TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)
den 10 juli 2012 (*)
”Statligt stöd – Förpackningsprodukter i wellpapp – Stöd till förmån för byggandet av ett pappersbruk – Riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål – Beslut varigenom stödet förklaras förenligt med den gemensamma marknaden – Upptagande till sakprövning – Huruvida den fullmakt som en juridisk person gett sina advokater är rättsenlig – Antagande av ett beslut efter det preliminära granskningsförfarandet – Talerätt – De berörda parternas processuella rättigheter – Allvarliga svårigheter som motiverar att ett formellt granskningsförfarande inleds – Kommissionens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning – Artikel 87.3 a EG – Artikel 88.2 och 88.3 EG – Artikel 4 i förordning (EG) nr 659/1999 – Artikel 44.5 och 44.6 i rättegångsreglerna”
I mål T‑304/08,
Smurfit Kappa Group plc, Dublin (Irland), företrätt av advokaterna T. Ottervanger och E. Henny,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Martenczuk och C. Urraca Caviedes, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Propapier PM2 GmbH, tidigare Propapier PM2 GmbH & Co. KG, Eisenhüttenstadt (Tyskland), företrätt av advokaterna H.-J. Niemeyer och C. Herrmann,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 1107 av den 2 april 2008 i vilket det statliga regionalstöd som tyska myndigheter avsåg att bevilja Propapier PM2 för byggandet av ett pappersbruk i Eisenhüttenstadt (regionen Brandenburg-Nordost) förklarades förenligt med den gemensamma marknaden (statligt stöd N 582/2007 – Tyskland),
meddelar
TRIBUNALEN (första avdelningen),
sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna S. Frimodt Nielsen (referent) och A. Popescu,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 november 2011,
följande
Dom
Bakgrunden till tvisten
1 Sökanden, Smurfit Kappa Group plc, är ett internationellt företag med säte i Irland. Det bedriver verksamhet inom förpackningssektorn, främst i Europa och Latinamerika. Företaget tillverkar och säljer förpackningsprodukter av wellpapp (nedan kallade CCM-produkter), ark av wellpapp och av kompakt kartong, lådor av wellpapp och av kompakt kartong, ytbehandlade kartonger och specialkartonger. Företaget återvinner även omhändertaget förpackningsavfall.
2 I skrivelse av den 8 oktober 2007 underrättade tyska myndigheter Europeiska kommissionen om deras avsikt att bevilja Propapier PM2 GmbH & Co. KG ett investeringsbidrag på 82 509 500 euro (det vill säga 72 154 700 euro efter nuvärdesberäkning) (nedan kallat det aktuella stödet), för byggandet av ett pappersbruk och en elgenerator i Eisenhüttenstadt, i regionen Brandenburg-Nordost (Tyskland). Kommissionen registrerade anmälan som N 528/2007.
3 Det pappersbruk som finansieras med det aktuella stödet var tänkt att producera två typer av CCM-produkter, nämligen dels kartongark med en ytvikt upp till 150 g/m², dels vågprofil framställd av återvinningsfibrer. Byggandet av fabriken skulle ske i etapper från december 2007 fram till och med första halvåret 2010.
4 Den 9 november 2007 framställde sökanden ett konfidentiellt klagomål rörande det aktuella stödet till kommissionen.
5 I skrivelse av den 7 december 2007 riktade kommissionen en begäran om kompletterande upplysningar till Förbundsrepubliken Tyskland. De tyska myndigheterna besvarade denna begäran om upplysningar genom en skrivelse av den 3 januari 2008.
6 Ett sammanträde ägde rum mellan kommissionen och de tyska myndigheterna den 25 januari 2008, varvid även företrädare för intervenienten var närvarande.
7 Den 29 januari 2008 registrerade kommissionen två officiella klagomål, vilka skickades till Förbundsrepubliken Tyskland för yttrande.
8 I skrivelse av den 1 februari 2008 riktade kommissionen en ny begäran om upplysningar till Förbundsrepubliken Tyskland.
9 I skrivelser av den 6 och den 14 februari 2008 yttrade sig Förbundsrepubliken Tyskland angående de ovan i punkt 7 nämnda klagomålen respektive besvarade ovan i punkt 8 nämnda begäran om upplysningar.
10 Den 20 februari 2008 mottog kommissionen ett tredje officiellt klagomål. Eftersom detta grundade sig på samma argument som de två tidigare, skickades det inte till medlemsstaten.
11 Den 2 april 2008 antog kommissionen beslut K(2008) 1107 i vilket det aktuella stödet förklarades förenligt med den gemensamma marknaden (nedan kallat det angripna beslutet), utan att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG.
12 I det angripna beslutet konstaterade kommissionen bland annat att det aktuella stödet inte överskred det stödtak som anges i punkt 68 i riktlinjer för statligt regionalstöd för 2007–2013 (EUT C 54, 2006, s. 13). Denna punkt har följande lydelse:
”När det totala stödbeloppet från alla källor överstiger 75 % av det högsta tillåtna stödbelopp som kan beviljas för en investering med stödberättigande utgifter på 100 miljoner euro, genom tillämpning av det normala stödtak som gäller för stora företag i den godkända regionalstödskartan den dag då stödet skall beviljas, och när
a) stödmottagaren har mer än 25 % av försäljningen av den berörda produkten eller de berörda produkterna på den berörda marknaden eller de berörda marknaderna före investeringen eller kommer att ha mer än 25 % efter investeringen, eller
b) om den produktionskapacitet som skapas genom projektet motsvarar mer än 5 % av marknaden, mätt med hjälp av uppgifter om den synliga konsumtionen av produkten i fråga, om inte den genomsnittliga årliga tillväxttakten i den synliga konsumtionen under de senaste fem åren legat över den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten inom EES.
Kommissionen godkänner regionalt investeringsstöd endast efter en noggrann kontroll, efter inledandet av förfarandet enligt artikel 88.2 [EG], av att stödet är nödvändigt för att skapa en stimulanseffekt på investeringen och att fördelarna med stödåtgärden uppväger den snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstater som blir följden.”
13 I fotnot 63, som hör till ovannämnda punkt, anges att innan dessa riktlinjer träder i kraft, det vill säga den 1 januari 2007, kommer kommissionen att utarbeta ytterligare vägledning om vilka kriterier den kommer att ta hänsyn till vid bedömningen av huruvida stödet är nödvändigt för att skapa en stimulanseffekt på investeringen och huruvida fördelarna med stödåtgärden uppväger den snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna som blir följden.
14 I skälen 119 och 120 i det angripna beslutet avvisade kommissionen de argument som framförts i de klagomål som ingetts till kommissionen angående det aktuella stödet (se ovan punkterna 4, 7 och 10). Kommissionen anförde härvid att den var bunden av riktlinjerna, vilka enligt kommissionen hindrade den från att inleda det formella granskningsförfarandet i ärenden där det stödtak som fastställts i punkt 68 i nämnda riktlinjer inte hade överskridits. Kommissionen ansåg härvid att iakttagandet av dessa tak avseende marknadsandelar och ökning av produktionskapacitet, för varje stödprojekt garanterar dels att den förutsebara snedvridningen av konkurrensen inte överskrider de tänkta fördelarna, och dels att det föreligger ett tillräckligt bidrag till det regionala utvecklingsmålet.
Förfarandet och parternas yrkanden
15 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 augusti 2008.
16 I en handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 12 december 2008 ansökte Propapier PM2 GmbH & Co. KG, som under förfarandet blivit Propapier PM2 GmbH, om att få intervenera i detta mål till stöd för kommissionens yrkanden. Ordföranden på förstainstansrättens tredje avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 21 april 2009.
17 Den 14 maj 2009 ifrågasatte intervenienten huruvida hela det skriftliga materialet i akten hade överlämnats till intervenienten. I en skrivelse från förstainstansrättens kansli försäkrades intervenienten om att samtliga skriftliga rättegångshandlingar hade överlämnats. Intervenienten framhärdade inte med detta påstående.
18 Efter att sökanden begärt att vissa delar av de inlagor som utväxlas under det skriftliga förfarandet skulle vara föremål för konfidentiell behandling i förhållande till intervenienten och intervenienten bestritt denna begäran i vissa delar, biföll ordföranden på tribunalens tredje avdelning delvis sökandens begäran genom beslut av den 5 juli 2010. Vissa kompletterande uppgifter skickades följaktligen till intervenienten och intervenienten beviljades rätt att komplettera sin interventionsinlaga.
19 I och med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades den ursprunglige referenten att tjänstgöra på första avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning. Eftersom en ledamot på den första avdelningen var förhindrad att delta i sammanträdet, utsåg tribunalens ordförande, med stöd av artikel 32.3 i tribunalens rättegångsregler, en annan domare för att göra sammansättningen fullständig.
20 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen och intervenienten att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
22 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Mot bakgrund av referentens rapport beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och att, som en processledande åtgärd enligt artikel 64 i rättegångsreglerna, ställa skriftliga frågor till parterna.
24 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 28 november 2011.
25 Vid förhandlingen återkallade kommissionen och intervenienten sitt yrkande om att ansökan skulle avvisas på grund av att skyldigheten enligt artikel 44.5 a i rättegångsreglerna inte iakttagits. Detta antecknades i förhandlingsprotokollet.
26 Efter förhandlingens slut gav tribunalen sökanden möjlighet att inom tre veckor från delgivningen av förhandlingsprotokollet inge sådan bevisning som sökanden anser nödvändig för att styrka att den fullmakt som sökanden gett sina advokater var rättsenlig.
27 De handlingar som sökanden ingett inom den angivna fristen skickades till kommissionen och intervenienten för yttrande. Efter att ha erhållit dessa yttranden, avslutade tribunalen det muntliga förfarandet den 25 januari 2012.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
28 Kommissionen och intervenienten har ifrågasatt huruvida ansökan kan upptas till prövning med hänsyn till kraven enligt artikel 44.5 b i rättegångsreglerna. Kommissionen har även ifrågasatt huruvida sökanden har rätt att väcka talan mot det angripna beslutet.
Huruvida den fullmakt som sökanden gett sina advokater är rättsenlig
29 Enligt artikel 44.5 i rättegångsreglerna ska en ansökan av en privaträttslig juridisk person åtföljas av bevis för att advokatens fullmakt har utställts av någon därtill behörig person. Om ansökan inte uppfyller detta krav, följer det av artikel 44.6 i rättegångsreglerna att justitiesekreteraren ska fastställa en skälig frist för sökanden, så att denne kan rätta ansökan eller inkomma med de nämnda handlingarna. Löper fristen ut utan att sökanden har avhjälpt bristen, ska tribunalen besluta huruvida underlåtelsen att iaktta dessa formföreskrifter medför att talan inte kan prövas.
30 Av dessa bestämmelser följer att justitiesekreteraren vid tribunalen är skyldig att anmoda en privaträttslig juridisk person att rätta sin ansökan om den innehåller någon brist vad gäller dess skyldighet att tillhandahålla bevis för att den fullmakt som lämnats dess advokater är rättsenlig. Det är endast för det fall sökanden inte hörsammar justitiesekreterarens anmodan inom den angivna fristen som tribunalen har möjlighet att avvisa talan.
31 Förevarande talan väcktes för sökandens räkning den 5 augusti 2008 av advokaterna T. Ottervanger och E. Henny, vilka är medlemmar i advokatsamfundet i Amsterdam (Nederländerna). Sökanden har till ansökan bifogat en fullmakt för nämnda advokater att väcka förevarande talan. Denna fullmakt undertecknades av M. O’Riordan, i egenskap av koncernordförande.
32 Justitiesekreteraren fastställde med tillämpning av artikel 44.6 i rättegångsreglerna en frist för sökanden att inkomma med bevisning för att den person som ställt ut fullmakten var behörig att underteckna denna rättsakt för bolagets räkning. Sökanden inkom inom den angivna fristen med en andra fullmakt, daterad den 28 augusti 2008, som undertecknats av G. McGann, i egenskap av styrelseledamot, samtidigt som sökanden vidhöll att koncernordföranden enligt irländsk rätt var behörig att underteckna en fullmakt för advokater att företräda bolaget i domstol.
33 Eftersom intervenienten och kommissionen bestred såväl M. O’Riordans som M. McGanns behörighet, ingav sökanden, innan det muntliga förfarandet avslutades, ett beslut antaget den 8 december 2011 av bolagets styrelse där det bekräftades att M. McGann, i egenskap av verkställande direktör, och en av styrelseledamöterna i bolaget, var behörig att underteckna den andra fullmakten.
34 Intervenienten har i första hand bestritt att det vid ett åsidosättande av skyldigheten enligt artikel 44.5 b i rättegångsreglerna skulle finnas en möjlighet att rätta denna brist under förfarandet. Ett sådant påstående måste dock avfärdas, eftersom möjligheten att vidta en sådan rättelse föreskrivs i artikel 44.6 i rättegångsreglerna. Där föreskrivs att justitiesekreteraren ska fastställa en frist för rättelse av ansökan, och att tribunalen, för det fall fristen löper ut utan att bristen har avhjälpts, ska bedöma huruvida denna omständighet medför att talan inte kan prövas (se ovan punkt 29).
35 Såsom har angetts ovan i punkt 32, har sökanden i förevarande fall ingett den andra fullmakten inom den frist som fastställts av tribunalens justitiesekreterare. Det ska således i andra hand prövas huruvida den andra fullmakten uppfyller kraven enligt artikel 44.5 b i rättegångsreglerna.
36 Kommissionen och intervenienten har hävdat att det i artiklarna 66–68 i den bolagsordning som bilagts rättelsen av ansökan – vilken bolagsordning dessa parter inte längre bestrider är sökandens – anges att ett beslut om att för bolagets räkning väcka talan och att utfärda fullmakt för advokater omfattas av styrelsens kollegiala behörighet och att denna behörighet kan delegeras till en eller flera styrelseledamöter. Kommissionen och intervenienten har följaktligen gjort gällande att eftersom sökanden inte har styrkt förekomsten av ett styrelsebeslut genom vilket advokaterna T. Ottervanger och E. Henny befullmäktigas att väcka en talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet eller ett beslut som delegerar en sådan behörighet till M. McGann, har sökanden åsidosatt skyldigheten enligt artikel 44.5 b i rättegångsreglerna.
37 Även om tribunalen inte med säkerhet kan fastställa att M. McGann var behörig att utfärda den andra fullmakten, eftersom sökanden inte har ingett något tidigare beslut av bolagets styrelse om att inleda förevarande talan eller delegera befogenheten att fatta beslut om att inleda sådana rättsliga förfaranden till M. McGann, konstaterar emellertid tribunalen att styrelsen i ett beslut av den 8 december 2011 bekräftade att M. McGann, verkställande direktör och styrelseledamot i bolaget, var behörig i detta avseende (se ovan punkt 33).
38 Även om det visserligen är riktigt såsom intervenienten har gjort gällande, att denna bekräftelse utfärdades mer än tre år efter det att förevarande talan väcktes och att det är möjligt att bolagsstyrelsens sammansättning har ändrats efter det datum då den andra fullmakten utfärdades, föreligger det däremot inte något tvivel om sökandens vilja att fullfölja förevarande talan, då sökanden genom styrelsebeslut har gjort bindande åtaganden gentemot tredjeman.
39 Tribunalen godtar således inte de av intervenienten och kommissionen åberopade rättegångshindren, vilka avser att ansökan inte uppfyller kraven enligt artikel 44.5 b i rättegångsreglerna (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 11 maj 1989 i de förenade målen 193/87 och 194/87, Maurissen och Union syndicale mot revisionsrätten, REG 1989, s. 1045, punkterna 33 och 34).
Sökandens talerätt
40 Kommissionen har med stöd av intervenienten gjort gällande att sökanden, trots att den är en berörd part, inte berörs personligen av det angripna beslutet. Sökanden har följaktligen inte rätt att ifrågasätta de bedömningar angående huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden som gjorts i det angripna beslutet. Samtliga argument som framförts i ansökan är avsedda att kritisera bedömningen att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden och inte att göra gällande att sökandens processuella rättigheter enligt artikel 88.2 EG hade åsidosatts.
41 Kommissionen har vidare gjort gällande att sökandens påstående om att tidsåtgången för det administrativa förfarandet visar att det förelåg allvarliga svårigheter som borde ha gjort det nödvändigt att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG, framfördes för första gången i repliken och därigenom inte heller kan upptas till sakprövning. Härav följer att ingen av grunderna för talan kan upptas till sakprövning.
42 Tribunalen påpekar inledningsvis att frågan huruvida yrkandet om ogiltigförklaring kan prövas ska avgöras endast utifrån artikel 230 fjärde stycket EG, trots att artikel 263 FEUF har trätt i kraft under förfarandet, nämligen den 1 december 2009 (tribunalens beslut av den 7 september 2010 i mål T‑532/08, Norilsk Nickel Harjavalta och Umicore mot kommissionen, REU 2010, s. II‑3959, punkterna 68–75, och i mål T‑539/08, Etimines och Etiproducts mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4017, punkterna 74–81), vilket inte har bestritts av parterna.
43 Enligt artikel 230 fjärde stycket EG kan en fysisk eller juridisk person endast väcka talan mot ett beslut som är riktat till en annan person om beslutet direkt och personligen berör honom.
44 Enligt fast rättspraxis kan andra personer än dem som ett beslut är riktat till göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, på s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, samt dom av den 19 maj 1993 i mål C-198/91, Cook mot kommissionen, REG 1993, s. I‑2487, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-201, och av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3203, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-213, av den 13 december 2005 i mål C-78/03 P, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, REG 2005, s. I-10737, punkt 33, och av den 11 september 2008 i de förenade målen C-75/05 P och C-80/05 P, Tyskland m.fl. mot Kronofrance, REG 2008, s. I‑6619, punkt 36).
45 Då förevarande talan rör ett beslut av kommissionen på området för statligt stöd, påpekar tribunalen att en åtskillnad ska göras, i samband med förfarandet för kontroll av statligt stöd, mellan å ena sidan den preliminära granskningen av stöden, vilken inrättats genom artikel 88.3 EG och som enbart syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida stödåtgärden helt eller delvis är förenlig med den gemensamma marknaden, och å andra sidan den granskningsfas som anges i artikel 88.2 EG. Denna granskningsfas syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få kunskap om samtliga omständigheter i ärendet och det är först under denna fas som kommissionen enligt fördraget har en skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
46 Av detta följer att när kommissionen, utan att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG, genom beslut med stöd av artikel 88.3 EG fastslår att ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, kan de personer som åtnjuter dessa processrättsliga skyddsregler endast göra dessa gällande om de har möjlighet att väcka talan mot kommissionens beslut vid unionsdomstolarna. Av dessa skäl kommer unionsdomstolen att pröva en talan om ogiltigförklaring av ett sådant beslut som väckts av en berörd part, i den mening som avses i artikel 88.2 EG, om den som väckt talan gjort detta i syfte att tillvarata de processuella rättigheter som han åtnjuter enligt sistnämnda bestämmelse (domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
47 Enligt artikel 1 h i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88] (EGT L 83, s. 1) avses med berörd part bland annat en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, det vill säga framför allt företag som konkurrerar med stödmottagaren. Enligt rättspraxis rör det sig med andra ord om en obestämd grupp av adressater (domstolens dom av den 24 maj 2011 i mål C‑83/09 P, kommissionen mot Kronoply och Kronotex, REU 2011, s. I-4441, punkt 63, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen, REG 1984, s. 3809, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 7, s. 685).
48 Om sökanden däremot ifrågasätter det beslut som innehåller själva bedömningen av stödet, är det inte tillräckligt att sökanden anses ”berörd” enligt artikel 88.2 EG för att talan ska kunna prövas. Sökanden måste visa att han har en särskild ställning i den mening som avses i domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Plaumann mot kommissionen. Så skulle till exempel vara fallet om sökandens marknadsposition påtagligt påverkas av det stöd som är föremål för prövning i det aktuella beslutet (domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
49 Vad gäller villkoret som avser bedömningen av huruvida sökandens situation på marknaden påverkats påtagligt, utgör den enda omständigheten att en rättsakt kan ha en viss påverkan på de existerande konkurrensförhållandena på den relevanta marknaden, och att företaget i fråga befinner sig i ett konkurrensförhållande till det företag som rättsakten riktar sig till, inte en tillräcklig omständighet. Ett företag kan således inte enbart åberopa den omständigheten att det konkurrerar med det stödmottagande företaget utan ska dessutom visa att det befinner sig i en konkret situation som försätter det i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C-525/04 P, Spanien mot Lenzing, REG 2007, s. I‑9947, punkterna 32 och 33, och av den 22 december 2008 i mål C‑487/06 P, British Aggregates mot kommissionen, REG 2008, s. I-10515, punkterna 47 och 48).
50 Slutligen följer det av fast rättspraxis att det inte ankommer på unionsdomstolen att tolka en talan varigenom sökanden endast ifrågasätter den materiella riktigheten av beslutet innehållande bedömningen av själva stödet på ett sådant sätt att talan i själva verket avser tillvaratagande av sökandens processuella rättigheter enligt artikel 88.2 EG, när sökanden inte uttryckligen åberopat någon sådan grund. I ett sådant fall skulle tolkningen av grunden leda till en ändring av föremålet för talan (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex, punkt 55, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2007 i mål C‑176/06 P, Stadtwerke Schwäbisch Hall m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. I‑170, punkt 25).
51 En sådan begränsning i behörigheten att tolka grunderna för talan innebär dock inte att unionsdomstolen är förhindrad att pröva de argument i sak som sökanden har åberopat för att därigenom fastställa huruvida de även utgör stöd för en av sökanden åberopad grund i vilken det uttryckligen görs gällande att det föreligger allvarliga svårigheter som skulle ha motiverat att det förfarande som avses i artikel 88.2 EG inleddes (domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet kommissionen mot Kronoply och Kronotex, punkt 56).
52 När en sökande yrkar ogiltigförklaring av ett beslut om att inte göra invändningar ifrågasätts nämligen framför allt den omständigheten att kommissionen har fattat beslut i fråga om det aktuella stödet utan att inleda ett formellt granskningsförfarande, vilket innebär att sökandens processuella rättigheter åsidosätts. För att vinna bifall till yrkandet om ogiltigförklaring kan sökanden åberopa vilken grund som helst genom vilken det kan visas att bedömningen av de uppgifter och de omständigheter som kommissionen haft till sitt förfogande under den preliminära granskningen avseende den anmälda åtgärden borde ha föranlett tveksamhet i fråga om åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. Följden av att sådana argument framförs blir dock varken att föremålet för talan eller att förutsättningarna för att ta upp denna talan till sakprövning ändras. Tveksamhet i fråga om åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden är tvärtom det som måste bevisas för att visa att kommissionen var skyldig att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 88.2 EG och artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 (se domstolens dom av den 27 oktober 2011 i mål C-47/10 P, Österrike mot Scheucher-Fleisch m.fl., REU 2011, s. I-10707, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
53 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva sökandens processrättsliga situation.
54 Tribunalen preciserar inledningsvis att sökanden, såsom kommissionen och intervenienten har medgett, är en berörd part i den mening som avses i artikel 88.2 EG. Sökanden har hävdat, utan att det har bestritts vare sig av kommissionen eller av intervenienten eller motsägs av någon handling i målet, att den är en direkt konkurrent till intervenienten. Parterna är däremot oense beträffande frågan huruvida sökanden är personligen berörd av det angripna beslutet och huruvida sökanden därvid, oberoende av skyddet för sökandens processuella rättigheter, har rätt att ifrågasätta bedömningen i det angripna beslutet av huruvida det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden.
55 Även om sökanden har lyckats förebringa tillräckligt med bevisning för att visa att dess konkurrenssituation kunde påverkas av det aktuella stödet, har sökanden däremot inte lyckats styrka att dess marknadsposition påtagligt kommer att påverkas i den mening som avses i den rättspraxis som angetts ovan i punkterna 48 och 49.
56 Sökanden har för det första åberopat sitt deltagande i det administrativa förfarandet, såtillvida att sökanden ingav ett konfidentiellt klagomål efter det att det aktuella stödet hade anmälts. Det förhållandet att ett företag deltar i den preliminära granskningen enligt artikel 4 i förordning nr 659/1999, utgör inte stöd för att företaget, enbart genom att ha ingett ett klagomål, är personligen berört av det beslut som antas med anledning av detta förfarande (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 juli 2009 i mål C‑319/07 P, 3F mot kommissionen, REG 2009, s. I‑5963, punkterna 94 och 95).
57 För det andra har sökanden gjort gällande att marknaden för CCM-produkter utgör en integrerad marknad och att allt statligt stöd som beviljas en producent påverkar dennes samtliga konkurrenter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det följer emellertid av de uppgifter som sökanden lämnat i dess konfidentiella klagomål, att sektorn för CCM-produkter omfattar cirka 130 bolag inom EES. Sökandens argument innebär således ett framhävande av det förhållandet att det beviljade stödet kommer att ha ett inflytande på konkurrensförhållandena mellan aktörerna, men det är inte tillräckligt för att fastställa att sökandens konkurrenssituation kommer att påverkas på ett så påtagligt sätt att det särskiljer sökanden från vad som allmänt gäller för dessa aktörer.
58 För det tredje har sökanden hävdat att det aktuella stödet kommer att göra det möjligt att bygga den största fabriken för CCM-produkter i Europa och att ibruktagandet av denna anläggning nödvändigtvis kommer att ha en märkbar inverkan på prisnivåerna. I likhet med vad som anförts ovan, räcker under alla omständigheter inte detta påstående, vilket för övrigt bestritts av intervenienten, för att visa att sökanden är personligen berörd av det angripna beslutet. Sökanden har nämligen inte åberopat någon särskild omständighet rörande sin situation som kan visa att sökanden kommer att påverkas av ibruktagandet av denna fabrik i en sådan utsträckning att det särskiljer sökanden från vad som allmänt gäller för intervenientens övriga konkurrenter.
59 För det fjärde har sökanden gjort gällande att marknaden för CCM-produkter lider av en strukturell obalans som kännetecknas av överskottskapacitet och att sökanden själv varit tvungen att lägga ner ett stort antal anläggningar. Såsom intervenienten och kommissionen har gjort gällande kan emellertid en nedläggning av anläggningar förklaras av att sökanden fattat egna självständiga beslut rörande förvaltningen, såsom en anpassning av befintliga anläggningar till tekniska framsteg eller en rationalisering av produktionsapparaten. Sökanden har inte åberopat någon bevisning som kan visa att den inte lade ner sina anläggningar på grund av att de var föråldrade. Under alla omständigheter, och även om det antas att sökanden var tvungen att minska sin produktionskapacitet på grund av en strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan vad gäller CCM-produkter, beror detta förhållande inte på den anläggning som subventionerats av det aktuella stödet och detta förhållande kan inte i sig särskilja sökanden från intervenientens övriga konkurrenter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 november 2009 i mål T-375/04, Scheucher-Fleisch m.fl. mot kommissionen, REG 2009, s. II‑4155, punkterna 59 och 60).
60 Slutligen har sökanden för det femte gjort gällande att den har sex anläggningar inom en radie av 800 till 1 000 kilometer runt den anläggning som subventioneras av det aktuella stödet och att denna anläggning kommer att göra intervenienten till sökandens främsta direkta konkurrent. Detta argument framstår vid första anblick som motstridigt med sökandens andra argument, enligt vilket marknaden för CCM-produkter är integrerad och på vilken det råder perfekt konkurrens, varvid varje stöd som beviljas en producent nödvändigtvis kommer att påverka prisnivån för samtliga konkurrenter inom EES. Enbart den omständigheten att sökanden har sex anläggningar i närheten av den anläggning som subventioneras av det aktuella stödet och att det aktuella stödet gör det möjligt för intervenienten att öka sin produktion av CCM-produkter med cirka 1 miljon ton per år, trots att sökandens produktion i dess sex fabriker jämförelsevis har en årlig sammanlagd kapacitet på cirka [konfidentiellt](1), kan under alla omständigheter inte grunda slutsatsen att sökandens marknadsposition påtagligt kommer att påverkas. Intervenienten har nämligen utan att motsägas gjort gällande att sökanden inte är dess närmsta direkta konkurrent, att intervenienten och sökanden har sin avsättning på olika geografiska marknader och att, om det antas att kriteriet om anläggningens geografiska närhet skulle vara det mest relevanta, det finns andra konkurrenter än sökanden som har anläggningar närmare den anläggning som ska byggas i Eisenhüttenstadt.
61 Av det ovanstående följer att sökanden inte har styrkt att det aktuella stödet påtagligt kan påverka dess marknadsposition. Mot denna bakgrund har sökanden, i egenskap av berörd part, endast rätt att ta tillvara de processuella rättigheter som sökanden tillerkänns enligt artikel 88.2 EG och bestrida kommissionens beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet. Sökanden har emellertid inte rätt att ifrågasätta de bedömningar på grundval av vilka kommissionen fastställde att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. Eftersom kommissionen och intervenienten har gjort gällande att inte någon av grunderna för den aktuella talan syftar till att tillvarata de processuella rättigheterna för en berörd part, ska tribunalen således pröva karaktären på de grunder som åberopats av sökanden.
62 Enligt den rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 50–52, utgör det förhållandet att sökanden inte har lyckats visa att dess marknadsposition påtagligt påverkas av det aktuella stödet inte hinder för sökanden – i syfte att visa att det för kommissionen borde ha förelegat sådana tvivel om huruvida det aktuella stödet är förenligt med den gemensamma marknaden som motiverar att det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG inleds – att framställa argument som ifrågasätter kommissionens bedömning. Detta förutsätter dock att minst en av grunderna för sökandens talan avser kommissionens åsidosättande av skyldigheten att inleda det formella granskningsförfarandet. Det ska i detta hänseende erinras om att kommissionen är skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet särskilt om den mot bakgrund av de upplysningar som erhållits under det preliminära granskningsförfarandet fortfarande har allvarliga svårigheter att bedöma den ifrågavarande åtgärden. Denna skyldighet följer direkt av artikel 88.3 EG, såsom denna har tolkats i rättspraxis, och artikel 4.4 i förordning nr 659/1999 när kommissionen efter en preliminär granskning finner att den olagliga åtgärden föranleder tveksamhet i fråga om dess förenlighet med den gemensamma marknaden (förstainstansrättens dom av den 12 februari 2008 i mål T-289/03, BUPA m.fl. mot kommissionen, REG 2008, s. II-81, punkt 328).
63 Sökanden har inledningsvis angett att den bestrider det förhållandet att kommissionen hade trott att den kunde fatta ett positivt beslut utan att inleda det formella granskningsförfarandet. Sökanden anser bland annat att kommissionen inte kunde dölja sig bakom de stödtak som fastställts i dess riktlinjer angående regionalstöd för att välja att inte göra en konkret bedömning av den aktuella åtgärdens verkningar. För att genomföra en sådan avvägning av de verkningar som den aktuella åtgärden för med sig, hade det varit nödvändigt att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG. Sökanden har dessutom gjort gällande att det förhållandet att det formella granskningsförfarandet inte inleddes hindrade den från att utöva sina processuella rättigheter.
64 I detta hänseende hänför sig den första grunden för talan till kommissionens underlåtelse att fullgöra den skyldighet som åvilade den i förevarande fall att inleda det formella granskningsförfarandet, i strid med artikel 88.2 EG och artikel 4.4 i förordning nr 659/1999.
65 Åtminstone en av grunderna för talan avser således uttryckligen att ta tillvara sökandens processuella rättigheter. I motsats till vad kommissionen och intervenienten har gjort gällande, ska de argument som anförts av sökanden, även om de avser ett ifrågasättande av bedömningarna rörande det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden, ska mot denna bakgrund prövas enbart såvitt de syftar till att visa att kommissionen inte lyckats övervinna de allvarliga svårigheter som den hade att ta ställning till under den preliminära granskningen (se ovan punkt 52). Av detta följer att tribunalen inte kan bifalla kommissionens yrkande om rättegångshinder såvitt avser hela talan. Frågan huruvida de grunder som åberopats av sökanden, och de argument som anförts till stöd för var och en av dessa grunder, kan upptas till sakprövning, måste dock prövas i varje enskilt fall.
Prövning i sak
66 Den första grunden för talan avser kommissionens underlåtelse att fullgöra den skyldighet som åvilade den i förevarande fall att inleda det formella granskningsförfarandet, i strid med artikel 88.2 EG och artikel 4.4 i förordning nr 659/1999. Även om grunden inte formellt har strukturerats i två delar, innehåller denna grund två olika delar. Sökanden har för det första i huvudsak kritiserat kommissionen för att ha gjort en felaktig rättstillämpning när den mot bakgrund av punkt 68 i riktlinjerna slog fast att då det stödtak som fastställs i denna punkt inte hade överskridits, hade kommissionen stöd för slutsatsen att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden och att den således inte var tvungen att inleda det formella granskningsförfarandet. För det andra har sökanden anfört flera argument som syftar till att visa att kommissionen stod inför bedömningssvårigheter när det gäller kriterierna i punkt 68 i riktlinjerna som skulle ha motiverat ett inledande av det formella granskningsförfarandet.
Huruvida den första grunden kan upptas till sakprövning
67 Kommissionen har bestritt att den första grunden kan upptas till sakprövning på grund av att sökanden i denna grund har anfört argument som syftar till att ifrågasätta de bedömningar som gjorts i det angripna beslutet.
68 Tribunalen erinrar om att sökanden, i egenskap av att berörd part, har rätt att göra gällande att kommissionen borde ha inlett det formella granskningsförfarandet. I detta syfte har sökanden även rätt att till stöd för en sådan grund anföra argument som kan visa att bedömningen av de uppgifter och omständigheter som kommissionen haft till sitt förfogande under den preliminära granskningen av det aktuella stödet borde ha föranlett tveksamhet i fråga om stödets förenlighet med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Österrike mot Scheucher-Fleisch m.fl., punkt 50).
69 Tribunalen erinrar om att kommissionen i det angripna beslutet tillerkände det förhållandet att det stödtak som fastställs i punkt 68 i riktlinjerna inte hade överskridits en avgörande betydelse i sin bedömning av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.
70 Sökanden har således rätt att försöka tillvarata sina processuella rättigheter, att ifrågasätta den felaktiga rättstillämpning som sökanden anser att kommissionen gjort genom att lägga det förhållandet att stödtaken i punkt 68 i riktlinjerna inte hade överskridits till grund för att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden, och ifrågasätta de bedömningar av de faktiska omständigheterna som låg till grund för kommissionens konstaterande att dessa stödtak inte hade uppnåtts i förevarande fall.
71 Kommissionen har däremot fog för sitt påstående att den grund som avser tidsåtgången för den preliminära granskningen, vilken framfördes för första gången i repliken, utgör en ny grund och saknar samband med argumentationen i ansökan. Enligt artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler kan sistnämnda grund följaktligen inte upptas till sakprövning. Det följer nämligen av denna bestämmelse att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet.
72 Av detta följer att tribunalen inte kan bifalla kommissionens yrkande om rättegångshinder såvitt avser den första grunden, med undantag för grunden som avser tidsåtgången för den preliminära granskningen.
Prövning av den första grunden
73 I den första grunden har sökanden gjort gällande att det följer av artikel 88.2 EG och artikel 4.4 i förordning nr 659/1999 att kommissionen är skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet när den inom ramen för en preliminär granskning enligt artikel 88.3 EG inte lyckas undanröja alla tvivel vad gäller ett statligt stöds förenlighet med den gemensamma marknaden. Enligt sökanden var det inte uppenbart att den omtvistade åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden och vissa bedömningssvårigheter borde ha föranlett kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet, eftersom en fördjupad granskning och ett införskaffande av närmare uppgifter visade sig nödvändigt.
74 Enligt sökanden gjorde sig kommissionen i synnerhet skyldig till en felaktig rättstillämpning när den dels fann att den omständigheten att de stödtak som fastställs i punkt 68 i riktlinjerna inte hade överskridits innebar hinder för kommissionen att genomföra en fördjupad granskning av huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden, dels fann att kommissionen var bunden av denna felaktiga tolkning av nämnda bestämmelse.
75 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 88.3 EG ska kommissionen genomföra en granskning av planerade statliga stöd som syftar till att ge den möjlighet att skapa sig en första uppfattning om huruvida stöden är helt eller delvis förenliga med den gemensamma marknaden. Det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG syftar däremot till att skydda eventuella berörda parters rättigheter och ska dessutom göra det möjligt för kommissionen att få en bild av samtliga omständigheter i målet innan den fattar sitt beslut, i synnerhet genom att låta berörda parter och medlemsstaterna yttra sig. Även om kommissionens befogenhet är normbunden när det gäller beslutet att inleda detta förfarande, åtnjuter den ett visst utrymme att vidta en skönsmässig bedömning när den sammanställer och granskar omständigheterna i det enskilda fallet för att avgöra om dessa ger upphov till allvarliga svårigheter. Enligt syftet med artikel 88.3 EG och skyldigheten att iaktta god förvaltningssed, kan kommissionen inleda en dialog med den anmälande staten eller tredje man för att övervinna allvarliga svårigheter som uppkommit under det preliminära granskningsförfarandet (se förstainstansrättens dom av den 10 februari 2009 i mål T‑388/03, Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, REG 2009, s. I‑199, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
76 Enligt fast rättspraxis är förfarandet i artikel 88.2 EG oundgängligt då kommissionen har allvarliga svårigheter att bedöma om ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (se domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
77 Det åligger således kommissionen att på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheterna i ärendet avgöra om de svårigheter som har förekommit under granskningen av stödåtgärdens förenlighet kräver att ett sådant förfarande inleds. Denna bedömning ska uppfylla tre krav (se domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
78 För det första följer det av artikel 88 EG att kommissionens behörighet att efter det preliminära granskningsförfarandet bedöma huruvida ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden är begränsat till att endast avse sådana åtgärder som inte ger upphov till allvarliga svårigheter. Detta utgör således ett exklusivt villkor. Kommissionen kan sålunda inte vägra att inleda det formella förfarandet genom att åberopa andra omständigheter, såsom andra berörda parters intressen, processekonomiska överväganden eller något annat administrativt eller politiskt skäl (se domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
79 När kommissionen stöter på allvarliga svårigheter är den för det andra skyldig att inleda det formella förfarandet och har därvid inte något utrymme för skönsmässig bedömning (se domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
80 För det tredje är begreppet allvarliga svårigheter ett objektivt kriterium. För att avgöra om det föreligger sådana svårigheter ska tribunalen på ett objektivt sätt undersöka såväl omständigheterna under vilka den angripna rättsakten fattades som dess innehåll genom att jämföra skälen i beslutet med de upplysningar som kommissionen förfogade över då den avgjorde frågan om det omtvistade stödet var förenligt med den gemensamma marknaden. Tribunalens lagenlighetskontroll av om det förelåg allvarliga svårigheter går följaktligen längre än en kontroll av om det gjorts en uppenbart felaktig bedömning (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 92 och där angiven rättspraxis).
81 Det följer även av rättspraxis att det förhållandet att kommissionen gjorde en otillräcklig eller ofullständig granskning under det preliminära granskningsförfarandet är ett tecken på att det förelegat allvarliga svårigheter (se domen i det ovan i punkt 75 nämnda målet Deutsche Post och DHL International mot kommissionen, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
82 När kommissionen bedömer huruvida statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden i enlighet med undantaget i artikel 87.3 a EG, ska den beakta gemenskapsintresset och får inte underlåta att bedöma åtgärdernas inverkan på den eller de relevanta marknaderna inom EES som helhet. I dessa fall är kommissionen nämligen inte bara skyldig att kontrollera att dessa åtgärder faktiskt kan bidra till den ekonomiska utvecklingen i de berörda regionerna, utan även att bedöma detta stöds inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, och särskilt att bedöma de återverkningar i olika sektorer som det kan orsaka på gemenskapsnivå (domstolens dom av den 19 september 2002 i mål C‑113/00, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑7601, punkt 67).
83 Kommissionen har vid tillämpningen av artikel 87.3 EG ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vars utövande inbegriper komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar som ska ske med hänsyn till gemenskapsintresset. Domstolsprövningen av utövandet av denna befogenhet är begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de uppgifter om faktiska omständigheter som har lagts till grund för det angripna beslutet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
84 Kommissionen har dock, genom att anta förhållningsregler och offentliggöra dessa och genom att tillkännage att den fortsättningsvis skulle tillämpa dem på de fall som omfattas av dem, själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Kommissionen riskerar, om den frångår dessa regler, att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen i fråga på grund av att den åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar, med mindre kommissionen kan ange skäl som med hänsyn till dessa principer motiverar att den frångår sina egna regler (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 211, och domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
85 Tribunalen erinrar om att det i punkt 68 i riktlinjerna fastställs ett tak avseende marknadsandelar (25 procent) och, beträffande sektorer vars tillväxttakt inte stadigt överskrider den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten inom EES, vilket är fallet för wellpapp, ett tak för ökningen av produktionskapaciteten (5 procent). Ett överskridande av dessa gränsvärden förpliktar kommissionen att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG.
86 I det angripna beslutet trodde sig kommissionen kunna dra slutsatsen av denna bestämmelse att eftersom den hade konstaterat att stödtaken i förevarande fall inte hade överskridits, var kommissionen skyldig att anse det aktuella stödet förenligt med den gemensamma marknaden utan att inleda det formella granskningsförfarandet. Tribunalen ska således pröva huruvida kommissionen, såsom sökanden har hävdat, därigenom gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom det hindrade kommissionen från att undanröja allt tvivel angående huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.
87 Kommissionen ansåg sig, vilket den för övrigt bekräftade vid förhandlingen, förpliktad att inte inleda det formella granskningsförfarandet i förevarande fall med hänsyn till att de stödtak som fastställts i punkt 68 i riktlinjerna inte hade överskridits. Det var även detta skäl som låg till grund för kommissionens konstaterande att klagandenas argument under alla omständigheter inte kunde godtas.
88 I punkt 68 i riktlinjerna fastställs visserligen en tvingande processuell skyldighet för kommissionen som innebär att kommissionen är tvungen att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 EG när stödtaken har överskridits, och detta även om kommissionen vid första anblicken anser att stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden. Däremot framgår det inte av punkt 68 att det formella granskningsförfarandet inte ska inledas för det fall stödtaken inte har överskridits. Denna bestämmelse medför nämligen enbart att kommissionen är tvungen att inleda det formella granskningsförfarandet om stödtaken har överskridits, men den utgör inget hinder för kommissionen att göra det i fall de aktuella stödtaken inte har uppnåtts. I ett sådant fall har kommissionen visserligen valmöjligheten att inte inleda det formella granskningsförfarandet, men den kan inte motivera ett sådant beslut med en påstådd tvingande föreskrift i punkt 68 i riktlinjerna.
89 Kommissionen misstolkade således innebörden av punkt 68 i riktlinjerna genom att lägga det förhållandet att stödtaken enligt denna punkt inte hade överskridits till grund för slutsatsen att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.
90 Tribunalen delar vidare sökandens ståndpunkt att kommissionen, till följd av denna felaktighet, inte har utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller fastställandet av det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden, vilket kommissionen är skyldig att göra (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 14 juli 2011 i mål T-357/02 RENV, REU 2011, s. II-5415, punkt 45).
91 Enligt rättspraxis (se ovan punkterna 82 och 83) är kommissionen skyldig att utöva det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över enligt artikel 87.3 EG när det gäller fastställande av huruvida ett statligt stöd som beviljats en region i svårigheter är förenligt med den gemensamma marknaden, för att bedöma huruvida de tänkta fördelarna vad avser regional utveckling överväger snedvridningen av konkurrensen och det subventionerade projektets påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
92 Det framgår inte av det angripna beslutet att kommissionen för att nå slutsatsen att det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden verkligen gjorde en sådan bedömning. I skäl 119 i det angripna beslutet angav kommissionen nämligen att den var förpliktad att inte göra en djupgående bedömning av huruvida fördelarna av en stödåtgärd överväger den snedvridning av konkurrensen som stödåtgärden kan leda till, när stödtaken i punkt 68 i riktlinjerna inte har uppnåtts. Vidare ansåg kommissionen i skäl 120 i det angripna beslutet att ett iakttagande av kriterierna i riktlinjerna i sig garanterade att stödåtgärden bidrog till den regionala utvecklingen.
93 Vid tillämpningen av riktlinjerna kontrolleras, förutom huruvida de stödtak avseende marknadsandelar och en ökning av produktionskapaciteten i punkt 68 har iakttagits, endast följande omständigheter. För det första att den region där ett subventionerat projekt är beläget är berättigad att bevilja statligt stöd ”för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning” (artikel 87.3 a EG), för det andra, huruvida ett tak för en viss stödnivå har iakttagits, vilket beror på i vilken mån regionen är missgynnad, för det tredje slutligen, iakttagandet av ett visst antal villkor som rör stödmottagarens beteende, såsom stödmottagarens ingivande av en ansökan om stöd innan arbetena inleds samt stödmottagarens åtagande att driva den subventionerade anläggningen under åtminstone fem år. Tribunalen konstaterar att iakttagandet av sådana villkor inte räcker för att visa att varje åtgärd som uppfyller dessa villkor kommer att främja den regionala utvecklingen.
94 Kommissionen ska visserligen medges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att undersöka och pröva omständigheterna i ärendet för att fastställa huruvida ett statligt stöd kan förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden (se domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Tyskland m.fl. mot Kronofrance, punkt 59 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall har kommissionen inte desto mindre enbart kontrollerat att de olägenheter som orsakas av det subventionerade projektet vad gäller snedvridning av konkurrensen har hållits på en begränsad nivå. Kommissionen har dock inte prövat huruvida fördelarna för den regionala utvecklingen överväger dessa olägenheter, oavsett hur obetydliga dessa än må vara.
95 Tribunalen erinrar om att kommissionen hade för avsikt att före den 1 januari 2007 anta andra vägledande bestämmelser för att komplettera bestämmelserna i riktlinjerna, i vilka kommissionen skulle ange de kriterier som den avsåg att beakta vid bedömningen av huruvida de granskade stöden var nödvändiga för att främja investeringen och huruvida fördelarna av stödet övervägde snedvridningen av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna (se ovan punkt 13).
96 Sökanden har således fog för sitt påstående att de bedömningar som gjorts i det angripna beslutet inte i sig kunde göra det möjligt för kommissionen att utesluta allt tvivel rörande huruvida det aktuella stödet var förenligt med den gemensamma marknaden mot bakgrund av undantaget i artikel 87.3 a EG. Tillämpningen av detta undantag förutsätter nämligen, såsom tribunalen har erinrat om ovan i punkt 91, att fördelarna med den aktuella åtgärden överväger dess olägenheter, oavsett hur begränsade dessa än må vara (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 82 nämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 67).
97 Det följer av det ovanstående att kommissionen inte bara misstolkade innebörden av riktlinjerna, utan även underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att lägga det förhållandet att det aktuella stödet uppfyllde kriterierna i riktlinjerna till grund för slutsatsen att stödet var förenligt med den gemensamma marknaden, utan att bedöma betydelsen av det subventionerade projektet för den regionala utvecklingen, samt att kommissionen var förpliktad att inte inleda det formella granskningsförfarandet. Sökanden har således fog för sitt påstående att kommissionen, genom att inte beakta de kriterier i bedömningen som den var skyldig att ta ställning till, inte har kunnat övervinna alla tvivel såvitt avser det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden.
98 Utan att det är nödvändigt att bedöma huruvida de övriga argumenten som anförts till stöd för talan kan upptas till sakprövning eller pröva huruvida de är välgrundade, konstaterar tribunalen att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.
Rättegångskostnader
99 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen och intervenienten har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (första avdelningen)
följande:
1) Kommissionens beslut K(2008) 1107 av den 2 april 2008 i vilket det statliga regionalstöd som tyska myndigheter avsåg att bevilja Propapier PM2 för byggandet av ett pappersbruk i Eisenhüttenstadt (regionen Brandenburg-Nordost) förklarades förenligt med den gemensamma marknaden (statligt stöd N 582/2007 – Tyskland) ogiltigförklaras.
2) Europeiska kommissionen och Propapier PM2 GmbH ska ersätta rättegångskostnaderna.
Azizi | Frimodt Nielsen | Popescu |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 2012.
Underskrifter