TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)
den 28 januari 2016(*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina – Frysning av tillgångar – Förteckning över de personer, enheter och organ som omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser – Sökandens namn har upptagits i förteckningen – Bevis på att beslutet att ta upp sökanden i förteckningen var välgrundat”
I mål T‑331/14,
Mykola Yanovych Azarov, Kiev (Ukraina), företrädd av advokaterna G. Lansky och A. Egger,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av J.-P. Hix och F. Naert, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Polen, företrädd av B. Majczyna, i egenskap av ombud,
och
Europeiska kommissionen, företrädd av S. Bartelt, D. Gauci och T. Scharf, samtliga i egenskap av ombud,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av dels rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, s. 26) och rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, s. 1), dels rådets beslut (Gusp) 2015/143 av den 29 januari 2015 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 24, s. 16) och rådets förordning (EU) 2015/138 av den 29 januari 2015 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, s.1) i den mån de avser sökanden,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen)
sammansatt av ordföranden G. Berardis (referent) samt domarna O. Czúcz och A. Popescu,
justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 september 2015,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökanden, Mykola Yanovych Azarov, var premiärminister i Ukraina från den 11 mars 2010 till den 28 januari 2014.
2 Den 5 mars 2014 antog Europeiska unionens råd, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, s. 26).
3 I artikel 1.1 och 1.2 i beslut 2014/119 föreskrivs följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
2. Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilagan.”
4 Närmare bestämmelser om de aktuella restriktiva åtgärderna återfinns i de följande punkterna i samma artikel.
5 Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215.2 FEUF, förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, s. 1).
6 I överensstämmelse med beslut 2014/119 föreskrivs i förordning nr 208/2014 att de aktuella restriktiva åtgärderna ska vidtas, och närmare bestämmelser om dessa restriktiva åtgärder återfinns i förordningen i allt väsentligt i samma ordalag som i nämnda beslut.
7 Namnen på de personer som avses i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 återfinns i förteckningen i bilagan till nämnda beslut och i bilaga I till förordningen (nedan kallad förteckningen) och där anges bland annat även skälen till att personerna upptagits i förteckningen.
8 Sökandens namn upptogs i förteckningen med identifieringsuppgiften ”Ukrainas premiärminister till och med januari 2014” och följande motivering:
”Person som är föremål för utredning i Ukraina för inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.”
9 Den 6 mars 2014 offentliggjorde rådet i Europeiska unionens officiella tidning ett meddelande till de personer som omfattas av restriktiva åtgärder enligt beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT C 66, s. 1). I meddelandet anges att ”[d]e berörda personerna får inkomma med en begäran till rådet, åtföljd av styrkande handlingar, om omprövning av beslutet att föra upp dem på … förteckning[en]”. I meddelandet uppmärksammas de berörda personerna också ”på möjligheten att väcka talan mot rådets beslut vid … tribunal[en] i enlighet med villkoren i artiklarna 275 andra stycket och 263 fjärde och sjätte styckena [FEUF]”.
10 Beslut 2014/119 ändrades genom rådets beslut (Gusp) 2015/143 av den 29 januari 2015 (EUT L 24, s. 16), vilket trädde i kraft den 31 januari 2015. När det gäller kriterierna för att uppta de personer som omfattas av de restriktiva åtgärderna i förteckningen framgår det av artikel 1 i nämnda beslut att artikel 1.1 i beslutet 2014/119 ska ersättas av följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs av, innehas av eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
Vid tillämpningen av detta beslut innefattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna
a) för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta, eller
b) för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman gör sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för sig själv eller för en tredje part, vilket orsakar en förlust för ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta.”
11 Genom rådets förordning (EU) 2015/138 av den 29 januari 2015 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, s. 1) ändrades den sistnämnda förordningen i enlighet med beslut 2015/143.
12 Beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ändrades sedermera genom rådets beslut (Gusp) 2015/364 av den 5 mars 2015 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 62, s. 25) och genom rådets genomförandeförordning (EU) 2015/357 av den 5 mars 2015 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 62, s. 1). Genom beslut 2015/364 ändrades artikel 5 i beslut 2014/119 på så sätt att de restriktiva åtgärderna förlängdes vad gäller sökanden till och med den 6 mars 2016. Genomförandeförordning 2015/357 har i konsekvens därmed ersatt bilaga I till förordning nr 208/2014.
13 Genom beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357 beslutades att sökandens namn skulle kvarstå i förteckningen med identifieringsuppgiften ”Ukrainas premiärminister till och med januari 2014”. Som ny motivering till beslutet angavs följande:
”Person som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar.”
14 Sökanden väckte den 29 april 2015 talan vid tribunalen även mot beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357 (mål T‑215/15, Azarov/rådet).
Förfarandet och parternas yrkanden
15 Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 maj 2014. Han ingav därvid även en begäran om skyndsam handläggning enligt artikel 76a i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991.
16 Genom beslut av den 5 juni 2014 avslog tribunalen begäran om skyndsam handläggning.
17 Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 28 augusti 2014 respektive den 2 september 2014 ansökte Europeiska kommissionen och Republiken Polen om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tribunalens nionde avdelning biföll ansökningarna den 7 november 2014. Republiken Polen inkom med interventionsinlaga och sökanden yttrade sig över denna inlaga inom de föreskrivna fristerna. Kommissionen avstod från att inge en interventionsinlaga.
18 Den 19 december 2014 ingav rådet en motiverad begäran enligt artikel 18.4 andra stycket i instruktionen för justitiesekreteraren vid tribunalen om att innehållet i en bilaga till dupliken inte skulle återges i de handlingar som tillhör målet och som allmänheten har tillgång till.
19 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 25 mars 2015 justerade sökanden sina yrkanden till att även avse ogiltigförklaring av beslut 2015/143 och förordning 2015/138, i den del dessa rättsakter berör honom.
20 Genom beslut av ordföranden på tribunalens nionde avdelning av den 7 augusti 2015 förenades, sedan parterna hörts, förevarande mål och mål T‑332/14, Azarov/rådet, vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 68 i tribunalens rättegångsregler.
21 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 30 september 2015.
22 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014, liksom beslut 2015/143 och förordning 2015/138, i den del dessa rättsakter avser honom, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
23 Rådet har, med stöd av kommissionen, yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– avvisa sökandens ansökan om justering av yrkandena till att omfatta beslut 2015/143 och förordning 2015/138, på grund av bristande behörighet hos tribunalen eller på grund av rättegångshinder, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Republiken Polen har i huvudsak yrkat att talan ska ogillas.
Rättslig bedömning
Yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 i den del de avser sökanden
Huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad
25 Såsom det har angetts ovan i punkterna 12 och 13 innebar beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357 en ändring av motiveringen till att sökandens namn upptogs i förteckningen och en förlängning av de restriktiva åtgärderna vad gäller honom till och med den 6 mars 2016.
26 Rådet har yttrat sig i anledning av sökandens inlaga med justering av yrkandena och har därvid ifrågasatt huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad såvitt gäller dennes yrkanden om att beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ska ogiltigförklaras i den del de avser honom. Rådet har överlåtit denna bedömning till tribunalen.
27 Av fast rättspraxis följer att saken i målet, liksom en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, ska bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att döma i saken. Detta förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2013, Ayadi/kommissionen, C‑183/12 P, EU:C:2013:369, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
28 Det följer dessutom av rättspraxis att, även om ett erkännande av att den angripna rättsakten är rättsstridig inte i sig kan gottgöra en sakskada eller ett intrång i privatlivet kan det likväl ge den berörda personen upprättelse eller i viss mån gottgöra den ideella skada som rättsstridigheten orsakat vederbörande och således läggas till grund för att han eller hon fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, REU, EU:C:2013:331, punkterna 70–72).
29 I förevarande fall och i likhet med vad sökanden hävdat i såväl inlagan med justering av yrkandena som vid förhandlingen, konstaterar tribunalen att det faktum att sökanden, genom att hans namn upptagits i förteckningen, offentligt utpekats som en person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande i Ukraina för förskingring särskilt kan skada hans rykte som politiker och affärsman.
30 Tribunalen finner, i likhet med vad sökanden påpekat vid förhandlingen, att ett eventuellt fastställande av att beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 är rättsstridiga kan utgöra grund för en senare talan om ersättning för skada som har uppkommit till följd av dessa rättsakter under den period då de tillämpades, det vill säga perioden från den 5 mars 2014 till och med den 6 mars 2015 (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom Abdulrahim/rådet och kommissionen, punkt 28 ovan, EU:C:2013:331, punkt 82).
31 I motsats till vad rådet har gjort gällande kan den omständigheten att beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 inte längre är i kraft, eftersom de med avseende på sökanden har ändrats genom beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357, härvidlag inte likställas med tribunalens eventuella ogiltigförklaring av de rättsakter som ursprungligen antagits. Nämnda ändring utgör nämligen inte ett erkännande av rättsakternas rättsstridighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 juni 2014, Syria International Islamic Bank/rådet, T‑293/12, EU:T:2014:439, punkterna 36–41 och där angiven rättspraxis).
32 Tribunalen finner således att sökandens berättigade intresse av att få saken prövad består, trots den ändring av beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 som gjordes i förhållande till honom genom beslut 2015/364 och genomförandeförordning 2015/357, vilka för övrigt är föremål för en ny talan (se punkt 14 ovan).
Huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 i den del de avser sökanden är välgrundat
33 Till stöd för sin talan har sökanden åberopat fem grunder. Som första grund har han åberopat ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser åsidosättande av grundläggande rättigheter. Såvitt avser den tredje grunden har sökanden gjort gällande att rådet gjorde sig skyldigt till maktmissbruk. Som fjärde grund har han anfört att principen om god förvaltningssed åsidosattes och som femte grund att det gjordes en uppenbart oriktig bedömning.
34 Tribunalen finner det lämpligt att först pröva den femte grunden.
35 Till stöd för den femte grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att de restriktiva åtgärderna mot honom vidtogs utan att det förelåg faktiska omständigheter som utgjorde ett tillräckligt underlag för sådana åtgärder.
36 Enligt sökanden innehåller beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 endast mycket kortfattade motiveringar till uppförandet av hans namn i förteckningen, varvid det endast anges att han skulle vara föremål för utredning i Ukraina för inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olovlig utförsel av medlen ur Ukraina. Sökanden har närmare bestämt gjort gällande att rådet uppenbarligen grundade detta uppförande i förteckningen på blott den omständigheten att han hade haft en politisk befattning i Ukraina, och att han inte ens var föremål för någon förundersökning i Ukraina för inblandning i dessa brott. Rådet gjorde sig därmed skyldig till en uppenbart oriktig bedömning. För övrigt anser sökanden att det enda skäl som angetts som motivering till detta upptagande i förteckningen är vagt och allmänt hållet. Han har härvid gjort gällande att de anmärkningar som riktats mot honom inte är tillräckligt specificerade när det gäller hans inblandning i de ifrågasatta brotten, vare sig när det gäller tid eller plats eller vad denna inblandning påstås ha bestått i.
37 I sin replik har sökanden bestritt rådets argument att de restriktiva åtgärderna syftade till att förhindra en olaglig användning av offentliga medel. Han har därvid angett dels att dessa åtgärder saknar preventiv verkan, dels att ett sådant syfte under alla förhållanden inte kan utgöra skäl för att föra upp sökandens namn i förteckningen. Han har även gjort gällande att den skrivelse som Ukrainas riksåklagarämbete sände till Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik den 3 mars 2014 (nedan kallad skrivelsen av den 3 mars 2014) inte är en faktisk omständighet som utgör ett tillräckligt underlag.
38 Till bemötande av ett argument som Republiken Polen framfört i sin interventionsinlaga, har sökanden hävdat att det när skrivelsen av den 3 mars 2014 sändes inte pågick någon utredning avseende förskingring av offentliga medel. Detta styrks enligt sökanden av skrivelserna av den 8 juli och 10 oktober 2014 från Ukrainas riksåklagarämbete. I den första skrivelsen är det nämligen andra brott som tas upp, och den senare rör en utredning som inleddes först efter antagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna.
39 Rådet har genmält att det framgår av skälen i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 samt av det allmänna sammanhang i vilket dessa rättsakter antogs, att de bland annat syftade till att befästa och stödja rättsstatsprincipen, vilket innefattade att hjälpa de ukrainska myndigheterna med bekämpning av korruption och av förskingring av offentliga medel. Bland dessa syften fanns även syftet att förhindra olaglig användning av offentliga medel, bland annat av personer som har eller har haft befattningar kopplade till politiken i Ukraina.
40 Skälen för att föra upp sökandens namn i förteckningen vilade således på ett solitt faktiskt underlag och var i överensstämmelse med rättspraxis. Dessa skäl stödde sig nämligen på skrivelsen av den 3 mars 2014. Genom denna skrivelse upplystes rådet om att det pågick utredningar rörande bland annat sökandens inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina, vilket angavs som motivering avseende sökanden i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014.
41 Strängare krav skulle dessutom kunna hämma effektiviteten av de restriktiva åtgärder som antas till följd av förskingring av statliga medel. Rådet anser att det måste göras en åtskillnad mellan å ena sidan de utredningar som pågår i Ukraina, i samband med vilka sökanden med stöd av bestämmelser i den ukrainska straffprocessrätten kan komma att vederlägga de misstankar som riktats mot honom, och å andra sidan de restriktiva åtgärder som antagits på EU-nivå och som är begränsade i tiden och reversibla. I detta sammanhang är det nödvändigt med skyndsamma åtgärder för frysning av tillgångar på grund av förskingring av offentliga medel, eftersom det annars finns risk för att dessa medel förs ut från unionens område och att syftet med dessa åtgärder därför inte längre kan uppnås.
42 Republiken Polen har i huvudsak framfört argument som väsentligen sammanfaller med rådets argument. Denna medlemsstat har särskilt anfört att rådet i förevarande fall förfogade över konkreta bevis för att det pågick ett straffrättsligt förfarande mot sökanden, och att det mot bakgrund av den bevisning som ingetts inte förelåg några tvivel beträffande riktigheten av de faktiska omständigheter som åberopats.
43 Tribunalen erinrar om att rådet visserligen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de allmänna kriterier som ska beaktas i samband med att beslut om restriktiva åtgärder antas. För att det ska vara fråga om en sådan effektiv domstolsprövning som garanteras genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, krävs det emellertid att unionsdomstolen, vid sin laglighetsprövning av de skäl som legat till grund för beslutet att uppta eller behålla en persons namn i en förteckning över personer som ska bli föremål för restriktiva åtgärder förvissar sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut vilket har en individuell innebörd för denna person. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen är sannolika i abstrakt mening, utan gäller huruvida det föreligger tillräckligt klart och konkret stöd för dessa skäl, eller åtminstone för ett av dem som i sig anses räcka som grund för beslutet (se dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet, C‑605/13 P, REU, EU:C:2015:248, punkterna 41 och 45 och där angiven rättspraxis).
44 I förevarande fall ska enligt det kriterium som föreskrivs i artikel 1.1 i beslut 2014/119 restriktiva åtgärder vidtas mot personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av offentliga medel. Det framgår vidare av skäl 2 i beslutet att rådet har antagit dessa åtgärder ”i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen … i Ukraina”.
45 Sökandens namn har upptagits i företeckningen av det skälet att han var en ”[p]erson som är föremål för utredning i Ukraina för inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina”. Av detta framgår att rådet ansåg att sökanden var föremål för en utredning eller förundersökning som inte (eller ännu inte) hade lett till åtal, med anledning av hans förmodade inblandning i förskingring av offentliga medel.
46 Till stöd för det skäl som angetts för att ta upp sökandens namn i förteckningen hänvisade rådet till skrivelsen av den 3 mars 2014 och till annan bevisning som avser tiden efter antagandet av beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014.
47 I den första delen av skrivelsen av den 3 mars 2014 anges att ”de brottsbekämpande myndigheterna i Ukraina” har inlett ett antal utredningar angående brott begångna av tidigare höga tjänstemän, vilka namnges omedelbart därefter, i fråga om vilka det genom de ovannämnda brottsutredningarna har varit möjligt att fastställa förskingring av offentliga medel med stora belopp samt olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.
48 I den andra delen av skrivelsen av den 3 mars 2014 anges vidare att ”det utreds huruvida andra höga tjänstemän som företräder de tidigare myndigheterna har medverkat i brottslighet av samma slag” och att det är avsett att inom kort underrätta dem om att denna utredning inletts. Namnen på dessa andra höga tjänstemän, däribland sökanden, anges också i anslutning härtill.
49 Vad gäller handlingarna i förevarande mål är skrivelsen av den 3 mars 2014 det enda av de bevis som rådet har ingett under förfarandet som hänför sig till tiden innan beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 antogs. Följaktligen ska lagligheten av de rättsakterna prövas endast mot bakgrund av den skrivelsen.
50 Tribunalen ska således pröva huruvida skrivelsen av den 3 mars 2014 utgör tillräckligt stöd för slutsatsen att sökanden har ”fastställts som ansvarig för förskingring av ukrainska offentliga medel” i den mening som avses i artikel 1.1 i beslut 2014/119.
51 Även om skrivelsen av den 3 mars 2014, såsom rådet har framhållit, härrör från en hög rättsinstans i tredjeland, närmare bestämt Ukrainas riksåklagarämbete, innehåller den endast ett allmänt påstående som knyter sökanden, bland andra tidigare höga tjänstemän, till en utredning genom vilken det väsentligen hade fastställts att förskingring av statliga medel hade skett. Det anges inte närmare i skrivelsen huruvida de omständigheter som de ukrainska myndigheterna höll på att utreda hade styrkts och än mindre vilket individuellt ansvar sökanden åtminstone kunde antas ha för dem.
52 Såsom rådet har gjort gällande är det riktigt att unionsdomstolen, när det rör sig om vidtagandet av restriktiva åtgärder, har slagit fast att den omständigheten att en person identifierats som ansvarig för en överträdelse inte nödvändigtvis leder till att vederbörande dömts för den överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet C‑220/14 P, REU, EU:C:2015:147, punkt 72, och dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, REU, EU:T:2014:93, punkterna 57–61).
53 I de mål som ligger till grund för den rättspraxis som nämnts i punkt 52 ovan hade riksåklagaren i det aktuella tredjelandet emellertid åtminstone fattat ett beslut angående kvarstad på sökandenas tillgångar, vilket fastställts av en brottmålsdomstol (dom Ezz m.fl./rådet, punkt 52 ovan, EU:T:2014:93, punkt 132). De restriktiva åtgärder som vidtogs mot sökandena i de målen grundade sig således på konkreta faktiska omständigheter vilka rådet fått kännedom om.
54 I förevarande fall konstaterar tribunalen, för det första, att rådet inte förfogade över upplysningar angående de gärningar eller ageranden som de ukrainska myndigheterna specifikt ansåg att sökanden gjort sig skyldig till. För det andra är inte skrivelsen av den 3 mars 2014 som rådet hänvisat till, ens när den granskas i sitt sammanhang, en faktisk omständighet som utgör ett tillräckligt underlag i den mening som krävs enligt rättspraxis i punkt 43 ovan för att ta upp sökandens namn i förteckningen av det skälet att han ”fastställts som ansvarig” för förskingring av offentliga medel.
55 Oberoende av hur långt det förfarande som sökanden uppgavs vara föremål för hade kommit kunde rådet inte anta restriktiva åtgärder mot honom utan att känna till de omständigheter som utgjorde förskingring av offentliga medel och som de ukrainska myndigheterna specifikt anklagade honom för. Det är nämligen först när rådet hade kännedom om dessa omständigheter som det skulle ha kunnat fastställa att de, för det första, kunde anses utgöra förskingring av offentliga medel och, för det andra, kunde undergräva rättsstatsprincipen i Ukraina, vilken antagandet av de aktuella restriktiva åtgärderna hade till syfte att befästa och stödja, såsom anges i punkt 44 ovan.
56 Det är för övrigt den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, REU, EU:C:2013:518, punkterna 120 och 121, och dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, REU, EU:C:2013:775, punkterna 65 och 66).
57 Mot bakgrund av vad som anförts ovan är beslutet att ta upp sökanden i förteckningen inte i överensstämmelse med de kriterier som fastställs i beslut 2014/119 för att föra upp personer som ska omfattas av de ifrågavarande restriktiva åtgärderna på denna förteckning.
58 Talan ska följaktligen bifallas i den del den gäller ogiltigförklaring av beslut 2014/119 såvitt det angår sökanden. Det är härvid inte nödvändigt att pröva de övriga grunder som sökanden har åberopat eller hans begäran om att tribunalen ska vidta åtgärder för processledning.
59 Av samma skäl ska förordning 208/2014 ogiltigförklaras i den del den avser sökanden.
Yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2015/143 och förordning 2015/138 i den del de avser sökanden
60 I inlagan med justering av yrkandena har sökanden även yrkat ogiltigförklaring av beslut 2015/143 och förordning 2015/138 i den mån de ändrar artikel 1.1 i beslut 2014/119 respektive artikel 3 i förordning nr 208/2014.
61 I sitt yttrande över inlagan om justering har rådet gjort gällande dels att tribunalen enligt artikel 275 FEUF inte är behörig att pröva en talan mot beslut 2015/143, vilket antogs med stöd av artikel 29 FEU, dels att ansökan om att utvidga yrkandena till att omfatta detta beslut och förordning 2015/138 ska avvisas på grund av att sökanden saknar talerätt. Dessutom har rådet med stöd av kommissionen anfört att sökandens ansökan inte innehåller någon framställning av grunderna för talan i den mening som avses i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 44.1 i rättegångsreglerna av den 2 maj 1991.
62 Vad inledningsvis gäller frågan om unionsdomstolens behörighet erinrar tribunalen om att det i artikel 275 andra stycket FEUF uttryckligen föreskrivs att unionsdomstolen, utan hinder av bestämmelserna i första stycket i denna artikel, är behörig att ”pröva talan utformad enligt artikel 263 fjärde stycket [FEUF] om kontroll av lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 i [EU-]fördraget”. I motsats till vad rådet gjort gällande avser således denna bestämmelse samtliga rådets beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som antagits med stöd av avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget, och det saknas härvid betydelse om det rör sig om beslut med allmän eller individuell räckvidd. Särskilt utesluter denna bestämmelse inte möjligheten att i en inlaga om justering av yrkanden, till stöd för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om en individuell restriktiv åtgärd, bestrida lagenligheten av en bestämmelse med allmän räckvidd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2015, NIOC m.fl./rådet, T‑577/12, överklagad, EU:T:2015:596, punkterna 93 och 94).
63 I motsats till vad rådet har gjort gällande är tribunalen således behörig att pröva lagenligheten av beslut 2015/143 i den mån detta beslut ändrar artikel 1.1 i beslut 2014/119.
64 Vad härefter gäller den invändning om rättegångshinder som grundar sig på avsaknaden av talerätt hos sökanden kan det konstateras att beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ändrades genom beslut 2015/143 och förordning 2015/138 endast på så sätt att kriterierna för frysning av penningmedel för personer som är ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel förtydligades.
65 Beslut 2015/143 och förordning 2015/138 namnger inte sökanden och de har inte heller antagits till följd av en fullständig omprövning av förteckningarna över personer som är föremål för restriktiva åtgärder. Dessa rättsakter rör nämligen endast de allmänna kriterierna för uppförande i förteckningen. De är tillämpliga på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets och avser inte upptagandet av sökandens namn i förteckningen. De berör följaktligen inte sökanden vare sig direkt eller personligen, och han får – i likhet med vad rådet gjort gällande – inte justera sina yrkanden till att även omfatta ogiltigförklaring av dessa rättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2013, Bank Refah Kargaran/rådet, T‑24/11, REU, EU:T:2013:403, punkt 50).
66 I övrigt är de ändringar av de allmänna kriterierna för upptagande som gjordes genom beslut 2015/143 och förordning 2015/138 inte relevanta för bedömningen av lagenligheten av upptagandet av sökandens namn i förteckningen, som gjordes av rådet på grundval endast av det kriterium som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119 (se punkt 44 ovan).
67 Mot bakgrund av det ovanstående ska talan avvisas i den del den avser beslut 2015/143 och förordning 2015/138, utan att det är nödvändigt att pröva den andra invändningen om rättegångshinder från rådet och kommissionen.
Rättsverkningar i tiden av att beslut 2014/119 delvis ogiltigförklaras
68 För det fall tribunalen ogiltigförklarar beslut 2014/119, i den del det avser sökanden, anser rådet att det är nödvändigt att beslutets rättsverkningar består vad gäller honom i enlighet med artikel 264 andra stycket FEUF fram till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av förordning nr 208/2014 får verkan, för att rättssäkerheten och rättsordningens inre sammanhang och enhet ska säkerställas.
69 Sökanden har tillbakavisat denna argumentation.
70 Tribunalen erinrar om att beslut 2014/119 ändrades genom beslut 2015/364, vilket ersatte förteckningen från och med den 7 mars 2015 och vilket innebar en förlängning av de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden till och med den 6 mars 2016. Efter dessa ändringar bibehölls sökandens namn i förteckningen med en ny motivering (se punkterna 12 och 13 ovan).
71 Sökanden är således för närvarande föremål för en ny restriktiv åtgärd. Därför leder en ogiltigförklaring av beslut 2014/119, i den del det avser sökanden, inte till att hans namn stryks ur förteckningen.
72 Det är följaktligen inte nödvändigt att låta rättsverkningarna av beslut 2014/119 bestå i den del det avser sökanden.
Rättegångskostnader
73 Enligt artikel 134.2 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna om det finns flera tappande rättegångsdeltagare.
74 Eftersom rådet i förevarande fall har tappat målet såvitt avser det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i ansökan, ska rådet förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som avser nämnda yrkande, såsom sökanden har yrkat. Eftersom sökanden har tappat målet såvitt avser det yrkande som framställts i inlagan med justering av yrkandena ska sökanden förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som avser nämnda yrkande, såsom rådet har yrkat.
75 Vidare ska enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna de medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Polen och kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen)
följande:
1) Rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina och rådets förordning (EU) nr 208/2014 av den 5 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina ogiltigförklaras i den del de avser Mykola Yanovych Azarov.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Mykola Yanovych Azarovs kostnader vad gäller det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i ansökan.
4) Mykola Yanovych Azarov ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets kostnader vad gäller det yrkande om ogiltigförklaring som framställts i inlagan med justering av yrkandena.
5) Republiken Polen och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 28 januari 2016.
Underskrifter