Talan väckt den 9 november 2023 – Federcasse m. fl. mot kommissionen

(Mål T-1070/23)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Sökande: Federazione Italiana delle Banche di Credito Cooperativo och Casse Rurali (Federcasse) (Rom, Italien) och tolv andra sökande (ombud: advokaterna A. Pera och F. Salerno)

Svarande: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Sökandena yrkar att tribunalen ska

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 8 mars 2023 (som svar på en formell begäran från den italienska ekonomi- och finansministern, Giancarlo Giorgetti, den 15 december 2022) om att inte lämna det godkännande som krävs för att kunna sänka målnivån för den procentandel som insättningsgarantifondens medel ska uppgå till i förhållande till garanterade insättningar i de banker som är medlemmar i Fondo di Garanzia dei Depositanti del Credito Cooperativo, vilket undertecknats av kommissionären för finansiella tjänster, [finansiell stabilitet och kapitalmarknadsunionen], Mairead McGuinness, (referens Ares (2023) 1696845–08/03/2023), och

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Till stöd för sin talan åberopar sökandena fyra grunder.

Första grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter

Till utveckling av denna grund anför sökandena följande. Beslutet består av en skrivelse och en bilaga. Bilagan är dock varken daterad eller undertecknad och innehåller inte heller någon annan uppgift som anger dess ursprung. Eftersom beslutet innehåller en handling som inte är officiellt bestyrkt och vars ursprung och datum är osäkert uppfyller beslutet inte de väsentliga formkrav som anges i artikel 263 FEUF, vilket i sig utgör ett skäl för ogiltigförklaring.

Andra grunden: Bristfällig motivering

Till utveckling av denna grund anför sökandena följande. Beslutet innehåller motsägelser och allvarliga brister. För det första innehåller det en motivering som delvis är begränsad och delvis finns i en bifogad handling som inte är officiellt bestyrkt. För det andra lämnas i beslutet ingen förklaring till varför det italienska banksystemet ska anses utgöra en enda helhet. För det tredje anges inte närmare på vilket sätt det villkor avseende insättningsgarantifonden som föreskrivs i artikel 10.6 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU¹ av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (nedan kallat direktivet) inte är uppfyllt. För det fjärde förklaras inte varför bedömningen av huruvida det villkor som föreskrivs i artikel 10.6 a i direktivet är uppfyllt ska göras mot bakgrund av det italienska banksystemet i dess helhet. Beslutet grundar sig dessutom på en metod som inte är offentlig, vilket innebär att sökandena inte kan följa det resonemang som förs i beslutet.

Tredje grunden: Åsidosättande av principen om god förvaltning och den därmed sammanhängande skyldigheten att göra en omsorgsfull och opartisk prövning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet

Till utveckling av denna grund anför sökandena följande. Ingen av de uppgifter som de italienska myndigheterna lämnade i ansökan har undersökts i beslutet och bedömningen av det italienska banksystemet har gjorts på ett odifferentierat sätt.

Fjärde grunden: Felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 10.6 i direktivet

Till utveckling av denna grund anför sökandena följande. Bestämmelsen i artikel 10.6 b jämförd med övriga bestämmelser i direktivet bygger på en analys av den specifika marknad/sektor som kreditinstituten tillhör. I Italien ingår alla banker som är medlemmar i insättningsgarantifonden samtidigt i en mycket avgränsad sektor med risktäckningsmekanismer som helt skiljer dem från händelser som skulle kunna påverka andra banker. Kommissionen har följaktligen gjort en felaktig tolkning av den aktuella bestämmelsen i direktivet, eftersom den inte alls beaktat analysen per marknad/sektor och bortsett från att den italienska lagstiftaren har avsett att skapa en särskild sektor för kooperativa banker. Härtill kommer att kommissionen, utan stöd i vare sig direktivets bestämmelser eller dess systematik, lade medlemsstatsnivån till grund för sin bedömning av huruvida villkoren i artikel 10.6 i direktivet var uppfyllda.

____________

¹     EUT L 173, 2014, s. 149.