Meddelande i Europeiska Unionens Officiella Tidning

 

Talan mot Europeiska unionens ministerråd väckt den 31 oktober 2003 av MEDICI GRIMM KG

    

    Rättegångsspråk: Engelska

(mål T-364/03)

MEDICI GRIMM KG, Rodgau Hainhausen, Tyskland, har den 31 oktober 2003 väckt talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt mot Europeiska unionens ministerråd. Sökanden företräds av Dr Robert MacLean, Solicitor, med delgivningsadress i Luxemburg.

Sökanden yrkar att domstolen skall

1.    fastställa att Europeiska unionens ministerråd enligt artikel 228 i EG-fördraget är ersättningsskyldig för den skada som sökanden lidit, och förplikta rådet att betala 89 286 EUR i ränta till sökanden och 81 079 EUR för kostnader för det administrativa förfarandet, eller det belopp som förstainstansrätten finner skäligt, och

2.    förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden är ett företag som handlar med handväskor av läder. Företaget har regelbundet importerat handväskor som tillverkats i Folkrepubliken Kina. Genom rådets förordning nr (EG) 1567/97 infördes en antidumpingtull för import av handväskor med ursprung i det landet. Den förordningen ändrades senare genom rådets förordning nr (EG) 2380/90 av den 3 november 1980, genom vilken en särskild antidumpingtull på 0 procent infördes på de handväskor som importerats av sökanden. Den förordningen gavs emellertid inte retroaktiv verkan, och de tullar som sökanden dittills betalt återbetalades således inte.

Sökanden väckte talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av förordning nr 2380/98 i den mån rådet i denna inte givit ovannämnda tillägg retroaktiv verkan. I dom av den 29 juni 2000 ogiltigförklarade förstainstansrätten den omtvistade bestämmelsen. Rådet antog därefter förordning nr (EG) 133/2001 av den 22 januari 2001 om ändring av förordning nr (EG) 1567/97, i vilken den ifrågavarande bestämmelsen gavs retroaktiv verkan. Sökanden återfick all den tull som sökanden betalt enligt förordning nr 1567/97.

Förevarande talan avser att kompensera sökanden för den ränta på de importtullar företaget ursprungligen varit tvunget att betala och som senare återbetalades till sökanden, och för de kostnader sökanden ådragit sig i det administrativa förfarandet inför rådet och inför de tyska tullmyndigheterna.

Sökanden har till stöd för sin talan anfört att rådet åsidosatt sin skyldighet att ta konsekvenserna av förstainstansrättens avgörande angående förordning nr 2380/98. Detta åsidosättande är tillräckligt allvarligt för att rådet skall vara ersättningsskyldig enligt artikel 228 i EG-fördraget.

____________