FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 20 september 2007(*)

”Statligt stöd – Åtgärder för omställning av vinodlingar – Beslut i vilket stödet förklaras vara delvis förenligt och delvis oförenligt med den gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Motiveringsskyldighet – Bedömning mot bakgrund av artikel 87.1 EG”

I mål T‑136/05,

EARL Salvat père & fils, Saint-Paul-de-Fenouillet (Frankrike),

Comité interprofessionnel des vins doux naturels (CIVDN), Perpignan (Frankrike),

Comité national des interprofessions des vins à appellation d’origine (CNIV), Paris (Frankrike),

företrädda av advokaterna H. Calvet och O. Billard,

sökande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av G. de Bergues, i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av C. Giolito och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1.1 och 1.3 i kommissionens beslut 2007/253/EG av den 19 januari 2005 om Rivesaltes-planen och de skatteliknande avgifterna CIVDN som Frankrike infört (EUT L 112, s. 1),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. Vilaras samt domarna F. Dehousse och D. Šváby,

justitiesekreterare: handläggaren K. Pocheć,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 november 2006,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Till följd av ett klagomål gjorde kommissionen i juli 1999 förfrågningar hos de franska myndigheterna angående ett antal åtgärder för omställning av vinodlingar kända under namnet Rivesaltes-planen. Eftersom de ifrågasatta åtgärderna hade genomförts utan tillstånd från, eller förhandsanmälan till, kommissionen har de registrerats som icke-anmält stöd, med nummer NN 139/2002.

2        Genom skrivelse av den 21 januari 2003 informerade kommissionen Republiken Frankrike om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG avseende detta stöd. Genom ett meddelande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 5 april 2003, uppmanade kommissionen de berörda parterna att inkomma med synpunkter enligt artikel 88.2 EG (EUT C 82, s. 2). De franska myndigheterna inkom med sina kommentarer genom skrivelser av den 16 och den 18 juni 2003 samt av den 10 september 2004, den senare till svar på sökandenas synpunkter.

 Beslut

3        Genom beslut av den 19 januari 2005 om Rivesaltes-planen och de skatteliknande avgifter som Comité interprofessionnel des vins doux naturels (den branschövergripande kommittén för naturligt söta viner) (nedan kallad CIVDN) fastställt och som Frankrike hade infört, uttalade sig kommissionen angående lagligheten av olika åtgärder som Republiken Frankrike vidtagit avseende naturligt söta viner från regionen Pyrénées-Orientales (nedan kallat beslutet).

 Berörda åtgärder 

4        Till följd av svårigheter med försäljningen av viner med ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes”, utvecklades år 1996 en plan med samma namn. Denna omställningsplan hade, enligt skäl 6 i beslutet, till syfte att genom röjning och återplantering av kvalitetsdruvor ersätta en del av produktionen av naturligt söta viner i den ifrågavarande regionen. För att genomföra planen kunde producenterna, fram till augusti 2000, få två typer av stöd, nämligen ett ”arealuttagsbidrag” och ett ”omställningsstöd”. Reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder vidtogs också.

–       Arealuttagsbidraget

5        Genom beslut 96-1 av den 9 juli 1996 införde CIVDN en branschövergripande avgift som skulle finansiera Rivesaltes-planen. Avgiften, 50 FRF per hektoliter som producerades i den ifrågavarande regionen, var avsedd att finansiera utbetalningen av ett arealuttagsbidrag för varje skifte där man 1995 producerade vinerna ”Rivesaltes” eller ”Grand Roussillon” och där bordsvin eller lantvin skulle produceras från och med skördeåret 1996 till och med skördeåret 2000. Bidraget beviljades i praktiken de producenter som förbundit sig att inte använda någon av de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes” eller ”Grand Roussillon” under en femårsperiod. Bidraget förutsatte inte att produktionen skulle läggas ned eller minskas, utan var enbart en kompensation för att produktionen användes utan den kontrollerade ursprungsbeteckningen. Bidraget för arealuttag var 5 000 FRF årligen per uttagen hektar (skälen 8–11 i beslutet).

–       Omställningsstödet

6        Inom ramen för Rivesaltes-planen, som den antagits 1996, skulle även ett stöd på 25 000 FRF/hektar gå till omställning till den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Muscat de Rivesaltes” och 40 000 FRF/hektar till omställning till den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Côte du Roussillon Villages” och lantvin (skäl 15 i beslutet). Detta stöd finansierades delvis med statsbudgeten (skäl 17 i beslutet).

–       Reklam och säljfrämjande åtgärder

7        Genom beslut 97-9 av den 29 december 1997 inrättade CIVDN från och med den 1 januari 1998 en branschövergripande avgift för att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon”, ”Muscat de Rivesaltes” och ”Banyuls” (skäl 19 i beslutet). Dessa avgifter uppgick, beroende på kontrollerad ursprungsbeteckning, till mellan 25 FRF/hektoliter och 50 FRF/hektoliter (skäl 20 i beslutet). Genom beslut 98-1 av den 10 juli 1998 inrättade CIVDN vidare från och med den 1 september 1998 samma typ av branschövergripande avgift för att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon” och ”Maury” (skäl 22 i beslutet). De två nämnda avgifterna avskaffades genom beslut 99-1 av den 17 december 1999, genom vilket CIVDN införde en branschövergripande avgift avsedd att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för följande kontrollerade ursprungsbeteckningar: ”Banyuls”, ”Banyuls Grand Cru”, ”Muscat de Rivesaltes”, ”Rivesaltes”, ”Grand Roussillon” och ”Maury” (skäl 25 i beslutet). Genom beslut 00-1 förlängdes denna avgift efter vissa mindre justeringar (skäl 28 i beslutet).

 Rättslig bedömning i beslutet

8        Kommissionen har i sin rättsliga bedömning först undersökt förekomsten av en selektiv fördel finansierad med statliga medel. Den anser, när det gäller de förevarande avgifternas art, att det rör sig om skatteliknande avgifter, det vill säga offentliga medel (skäl 74 i beslutet).

9        Kommissionen har efter denna granskning kommit fram till slutsatsen att de ifrågavarande åtgärderna utgör ”en fördel som finansieras med offentliga medel som andra företag inte får, och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag och viss produktion, vilket gör att den kan påverka handeln mellan medlemsstaterna”. Kommissionen har av detta dragit den slutledningen att åtgärderna utgör stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG (skäl 82 i beslutet).

10      Kommissionen har i sin granskning av stödens förenlighet med den gemensamma marknaden i förevarande fall uteslutit tillämpningen av de undantag från huvudprincipen att statliga stöd är oförenliga med fördraget som föreskrivs i artikel 87.2 och 87.3 EG (skälen 83–86 i beslutet).

11      Kommissionen har vidare konstaterat att eftersom de åtgärder som införts i Frankrike innehåller inslag av stöd rör det sig om nya stöd som inte anmälts till kommissionen och som därför är olagliga i den mening som avses i fördraget (skäl 88 i beslutet).

12      Kommissionen har sedan, innan den dragit sina slutsatser, analyserat varje åtgärd mot bakgrund av tillämpliga bestämmelser, bland annat dem som gäller den gemensamma organisationen av den ifrågavarande marknaden, och finansiering av stöden (skälen 95–127 i beslutet).

 Artikeldelen i beslutet

13      Artikeldelen i beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

1.      Det statliga stöd i form av arealuttagsbidrag som [Republiken Frankrike] beviljade franska vinproducenter som åtagit sig att inte använda de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ’Rivesaltes’ och ’Grand Roussillon’ under skördeåren 1996–2000 är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

2.      Det statliga stöd i form av planen för omställning av vinodlingar för produktion av vin med den kontrollerade ursprungsbeteckningen ’Rivesaltes’ som [Republiken Frankrike] beviljade under skördeåren 1996–2000 och som överskred 30 % av de faktiska kostnaderna och/eller den övre gränsen på 5 030,82 euro/hektar (33 000 franc/hektar) i enskilda fall, är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

3.      Det statliga stöd i form av reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ’Rivesaltes’, ’Grand Roussillon’, ’Muscat de Rivesaltes’ och ’Banyul’ som [Republiken Frankrike] beviljade under perioden 1 januari 1998–31 december 2000 är förenligt med den gemensamma marknaden, i enlighet med artikel 87.3 c i fördraget.

Artikel 2

1.      [Republiken Frankrike] skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva de stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden och som avses i artikel 1.1 och 1.2.

Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell rätt, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. De stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensräntesats som kommissionen bestämmer med hjälp av metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta.

2.      När det gäller återkravet av de stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden och som avses i artikel 1.1, skall [Republiken Frankrike] informera kommissionen om det totala stödbelopp som beviljats inom ramen för denna åtgärd liksom dess finansiering, bland annat det totala inkomstbeloppet från den branschövergripande avgift som inrättats för detta och det antal hektar för vilka arealuttagsbidraget beviljats.

Artikel 3

[Republiken Frankrike] skall inom två månader från och med delgivningen av detta beslut informera kommissionen om de åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Republiken Frankrike.”

 Förfarande och parternas yrkanden

14      Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 mars 2005 har bolaget med begränsat ansvar som bedriver jordbruksverksamhet (société civile d’exploitation agricole à responsabilité limitée, EARL) Salvat père & fils (nedan kallat Salvat), CIVDN och Comité national des interprofessions des vins à appellation d’origine (franskt förbund för vinproducenter) (nedan kallat CNIV) väckt talan mot beslutet.

15      Sökandena yrkar att förstainstansrätten skall

–        ogiltigförklara artikel 1.1 och 1.3 i beslutet,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Kommissionen har genom särskild handling av den 29 juni 2005, i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler, gjort en invändning om rättegångshinder. Kommissionen har i denna handling yrkat att talan skall avvisas, utan att själva sakfrågan prövas, och att sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna.

17      Genom beslut av den 22 september 2005 av ordföranden vid förstainstansrättens femte avdelning tilläts Republiken Frankrike att intervenera till stöd för sökandenas yrkanden. I skrivelse av den 26 oktober 2005 angav den franska regeringen att den inte önskade uttala sig angående upptagande till sakprövning och inte i detta skede avsåg inge någon interventionsinlaga i ärendet.

18      Förstainstansrätten beslutade genom beslut av den 13 december 2005 att invändningen om rättegångshinder skulle prövas i samband med att talan prövades i sak och att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

19      Kommissionen har i sitt svaromål yrkat att förstainstansrätten skall

–        avvisa eller, i andra hand, ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

20      Republiken Frankrike har inte ingett någon interventionsinlaga angående prövningen i sak inom den föreskrivna fristen. Den har även, efter att av förstainstansrättens kansli ha informerats om dagen för förhandlingen, i skrivelse av den 25 oktober 2006 meddelat att den inte avsåg delta i denna.

21      De parter som var närvarande vid förhandlingen den 16 november 2006 utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor.

 Upptagande till sakprövning

22      Kommissionen har i första hand gjort gällande att CIVDN, med anledning av dess avveckling, saknar berättigat intresse av att få de två angripna bestämmelserna prövade. Den har i andra hand gjort gällande att sökandena inte har berättigat intresse av att få artikel 1.3 i beslutet prövad. Kommissionen har i tredje hand bestridit att sökandena berörs direkt och personligen av artikel 1.1 i beslutet.

 Huruvida CIVDN, med anledning av dess avveckling, har ett berättigat intresse av att få de två angripna bestämmelserna ogiltigförklarade

 Parternas argument

23      Enligt kommissionen likviderades och avvecklades CIVDN genom beslut av bolagsstämman den 20 december 2000 och ersattes av Conseil interprofessionel des vin de Roussillon (det branschövergripande rådet för Roussillon-viner) (nedan kallat CIVR). Kommissionen har gjort gällande att den informerades om denna avveckling genom skrivelser av den 14 december 2000 och den 6 december 2001 (skäl 48 i beslutet).

24      CIVDN har gjort gällande att den instiftades genom lag nr 200 av den 2 april 1943, vilken fortfarande är i kraft i dag. I beslut 2005‑554 av den 26 maj 2005 (JORF nr 122 av den 27 maj 2005) föreskrivs visserligen att CIVDN skall likvideras enligt de villkor som fastställts genom ministerbeslut. Sökandena har emellertid tillagt att även om likvideringsförfarandet inleddes och likvidator utsågs genom interministeriellt beslut av den 9 augusti (JORF nr 201 av den 30 augusti 2005), fortsätter CIVDN att existera som juridisk person fram tills det att den avvecklas. Beslut 2005-554 och det interministeriella beslutet av den 9 augusti 2005 kan inte under några omständigheter retroaktivt ta ifrån CIVDN dess status som juridisk person, vilken alltså inte kan ha saknats vid tidpunkten för talans väckande, det vill säga den 30 mars 2005.

 Förstainstansrättens bedömning

25      Förstainstansrätten har påpekat att det i protokollet från CIVDN:s bolagsstämma som hölls den 20 december 2000 angavs att CIVDN, mot bakgrund av den omständigheten att CIVR den 1 januari 2001 skulle ersätta de tidigare branschorganisationerna, hade för avsikt att fastställa villkoren för dess likvidering och en tidtabell för denna.

26      Det framgår emellertid av de handlingar som sökandena har ingett, och som kommissionen inte har bestritt, att CIVDN under alla omständigheter inte avvecklades i december 2000, eftersom dess avveckling beslutades genom beslut 2005-554 och villkoren för denna fastställdes i det interministeriella beslutet av den 9 augusti 2005. CIVDN har inte heller därigenom förlorat sin behörighet att vara part i rättsliga förfaranden.

27      Av detta följer att CIVDN vid tidpunkten för talans väckande fortfarande var en juridisk person med behörighet att föra talan vid domstol och att ingenting tyder på att CIVDN sedan dess skulle ha förlorat denna behörighet. Kommissionen har följaktligen inte fog för att ifrågasätta CIVDN:s behörighet att väcka talan genom sitt argument att CIVDN har avvecklats.

 Huruvida sökandena har ett berättigat intresse av att få artikel 1.3 i beslutet ogiltigförklarad

 Parternas argument

28      Kommissionen har gjort gällande att artikel 1.3 i beslutet inte kan anses gå sökandena emot, eftersom den, genom att förklara stödet förenligt med den gemensamma marknaden, är till fördel för dem. Kommissionen har till stöd för sitt påstående åberopat domstolens beslut av den 28 januari 2004 i mål C‑164/02, Nederländerna mot kommissionen (REG 2004, s. I‑1177), punkterna 18–25, och förstainstansrättens beslut av den 14 april 2005 i mål T‑141/03, Sniace mot kommissionen (REG 2005, s. II‑1197), punkt 25 och följande punkter.

29      Enligt denna analys är det uppenbart att talan som väckts av CIVDN, en organisation som har till uppgift att försvara sina medlemmars kollektiva intresse, inte kan tas upp till sakprövning, eftersom denna kommitté representerar mottagarna av de stöd som förklarats förenliga med den gemensamma marknaden. CNIV påverkas, å sin sida, ännu mindre av ett beslut som gynnar producenter av naturligt söta viner.

30      Kommissionen har även understrukit att beslutet inte avser avgifterna i sig och inte har till syfte att likställa dem med statligt stöd.

31      Sökandena anser att de har ett berättigat intresse av att få bestämmelsen ogiltigförklarad. Den rättspraxis som kommissionen har åberopat kan under inga omständigheter medföra att det är principiellt uteslutet att uppta till sakprövning en stödmottagares talan om ogiltigförklaring av ett beslut genom vilket förklaras att nämnda stöd är förenligt med den gemensamma marknaden. Förklaringen att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden befriar inte förstainstansrätten från skyldigheten att undersöka om kommissionens bedömning i förevarande fall har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandenas intressen. Sökandena i förevarande fall har emellertid, till skillnad från sökandena i det ovan i punkt 28 nämnda målet Sniace mot kommissionen, hänvisat till vid de nationella domstolarna redan pågående mål.

32      Enligt sökandena var CIVR, CIVDN:s efterträdare, nämligen tvungen att stämma en vinodlare, SCEA Marty, inför domstol i syfte att denne vinodlare skulle förpliktas att till CIVR inbetala de frivilliga obligatoriska avgifter som denne är skyldig att betala till denna organisation. Det ifrågavarande bolaget har emellertid i sitt svaromål yrkat att den nationella domstolen skall fastställa att ”de frivilliga obligatoriska avgifter som CIVR har begärt betalning av utgör statligt stöd i den mening som avses i artiklarna 87 och 88 [EG]”. Följaktligen föreligger i förevarande mål en risk för att de frivilliga obligatoriska avgifterna kvalificeras som statligt stöd.

33      CIVDN har således ett eget intresse av att väcka talan mot artikel 1.3 i beslutet, eftersom denna bestämmelse hindrar CIVDN från att utöva sin egen behörighet. Samma sak gäller CNIV, eftersom kvalificeringen av finansieringen av de branschövergripande åtgärderna genom frivilliga obligatoriska avgifter som statligt stöd skulle kunna destabilisera verksamheten av branschorganisationerna inom vinsektorn allvarligt. Detta gäller även Salvat, vilket såsom medlem i en branschorganisation inom vinsektorn drar fördel av alla de branschövergripande åtgärder som finansieras av dessa avgifter som anses utgöra statligt stöd.

 Förstainstansrättens bedömning

34      Det skall inom ramen för prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning erinras om att det enligt fast rättspraxis endast är sådana åtgärder som har tvingande rättsverkningar, som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, som utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG (se domstolens beslut i det ovan i punkt 28 nämnda målet Nederländerna mot kommissionen, punkt 18, och där angiven rättspraxis). Dessutom kan en talan om ogiltigförklaring som väcks av en fysisk eller juridisk person endast tas upp till prövning om sökandena har ett intresse av att få den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklarad. Det skall vara fråga om ett faktiskt intresse och det skall bedömas den dag talan väcks (se beslutet i det ovan i punkt 28 nämnda målet Sniace mot kommissionen, punkt 25, och där angiven rättspraxis).

35      Båda parterna har till stöd för sina resonemang åberopat beslutet i det ovan i punkt 28 nämnda målet Sniace mot kommissionen.

36      Det skall emellertid påpekas att förstainstansrätten, i det målet, för att fastställa att talan inte kunde tas upp till sakprövning, inte enbart beaktade den omständigheten att stödet i beslutet förklarades förenligt med den gemensamma marknaden. Förstainstansrätten gjorde tvärtom en konkret prövning av sökandenas situation. Förstainstansrätten fastslog dessutom redan i sin dom av den 30 januari 2002 i mål T‑212/00, Nuove Industrie Molisane mot kommissionen (REG 2002, s. II‑347), punkt 38, att enbart det förhållandet att det anmälda stödet i beslutet förklarats förenligt med den gemensamma marknaden och således i princip inte gick sökanden emot, inte befriade förstainstansrätten från skyldigheten att undersöka om kommissionens bedömning hade tvingande rättsverkningar som kunde påverka sökandens intressen.

37      Följaktligen skall det, även om det statliga stöd som Republiken Frankrike har genomfört i form av reklam och säljfrämjande åtgärder till förmån för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar i artikel 1.3 i beslutet har förklarats förenliga med den gemensamma marknaden, undersökas huruvida denna bestämmelse påverkar sökandenas intressen.

38      Det skall för det första påpekas att finansieringen genom branschövergripande åtgärder, till skillnad från vad sökandena har påstått, inte skall anses utgöra statligt stöd enligt beslutet. Av artikeldelen i beslutet och motiven till denna framgår klart att det är åtgärderna i fråga som kvalificeras som statligt stöd och inte avgifterna.

39      Avgifternas art prövas i beslutet i förhållande till deras eventuella karaktär av statliga medel. Kommissionen har i skäl 74 gjort en slutledning av sin prövning och ansett att det i förevarande fall rör sig om skatteliknande avgifter, det vill säga offentliga medel.

40      I skäl 134 i beslutet erinras visserligen om den princip som domstolen slog fast i sin dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C‑261/01 och 262/01, Van Calster m.fl. (REG 2003, s. I‑12249), punkterna 53 och 54, enligt vilken när en stödåtgärd i vilken finansieringssättet ingår som en del har genomförts utan att anmälningsplikten uppfyllts skall de nationella domstolarna som regel besluta om återbetalning av de skatter eller avgifter som särskilt tagits ut för att finansiera stödet i fråga. Kommissionen har emellertid inte undersökt huruvida villkoren för tillämpningen av denna princip är uppfyllda i förevarande fall. Det skall dock i detta hänseende erinras om att det, för att en skatt skall anses utgöra en del av en stödåtgärd, krävs att skatten enligt relevanta bindande nationella bestämmelser är avsedd att finansiera stödåtgärden i den meningen att skatteintäkten måste anslås för finansiering av stödet. Om ett sådant samband föreligger har skatteintäkten en direkt inverkan på stödets storlek och följaktligen även på bedömningen av om stödet är förenligt med den gemensamma marknaden (se domstolens dom av den 27 oktober 2005 i de förenade målen C‑266/04–C‑270/04, C‑276/04 och C‑321/04–C‑325/04, Casino France m.fl., REG 2005, s. I‑9481, punkt 40 och där angiven rättspraxis). Det framgår emellertid inte av beslutet att det i förevarande fall finns något samband mellan intäkten från avgifterna och det utbetalade stödbeloppet och det innehåller inte någon uppgift som möjliggör att ett sådant samband fastställs. Sökandena har inte heller anfört något konkret argument till stöd för förekomsten av ett sådant samband.

41      För det andra skall det, när det gäller de vid de nationella domstolarna redan anhängiggjorda målen, understrykas att sökandena trots att de har antytt att det rör sig om ett flertal rättsliga förfaranden endast har hänvisat till ett. Det rör sig om ett förfarande som inleddes den 6 december 2004 vid Tribunal d’instance de Perpignan av CIVR mot SCEA Marty.

42      Det skall påpekas att den tvisten gäller den uteblivna betalningen av ”frivilliga obligatoriska avgifter” enligt en beräkning per den 29 september 2004 och inte betalningen av stöd i form av reklam och säljfrämjande åtgärder mellan den 1 januari 1998 och den 31 december 2000 som avses i artikel 1.3 i beslutet. Dessutom har det inte fastställts att de avgifter som åsyftas har något samband med utbetalningen av sådant stöd.

43      Sökandena har således inte visat att det föreligger någon risk för att deras rättsliga situation påverkas av rättsliga förfaranden angående statliga stödåtgärder som genomförts mellan den 1 januari 1998 och den 31 december 2000 i form av reklam och säljfrämjande åtgärder.

44      För det tredje och sista är argumentet angående den rättsliga osäkerhet som dessa klagomål skulle medföra, genom att de genererar en total destabilisering av hela branschorganisationernas verksamhet inom sektorn, inte övertygande vare sig avseende det förflutna eller framtiden.

45      Sökandena har, när det gäller det förflutna, endast gjort gällande att tvisten mellan CIVR och SCEA Marty, vilken inte i sig kan destabilisera hela sektorn eftersom den gäller bolagets avgifter till kommittén, även om det antas att tvisten har ett samband med beslutet. Sökandena har, under alla omständigheter, inte frambringat någon bevisning som kan styrka en destabilisering eller ett äventyrande av branschorganisationen till följd av kvalificeringen av ifrågavarande reklam och säljfrämjande åtgärder som statligt stöd.

46      Såsom kommissionen har påpekat vid förhandlingen, vilket förstainstansrätten har beaktat, kvalificeras inte avgifterna i sig som statligt stöd enligt beslutet, varför detta inte medför någon skyldighet att återbetala avgifterna till medlemmarna. Kommissionen har förklarat sig villig att tillsända sökandena en skrivelse angående detta.

47      Sökandena kan, när det gäller den eventuella destabiliseringen av branschorganisationens framtida åtgärder, inte åberopa en framtida oviss ställning till stöd för sitt intresse av att begära ogiltigförklaring av den ifrågasatta rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 28 nämnda målet Sniace mot kommissionen, punkt 26).

48      Av detta följer att sökandena inte har framlagt tillräcklig bevisning beträffande deras tidigare och nuvarande berättigade intresse av att få artikel 1.3 i beslutet ogiltigförklarad. Det skall följaktligen fastställas att deras talan inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser ogiltigförklaring av artikel 1.3 i beslutet.

 Huruvida sökandena har ett berättigat intresse av att få artikel 1.1 i beslutet ogiltigförklarad

 Parternas argument

49      Enligt kommissionen har sökandena inte heller något ”direkt och personligen berättigat intresse” av att få artikel 1.1 i beslutet ogiltigförklarad. I detta fall råder det inga tvivel om att beslutet är riktat till franska staten och inte till sökandena och det skall följaktligen fastställas huruvida den ifrågasatta rättsakten, vilken formellt riktar sig till en medlemsstat, kan anses beröra var och en av de tre sökandena direkt och personligen.

50      Kommissionen har påpekat att det, för att fastställa villkoren för upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av fysiska eller juridiska personer, skall göras en åtskillnad mellan rättsakter med allmän giltighet och rättsakter med individuell giltighet. I förevarande fall utgör beslutet en rättsakt med allmän giltighet, eftersom det berör en stödordning som är tillämplig på ett obestämt och obestämbart antal företag, enbart beroende på deras tillhörighet i en bred kategori av företag som producerar naturligt söta viner.

51      Kommissionen har, när det gäller Salvat, hävdat att beslutet inte rör detta företag personligen. Eftersom beslutet är av allmän karaktär skulle det, för att det skulle kunna vara av personlig karaktär i förhållande till sökanden, krävas att den sistnämnda kan göra gällande personliga egenskaper eller särskilda omständigheter som kan särskilja denne från alla andra personer. Detta är emellertid inte fallet. Beslutet har fått konsekvenser för situationen för varje företag som kunnat åtnjuta arealuttagsbidraget. Beslutet har inte påverkat vissa företags specifika rättigheter, som skiljer sig från andra stödmottagande företags rättigheter.

52      Detta resonemang bekräftas enligt kommissionen av flera av domstolens och förstainstansrättens domar och påverkas inte av domstolens dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C‑15/98 och C‑105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I‑8855) (nedan kallat Sardegna Lines), och av den 29 april 2004 i mål C‑298/00 P, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I‑4087) (nedan kallat Alzetta-målet).

53      De ifrågasatta bestämmelserna i beslutet berör inte heller direkt Salvat. Den enda bestämmelse som kan påverka sökandena, och särskilt Salvat, direkt är artikel 2, genom vilken Republiken Frankrike åläggs en skyldighet att återkräva de stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden och som avses i artikel 1.1. Ingen av sökandena har emellertid ifrågasatt artikel 2 i beslutet.

54      Kommissionen har dragit slutsatsen att Salvat inte besitter några för detta företag särskilda egenskaper eller befinner sig i en faktisk ställning som särskiljer det från alla andra aktuella eller potentiella mottagare av de åtgärder som genomförts av Republiken Frankrike. Salvat uppfyller följaktligen inte de villkor för att väcka talan vid förstainstansrätten som anges i artikel 230 fjärde stycket EG.

55      När det gäller CIVDN kan dess talan under alla omständigheter inte tas upp till sakprövning, eftersom det är uppenbart att denna kommitté saknar berättigat intresse av att få saken prövad. Kommissionen har gjort gällande att en företagsorganisation som inte är mottagare av den ifrågasatta rättsakten enligt fast rättspraxis kan få sin sak prövad när den har ett eget berättigat intresse av detta, bland annat på grund av att dess ställning som förhandlare påverkas av beslutet, eller när organisationen har trätt i en eller flera av sina medlemmars ställe, under förutsättning att dessa medlemmar själva var i en ställning som tillät dem att väcka talan och få deras sak prövad. CIVDN har emellertid för det första inte frambringat någon egen motivering som skiljer sig från dem som medlemmarna har anfört. Det är i synnerhet fastställt att denna kommitté inte har spelat någon roll i det administrativa förfarandet. För det andra saknar dess medlemmar, såsom Salvat, rätt att väcka talan, varför CIVDN av samma anledning inte kan väcka talan i deras ställe.

56      Kommissionen har när det gäller CNIV erinrat om att denna kommitté samlar branschorganisationer inom vinsektorn som är statligt erkända privata organ. Enligt kommissionen skall de argument som anförts till stöd för att CIVDN:s talan inte kan tas upp till sakprövning i tillämpliga delar och a fortiori tillämpas på CNIV. Den sistnämnda har inte bland sina medlemmar några mottagare av det utbetalda stödet i beslutet som personligen skulle kunna få bestämmelserna ogiltigförklarade.

57      Sökandena har gjort gällande att de är direkt och personligen berörda av det ifrågasatta beslutet.

58      Salvat har påstått sig vara direkt berörd, eftersom det föreläggande för Republiken Frankrike att återkräva stöd som ges i artikel 2 i beslutet påverkar dess rättsliga ställning. Enligt Salvat måste franska staten, eftersom den inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning, kräva återbetalning från företaget av det individuella stöd som det beviljats. Den omständigheten att detta föreläggande om att återkräva stödet, vilket riktar sig till Republiken Frankrike, figurerar i beslutet medför visserligen ett direkt samband mellan Salvats ställning och beslutet. Denna omständighet innebär dock inte att Salvat måste begära ogiltigförklaring av artikel 2 i beslutet för att dess talan skall kunna tas upp till sakprövning. Det föreläggande om att återkräva stödet som beslutet innehåller riktar sig enbart till den berörda medlemsstaten. Salvat har tillagt att det dessutom framför allt är kvalificeringen av de ifrågavarande åtgärderna som statligt stöd som påverkar dess rättsliga ställning och att om artikel 1.1 i beslutet ogiltigförklarades skulle ingen återbetalningsskyldighet med stöd av artikel 2 bestå.

59      Salvat har även påstått sig vara personligen berörd av beslutet i egenskap av företag som faktiskt mottar ett individuellt stöd, vilket har beviljats med stöd av de stödåtgärder av vilka återgång har beordrats. Salvats ställning är identisk med den för Sardegna Lines vars talan av domstolen har ansetts kunna tas upp till sakprövning (domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Sardegna Lines). Enligt Salvat var domstolens slutsats att talan inte kunde tas upp till sakprövning, i de mål som kommissionen har åberopat till stöd för sitt yrkande, en följd av faktiska omständigheter i dessa mål, i vilka de beslut som var i fråga inte innehöll något föreläggande om att återkräva stöd som redan utbetalats. Salvat har gjort gällande att den åtskillnad som kommissionen har gjort mellan talan om ogiltigförklaring avseende det individuella stödet, vilken enligt kommissionen kan tas upp till sakprövning, och talan mot stödåtgärderna, vilken inte kan tas upp till sakprövning, är fullständigt konstlad och saknar stöd i den rättspraxis som kommissionen har åberopat.

60      CIVDN har påstått sig ha ett eget berättigat intresse av att få saken prövad. En organisations eget berättigade intresse av att få saken prövad är inte villkorat eller begränsat av dess ställning som förhandlare. Det ifrågasatta beslutet berör direkt de branschövergripande åtgärder som CIVDN verkställt och som finansierats genom avgifter som denna kommitté inrättat och det hindrar CIVDN från att utöva sina egna behörigheter.

61      CIVDN har även påstått sig ha ett berättigat intresse av att få saken prövad för att försvara det kollektiva intresset hos dem av dess medlemmar som berörs direkt och personligen av beslutet. Dessa medlemmar skall individuellt anses ha behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet i egenskap av slutliga mottagare av det stöd som är föremål för kommissionens föreläggande om återkrav.

62      CNIV, en ideell förening som regleras av lagen av den 1 juli 1901, har gjort gällande att det är uppenbart att den, i egenskap av representant för branschorganisationerna inom vinsektorn och försvarare av deras kollektiva intressen, har ett eget berättigat intresse av att få bestämmelserna ogiltigförklarade. CNIV har erinrat om att den, enligt sina stadgar, bland annat har till syfte att ”säkerställa representationen av branschorganisationer för vin med kontrollerade ursprungsbeteckningar i rättsliga förfaranden”.

 Förstainstansrättens bedömning

63      Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får varje fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen rör honom.

64      Enligt fast rättspraxis kan andra personer än dem som ett beslut är riktat till göra anspråk på att vara personligen berörda, endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), av den 2 april 1998 i mål C‑321/95 P, Greenpeace m.fl. mot kommissionen (REG 1998, s. I‑1651), punkterna 7 och 28, och i det ovan i punkt 52 nämnda målet Sardegna Lines, punkt 32).

65      Det är i förevarande mål fastställt att beslutet riktar sig till Republiken Frankrike och inte till sökandena. Det skall följaktligen undersökas huruvida den ifrågasatta rättsakten berör var och en av dem direkt och personligen.

66      Förstainstansrätten anser att det inledningsvis bör undersökas huruvida Salvat berörs personligen och direkt av artikel 1.1 i beslutet.

67      Domstolen har slagit fast att ett företag i princip inte kan väcka talan mot ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning. För sökandebolaget framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alzetta, punkterna 36 och 37, och där angiven rättspraxis).

68      Det bör påpekas att det inte i beslutet anges vilket eller vilka företag som är mottagare av det ifrågavarande stödet. I artikel 1.1 förklaras det statliga stöd i form av arealuttagsbidrag som Republiken Frankrike ”beviljade franska vinproducenter som åtagit sig att inte använda de kontrollerade ursprungsbeteckningarna ’Rivesaltes’ och ’Grand Roussillon’ under skördeåren 1996–2000” oförenligt med den gemensamma marknaden. Av skälen 9–11 i beslutet framgår att arealuttagsbidraget på 5 000 FRF årligen per uttagen hektar utbetalades ”för varje skifte där man 1995 producerade vinerna ’Rivesaltes’ eller ’Grand Roussillon’ och där bordsvin eller lantvin skulle produceras från och med skördeåret 1996 till och med skördeåret 2000”. Beslutet är följaktligen tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis.

69      Det skall emellertid erinras om att domstolen i punkterna 34 och 35 i sin dom i det ovan i punkt 52 nämnda målet Sardegna Lines angav att, eftersom företaget Sardegna Lines inte enbart berördes av det beslut som var i fråga i det målet i egenskap av företag inom sjöfartsnäringen på Sardinien, som kunde komma i fråga för stödordningen för sardiska redare, utan även i egenskap av stödmottagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och som kommissionen hade beslutat skulle återbetalas, var det personligen berört av beslutet och dess talan mot detta kunde således tas upp till sakprövning (se även i denna riktning domen det ovan i punkt 52 nämnda målet Alzetta, punkterna 38 och 39).

70      Det skall följaktligen undersökas huruvida Salvat är en stödmottagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med en stödordning till förmån för en viss sektor, vilket stöd kommissionen har beslutat skall återbetalas.

71      Salvat har som bilaga till sin ansökan bifogat en förteckning över överföringarna ”Arealuttagsbidrag – Rivesaltes-planen”, vilken intygats av CIVDN:s revisor och av vilken det framgår att Salvat totalt har mottagit 91 041,50 FRF i arealuttagsbidrag. Av denna handling framgår att de belopp som beviljats skiljer sig mellan företagen och således är individuellt beräknade i förhållande till varje företags egenskaper. Salvat är följaktligen en verklig stödmottagare av ett individuellt beviljat stöd inom ramen för en stödordning till förmån för en viss sektor.

72      Det framgår dessutom av artikel 2 i beslutet att kommissionen har beslutat att stödet i fråga skall återbetalas.

73      Salvat är följaktligen personligen berört av artikel 1.1 i beslutet.

74      Denna slutsats vederläggs inte av den rättspraxis som kommissionen har åberopat till stöd för sin uppfattning. Analysen av denna rättspraxis belyser nämligen skillnaden mellan omständigheterna i de berörda målen och i förevarande mål, vilken bland annat består av att det i merparten av dessa inte var fråga om något föreläggande om att återkräva stödet.

75      Vad gäller den omständigheten huruvida Salvat påverkas direkt, skall Salvat, i den mån det enligt artikel 2 i beslutet krävs att Republiken Frankrike skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva de stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden och som avses i, bland annat, artikel 1.1 och i den mån Salvat har mottagit sådant stöd och kommer att vara tvungen att återbetala det, anses vara direkt berörd av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 52 nämnda målet Sardegna Lines, punkt 36).

76      De två kriterier för direkt påverkan som slagits fast i rättspraxis är nämligen, för det första, den omständighet att rättsakten i fråga direkt skall medföra verkningar på den enskildes rättsliga ställning och, för det andra, den omständigheten att de som rättsakten riktar sig till och som skall verkställa denna inte får lämnas något utrymme för skönsmässig bedömning. Det har fastställts att dessa två kriterier är uppfyllda i förevarande fall.

77      Den av kommissionen åberopade omständigheten att sökandena inte har ifrågasatt den artikel i beslutet i vilken Republiken Frankrike föreläggs att återkräva det ifrågavarande stödet ändrar inte denna slutsats. Frågan huruvida sökandena påverkas direkt beror på uppfyllandet av de två ovannämnda villkoren, utan att den omständigheten huruvida sökandena ifrågasätter föreläggandet för Republiken Frankrike att återkräva stödet beaktas i detta hänseende.

78      Det skall tilläggas att artikel 2 i beslutet och artikel 1.1 och 1.2 däri sammanlänkas i beslutet, varför dessa inte kan bedömas separat. Den ogiltigförklaring av artikel 1.1 som sökandena har begärt skulle innebära att föreläggandet att återkräva stödet upphörde att gälla.

79      Det skall därför fastställas att Salvats talan mot artikel 1.1 i beslutet kan tas upp till sakprövning, utan att det är nödvändigt att undersöka huruvida de övriga sökandena är direkt och personligen berörda.

80      Det skall mot denna bakgrund fastställas att talan inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser ogiltigförklaring av artikel 1.3 i beslutet, men kan tas upp till sakprövning i den del den avser ogiltigförklaring av artikel 1.1 i beslutet.

 Prövning i sak

81      Sökandena har åberopat två grunder till stöd för deras talan om ogiltigförklaring av artikel 1.1 i beslutet. Den första avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den andra åsidosättande av artikel 87.1 EG.

 Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

 Parternas argument

82      Sökandena har gjort gällande att kommissionens bedömning mot bakgrund av artikel 87 EG av karaktären hos de branschövergripande avgifter som finansierat arealuttagsbidraget och reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar är bristfälligt motiverad. Kommissionen har följaktligen åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 253 EG, vilken är särskilt precis på området statligt stöd.

83      I skäl 74 i beslutet anges kort de omständigheter som karakteriserar förekomsten av ett statligt stöd. Dessa ytliga angivelser möjliggör inte en förståelse av de skäl som medfört att kommissionen konstaterat att de kriterier som domstolen slagit fast i sin rättspraxis angående statligt stöd är uppfyllda i förevarande fall. I beslutet återges inte ens innehållet i de rättsregler som slagits fast i domstolens rättspraxis.

84      Enligt sökandena borde kommissionen ha identifierat var och en av de åtgärder som den anser vara statligt stöd och ha motiverat skälen till varför vart och ett av de fyra villkoren för tillämpning av artikel 87 EG var uppfyllt. Kommissionen har emellertid i sitt beslut inte ens, vid bedömningen mot bakgrund av artikel 87 EG, gjort någon åtskillnad mellan de olika åtgärderna i fråga.

85      Sökandena har i förbigående påpekat att motiveringen av beslutet avseende förekomsten av en selektiv fördel till och med bygger på en omvänd bevisbörda, eftersom kommissionen förefaller nöja sig med att ”[d]et [inte har] fastställts att stödmottagarna alltid är de som betalar den aktuella skatten”.

86      Kommissionen har erinrat om relevant rättspraxis angående motiveringsskyldigheten, och särskilt att det räcker att redogöra för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutet och att ett beslut som överensstämmer med fast beslutspraxis kan motiveras kortfattat.

87      Enligt kommissionen följer det av relevanta delar av beslutet att detta är tillräckligt motiverat. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till skälen 38–40, 74 – med fotnoten på sidan 12 till vilken det hänvisas i detta – och 121 i beslutet.

88      Kommissionen anser att den inte hade skyldighet att vidare analysera skälen till varför kriterierna i angiven rättspraxis inte var uppfyllda. Enligt kommissionen följer det nämligen klart av den omtvistade stödordningen dels att staten, genom CIVDN, hade behörighet att fritt förfoga över medlen i fråga, dels att finansieringen av de åtgärder som avses i artikel 1 i beslutet inte uteslutande kunde tillskrivas medlemmarna i branschorganisationen i fråga, utan utgjorde en uppenbar del av en statlig politik.

89      Kommissionen har dessutom gjort gällande att påståendet om bristfällig motivering i ansökan var begränsat till att gälla branschövergripande avgifter. Kommissionen har vidare påpekat att den inte har fattat något beslut angående denna aspekt, eftersom det inte i beslutets artikeldel anges att de branschövergripande avgifterna utgör stöd.

90      Kommissionen har under alla omständigheter, och i andra hand, gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom sökandena inte har förklarat på vilket sätt motiveringen till beslutet avseende förekomsten av statligt stöd, såsom den anges i skälen 71–82 i beslutet, är bristfällig i förhållande till kraven i artikel 253 EG.

 Förstainstansrättens bedömning

91      Enligt fast rättspraxis kan frågan huruvida motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte endast bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse utan även med beaktande av såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller på det berörda området. Även om kommissionen inte är skyldig att ta ställning till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativa förfarandet, skall den emellertid ta hänsyn till alla omständigheter och alla faktorer som är relevanta i det aktuella fallet för att gemenskapsdomstolarna skall kunna pröva rättsenligheten och ge såväl medlemsstater som berörda medborgare upplysning om på vilket sätt kommissionen har tillämpat fördraget (se förstainstansrättens dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T‑371/94 och T‑394/94, British Airways m.fl. och British Midland Airways mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2405, punkt 94, och där angiven rättspraxis).

92      Det skall vidare påpekas att vid bedömningen av motiveringskravet i detta sammanhang är förfarandet för granskning av statligt stöd ett förfarande som har inletts gentemot den medlemsstat som har beviljat stödet och påpekas att de berörda enligt artikel 88.2 EG, varibland ingår stödmottagaren, inte själva kan göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för nämnda medlemsstat (se förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004 i mål T‑198/01, Technische Glaswerke Ilmenau mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2717, punkt 61, och där angiven rättspraxis).

93      Det är mot denna bakgrund som det skall bedömas huruvida beslutets motivering uppfyller kraven i artikel 253 EG.

94      Kommissionen har i beslutet inlett sin bedömning (punkt 1) med att citera bestämmelserna i artikel 87.1 EG (skäl 71). Den har sedan undersökt (punkt V 1.1, skälen 73–76) ”förekomsten av en selektiv fördel finansierad med statliga medel”. Dessa skäl har följande lydelse:

”73. Sådana åtgärder som, oavsett form, direkt eller indirekt kan gynna företag anses utgöra stöd, liksom åtgärder som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit under normala marknadsmässiga förhållanden.

74. Kommissionen noterar att den offentliga myndigheten måste anta en rättsakt för att de aktuella avgifterna skall kunna tas ut och att de resurser som genererats har bidragit till genomförandet av statsstödda åtgärder. Det har inte fastställts att stödmottagarna alltid är de som betalar den aktuella skatten. De uppfyller därför inte de kriterier som domstolen angivit i sin rättspraxis för att inte omfattas av artikel 87.1 i fördraget. Kommissionen anser därför att det rör sig om skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel.

75. Enligt domstolens rättspraxis skall sådana åtgärder anses utgöra stöd som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar företagets budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, har samma karaktär och får samma effekter som dessa.

76. När det gäller frågan om stödets förekomst eller beskaffenhet bör detta avgöras sett till Rivesaltes-planens potentiella stödmottagare och de branschövergripande avgifterna för reklam och säljfrämjande åtgärder för och arbetet med vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar och deras finansiering. Det aktuella stödet har främjat vissa företag på så vis att det endast beviljats producenter av produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning i vissa regioner.”

95      I skäl 74 i beslutet hänvisas till fotnot 12, vilken innehåller en hänvisning till domstolens dom av den 15 juli 2004 i mål C‑345/02, Pearle m.fl. (REG 2004, s. I‑7139), och i skäl 75 hänvisas i fotnot 13 till domstolens dom av den 22 maj 2003 i mål C‑355/00, Freskot (REG 2003, s. I‑5263).

96      Vidare anges under rubriken ”Påverkan på handeln” (punkt V 1.2) i beslutet fem skäl (77–81) avseende kriteriet om påverkan på handeln.

97      Slutligen anges, under rubriken ”Slutsatser rörande förekomsten av stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget” (punkt V 1.3) i skäl 82 i beslutet, följande:

”Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att åtgärderna till förmån för företag som producerar produkter med kontrollerad ursprungsbeteckning i vissa regioner utgör en fördel som finansieras med offentliga medel som andra företag inte får, och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag och viss produktion, vilket gör att den kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärden utgör därför stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG‑fördraget.”

98      Det bör för det första påpekas att skäl 74, när det gäller karaktären hos de branschövergripande avgifter genom vilka bland annat arealuttagsbidraget finansierats, inte innehåller någon precis motivering. Det anges att ”den offentliga myndigheten måste anta en rättsakt för att de aktuella avgifterna skall kunna tas ut” och att ”de resurser som genererats har bidragit till genomförandet av statsstödda åtgärder”. Det rör sig om ”skatteliknande avgifter, dvs. offentliga medel”. I skäl 29 i beslutet utvecklas vidare, angående typen av avgifter, de argument som kommissionen framfört inom ramen för inledandet av undersökningsförfarandet och lämnas precisioner i detta hänseende.

99      För det andra, anges visserligen inte de kriterier som domstolen har slagit fast i sin rättspraxis och som tillåter undantag från det förbud som föreskrivs i artikel 87.1 EG i beslutet. I beslutet hänvisas det emellertid till denna artikel (skäl 71) och till den rättspraxis i vilken det anges vilka åtgärder som skall anses som statligt stöd (skälen 73 och 75) och anges av vilka skäl denna artikel och denna rättspraxis är tillämpliga i förevarande fall (skälen 74 och 76–82). Kommissionen måste ange skälen till varför åtgärderna i fråga omfattades av artikel 87.1 och inte motsatsen. Den omständigheten att kommissionen nöjt sig med att hänvisa till domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl, och inte detaljerat redogör för en motdemonstration kan inte anses innebära att motivering saknas.

100    För det tredje, när det gäller det påstådda kravet på motivering av varje enskild aktuell åtgärd, kan det inte av förstainstansrättens dom av den 18 januari 2005 i mål T‑93/01, Crédit mutuel mot kommissionen (REG 2005, s. II‑143), anses följa att det för varje åtgärd som kommissionen anser utgöra statligt stöd krävs en enskild motivering för vart och ett av de fyra tillämpningskriterier som anges i artikel 87.1 EG.

101    I det målet konstaterade förstainstansrätten att uppgifterna om stödet i själva artikeldelen i det angripna beslutet inte var tillräckliga för att de som berördes därav och förstainstansrätten skulle kunna få kännedom om den åtgärd eller de åtgärder som i det fallet ansågs utgöra stöd (punkt 73). Förstainstansrätten tillade i punkt 122 att beslutet saknade en tillräcklig motivering när det gällde att identifiera de åtgärder som klassificerades som stöd.

102    Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål, tvärtom. I artikeldelen i beslutet kvalificeras arealuttagsbidraget, omställningsstödet samt reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder som stöd och var och en av dessa åtgärder beskrivs i en enskild punkt. De som berörs av åtgärderna och förstainstansrätten kan följaktligen utan svårighet få kännedom om vilka åtgärder som, i förevarande fall, anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Förstainstansrätten erinrar vidare om att, eftersom talan endast kan tas upp till sakprövning i den del den avser ogiltigförklaring av artikel 1.1 i beslutet, skall prövningen begränsas till att avse motiveringen av arealuttagsbidraget.

103    Dessutom görs i skälen till beslutet i förevarande fall, till skillnad från det ifrågasatta beslutet i det ovan i punkt 100 nämnda målet Confédération nationale du Crédit mutuel mot kommissionen, en åtskillnad mellan de tre avsedda åtgärderna. I punkten II i beslutet, som har rubriken ”Beskrivning”, beskrivs i turordning systemet för arealuttagsbidraget (punkt II 1.1), för omställningsstödet (punkt II 1.2) och för avgifter till reklam och säljfrämjande åtgärder (punkt II 2). Vidare görs, i redogörelsen i beslutet beträffande kommissionens synpunkter vid inledandet av granskningsförfarandet (punkt II 3), återigen en åtskillnad mellan arealuttagsbidraget (skälen 30–32), kostnaderna för omställning (skälen 33–37) och stöd för reklam och säljfrämjande åtgärder (skälen 38 och 39). Denna åtskillnad återfinns även i punkt IV, vilken avser Republiken Frankrikes synpunkter, det vill säga arealuttagsbidraget (punkt IV 1.1), omställningsstödet (punkt IV 1.2) och reklam och säljfrämjande åtgärder (punkt IV 2). Slutligen görs, i granskningen av stödens förenlighet med den gemensamma marknaden (punkt V 2), återigen en åtskillnad mellan de tre åtgärderna, genom att skälen 95–106 rör arealuttagsbidraget, skälen 107–118 omställningsstödet och skälen 119–123 stödet till reklam och säljfrämjande åtgärder.

104    Det stämmer visserligen att ingen åtskillnad mellan de tre åtgärderna görs i beslutet vid granskningen av kriterierna i artikel 87.1 EG under rubrikerna ”Förekomsten av en selektiv fördel finansierad med statliga medel” och ”Påverkan på handeln”. Det är uppenbart att denna granskning avser de tre åtgärderna i fråga. Den tillåter emellertid de berörda att få kännedom om kommissionens tolkning av fördraget och förstainstansrätten att utöva sin kontroll. I beslutet undersöks, till skillnad från i målet Le Levant (förstainstansrättens dom av den 22 februari 2006 i mål T‑34/02, Le Levant 001 m.fl. mot kommissionen, REG 2006, s. II‑267, punkterna 109–132), till vilket sökandena har hänvisat, på vilket sätt de villkor som anges i artikel 87.1 EG för att fastställa oförenlighet med den gemensamma marknaden är uppfyllda i förevarande fall. Den omständigheten att detta görs på ett globalt sätt kan inte i sig anses strida mot motiveringsskyldigheten, särskilt eftersom de berörda åtgärderna omfattas av ett och samma åtgärdsprogram.

105    Av detta följer att talan inte kan bifallas på den första grunden och att det inte är nödvändigt att pröva den argumentation som kommissionen har framfört i andra hand i sin duplik.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 87.1 EG

106    Sökandena har som första delgrund gjort gällande att åtgärderna i fråga inte finansierats genom statliga medel och, som andra delgrund, att de branschövergripande avgifterna inte kan tillskrivas staten. Eftersom dessa två delgrunder ofta blandas samman i parternas skrivelser skall de emellertid prövas tillsammans.

 Parternas argument

107    Sökandena har erinrat om att åtgärderna i fråga, för att kvalificeras som statligt stöd, enligt fast rättspraxis kumulativt måste uppfylla fyra villkor. Ett av dessa är emellertid inte uppfyllt i förevarande fall, nämligen det villkor enligt vilket det skall röra sig om offentligrättsliga åtgärder, det vill säga finansierade med statliga medel och som kan tillskrivas staten.

108    Sökandena har åberopat domstolens rättspraxis enligt vilken en åtgärd som föreskrivits av offentliga myndigheter, men finansierats av privata företag utan att de offentliga myndigheterna vid något tillfälle har kunnat förfoga över beloppen i fråga, inte medför någon direkt eller indirekt överföring av statliga medel (domstolens dom av den 13 mars 2001 i mål C‑379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I‑2099, punkt 59).

109    Det följer enligt sökandena av rättspraxis att det avgörande kriteriet avser behörigheten att tillräckligt förfoga över de medel som använts till att finansiera åtgärden. Kommissionen har emellertid i beslutet enbart av den omständigheten att avgifterna hade fordrat de offentliga myndigheternas antagande av en rättsakt för att få rättsliga verkningar dragit slutsatsen att de hade karaktären av statliga medel. Kommissionen har följaktligen inte gjort den granskning som krävs enligt rättspraxis.

110    Sökandena har gjort gällande att statens inblandning, på området branschövergripande avgifter, på grundval av ett branschövergripande, alltså privat, initiativ, begränsar sig till att godkänna avgifterna i syfte att ge dem en obligatorisk karaktär för alla medlemmar i branschorganisationen. De offentliga myndigheterna utövar endast en kontroll i efterhand av lagligheten av finansieringen och har inte vid något tillfälle någon kontroll över medlen. CIVDN har förfogat över en total självständighet såväl när det gäller finansieringen och genomförandet av reklamåtgärderna och de säljfrämjande åtgärderna för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar som när det gäller arealuttagsbidraget.

111    Ett strikt organisationsbaserat synsätt beträffande CIVDN:s verksamhet motsvarar inte denna kommittés verkliga verksamhet. En granskning som grundar sig på ett funktionsbaserat synsätt bör under alla omständigheter ha företräde.

112    Enligt sökandena bekräftas, i de senare besluten från Frankrikes finansminister av den 31 mars 2006 angående statens utövande av ekonomisk kontroll över branschorganisationer inom jordbrukssektorn, avsaknaden av varje möjlighet för staten att förfoga över medel som erhållits av branschorganisationer genom avgifter från företagarna.

113    Sökandena har understrukit att kommissionen har begått ett uppenbart fel genom att påstå att arealuttagsbidraget huvudsakligen skulle vara finansierat genom en skatteliknande avgift motsvarande ett belopp på 50 FRF per hektoliter som producerats i Pyrénée-regionen. Tvärtom, har en specifik företagsavgift tagits ut för att finansiera arealuttagsbidraget, vilket intygas av CIVDN:s beslut 96-1. Den skatteliknande avgiften i fråga är marginell för CIVDN:s medel, eftersom den endast är avsedd för dess administrations verksamhet.

114    Sökandena har, när det gäller huruvida de branschövergripande avgifterna avsedda att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar kan tillskrivas staten, gjort gällande att det avgörande kriteriet, för en enskild person som för en branschorganisation, rör frågan huruvida organismen i fråga kunde vidta åtgärden i fråga utan att beakta de offentliga myndigheternas krav. Det kan emellertid inte ifrågasättas att dessa åtgärder, till skillnad från dem som var i fråga inom ramen för Rivesaltes-planen, inte omfattades av en statlig politik. Det rörde sig tvärtom enligt sökandenas uppfattning om åtgärder som vidtagits uteslutande för att uppnå ett tidigare av branschen utsatt mål. Kommissionen har följaktligen, genom att i artikel 1.3 i beslutet dra slutsatsen att åtgärderna kunde kvalificeras som statligt stöd, gjort en felaktig rättstillämpning och uppenbart åsidosatt artikel 87.1 EG.

115    Kommissionen anser att enbart en granskning av lag nr 200 av den 2 april 1943, genom vilken CIVDN instiftades, ändrad genom dekret 56-1064 av den 20 oktober 1956, räcker för att visa att de omtvistade åtgärderna endast kan vara resultatet av en rättsakt som antagits av staten och att dessa åtgärder finansierats genom statliga medel. Enligt kommissionen följer av denna lag att CIVDN skall vara partsammansatt av både producenter och representanter för de offentliga myndigheterna (artikel 2) och att dess ledning i stor utsträckning består av statliga representanter (artikel 4). Kommissionen har vidare hänvisat till artikel 7 i nämnda lag, enligt vilken förslag från CIVDN eller dess ledning blir obligatoriska för alla medlemmar i de berörda yrkeskategorierna så snart jordbruksministern eller regeringens företrädare gett sitt samtycke. Kommissionen har även åberopat artikel 14 i denna lag, i vilken föreskrivs att budgeten skall godkännas av jordbruksministern och finansministern och att utgifter avseende CIVDN:s förvaltningskostnader eller genomförandet av dess yrkesinriktade mål skall täckas av avgifter som tas ut på försäljningen av produkterna, eller av andra medel. Kommissionen har slutligen understrukit att det i artikel 15 i nämnda lag föreskrivs att den ekonomiska förvaltningen av CIVDN skall underställas statlig kontroll. Kommissionen anser, under dessa omständigheter, att det är uppenbart att det rör sig om statliga medel och rättsakter som skall tillskrivas staten.

116    Denna tolkning av statens dominerande roll bekräftas i stor utsträckning av beslut 04-D-35 av franska konkurrensrådet av den 23 juli 2004 om gällande praxis på marknaden för naturligt söta viner som bär den kontrollerade ursprungsbeteckningen ”Rivesaltes”.

117    Enligt kommissionen har CIVDN:s beslut 96-1 av den 5 juli 1996, även om det i detta föreskrevs att intäkten av de branschövergripande avgifterna uteslutande skulle användas till att betala producenterna deras arealuttagsbidrag, visat sig vara otillräckligt i detta syfte. Conseil Général har således bidragit med ett engångsstöd på 2 miljoner FRF. Vid CIVDN:s sammanträde i plenum av den 20 december 2000 beslutades att arealuttagskontot och CIVDN:s allmänna konto skulle slås samman, vilket skulle förstärka denna organisms möjlighet att, under statens kontroll, förfoga över uppburna medel oavsett dessa medels ursprung.

118    Kommissionen har erinrat om att arealuttagsbidraget huvudsakligen var finansierat genom en skatteliknande avgift i egentlig bemärkelse, på 50 FRF per hektoliter som producerades i Pyrénées-regionen. Det råder följaktligen inga tvivel om att denna skatteliknande avgift var direkt föreskriven av staten och att det inte rörde sig om något frivilligt bidrag från branschen.

119    Kommissionen har betonat den omständigheten att avgifterna granskades i beslutet enbart i syfte att kontrollera att de utgjorde statliga medel avsedda att finansiera de tre åtgärder som avses i beslutet. Däremot kvalificeras inte avgifterna i sig som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG. Kommissionen har därför gjort gällande att sökandenas andra grund så som den framförts i ansökan inte kan tas upp till sakprövning och saknar föremål, eftersom kommissionen aldrig har granskat och inte hade skyldighet att granska huruvida avgifterna i sig utgjorde statligt stöd.

120    Kommissionen har påpekat att det inte någonstans i beslutet antyds att det förekommer något tvingande samband i den mening som avses i rättspraxis mellan intäkten av avgifterna och beloppet av de stöd som utbetalas enligt de tre åtgärderna i fråga. I den omtvistade ordningen fastställs nämligen, oberoende av intäkten av avgifterna, det stödbelopp som sedan utbetalats enbart i förhållande till mottagarens personliga situation.

121    Kommissionen har av den omständigheten att sökandena har påstått sig ”begränsa sig till att bestrida att avgifterna skall tillskrivas staten endast beträffande de branschövergripande avgifterna i fråga i artikel [1.3] i beslutet” i sin duplik dragit slutsatsen att talan inte omfattar de tre åtgärder som avses i artikel 1 i beslutet. Kommissionen har emellertid tillagt att det av lydelsen i resten av punkt 86 i repliken skulle kunna utläsas att sökandena bestrider att avgifterna utgör statliga medel, i den mån de är avsedda att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder. Enligt kommissionen är sökandena emellertid, i den sistnämnda punkten i repliken, åter otydliga genom att dra slutsatsen att det var utan fog som kommissionen konstaterat att de avgifter genom vilka reklamåtgärderna och de säljfrämjande åtgärderna för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar finansierats kunde kvalificeras som statligt stöd. Kommissionen har, med hänvisning till denna oklarhet och brist på möjlighet till försvar för kommissionen, gjort gällande att det skall fastställas att grunden inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen har i andra hand gjort gällande att denna grund inte kan godtas.

 Förstainstansrättens bedömning

122    Eftersom kommissionen i sin duplik har gjort gällande att grunden inte kan tas upp till sakprövning, bör prövningen av nämnda grund inledas med denna fråga.

–       Huruvida grunden avseende ett åsidosättande av artikel 87.1 EG kan tas upp till sakprövning

123    Kommissionen har i sin duplik påstått sig sakna möjlighet att försvara sin ställning på grund av oklarheter i sökandenas olika skrivelser.

124    Även om sökandenas argumentation i deras skrivelser i vissa hänseenden kan vara förvirrande, bör det påpekas att lydelsen av denna grund framgår klart av ansökan. Sökandena har åberopat en felaktig rättstillämpning och åsidosättande av artikel 87.1 EG. De har delat upp denna grund i två delgrunder, varav den första avser att avgifterna saknar karaktären av statliga medel och den andra att de branschövergripande avgifterna avsedda att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar inte kan tillskrivas staten. Dessutom anges i sammanfattningen av grunderna och de huvudsakliga argumenten i ansökan följande:

”Förstainstansrätten ombeds ogiltigförklara beslutet ... av följande anledningar

…

–        Beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 87.1 EG genom att de branschövergripande avgifter som avses i artikel 1.1 och 1.3 EG kvalificeras som statligt stöd.”

125    Grunden skall inom dessa gränser anses kunna tas upp till sakprövning. Sökandena kan emellertid inte senare ändra innehållet och omfattningen av denna grund så att den kommer att omfatta en ny grund i strid med rätten till försvar. I artikel 48 i förstainstansrättens rättegångsregler föreskrivs nämligen att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. En grund som utgör en utvidgning av en grund som tidigare – direkt eller underförstått – har åberopats i ansökan och som har ett nära samband med denna kan emellertid prövas i sak (förstainstansrättens dom av den 19 september 2000 i mål T‑252/97, Dürbeck mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3031, punkt 39).

126    För det första följer det av ansökan att sökandena har bestridit kvalificeringen av de branschövergripande avgifterna som statligt stöd, bland annat på grund av att dessa avgifter inte har karaktären av statliga medel. De har i detta sammanhang gjort gällande att staten inte kan förfoga över avgifterna i fråga. För de andra har de gjort gällande att avgifterna inte kan tillskrivas staten och i detta hänseende tydligt angett att de endast avser de branschövergripande avgifterna avsedda att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar. Sökandena har i detta hänseende i repliken erinrat om att de ”begränsat sig till att bestrida att avgifterna skulle kunna tillskrivas staten endast när det gäller de branschövergripande avgifter som avses i artikel [1.3] i beslutet”.

127    Kommissionen kan inte påstå att den inte har kunnat försvara sig i detta hänseende. Punkterna 59–77 i kommissionens svarsinlaga och 52–60 samt 67 i dess duplik visar dessutom motsatsen.

128    Grunden avseende åsidosättande av artikel 87.1 EG kan följaktligen tas upp till sakprövning.

–       Huruvida talan kan bifallas i den del den avser grunden avseende ett åsidosättande av artikel 87.1 EG

129    För att förmåner skall anses vara stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG krävs enligt fast rättspraxis för det första att de tilldelas direkt eller indirekt med statliga medel och för det andra att de kan tillskrivas staten (se domstolens dom av den 16 maj 2002 i mål C‑482/99, Frankrike mot kommissionen, kallat Stardust, REG 2002, s. I‑4397, punkt 24, och där angiven rättspraxis).

130    Det framgår av domstolens rättspraxis att enbart förmåner som tilldelas direkt eller indirekt med statliga medel skall anses som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Distinktionen i denna bestämmelse mellan ”stöd som ges av en medlemsstat” och stöd som ges ”med hjälp av statliga medel” betyder nämligen inte att alla förmåner som en stat ger utgör stöd, oavsett om de finansieras med hjälp av statliga medel, utan innebär enbart att detta begrepp skall omfatta de förmåner som ges direkt av en medlemsstat samt de som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat (se domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet PreussenElektra, punkt 58, och där angiven rättspraxis).

131    Det skall från början understrykas att denna grund, i den mån den enligt olika argument som sökandena framfört i ansökan och i repliken samt i sammanfattningen i ansökan avser ett bestridande av kvalificeringen av avgifterna i fråga som statligt stöd, skall avvisas.

132    Avgifterna kvalificeras nämligen inte någonstans i beslutet som statligt stöd (se även, beträffande huruvida talan kan tas upp till sakprövning, punkterna 38–40 ovan). Som framgår av artikeldelen i beslutet, är det de åtgärder som genomförts i form av arealuttagsbidrag, omställningsstöd och reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar som kvalificeras som statligt stöd. I skäl 74 i beslutet anger kommissionen att de aktuella avgifterna utgör skatteliknande avgifter, det vill säga offentliga medel. Eftersom avgifterna i fråga används till finansiering av åtgärderna i fråga, dras i beslutet slutsatsen att kriteriet avseende finansiering genom offentliga medel är uppfyllt.

133    Det skall i fullständighetens intresse påpekas att om sökandenas skrivelser skall tolkas så att åtgärderna i fråga inte utgjorde statligt stöd, eftersom de inte finansierades genom offentliga medel och, beträffande vissa, inte kunde tillskrivas staten, påverkas inte svaret.

134    När det gäller den andra delen, följer det av lydelsen i grundens andra del och av de precisioner som sökandena har gjort i sin replik att de endast bestrider den omständigheten att de branschövergripande avgifterna avsedda att finansiera reklam och säljfrämjande åtgärder för vissa kontrollerade ursprungsbeteckningar skall tillskrivas staten.

135    Eftersom sökandena inte är behöriga att bestrida den del av artikeldelen i beslutet som avser dessa åtgärder (se punkterna 34–38 ovan), kan de inte vinna framgång med den argumentation som utvecklats i denna delgrund.

136    Sökandena har i övrigt inte bestridit att arealuttagsbidraget kan tillskrivas staten. Det räcker att kontrollera att det är med fog som kommissionen i sitt beslut har ansett att arealuttagsbidraget utgjorde en förmån finansierad med statliga medel.

137    Sökandena och kommissionen har till stöd för sina motstående ståndpunkter var och en huvudsakligen åberopat en dom av domstolen. De förstnämnda har grundat sin argumentation på domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., för att genom analogi hävda att åtgärden i fråga inte har ”finansierats med medel som ställts till de nationella myndigheternas förfogande”. Kommissionen har, å sin sida, hänvisat till domen i det ovan i punkt 129 nämnda målet Stardust och gjort gällande att staten ”kontrollerade och således förfogade över” CIVDN:s medel, eftersom staten ”[g]enom sitt dominerande inflytande över [företaget] … fullständigt [kan] bestämma över användningen av [dess] medel”.

138    Det skall inledningsvis påpekas att sökandena har bestridit den räckvidd som kommissionen tillskrivit domen i det ovan i punkt 137 nämnda målet Stardust, eftersom kommissionens analys, enligt deras uppfattning, gjorts ”i ett sammanhang som var specifikt för omständigheterna i det målet, vilket karaktäriserades av den omständigheten att de organismer som hade beviljat Stardust det finansiella stödet var offentliga företag”. Sökandena har erinrat om att CIVDN är en privaträttslig juridisk person.

139    Det följer emellertid av fast rättspraxis att ingen åtskillnad skall göras mellan de fall då stöd beviljas direkt av en medlemsstat och de fall då de beviljas genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat (domstolens dom av den 7 juni 1988 i mål 57/86, Grekland mot kommissionen, REG 1988, s. 2855, punkt 12, domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet PreussenElektra, punkt 58, och av den 20 november 2003 i mål C‑126/01, GEMO, REG 2003, s. I‑13769, punkt 23). Som framgår av domen i det ovan i punkt 129 nämnda målet Stardust och i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl, anses inte ifrågavarande organisms eller företags organisationsform vara en avgörande omständighet för tillämpningen av fördragets regler på statligt stöd. Enbart den omständigheten att det rör sig om ett offentligt organ medför inte automatiskt att artikel 87 EG skall tillämpas, liksom den omständigheten att åtgärderna vidtagits av ett privat företag inte utesluter detsamma.

140    När det gäller arealuttagsbidraget inrättades genom CIVDN:s beslut 96-1 av den 5 juli 1996 en avgift för finansieringen av detta. För att undersöka huruvida det är med fog som kommissionen har kvalificerat denna avgift som offentliga medel, bland annat med motiveringen att avgiften fordrar en offentlig myndighets antagande av en rättsakt för att få rättsverkningar, bör det undersökas vilken roll staten har i denna kommitté.

141    En granskning av lag nr 200 av den 2 april 1943 om inrättande av en branschövergripande kommitté för naturligt söta viner och likörviner med kontrollerade ursprungsbeteckningar, ändrad genom dekret 56-1064 av den 20 oktober 1956, bekräftar statens framträdande roll i denna kommitté.

142    Enligt artikel 3, ersatt av artikel 2 i dekret 56-1064, består CIVDN av dels 14 representanter för de fackföreningar och branschorganisationer som är mest representativa för producenterna och vin-, förvarings- och distributionskooperativen, dels 14 representanter för de fackföreningar och branschorganisationer som är mest representativa för grossisterna. CIVDN:s medlemmar utses för tre år genom beslut av Secrétaire d’État à l’Agriculture (jordbruksminister), på förslag av berörda fackföreningar och organismer.

143    Ett visst antal statliga representanter kan medverka vid beslutsfattandet utan att delta i röstningen.

144    Av artikel 4, nu efter ändring artikel 3 i dekret 56-1064, framgår att staten, genom sin representant, innehar ordförande- alternativt vice-ordförandeposten i det verkställande organet.

145    Direktören utnämns och avsätts genom beslut av jordbruksministern (artikel 5, nu efter ändring artikel 4 i dekret 56‑1064).

146    I artikel 6 i dekret 56-1064 föreskrivs följande:

”En företrädare för regeringen, utsedd av jordbruksministern, medverkar vid alla överläggningar.

Om de förslag som framförs till regeringens företrädare av [CIVDN] eller av dess verkställande organ har antagits av två tredjedelar av de närvarande medlemmarna kan företrädaren, enligt de instruktioner som han getts, antingen genast godkänna de föreslagna besluten, eller underställa dessa ett godkännande av jordbruksministern.”

147    I artikel 7 i dekret 56-1064 föreskrivs följande:

”Förslag av [CIVDN] eller dess verkställande organ blir tvingande för medlemmarna i de berörda yrkesgrupperna när, beroende på omständigheterna, jordbruksministern eller regeringens företrädare gett sitt samtycke.

…

De blir verkställbara när de officiellt har meddelats de yrkesorganisationer som utgör [CIVDN].

När det nationella intresset står på spel, kan jordbruksministern, om han anser att det kan vara av nytta, i [CIVDN:s] ställe fatta de beslut som denna kommitté vägrat fatta, efter att ha mottagit den begäran som meddelats av regeringens företrädare.”

148    CIVDN har, i enlighet med artikel 8 i dekret 56-1064, till uppgift att, enligt regeringens riktlinjer, vidta ett antal allmänna åtgärder som regeringen räknar upp, såsom att organisera och kontrollera framställningen av de viner som produceras inom de avgränsade sorterna.

149    Enligt artikel 10 i dekret 56-1064, kan vid åsidosättanden av CIVDN:s beslut olika sanktionsåtgärder vidtas av, beroende på omständigheterna, prefekten i det departement där den som begått överträdelsen har sitt hemvist eller av jordbruksministern, på förslag av prefekten, det vill säga böter, återkrav av yrkeslicens, statlig konfiskering av hela eller delar av produktionen.

150    Genom artikel 11 tillåts, beträffande de allmänna åtgärder som avses i artikel 8, att jordbruksministern, på förslag av regeringens företrädare, träder i det verkställande organets ställe för att anta ett beslut som det sistnämnda vägrat att anta, trots begäran som gjorts och meddelats av regeringens företrädare.

151    I artikel 14 föreskrivs att CIVDN:s budget skall godkännas av samma minister. Det tilläggs att ”utgifter avseende [CIVDN:s] förvaltningskostnader eller uppnåendet av dess målsättningar skall täckas av antingen avgifter som tas ut på försäljning av produkter eller av andra medel. [CIVDN] kan uppbära sina avgifter först efter att tillstånd meddelats genom beslut av jordbruksministern och av finansministern”.

152    Enligt artikel 15 i dekret 56-1064 skall den ekonomiska förvaltningen vara underställd statens kontroll och disponibla medel deponeras hos statskassan eller den regionala jordbrukskreditkassan (Caisse régionale de crédit agricole mutuel) där CIVDN har sitt säte.

153    Slutligen är CIVDN:s interna regelverk underställt godkännande av jordbruksministern.

154    Av detta följer att, utöver statens närvaro i kommittén och i dess verkställande organ, krävs statens tillstånd för alla CIVDN:s huvudsakliga åtgärder. Den sistnämnda kan i synnerhet varken ta ut avgifter eller skatter eller förfoga över medel som härrör från dessa utan statens tillstånd. Staten kan till och med påtvinga CIVDN sina egna beslut.

155    Bestämmelserna i denna lag ger inget stöd åt sökandenas ståndpunkt avseende en rent branschstyrd förvaltning av CIVDN och begränsningen av statens inblandning till ”en kontroll i efterhand av lagenligheten av CIVDN:s ekonomiska förvaltning”.

156    Även om det fastställs att, som sökandena har gjort gällande, ”myndigheternas roll i praktiken begränsade sig till att göra yrkesmännens beslut tvingande”, kvarstår det förhållandet att statens lagstadgade befogenhet är mycket mer långtgående. Det är med fog som det i artikel 74 i beslutet anges att, i förevarande fall, ”den offentliga myndigheten måste anta en rättsakt för att de aktuella avgifterna skall kunna tas ut”. Staten kan, i enlighet med domen i det ovan i punkt 129 nämnda målet Stardust, under förevarande omständigheter genom sitt dominerande inflytande över CIVDN, fullständigt bestämma över användningen av dess medel för att i förekommande fall finansiera specifika förmåner som beviljas vissa företag.

157     Det skall i detta hänseende tilläggas att de beslut av den franska finansministern av den 31 mars 2006 som åberopats av sökandena inte i förevarande mål kan intyga att staten saknar möjlighet att förfoga över de medel som uppburits av branschorganisationerna. Dessa beslut har nämligen fattats efter de omtvistade omständigheterna och beslutet.

158    Domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl. som sökandena har åberopat styrker inte deras påståenden, eftersom den inte kan överföras på förevarande mål.

159    För det första skulle visserligen de medel som CIVDN använde för att utbetala arealuttagsbidraget ursprungligen ha erlagts av dess medlemmar genom en branschövergripande avgift (se CIVDN:s beslut 96-1 av den 5 juli 1996). Intäkten av avgifterna skulle avsättas till en speciell fond som förvaltades av CIVDN och som uteslutande var avsedd till att betala producenterna det arealuttagsbidrag som de hade rätt till (artikel 5 i detta beslut).

160    Det framgår emellertid av den klagandes synpunkter som återges i skälen 43 och 44 i beslutet och bekräftas av protokollet av CIVDN:s sammanträde i plenum den 20 december 2000, som inkommit från kommissionen som bilaga till dess svarsinlaga, dels att arealuttagsbidraget 1999 utbetalades med hjälp av en subvention på 2 miljoner FRF från Conseil Général i Pyrénées-Orientales, dels att arealuttagsbidraget finansierades av medel som inte uteslutande kom från det planerade uttaget av avgiften, utan även delvis togs från CIVDN:s allmänna budget. Dessa omständigheter har för övrigt inte bestridits av sökandena. Liksom i domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, s. 329), vilken nämns i punkt 38 i domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., har det följaktligen också förekommit direkta subventioner av staten.

161    Det kan därför inte i förevarande mål, mot bakgrund av domen i målet Pearle m.fl., hävdas att CIVDN:s åtgärd inte hade till syfte att skapa en fördel som utgjorde en ytterligare utgift för staten eller för detta organ, eftersom det ifrågavarande organets utgifter kompenserades fullt ut av de avgifter som de gynnade företagen hade erlagt, (se för ett liknande resonemang domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 36).

162    För det andra har det, såsom påpekas i skäl 74 i beslutet, till skillnad från fallet i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., i förevarande mål inte fastställts att stödmottagarna alltid är de som betalar den aktuella skatten. Det följer nämligen av CIVDN:s beslut 96-1 av den 5 juli 1996, att avgiften grundade sig på de mängder Rivesaltes och Grand-Roussillon som släpptes ut på marknaden år 1995 (artikel 2), medan beloppet för arealuttagsbidraget var 5 000 FRF årligen per hektar (artikel 6). Vissa företag kunde således bidra väsentligt, utan att för den delen uppbära minsta arealuttagsbidrag.

163    För det tredje framgår det inte heller av handlingarna, till skillnad från i det ovan i fotnot 95 nämnda målet Pearle m.fl., att initiativet till organisationen och verkställandet av arealuttagsbidraget kan tillskrivas någon privat organisation och inte CIVDN, vilken endast skulle ha ”fungera[t] ... som ett verktyg för uppbörd och tilldelning av de insamlade medlen” (se för ett liknande resonemang domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 37). Det skall bland annat erinras om att sökandena inte har bestridit att arealuttagsbidraget kan tillskrivas staten.

164    Slutligen har sökandena, beträffande uppfattningen att medlen, när det gäller arealuttagsbidraget, liksom i det ovan i punkt 95 nämnda målet skulle ha insamlats ”i syfte att fullgöra ett rent affärsmässigt mål”, och inte ett som ”myndigheterna hade uppställt” (domen i det ovan i punkt 95 nämnda målet Pearle m.fl., punkt 37), själva hävdat motsatsen. I punkt 112 i repliken har de angett att ”det inte på allvar kan bestridas att inrättandet av de avgifter som finansierat reklamåtgärderna och de säljfrämjande åtgärderna ..., till skillnad från åtgärderna inom ramen för Rivesaltes-planen, kunde hänföras till statsstödda åtgärder”. Sökandena har följaktligen medgett att arealuttagsbidraget omfattades av en statsstödd åtgärd.

165    De ovan angivna omständigheterna leder förstainstansrätten till slutsatsen att det är med fog som kommissionen har ansett att arealuttagsbidraget hade finansierats med statliga medel.

166    Följaktligen skall, även om sökandenas skrivelser tolkas så att de hävdar att åtgärderna i fråga inte har finansierats med statliga medel, talan ogillas också på den andra grunden.

167    Det skall således fastställas att i den del talan kan prövas skall den således lämnas utan bifall.

 Rättegångskostnader

168    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet och svaranden har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, skall sökandena förutom att bära sina rättegångskostnader, förpliktas att ersätta svarandens rättegångskostnad, i enlighet med den sistnämndas yrkande.

169    Republiken Frankrike skall, i enlighet med artikel 87.4 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler, bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna.

3)      Republiken Frankrike skall bära sin rättegångskostnad.

Vilaras Dehousse Šváby

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 september 2007.

E. Coulon        M. Vilaras

Justitiesekreterare                                              Ordförande

* Rättegångsspråk: franska.