FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 2 april 2009
Mål T‑473/07 P
Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Michael Berrisford
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2005 – Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Jämförelse av kvalifikationerna – Skyldighet att beakta att den berörda tjänstemannen är ’restkandidat’”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 10 oktober 2007 i mål F-107/06, Berrisford mot kommissionen (REGP 2007, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000), och som avser upphävande av denna dom.
Avgörande: Överklagandet ogillas. Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad och ersätta Michael Berrisfords rättegångskostnad i denna instans.
Sammanfattning
1. Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid personaldomstolen – Avvisning – Bestridande av den tolkning eller tillämpning som gjorts av denna domstol – Upptagande till sakprövning
(Artikel 225 EG; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 138.1 c)
2. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Omständigheter som ska beaktas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)
1. Av artikel 225a EG, artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga och av artikel 138.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler följer att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. Ett överklagande som endast återger de grunder och argument som redan har anförts i första instans, inklusive argument som domstolen i första instans uttryckligen lämnat utan avseende, uppfyller inte kraven på motivering. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till personaldomstolen, vilket faller utanför behörigheten för domstolen i andra instans. När en klagande har ifrågasatt den första instansens tolkning eller tillämpning av gemenskapsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades i första instans på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats i första instans, skulle överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.
(se punkt 37)
Hänvisning till domstolen den 4 oktober 2007, Olsen mot kommissionen, C‑320/05 P, REG 2007, s. I‑0000, punkterna 48–50 och där angiven rättspraxis
2. Tillsättningsmyndigheten ska vid en jämförelse av kvalifikationerna för befordringsbara tjänstemän beakta det förhållandet att en befordringsbar tjänsteman har föreslagits för befordran eller till och med har funnits med på förteckningen över de mest kvalificerade tjänstemännen under det föregående befordringsförfarandet, under förutsättning att denna tjänsteman under tiden inte har uppvisat några brister. När administrationen förfogar över ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning, så som är fallet för tillsättningsmyndigheten när det gäller befordringar, är tillsättningsmyndigheten nämligen skyldig att med omsorg och opartiskhet undersöka samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. I ett sådant fall räcker det att fastställa att den aktuella omständigheten är relevant för att administrationen ska vara skyldig att beakta omständigheten vid sin bedömning. Huruvida en omständighet är relevant ska bedömas mot bakgrund av lydelsen av och målet för den bestämmelse som reglerar myndighetens vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning samt det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår.
Ett sådant fastställande av att den berörda tjänstemannens egenskap av ”rest kandidat” kan anses relevant som meriterande omständighet saknar emellertid inverkan på de eventuella praktiska konsekvenserna av skyldigheten att beakta denna egenskap och i synnerhet på den vikt som tillsättningsmyndigheten, vid utövandet av dess vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning, kommer att tillerkänna denna omständighet när den företar en jämförelse av kvalifikationer i varje enskilt fall. Ett sådant fastställande innebär enbart att myndigheten i detta sammanhang inte får förbise eller bortse ifrån den berörda tjänstemannens egenskap av ”rest kandidat”.
(se punkterna 42 och 43)
Hänvisning till domstolen 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14