TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 16 maj 2013

Mål T‑281/11 P

Diego Canga Fano

mot

Europeiska unionens råd

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2009 – Beslut att inte befordra sökanden till lönegrad AD 13 – Jämförelse av kvalifikationer – Rättens prövning av om det förekommit någon uppenbart felaktig bedömning”

Saken:      Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 24 mars 2011 i mål F-104/09, Canga Fano mot rådet, under yrkande att den överklagade domen ska upphävas.

Avgörande:      Överklagandet ogillas. Diego Canga Fano ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som förorsakats Europeiska unionens råd.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Beaktande av betygsrapporter – Andra omständigheter som kan beaktas

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

3.      Överklagande – Grunder – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Rättens kontroll av bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning

(Artikel 257 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)

4.      Tjänstemän – Befordran – Kriterier – Kvalifikationer – Beaktande av det ansvar som tjänstemannen har – Räckvidd – Domstolsprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

5.      Tjänstemän – Befordran – Kriterier – Kvalifikationer – Beaktande av språkkunskaper – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

1.      Se domen.

(se punkterna 41, 42, 84 och 102)

Hänvisning till

Domstolen: 19 mars 1964, Raponi mot kommissionen, 27/63, REG 1964, s. 247, 268; 1 juli 1976, De Wind mot kommissionen, 62/75, REG 1976, s.I–1167, punkt 17; 3 december 1981, Bakke-d’Aloya mot rådet, 280/80, REG 1981, s. 2887, punkt 10; 3 april 2003, parlamentet mot Samper, C‑277/01 P, REG 2003, s. I‑3019, punkt 35

Förstainstansrätten: 11 december 1991, Frederiksen mot parlamentet, T‑169/89, REG 1993, s. II‑1403, punkt 70; 30 november 1993, T‑76/92, Tsirimokos mot parlamentet, REG 1993, s. II‑1281, punkt 21; 29 februari 1996, Lopes mot domstolen, T‑547/93, REGP 1996, s. I‑A‑63 och II‑185, punkt 133 och där angiven rättspraxis; 9 april 2003, Tejada Fernández mot kommissionen, T‑134/02, REGP 2003, s. I‑A‑125 och II‑609, punkt 41; 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkt 54; 27 september 2006, Lantzoni mot domstolen, T‑156/05, REGP 2006, s. I‑A‑2‑189 och II‑A‑2‑969, punkt 46

Tribunalen: 16 december 2010, rådet mot Stols, T‑175/09 P, punkterna 23 och 47 och där angiven rättspraxis

2.      Tillsättningsmyndighetens skyldighet att enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna jämföra kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran är ett uttryck för principen om likabehandling av tjänstemän och deras karriär, varvid bedömningen av deras kvalifikationer utgör det avgörande kriteriet. I artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att vid jämförelsen av kvalifikationerna ska tillsättningsmyndigheten beakta tjänstemannens rapport, de språkkunskaper som används i arbetet, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen redan har visat, och, i förekommande fall, det ansvar tjänstemannen har. Artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning till tillsättningsmyndigheten när det gäller vilken vikt som ska fästas vid de tre kriterier som nämns i bestämmelsen då jämförelsen av kvalifikationerna görs. Därvid ska dock likhetsprincipen beaktas.

Tillsättningsmyndigheten kan – för det fall de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran har likvärdiga kvalifikationer utifrån de tre kriterier som uttryckligen anges i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna – i andra hand beakta andra omständigheter, såsom ålder och tjänstetid i lönegraden eller tjänsten. I sådant fall kan dylika kriterier vara av avgörande betydelse då tillsättningsmyndigheten fattar sitt beslut.

(se punkterna 43 och 44)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 februari 1992, Volger mot parlamentet, T‑52/90, REG 1992, s. II‑121, punkt 24; Lopes mot domstolen, nämnt ovan, punkterna 133 och 138; 5 mars 1998, Manzo-Tafaro mot kommissionen, T‑221/96, REGP 1998, s. I‑A‑115 och II‑307, punkt 17; 27 april 1999, Thinus mot kommissionen, T‑283/97, REGP 1999, s. I‑A‑69 och II‑353, punkterna 48 och 49; 18 september 2003, T‑241/02, Callebaut mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑215 och II‑1061, punkt 44; 10 juni 2004, Liakoura mot rådet, T‑330/03, REGP 2004, s. I‑A‑191 och II‑859, punkt 46

3.      Se domen.

(se punkterna 75, 79, 94 och 101)

Hänvisning till

Domstolen: 16 september 1997, Koelman mot kommissionen, C‑59/96 P, REG 1997, s. I‑4809, punkt 31; 28 maj 1998, New Holland Ford mot kommissionen, C‑8/95 P, REG 1998, s. I‑3175, punkt 72; 6 april 2006, mål C‑551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3173, punkterna 51 och 54; 21 september 2006, JCB Service mot kommissionen, C‑167/04 P, REG 2006, s. I‑8935, punkt 106

Förstainstansrätten: 8 september 2008, Kerstens mot kommissionen, T‑222/07 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑37 och II‑B‑1‑267, punkterna 60 och 62

Tribunalen: 7 december 2011, Mioni mot kommissionen, T‑274/11 P, punkt 18

4.      Vid jämförelsen av kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran, kan det ansvar som en tjänsteman har bero på andra faktorer än den rättsliga kvalificering av tjänsten som ges i tjänsteföreskrifterna. Unionsdomstolen kan därför beakta de arbetsuppgifter som de berörda tjänstemännen faktiskt har haft, utöver de officiella arbetsuppgifterna, för att på så sätt avgöra om tillsättningsmyndigheten gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den gjorde en jämförelse av det ansvar som tjänstemännen haft.

(se punkt 78)

5.      I artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna uppställs inte något krav på att den tjänsteman som gör gällande språkkunskaper måste ha perfekt kunskap i ett språk för att hans eller hennes kunskaper ska kunna beaktas. Den minsta kunskapsnivå som kan krävas i detta avseende ska nämligen bestämmas enbart utifrån tjänstens behov, särskilt utifrån de arbetsuppgifter som utförs.

(se punkt 117)