eller obefintliga anslutningar till de nationella el- och gasnäten”.
3 Genom 2004 års dekret blev det således återigen möjligt för bland annat sökanden att omfattas av den förmånliga tariff som redan tillämpats till och med den 31 december 2005 på Alcoa Trasformazioni Srl (aluminiumtillverkare på Sardinien (Italien)) enligt ministerdekret av den 19 december 1995 (GURI nr 39, av den 16 februari 1996, s. 8) (nedan kallat 1995 års dekret). Detta skulle endast gälla under en viss tid, fram till det att ovannämnda anslutningar till de nationella el- och gasnäten genomförts eller förstärkts, dock längst till och med den 30 juni 2007.
4 1995 års dekret antogs mot bakgrund av privatiseringen av Alumix SpA. Denna privatisering föranledde kommissionen att utfärda ett meddelande i enlighet med artikel [88.2 EG] till övriga medlemsstater och andra berörda parter om italienskt statligt stöd till Alumix. Meddelandet delgavs Republiken Italien och publicerades den 1 oktober 1996 (EGT C 288, s. 4) (nedan kallat Alumixbeslutet).
5 Genom artikel 1 första stycket i 2004 års dekret utökade Autorità per l’energia elettrica e il gas (italienska el- och gasenergimyndigheten, nedan kallad AEEG) ”den [förmåns]behandling som avses i artikel 2 i 1995 års dekret. Sistnämnda dekret innehåller fem punkter, varav de två första är av intresse i detta mål. I punkt 1 i dekretet anges att ”elektricitetstaxan för primäraluminiumproduktion i tabell A-9 i bilagan till beslut nr 15 av den 14 december 1993 upphävs från och med den 1 januari 1996” och att ”i utbyte ska taxorna per timdel enligt tabell A-6 tillämpas”. I punkt 2 i 1995 års dekret anges att ”regelverket med övertaxor enligt CIP-åtgärd nr 13 av den 24 juli 1992 jämte senare ändringar, vilka tillämpas på all produktion av primäraluminium inom de gränser som fanns den dag då dekretet träder i kraft, upphävs per den 31 december 2005”.
6 I Italien bestämmer Comitato Interninisteriale dei Prezzi (nedan kallat CIP) prisnivåerna på och villkoren för elektricitetsleveranser. Elektricitetstaxan är tvådelad, med en fast taxa ”som motsvarar den energi som har utlovats eller levererats” och med en rörlig taxa ”som motsvarar den energi som har använts” (punkt 2.5.1 i Alumixbeslutet). Den rörliga taxan består av två delar, nämligen ”energipriser” och ”extra värmeavgift”. I likhet med den fasta taxan är ”energipriserna” avsedda att ”täcka de finansiella och administrativa kostnaderna för att generera elektricitet” (punkt 2.5.1 i Alumixbeslutet), medan den ”extra värmeavgiften” ”beror på kostnaderna för det bränsle som används vid genereringen av elektriciteten och på kostnaderna för att köpa elektricitet av inhemskt och utländskt ursprung” (punkt 2.5.1 i Alumixbeslutet).
7 Den fasta taxan och ”energipriset” hade, då Alumixbeslutet meddelades, bestämts genom CIP-beslut nr 45/1990, medan ”den extra värmeavgiften” bestämts genom CIP-beslut nr 26/1989. Genom CIP-beslut nr 13/1992 sänktes ”den extra värmeavgiften” för produktion av primäraluminium på Sardinien (smältverket i Portovesme) med två tredjedelar, från 26,6 italienska lire (ITL)/kWh till 8,8 ITL. Denna avgift (nedan kallad tariffen före Alumixbeslutet) bestämdes före de beslut som meddelades av de italienska myndigheterna rörande tillämpliga eltaxor för aluminiumsmältverken i Portovesme och i Fusina, Veneto (Italien).
8 I detta avseende hade Europeiska gemenskapernas kommission angett att ”när det gäller den gamla elektricitetstaxan för aluminiumsmältverket i Portovesme enligt CIP-beslut nr 13/9[2], som sänkte den extra värmeavgiften, måste man sluta sig till att detta utgjorde statligt stöd”. Beslutet hade nämligen fattats ”ensidigt av den italienska staten och minskade kostnaderna för detta smältverk; en fördel som andra industrier i övriga Italien inte kunde dra nytta av” (punkt 4.2 i Alumixbeslutet).
9 Tariffen före Alumixbeslutet prövades därefter utifrån ”målet med långsiktig regional utveckling enligt artikel 92.3 a [EG]” (punkt 4.2 i Alumixbeslutet) varvid hänsyn togs till att dessa lägre taxor hade avskaffats från och med den 1 januari 1996. Kommissionen slog därför fast att ”kapitaltillskotten och betalningen av de spärrade skulderna och [tariffen före Alumixbeslutet] [omfattades] av undantaget i artikel 92.3 a [EG] och artikel 92.3 c [EG]” (punkt 5 i Alumixbeslutet).
10 Privatiseringen av Alumix (som ledde till att merparten av tillgångarna i Alumixkoncernen överläts till Alcoa Italia SpA, som sedermera ändrade firma till Alcoa Trasformazioni) föranledde den italienska lagstiftaren att vidta ett antal åtgärder. Vissa av dessa åtgärder avsåg nedsättning av eltarifferna för detta bolag. Tre olika eltariffer bestämdes: en som gällde för anläggningen i Portovesme och två som gällde anläggningen i Fusina. Vad gäller dessa båda anläggningar omfattade tariffen marginalproduktionskostnaderna för el i den aktuella regionen, nämligen 36 ITL/kWh för anläggningen i Portovesme och 39 ITL/kWh för anläggningen i Fusina, jämte tillägg för fasta kostnader.
11 Den tabell som återfinns under fjärde stycket i punkt 2.5.2 i Alumixbeslutet redovisar taxan för smältverket i Portovesme för åren 1996–2005. Smältverket i Fusina erhöll elektricitet enligt två olika avtal, där en taxa grundades sig på ett avtal mellan Ente nazionale per l’energia elettrica (ENEL) och SAVA (som hade förvärvats av Alumix), och där den andra taxan grundade sig på den genomsnittliga marginalkostnaden för att producera elektricitet, det vill säga 39 ITL/kWh. Det var den första och den tredje tariffen som – då Alumixbeslutet meddelades – utgjorde den sista utvecklingen av de förmånliga eltaxorna (nedan kallad Alumixtariffen).
12 Vad gäller anläggningen i Portovesme angav kommissionen följande:
”På grundval av ovanstående fakta återspeglar ENEL:s agerande en privat aktörs agerande på elektricitetsmarknaden … Därför föreligger inte något statligt stöd enligt artikel 92.1 [EG].” (Punkt 4.2 i Alumixbeslutet).
13 Vad gäller anläggningen i Fusina förde kommissionen ett liknande resonemang rörande den tredje tariffen, vilken beräknats utifrån den genomsnittliga marginalkostnaden för att producera elektricitet.
14 Vad slutligen avser anläggningen i Fusina och avtalet mellan ENEL och SAVA (den andra tariffen), angav kommissionen att det var fråga om en normal affärstransaktion. I stället för att full betalning erhålls på en gång, är betalningen för fem vattenkraftverk och tillhörande distributionsnätverk spridd över flera år och den erläggs i form av elleveranser.
15 Kommissionen slog därför fast att dessa tre tariffer – däribland Alumixtariffen – ”inte [utgjorde] något statligt stöd enligt artikel 92.1 [EG]” (sista stycket i punkt 4.2 i Alumixbeslutet).
16 En förutsättning för genomförandet av den förmånliga tariffen enligt 2004 års dekret (se punkt 2 och följande punkter ovan) var att AEEG meddelade ett sådant beslut.
17 AEEG meddelade beslut nr 110/04 av den 5 juli 2004. Däri angavs att den förmånliga tariffen endast skulle tillämpas om anmälningsförfarandet enligt bestämmelserna om statligt stöd fick ett positivt utslag.
18 Det visade sig emellertid att de italienska myndigheterna hade underlåtit att göra någon anmälan. Det var efter att kommissionen gjorts uppmärksam på ett antal tidningsartiklar som kommissionen – genom skrivelser av den 22 januari och den 19 mars 2004 – begärde upplysningar från Republiken Italien om de aktuella åtgärderna. Genom skrivelser av den 9 februari, den 9 juni och den 20 september 2004 lämnade Italien förtydliganden till kommissionen, bland annat avseende 2004 års dekret. Därvid underrättade Italien AEEG om mot vilken bakgrund dessa uppgifter hade lämnats, och Italien gav AEEG i uppdrag att genomföra detta dekret, vilket skedde genom beslut nr 148/04 av den 9 augusti 2004.
19 Genom beslut, som delgavs Republiken Italien den 16 november 2004, inledde kommissionen förfarandet enligt artikel 88.2 EG rörande statligt stöd C 38/2004 (f.d. NN 58/04) – Stöd till förmån för företaget Portovesme Srl (sammanfattning i EUT C 30, 2005, s. 7).
20 Den 17 december 2004 underrättade AEEG den italienska ministern med ansvar för produktionsverksamhet om att AEEG – med beaktande av nämnda beslut – i förtid hade upphört med att tillämpa systemet enligt 2004 års dekret.
21 Följande framgår av de upplysningar som Republiken Italien lämnat under det administrativa förfarandet. Vad avser den elektricitet som hade förbrukats under april–oktober 2014 erhöll sökanden enligt nämnda ordning från det statliga organet Cassa Conguaglio per il settore elettrico (kompensationsfond för elsektorn) ett sammanlagt belopp på 12 845 892,82 euro som kompensation. Detta belopp motsvarade skillnaden mellan det pris som elleverantören fakturerade sökanden och den förmånliga tariff som bestämts av staten, multiplicerad med den mängd elenergi som förbrukats.
22 Emellertid antog de italienska myndigheterna lagdekret nr 35 av den 14 mars 2005 (GURI nr 111, av den 14 maj 2005, s. 4), efter ändring omvandlat till lag nr 80 av den 14 maj 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 91 av den 14 maj 2005, nedan kallat 2005 års lag).
23 Enligt artikel 11.12 i 2005 års lag förlängdes den förmånliga tariff som sökanden beviljats till att gälla till och med den 31 december 2010. Varken 2004 års dekret eller artikel 11.11 i 2005 års lag avseende Alcoa Trasformazionis förmånliga tariff anmäldes till kommissionen. Artikel 11.12 i nämnda lag anmäldes däremot till kommissionen den 23 november 2005 i enlighet med artikel 88.3 EG, och en kompletterande skrivelse gavs in till kommissionen den 28 november samma år.
24 Kommissionen begärde den 22 december 2005 att Republiken Italien skulle inkomma med ytterligare klargöranden. Republiken Italien efterkom denna begäran genom skrivelse av den 3 mars 2006.
25 Genom beslut som delgavs Republiken Italien genom skrivelse den 26 april 2006, inledde kommissionen förfarandet enligt artikel 88.2 EG rörande statligt stöd C 13/06 (f.d. N 587/05) – Förmånlig eltariff för energiintensiva industrier på Sardinien (sammanfattning i EUT C 145, s. 8).
26 Den 22 augusti 2006 begärde kommissionen att Republiken Italien skulle inkomma med ytterligare klargöranden. Republiken Italien efterkom denna begäran genom skrivelse av den 28 september 2006.
27 Tillämpningen av den ordning som anges i artikel 11.12 i 2005 års lag förutsatte, mot bakgrund av anmälan, att kommissionen godkände ordningen. Följaktligen har denna ordning inte genomförts.
28 Den 29 oktober 2008 beslutade kommissionen att göra en separat prövning av den förmånliga tariffen enligt 2004 års dekret, beroende på om det var Alcoa Trasformazioni som beviljats denna tariff eller om det var de nya stödmottagarna, däribland sökanden, som beviljats densamma.
29 Efter skriftväxling mellan kommissionen och Republiken Italien framkom det att den förmånliga eltariffen till Alcoa Trasformazioni de facto inte hade förlängts genom 2004 års dekret. Istället var det 1995 års dekret som tillämpades på Alcoa Trasformazioni fram till dess att artikel 11.11 i 2005 års lag trädde i kraft.
30 Kommissionen meddelade den 23 februari 2001 beslut 2011/746/EU om det statliga stöd som Italien har genomfört till förmån för Portovesme Srl, ILA SpA, Eurallumina SpA och Syndical SpA (statligt stöd C 38/B/04 (f.d. NN 58/04) och C 13/06 (f.d. N 587/05) (EUT L 309, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet). Kommissionen fann att det stöd som följer av artikel 11.12 i 2005 års lag inte var förenligt med den inre marknaden och förordnade följaktligen att Republiken Italien inte fick genomföra detsamma. Vad beträffar det stöd som följer av 2004 års dekret fann kommissionen även här att det inte var förenligt med den inre marknaden och förordnade följaktligen att Republiken Italien skulle återkräva stödet från mottagarna.
31 Det angripna beslutet delgavs sökanden den 31 mars 2011.
Förfarandet och parternas yrkanden
[utelämnas]
39 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– i första hand ogiltigförklara det angripna beslutet helt eller delvis ˮi den mån som tribunalen finner det skäligtˮ,
– i andra hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den del kommissionen förordnar att stödet ska återkrävas, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
40 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
41 I första hand har sökanden yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet helt eller delvis ˮi den mån som tribunalen finner det skäligtˮ. I andra hand har sökanden yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet ˮi den del kommissionen förordnar att stödet ska återkrävasˮ.
42 Under förhandlingen beredde tribunalen sökanden tillfälle att precisera sina yrkanden. Sökanden uppgav därvid att yrkandena skulle förstås på så sätt att sökanden endast gör gällande att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det rör sökanden. Tribunalen antecknade detta i förhandlingsprotokollet.
43 Mot bakgrund av denna precisering, finner tribunalen att talan kan tas upp till sakprövning i den del som sökanden har yrkat att tribunalen i första hand ska ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det rör sökanden och i andra hand ska ogiltigförklara det angripna beslutet i den del kommissionen förordnat sökanden att betala åter det utbetalade stödet.
44 Vad gäller sökandens yrkande om att tribunalen delvis ska ogiltigförklara det angripna beslutet ˮi den mån som tribunalen finner det skäligtˮ, gör tribunalen emellertid följande bedömning. När unionsdomstolen har att ta ställning till ett yrkande om ogiltigförklaring av en akt som avses i artikel 263 FEUF, är unionsdomstolens behörighet begränsad till en kontroll av lagenligheten av den angripna akten (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑5/93 P, DSM mot kommissionen, REG 1999, s. I‑4695, punkt 36, och förstainstansrättens dom av den 9 juli 2009 i mål T‑152/06, NDSHT mot kommissionen, REG 2009, s. II‑1517, punkt 73).
45 Om unionsdomstolen konstaterar att akten inte är lagenlig av något av de skäl som anges i artikel 263 andra stycket FEUF, ska unionsdomstolen således från fall till fall helt eller delvis ogiltigförklara den angripna akten, beroende bland annat på vilket sätt och i vilken omfattning akten inte är lagenlig. Unionsdomstolen kan därvid inte fatta beslut om ogiltigförklaring eller avpassa ogiltigförklaringens räckvidd utifrån billighets- eller lämplighetshänsyn (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑50/04, Micha mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A-339 och II‑1499, punkt 46). Det är dylika billighets- eller lämplighetshänsyn som sökanden förefaller hänföra sig till i och med att sökanden använt uttrycket ˮi den mån som tribunalen finner det skäligtˮ.
46 Talan kan således tas upp till sakprövning förutom vad gäller den andra delen av sökandens förstahandsyrkande, där sökanden har yrkat att tribunalen delvis ska ogiltigförklara det angripna beslutet ˮi den mån som tribunalen finner det skäligtˮ.
Prövning i sak
47 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat elva grunder.
48 Som första grund har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och artiklarna 4, 7, 10 och 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1). Såvitt gäller den andra grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen lämnade en felaktig och ofullständig redogörelse av tillämpligt regelverk, samt åsidosatte sin skyldighet att agera med omsorg och opartiskhet. Den tredje grunden avser att sökanden och Alcoa Trasformazioni inte behandlats på samma sätt, och den fjärde grunden avser att det inte är fråga om något statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Som femte grund har det gjorts gällande att kommissionen utgick från felaktiga premisser då det angripna beslutet fattades, som sjätte grund har sökanden gjort gällande att det är fråga om ett befintligt stöd, och som sjunde grund att stödet är förenligt ˮmed den gemensamma marknadenˮ. Den åttonde grunden avser åsidosättande av artiklarna 2 EG, 3 EG, 5 EG och 12 EG samt av likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen. Den nionde grunden avser åsidosättande av artikel 174 FEUF och förklaring nr 30 om öregioner, vilken fogats till den slutliga versionen av Amsterdamfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (EGT C 340, 1997, s. 136) (nedan kallad förklaringen om öregioner). Som tionde grund har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 107.3 a–c FEUF och riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9) samt underlät att beakta riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål för åren 2007–2013 (EUT C 54, 2006, s. 13). I den elfte grunden har sökanden – i likhet med den första grunden – gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar.
[utelämnas]
Den åttonde grunden: Åsidosättande av artiklarna 2 EG, 3 EG, 5 EG och 12 EG samt av likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen
[utelämnas]
Den fjärde grundens andra del, den andra anmärkningen: Åsidosättande av skyldigheten att motivera den vidtagna åtgärdens selektivitet
[utelämnas]
Den första grunden avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och artiklarna 4, 7, 10 och 14 i förordning nr 659/1999, samt den elfte grunden avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar
[utelämnas]
Den andra grunden: Kommissionen lämnade en felaktig och ofullständig redogörelse av tillämpligt regelverk, samt åsidosatte sin skyldighet att agera med omsorg och opartiskhet
80 Sökanden har gjort gällande att den förmånliga tariff som angavs i 2004 års dekret och i därtill hörande genomförandebeslut var lika stor som avgiften före Alumixbeslutet, vilken kommissionen i Alumixbeslutet ansåg vara förenlig med den gemensamma marknaden. Sökanden anser sig kunna åberopa detta prejudikat för att visa att stödet är förenligt med den inre marknaden. Om så är fallet, behöver sökanden inte betala åter de belopp som erhållits. Detta förutsätter emellertid att kommissionens beslutspraxis är lagenlig och oåterkallelig (kommissionen är nämligen inte skyldig att följa sin tidigare beslutspraxis, men den är skyldig att iaktta likabehandlingsprincipen avseende detta stöd).
81 Sökanden har kommit fram till sin bedömning enligt följande resonemang: artikel 1 första stycket i 2004 års dekret hänför sig till punkt 2 i 1995 års dekret, som i sin tur hänvisar till CIP-beslut nr 13/92. Det var detta beslut som introducerade – särskilt avseende den extra värmeavgiften – tariffen före Alumixbeslutet. Det var således denna avgift – som år 1996 hade bedömts vara förenlig med den gemensamma marknaden – som tillämpades på sökanden år 2004. Enligt sökanden innebär detta naturligtvis att det angripna beslutet inte är lagenligt i denna del.
82 Tribunalen finner att sökanden inte kan vinna framgång med den andra grunden.
83 När Alumix privatiserades åtog sig Republiken Italien att respektera Alumixtariffen gentemot Alcoa Italia (Alcoa Italia hade enligt avtal rätt att tillfälligt inställa verksamheten vid ovannämnda anläggningar om ˮtaxorna för elkraft övers[t]iger de överenskomna taxorna med minst 5 % under en period på minst tre månader under en sexmånadersperiodˮ (punkt 2.7 i Alumixbeslutet)). Detta innebär att när 1995 års dekret antogs så återfanns däri parametrarna för Alumixtariffen, vilket kommissionen vitsordat under förhandlingen. Alumixbeslutet (som antogs år 1996) innebär således ett underförstått godkännande av 1995 års dekret.
84 Som framgår av punkterna 6–15 ovan bestod den av kommissionen i Alumixbeslutet godkända förmånliga tariffen av flera parametrar. Först innefattades den ursprungliga tariffen som ENEL beviljat Alumix enligt bland annat CIP-beslut nr 13/1992 (tariffen före Alumixbeslutet), sedan även de tariffer som Alumix beviljades i samband med att Alumix privatiserades. Enligt 1995 års dekret fortsatte dessa att tillämpas för den största förvärvaren av Alumixkoncernen, nämligen Alcoa Italia som sedermera ändrade firma till Alcoa Trasformazioni (Alumixtariffen).
85 Även om det rent formellt är riktigt att 2004 års dekret hänvisar till punkt 2 i 1995 års dekret, så är det inte desto mindre så att denna punkt inte kan läsas utan beaktande av punkten 1, vilket även gjorts gällande av kommissionen. Enligt punkt 1 (se punkt 5 ovan i denna dom) skulle den särskilda elektricitetstaxan för primäraluminiumproduktion i tabell A-9 i bilagan till beslut nr 15/93 upphävas från och med den 1 januari 1996 och i utbyte skulle taxorna per timdel enligt tabell A-6 tillämpas. Detta innebar dock inte någon ändring med avseende på den ˮextra värmeavgiftˮ som definieras enligt CIP-beslut nr 13/92.
86 Bland parametrarna innehöll således både tariffen före Alumixbeslutet och Alumixtariffen den nedsatta ˮextra värmeavgiftenˮ, vilket var den enda parameter som ingick i det slutliga elpris som definierades enligt CIP-beslut nr 13/92.
87 Varken tariffen före Alumixbeslutet eller Alumixtariffen har således tillämpats på sökanden. Istället är det den ordning som anges i 1995 års dekret, såsom denna ordning modifierats till och med 2004 års tröskelnivå, som tillämpats på sökanden. År 2004, då tariffen började tillämpas på fler mottagare i och med 2004 års dekret, hade den således inte samma innehåll som år 1996, det vill säga det år då Alumixbeslutet meddelades.
88 Detta innebär att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden, och denna bedömning gäller även kommissionens skyldighet att agera på ett opartiskt sätt. Kommissionen behandlade nämligen sökanden och Alcoa Trasformazioni på samma sätt från och med den tidpunkt då nya åtgärder vidtogs (det vill säga 2004 års dekret och 2005 års lag). Tribunalen kommer att lämna en mer utförlig redogörelse för detta inom ramen för prövningen av den tredje grunden.
Den tredje grunden: Åsidosättande av principen om att Alcoa Trasformazioni och sökanden ska behandlas likadant
89 Sökanden har som tredje grund gjort gällande att kommissionen, i beslut 2010/460, ansåg att den förmånliga tariff som Alcoa Trasformazioni beviljats var olaglig endast i den del den avsåg perioden efter den 31 december 2005, det vill säga den dag då Alumixbeslutet upphörde att gälla. Enligt sökanden är den tariff som tillämpades på Alcoa Trasformazioni densamma som den som tillämpades från och med den dag då AEEG:s beslut nr 148/04 trädde i kraft (enligt 1995 års dekret och därefter enligt 2004 års dekret beträffande Alcoa Trasformazioni, och enligt 2004 års dekret beträffande sökanden). De båda bolagen har enligt sökanden på ett omotiverat sätt behandlats olika, både då det gäller konstaterandet att stödet var olagligt, och därmed begäran om återbetalning av den kompensation som erhållits enligt 2004 års dekret.
90 Tribunalen finner emellertid att sökanden inte kan vinna framgång med den tredje grunden. Enligt rättspraxis innebär likabehandlingsprincipen att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se domstolens dom av den 26 oktober 2006 i mål C‑248/04, Koninklijke Coöperatie Cosun, REG 2006, s. I‑10211, punkt 72, och där angiven rättspraxis).
91 Alcoa Trasformazioni och sökanden kan inte anses ha befunnit sig i en jämförbar situation från första början. Alcoa Trasformazioni erhöll en förmånlig tariff som kommissionen godkänt i Alumixbeslutet, och giltigheten av denna tariff förlängdes. Sökanden är däremot en ny mottagare av nämnda tariff enligt 2004 års dekret, som i praktiken inte tillämpats på Alcoa Trasformazioni. Dessutom innehåller 2005 års lag två olika bestämmelser: den första (artikel 11.11) anmäldes aldrig till kommissionen och den avsåg Alcoa Trasformazioni, medan den andra (artikel 11.12) avsåg de nya mottagarna av den förmånliga tariffen och anmäldes i vederbörlig ordning till kommissionen. Dessa olikheter är i sig skäl nog för att motivera kommissionens val att göra en separat bedömning av ärendena, på så sätt att den ursprungliga mottagaren av den förmånliga tariffen behandlas i ett ärende, medan de nya mottagarna av den förmånliga tariffen behandlades i ett annat ärende.
92 När det däremot gäller den ändrade utformningen av den förmånliga tariffen, befann sig de båda företagen i samma situation och de behandlades även på samma sätt av kommissionen. I båda fallen fann kommissionen att tariffen var ett stöd som inte var förenligt med den inre marknaden, varvid kommissionen förordnade att stöden skulle betalas åter.
93 Eftersom kommissionen i det angripna beslutet fann att den förmånliga tariffen efter den 31 december 2005 var olaglig och eftersom den är identisk med den tariff som tillämpades just före detta datum, delar tribunalen visserligen sökandens bedömning att kommissionen hade skäl att vidta åtgärder i ett tidigare skede, på grund av att det inledningsvis godkända stödet ändrats i betydande utsträckning. Dessutom fann kommissionen att Alcoa Trasformazioni kunde – på grund av ändringar i storleken på och betalningssättet för den förmånliga tariffen till nämnda bolag efter den ursprungliga perioden (1995–2005), och närmare bestämt under åren 2004 och 2005 – ta emot ett olagligt stöd (detta står för övrigt till fullo i överensstämmelse med beslut 2010/460 och med bedömningen att förlängningen av den förmånliga tariffen var att anse som ett sådant stöd).
94 Enligt fast rättspraxis ska likabehandlingsprincipen emellertid tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, vilket innebär att ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 oktober 1984 i mål 188/83, Witte mot parlamentet, REG 1984, s. 3465, punkt 15, av den 4 juli 1985 i mål 134/84, Williams mot revisionsrätten, REG 1985, s. 2225, punkt 14, och av den 10 november 2011 i de förenade målen C‑259/10 och C‑260/10, The Rank Group, REU 2011, s. I‑10947, punkt 62).
95 Talan kan således inte vinna bifall på den tredje grunden.
Den fjärde grunden: Det är inte fråga om något statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF
[utelämnas]
Den femte grunden: Kommissionen utgick från felaktiga premisser då det angripna beslutet fattades
[utelämnas]
Den sjätte grunden: Det är fråga om ett befintligt stöd
112 Åtgärder som avser att införa eller ändra stöd ska anses utgöra nya stöd som omfattas av anmälningsplikt till kommissionen enligt artikel 108.3 FEUF, och det bör noteras att ändringarna antingen kan gälla befintliga stöd eller inledande projekt som anmälts till kommissionen (domstolens dom av den 9 oktober 1984 i de förenade målen 91/83 och 127/83, Heineken Brouwerijen, REG 1984, s. 3435, punkterna 17 och 18, och av den 9 augusti 1994 i mål C‑44/93, Namur-Les assurances du crédit, REG 1994, s. I‑3829, punkt 13).
113 I förevarande mål är det utrett att det är fråga om ett nytt stöd.
114 De ändringar som företagits i ekonomiskt och juridiskt hänseende sedan Alumixtariffen antogs ger vid handen att det först var fråga om ett pris som fakturerades av en elleverantör, men som sedan omvandlades till att istället bli en tariff som subventionerades av Republiken Italien. När det gällde Alumixtariffen motsvarade det beviljade priset den rabatt som beviljats av elleverantören (ENEL som hade monopol) till en av dess viktigaste kunder. De åtgärder som var föremål för prövning i det angripna beslutet innefattade däremot en prisnedsättning som bestämts av de italienska myndigheterna och som finansierades genom en skatteliknande avgift. Denna prisnedsättning skulle göra det möjligt för sökanden att få tillbaka skillnaden mellan den tariff som företag normalt sett fakturerades och den förmånliga tariff som sökanden beviljats.
115 De ändringar som gjorts mellan, å ena sidan, beviljandet och fastställandet av den förmånliga tariff som Alcoa Trasformazioni inledningsvis beviljats enligt 1995 års dekret och, å andra sidan, beviljandet och fastställandet av den förmånliga tariffen enligt 2004 års dekret och därefter enligt 2005 års lag, är således i sig tillräckliga för att det ska kunna anses vara fråga om ett nytt stöd.
116 Denna bedömning gör sig än mer gällande när det gäller de nya stödmottagare som också fick ta del av det på detta sätt ändrade stödet. Dessa fick inte ta del av ett redan godkänt stödprogram, utan de fick i sin tur ta del av ett stöd som fram till dess endast hade beviljats en enda stödmottagare.
117 Talan kan följaktligen inte bifallas på den sjätte grunden.
Den sjunde grunden: Stödet är förenligt ˮmed den gemensamma marknadenˮ
[utelämnas]
Den nionde grunden: Åsidosättande av artikel 174 FEUF och förklaringen om öregioner
[utelämnas]
Den tionde grunden: Kommissionen åsidosatte artikel 107.3 a–c FEUF och riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål samt underlät att beakta riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål för åren 2007–2013
[utelämnas]
Rättegångskostnader
139 Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden med tillämpning av artikel 87.2 i rättegångsreglerna förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Portovesme Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 oktober 2014.
Underskrifter