TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 23 oktober 2015(*)
”Talan om ogiltigförklaring – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran som vidtagits i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Tidsfrist för väckande av talan – Talan har väckts för sent – Avvisning – Skadeståndstalan – Avvisning”
I mål T‑552/13,
Oil Turbo Compressor Co. (Private Joint Stock), Teheran (Iran), företrätt av advokaten K. Kleinschmidt,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående dels en talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 319, s. 11) och av rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1), såvitt dessa förordningar angår sökandebolaget, dels en talan om skadestånd,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna S. Gervasoni och L. Madise (referent),
justitiesekreterare: handläggaren L. Grzegorczyk,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 mars 2015,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Det nu aktuella målet rör det system med restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran i syfte att förmå landet att upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med utvecklandet av kärnvapenbärare.
2 Sökandebolaget, Oil Turbo Compressor Co. (Private Joint Stock), är ett i Iran etablerat bolag. Bolagets verksamhet består i produktion, forskning och underhåll inom gas-, petrokemi- och energisektorn i allmänhet. Bolaget tillverkar och saluför turbiner och turbokompressorer som används i industrisektorerna för gas och petrokemi.
3 Europeiska unionens råd antog den 26 juli 2010 beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39). Enligt artikel 20.1 i beslut 2010/413 ska alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer och enheter som förtecknas i bilagorna I och II till samma beslut frysas.
4 Efter att ha antagit beslut 2010/413 antog rådet, den 25 oktober 2010, förordning (EU) nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1). Enligt artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 ska alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer, enheter och organ som förtecknas i bilaga VIII till nämnda förordning frysas.
5 Rådet antog den 1 december 2011 beslut 2011/783/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71). I detta beslut lades bland annat sökandebolaget till i förteckningen över personer och enheter som avses i bilaga II till beslut 2010/413.
6 Samma dag antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11). I denna förordning lades bland annat sökandebolaget till i den förteckning som upprättats i bilaga VIII till förordning nr 961/2010.
7 I beslut 2011/783 och i genomförandeförordning nr 1245/2011 motiverade rådet sitt beslut att frysa sökandebolagets tillgångar och ekonomiska resurser enligt följande:
”Företag anknutet till Sakhte Turbopomp va Kompressor (SATAK) (även känt som Turbo Compressor Manufacturer, TCMFG), vilket har uppförts på förteckningen av EU.”
8 Den 2 december 2011 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande som var riktat till de personer och enheter som omfattas av artiklarna 19.1 b och 20.1 b i rådets beslut 2010/413 (bilaga II) och artikel 16.2 i rådets förordning (EU) nr 961/2010 (bilaga VIII) (EUT C 351, s. 15) (nedan kallat meddelandet av den 2 december 2011) i deras respektive lydelser enligt beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011. I detta meddelande preciserade rådet med hänvisning till de relevanta rättsakterna såvitt angår motiveringen till varje upptagande i förteckningen att det hade beslutat att lägga till personer och enheter i förteckningen i bilaga II till beslut 210/43 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. Vidare uppmärksammade rådet de berörda personerna och enheterna på möjligheten att väcka talan mot dessa rättsakter vid tribunalen på de villkor som anges i artikel 275 andra stycket FEUF och artikel 263 fjärde och sjätte styckena FEUF.
9 Rådet underrättade, i skrivelse av den 5 december 2011 (nedan kallad skrivelsen av den 5 december 2011) som avsändes den 6 december 2011 som rekommenderad försändelse med mottagningsbevis, sökandebolaget om att detta förts in i förteckningen över de personer och enheter som avses i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 i ändrad lydelse enligt genomförandeförordning nr 1245/2011. Denna skrivelse kom i retur till rådet med det iranska postverkets stämpel ”Adressaten avflyttad”.
10 Den 13 februari 2012 väckte sökandebolaget talan vid tribunalen angående ogiltigförklaring av beslut 2011/783, såvitt beslutet angick bolaget med motiveringen att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheter angående bolaget som låg till grund för det nämnda beslutet. Talan registrerades med målnummer T‑63/12.
11 Förordning nr 961/2010 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 88, s. 1) I artikel 23.2 i den sistnämnda förordningen föreskrivs att tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör personer, enheter och organ som förtecknas i bilaga IX till förordningen ska frysas. Rådet förde in sökandebolagets namn i denna bilaga med samma motivering som anges i beslut 2011/783 och i genomförandeförordning nr 1245/2011 (se punkt 7 ovan).
12 I dom av den 26 oktober 2012, Oil Turbo Compressor/rådet (T‑63/12, REU, EU:T:2012:579), biföll tribunalen sökandebolagets talan om ogiltigförklaring av beslut 2011/783, såvitt detta beslut angick bolaget.
13 Den 11 december 2012 offentliggjorde rådet ett meddelande i EUT till de personer och enheter som de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 (EUT C 380, s. 7) (nedan kallat meddelandet av den 11 december 2012) är tillämpliga på. Detta meddelande uppmärksammade de personer och enheter som anges i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga IX till förordning nr 267/2012 på möjligheten att framställa en begäran till rådet, med bifogad styrkande dokumentation, om omprövning av beslutet att föra upp dem i de nämnda bilagorna.
14 Genom skrivelse av den 21 januari 2013 begärde sökandebolaget, med hänvisning till domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579) och till den omständigheten att dess namn ännu inte hade avförts vare sig från bilaga II till beslut 2010/413 eller från bilaga IX till förordning nr 267/2012, att rådet skulle uppge skälen till att den nämnda domen inte kunde verkställas.
15 I skrivelser av den 6 februari och den 29 april 2013 begärde sökandebolaget väsentligen att rådet skulle verkställa domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579).
16 Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1203/2013 av den 26 november 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 316, s. 1) avfördes sökandebolaget från förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012.
Förfarande och parternas yrkanden
17 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 december 2013 väckte sökandebolaget förevarande talan.
18 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli samma dag begärde sökandebolaget att målet skulle handläggas skyndsamt, i enlighet med artikel 76a i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991.
19 Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, vilken delgavs parterna den 28 november 2013 frågade tribunalen parterna om, och i så fall vilken dag, rådet hade delgett sökandebolaget, antingen direkt eller genom offentliggörande i EUT, sitt beslut att införa bolagets namn dels i förteckningen i den enda bilagan till genomförandeförordning nr 1245/2011, dels i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012. Parterna gav in sina svar inom den angivna fristen.
20 Den 29 maj 2010 ingav rådet sitt svaromål till tribunalens kansli, med en begäran att tribunalen skulle fastställa att det saknades anledning att döma i saken med anledning av att sökandebolagets namn hade avlägsnats från förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 genom genomförandeförordning nr 1203/2013 (se punkt 16 ovan).
21 Genom beslut av den 12 december 2013 avslog tribunalen (andra avdelningen) begäran om skyndsam handläggning.
22 Den 25 mars 2014 ingav sökandebolaget till tribunalens kansli en replik som innehöll en utvidgning av yrkandena. Tribunalen registrerade denna handling och meddelade samtidigt att beslutet om dess upptagande till sakprövning skulle anstå.
23 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (andra avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
24 Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, vilken delgavs parterna den 30 januari 2015, ställde tribunalen en skriftlig fråga till dem och anmodade dem att besvara den vid förhandlingen. Denna fråga rörde beslutet av den 20 februari 2014, Jannatian/rådet (T‑187/13, EU:T:2014:134), och dess relevans för förevarande mål.
25 Förhandlingen hade ursprungligen fastställts till den 4 februari 2015, men uppsköts på sökandebolagets begäran till den 11 mars 2015.
26 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 11 mars 2015.
27 Vid förhandlingen åberopade rådet, som svar på den fråga som nämnts ovan i punkt 24, yttrandet av den 11 december 2012 och företedde på tribunalens begäran en kopia av det. Denna handling fördes till handlingarna i målet utan invändning från sökandebolaget. Den sistnämnda yttrade sig över denna handling, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.
28 Sökandebolaget har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012 (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna), såvitt dessa rättsakter angår sökandebolaget, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
29 I repliken har sökandebolaget dessutom yrkat att tribunalen ska förplikta rådet att betala 90 528 392,56 euro till bolaget i skadestånd.
30 I sitt svaromål har rådet yrkat att tribunalen ska
– i första hand, ogilla talan och förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna, och
– i andra hand, fastställa att det saknas anledning att döma i saken.
31 Som svar på det skadeståndsyrkande som sökandebolaget framställde i repliken, har rådet dessutom i sin duplik yrkat att tribunalen ska
– avvisa skadeståndsyrkandet då det uppenbarligen inte kan tas upp till sakprövning, eller i andra hand ogilla det, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Yrkandet om ogiltigförklaring
32 Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring har sökandebolaget åberopat tre grunder. Den första grunden avser en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheter på vilka rättsakterna grundas. Den andra grunden gäller ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den tredje grunden slutligen angår rätten att bli hörd, motiveringsskyldigheten, rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel.
33 Utan att formellt framställa en processinvändning i enlighet med artikel 114 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991, har rådet gjort gällande i första hand, att talan om ogiltigförklaring väckts för sent och därför inte kan upptas till sakprövning. I andra hand, anser rådet att det i vart fall inte längre finns någon anledning att döma i saken då sökandebolagets namn hade avförts från förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 genom genomförandeförordning nr 1203/2013.
34 Till att börja med ska det prövas huruvida begäran om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning mot bakgrund av tidsfristen för talans väckande.
35 I detta avseende har rådet gjort gällande att det försökte delge sökandebolaget genomförandeförordning nr 1245/2011 genom skrivelse av den 5 december 2011 som sändes i retur av det iranska postverket. Eftersom rådet inte hade möjlighet att delge sökandebolaget personligen, hade talefristen börjat löpa den dag då meddelandet av den 2 december 2011 offentliggjordes. När det gäller förordning nr 267/2012 noterade rådet att fristen hade börjat löpa den dag då meddelandet av den 11 december 2012 offentliggjordes eller åtminstone, såsom rådet hävdat i sina inlagor, den dag då sökandebolaget hade fått kännedom om antagandet av denna förordning och dess innehåll, det vill säga senast den 21 januari 2013.
36 Sökandebolaget har bestritt rådets argument, väsentligen med motiveringen att talefristen inte hade börjat löpa i och med att bolaget inte hade delgetts de angripna rättsakterna personligen. I synnerhet kan inte rådet, med avseende på genomförandeförordning nr 1245/2011, göra gällande att skrivelsen av den 5 december 2011 hade returnerats av det iranska postverket, eftersom det ankommer på institutionen att försäkra sig om att dess skrivelser tagits emot. Angående förordning nr 267/2012, har sökandebolaget väsentligen gjort gällande att rådet borde ha försökt delge bolaget skrivelsen direkt eller åtminstone försökt delge dess advokat och att meddelandet av den 11 december 2012 i vart fall inte kunde ha fått talefristen att börja löpa. Sökandebolaget var dessutom berättigat att förvänta sig att rådet, till följd av domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579), skulle avlägsna dess namn från förteckningarna i bilaga VIII till förordning nr 961/290 och bilaga IX till förordning nr 267/2012, då införandet i förteckningarna hade skett på samma grunder som i beslut 2011/783, vilket hade ogiltigförklarats såvitt angick sökandebolaget i den nämnda domen. Sökandebolaget anser därför att förevarande talans preklusion strider mot den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen. Vidare har sökandebolaget tillagt att rådet som har underlåtit att besvara skrivelserna av den 21 januari, den 6 februari och den 29 april 2013 borde ha kontaktat sökandebolaget och vid behov angett vilket rättsmedel som fanns att tillgå.
37 Inledningsvis erinrar tribunalen om att det anges i artikel 263 sjätte stycket FEUF att ”[t]alan som avses i denna artikel ska väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna”.
38 Rätten till ett effektivt domstolsskydd innebär enligt rättspraxis att den unionsmyndighet som antar en rättsakt som innebär restriktiva åtgärder gentemot en person eller en enhet, i så stor utsträckning som möjligt, ska upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om de skäl som ligger till grund för rättsakten, antingen vid den tidpunkt när beslutet antas eller, i vart fall, så snart som möjligt efter det att beslutet antagits, i syfte att göra det möjligt för dessa personer och enheter att inom föreskriven tid utöva sin rätt att väcka talan (dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, REU, EU:T:2013:397, punkt 56; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, REU, EU:C:2011:735, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
39 Denna situation är en följd av den särskilda naturen hos rättsakter genom vilka restriktiva åtgärder åläggs en person eller en enhet och som kan betraktas både som rättsakter med allmän giltighet – då de innehåller ett allmänt och abstrakt förbud för en grupp särskilda personer mot att bland annat ställa penningmedel och ekonomiska resurser till förfogande för personer och enheter vilkas namn återfinns i förteckningarna i bilagorna – och som en rad individuella beslut i förhållande till dessa personer och enheter (se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet, C‑478/11 P–C‑482/11 P, REU, EU:C:2013:258, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
40 I det aktuella fallet konkretiseras denna princip i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 och artikel 46.3 i förordning nr 267/2012, i vilka det anges att rådet ska meddela sitt beslut till den berörda personen eller enheten, inbegripet skälen till att namnet införts i förteckningen över personer eller enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna, antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att personen eller enheten ges tillfälle att lämna synpunkter.
41 Härav följer att även om sådana rättsakter som de omtvistade rättsakterna visserligen träder i kraft genom att de offentliggörs, så börjar tidsfristen för väckande av talan om ogiltigförklaring av dessa rättsakter, i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF, för var och en av nämnda personer och enheter, att löpa den dag då den föreskrivna underrättelsen sker (dom Gbagbo m.fl./rådet, punkt 39 ovan, EU:C:2013:258, punkt 59).
42 Denna frist börjar således att löpa antingen den dag då den berörde personligen meddelas rättsakten om dennes adress är känd, eller den dag då ett meddelande publiceras i EUT, om adressen är okänd (dom av den 16 juli 2014, Hassan/rådet, T‑572/11, REU, EU:T:2014:682, punkt 33; se även, för ett liknande resonemang, dom Gbagbo m.fl./rådet, punkt 39 ovan, EU:C:2013:258, punkterna 59–62).
43 Härvidlag kan det tilläggas att det inte står rådet fritt att godtyckligt välja hur dess beslut ska meddelas de berörda. Det följer nämligen av rättspraxis att de bestämmelser som citerats ovan i punkt 40 ska tolkas så, att när rådet förfogar över adressen till en person mot vilken restriktiva åtgärder riktas, börjar inte den talefrist löpa som denna person måste iaktta för att bestrida dessa rättsakter vid tribunalen om inte de rättsakter som föreskriver dessa åtgärder direkt har delgetts personen i fråga. Det är således endast när det är omöjligt att personligen delge den berörde den rättsakt genom vilken restriktiva åtgärder vidtas eller upprätthålls mot honom eller henne som talefristen börjar löpa då ett meddelande publiceras i EUT (se, analogt, dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T‑408/13, REU, EU:T:2014:926, punkt 60 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom Gbagbo m.fl./rådet, punkt 39 ovan, EU:C:2013:258, punkterna 61 och 62).
44 Enligt rättspraxis ska det anses att rådet omöjligen kan underrätta en fysisk eller juridisk person eller en enhet personligen om en rättsakt som innebär restriktiva åtgärder mot denne antingen när denna persons eller enhets adress inte är offentlig och inte har lämnats till rådet, eller när översändandet av underrättelsen till den adress som rådet förfogar över misslyckas trots att rådet med all nödvändig omsorg försökt att utföra en sådan delgivning (dom Mayaleh/rådet, punkt 43 ovan, EU:T:2014:926, punkt 61)
45 Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som det i första hand ska prövas huruvida förevarande begäran om ogiltigförklaring kan tas upp till sakprövning.
46 Vad inledningsvis rör frågan huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1245/2011 kan tas upp till prövning, såvitt den angår sökandebolaget, är det dels utrett att den förordningen den 2 december 2011 blev föremål för ett meddelande som offentliggjordes i EUT och som var riktat till de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna.
47 Det ska vidare konstateras att rådet den 6 december 2011 översände skrivelsen av den 5 december 2011 till sökandebolaget med mottagningsbevis för att underrätta det om införandet i den enda bilagan till genomförandeförordning nr 1245/2011. Det är utrett att denna skrivelse sändes i retur till rådet med det iranska postverkets stämpel ”Adressaten avflyttad”.
48 Således befann sig rådet i en situation där det omöjligen kunde delge sökandebolaget personligen, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 44. Det är en situation som motsvarar den i vilken rådet skulle ha befunnit sig om bolagets adress hade varit okänd. Tvärtemot de argument som sökandebolaget framfört vid förhandlingen, gäller detta även om adressen skulle vara korrekt.
49 När rådet översände skrivelsen av den 5 december 2011 till sökandebolaget bemödade det sig nämligen om att skicka den som rekommenderat brev med mottagningsbevis. Detta sätt att befordra post är känt av det iranska postväsendet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 november 2012, Shahid Beheshti University/rådet, T‑120/12, EU:T:2012:610, punkt 49). Det är även en lämplig metod för personlig delgivning, i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 42 och 43, eftersom det framgår av rättspraxis att en delgivning genom rekommenderat brev med undertecknat mottagningsbevis gör det möjligt att med säkerhet fastställa den tidpunkt då talefristen börjar löpa (dies a quo) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 1984, Ferriera Vittoria/kommissionen, 224/83, REG, EU:C:1984:208, punkt 9 och där angiven rättspraxis).
50 Det ska anses att rådet, som endast förfogar över begränsade resurser i Iran för att söka privatadresserna till samtliga personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder (se, analogt, dom Hassan/rådet, punkt 42 ovan, EU:T:2014:682, punkt 58), har visat prov på den omsorg som krävs vad gäller dess skyldighet att delge sökandebolaget de restriktiva åtgärder som vidtagits mot det.
51 Härav följer, mot bakgrund av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 44 och tvärtemot sökandebolagets argument, att rådet var berättigat att förlita sig på det iranska postverkets upplysning att bolaget hade flyttat, utan att det ankom på rådet att göra ett nytt försök att delge sökandebolaget meddelandet per post, eller genom andra åtgärder.
52 I motsats till vad sökandebolaget hävdat vid förhandlingen, ska det särskilt tilläggas att rådet inte hade någon skyldighet att delge sökandebolaget genomförandeförordning nr 1245/2011 per fax eller genom e-postmeddelande efter det att skrivelsen av den 5 december 2011 hade kommit i retur. Sökandebolaget har nämligen inte alls visat att rådet förfogade över dess faxnummer eller e-postadress. Tvärtom har sökandebolaget endast påstått att de kunde hittas på internet vilket bolaget inte har kunnat styrka genom någon bevisning.
53 Under dessa förhållanden började talefristen avseende genomförandeförordning nr 1245/2011 att löpa den dag då meddelandet av den 2 december 2011 offentliggjordes.
54 Den slutsatsen är självklar i synnerhet som sökandebolaget i det mål som ledde till domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579), väckte talan om ogiltigförklaring av beslut 2011/783 inom den föreskrivna fristen. Detta beslut, som antogs samma dag som genomförandeförordning nr 1245/2011, grundades vad angår sökandebolaget på samma skäl för införande i förteckningen som förordningen och var även föremål för meddelandet av den 2 december 2011.
55 Följaktligen kan den talan om delvis ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1245/2011, som väcktes den 15 oktober 2013 inte tas upp till sakprövning på grund av att den väckts för sent.
56 När det därefter gäller frågan huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1245/2011 kan tas upp till prövning, såvitt den angår sökandebolaget, är det utrett, enligt vad rådet preciserade som svar på en fråga som tribunalen hade ställt som en åtgärd för processledning, att denna förordning, som offentliggjordes i EUT, serie L, vid tidpunkten för dess antagande, den 23 mars 2012, varken hade delgetts sökandebolaget eller blivit föremål för ett meddelande i EUT riktat till de personer och enheter som omfattades av de restriktiva åtgärder som infördes genom förordningen.
57 Det är emellertid också utrett att rådet, den 11 december 2012, offentliggjorde ett meddelande i EUT som var riktat till de personer och enheter på vilka de restriktiva åtgärder enligt förordning nr 267/2012 var tillämpliga. Offentliggörandet av detta meddelande i vilket nämna personer eller enheter underrättas om möjligheten att vända sig till rådet med en begäran om omprövning av det beslut genom vilket de blivit införda i förteckningen i bilaga IX till förordningen, har fått talefristen att börja löpa i förhållande till sökandebolaget (se, för ett liknande resonemang, beslut Jannatian/rådet, punkt 24 ovan, EU:T:2014:134, punkt 22).
58 Detta resonemang påverkas inte av den omständigheten, som sökandebolaget har framhållit, att rådet inte på något sätt försökte att delge sökandebolaget eller dess advokat förordning nr 267/2012 och inte heller av den omständigheten, vilken sökandebolaget också har påpekat, att det i meddelandet av den 11 december 2012 inte alls nämns vilka rättsmedel som finns tillgängliga för att bestrida lagenligheten av införandet i bilaga IX till den nämnda förordningen, eller fristerna för detta.
59 Vad gäller den uteblivna delgivningen av förordning nr 267/2012, ska det för det första erinras om att det har konstaterats ovan i punkterna 47–52 att rådet, till följd av att skrivelsen av den 5 december 2011 kom i retur, med giltig verkan kunde förlita sig på upplysningen från det iranska postverket att sökandebolaget hade flyttat, utan att det ankom på rådet att upprepa delgivningen vare sig per post till samma adress, per fax eller genom e-postmeddelande.
60 Det måste anses att rådet fyra månader senare, när förordning nr 267/2012 antogs, den 23 mars 2012, inte heller då var skyldigt att delge denna förordning till en adress som rimligen kunde antas vara inkorrekt. Det saknar inverkan på denna slutsats att den adress som fanns angiven på kuvertet till skrivelsen av den 5 december 2011 överensstämmer med den som fanns i de inlagor som sökandebolaget inkom med i det mål som ledde till domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579), vilket sökandebolaget för övrigt inte heller har påstått.
61 För det andra ska det nämnas att rådet, i motsats till vad sökandebolaget hävdade vid förhandlingen, inte heller var skyldigt att delge förordning nr 267/2012 till bolagets advokat.
62 Med hänsyn till ordalydelsen i artikel 263 sjätte stycket FEUF ska det nämligen preciseras att när en rättsakt måste bli föremål för delgivning för att talefristen ska börja löpa, ska delgivning i princip ske med rättsaktens adressat och inte med de advokater som företräder denne. Enligt rättspraxis är således delgivning till en sökandes företrädare giltig endast när delgivning i denna form uttryckligen föreskrivs i bestämmelser eller i ett avtal parterna emellan (se dom Mayaleh/rådet, punkt 43 ovan, EU:T:2014:926, punkt 74 och där angiven rättspraxis), och inte ensidigt av den ena parten (dom av den 11 juli 2013, BVGD/kommissionen, T‑104/07 och T‑339/08, EU:T:2013:366, punkt 146).
63 I det aktuella fallet ska det, utöver det faktum att förordning nr 267/2012 inte innehåller någon bestämmelse som föreskriver att restriktiva åtgärder kan delges en företrädare för den berörda personen eller enheten, framhållas att sökandebolaget inte har visat att det finns ett sådant avtal mellan bolaget självt och rådet med stöd av vilket rådet hade kunnat delge eller rent av borde ha delgett förordningen till bolagets företrädare för att fristen skulle börja löpa.
64 Sökandebolaget åberopade således vid förhandlingen den fullmakt av den 28 december 2011, genom vilken det uppdrog åt sin företrädare att företräda det vid varje förfarande angående de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot bolaget. Sökandebolaget preciserade att fullmakten hade översänts till rådet genom skrivelse av den 9 februari 2012, – en skrivelse som dock inte återfinns bland handlingarna i målet – och att den även hade bifogats ansökan som ingavs i det mål som ledde till domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579). Vidare åberopade sökandebolaget skrivelser som företrädaren hade översänt till rådet den 21 januari, den 6 februari och den 29 april 2013.
65 Varken i fullmakten av den 28 december 2011 eller i skrivelserna av den 21 januari, den 6 februari och den 29 april 2013, vilka hade bifogats ansökan, nämns emellertid något som helst avtal mellan sökandebolaget och rådet som skulle tillåta att rådet delgav sökandebolagets företrädare förordning nr 267/2012. Tvärtom ger dessa handlingar uttryck för ett ensidigt beslut av sökandebolaget att ge sin företrädare fullmakt att företräda detsamma med anledning av de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot det och att i detta sammanhang motta eventuella delgivningar från rådets sida. Ett sådant ensidigt beslut är emellertid otillräckligt mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 62. I och med att det inte finns något avtal mellan parterna i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 62 är enbart den omständigheten att rådet hade kännedom om sökandebolagets advokats fullmakt och dennes adress inte tillräckligt för att rådet att skulle vara skyldigt att delge advokaten.
66 Under dessa förhållanden ska den slutsatsen dras att den uteblivna personliga delgivningen av förordning nr 267/2012 till sökandebolaget och dess advokat inte, som sådan, kan förhindra att talefristen beräknas från och med den dag då meddelandet av den 11 december 2012 offentliggjordes.
67 Det ska vidare noteras att den omständigheten att meddelandet av den 11 december 2012, såsom sökandebolaget anmärkte vid förhandlingen, inte innehåller någon anvisning om möjligheten för de personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna att väcka talan vid tribunalen i enlighet med bestämmelserna i artikel 275 andra stycket FEUF och artikel 263 fjärde och sjätte styckena FEUF, inte kan vederlägga konstaterandet att detta offentliggörande gjorde det möjligt för sökandebolaget att bli underrättat om skälen till att det infördes i bilaga IX till förordning nr 267/2012.
68 Av fast rättspraxis följer nämligen att när det saknas en uttrycklig bestämmelse i gemenskapsrätten, anses det inte föreligga en allmän skyldighet för gemenskapens administrativa myndigheter och domstolar att upplysa medborgarna om tillgängliga rättsmedel och villkoren för deras utnyttjande (se besluten av den 5 mars 1999, Guérin automobiles/kommissionen, C‑153/98 P, REG, EU:C:1999:123, punkt 15, beslut Guérin automobiles/kommissionen, C‑154/98 P, REG, EU:C:1999:124, punkt 15, och beslut av den 30 mars 2000, Méndez Pinedo/BCE, T‑33/99, REGP, EU:T:2000:94, punkt 36; se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 december 2004, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑521/03 P, EU:C:2004:778, punkt 44).
69 Förordning nr 267/2012 innehåller emellertid inte någon bestämmelse som tvingar rådet att i samband med delgivning genom offentliggörande av ett meddelande i EUT ange vilka rättsmedel som står till förfogande och villkoren för deras utnyttjande. I synnerhet innehåller inte artikel 46.3 i denna förordning, i vilken det föreskrivs att de berörda personerna och enheterna ska underrättas om skälen till att de restriktiva åtgärderna vidtagits, någon sådan skyldighet (se punkt 40 ovan).
70 I vart fall ska det nämnas med beaktande av de överväganden som återfinns i punkt 54 ovan, att sökandebolaget hade kännedom om vilka rättsmedel som fanns att tillgå och om talefristerna och kände särskilt till möjligheten att invända mot de restriktiva åtgärder som införts avseende bolaget.
71 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att talefristen vad angår förordning nr 267/2012, började löpa den dag då meddelandet av den 11 december 2012 offentliggjordes. Följaktligen ska talan om delvis ogiltigförklaring av den nämna förordningen som väcktes den 15 oktober 2013 avvisas därför att den väckts för sent.
72 Även om det antas att offentliggörandet av meddelandet av den 11 december 2012 inte kan tjäna som utgångspunkt för talefristen för yrkandet om ogiltigförklaring, med anledning av det uteblivna omnämnandet av de rättsmedel som sökandebolaget förfogade över för att invända mot att det hade införts i bilaga IX till förordning nr 267/2012, är det i vart fall lämpligt att tillägga att bolagets företrädare i den skrivelse som han adresserade till rådet den 21 januari 2013 framhöll att sökandebolagets namn ännu inte hade avförts i enlighet med domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579), vare sig från bilaga II till beslut 2010/413 eller från bilaga IX till förordning nr 267/2012. Därvid hänvisade han till punkt 103 i del I B av bilaga IX till denna förordning, där sökandebolagets namn just fanns angivet.
73 Det följer således av de handlingar i målet som det erinrats om ovan i punkt 72 att sökandebolagets företrädare och således bolaget självt hade exakt och säker kännedom om att det hade införts i bilaga IX till förordning nr 267/2012 och om skälen till detta, senast dagen för skrivelsen av den 21 januari 2013. Tribunalen underkänner i det avseende det argument som sökandebolaget framförde vid förhandlingen, enligt vilket endast företrädaren och inte sökandebolaget självt kände till införandet i bilaga IX till förordning nr 267/2012 och skälen till detta. Sökandebolaget hävdade nämligen också vid förhandlingen att rådet, även om det antas att det kunde förlita sig på att upplysningen från det iranska postverket att sökandebolaget hade flyttat, hade kunnat delge och borde ha delgett sökandebolagets företrädare den nämnda förordningen. Sökandebolaget kan emellertid inte, utan att motsäga sig själv, hävda att en delgivning till företrädaren äger samma giltighet som en personlig delgivning, samtidigt som det påpekar att företrädarens omnämnande av införandet av bolagets namn i bilaga IX till förordning nr 267/2012 inte visar att sökandebolaget självt hade kännedom om detta.
74 Under förhållandena i förevarande mål är det därför tillräckligt att konstatera att, även om det antas att dagen för offentliggörandet av meddelandet av den 11 december 2012 inte kan vara utgångspunkt för fristen, såsom sökandebolaget har gjort gällande, förevarande talan inte desto mindre har väckts för sent då det framgår av handlingarna i målet att bolaget fick kännedom om att det införts i bilaga IX till förordning nr 267/2012 senast den 21 januari 2013.
75 Det ska härvidlag ytterligare tilläggas att det faktum att en sökande, på området för frysning av tillgångar, tar fasta på den dag då han fick kännedom om de restriktiva åtgärderna mot honom och om skälen till dessa åtgärder, inte strider mot den rättspraxis som sökandebolaget åberopat enligt vilken talefristen inte börjar löpa när rådet underlåter att personligen delge en rättsakt som innebär att restriktiva åtgärder införs mot en person eller en enhet, trots att institutionen känner till dennes adress (se, för ett liknande resonemang, dom Bank Melli Iran/rådet, punkt 38 ovan, EU:T:2013:397, punkt 59, dom av den 16 september 2013, Bank Kargoshaei m.fl./rådet, T‑8/11, EU:T:2013:470, punkt 44, dom Hassan/rådet, punkt 42 ovan, EU:T:2014:682, punkt 38, och dom Mayaleh/rådet, punkt 43 ovan, EU:T:2014:926, punkterna 60 och 66), eller i avsaknad av all såväl personlig delgivning, som delgivning genom offentliggörande av ett meddelande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2014, Syrian Lebanese Commercial Bank/rådet, T‑174/12 och T‑80/13, REU, EU:T:2014:52, punkt 54, och dom av den 23 september 2014, Mikhalchanka/rådet, T‑196/11 och T‑542/12, EU:T:2014:801, punkt 57).
76 I de domar som angetts ovan i punkt 75 har tribunalen nämligen varken uttalat sig om den dag då den berörda parten fått kännedom om de ifrågavarande rättsakterna eller i frågan huruvida denna dag i brist på delgivning av de nämnda rättsakterna kunde tas i beaktande som utgångspunkt för talefristen. Domstolen uppgav dessutom i punkt 62 i domen Gbagbo m.fl./rådet, punkt 39 ovan (EU:C:2013:258), att när det är omöjligt för rådet att direkt delge rättsakterna i fråga till de berörda personerna och dessa rättsakter blivit föremål för offentliggörande i EUT, kan de nämnda personerna inte göra gällande att de fick faktisk kännedom om rättsakterna först vid en senare tidpunkt. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma att domstolen däremot inte uttalade sig om den eventuella inverkan, i avsaknad av all delgivning av rättsakten i fråga, av kriteriet ”fått kännedom om rättsakten”. De omtvistade rättsakterna i det mål som ledde till den nämnda domen hade nämligen delgetts genom offentliggörande av ett meddelande i EUT.
77 Mot bakgrund av det ovan anförda och särskilt av de slutsatser som dragits ovan i punkterna 71 och 74, finner tribunalen att talan om ogiltigförklaring av förordning nr 267/2012, såvitt förordningen angår sökandebolaget, som väcktes den 15 oktober 2013 ska avvisas därför att den väckts för sent.
78 Slutsatserna i punkterna 55 och 77 ovan kan inte vederläggas av de övriga argument som framförts av sökandebolaget. Genom dessa argument har bolaget påstått att preklusionen av talan om ogiltigförklaring strider mot den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen, eftersom sökandebolaget var berättigat att förvänta sig att rådet, till följd av domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579), skulle avlägsna dess namn från den företeckning som finns i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 och bilaga IX till förordning nr 267/2012, och att rådet, som hade underlåtit att besvara dess skrivelser av den 21 januari, den 6 februari och den 29 april 2013, borde ha kontaktat sökandebolaget och underrättat det om de tillgängliga rättsmedlen.
79 I detta avseende ska det först erinras om att reglerna om frister för väckande av talan utgör tvingande rätt och ska tillämpas av domstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet, C‑229/05 P, REG, EU:C:2007:32, punkt 101) och att dessa frister av rättssäkerhetsskäl utgör en inneboende begränsning av rätten att få sin sak prövad i domstol (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 september 2013, Ellinika Nafpigeia och 2. Hoern/kommissionen, C‑616/12 P, EU:C:2013:884, punkt 31).
80 Det skulle emellertid strida mot detta syfte med talefristen om man godtog sökandebolagets argument som grundas på rådets påstådda underlåtenhet att besvara skrivelserna av den 21 januari, den 6 februari och den 29 april 2013 och på rådets påstådda rättsstridiga vägran att avlägsna sökandebolagets namn från den enda bilagan till genomförandeförordning nr 1245/2011 och från bilaga IX till förordning nr 267/2012.
81 Sökandebolaget har hävdat att rådet rättsstridigt vägrade att till följd av domen Oil Turbo Compressor/rådet, punkt 12 ovan (EU:T:2012:579) avlägsna sökandebolagets namn från förteckningen över personer och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Iran. I det avseendet ska det påpekas att det är passivitetstalan enligt artikel 265 FEUF som är det lämpliga rättsmedlet för att fastställa en institutions rättsstridiga underlåtenhet att vidta åtgärder för att följa en dom (dom av den 19 februari 2004, SIC/kommissionen, T‑297/01 och T‑298/01, REG, EU:T:2004:48, punkt 32) eller för att avgöra huruvida en institution, utöver att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten, även är skyldig, att vidta andra åtgärder beträffande andra rättsakter som inte har ifrågasatts inom ramen för den ursprungliga talan om ogiltigförklaring (dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, REG, EU:C:1988:199, punkterna 22–24, och dom av den 8 september 1996, Asia Motor France m.fl./kommissionen, T‑387/94, REG, EU:T:1996:120, punkt 40).
82 Slutligen ska det preciseras att den omständigheten att den berörda institutionens påstådda överträdelse är allvarlig eller att överträdelsen medför en avsevärd kränkning av grundläggande rättigheter inte under några omständigheter kan göra det tillåtet att underlåta att tillämpa de villkor för att ta upp ett mål till prövning i sak som uttryckligen stadgas i fördraget (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 10 maj 2001, FNAB m.fl./rådet, C‑345/00 P, REG, EU:C:2001:270, punkt 40).
83 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna, såvitt de angår sökandebolaget, avvisas på grund av att den väckts för sent, utan att det är nödvändigt att pröva rådets andrahandsyrkande att tribunalen ska fastställa att det saknas anledning att döma i saken.
Skadeståndsyrkandet
84 Sökandebolaget har som en utvidgning av talan yrkat ersättning för en skada som uttryckt i siffror uppgår till 90 528 392,56 euro, som bolaget påstår sig ha lidit med anledning av att det på grund av de rättsstridiga restriktiva åtgärder som vidtagits inte har kunnat fullgöra avtal som det ingått med sina kunder och blivit tvunget att betala inomobligatoriskt schablonmässigt skadestånd. Vad angår upptagandet till sakprövning av detta yrkande, har sökandebolaget åberopat domen av den 26 juni 1990, Sofrimport/kommissionen (C‑152/88, REG, EU:C:1990:259) av vilken det framgår att en skadeståndstalan kan förenas med en talan om ogiltigförklaring. Vidare har sökandebolaget påstått att framställandet av ett sådant yrkande i repliken är lämpligt med hänsyn till processekonomin och preciserat att skadeståndsyrkandena för övrigt rör saken i målet.
85 Rådet har genmält att det är uppenbart att det skadeståndsyrkande som framställts i repliken inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det innebär en ändring av saken i målet, såsom den har definierats i den ansökan genom vilken talan väcktes. Eftersom skadeståndsyrkandet dessutom grundas på att beslut 2011/783 är rättsstridigt, saknar tribunalen behörighet att pröva det. I vart fall saknas fog för detta yrkande.
86 Enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 är en sökande skyldig att i ansökan ge en beskrivning av föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Även om artikel 48.2 i samma rättegångsregler under vissa förhållanden medger att nya grunder åberopas under rättegången, kan denna bestämmelse under inga omständigheter tolkas så, att sökanden får framställa nya yrkanden vid tribunalen och på så sätt ändra föremålet för talan (dom av den 18 september 1992, Asia Motor France m.fl./kommissionen, T‑28/90, REG, EU:T:1992:98, punkt 43, och dom av den 20 maj 2009, VIP Car Solutions/parlamentet, T‑89/07, REG, EU:T:2009:163, punkt 110; se även analogt, dom av den 25 september 1979, kommissionen/Frankrike REG, EU:C:1979:215, punkt 3).
87 I det aktuella målet framgår det otvetydigt av ansökan att den endast syftade till ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012, såvitt dessa rättsakter rörde sökandebolaget. Sökandebolaget bekräftade vidare uttryckligen denna innebörd i ansökan vid förhandlingen som svar på en fråga från tribunalen, vilket antecknades i förhandlingsprotokollet.
88 Eftersom saken i målet definieras i ansökan som ett yrkande om ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012, kan det skadeståndsyrkande som formulerats i repliken, under dessa förhållanden och med beaktande av den rättspraxis som angetts ovan i punkt 86, inte tas upp till sakprövning.
89 Denna slutsats påverkas inte av sökandebolagets argument.
90 Eftersom sökandebolaget har åberopat domen Sofrimport/kommissionen, punkt 84 ovan (EU:C:1990:259), ska det påpekas att omständigheterna i förevarande mål skiljer sig från dem i det mål som ledde till den nämnda domen, varför den inte är relevant för bedömningen av huruvida skadeståndsyrkandet kan tas upp till sakprövning. I det nämnda målet fanns nämligen, såsom framgår av punkt 1 i domen, såväl yrkandet om ogiltigförklaring som yrkandet om skadestånd i den ansökan genom vilken talan väcktes.
91 Eftersom sökandebolaget har gjort gällande hänsyn till processekonomin, ska det vidare erinras om att de villkor för upptagande till sakprövning som uppställs i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991 utgör tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 juli 2014, Melkveebedrijf Overenk m.fl./kommissionen, C‑643/13 P, EU:C:2014:2118, punkt 38, och dom av den 21 mars 2002, Joynson/kommissionen, T‑231/99, REG, EU:T:2002:84, punkt 154) och följaktligen inte kan disponeras av parterna. Om sökandebolaget tilläts framställa ett nytt skadeståndsyrkande vid tribunalen, som rör en annan sak än yrkandena i ansökan, fastän sökandebolaget kunde ha framställt ett sådant yrkande redan i ansökan, skulle det innebär att sökandebolaget tilläts kringgå dessa tvingande villkor för upptagande till sakprövning.
92 Mot bakgrund av det ovan anförda blir slutsatsen att det skadeståndsyrkande som framställts för första gången i repliken ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2014, Syria International Islamic Bank/rådet, T‑293/12, EU:T:2014:439, punkt 83).
93 Mot bakgrund av det ovan anförda ska förevarande talan ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
94 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Oil Turbo Compressor Co. (Private Joint Stock) ska bära sin sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som orsakats Europeiska unionens råd.
Martins Ribeiro | Gervasoni | Madise |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 23 oktober 2015.
Underskrifter