FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 25 juni 2020(1)
Mål C‑393/19
Okrazhna prokuratura – Haskovo,
Apelativna prokuratura – Plovdiv
mot
OM
(begäran om förhandsavgörande från Apelativen sad – Plovdiv (Appellationsdomstolen i Plovdiv, Bulgarien))
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Äganderätt – Nationell lagstiftning enligt vilken ett fordon som använts för smuggling ska förverkas för statens räkning – Fordon som tillhör tredje man som handlar i god tro – Rambeslut 2005/212/RIF – Artikel 2.1 – Direktiv 2014/42/EU – Artikel 6”
1. Föraren av en lastbil för internationella transporter, som körde mellan Turkiet och Tyskland, greps i Bulgarien med en myntskatt gömd i lastbilen och åtalades och dömdes för smuggling där. Till följd av den domen beslutades om förverkande av bland annat lastbilens dragfordon. Det företag som ägde lastbilen ”kände varken till eller borde ha känt till att den person som var anställd hos företaget begick brottet”, enligt den hänskjutande domstolen.
2. Den hänskjutande domstolen undrar vilken betydelse två artiklar i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) har för de nationella bestämmelser som tillämpats i målet. Den undrar närmare bestämt om dessa bestämmelser verkligen är förenliga
‐ med artikel 17.1 i stadgan, eftersom den bulgariska strafflagen föreskriver att transportmedel som använts för smuggling ska förverkas, även om de tillhör en tredje man som handlar i god tro.
‐ med artikel 47 i stadgan, eftersom den tredje man som handlar i god tro som äger den förverkade egendomen, inte kan göra gällande sin ståndpunkt inför den domstol som beslutar om förverkandet, enligt den bulgariska processlagstiftningen.
3. På uppmaning av domstolen kommer jag bara bedöma den första av dessa frågor.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Stadgan
4. I artikel 17.1 i stadgan föreskrivs följande:
”Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.”
2. Rambeslut 2005/212/RIF(2)
5. Artikel 1 (”Definitioner”) har följande lydelse:
”I detta rambeslut avses med
…
‐ hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå brottslig gärning eller brottsliga gärningar,
‐ förverkande: sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom,
…”
6. I artikel 2 (”Förverkande”) föreskrivs följande:
”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.
2. I samband med skattebrott får medlemsstaterna tillämpa andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av brottet.”
7. Artikel 4 (”Rättsmedel”) har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.”
3. Direktiv 2014/42/EU(3)
8. Artikel 2 (”Definitioner”) har följande lydelse:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
3) hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera brott.
4) förverkande: slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott.
…”
9. I artikel 4 (”Förverkande”) föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning eller egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel eller sådan vinning, om det meddelats en slutlig fällande brottmålsdom, vilken dom också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro.
2. Om förverkande på grundval av punkt 1 inte är möjligt, åtminstone om detta är en följd av att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk eller har avvikit, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt att förverka hjälpmedel och vinning i fall där ett straffrättsligt förfarande inletts i fråga om ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel och detta förfarande skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom, om den misstänkte eller tilltalade hade kunnat ställas inför rätta.”
10. I artikel 5 (”Utvidgat förverkande”) föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egendom som tillhör en person som har dömts för ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel, om domstolen på grundval av omständigheterna i målet, bland annat konkreta uppgifter och tillgängligt bevismaterial, till exempel att värdet på egendomen inte står i proportion till den dömdes lagligen förvärvade inkomst, är övertygad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga handlingar.
2. Vid tillämpning av punkt 1 i den här artikeln ska begreppet brott åtminstone omfatta följande:
…
b) Brott som rör deltagande i en kriminell organisation såsom anges i artikel 2 i rambeslut 2008/841/RIF, åtminstone i fall där brottet har lett till en ekonomisk fördel.
…
e) Ett brott som är straffbart i enlighet med relevant instrument i artikel 3 eller, om instrumentet i fråga inte innehåller någon straffskala, i enlighet med relevant nationell rätt, med ett frihetsberövande maximistraff på i vart fall fyra år.”
11. I artikel 6 (”Förverkande hos tredje man”) föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkandet av vinning, eller annan egendom, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad, åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande, på grundval av konkreta uppgifter och omständigheter, inbegripet att överföringen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet.
2. Punkt 1 ska inte påverka rättigheterna för tredje man som handlar i god tro.”
4. Bulgarisk rätt. Nakazatelen kodeks(4)
12. Artikel 53.1 har följande lydelse:
”(1) Oberoende av det straffrättsliga ansvaret ska följande förverkas till staten:
a) Föremål som tillhör den som dömts och som är avsedda att användas eller används för att begå ett uppsåtligt brott ….
b) Föremål som tillhör den som dömts för ett uppsåtligt brott – i de fall som uttryckligen anges i det särskilda avsnittet i denna lag.
(2) Följande ska också förverkas till staten:
a) Föremål som utgör föremålet för eller instrumentet för brottet och vars innehav är förbjudet, och
b) Vinning som direkt eller indirekt förvärvats genom brottet, om den inte behöver återbetalas eller återlämnas. Om den vinning som har förvärvats direkt eller indirekt har försvunnit eller överlåtits ska ett belopp som motsvarar dess värde förverkas.”
13. Enligt artikel 242.8 ska det transportmedel som har begagnats för att transportera de smugglade varorna förverkas för statens räkning, även om det inte tillhör gärningsmannen, förutom om dess värde uppenbarligen inte motsvarar överträdelsens allvar.
II. Faktiska omständigheter (såsom de presenterats i begäran om förhandsavgörande) och tolkningsfrågan
14. OM arbetade för ett turkiskt företag som utför internationella varutransporter. Företaget äger ett fordon med släp som OM körde i samband med en planerad resa genom flera länder i unionen.
15. I början av juni 2018 tog en okänd person kontakt med OM och föreslog att han mot ersättning skulle smuggla sammanlagt 2 940 antika mynt till Tyskland,(5) eftersom han skulle genomföra en resa från den turkiska staden Istanbul till den tyska staden Delmenhorst.
16. OM accepterade förslaget och efter att han hade tagit emot mynten placerade han dem i ett utrymme som finns under förarsätet och som är avsett för packning, verktyg och andra tillbehör, där han gömde mynten bland olika andra föremål.
17. På morgonen den 12 juni 2018 passerade han den turkiska gränsövergången Kapakule och kom via gränsövergången Kapitan Andreevo till Republiken Bulgarien. Vid sistnämnda gränsövergång kontrollerades lastbilen och en tulltjänsteman upptäckte mynten.
18. De antika mynten, dragfordonet, släpfordonet, tändningsnyckeln och fordonets registreringsbevis beslagtogs.
19. Under förundersökningen yrkade företagsledaren vid det företag som ägde fordonet att beslaget av dragfordonet och släpet skulle hävas. Ansökan om hävande av beslaget avslogs av behörig åklagare samt efter överklagande av Okrazhen sad -Haskovo (domstol i första instans i Haskovo, Bulgarien), den 19 oktober 2018.
20. Genom dom från denna domstol av den 22 mars 2019 fälldes OM för brott enligt artikel 242.1 e NK, nämligen grov smuggling av en myntskatt, vars värde gjorde att rekvisitet ”i stor omfattning” var uppfyllt. Han dömdes till tre års fängelse och till böter på 20 000 bulgariska lev (BGN).
21. De beslagtagna mynten förverkades enligt artikel 242.7 NK för statens räkning. Enligt artikel 242.8 NK förverkades även det aktuella dragfordonet, som hade använts för att transportera mynten, för statens räkning. Eftersom släpet inte hade något direkt samband med transporten återlämnades det till dess ägare.
22. OM överklagade domen till Apelativen sad- Plovdiv (Appellationsdomstolen i Plovdiv, Bulgarien), i den del som avsåg förverkandet av dragfordonet.
23. Apelativen sad- Plovdiv (Appellationsdomstolen i Plovdiv) har klargjort att förverkandet inte utgör någon sanktion, utan att ett beslut om förverkande enligt artikel 242.8 NK måste fattas till följd av att hjälpmedlet har använts i smugglingssyfte.
24. Trots att det beslutade förverkandet har stöd i lag hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den artikeln i NK, vilken antogs innan Bulgarien blev medlem av Europeiska unionen, är förenlig med artikel 17.1 i stadgan.
25. Den anser närmare bestämt att förverkandet för statens räkning av det transportmedel som använts som hjälpmedel för att genomföra smugglingen, trots att dess ägare inte medverkat i brottet, skulle kunna medföra en obalans mellan intresset hos en ägare som inte kände till att brottet begicks och statens intresse av att hjälpmedel som används för att begå brott förverkas.
26. Den påpekar även att den nationella lagstiftningen inte föreskriver att ägaren till transportmedlet ska höras i det förfarande som leder fram till förverkandet, vilket skulle kunna innebära att den är oförenlig med artikel 47 i stadgan och med rätten till ett effektivt rättsmedel.
27. Mot bakgrund av detta har Apelativen sad- Plovdiv (Appellationsdomstolen i Plovdiv) hänskjutit följande tolkningsfrågor till Europeiska unionens domstol:
”1) Ska artikel 17.1 i … stadgan … tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse såsom artikel 242.8 i Nakazatelen kodeks (Bulgariens strafflag), enligt vilken ett transportmedel som använts för grov smuggling, vilket tillhör en tredje person som varken kände till eller borde ha känt till att den person som var anställd hos denne begick brottet, förverkas för statens räkning, på grund av att den medför att jämvikten mellan allmänintresset och kravet på att skydda äganderätten åsidosätts?
2) Ska artikel 47 i … stadgan … tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse, såsom artikel 242.8 i Nakazatelen kodeks, enligt vilken ett transportmedel som tillhör en annan person än den som har begått gärningen kan förverkas, utan att ägaren garanteras direkt tillgång till domstol för att framföra sina synpunkter?”
III. Förfarandet vid domstolen
28. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 21 maj 2019.
29. Skriftliga yttranden har inkommit från åklagarmyndigheten i Haskovo, åklagarmyndigheten i Plovdiv, den grekiska regeringen och Europeiska kommissionen.
IV. Bedömning
A. Huruvida talan kan tas upp till prövning
30. Den hänskjutande domstolen frågar huruvida artiklarna 17.1 och 47 i stadgan utgör hinder mot en nationell bestämmelse (artikel 242.8 NK) enligt vilken ett hjälpmedel som har använts för smuggling får förverkas, trots att det tillhör en tredje person som inte medverkade i brottet.
31. Eftersom stadgan riktar sig till medlemsstaterna ”endast när dessa tillämpar unionsrätten” (artikel 51) räcker det inte bara att hänvisa till en enskild artikel i den för att motivera en tolkningsfråga, om det inte finns någon koppling till andra bestämmelser i unionsrätten.
32. I beslutet att begära förhandsavgörande nämns emellertid skäl 33 i direktiv 2014/42. Det finns ett samband mellan det direktivet och de faktiska omständigheterna i förevarande mål, eftersom det a) föreskriver minimiregler rörande förverkande av hjälpmedel vid brott och b) föreskriver att det ska införas rättsmedel för att skydda rättigheter för tredje man.
33. Det är emellertid tveksamt om direktiv 2014/42 är tillämpligt i förevarande mål, mot bakgrund av de brott som föreskrivs i den konvention och de rambeslut och direktiv som anges i den uttömmande förteckningen i artikel 3 i direktivet. Om den här aktuella myntsmugglingen inte kan hänföras till något av de brotten (exempelvis till de brott som omfattas av rambeslut 2008/841/RIF),(6) faller de redovisade faktiska omständigheterna utanför dess tillämpningsområde.
34. Under alla förhållanden kan EU-domstolen ge den hänskjutande domstolen uppgifter om tolkningen av delar av unionsrätten som den hänskjutande domstolen inte har nämnt i sin begäran om förhandsavgörande.(7) Så har den gjort nyligen då den besvarade en annan begäran om förhandsavgörande(8) där en bulgarisk domstol frågade om tolkningen av direktiv 2014/42. EU-domstolen valde i det målet att ge den hänskjutande domstolen en tolkning av rambeslut 2005/212, eftersom direktiv 2014/42 inte var tillämpligt.(9)
35. Rambeslut 2005/212 har delvis ersatts av direktiv 2014/42, men denna ändring påverkade inte artiklarna 2, 4 och 5 i rambeslutet, vilka fortsätter att gälla.(10) Såsom kommissionen har påpekat är begränsningen av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 skälet till att vissa bestämmelser i rambeslut 2005/212 inte har ersatts av direktivet.
36. Enligt rambeslut 2005/212 (artikel 2.1) ska ”[v]arje medlemsstat … vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år …”.
37. Till skillnad från kriteriet i direktiv 2014/42, som begränsar dess tillämpningsområde på ovan beskrivna sätt, kan rambeslut 2005/212 tillämpas på smuggling som har begåtts i Bulgarien, eftersom detta brott enligt NK ska medföra fängelse i mellan tre och tio år.
38. Jag anser sammanfattningsvis att rambeslut 2005/212 ska tolkas i förevarande mål för att besvara den hänskjutande domstolens frågor.(11) Samtidigt innebär dess tillämplighet att det kan anses finnas en direkt anknytning, ”varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat”,(12) till en sekundärrättslig bestämmelse, vilket innebär att stadgan kan åberopas.
B. Prövning i sak
39. Den hänskjutande domstolen har uppgett att det företag som äger dragfordonet (till lastbilen) ”varken kände till eller borde ha känt till att den person som var anställd hos [det] begick brottet”. Det rör sig följaktligen enligt den hänskjutande domstolen om en godtroende tredjepart som fråntas egendom som den äger utan att ha medverkat i förövandet av ett brott. Det var bara gärningsmannen som använde transportmedlet som hjälpmedel för att smuggla myntskatten.
40. För att få klarhet i huruvida en ägare som befinner sig i en sådan situation kan åberopa artikel 17.1 i stadgan till sin fördel, måste för det första innehållet i rambeslut 2005/212 beaktas.
41. Enligt artikel 1 fjärde strecksatsen i det rambeslutet avses med förverkande ”sådant straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom”.
42. Denna bestämmelse nämner inte äganderätten till egendomen som förverkas. Den utesluter i princip inte att egendomen ägs av en tredje man, som inte är gärningsmannen eller någon av de andra inblandade i brottet.
43. Vissa delar av rambeslut 2005/212 kan användas för att precisera den personkrets som förverkandet omfattar:
‐ I artikel 2.2 föreskrivs att ”gärningsmannen [i samband med skattebrott] [får fråntas] vinningen av brottet”.
‐ I artikel 3.1 nämns möjligheten att ”förverka egendom som tillhör en person som dömts för ett brott”.
‐ I artikel 3.3 nämns förverkande av ”egendom som förvärvats av den berörda personens närmaste och egendom som överförts till en juridisk person som den berörda personen – [direkt eller indirekt] – har ett avgörande inflytande över”.
‐ Avslutningsvis anges det i skäl 3 att ”man skall förbättra och vid behov tillnärma nationella bestämmelser som gäller beslag och förverkande av vinning av brott, samtidigt som hänsyn tas till godtroende tredjeparts rättigheter”.
44. Rambeslut 2005/212 innehöll således en tillräcklig grund för att göra gällande att förverkandet i princip ska avse egendom tillhörande gärningsmannen, men det gjorde det samtidigt möjligt att utvidga förverkandet till att omfatta egendom tillhörande tredjepart.
45. Sådana tredjeparter kan befinna sig i mycket olika situationer. Det vore naivt att bortse från att de som begår brott (inblandade, misstänkta eller tilltalade) ofta överför egendom till en tredje man för att just undvika förverkande.(13)
46. Det kan förhålla sig så att en tredje man inte är gärningsman men att han
‐ i någon mån medverkat i brottet eller i förberedelsen av det, exempelvis som anstiftare, medgärningsman eller hälare,
‐ äger egendom som innehas olagligt, till exempel förbjudna vapen, narkotika eller andra hjälpmedel som är avsedda att användas för att begå brott och som används vid brott,
‐ har förvärvat egendomen i vetskap om dess olagliga ursprung, just för att undvika att den förverkas.
47. I sådana fall (och kanske i vissa andra motsvarande) finns det inget som hindrar att den beslagtagna egendomen förverkas, även om den tillhör andra personer än gärningsmannen.
48. Annorlunda förhåller det sig när det rör sig om godtroende tredje män och de föreskrifter som gäller för dem kräver en särskild granskning.
1. En godtroende tredje mans rättigheter vid ett förverkande av hans egendom
49. Lagstiftaren har haft (det processuella och materiella) skyddet av en godtroende tredje mans rättigheter i åtanke, vilket framgår av skäl 3 i rambeslut 2005/212, och det har även tagits upp i direktiv 2014/42.
50. Detta skydd avser såväl (den materiella) äganderätten, vilket anges i artikel 17 i stadgan, som (den processuella) rätten att vända sig till en domstol för att skydda den, enligt artikel 47 i stadgan. Jag ska bara behandla den förstnämnda.(14)
51. Trots att de inte är tillämpliga i förevarande mål kan bestämmelserna i direktiv 2014/42 om tredje man som handlar i god tro beaktas vid tolkningen av rambeslut 2005/212, eftersom direktivet och rambeslutet har samma syften, även om de är latenta i det sistnämnda.
52. I skäl 33 i direktiv 2014/42 anges att det ”på ett väsentligt sätt [påverkar] rättigheterna för personer, inte endast för misstänkta eller tilltalade personer utan också för tredje män som själva inte är föremål för åtal”. En sådan tredje man ska ha ”[rätt] att bli hörd [om denne] påstår sig vara ägare till den berörda egendomen, eller … hävdar annan egendomsrätt (sakrätt i egendom)”.
53. I överensstämmelse med detta skäl behandlas förverkande hos tredje man i en av bestämmelserna (artikel 6) i direktiv 2014/42. Där föreskrivs följande:
‐ I punkt 1 nämns egendom ”till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad …”.(15)
‐ Enligt punkt 2 ska ”rättigheterna för tredje man som handlar i god tro” inte påverkas.
54. Dessa bestämmelser ersätter artikel 3 i rambeslut 2005/212. Även om den artikeln inte gäller längre, anser jag att det skulle vara fel att dra slutsatsen att möjligheten att förverka egendom hos tredje man i samband med rambeslut 2005/212 har upphört.
55. Jag anser tvärtom att det sätt på vilket förverkande hos tredje man behandlas i direktiv 2014/42 kan bidra till förståelsen av räckvidden av rambeslut 2005/212, även om regleringen i rambeslutet formellt sett är skild från direktivet.(16)
56. Det finns följaktligen inget som hindrar att artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 tolkas så att det tillåter förverkande hos tredje man, utom hos tredje man som handlar i god tro.
57. Mot denna bakgrund har gränserna för den äganderätt som garanteras i artikel 17.1 i stadgan behandlats i dom av den 21 maj 2019,(17) i vilken domstolen slog fast följande:
‐ Skyddet i den artikeln är inte absolut, utan egendomsberövanden får ske då samhällsnyttan kräver det. Hänsyn måste i detta sammanhang tas till artikel 52.1 i stadgan.(18)
‐ ”… det följer av artikel 17.1 i stadgan, jämförd med artikel 52.1 i densamma, att om det görs gällande att ett berövande av egendom är motiverat av att samhällsnyttan kräver det, ska iakttagandet av proportionalitetsprincipen enligt artikel 52.1 i stadgan säkerställas mot bakgrund av den åberopade samhällsnyttan och de mål av allmänt samhällsintresse som den omfattar”.
‐ Det ”följer … av nyss angivna tolkning att om ett egendomsberövande inte kan motiveras av att samhällsnyttan kräver det, eller – även om det har styrkts att samhällsnyttan kräver det – om villkoren i artikel 17.1 andra meningen i stadgan inte är uppfyllda, ska det anses vara fråga om en kränkning av rätten till egendom som garanteras genom den bestämmelsen”.(19)
58. Mot bakgrund av detta anser jag att egendom som tillhör tredje man som handlar i god tro och som använts som hjälpmedel vid brott, som huvudregel inte får förverkas.
59. Undantag får emellertid göras från denna regel, om samhällsnyttan kräver det, genom en nationell bestämmelse som syftar till att uppnå legitima mål av allmänt intresse, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det.(20) Egendomsberövandet måste dessutom kompenseras med en rättmätig ersättning i rätt tid.(21)
60. Jag anser under alla förhållanden att det är lämpligt att göra ytterligare en reflektion rörande begreppet god tro i detta sammanhang. Jag inser att detta är ett i högsta grad kasuistiskt område och att det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det förelåg eller inte längre förelåg god tro (i förevarande fall har den bekräftat att det förelåg med ovan beskrivna eftertrycklighet).(22) Vad jag vill ha sagt är att det inte räcker att det inte förelåg uppsåt. Oaktsamhet kan under vissa förhållanden också innebära att det inte förelegat god tro.
61. Det kan till exempel knappas anses föreligga god tro om en tredje man visserligen inte har kännedom om huruvida ett fordon som denne lånar ut till någon annan kommer att användas för att begå ett konkret smugglingsbrott (eller narkotikabrott), men lätt kan föreställa sig att den som lånar fordonet vanemässigt ägnar sig åt sådan verksamhet.
2. Berövande av transportmedel tillhörande tredje man som handlat i god tro enligt den nationella rätten
62. Huruvida transportmedel (bilar, fartyg och luftfartyg) som använts för att begå brott ska få förverkas är något som i princip regleras i varje medlemsstats nationella lagstiftning.(23) Såvitt avser rambeslut 2005/212 finns det inget som hindrar att man inkluderar transportmedel i de hjälpmedel som använts för att begå eller försöka begå brott.
63. Den hänskjutande domstolen utgår från att artikel 242.8 NK är tillämplig i förevarande mål, vilket innebär att lastbilens dragfordon ska förverkas för statens räkning, trots att det ägs av en tredje man som handlat i god tro.
64. Den hänskjutande domstolen erinrar om att Europadomstolen för mänskliga rättigheter (nedan kallad Europadomstolen) i en dom år 2015(24) slog fast att ett förverkande som beslutats i Bulgarien med stöd av den bestämmelsen innebar ett åsidosättande av artikel 1 i protokoll nr 1 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vars innehåll motsvarar innehållet i artikel 17.1 i stadgan (äganderätt).
65. Åklagarmyndigheten i Plovdiv, som i sitt yttrande hänvisar till samma dom, åberopar till stöd för sin uppfattning att förverkandet är giltigt en annan senare dom i Europadomstolen,(25) som rörde ett förverkande i Bulgarien med stöd av artikel 233.6 (tidigare 233.3) i Zakon za mitnitsite (tullagen),(26) vars lydelse, rörande tullområdet, enligt åklagarmyndigheten liknar lydelsen av artikel 242.8 NK.(27)
66. I själva verket är de båda domarnas relevans för att (enligt artikel 52.3 i stadgan) ligga till grund för domstolens svar på den första tolkningsfrågan begränsad:
‐ Beträffande domen Atanasov fann Europadomstolen visserligen inte att äganderätten hade åsidosatts genom tillämpningen av artikel 233.3 i tullagen, men det berodde på att den fann att intrånget i denna rätt var motiverat, eftersom Atanasov hade gjort sig skyldig till en tullöverträdelse.(28)
‐ Vad beträffar domen Ünsped, i vilken de faktiska omständigheterna liknade dem i förevarande mål (förverkande av en lastbil i vilken narkotika transporterats, med stöd av artikel 242.8 NK, utan att dess ägare deltagit i förövandet av brottet), riktade Europadomstolen, efter att ha granskat de allmänna principerna rörande äganderätten, främst sin uppmärksamhet mot de processrättsliga aspekterna.(29)
67. Enligt domen Ünsped borde de nationella myndigheterna i det målet ha undersökt graden av oaktsamhet eller omsorg hos ägaren i förhållande till den förverkade egendomen, eller åtminstone sambandet mellan det iakttagna beteendet och brottet.(30) Eftersom de inte gjorde det och framför allteftersom de inte gav ägaren möjlighet ett bestrida förverkandet av hans egendom, till följd av brottmålet, åsidosattes den rätt som skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1.(31)
68. Eftersom de processuella aspekterna av denna begäran om förhandsavgörande behandlas i den andra tolkningsfrågan, måste diskussionen kring den första frågan inriktas på huruvida förverkandet av de transportmedel som använts för smugglingen, när de tillhör tredje man som handlar i god tro, är tillräckligt motiverat och proportionerligt.
69. I beslutet att begära förhandsavgörande finns inga hänvisningar till någon eventuell motivering och den bulgariska regeringen har inte medverkat i målet för att hävda detta. De bulgariska åklagare som har yttrat sig i målet har emellertid hänvisat till den. De har dessutom anfört andra argument till stöd för den ståndpunkt som de intog i brottmålet i domstolarna i första och andra instans.
70. Bland dessa argument (vilka särskilt har anförts av åklagarmyndigheten i Plovdiv) anser jag vid första anblicken att man inte kan godta det som gör gällande att förverkandet är giltigt på grund av att artikel 242.8 NK är en bestämmelse som är tillräckligt begriplig, precis och förutsebar och som eftersträvar ett mål av allmänt intresse. Det som den hänskjutande domstolen frågar är just huruvida den bestämmelsen, så som den tolkar den, är förenlig med unionsrätten.
71. Det kan inte heller hävdas, som försvar för den tillämpade bestämmelsen, att den rör Bulgariens internationella åtaganden och att förverkandet är en form av lagligt förvärv (och en motsvarande förlust) av äganderätten, som faller utanför unionens behörighet.
72. I detta sammanhang vill jag erinra om att rambeslut 2005/212 har antagits inom unionens befogenhetsområde och att iakttagandet av äganderätten utgör en del av artikel 17 i stadgan, som är tillämplig på medlemsstaterna på ovan angivna sätt. De internationella åtaganden som det hänvisats till kräver inte att egendom tillhörande godtroende tredje män förverkas.
73. Vad beträffar argumentet att den bulgariska lagen om skyldigheter och avtal medger att det bolag som äger fordonet väcker talan mot chauffören på grund av den skada som uppstått på grund av förverkandet (vilket innebär att bolaget inte har berövats sina rättigheter i egentlig mening, eftersom det har möjlighet att kräva den dömde på motsvarande ersättning), räcker det att hänvisa till det som domstolen anförde i domen kommissionen/Ungern (Usufruits sur terres agricoles) mot ett liknande resonemang.(32)
74. För att återgå till frågan om åtgärden är motiverad, syftar ett förverkande till sin natur till att omintetgöra brottslingens ekonomiska incitament, genom att beröva honom alla föremål och hjälpmedel och all vinning av brottet. Någon sådan motivering, som är kopplad till brottsbekämpning, föreligger i princip inte om det förverkade tillhör tredje man som handlar i god tro.
75. Enligt åklagarmyndigheten i Haskovo skulle ett avskaffande av denna lagstadgade konsekvens uppmuntra den organiserade brottsligheten att använda sig av andras transportmedel för att begå smuggling. Svaret på denna (berättigade) oro måste sökas i en utredning av kopplingarna mellan ägarna till dessa transportfordon och gärningsmännen, vilket inbegriper att kriterierna för att pröva huruvida dessa ägare har handlat i god tro skärps.(33)
76. Om den nationella lagen skulle föreskriva att transportmedel som använts ska förverkas under alla förhållanden, även om deras ägare faktiskt har handlat i god tro (eller till och med blivit berövade sina fordon, till exempel när en person har fått sin bil stulen och bilen sedan används för smuggling), skulle den använda sig av ett olämpligt rättsligt instrument för att expropriera den egendomen.
77. För att under sådana förhållanden omvandla förverkandet till ett berövande av äganderätten med tvång skulle det krävas tillräckliga skäl och, slutligen, en aktivering av ersättningsgarantin i artikel 17.1 andra meningen i stadgan.
V. Förslag till avgörande
78. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar den första tolkningsfrågan som Apelativen sad- Plovdiv (Appellationsdomstolen i Plovdiv, Bulgarien) har ställt på följande sätt:
”Artikel 2.1 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, jämförd med artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så att den utgör hinder för en bestämmelse som tillåter att ett transportmedel som använts för grov smuggling förverkas för statens räkning, när detta transportmedel ägs av en godtroende tredje man som varken kände till eller borde eller kunde ha känt till att det skulle användas för att begå brott.”