DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 24 juli 2023 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Skydd för Europeiska unionens finansiella intressen – Artikel 325.1 FEUF – PIF-konventionen – Artikel 2.1 – Skyldighet att bekämpa bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder – Skyldighet att föreskriva straffrättsliga påföljder – Mervärdesskatt – Direktiv 2006/112/EG – Grovt mervärdesskattebedrägeri – Preskriptionsfrist för straffrättsligt ansvar – Dom från en författningsdomstol om ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse som reglerar grunder för preskriptionsavbrott – Systemisk risk för straffrihet – Skydd av grundläggande rättigheter – Artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) – Krav på att strafflagen ska vara förutsebar och tydlig – Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) – Rättssäkerhetsprincipen – Nationell norm för skydd av grundläggande rättigheter – Skyldighet för en medlemsstats domstolar att inte tillämpa avgöranden från Författningsdomstolen och/eller Högsta domstolen i denna medlemsstat om de inte är förenliga med unionsrätten – Disciplinansvar för domare om dessa avgöranden inte följs – Principen om unionsrättens företräde”

I mål C‑107/23 PPU [Lin](i),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov, Rumänien) genom beslut av den 22 februari 2023, som inkom till domstolen samma dag, i brottmålet mot

C.I.,

C.O.,

K.A.,

L.N.,

S.P.

ytterligare deltagare i rättegången:

Statul român,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen),

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Prechal, C. Lycourgos (referent), E. Regan, P.G. Xuereb, L.S. Rossi och D. Gratsias samt domarna J.-C. Bonichot, S. Rodin, F. Biltgen, N. Piçarra, N. Jääskinen, J. Passer och O. Spineanu-Matei,

generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,

justitiesekreterare: handläggaren R. Şereş,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 maj 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        C.I., genom C.-I. Gliga, avocat,

–        C.O., genom M. Gornoviceanu, avocată,

–        L.N., genom C.-I. Gliga, avocat,

–        S.P., genom H. Crişan, avocat,

–        Rumäniens regering, genom L.-E. Baţagoi, M. Chicu, E. Gane och O.-C. Ichim, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, F. Blanc, I.V. Rogalski, F. Ronkes Agerbeek och P.J.O. Van Nuffel, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 29 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 4.3 och 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 49.1 sista meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 2.1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 och bilagd rådets akt av den 26 juli 1995 (EGT C 316, 1995, s. 48) (nedan kallad PIF-konventionen), artiklarna 2 och 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29) (nedan kallat PIF-direktivet), rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 om inrättande av en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption (EUT L 354, 2006, s. 56), samt principen om unionsrättens företräde.

2        Begäran har framställts i ett förfarande med extraordinära rättsmedel som inletts av C.I., C.O., K.A., L.N. och S.P. (nedan gemensamt kallade sökandena i det nationella målet). Nämnda sökande har yrkat att den lagakraftvunna dom varigenom de dömts till fängelse för skattebedrägeri och deltagande i en kriminell organisation ska upphävas.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 PIF-konventionen

3        Artikel 1 i PIF-konventionen, med rubriken ”Allmänna bestämmelser” har följande lydelse:

”1)      I denna konvention förstås med bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

…

b)      i fråga om inkomster, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet som är att hänföra till

–        användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas på ett olagligt sätt,

…

2)      Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att överföra bestämmelserna i punkt 1 till den nationella straffrätten så att de förfaranden som avses där beläggs med straff.

3)      Om inte annat följer av artikel 2.2 skall varje medlemsstat också vidta nödvändiga åtgärder för att uppsåtligt upprättande eller uppsåtligt tillhandahållande av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument som har den effekt som anges i punkt 1, beläggs med straff om gärningarna inte redan är straffbelagda, antingen som gärningsmannaskap eller som medhjälp, anstiftan eller försök till bedrägeri enligt definitionen i punkt 1.

…”

4        I artikel 2 i nämnda konvention, med rubriken ”Straffrättsliga påföljder”, föreskrivs följande:

”1)      Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådana förfaranden som avses i artikel 1, liksom medhjälp, anstiftan eller försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat fastställt. Detta minimibelopp får inte överstiga 50 000 euro].

2)      När det är fråga om mindre allvarliga bedrägerier som avser värden understigande 4 000 [euro] och när det inte föreligger några försvårande omständigheter enligt statens lagstiftning kan en medlemsstat dock föreskriva andra påföljder än de som anges i punkt 1.

…”

 PIF-direktivet

5        I artikel 16 i PIF-direktivet, med rubriken ”Ersättande av [PIF-konventionen]”, föreskrivs följande:

”[PIF-konventionen] och protokollen till denna av den 27 september 1996, den 29 november 1996 respektive den 19 juni 1997 ersätts härmed av detta direktiv för de medlemsstater som är bundna därav, med verkan från och med den 6 juli 2019.

För de medlemsstater som är bundna av detta direktiv ska hänvisningar till konventionen anses som hänvisningar till detta direktiv.”

 Rumänsk rätt

 Den rumänska grundlagen

6        Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) stadfästs i artikel 15.2 i Constituția României (den rumänska grundlagen) som föreskriver att ”lagen gäller enbart för framtiden, med undantag av lindrigare straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga bestämmelser”.

7        I artikel 147.1 och 147.4 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”1)      Bestämmelser i gällande lagar och andra författningar som befunnits vara författningsstridiga, ska upphöra att ha rättsverkan 45 dagar efter det att Curtea Constituționalăs [Författningsdomstolens] avgörande har offentliggjorts, såvida inte parlamentet eller regeringen, beroende på omständigheterna, under denna period harmoniserar de författningsstridiga bestämmelserna med bestämmelserna i grundlagen. Under den tiden ska de bestämmelser som befunnits vara författningsstridiga upphöra att gälla.

…

4)      Avgöranden från Curtea Constituțională [(Författningsdomstolen)] ska offentliggöras i Monitorul Oficial al României [Rumäniens officiella tidning]. Från och med dagen för offentliggörandet är avgörandena allmänt bindande. De har endast verkan för framtiden.”

 Rumänsk strafflagstiftning

8        I artikel 9 i Legea nr. 241/2005, pentru prevenirea și combaterea evaziunii fiscale (lag nr 241/2005, om förebyggande och beivrande av skattebedrägeri), av den 15 juli 2005 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 672 av den 27 juli 2005), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, definieras skattebedrägeri enligt följande:

”1)      Såsom skattebedrägeri, vilket straffas med 2–8 års fängelse och återkallelse av vissa rättigheter eller böter, anses följande gärningar begångna i syfte att undfly skattemässiga skyldigheter:

…

c)      registrering i bokföringen eller i andra rättsliga dokument av utgifter som inte motsvarar någon faktisk transaktion eller registrering av andra fiktiva transaktioner.

…

2)      Om de handlingar som avses i punkt 1 ger upphov till en skada till ett värde som överstiger 100 000 euro, eller motsvarande belopp i nationell valuta, ska minimistraffet respektive maximistraffet ökas med fem år.

3)      Om de handlingar som avses i punkt 1 ger upphov till en skada som överstiger 500 000 euro, eller motsvarande belopp i nationell valuta, ska minimistraffet respektive maximistraffet ökas med sju år.”

9        Den 1 februari 2014 trädde Legea nr. 286/2009 privind Codul penal (lag nr 286/2009 om införande av strafflagen), av den 17 juli 2009 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 510 av den 24 juli 2009) (nedan kallad strafflagen) i kraft.

10      Enligt artikel 154.1 b i strafflagen är den allmänna preskriptionstiden för de brott som sökandena i det nationella målet åtalats för tio år.

11      Innan strafflagen trädde i kraft hade den bestämmelse som reglerade avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar följande lydelse:

”Varje handling som företas i ett mål och som, enligt lag, ska delges den misstänkte eller den tilltalade under det straffrättsliga förfarandet avbryter den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 122.”

12      I artikel 155.1 i strafflagen, i dess ursprungliga lydelse, föreskrevs följande:

”Preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar avbryts när en processhandling företas i målet.”

13      Nämnda artikel 155 ändrades genom Ordonanța de urgență a Guvernului nr. 71/2022, pentru modificarea articolului 155 alineatul (1) din Legea nr. 286/2009 privind Codul penal (brådskande regeringsbeslut nr 71/2022, om ändring av artikel 155.1 i lag nr 286/2009 om införande av strafflagen), av den 30 maj 2022 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 531 av den 30 maj 2022) (nedan kallat OUG nr 71/2022) och har nu följande lydelse:

”Varje processhandling som företas i ett mål och som, enligt lag, ska delges den misstänkte eller den tilltalade avbryter preskriptionstiden för det straffrättsliga ansvaret.”

14      Räckvidden för principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), vilken stadfästs i artikel 15.2 i den rumänska grundlagen, preciseras i artikel 5.1 i strafflagen enligt följande:

”Om en eller flera strafflagar har antagits under den period som infaller mellan tidpunkten då brottet begicks och den slutliga domen, ska den lindrigare lagen tillämpas.”

15      Artikel 426 b i de la Legea nr. 135/2010, privind Codul de procedură penală (lag nr 135/2010, om införande av straffprocesslagen), av den 1 juli 2010 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 486 av den 15 juli 2010), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, med rubriken ”Situationer då extraordinära rättsmedel får användas för att yrka upphävande av en dom”, lyder enligt följande:

”Ett extraordinärt rättsmedel med yrkande om upphävande av lagakraftvunna avgöranden i brottmål får användas i följande fall:

…

b)      om den tilltalade har dömts för brott genom lagakraftvunnen dom, trots bevis för att det fanns grund för att avskriva målet.

…”

 Lagstiftning om disciplinåtgärder mot domare

16      I artikel 99 i Legea nr. 303/2004, privind statutul judecătorilor și procurorilor (lag nr 303/2004 om domares och åklagares ställning) av den 28 juni 2004 (omtryckt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 826 av den 13 september 2005) föreskrevs följande:

”Följande utgör tjänstefel för vilket disciplinansvar kan utkrävas:

…

ș)      underlåtenhet att följa avgöranden från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) och från Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) i mål om överklagande i lagens intresse:

…”

17      I artikel 271 i Legea nr. 303/2022, privind statutul judecătorilor și procurorilor (lag nr 303/2022 om domares och åklagares ställning) av den 15 november 2022 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1102 av den 16 november 2022) föreskrivs följande:

”Följande utgör tjänstefel för vilket disciplinärt ansvar kan utkrävas:

…

s)      utförande av tjänsteåliggande i ond tro eller medelst grov vårdslöshet.”

18      I artikel 272.1 och 272.2 i denna lag föreskrivs följande:

”1)      En domare eller åklagare ska anses ha handlat i ond tro om vederbörande medvetet åsidosätter materiella eller processuella rättsregler i syfte att eller med godtagande av att han därigenom skadar en annan person.

2)      En domare eller åklagare gör sig skyldig till grov vårdslöshet om vederbörande medelst oaktsamhet åsidosätter materiella eller processuella rättsregler på ett allvarligt, otvivelaktigt och oursäktligt sätt.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

19      Under år 2010 underlät sökandena i det nationella målet helt eller delvis att i sina räkenskaper bokföra utförda affärstransaktioner och uppkomna intäkter från inhemsk försäljning av dieselolja som de förvärvat enligt ett förfarande för punktskatteuppskov. Detta medförde en förlust för statskassan, bland annat i fråga om mervärdesskatt och punktskatt för dieselolja.

20      Genom dom nr 285/AP av den 30 juni 2020 dömde Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov, Rumänien), som är hänskjutande domstol, sökandena i det nationella målet till fängelse alternativt fastställde den fällande dom som meddelats av Tribunalul Brașov (Förstainstansdomstolen i Brașov, Rumänien) i dess brottmålsdom nr 38/S av den 13 mars 2018. Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov) utdömde dessa fängelsestraff för brottet skattebedrägeri, enligt artikel 9.1 b och c samt 9.3 i lag nr 241/2005 om förebyggande och beivrande av skattebedrägeri, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, och för brottet deltagande i en kriminell organisation enligt artikel 7 och artikel 2 b led 16 i Legea nr. 39/2003, privind prevenirea și combaterea criminalității organizate (lag nr 39/2003, om förebyggande och beivrande av organiserad brottslighet), av den 21 januari 2003 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 50 av den 29 januari 2003), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, med tillämpning av artikel 5 i strafflagen.

21      Två av de sökande i det nationella målet, K.A. och S.P., var frihetsberövade när förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes, i enlighet med dom nr 285/AP av den 30 juni 2020 från Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov).

22      Sökandena i det nationella målet dömdes även att betala ersättning för en skattemässig skada som inbegrep förfallna mervärdesskattebelopp till ett totalt belopp om 13 964 482 rumänska lei (RON) (ungefär 3 240 000 euro).

23      I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen redogjort för en nationell rättspraxis som avser den ursprungliga versionen av artikel 155.1 i strafflagen, vilken kan ha en avgörande inverkan på situationen för sökandena i det nationella målet.

24      Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att Curtea Constituțională (Författningsdomstolen), i sin dom nr 297 av den 26 april 2018, publicerad den 25 juni 2018 (nedan kallad Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018), biföll en invändning om författningsstridighet som framställts mot nämnda bestämmelse i den del det föreskrevs att preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar avbryts ”när en processhandling företas i målet”.

25      Enligt Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) var den bestämmelsen inte förutsebar och stred mot legalitetsprincipen (inget brott och inget straff utan lag) (nedan kallad den straffrättsliga legalitetsprincipen), eftersom formuleringen ”en processhandling” även inbegrep handlingar som inte delgavs den misstänkte eller den tilltalade, vilket i sin tur medförde att den misstänkte eller tilltalade inte kunde få kännedom om att en ny preskriptionstid för dennes straffrättsliga ansvar hade börjat löpa.

26      Samma domstol konstaterade även att den tidigare lagbestämmelsen uppfyllde de krav på förutsebarhet som följer av relevanta författningsbestämmelser, eftersom den stadgade att endast en akt som enligt lag ska delges den misstänkte eller den tilltalade kan avbryta preskriptionstiden för det straffrättsliga ansvaret.

27      Det framgår för det andra av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att den nationella lagstiftaren under flera år inte vidtog några åtgärder med anledning av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018 för att ersätta bestämmelsen i artikel 155.1 i strafflagen som befunnits författningsstridig.

28      Den hänskjutande domstolen har för det tredje påpekat att Curtea Constituțională (Författningsdomstolen), i sin dom nr 358 av den 26 maj 2022, publicerad den 9 juni 2022 (nedan kallad Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 358/2022), biföll en ny invändning om författningsstridighet som framställts mot artikel 155.1 i strafflagen. Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) klargjorde i sistnämnda dom att dess dom nr 297/2018 hade den rättsliga karaktären av en ”enkel” dom om författningsstridighet. Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) betonade att lagstiftaren inte vidtagit några åtgärder sedan dom nr 297/2018 meddelades, liksom att den kombinerade effekten av sistnämnda dom och avsaknaden av åtgärder hade gett upphov till en ny situation med bristande tydlighet och förutsebarhet gällande de regler som är tillämpliga på preskriptionsavbrott för en persons straffrättsliga ansvar. Denna situation har i sin tur lett till en motstridig domstolspraxis. Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) har preciserat att under perioden från dagen för publiceringen av dom nr 297/2018 till och med ikraftträdandet av en normativ rättsakt som fastställer den tillämpliga regeln ”fanns det i [rumänsk] rätt inte några [bestämmelser] om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar”.

29      Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) ska vidare ha angett att dess dom nr 297/2018 inte syftade till att undanröja preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar eller att införa grunder för avbrott av preskriptionstiden, utan ska ses som ett sätt att bringa artikel 155.1 i strafflagen i överensstämmelse med grundlagen.

30      Det framgår sedan för det fjärde av begäran om förhandsavgörande att den 30 maj 2022, det vill säga efter det att Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 358/2022 hade meddelats men innan den hade publicerats, så antog den rumänska regeringen – i sin egenskap av delegerad lagstiftare – OUG nr 71/2022, som trädde i kraft samma dag. Genom denna rättsakt ändrades artikel 155.1 i strafflagen på så sätt att preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar numera avbryts varje gång en processhandling som ska delges den misstänkte eller den tilltalade företas i målet.

31      Den hänskjutande domstolen har för det femte påpekat att Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) genom sin dom nr 67/2022 av den 25 oktober 2022, publicerad den 28 november 2022, preciserade att i rumänsk rätt är regler om preskriptionsavbrott för straffrättsligt ansvar att hänföra till den materiella straffrätten och de omfattas därför av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, utan att det påverkar principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), såsom denna garanteras i bland annat artikel 15.2 i den rumänska grundlagen.

32      Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) har således slagit fast att ett extraordinärt rättsmedel i princip kan användas mot en lagakraftvunnen brottmålsdom för att yrka att domen ska upphävas på grundval av rättsverkningarna från domarna nr 297/2018 och 358/2022 från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) då de utgör lindrigare strafflagstiftning. Den möjligheten är emellertid utesluten när domstolen i andra instans redan har prövat frågan om preskription av det straffrättsliga ansvaret under det förfarande som utmynnade i den lagakraftvunna brottmålsdomen.

33      Sökandena i det nationella målet har med hjälp av extraordinära rättsmedel lämnat in en ansökan till Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov) med yrkande om att dess dom nr 285/AP av den 30 juni 2020 ska upphävas. De har med stöd av artikel 426.1 b i lag nr 135/2010 om inrättande av straffprocesslagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, yrkat att den dom varigenom de dömdes till straff ska upphävas. Till stöd för sitt yrkande har de åberopat att det fanns bevis för att det förelåg grund för att avskriva brottmålet, nämligen att preskriptionstiden för deras straffrättsliga ansvar hade löpt ut.

34      Som grund för detta förfarande har sökandena med stöd av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) gjort gällande att deras straffrättsliga ansvar är preskriberat till följd av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022.

35      Sökandena har i allt väsentligt gjort gällande att från och med dagen för publicering av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018, det vill säga den 25 juni 2018, till och med dagen för publicering av dom nr 358/2022, den 9 juni 2022, stadgades det i rumänsk rätt inte någon grund för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar.

36      Att det under perioden mellan dessa datum inte i rumänsk rätt föreskrevs några grunder för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar utgör i sig en lindrigare strafflagstiftning som ska tillämpas på sökandena enligt principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), vilken är stadfäst i den rumänska grundlagen.

37      Den hänskjutande domstolen har påpekat att om denna tolkning godtas, skulle den tioåriga preskriptionstiden som föreskrivs i artikel 154.1 b i strafflagen, med hänsyn till när de straffbelagda handlingarna begicks, ha löpt ut innan domen varigenom sökandena dömdes till straff vunnit laga kraft, vilket innebär att brottmålet ska avskrivas och att det därmed är omöjligt att döma de tilltalade till straff.

38      Samma domstol har hänvisat till flera skäl som kan utgöra grund för att inte tillämpa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), såsom den garanteras i den rumänska grundlagen, i ett fall såsom det som är aktuellt i det nationella målet.

39      Den rättsliga situation som kännetecknas av att det inte finns några grunder för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar, vilket sökandena har åberopat, är enligt samma domstol inte resultatet av en åtgärd som ger uttryck för lagstiftarens vilja utan av en dom från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) vari den ursprungliga versionen av artikel 155.1 i strafflagen förklarades författningsstridig. Principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) är emellertid endast tillämpning då olika lagar antagna av lagstiftaren följt på varandra i tiden.

40      Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen ställer sig frågande till om den tolkning som förespråkas av sökandena i det nationella målet är förenlig med unionsrätten. Den föreslagna tolkningen skulle nämligen innebära att de undgår straffrättsligt ansvar för skattebedrägeri som kan påverka Europeiska unionens budget och skyddet för dess finansiella intressen. En dylik tolkning kan vidare komma att tillämpas i ett stort antal brottmål och undergräva bland annat artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 2.1 i PIF-konventionen, artiklarna 1, 3 och 4 i beslut 2006/928, artikel 2 och artikel 12.1 i PIF-direktivet samt direktiv 2006/112.

41      Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende påpekat att, med förbehåll för de begränsade upplysningar den förfogar över, kan rättsverkningarna av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar, komma att beröra ett mycket stort antal mål. Nationella domstolar har uttalat sig för att det straffrättsliga ansvaret ska preskriberas, inklusive i samband med extraordinära rättsmedel med yrkande om upphävande av en dom likt dem som är aktuella i det nationella målet. Europeiska kommissionen har i sin rapport av den 22 november 2022 till Europaparlamentet och rådet om Rumäniens framsteg inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen (COM(2022) 664 final), gett uttryck för sin oro över den inverkan som denna rättspraxis kan få på flera pågående större brottmål.

42      Den hänskjutande domstolen har vidare understrukit att för det fall det skulle visa sig att en tolkning som är förenlig med unionsrätten inte är möjlig mot bakgrund av de olika grunder som gjorts gällande, kan den komma att bli tvungen att underlåta att tillämpa de slutsatser som Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) och/eller Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) slagit fast i sin praxis, vid prövningen av överklaganden i lagens intresse.

43      Den nya disciplinära ordning som föreskrivs i artiklarna 271 och 272 i lag nr 303/2022 om domares och åklagares ställning medger emellertid, enligt vad den hänskjutande domstolen har uppgett, att disciplinåtgärder vidtas mot domare som uppsåtligen och följaktligen, ”i ond tro” eller medelst grov vårdslöshet i den mening som avses i dessa artiklar, har underlåtit att följa domar från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) eller Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) vid prövningen av överklaganden i lagens intresse.

44      Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Brașov (Appellationsdomstolen i Brașov) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artiklarna 2, 19.1 andra stycket och 4.3 FEU, jämförda med artikel 325.1 FEUF, artikel 2.1 i PIF-konventionen, artiklarna 2 och 12 i PIF-direktivet samt med [direktiv 2006/112], med beaktande av principen om effektiva och avskräckande påföljder vid allvarliga bedrägerier som riktar sig mot Europeiska unionens finansiella intressen och, enligt [beslut 2006/928], med beaktande av artikel 49.1 sista meningen i [stadgan], tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan rättslig situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilket de [sökande], som dömts för brott, genom ett extraordinärt rättsmedel har yrkat att en lagakraftvunnen fällande dom ska upphävas och har gjort gällande att principen om mildare strafflag ska tillämpas, vilken princip var tillämplig i det aktuella brottmålet och innebar en kortare preskriptionstid som skulle ha löpt ut innan domen vann laga kraft men vilken påtalades efter denna tidpunkt, genom att den nationella författningsdomstolen i ett beslut har förklarat att en lagtext om avbrytande av preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar på grund av brott var författningsstridig [dom nr 358/2022 från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen)] med beaktande av lagstiftarens passivitet, då denne underlåtit att ingripa för att anpassa lagtexten till en annan dom som denna författningsdomstol meddelat fyra år före det sistnämnda avgörandet [nr 358/2022] (dom nr 297/2018 från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen)) – under vilken period de ordinarie domstolarnas praxis, som utvecklats genom tillämpning av den förstnämnda domen [nr 297/2018], redan hade befästs i den meningen att lagtexten fortfarande var i kraft, i den form som följde av Författningsdomstolens första dom [nr 297/2018] – vilket i praktiken fick till följd att preskriptionstiden för alla brott för vilka en lagakraftvunnen fällande dom inte hade meddelats före Curtea Constituționalăs [Författningsdomstolens] första dom [nr 297/2018] halverades och att det aktuella brottmålet mot de tilltalade följaktligen borde ha avskrivits?

2)      Ska artikel 2 FEU om värdena rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna i ett samhälle som kännetecknas av rättvisa, och artikel 4.3 FEU om principen om lojalt samarbete mellan unionen och medlemsstaterna, i enlighet med … beslut 2006/928 … vad beträffar ansträngningarna för att säkerställa effektivitet i det rumänska rättsväsendet, med hänvisning till artikel 49.1 sista meningen i [stadgan], vari principen om mildare strafflag stadfästs, med avseende på hela det nationella rättsväsendet, tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan rättslig situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilket de [sökande], som dömts för brott, genom ett extraordinärt rättsmedel har yrkat att en lagakraftvunnen fällande dom ska upphävas och har gjort gällande att principen om mildare strafflag ska tillämpas, vilken princip var tillämplig i det aktuella brottmålet och innebar en kortare preskriptionstid som skulle ha löpt ut innan domen vann laga kraft men vilken påtalades efter denna tidpunkt, sedan den nationella författningsdomstolen i ett beslut har förklarat att en lagtext om avbrytande av preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar på grund av brott är författningsstridig [dom nr 358/2022 från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen)], med beaktande av lagstiftarens passivitet, vilken underlåtit att ingripa för att anpassa lagtexten till ett annat beslut av samma författningsdomstol, vilket meddelades fyra år före [sistnämnda dom nr 358/2022] [dom nr 297/2018 från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen)] – under vilken period de ordinarie domstolarnas praxis, som utvecklats genom tillämpning av [nämnda dom nr 297/2018], redan hade befästs i den meningen att lagtexten kvarstod, i den form som Författningsdomstolen avsåg med [nämnda dom nr 297/2018] – vilket i praktiken fick till följd att preskriptionstiden för alla brott för vilka en lagakraftvunnen fällande dom inte hade meddelats före [dom nr 297/2018] av Författningsdomstolen halverades och att det aktuella brottmålet mot de tilltalade följaktligen avskrevs?

3)      Om svaret [på den första och den andra frågan] blir jakande, och endast för det fall att det inte kan göras en tolkning som är förenlig med unionsrätten, ska principen om unionsrättens företräde tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att de ordinarie nationella domstolarna är bundna av den nationella författningsdomstolens avgöranden och av den nationella högsta domstolens bindande avgöranden och därför inte på eget initiativ, utan att göra sig skyldig till en disciplinförseelse, kan avstå från att tillämpa rättspraxis som följer av sådana avgöranden, även om de mot bakgrund av en dom av EU-domstolen anser att denna rättspraxis strider mot artiklarna 2, 19.1 andra stycket och 4.3 FEU, jämförda med artikel 325.1 FEUF, med tillämpning av …. beslut 2006/928…, med hänvisning till artikel 49.1 sista meningen i [stadgan], som i den aktuella situationen i det nationella målet?”

45      Genom ett meddelande av den 24 mars 2023, som inkom till domstolen samma dag, redogjorde den hänskjutande domstolen för flera domar som avkunnats mellan den 15 december 2022 och den 8 mars 2023. I dessa domar hade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) och Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) bifallit flera ansökningar som framställts med hjälp av extraordinära rättsmedel, där de berörda personerna yrkat att en dom skulle upphävas till följd av att deras straffrättsliga ansvar preskriberats.

46      I detta meddelande har den hänskjutande domstolen betonat att ett överklagande till Högsta domstolen är det enda rättsmedel som i förekommande fall gör det möjligt att angripa ett lagakraftvunnet domstolsavgörande på grundval av att unionsrätten, såsom den kommer att tolkas av EU-domstolen i sitt svar på tolkningsfrågorna, har åsidosatts. Den frist på 30 dagar från och med delgivningen av appellationsdomstolens avgörande inom vilken ett överklagande till högsta instans ska lämnas in utgör emellertid hinder mot ett sådant överklagande. Den dag då EU-domstolen avgör förevarande begäran om förhandsavgörande kommer den fristen nämligen att ha löpt ut i de flesta berörda mål.

47      Den hänskjutande domstolen har därför bett EU-domstolen att klargöra att ”de nationella domstolarna – i enlighet med principen om lojalt samarbete, för att respektera principerna om likvärdighet och effektivitet inom ramen för det nationella processuella systemets självständighet, och för att garantera likabehandling och icke-diskriminering av parterna i målet vid den nationella domstolen i förhållande till parter som befinner sig i liknande situationer – är skyldiga att, vid överklaganden till sista instans av lagakraftvunna domstolsavgöranden som meddelats under mellantiden i liknande mål, fastställa att [den nämnda fristen] börjar löpa från den dag då EU-domstolen meddelar dom” angående förevarande begäran om förhandsavgörande.

 Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

48      Med stöd av sin behörighet enligt artikel 107.3 i domstolens rättegångsregler har domstolens ordförande anmodat fjärde avdelningen, utsedd i enlighet med artikel 108.1 i dessa rättegångsregler, att undersöka huruvida det finns skäl att handlägga förevarande mål enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som avses i artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

49      Enligt artikel 107.1 i rättegångsreglerna är det endast en sådan begäran om förhandsavgörande i vilken en eller flera frågor ställs rörande de områden som behandlas i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget, avseende ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som får handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

50      I förevarande fall rör frågorna bland annat tolkningen av artikel 2.1 i PIF-konventionen, vilken utarbetats på grundval av artikel K.3 EU. Sistnämnda artikel motsvaras numera av artikel 31 EU, vars bestämmelser återges i artiklarna 82, 83 och 85 FEUF vilka omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget.

51      Av det ovan anförda följer att begäran om förhandsavgörande ger upphov till frågor som rör ett av de ämnesområden som behandlas i avdelning V och att begäran därmed kan handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

52      Det framgår vidare av en fast rättspraxis att kriteriet för att ett mål ska anses vara brådskande är uppfyllt om den berörda personen i det nationella målet är frihetsberövad när begäran om förhandsavgörande lämnas in och frågan huruvida vederbörande ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 12 januari 2023, MV (Bestämmande av gemensam påföljd), C‑583/22 PPU, EU:C:2023:5, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

53      Det framgår av begäran om förhandsavgörande att sökandena i det nationella målet dömts till fängelsestraff och att två av dem – K.A. och S.P. – just nu avtjänar sina straff.

54      Som svar på en förfrågan om upplysningar som EU-domstolen tillställde den hänskjutande domstolen den 15 mars 2023 lämnade sistnämnda domstol följande preciseringar. Dessa två sökande i det nationella målet sitter just nu fängslade för att verkställa brottmålsdom nr 285/AP av den 30 juni 2020. De skulle komma att försättas på fri fot om den hänskjutande domstolen biföll deras ansökningar, som framställts med hjälp ett extraordinärt rättsmedel, om upphävande av de fällande domar som meddelats mot dem.

55      Det framgår vidare av de förklaringar som den nämnda domstolen lämnat att utfallet av de ansökningar med användning av extraordinära rättsmedel som nämnda sökande lämnat in för att få sina domar upphävda beror på de svar som EU-domstolen kommer att ge på de ställda frågorna.

56      Under dessa omständigheter och med tillämpning av artikel 108.1 i rättegångsreglerna beslutade domstolens fjärde avdelning den 23 mars 2023, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att handlägga förevarande begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

57      Samma avdelning beslutade vidare med stöd av artikel 113.2 i rättegångsreglerna att domstolen skulle hänskjuta målet till stora avdelningen.

 Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

58      L.N. och C.I. har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning i någon del. L.N. har bland annat anfört att beslut 2006/928 och PIF-direktivet inte var relevanta under de rådande omständigheterna i det nationella målet.

59      Den rumänska regeringen å sin sida undrar om den tredje frågan eventuellt är hypotetisk.

60      C.O., C.I. och den rumänska regeringen har slutligen åberopat att begäran i punkt 47 ovan ska avvisas. Som skäl härför har de angett att den hänskjutande domstolen i det nationella målet inte ska pröva ett överklagande i sista instans utan en ansökan om upphävande av dom som gjorts med användning av ett extraordinärt rättsmedel.

61      EU-domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

62      Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

63      Vad inledningsvis gäller de tre första tolkningsfrågorna som den hänskjutande domstolen ställt gör EU-domstolen följande bedömning. Det ska för det första betonas att den tolkning av unionsrätten som den nämnda domstolen har begärt kan komma att leda till att den underlåter att tillämpa Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 och/eller Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022. Dessa domar har åberopats av sökandena i det nationella målet i syfte att få fastställt att deras straffrättsliga ansvar är preskriberat. Frågorna är således inte hypotetiska.

64      Domstolen påpekar sedan, för det andra, att enligt artikel 16 i PIF-direktivet – den hänskjutande domstolen har i sin första tolkningsfråga begärt tolkning av artiklarna 2 och 12 i detta direktiv – ersätter nämnda direktiv PIF-konventionen från och med den 6 juli 2019. Gärningarna i det nationella målet begicks emellertid under år 2010. Det är således uppenbart att det PIF-direktivet inte är tillämpligt på detta mål varför tolkningen av det inte framstår som nödvändig för utgången i målet.

65      Eftersom de gärningar som är aktuella i det nationella målet – enligt de uppgifter som domstolen förfogar över – inte utgör korruption är det vidare likaså uppenbart att tolkningen av beslut 2006/928 inte heller är relevant för svaret på den första och andra tolkningsfrågan.

66      Vad sedan, för det tredje, gäller övriga unionsrättsliga bestämmelser som avses i den hänskjutande domstolens tre tolkningsfrågor gör EU-domstolen däremot följande bedömning. Det är härvid tillräckligt att erinra om att när det inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsrättsakt helt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, har invändningen att denna rättsakt inte är tillämplig i det nationella målet inte något att göra med huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak, utan rör tvärtom tolkningsfrågorna i sak (dom av den 19 december 2019, Dobersberger, C‑16/18, EU:C:2019:1110, punkt 21, och dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern), C‑528/21, EU:C:2023:341, punkt 52).

67      Vad sedan gäller den begäran som avses i punkt 47 ovan syftar denna, enligt den hänskjutande domstolens förklaringar, till att fastställa huruvida unionsrätten kräver att den 30-dagarsfrist som föreskrivs för att överklaga till sista instans ska börja löpa när EU-domstolen meddelar sin dom i förevarande mål.

68      I det nationella målet ska den hänskjutande domstolen inte pröva ett överklagande i sista instans utan en ansökan som gjorts med användning av ett extraordinärt rättsmedel med yrkande om upphävande av en dom, såsom C.O., C.I. och den rumänska regeringen har påpekat.

69      Frågan i punkt 47 ovan gäller följaktligen ett hypotetiskt problem i den mening som avses i den rättspraxis det hänvisats till i punkt 62 ovan och kan därför inte tas upp till prövning.

70      Mot denna bakgrund finner domstolen att förevarande begäran om förhandsavgörande kan upptas till prövning, med undantag för dels den första och andra tolkningsfrågan i den del de avser tolkningen av PIF-direktivet och beslut 2006/928, dels den fråga som avses i punkt 47 ovan.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första och den andra frågan

71      Den första och andra tolkningsfrågan, som ska prövas gemensamt, avser tolkningen av artiklarna 2, 4.3 och 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 49.1 sista meningen i stadgan, artikel 2.1 i PIF-konventionen samt direktiv 2006/112.

72      Skälen i begäran om förhandsavgörande visar emellertid att den hänskjutande domstolens osäkerhet som föranlett tolkningsfrågorna gäller dels tolkningen av de unionsrättsliga bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att på ett effektivt sätt bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens finansiella intressen, dels tolkningen av de garantier som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen.

73      Under dessa omständigheter ska den första och andra frågan prövas mot bakgrund av artikel 325.1 FEUF, artikel 49.1 i stadgan och artikel 2.1 i PIF-konventionen.

74      Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt nämnda frågor för att få klarhet i huruvida nyssnämnda bestämmelser ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat är skyldiga att underlåta att tillämpa dels domar från Författningsdomstolen i denna medlemsstat, varigenom en nationell bestämmelse om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar ogiltigförklaras på grund av att den straffrättsliga legalitetsprincipen har åsidosatts såvitt gäller principens krav på strafflagens förutsebarhet och tydlighet, dels en dom från Högsta domstolen i samma medlemsstat av vilken det följer att reglerna om preskriptionsavbrott, såsom de framgår av denna rättspraxis i konstitutionella frågor, får tillämpas retroaktivt såsom lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) i syfte att angripa lagakraftvunna domar varigenom en person fällts för brott. Frågan ställs med hänsyn till att de nämnda domarna leder till att ett stort antal brottmål, inbegripet mål om grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, kommer att avskrivas på grund av att det straffrättsliga ansvaret är preskriberat.

75      Det ska inledningsvis påpekas att parterna, såväl i sina skriftliga inlagor som under förhandlingen vid domstolen, har debatterat vad som är den exakta innebörden av de rumänska regler som reglerar avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar under perioden mellan den 25 juni 2018 – då Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018 publicerades – och den 30 maj 2022, då OUG nr 71/2022 trädde i kraft.

76      Domstolen erinrar härvid om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det nationella målet samt att tolka och tillämpa nationell rätt (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 61, och dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 59).

77      Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar följer det av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022, vilka sammanfattas i punkterna 23–29 ovan, att under perioden mellan den 25 juni 2018 och den 30 maj 2022 föreskrevs i rumänsk rätt inte någon grund för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar. För att besvara den första och den andra frågan kommer domstolen att utgå från att detta var rättsläget i rumänsk rätt under den aktuella perioden.

78      Mot bakgrund av den rättspraxis det erinrats om i punkt 76 ovan ska frågorna besvaras även med beaktande av den tolkning som den hänskjutande domstolen gjort av Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022, med innebörden att sistnämnda domstols tolkning av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) gör det möjligt att låta avsaknaden i rumänsk rätt av grunder för preskriptionsavbrott få retroaktiv verkan för processhandlingar som vidtagits innan den 25 juni 2018, det vill säga dagen för publicering av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018.

 Åsidosättande av skyldigheten att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen med avskräckande och effektiva åtgärder

79      Det framgår av beslutet om hänskjutande att det nationella målet bland annat gäller gärningar som utgör grovt mervärdesskattebedrägeri. Det är härvid av vikt att erinra om att medlemsstaterna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en effektiv och fullständig uppbörd av unionens egna medel i form av inkomster från tillämpningen av en enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt (dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 182 och där angiven rättspraxis).

80      Det ska härvidlag tilläggas att vidtagande av straffrättsliga påföljder i syfte att skydda unionens finansiella intressen, och i synnerhet en korrekt uppbörd av dessa inkomster, omfattas av den delade befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna som avses i artikel 4.2 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 43).

81      Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet hade den tillämpliga preskriptionsordningen för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen inte harmoniserats av unionslagstiftaren, vilket skedde först senare och endast delvis genom antagandet av PIF-direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 44). Detta direktiv är, såsom påpekats i punkt 64 ovan, emellertid inte tillämpligt i det nationella målet.

82      Antagande av regler om preskription av det straffrättsliga ansvaret för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen omfattades följaktligen, vid tiden för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, av medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna är emellertid skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt unionsrätten när de utövar denna behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och BCE/Lettland, C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkt 57, och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 216).

83      Domstolen betonar härvid att artikel 325.1 FEUF ålägger medlemsstaterna att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens finansiella intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder (dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 181 och där angiven rättspraxis).

84      Medlemsstaterna har visserligen en frihet vad gäller valet av tillämpliga påföljder, vilka kan bestå i administrativa påföljder, straffrättsliga påföljder eller en kombination av båda. De är emellertid skyldiga enligt artikel 325.1 FEUF att se till att grova bedrägerier eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen beivras med straffrättsliga påföljder som är effektiva och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 191, och dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpande av bedrägerier i form av undervärdering), C‑213/19, EU:C:2022:167, punkt 219).

85      Artikel 2.1 i PIF-konventionen ålägger vidare medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att gärningar som utgör bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen, inklusive mervärdesskattebedrägeri, beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland, åtminstone i allvarliga fall – det vill säga när det berörda beloppet åtminstone uppgår till ett av medlemsstaterna fastställt minimibelopp vilket inte får överstiga 50 000 euro – frihetsberövande påföljder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, Scialdone, C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

86      Medlemsstaterna ska härvid säkerställa att de preskriptionsregler som föreskrivs i nationell rätt gör det möjligt att effektivt beivra brott kopplade till sådana bedrägerier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 36).

87      Följande kan i förevarande fall utläsas av den hänskjutande domstolens förklaringar, såsom dessa sammanfattats i punkterna 23–32 ovan. Med tillämpning av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 föreskrevs under perioden mellan den 25 juni 2018, då dom nr 297/2018 publicerades, och den 30 maj 2022 – då OUG nr 71/2022 trädde i kraft – i rumänsk rätt inga grunder för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar. Enligt Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 kan denna rättspraxis i konstitutionella frågor åberopas såsom lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), även i syfte att angripa lagakraftvunna domar varigenom en person fällts för brott.

88      Vad beträffar de konkreta verkningar som kan tänkas följa av denna rättspraxis har den hänskjutande domstolen angett följande. Tillämpning, i det nationella målet, av den regel som följer av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 såsom lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) – enligt vilken det i rumänsk rätt inte föreskrevs några grunder för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar under den period som avses i föregående punkt – skulle leda till att den 10-åriga preskriptionstid som gäller för de gärningar som är aktuella i det nationella målet hade löpt ut innan den dom varigenom sökandena i det nationella målet fälls för brott vann laga kraft, vilket i sin tur skulle medföra att brottmålet avskrivs och det blir omöjligt att döma dessa personer.

89      Den hänskjutande domstolen har även påpekat att Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 kan komma att påverka ”ett stort antal mål”, inbegripet mål som avslutats genom fällande domar som vunnit laga kraft, vilka skulle kunna angripas genom extraordinära rättsmedel av den typ som är aktuella i det nationella målet.

90      Beslut 2006/928 är, såsom påpekats i punkt 65 ovan, förvisso inte i sig tillämpligt på skattebedrägerier, likt dem som är aktuella i det nationella målet. De uppgifter kommissionen presenterade i sin rapport av den 22 november 2022 till Europaparlamentet och rådet om Rumäniens framsteg inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen (COM(2022) 664 final), för att verkställa artikel 2 i beslutet, bekräftar inte desto mindre risken för att ett stort antal mål om grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen inte längre kommer att kunna lagfaras på grund av att det straffrättsliga ansvaret för sådana gärningar har preskriberats. Det framgår nämligen av den rapporten, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, att Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 skulle kunna leda till att ”brottmålsförfaranden skulle avbrytas och att det straffrättsliga ansvaret i ett stort antal mål skulle undanröjas” och att den situation som uppstått innebär en ”[risk] för att tusentals [tilltalade] inte skulle komma att ta straffrättsligt ansvar”.

91      Av det ovan anförda kan man dra slutsatsen att den rättsliga situation som uppstått till följd av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 liksom av Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 medför en systemisk risk för straffrihet för grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Detta gäller i synnerhet komplicerade mål som kräver längre utredningstid av rättsvårdande myndigheter.

92      Förekomsten av en sådan systemisk risk för straffrihet är dock oförenlig med de krav som uppställs i artikel 325.1 FEUF och i artikel 2.1 i PIF-konventionen, vilka det erinrats om i punkterna 83 och 86 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 203).

93      I detta sammanhang ankommer det i första hand på den nationella lagstiftaren att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla dessa krav, bland annat genom att anta erforderliga bestämmelser och, i förekommande fall, ändra befintliga regler för att säkerställa att det regelverk som är tillämpligt för lagföring av och påföljder för brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, inbegripet regler om preskription av straffrättsligt ansvar, överensstämmer med bestämmelserna i artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen. Detta regelverk ska vara utformat på ett sådant sätt att det inte, på grund av sin natur, medför en risk för systemisk straffrihet avseende sådana överträdelser samtidigt som skyddet av de grundläggande rättigheterna för de anklagade säkerställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 41, och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 193).

94      En rättslig situation där en medlemsstats regler om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar har ogiltigförklarats och följaktligen berövats sin rättsverkan av Författningsdomstolen i denna medlemsstat utan att den nationella lagstiftaren gjort något åt situationen under nästan fyra år, är oförenlig med skyldigheten i punkterna 83–86 ovan att se till att grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen och som begåtts i den medlemsstaten beivras med straffrättsliga påföljder som är effektiva och avskräckande. En dylik situation – som påverkar en allmängiltig bestämmelse, vilken var tillämplig på alla straffrättsliga förfaranden men som inte ersatts sedan den förklarats författningsstridig, vilket inte kunde förutses av vare sig åklagarväsendet eller brottmålsdomstolarna – medför en ofrånkomlig risk för att ett stort antal mål gällande grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen inte kan lagföras på grund av att denna preskriptionstid löpt ut. Detta gäller i synnerhet i komplicerade mål som kräver längre utredningstid av rättsvårdande myndigheter.

 De nationella domstolarnas skyldigheter

95      Det följer av fast rättspraxis att principen om unionsrättens företräde ålägger den nationella domstol som, inom ramen för sin behörighet, ska tillämpa unionsbestämmelser en skyldighet att – för det fall att det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten – säkerställa att kraven i denna rättsordning ges full verkan i det mål som nämnda domstol ska pröva. Detta ska ske genom att domstolen i fråga, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåter att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, även senare sådan, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna nationella lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, punkt 24, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 61 och 62, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en Författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 53).

96      Artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen är härvid formulerade i klara och tydliga ordalag. De är också ovillkorliga vilket innebär att de har direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 253 och där angiven rättspraxis).

97      Det ankommer således i princip på de nationella domstolarna att säkerställa full verkan av de skyldigheter som följer av artikel 325.1 FEUF och av artikel 2.1 i PIF-konventionen samt underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som, i ett mål om grovt bedrägeri riktat mot unionens finansiella intressen, hindrar att effektiva och avskräckande påföljder utdöms för att bekämpa sådana brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 194 och där angiven rättspraxis).

98      De nationella domstolarna är därmed i princip skyldiga enligt nämnda artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen att underlåta att tillämpa Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022, vilka innebär att under perioden mellan den 25 juni 2018, då dom nr 297/2018 publicerades, och den 30 maj 2022, dagen då OUG nr 71/2022 trädde i kraft, föreskrevs i rumänsk rätt inte någon grund för avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar. Dessa domar leder nämligen till att det straffrättsliga ansvaret preskriberas i ett stort antal fall av grovt bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen och följaktligen – såsom konstaterats i punkt 91 ovan – till en systemisk risk för straffrihet för sådana brott.

99      På samma sätt är de nationella domstolarna i princip skyldiga att underlåta att tillämpa Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022. Nämnda dom gör det nämligen möjligt att åberopa preskription av det straffrättsliga ansvaret på grundval av rättsverkningarna av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 såsom lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) i fall av grovt bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Den nämnda domen ökar därmed den systemiska risken för straffrihet för sådana brott.

100    Det måste dock även prövas om skyldigheten att underlåta att tillämpa dylika domar, i en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet, eventuellt skulle stå i strid med skyddet för de grundläggande rättigheterna.

101    Domstolen erinrar härvid i ett första led om följande. Enligt fast rättspraxis innebär skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel inte att de nationella domstolarna befrias från åläggandet att iaktta de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och unionslagstiftningens allmänna principer, eftersom åtal för skattebrott avseende mervärdesskatt utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 33, och, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 204).

102    Det följer i förevarande fall av de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen att den rättspraxis som är relevant i det nationella målet, vilken sammanfattats i punkterna 23–32 ovan, grundas på två olika principer. Vad gäller Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 grundas denna rättspraxis på den straffrättsliga legalitetsprincipen, närmare bestämt på dess krav att strafflagen ska vara förutsebar och tydlig. När det gäller Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 grundas denna rättspraxis på principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), inbegripet på lagakraftvunna domar meddelade efter den 25 juni 2018 varigenom en person fälls för brott.

103    I unionsrätten stadfästs den straffrättsliga legalitetsprincipen och principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) i artikel 49 i stadgan.

104    Enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen ska straffrättsliga bestämmelser uppfylla vissa krav på tillgänglighet och förutsebarhet vad beträffar såväl brottsbeskrivningen som fastställande av straffet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 55, och dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 48).

105    Kravet att tillämplig lag ska vara tydlig, vilket är en oskiljaktig del av denna princip, förutsätter att lagen på ett tydligt sätt definierar brotten och de straff som utdöms för dem. Detta villkor är uppfyllt när en enskild, av den relevanta bestämmelsens lydelse och vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som leder till straffrättsligt ansvar (dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 56, och dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkt 49).

106    Enligt sista meningen i artikel 49.1 i stadgan kräver principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) slutligen att, om det efter det att lagöverträdelsen begåtts stiftas ny lag som föreskriver ett lindrigare straff, denna lag ska tillämpas.

107    Tillämpningen av sistnämnda princip förutsätter att det, över tid, föreligger flera på varandra följande lagar och vilar på konstaterandet att denna följd av lagar speglar en ändrad inställning i den aktuella rättsordningen till antingen den straffrättsliga kvalificeringen av vilka gärningar som kan anses utgöra ett brott eller till det straff som ska utdömas för ett brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Clergeau m.fl., C‑115/17, EU:C:2018:651, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

108    Vidare framgår det av domstolens praxis att regler om preskription av det straffrättsliga ansvaret inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 49.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. C‑105/14, EU:C:2015:555, punkterna 54–57).

109    De nationella domstolarnas skyldighet att underlåta att tillämpa Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 liksom Înalta Curte de Casație și Justițied (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 strider följaktligen inte mot vare sig principen att bestämmelser om brott och straff ska vara förutsebara, tydliga och inte får tillämpas retroaktivt, eller mot principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), såsom de stadfästs i artikel 49.1 i stadgan.

110    Domstolen erinrar i ett andra led om följande. När en domstol i en medlemsstat, såsom i förevarande fall, har att – i ett fall där de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna inte regleras fullt ut av unionsrätten – pröva huruvida en bestämmelse eller en åtgärd i nationell rätt, som utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, är förenlig med de grundläggande rättigheterna, förblir nationella myndigheter och domstolar behöriga att tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter förutsatt att tillämpningen av dessa normer varken undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 47, och dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 211).

111    Enligt de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen utgår Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022 och Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 från antagandet att regler om preskriptionsavbrott för straffrättsligt ansvar, i rumänsk rätt, är att hänföra till den materiella straffrätten och därför omfattas av den straffrättsliga legalitetsprincipen och av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior), såsom dessa garanteras i den rumänska grundlagen. Nämnda principer ska därför anses utgör nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter i den mening som avses i föregående punkt.

112    Av resonemanget i punkterna 108 och 109 ovan följer att dessa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter inte, i mål av den typ som är aktuella i det nationella målet, äventyrar den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan såsom den tolkats av domstolen.

113    Domstolen erinrar härvidlag om den betydelse som i såväl unionens rättsordning som i nationella rättsordningar tillmäts den straffrättsliga legalitetsprincipen, genom dess krav på att tillämplig strafflag ska vara förutsebar, tydlig och inte får tillämpas retroaktivt (dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 51).

114    Dessa krav på att strafflag ska vara förutsebar, tydlig och inte får tillämpas retroaktivt utgör ett särskilt uttryck för rättssäkerhetsprincipen. Denna grundläggande unionsrättsliga princip kräver dels att rättsregler ska vara klara och tydliga, dels att enskilda kan förutse hur dessa rättsregler kommer att tillämpas, i synnerhet om rättsreglerna kan få negativa konsekvenser. Principen utgör en väsentlig beståndsdel av rättsstaten, som identifieras i artikel 2 FEU. Den utgör såväl ett värde som ligger till grund för unionen som ett värde som är gemensamt för medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 161 och 162, och dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkterna 136 och 223).

115    EU-domstolen noterar härvid följande. Den rumänska författningsdomstolen tillämpade en nationell norm för skydd av grundläggande rättigheter, som kompletterar skyddet mot godtycklighet i brottmål som ges i unionsrätten enligt rättssäkerhetsprincipen, när den i ett första skede slog fast att den rumänska lagstiftaren hade åsidosatt den konstitutionella principen att strafflag ska vara förutsebar och tydlig genom att medge att processhandlingar avbryter preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar även när dessa handlingar inte delgetts den misstänkte eller den tilltalade. Samma domstol tillämpade likaså en nationell norm för skydd av grundläggande rättigheter när den, i ett andra skede, konstaterade att den rumänska lagstiftarens underlåtenhet att vidta åtgärder för att ersätta den bestämmelse i strafflagen som reglerar avbrott av preskriptionstiden och som förklarats författningsstridig, hade gett upphov till en ny situation med bristande tydlighet och förutsebarhet i strid med denna grundlagsstadgade princip.

116    Det är mot bakgrund av vikten av detta skydd mot godtycklighet, såväl i unionens som i medlemsstaternas rättsordningar, som domstolen gjorde följande bedömning i punkterna 58–62 i domen av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. (C‑42/17, EU:C:2017:936). En nationell norm för skydd av grundläggande rättigheter som avser att stadfästa kraven på att strafflagen ska vara förutsebar, tydlig och inte får tillämpas retroaktivt – inbegripet såvitt gäller bestämmelser om preskriptionsavbrott av straffrättsligt ansvar – kunde utgöra hinder mot en skyldighet som, under de omständigheter som var för handen i det målet, ålåg de nationella domstolarna enligt artikel 325.1 och 325.2 FEUF att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser om preskription av det straffrättsliga ansvaret. Domstolen fann att detta gällde även om tillämpningen av dessa nationella bestämmelser utgjorde hinder mot att utdöma effektiva och avskräckande påföljder i ett betydande antal fall av grovt bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen.

117    Det befanns i detta avseende även vara relevant att den preskriptionsordning som var tillämplig på brott som riktar sig mot unionens finansiella intressen, och som var i fråga i det målet, på samma sätt som i förevarande mål inte hade varit föremål för någon fullständig harmonisering i enlighet med vad som sägs i punkt 81 ovan.

118    Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 113–117 ovan och i likhet med vad domstolen fann i domen av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. (C‑42/17, EU:C:2017:936), görs följande bedömning. I ett mål såsom det nationella målet är de rumänska domstolarna inte skyldiga att underlåta att tillämpa den nationella rättspraxis som avses i punkt 111 ovan enligt artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen. Detta gäller oberoende av den systemiska risken för straffrihet för grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, eftersom de domar som avses i nämnda punkt 111 grundas på den straffrättsliga legalitetsprincipen såsom denna skyddas i nationell rätt, genom dess krav på att strafflagen ska vara förutsägbar och tydlig, även vad gäller bestämmelser om preskriptionsavbrott av det straffrättsliga ansvaret.

119    Det följer dock av de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen att Înalta Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 även grundas på principen om retroaktiv tillämpning av den lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) som följer av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) domar nr 297/2018 och 358/2022. Enligt den hänskjutande domstolens tolkning av Curte de Casație și Justițies (Högsta domstolens) dom nr 67/2022 har sistnämnda domstol slagit fast att nämnda princip gör det möjligt att låta avsaknaden i rumänsk rätt av grunder för preskriptionsavbrott av det straffrättsliga ansvaret få retroaktiv verkan, vilken följer av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) två domar, för processhandlingar som vidtagits före den 25 juni 2018, det vill säga dagen för publicering av dom nr 297/2018 från sistnämnda domstol.

120    Tillämpningen av en nationell norm för skydd av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) ska emellertid särskiljas från tillämpningen av den nationella skyddsnorm som domstolen prövade i sin dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. (C‑42/17, EU:C:2017:936).

121    Av begäran om förhandsavgörande följer i detta hänseende att tillämpningen av förstnämnda nationella skyddsnorm kan förvärra den systemiska risken för att grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen ska undgå all form av straffrättsliga påföljder, i strid med artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen.

122    Till skillnad från den nationella skyddsnormen om strafflagens förutsebarhet – vilken enligt den hänskjutande domstolen endast neutraliserar den avbrytande effekten av processhandlingar som vidtagits under perioden mellan den 25 juni 2018, det vill säga dagen för publicering av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018, och den 30 maj 2022 då OUG nr 71/2002 trädde i kraft – gör den nationella normen för skydd av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) det möjligt, åtminstone i vissa fall, att neutralisera den avbrytande effekten av processhandlingar som vidtagits innan den 25 juni 2018 men efter strafflagens ikraftträdande den 1 februari 2014, det vill säga under mer än fyra år.

123    Mot denna bakgrund och med hänsyn till att det är nödvändigt att göra en avvägning mellan den sistnämnda nationella skyddsnormen å ena sidan och bestämmelserna i artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen å andra sidan gör domstolen följande bedömning. En nationell domstols tillämpning av denna norm, i syfte att ifrågasätta att preskriptionen av det straffrättsliga ansvaret avbryts genom processhandlingar som vidtagits innan den 25 juni 2018, det vill säga dagen för publicering av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018, måste anses äventyra unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan i den mening som avses i den rättspraxis det hänvisats till i punkt 110 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 212).

124    I domstolsförfaranden som syftar till att i straffrättsligt hänseende beivra bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen kan de nationella domstolarna således inte tillämpa den nationella skyddsnormen för principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) som avses i punkt 119 ovan, i syfte att ifrågasätta att preskriptionen av det straffrättsliga ansvaret avbryts genom processhandlingar som vidtagits innan den 25 juni 2018, dagen för publicering av Curtea Constituționalăs (Författningsdomstolens) dom nr 297/2018.

125    Mot denna bakgrund ska den första och andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen ska tolkas så, att domstolarna i en medlemsstat inte är skyldiga att underlåta att tillämpa domar från Författningsdomstolen i denna medlemsstat vari en nationell bestämmelse om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar ogiltigförklaras på grund av att den straffrättsliga legalitetsprincipen har åsidosatts, såsom denna skyddas i nationell rätt, genom dess krav på strafflagens förutsebarhet och tydlighet, även om dessa domar får till följd att ett stort antal brottmål, inbegripet mål om grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, kommer att avskrivas på grund av att det straffrättsliga ansvaret är preskriberat. Nämnda unionsrättsliga bestämmelser ska däremot tolkas så, att domstolarna i denna medlemsstat är skyldiga att underlåta att tillämpa en nationell norm för skydd av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) som gör det möjligt att – inbegripet i förfaranden som riktas mot lagakraftvunna avgöranden – ifrågasätta att preskriptionen av det straffrättsliga ansvaret avbryts i sådana mål genom processhandlingar som vidtagits innan ogiltigförklaringen skedde.

 Den tredje frågan

126    Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en medlemsstats allmänna domstolar är bundna av avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i denna medlemsstat och därför inte på eget initiativ, utan att begå en disciplinförseelse, kan avstå från att tillämpa rättspraxis som följer av dessa instansers avgöranden, även om de mot bakgrund av en dom av EU-domstolen anser att denna rättspraxis strider mot unionsrätten.

127    Domstolen erinrar härvid om att medlemsstaterna visserligen är behöriga att organisera det egna landets rättsväsende men att de vid utövandet av denna behörighet icke desto mindre är skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt unionsrätten. Detsamma gäller i fråga om disciplinansvar för domare som inte följt avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i den aktuella medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 133 och där angiven rättspraxis).

128    Enligt fast praxis från EU-domstolen innebär principen om unionsrättens företräde att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, varvid medlemsstaternas nationella rätt inte kan påverka unionsbestämmelsernas verkan i medlemsstaterna (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 244 och där angiven rättspraxis).

129    Såsom påpekats i punkt 95 ovan ålägger principen om unionsrättens företräde den nationella domstolen en skyldighet att säkerställa att kraven i denna rättsordning ges full verkan i det mål som den nämnda domstolen ska pröva. Detta ska ske genom att domstolen i fråga, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåter att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, även senare sådan, såsom till exempel artikel 325.1 FEUF, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna nationella lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande.

130    Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall påpekat att den, för det fall nämnda rumänska bestämmelser eller praxis skulle visa sig oförenliga med unionsrätten till följd av svaret på den första och andra frågan och om det skulle visa sig att en tolkning i överensstämmelse med unionsrätten inte är möjlig mot bakgrund av de grunder som åberopats, kan komma att underlåta att tillämpa de slutsatser som följer av den nationella rättspraxis som avses i punkt 111 ovan.

131    Samma domstol har dock även påpekat att den nya disciplinära ordning som föreskrivs i artiklarna 271 och 272 i lag nr 303/2022 om domares och åklagares ställning medger att disciplinåtgärder vidtas mot domare som i ond tro eller genom grov vårdslöshet har underlåtit att följa domar från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) eller Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) vid prövning av överklaganden i lagens intresse.

132    EU-domstolen erinrar härom att en dom som den meddelat i ett mål om förhandsavgörande är bindande för den nationella domstolen när denna avgör det nationella målet, såvitt avser tolkningen av de berörda unionsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 1977, Benedetti, 52/76, EU:C:1977:16, punkt 26, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en Författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 74).

133    En nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 andra stycket FEUF, ska således i förekommande fall avvika från den högre nationella instansens bedömning när den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre instansens bedömning är oförenlig med unionsrätten, i förekommande fall genom att inte tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre instansens avgöranden (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en Författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 75).

134    En nationell domstol som har utnyttjat möjligheten eller fullgjort skyldigheten att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF kan därför inte vara förhindrad att omedelbart tillämpa unionsrätten på ett sätt som står i överensstämmelse med EU-domstolens avgörande eller praxis, utan att den ändamålsenliga verkan av den bestämmelsen försvagas. Det ska tilläggas att befogenheten att, vid tidpunkten för denna rättstillämpning, göra allt som krävs för att underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som kan hindra unionsbestämmelsernas fulla verkan är en integrerad del av de nationella domstolarnas uppgift att, inom unionen, och inom ramen för sin behörighet, tillämpa de unionsrättsliga bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 257).

135    En nationell lagstiftning eller praxis som innebär att avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i den berörda medlemsstaten är bindande för de allmänna domstolarna, trots att dessa, mot bakgrund av en dom som EU-domstolen meddelat i ett mål om förhandsavgörande, anser att den rättspraxis som följer av dessa avgöranden strider mot unionsrätten, är ägnad att hindra dessa domstolar från att säkerställa att unionsrättens krav får full verkan. Effekten av detta hinder kan förstärkas av att ett eventuellt åsidosättande av denna rättspraxis kvalificeras som en disciplinförseelse i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 259).

136    Vad gäller just det förhållandet att domare kan ådra sig disciplinansvar enligt en medlemsstats lagstiftning för det fall de åsidosätter avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i den medlemsstaten gör EU-domstolen följande bedömning. Den omständigheten att en nationell domstol utför de uppgifter som den anförtrotts enligt fördragen och iakttar de skyldigheter som följer av dessa fördrag – genom att i enlighet med principen om unionsrättens företräde ge verkan åt en unionsrättslig bestämmelse såsom artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i PIF-konventionen, och åt domstolens tolkning härav – kan per definition inte anses utgöra en disciplinär överträdelse av domare som tjänstgör vid sistnämnda domstol utan att den bestämmelsen eller den principen i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) har överträtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 260, och dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare), C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

137    Av det ovan anförda följer att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en medlemsstats allmänna domstolar är bundna av avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i denna medlemsstat och därför inte på eget initiativ, utan att begå en disciplinförseelse, kan avstå från att tillämpa rättspraxis som följer av dessa instansers avgöranden, även om de mot bakgrund av en dom av EU-domstolen anser att denna rättspraxis strider mot unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt.

 Rättegångskostnader

138    Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      Artikel 325.1 FEUF och artikel 2.1 i konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 och bilagd rådets akt av den 26 juli 1995,

ska tolkas på följande sätt:

Domstolarna i en medlemsstat är inte skyldiga att underlåta att tillämpa domar från Författningsdomstolen i denna medlemsstat vari en nationell bestämmelse om avbrott i preskriptionstiden för straffrättsligt ansvar ogiltigförklaras på grund av att den straffrättsliga legalitetsprincipen har åsidosatts, såsom denna skyddas i nationell rätt, genom dess krav på strafflagens förutsebarhet och tydlighet, även om dessa domar får till följd att ett stort antal brottmål, inbegripet mål om grova bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen, kommer att avskrivas på grund av att det straffrättsliga ansvaret är preskriberat.

Nämnda unionsrättsliga bestämmelser ska däremot tolkas så,

att domstolarna i denna medlemsstat är skyldiga att underlåta att tillämpa en nationell norm för skydd av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (lex mitior) som gör det möjligt att – inbegripet i förfaranden som riktas mot lagakraftvunna avgöranden – ifrågasätta att preskriptionen av det straffrättsliga ansvaret avbryts i sådana mål genom processhandlingar som vidtagits innan ogiltigförklaringen skedde.

2)      Principen om unionsrättens företräde

ska tolkas så

att den utgör hinder mot nationella bestämmelser eller nationell praxis som innebär att en medlemsstats nationella allmänna domstolar är bundna av avgöranden från Författningsdomstolen och Högsta domstolen i denna medlemsstat och därför inte på eget initiativ, utan att begå en disciplinförseelse, kan avstå från att tillämpa rättspraxis som följer av dessa instansers avgöranden, även om de mot bakgrund av en dom av EU-domstolen anser att denna rättspraxis strider mot unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: rumänska.

i      Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.