(Mål T‑268/21)
(publicering i utdrag)
Ryanair DAC
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (tionde avdelningen) av den 24 maj 2023
”Statligt stöd – Den italienska lufttransportmarknaden – System för ersättning till lufttrafikföretag som innehar en licens utfärdad av de italienska myndigheterna – Beslut att inte göra invändningar – Stöd för att avhjälpa skador som orsakats av en exceptionell händelse – Motiveringsskyldighet”
1. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Akter som berör dem direkt och personligen – Beslut av kommissionen i vilket det fastställs att ett statligt stöd är förenligt med den inre marknaden utan att det formella granskningsförfarandet inleds – Talan som väcks av berörda parter i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF – Talan som syftar till att tillvarata berörda parters processuella rättigheter – Upptagande till prövning
(Artiklarna 108.2, 108.3 och 263 fjärde stycket FEUF; rådets förordning 2015/1589, artikel 1 h)
(se punkterna 10–15)
2. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut av kommissionen om statligt stöd – Beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet – Kortfattad redogörelse för de skäl som föranledde kommissionen att dra slutsatsen att det inte förelåg några allvarliga svårigheter vid bedömningen av huruvida det aktuella stödet var förenligt med den inre marknaden – Föreligger inte – Otillräcklig motivering
(Artikel 296 andra stycket FEUF)
(se punkterna 20–38)
Resumé
Tribunalen ogiltigförklarar kommissionens beslut om godkännande av en stödåtgärd bestående av subventioner som Italien betalat ut till italienska lufttrafikföretag i samband med covid-19-pandemin
Kommissionen har inte motiverat sin slutsats att den aktuella åtgärden inte strider mot andra bestämmelser i unionsrätten än dem som avser statligt stöd.
I oktober 2020 anmälde Republiken Italien en stödåtgärd i form av bidrag till vissa lufttrafikföretag med italiensk licens genom en kompensationsfond på 130 miljoner euro till Europeiska kommissionen (nedan kallad den aktuella åtgärden). Denna åtgärd syftade till att avhjälpa de skador som drabbat stödberättigade lufttrafikföretag på grund av reserestriktioner och andra nedstängningsåtgärder som vidtagits i samband med covid-19-pandemin.
Ett av villkoren för stödberättigande enligt den aktuella åtgärden var att lufttrafikföretaget, i fråga om anställda med stationeringsort i Italien och anställda hos utomstående företag som deltog i dess verksamhet, tillämpade lön som inte fick understiga minimilönen enligt luftfartssektorns nationella kollektivavtal som ingåtts mellan de arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som anses vara de mest representativa på nationell nivå (nedan kallat kravet på minimilön).
Kommissionen beslutade, utan att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, att inte göra några invändningar mot den aktuella åtgärden med motiveringen att den var förenlig med den inre marknaden.(1)
Lufttrafikföretaget Ryanair väckte talan om ogiltigförklaring vid tribunalen, som ogiltigförklarar detta beslut på grund av åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.
Tribunalens bedömning
Enligt fast rättspraxis ska ett beslut att inte inleda det formella granskningsförfarandet avseende ett anmält stöd innehålla skälen till att kommissionen inte anser sig ha allvarliga svårigheter att bedöma om det aktuella stödet är förenligt med den inre marknaden. Även om en kortfattad motivering är tillräcklig på denna punkt, måste det av motiveringen klart och tydligt framgå varför kommissionen inte anser att den har mött sådana svårigheter.
Tribunalen anser emellertid att så inte är fallet i förevarande mål.
Tribunalen påpekar inledningsvis att kommissionen i det angripna beslutet hävdade att kravet på minimilön var oupplösligt förbundet med den aktuella åtgärden samtidigt som den angav att detta krav inte var en oskiljaktig del av syftet med åtgärden, dock utan att det klart och tydligt framgick hur kommissionen hade resonerat vid dessa båda påståenden.
Tribunalen konstaterar vidare att även slutsatsen i det angripna beslutet, enligt vilken kravet på minimilön inte stred mot ”andra bestämmelser i unionsrätten” än artiklarna 107 och 108 FEUF, var bristfälligt motiverad.
Tribunalen anger härvidlag att den enda unionsrättsliga bestämmelse, förutom artiklarna 107 och 108 FEUF, mot bakgrund av vilken kommissionen har undersökt detta krav, är artikel 8 i Rom I‑förordningen(2) som innehåller särskilda lagvalsregler för individuella anställningsavtal. Kommissionen förklarade emellertid inte i det angripna beslutet varför den ansåg att denna artikel var den enda relevanta bestämmelsen, utöver artiklarna 107 och 108 FEUF, mot bakgrund av vilken den skulle pröva huruvida kravet på minimilön var förenligt med unionsrätten. Kommissionen har således inte på ett klart och öppet sätt redogjort för skälen till att den ansåg att nämnda krav inte utgjorde ett åsidosättande av ”andra bestämmelser i unionsrätten”.
Denna brist på motivering illustreras av att kommissionen vid sin prövning av kravet på minimilön beaktade ett klagomål från italienska föreningen för lågprisbolag, i vilket denna bestred att en italiensk lagstiftning som innehöll ett krav på minimilön liknande det som föreskrivs i den aktuella åtgärden var förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF. Med hänsyn till detta sammanhang borde kommissionen i än högre grad ha uttalat sig om huruvida artikel 56 FEUF var relevant för dess prövning av huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den inre marknaden.
Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF och ogiltigförklarar följaktligen det angripna beslutet.