Mål C‑207/16
Talan väckt av Ministerio Fiscal
(begäran om förhandsavgörande från Audiencia Provincial de Tarragona)
”Begäran om förhandsavgörande – Elektronisk kommunikation – Behandling av personuppgifter – Direktiv 2002/58/EG – Artiklarna 1 och 3 – Tillämpningsområde – Konfidentialitet för elektronisk kommunikation – Skydd – Artiklarna 5 och 15.1 – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 7 och 8 – Behandling av uppgifter inom ramen för tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster – Tillgång för de nationella myndigheterna till uppgifter i utredningssyfte – Gräns för hur allvarligt brott som kan motivera tillgång till uppgifter”
Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 2 oktober 2018
1. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation – Direktiv 2002/58 – Tillämpningsområde – Begäran från en myndighet, inom ramen för en brottmålsutredning, om tillgång till uppgifter som lagrats av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46, artikel 2 b, och 2002/58, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, skäl 15 och artiklarna 1.1, 1.3 och 2 första stycket och andra stycket b)
2. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation – Direktiv 2002/58 – Möjlighet för medlemsstaterna att begränsa omfattningen av vissa rättigheter och skyldigheter – Restriktiv tolkning – Syften som kan motivera en begränsning – Uttömmande
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136, artikel 15.1)
3. Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation – Direktiv 2002/58 – Möjlighet för medlemsstaterna att begränsa omfattningen av vissa rättigheter och skyldigheter – Myndigheters tillgång till identitetsuppgifter för innehavare av SIM-kort som aktiverats med en stulen mobiltelefon – Ingrepp i rätten till respekt för privatlivet och skyddet för personuppgifter – Ej allvarlig karaktär – Berättigad av syftet att förebygga, utreda, upptäcka och lagföra brott
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 8; Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58, i dess lydelse enligt förordning nr 2009/136, artikel 15.1)
1. Se domen.
(se punkterna 32 och 38–42)
2. Se domen.
(se punkt 52)
3. Artikel 15.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009, jämförd med artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på så sätt att myndigheters tillgång till identitetsuppgifter för innehavare av SIM-kort som aktiverats med en stulen mobiltelefon, såsom för- och efternamn och eventuellt adress, utgör ett ingrepp i dessa personers grundläggande rättigheter enligt stadgan. Ingreppet är dock inte så allvarligt att denna tillgång i samband med förebyggande, utredning, upptäckt och lagföring av brott måste begränsas till kampen mot allvarlig brottslighet.
I förevarande fall syftar begäran – där polisen inom ramen för en brottsutredning ansökt om tillstånd av domstol för att få tillgång till personuppgifter som lagras av leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster – enbart till att identifiera innehavarna av de SIM-kort som under en tolvdagarsperiod aktiverats med den stulna mobiltelefonens IMEI‑kod. Såsom har påpekats i punkt 40 i domen, avser begäran enbart tillgång till de telefonnummer som svarar mot SIM-korten samt identitetsuppgifter för innehavarna av dessa kort, såsom deras för- och efternamn och eventuellt adress. Dessa uppgifter rör däremot inte, vilket såväl den spanska regeringen som åklagarmyndigheten bekräftat vid förhandlingen, den kommunikation som ägt rum med den stulna mobiltelefonen eller telefonens geografiska position. Om man inte stämmer av dessa uppgifter med uppgifterna om den kommunikation som skett med SIM-korten och med lokaliseringsuppgifterna, går det inte att av dessa uppgifter utläsa vare sig datum, tidpunkt, varaktighet eller mottagare för den kommunikation som skett med SIM-kortet eller SIM-korten i fråga eller var denna kommunikation ägt rum eller hur ofta med vissa personer under en viss tidsperiod. Dessa uppgifter gör det således inte möjligt att dra några mer precisa slutsatser om privatlivet för de personer vars uppgifter berörs. Under dessa omständigheter kan tillgång till endast de uppgifter som avses med begäran i fråga inte anses som ett ”allvarligt” ingrepp i de grundläggande rättigheterna för de personer som uppgifterna avser.
Som framgår av punkterna 53–57 i domen, kan det ingrepp som tillgång till sådana uppgifter innebär således vara motiverat av syftet att förebygga, utreda, upptäcka och lagföra ”brott” i allmänhet, såsom nämns i artikel 15.1 första meningen i direktiv 2002/58, utan att dessa brott behöver kvalificeras som ”allvarliga”.
(se punkterna 59-63 samt domslutet)