Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 11 juli 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Kampen mot organiserad brottslighet – Rambeslut 2008/841/RIF – Rätt till ett effektivt rättsmedel och tillgång till en opartisk domstol – Artiklarna 47 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Förundersökningen i ett straffrättsligt förfarande har pågått orimligt lång tid – Åtalet är behäftat med brister till följd av väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsregler – Rätt för den misstänkte att avsluta det straffrättsliga förfarandet som inletts mot vederbörande”
I mål C‑265/23 [Volieva](i),
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Okrazhen sad – Sliven (Regiondomstolen i Sliven, Bulgarien) genom beslut av den 12 april 2023, som inkom till domstolen den 25 april 2023, i brottmålet mot
DM,
AV,
WO,
AQ,
ytterligare deltagare i rättegången:
Okrazhna prokuratura – Sliven,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz, domstolens vice ordförande L. Bay Larsen (referent), tillika tillförordnad domare på sjätte avdelningen, samt domaren P.G. Xuereb,
generaladvokat: P. Pikamäe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– DM, genom KS och ZY,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 2008, s. 42), jämförd med artikel 19.1 andra stycket FEU och artiklarna 47 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett brottmål mot DM och andra fysiska personer för korruption och delaktighet i en organiserad brottslig sammanslutning.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Artikel 4 i rambeslut 2008/841 har rubriken ”Särskilda omständigheter”. I den artikeln föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat får vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de sanktioner som avses i artikel 3 kan lindras, eller att gärningsmannen får undantas från sanktioner, om denne till exempel
a) avstår från sin brottsliga verksamhet, och
b) förser administrativa eller rättsliga myndigheter med sådana uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att
i) förebygga, göra slut på eller mildra effekterna av brottet,
ii) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen,
iii) finna bevis,
iv) beröva den kriminella organisationen medel som erhållits på olaglig väg eller vinning av dess brottsliga verksamhet, eller
v) förhindra att andra brott enligt artikel 2 begås.”
Bulgarisk rätt
4 I artikel 334 Nakazatelno protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK), i den lydelse som var i kraft under perioden 29 april 2006–28 maj 2010, föreskrevs i punkt 4 att appellationsdomstolen fick undanröja den fällande domen och avsluta det straffrättsliga förfarandet, bland annat om domstolen i första instans inte hade utövat sina befogenheter enligt artikel 369.4 NPK.
5 I den lydelse som var i kraft under perioden 29 april 2006–28 maj 2010 hade artikel 368 NPK, med rubriken ”Den tilltalades framställan till domstolen”, följande lydelse:
”1) Om det har gått mer än två år sedan en förundersökning inletts mot en person för ett grovt brott och mer än ett år i övriga fall, får den misstänkte hemställa att ärendet granskas av en domstol.
2) I de fall som avses i punkt 1 ska den misstänkte lämna in en ansökan till den behöriga domstolen i första instans, som ska ta upp ärendet utan dröjsmål.”
6 Artikel 369 NPK har rubriken ”Prövning av ärendet”. I den artikeln föreskrevs, i den lydelse som var i kraft under perioden 29 april 2006–28 maj 2010, följande:
”1) Domstolen ska avgöra ärendet med ensamdomare inom sju dagar. Om den finner att villkoren i artikel 368.1 är uppfyllda ska den överlämna ärendet till åklagaren och ge denne möjlighet att inom två månader lägga fram det för domstolen för prövning genom att väckta åtal, föreslå att gärningsmannen ska befrias från straffrättsligt ansvar och istället åläggas en administrativ påföljd eller att åtalsförhandling ska ske, eller att det straffrättsliga förfarandet ska avslutas varvid domstolen ska underrättas.
2) Om åklagaren vid utgången av tvåmånadersfristen inte har utövat sina befogenheter enligt punkt 1 eller om domstolen inte har godkänt överenskommelsen om åtalsförhandling, ska domstolen ta upp målet till prövning och avsluta det straffrättsliga förfarandet genom ett beslut med ensamdomare som meddelas inom stängda dörrar. Efter det att detta beslut meddelats fortsätter handläggningen av det straffrättsliga förfarandet mot medgärningsmännen och avseende andra brott som lagts den misstänkte till last.
3) Om åklagaren har utövat sina befogenheter enligt punkt 1, men det skett väsentliga åsidosättanden av handläggningsreglerna under förundersökningen, ska domstolen avsluta det straffrättsliga förfarandet genom beslut av ensamdomare som meddelas inom stängda dörrar. Ärendet ska återförvisas till åklagaren för att denne ska avhjälpa bristerna. Åtal ska väckas inom en månad.
4) Om åtal inte väcks inom den tidsfrist om anges i punkt 3 eller om de väsentliga åsidosättandena av handläggningsreglerna inte avhjälps eller om nya åsidosättanden sker, ska domstolen med ensamdomare avsluta det straffrättsliga förfarandet genom beslut som meddelas inom stängda dörrar.
5) De beslut av domstolen som avses i punkterna 2 och 4 får inte överklagas.”
7 Från och med den 28 maj 2010 upphävde den bulgariska lagstiftaren, genom artikel 334.4 NPK, möjligheten för appellationsdomstolen att upphäva den fällande domen och avsluta det straffrättsliga förfarandet om domstolen i första instans inte hade utövat sina befogenheter enligt artikel 369.4 NPK. Den nationelle lagstiftaren upphävde även bestämmelserna i kapitel 26 i nämnda lag, det vill säga artiklarna 368 och 369, samtidigt som det preciserades att pågående ärenden skulle avslutas på det sätt som tidigare angetts.
8 I artikel 334.4 NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, föreskrevs på nytt (på samma sätt som i den lagens lydelse under perioden 29 april 2006–28 maj 2010) att appellationsdomstolen fick upphäva den fällande domen och avsluta det straffrättsliga förfarandet, bland annat när domstolen i första instans inte hade utövat sina befogenheter enligt artikel 369.4 NPK.
9 I den lydelse av NPK som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017 innehöll NPK även ett kapitel 26, som innehöll artiklarna 368 och 369. Den första artikeln hade samma lydelse som den lydelse av nämnda lag som var i kraft under perioden 29 april 2006–28 maj 2010. Detsamma gällde artikel 369 NPK, med den enda skillnaden att den frist som anges i punkt 1 i den artikeln hade förlängts till tre månader i stället för två.
10 I artikel 334.4 NPK, i dess lydelse från och med den 5 november 2017, föreskrivs inte längre att appellationsdomstolen får upphäva domen och avsluta det straffrättsliga förfarandet om väsentliga åsidosättanden av handläggningsreglerna inte avhjälps vid domstolen i första instans eller om nya åsidosättanden har skett.
11 Artikel 368 NPK, med rubriken ”Påskyndad handläggning av förundersökningar”, i dess lydelse från och med den 5 november 2017, har följande lydelse:
”1) Om det har gått mer än två år sedan en person delgavs misstanke om ett grovt brott inom ramen för en förundersökning och om det gått mer än sex månader i övriga fall, får den misstänkte, brottsoffret eller den juridiska person som lidit skada hemställa att förundersökningen ska handläggas snabbare. Dessa tidsfrister innefattar inte den tid under vilken ärendet varit anhängigt vid domstol eller vilandeförklarats i enlighet med artikel 25.
2) Den hemställan som avses i punkt 1 ska göras via åklagaren, som utan dröjsmål ska vidarebefordra ärendet till domstolen.
3) Domstolen ska avgöra ärendet med ensamdomare inom 15 dagar. Beslutet ska meddelas inom stängda dörrar.”
12 Artikel 369 NPK, i dess lydelse från och med den 5 november 2017, har rubriken ”Domstolens beslut. Åtgärder för att påskynda handläggningen av det straffrättsliga förfarandet”. Den artikeln har följande lydelse:
”1) Domstolen ska meddela sitt avgörande med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheternas komplexitet, eventuella dröjsmål i genomförandet av åtgärderna för insamling, kontroll och bedömning av bevisning och bevismedel samt skälen till dessa dröjsmål.
2) Om domstolen konstaterar ett omotiverat dröjsmål ska den fastställa en lämplig tidsfrist inom vilken handlingarna ska vidtas. Detta beslut får inte överklagas.
3) Ytterligare ansökningar om påskyndad handläggning får lämnas in efter det att den tidsfrist som avses i punkt 2 har löpt ut.”
13 I den aktuella lydelsen av NPK ingår de båda sistnämnda artiklarna alltjämt i kapitel 26 i denna lag.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14 Den 5 juli 2013 delgavs fem personer, däribland DM, misstanke om brott avseende deltagande i en organiserad kriminell sammanslutning enligt artikel 321.3 NPK, och korruption enligt artikel 301.1 i samma lag.
15 Den 31 augusti 2015 inkom DM med en ansökan till Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen, Bulgarien) med yrkande om att den domstolen i enlighet med artikel 368.1 NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, skulle ta ställning till ärendet. Grunden för ansökan var förundersökningens orimligt långa handläggningstid.
16 Genom beslut av den 30 september 2015 överlämnade nämnda domstol med stöd av artikel 369.1 NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, ärendet till Spetsializirana prokuratura (Specialiståklagarmyndigheten, Bulgarien) och fastställde en frist på tre månader för att antingen väcka åtal, lägga fram ett förslag om att befria den misstänkte från straffrättsligt ansvar och istället ålägga vederbörande en administrativ påföljd, lägga fram en åtalsöverenskommelse, eller avsluta det straffrättsliga förfarandet och underrätta domstolen om detta.
17 Den 8 januari 2016 hänsköt specialiståklagarmyndigheten ärendet till Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen) och väckte åtal mot fyra misstänkta, däribland DM, för de brott som nämns i punkt 14 ovan.
18 Genom beslut av den 3 februari 2016 avslutade referenten målet på grund av väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna och överlämnande ärendet till den specialiserade åklagarmyndigheten för att avhjälpa dessa brister.
19 Den specialiserade åklagarmyndigheten upprättade ett nytt åtal och gav in det till Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen) den 22 mars 2016.
20 Under handläggningen av det målet vid den domstolen, hemställde DM enligt artikel 369.4 tredje alternativet NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, att det straffrättsliga förfarande som hade inletts mot honom skulle avslutas till följd av nya åsidosättanden som hade skett under förundersökningen. Åtalet hade nämligen inte utformats på ett tillräckligt klart och precist sätt för att den tilltalade skulle förstå vad som lagts honom till last, ordna sitt försvar på ett effektivt sätt och lägga fram relevant bevisning.
21 Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen) avslog emellertid denna hemställan den 27 juni 2016 och fann att åtalet uppfyllde de lagstadgade kraven på precision och klarhet i artikel 246 NPK.
22 Genom dom av den 19 november 2019 dömde Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen) DM för de brott han hade åtalats för och dömde honom till fängelse, ålade honom böter och fråntog honom de rättigheter som var knutna till hans ämbete.
23 Apelativen spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade appellationsdomstolen i brottmål, Bulgarien) upphävde, genom dom av den 9 november 2020, den fällande domen i dess helhet på grund av väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna, vilka bestod i att åtalet av den 22 mars 2016 inte uppfyllde de lagstadgade kraven på klarhet och precision i artikel 246 NPK, och återförvisade målet till Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade brottmålsdomstolen).
24 Den 3 februari 2021 återförvisade sistnämnda domstol i sin tur ärendet till åklagarmyndigheten för att avhjälpa de väsentliga åsidosättanden av handläggningsreglerna som hade begåtts under förundersökningen i samband med utarbetandet av åtalet.
25 Den 7 juli 2022 ingav den specialiserade åklagarmyndigheten ett nytt åtal mot DM och de tre övriga tilltalade.
26 Till följd av lagändringar och rättegångsfrågor tilldelades målet slutligen Okrazhen sad Sliven (Regiondomstolen i Sliven, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.
27 Den hänskjutande domstolen har påpekat att från och med den 5 november 2017 avskaffades möjligheten att avsluta det straffrättsliga förfarandet i händelse av att förundersökningen tagit orimligt lång tid och vid upprepade väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna. Den 9 november 2020 upphävde Apelativen Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade appellationsdomstolen i brottmål) förstainstansdomstolens dom just på grund av de åsidosättanden som hade skett i samband med upprättandet av åtalet av den 22 mars 2016 och på grund av att denna rättsakt inte uppfyllde de lagstadgade kraven på precision och klarhet i artikel 246 NPK. Apelativen Spetsializiran nakazatelen sad (Specialiserade appellationsdomstolen i brottmål) kunde dock inte avsluta det straffrättsliga förfarandet mot DM.
28 Om domstolen i första instans hade tillämpat artikel 369.4 tredje alternativet NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, på ett korrekt sätt, borde det straffrättsliga förfarandet mot DM ha avslutats år 2016.
29 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till rättspraxis från Konstitusionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien) enligt vilken förbudet mot retroaktiv lagstiftning åsidosätts när en ny rättslig bedömning av följderna av en redan förvärvad rättighet medför att rättigheterna upphör, trots att det rättsliga sammanhanget är annorlunda. Mot bakgrund av denna rättspraxis anser den hänskjutande domstolen att det, med beaktande av rättsstatsprincipen, strider mot grundlagen att lagstiftaren i ett senare skede föreskriver negativa konsekvenser för rättssökande som redan har förvärvade rättigheter och handlat i enlighet med det befintliga regelverket.
30 Enligt den hänskjutande domstolen är denna rättspraxis tillämplig i förevarande fall, just på grund av de väsentliga skillnader som föreligger mellan tillämpliga bestämmelser i NPK före och efter den 5 november 2017. Enligt NPK, i den lydelse som gäller under perioden 13 augusti–5 november 2017, har DM enligt artikel 369.4 tredje alternativet NPK förvärvat rätten att det straffrättsliga förfarandet gentemot honom ska upphöra. För utövandet av denna rätt saknar det betydelse att, till följd av ett rättegångsfel, uppkomsten av denna rättighet konstaterades först fem år senare, vid en tidpunkt då en annan lag som inte är tillämplig på redan pågående mål och därför medför ogynnsamma konsekvenser för DM. Såsom framgår av övervägandena ovan strider den lagen mot de konstitutionella principerna i Bulgarien.
31 Enligt den hänskjutande domstolen har artiklarna 368 och 369 NPK, i den lydelse som var i kraft under perioden 13 augusti 2013–5 november 2017, genomfört den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 4 i rambeslut 2008/841 att under vissa omständigheter undanta gärningsmannen från sanktioner, i förevarande fall på grund av att de utredande myndigheterna har underlåtit att vidta åtgärder eller på grund av väsentliga åsidosättanden av handläggningsreglerna under förundersökningen, när det rör sig om brott som har samband med organiserad brottslighet.
32 Enligt hänskjutande domstolen skiljer sig lydelsen i artiklarna 368 och 369 NPK, i deras lydelse sedan den 5 november 2017, väsentligt från den tidigare lydelsen av denna lag utan att det föreskrivs några övergångsbestämmelser för förfaranden som inletts under NPK i dess tidigare lydelse. Den domstolen anser att detta medför att den misstänkte eller den tilltalade fråntas möjligheten att kunna dra nytta av den förvärvade rättigheten att lagföringen av honom eller henne ska avslutas, vilket strider mot unionsrätten.
33 Dessa bestämmelser i NPK strider enligt den hänskjutande domstolens uppfattning mot artikel 4 i rambeslut 2008/841, eftersom de hindrar tillämpningen i Bulgarien av åtgärder som ser till att gärningsmannen för ett brott som har samband med organiserad brottslighet, under vissa omständigheter, får undantas från sanktioner – efter det att sådana åtgärder har vidtagits och de misstänkta eller de tilltalade har förvärvat denna rätt. De strider även mot artikel 19.1 andra stycket FEU, eftersom de berövar personer som är misstänkta för brott som avses i rambeslut 2008/841 det rättsmedel som står dem till buds för att deras fall ska kunna avgöras inom rimlig tid. Slutligen strider de mot artikel 52 i stadgan, jämförd med artikel 47 i densamma, eftersom de begränsar tillämpningen av ett effektivt rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt vid genomförandet av ett unionsrambeslut och därmed äventyrar skäligheten i straffprocessen som helhet.
34 Mot denna bakgrund beslutade Okrazhen sad – Sliven (Regiondomstolen i Sliven) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 52 jämförd med artikel 47 i [stadgan] samt artikel 4 i [rambeslut 2008/841] och artikel 19.1 tredje meningen [FEU], inom ramen för en brottmålsprocess beträffande gärningar som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning som den [som är aktuell i det nationella målet], enligt vilken en bestämmelse som ger den tilltalade rätt att utverka ett beslut om nedläggning av en brottmålsprocess mot honom eller henne upphävs, i en situation där en motsvarande rättighet förvärvades vid en tidpunkt då lagstiftningen som föreskrev denna möjlighet var i kraft, men detta fastställdes först efter att nämnda lagstiftning upphävts till följd av en felaktig bedömning under domstolsförfarandet?
2) Vilka effektiva rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i [stadgan] ska en sådan tilltalad ha tillgång till och ska en nationell domstol lägga ned brottmålsprocessen mot en sådan tilltalad i sin helhet om den domstolsavdelning vid vilken brottmålsprocessen tidigare var anhängig underlåtit att göra det, trots att villkoren för detta var uppfyllda enligt den nationella lagstiftning som gällde vid den tidpunkten?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
35 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida rambeslut 2008/841, och i synnerhet artikel 4 i detta, jämförd med artiklarna 47 och 52 i stadgan samt artikel 19.1 andra stycket FEU, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, under ett pågående straffrättsligt förfarande mot en misstänkt eller en tilltalad, berövar denne rätten att få förfarandet avslutat, när de väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna vilka häftar vid åtalet inte har avhjälpts.
36 Domstolen erinrar om att stadgans tillämpningsområde definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan, när det gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 42).
37 Det ska således prövas huruvida en sådan nationell lagstiftning ska anses innebära en tillämpning av rambeslut 2008/841, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, och huruvida artikel 47 i stadgan följaktligen är tillämplig på sådana situationer som den som är aktuell i det nationella målet (se, analogt, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 45).
38 Såsom framgår av skälen 1 och 3 i rambeslut 2008/841 bygger detta rambeslut på ett gemensamt sätt att ta itu med gränsöverskridande problem, såsom organiserad brottslighet, och bör dels omfatta brott som normalt begås inom ramen för en kriminell organisation, dels föreskriva att sanktioner som motsvarar dessa brotts svårhetsgrad utdöms för fysiska och juridiska personer som begått eller är ansvariga för sådana brott.
39 Enligt artiklarna 2 och 3 i rambeslutet ska varje medlemsstat vidta nödvändiga åtgärder för att se till att som en brottslig gärning ska bland annat anses beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen den kriminella organisationens syfte och allmänna verksamhet eller organisationens avsikt att begå brotten i fråga, aktivt deltar i organisationens brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former av finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet. Varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som krävs för att ett sådant brott ska vara belagt med ett maximalt fängelsestraff på minst 2–5 år.
40 I artikel 4 i rambeslutet föreskrivs att varje medlemsstat får vidta de åtgärder som är nödvändiga för att de sanktioner som avses i artikel 3 i rambeslutet ska kunna lindras eller för att gärningsmannen ska kunna undantas från sanktioner, till exempel om gärningsmannen avstår från sin brottsliga verksamhet och med sådana uppgifter som de inte skulle ha kunnat erhålla på annat sätt och som hjälper dem att: 1) förebygga, göra slut på eller mildra effekterna av brottet, 2) identifiera eller väcka åtal mot de övriga gärningsmännen, 3) finna bevis, 4) beröva den kriminella organisationen medel som erhållits på olaglig väg eller vinning av dess brottsliga verksamhet, eller 5) förhindra att andra brott enligt artikel 2 begås.
41 En nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att den misstänkte eller den tilltalade har rätt att hemställa att det straffrättsliga förfarandet gentemot vederbörande ska avslutas när de väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna som häftar vid åtalet inte har avhjälpts, omfattas emellertid varken av artikel 4 i rambeslut 2008/841 eller av någon annan bestämmelse i rambeslutet. I en sådan nationell lagstiftning föreskrivs det nämligen att det straffrättsliga förfarandet mot en misstänkt eller tilltalad under vissa omständigheter ska avslutas, medan det i artikel 4 i rambeslutet föreskrivs att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får föreskriva att gärningsmannen kan få sanktionen lindrad eller undantas från sanktioner.
42 Artikel 4 i rambeslut 2008/841 förutsätter således att den berörda personen är en gärningsman som kan beviljas en lindring av eller befrielse från sanktioner, medan den aktuella nationella lagstiftningen endast avser en misstänkt eller tilltalad som, under vissa förutsättningar, kan åtnjuta rätten att få det straffrättsliga förfarande som inletts mot honom eller henne avslutat.
43 En nationell lagstiftning som får till följd att denna rättighet bortfaller kan således inte heller omfattas av artikel 4 i rambeslut 2008/841 eller av någon bestämmelse däri.
44 Av det ovan anförda följer att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte kan anses innebära en tillämpning av rambeslut 2008/841, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Artikel 47 i stadgan är därför inte, lika lite som andra bestämmelser i stadgan, tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
45 Beträffande artikel 19.1 andra stycket FEU erinrar domstolen om att det i denna bestämmelse föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.
46 I ett domstolsförfarande måste det således mellan det berörda målet och de unionsbestämmelser vars tolkning begärts, föreligga ett sådant samband att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 47 och 48).
47 Såsom framgår av punkterna 43 och 44 ovan finns det i det nationella målet inte något samband med de unionsbestämmelser som tolkningsbegäran avser. I synnerhet har målet inte något samband med artikel 19.1 andra stycket FEU, som den första tolkningsfrågan avser. Den hänskjutande domstolen är således inte tvungen att tillämpa den bestämmelsen för att kunna avgöra målet i sak (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 49).
48 Mot bakgrund av det anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Rambeslut 2008/841, i synnerhet dess artikel 4 jämförd med artiklarna 47 och 52 i stadgan samt artikel 19.1 andra stycket FEU, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – under ett pågående straffrättsligt förfarande mot en misstänkt eller en tilltalad – avskaffar rätten för den personen att hemställa att förfarandet ska avslutas, när de väsentliga, men avhjälpbara, åsidosättanden av handläggningsreglerna som häftar vid åtalet inte har avhjälpts.
Den andra frågan
49 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.
Rättegångskostnader
50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet, i synnerhet dess artikel 4 jämförd med artiklarna 47 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt artikel 19.1 andra stycket FEU,
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som – under ett pågående straffrättsligt förfarande mot en misstänkt eller en tilltalad – avskaffar rätten för den personen att hemställa att förfarandet ska avslutas, när de väsentliga, men avhjälpbara, överträdelser av handläggningsreglerna som häftar vid åtalet inte har avhjälpts.
Underskrifter