CURIA - Documents

Home > Search form > List of results > Documents

Start printing

Language of document : ECLI:EU:T:2001:197

BESLUT MEDDELAT AV FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

den 2 augusti 2001 (1)

”Interimistiskt förfarande - Uppskov med verkställigheten - Statligt stöd - Berättigat intresse av att få saken prövad - Skyndsamhet”

I mål T-111/01 R,

Saxonia Edelmetalle GmbH, Halsbrücke (Tyskland), företrätt av advokaten P. von Woedtke,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Kreuschitz och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande

Beslut

Bakgrund och förfarande

1.

I enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 88 EG, fattade kommissionen den 28 mars 2001 beslut K(2001) 1028 om statligt stöd beviljat av Förbundsrepubliken Tyskland till EFBE Verwaltungs GmbH & Co. Management KG (nu Lintra Beteiligungsholding GmbH, holdingbolag bestående av Zeitzer Maschinen, Anlagen Geräte GmbH; LandTechnik Schlüter GmbH; ILKA MAFA Kältetechnik GmbH; SKL Motoren- und Systembautechnik GmbH; SKL Spezialapparatebau GmbH; Magdeburger Eisengiesserei GmbH; Saxonia Edelmetalle GmbH och Gothaer Fahrzeugwerk GmbH), (nedan kallat beslutet) i vilket en del av sagda stöd förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden.

2.

Enligt artikel 2 i beslutet uppgår denna del av stödet till 34,978 miljoner tyska mark (DEM).

3.

I artikel 3 i beslutet åläggs Förbundsrepubliken Tyskland av kommissionen att vidta alla åtgärder som behövs för att återkräva beloppet 34,978 miljoner DEM av Lintra Beteiligungsholding GmbH och dess dotterbolag, inklusive sökanden. Såvitt särskilt angår sökanden, handlar det om en solidarisk skyldighet att tillsammans med Lintra Beteiligungsholding GmbH återbetala 3 195 559 DEM jämte ränta.

4.

Förbundsrepubliken Tyskland inledde ett förfarande i syfte att återkräva ifrågavarande belopp. Genom skrivelser av den 17 april och den 9 maj 2001krävdes att sökanden skulle återbetala beloppet 3 195 559 DEM jämte 907 406,47 DEM i ränta.

5.

Sökanden har den 23 maj 2001, i enlighet med artikel 230 EG, väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet.

6.

Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 14 juni 2001, har sökanden även ingett denna begäran om uppskov med verkställigheten av beslutet. Begäran gjordes med stöd av artikel ”243 EU”.

7.

Den 2 juli 2001 ingav kommissionen sitt yttrande över denna begäran.

8.

Trots att sökanden inte anmodats att göra detta inkom bolaget den 10 juli 2001 med ett skriftligt yttrande som svar på kommissionens yttrande. Förstainstansrätten beslutade införa sökandens nya yttrande i akten varpå kommissionen den 12 juli 2001 inkom med ett kompletterande yttrande.

9.

Förstainstansrätten anser sig på grundval av handlingarna i målet ha de upplysningar som krävs för att kunna fatta beslut angående denna begäran om interimistiska åtgärder utan att det är nödvändigt att höra parternas muntliga yttranden.

Rättsfrågan

10.

Enligt bestämmelserna i artiklarna 242 EG och 243 EG jämförda med artikel 4 i rådets beslut 88/591/EKSG/EEG/Euratom av den 24 oktober 1988 om upprättandet av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 2, s. 89), ändrad genom rådets beslut 93/350/EKSG/EEG/Euratom av den 8 juni 1993 (EGT L 144, s. 21; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 21), kan förstainstansrätten förordna om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten eller föreskriva nödvändiga interimistiska åtgärder.

11.

I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder skall ange de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumis boni juris). Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 10 februari 1999 i mål T-211/98 R, Willeme mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A-15 och II-57, punkt 18). Domstolen skall även i förekommande fall göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens ordförande av den 29 juni 1999 i mål C-107/99 R, Italien mot kommissionen, REG 1999, s. I-4011, punkt 59).

12.

Vid denna helhetsbedömning förfogar domstolen som prövar en ansökan om en interimistisk åtgärd över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa olika villkor är uppfyllda, liksom i vilken ordning denna prövning skall utföras, då det inte i någon bestämmelse i gemenskapsrätten föreskrivs ett i förväg upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder (beslut av domstolens ordförande av den 17 december 1998 i mål C-363/98 P(R), Emesa Sugar mot rådet, REG 1998, s. I-8787, punkt 50).

Upptagande till sakprövning

Parternas argument

13.

Kommissionen har påpekat, i form av en inledande anmärkning och utan att formellt framställa någon invändning om rättegångshinder, att sökanden väckt talan med stöd av artikel 243 EU i stället för artikel 242 EG. Kommissionen har gjort gällande att hänvisningen till EU-fördraget är uppenbart inkorrekt, eftersom det inte finns någon artikel 243 i detta fördrag, vilket betyder att det säkert inte kan röra sig om någon annan artikel än 243 EG. Dessutom har kommissionen gjort gällande att artikel 243 EG inte reglerar uppskov med verkställigheten av en rättsakt mot vilken talan väckts genom separat talan, utan att den möjliggör för domstolen att föreskriva interimistiska åtgärder. Enligt kommissionen ger ifrågavarande begäran snarare intryck av att sökanden i själva verket åsyftar att i enlighet med artikel 242 EG erhålla uppskov med verkställigheten av beslutet.

14.

Kommissionen har sedan hävdat att sökanden inte har något intresse av att i målet i huvudsaken erhålla ogiltigförklaring av beslutet. Om förstainstansrätten biföll talan skulle kommissionen fatta ett nytt beslut i vilket den endast skulle kunna fastställa att Lintra Beteiligungsholding GmbH:s dotterbolag solidariskt ansvarar för skulden i dess helhet, med följd att sökanden skulle vara skyldig att bidra till återbetalningen av stödet med ett mycket högre belopp. Härav följer att begäran om interimistiska åtgärder skall avslås eftersom den talan den stöder sig på skall avvisas.

Förstainstansrättens bedömning

15.

Det är uppenbart som kommissionen har påpekat att begäran om interimistiska åtgärder skall tolkas så, att den i stället för att baseras på artikel 243 EU, som inte existerar, har artikel 243 EG till grund. Oavsett om det uttryckligen föreskrivs i artikel 242 EU att domstolen är behörig att förordna om uppskov med verkställigheten av den omtvistade rättsakten, i likhet med vad som begärts i förevarande fall, är det inte uteslutet att även artikel 243 EU kan tjäna som rättslig grund för en sådan begäran.

16.

Enligt fast rättspraxis skall frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning i princip inte prövas i ett interimistiskt förfarande för att inte föregripa prövningen av saken i målet. Det kan emellertid visa sig nödvändigt att fastställa om vissa omständigheter föreligger som gör det möjligt att omedelbart avgöra huruvida talan rörande huvudsaken, som yrkandet om interimistiska åtgärder hänför sig till, kan prövas, när det såsom i detta fall har hävdats att det är uppenbart att en sådan talan inte kan tas upp till prövning (beslut av domstolens ordförande av den 16 oktober 1986 i mål 221/86 R, Groupe des droites européennes och Front national mot parlamentet, REG 1986, s. 2969, punkt 19, och av den 27 januari 1988 i mål 376/87 R, Distrivet mot rådet, REG 1988, s. 209, punkt 21, samt beslut av förstainstansrättens ordförande av den 25 november 1999 i mål T-222/99 R, Martinez och de Gaulle mot parlamentet, REG 1999, s. II-3397, punkt 60).

17.

Vad angår frågan huruvida sökanden har ett berättigat intresse av att få saken prövad, räcker det att framhålla att sökanden genom beslutet ålagts en solidarisk skyldighet att återbetala ett belopp uppgående till 3 195 559 DEM jämte ränta. Följaktligen har sökanden intresse av att denna rättsakt ogiltigförklaras. Kommissionens argument att det nya beslut som skall fattas med nödvändighet blir mindre förmånligt för sökanden om talan i huvudsaken vinner bifall kan inte godtas. Kommissionen kan nämligen inte redan nu bestämma innehållet i den rättsakt som den kan komma att anta om talan i huvudsaken befinns vara välgrundad.

18.

Eftersom det inte är uteslutet att talan i huvudsaken kan upptas till sakprövning skall det företas en prövning avseende kravet på skyndsamhet.

Skyndsamhet

Parternas argument

19.

Sökanden har till stöd för sin begäran om uppskov med verkställigheten endast framfört följande:

”På grundval av svarandens omtvistade beslut, har BVS genom skrivelser av den 17 april 2001 (bilaga K2) och av den 9 maj 2001 (bilaga K1) beordrat sökanden att inom en bestämd tidsfrist återbetala ett belopp på 3 195 559 DEM jämte ränta uppgående till 907 406,47 DEM.

Att det är brådskande att ett beslut om uppskov med verkställigheten fattas framgår av BVS skrivelser. Det föreligger en verklig risk för att BVS skall försöka återkräva det begärda beloppet antingen på administrativ väg eller genom ett särskilt förfarande riktat direkt mot sökanden. I båda fallen kommer sökanden att försvara sig. Genom skrivelse av den 16 maj 2001 har svaranden redan direkt vägrat att tillmötesgå BVS krav. Om inte annat så av processekonomiska skäl finns det anledning att undvika att förfarandet fullföljs.

2. Kravet på skyndsamhet framgår av den av BVS bifogade skriftväxlingen.

Om sökanden verkställde de åtgärder som BVS åsyftar skulle bolaget åsamkas betydande skada. Beloppet på cirka 4 miljoner DEM gör att sökanden ställs inför allvarliga svårigheter. Enligt den information vi förfogar över är sökanden inte i stånd att uppbringa detta belopp utan att dess existens äventyras. Detta utgör en irreparabel skada.

Betalningen av det krävda beloppet leder till ett konkret hot mot sökandens existens.”

20.

Kommissionen har gjort gällande att sökanden inte har visat att bolaget riskerar att åsamkas allvarlig och irreparabel skada för det fall det inte förordnas om uppskov med verkställigheten. I sitt yttrande av den 12 juli 2001 över sökandens yttrande har kommissionen särskilt uppmärksammat att sökanden inte har bestritt kommissionens analys av om kravet på skyndsamhet är uppfyllt i kommissionens yttrande av den 2 juli 2001.

Förstainstansrättens bedömning

21.

Det följer av fast rättspraxis att kravet på skyndsamhet avseende en ansökan om interimistiska åtgärder skall bedömas med beaktande av att det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden åsamkas allvarlig skada som inte kan avhjälpas. Det ankommer på den senare att bevisa att han inte kan avvakta utgången av talan i huvudsaken utan att lida skada av denna art (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 15 juli 1998 i mål T-73/98 R, Prayon-Rupel mot kommissionen, REG 1998, s. II-2769, punkt 36, och av den 20 juli 2000 i mål T-169/00 R, Esedra mot kommissionen, REG 2000, s. II-2951, punkt 43, samt beslut av domstolens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål C-278/00 R, Grekland mot kommissionen, REG 2000, s. I-8787, punkt 14).

22.

Inom ramen för en ansökan om ett interimistiskt förfarande behöver det för att styrka en allvarlig och irreparabel skada inte bevisas att nämnda skada kommer att inträffa med absolut säkerhet, utan det räcker med att skadan är förutsägbar med en tillräcklig grad av sannolikhet. Sökandena är dock skyldiga att bevisa de omständigheter som ligger till grund för antagandet att en sådan allvarlig och irreparabel skada kommer att inträffa (beslut av domstolens ordförande av den 14 december 1999, i mål C-335/99 P(R), HFB m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-8705, punkt 67, av den 25 juli 2000 i mål C-377/98 R, Nederländerna mot Parlamentet och kommissionen, REG 2000, s. I-6229, punkt 51, och i det ovannämnda målet Grekland mot kommissionen, punkt 15).

23.

I det aktuella fallet är den av sökanden åberopade skadan av ekonomisk art. Här skall framhållas, i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, att enligt fast rättspraxis kan en rent ekonomisk skada inte anses irreparabel eller ens som enskada som är svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom den senare kan ersättas ekonomiskt (beslut av domstolens ordförande av den 18 oktober 1991 i mål C-213/91 R, Abertal m.fl. mot kommissionen, REG 1991, s. I-5109, punkt 24, och beslut av förstainstansrättens ordförande av den 30 juni 1999 i mål T-70/99 R, Alpharma mot rådet, REG 1999, s. II-2027, punkt 128).

24.

Om dessa principer tillämpas är det begärda uppskovet, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet, endast befogat om det visar sig att sökanden i avsaknad av denna åtgärd kan komma att befinna sig i en situation där bolagets existens är i fara.

25.

Det skall konstateras att sökanden i förevarande mål inte har tillhandahållit några bevis angående sin ekonomiska situation. Sökanden har inskränkt sig till att, utan någon motivering, hävda att för det fall det inte förordnades om något uppskov med verkställigheten av beslutet, skulle återbetalningen av en del av ifrågavarande stöd sätta bolagets existens på spel. I gengäld framgår det av de handlingar som kommissionen har bifogat till sitt yttrande, vilket inte har bestritts av sökanden i yttrandet av den 10 juli 2001, att koncernen Vereinigte Deutsche Nickel-Werke AG, som förvärvade sökandebolaget den 13 juni 1997, har en betydande ekonomisk styrka, vilken förefaller att göra det möjligt för koncernen att återbetala en del av ifrågavarande stöd.

26.

Det skall här uppmärksammas att det framgår av samma handlingar att varken sökanden eller denna koncern verkar befinna sig i ekonomiska svårigheter. Det framgår nämligen av dess årsredovisning för år 2000 samt av ett pressmeddelande från ifrågavarande koncern att dess vinst stigit från 48,9 miljoner DEM år 1999 till 64,3 miljoner DEM år 2000, vilket motsvarar en ökning med 31,5 procent. Det kan även utläsas att sökanden under år 2000 haft en omsättning på 312 miljoner DEM, vilket motsvarar en ökning med 86,8 procent i jämförelse med föregående års omsättning, som uppgick till 167 miljoner DEM.

27.

När sökandens ekonomiska livskraft skall undersökas är det viktigt att erinra om att bedömningen av dess faktiska situation kan ske bland annat med hänsyn till hur den koncern fungerar som sökanden tillhör (beslut av domstolens ordförande av den 15 april 1998 i mål C-43/98 P(R), Camar mot kommissionen och rådet, REG 1998, s. I-1815, punkt 36, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 10 december 1997 i mål T-260/97 R, Camar mot kommissionen och rådet, REG 1997, s. II-2357, punkt 50, och av den 30 juni 1999 i mål T-13/99 R, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. II-1961, punkt 155, bekräftat av beslut av domstolens ordförande av den 18 november 1999 i mål C-329/99 P(R), Pfizer Animal Health mot rådet, REG 1999, s. I-8343, punkt 67).

28.

Eftersom sökanden på intet sätt har styrkt sina påståenden om den irreparabla skada som skulle bli följden av att beslutet verkställdes, är kravet på skyndsamhetinte uppfyllt. Det bör här noteras att det inte ankommer på förstainstansrätten att ex officio råda bot på en sådan brist i bevisningen.

29.

Följaktligen skall begäran om interimistiskt förfarande avslås utan är det är nödvändigt att undersöka om kravet på fumis boni juris är uppfyllt.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS ORDFÖRANDE

följande beslut:

1.

Begäran om interimistiskt förfarande avslås.

2.

Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.

Luxemburg den 2 augusti 2001

H. Jung

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: tyska.