Mål C‑413/15

Elaine Farrell

mot

Alan Whitty m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiv 90/232/EEG – Artikel 1 – Ansvarighet vid personskador som drabbar alla passagerare med undantag av föraren – Obligatorisk försäkring – Direkt effekt – Direktiv 84/5/EEG – Artikel 1.4 – Organ med uppgift att svara för ersättning för sakskador och personskador orsakade av oidentifierade fordon eller av fordon för vilka försäkring inte tecknats – Möjligheten att åberopa ett direktiv gentemot en stat – Villkor under vilka ett privaträttsligt organ kan anses utgöra en förlängning av staten, och villkor för att bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas gentemot nämnda organ”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 10 oktober 2017

1.        Institutionernas rättsakter – Direktiven – Direkt effekt – Organ med uppgift att, under statens kontroll, utöva offentlig serviceverksamhet eller som har särskilda befogenheter – Alternativa villkor

(Artikel 288 FEUF)

2.        Tillnärmning av lagstiftning – Ansvarsförsäkring för motorfordon – Direktiv 84/5 – Ersättning som tillerkänns för skador som orsakats av ett oidentifierat eller otillräckligt försäkrat fordon – En medlemsstats inrättande av ett privaträttsligt organ med uppgift att ersätta sådana skador – Möjlighet för enskilda att åberopa bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt gentemot ett sådant organ

(Artikel 288 FEUF; rådets direktiv 84/5, i dess lydelse enligt direktiv 90/232, artikel 1.4)

1.      Artikel 288 FEUF ska tolkas så, att den inte i sig utesluter att bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas gentemot en enhet som inte har alla de egenskaper som anges i punkt 20 i domen av den 12 juli 1990, Foster m.fl. (C‑188/89, EU:C:1990:313), jämförda med de egenskaper som anges i punkt 18 i samma dom.

Nämnda punkt 20 ska nämligen förstås mot bakgrund av punkt 18 i samma dom, i vilken EU-domstolen betonade att sådana bestämmelser kunde åberopas av enskilda gentemot organ eller enheter som var underställda staten, stod under tillsyn av denna eller hade särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda. Såsom generaladvokaten i sak har anfört i punkterna 53 och 77 i sitt förslag till avgörande kan villkoren – enligt vilka det berörda organet ska vara underställt staten eller stå under tillsyn av denna eller ha särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda – följaktligen inte vara kumulativa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 december 1997, Kampelmann m.fl., C‑253/96–C‑258/96, EU:C:1997:585, punkterna 46 och 47, samt dom av den 7 september 2006, Vassallo, C‑180/04, EU:C:2006:518, punkt 26).

(se punkterna 27–29 samt punkt 1 i domslutet)

2.      Bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas gentemot ett privaträttsligt organ som av en medlemsstat anförtrotts ett uppdrag i allmänhetens intresse, såsom det som följer av den skyldighet som medlemsstaterna åläggs i artikel 1.4 i rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon, i dess lydelse enligt rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990, och som i detta syfte enligt lag har särskilda befogenheter, såsom möjligheten att ålägga försäkringsgivare som är verksamma inom fordonsförsäkringar i den berörda medlemsstaten att bli medlemmar i och finansiera organet.

(se punkt 42 samt punkt 2 i domslutet)