FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)
den 9 juli 1997(1)
[234s"Jordbruk - Gemensam organisation av marknaderna för får- och getkött -
Rörligt slaktbidrag för får - Villkor för återbetalning av clawback -
Rättssäkerhetsprincipen - Principen om skydd för berättigade förväntningar -
Proportionalitetsprincipen"[s
I mål T-455/93,
Hedley Lomas (Ireland) Ltd, bolag bildat enligt irländsk rätt, Dublin,
Sharpbond Trading Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Stratford-upon-Avon
(Förenade kungariket),
J. & S.A. Wood (Livestock Exports) Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Redditch,
(Förenade kungariket),
J. & S.A. Wood, Redditch,
Lesley Dorothy Joan Mills, Framlingham (Förenade kungariket),
Live Sheep Traders Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Framlingham,
Livestock Sales Transport Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Framlingham,
Peter Ziokowski, Folkestone (Förenade kungariket),
Brigstock Farms Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, London,
K.A. & S.B.M. Feakins, Llancloudy (Förenade kungariket),
Deaconvale Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Gloucester (Förenade kungariket),
företrädda av Conor Quigley, barrister i England och Wales, enligt fullmakt av
A.M. Burstow, solicitor, Crawley, delgivningsadress: advokatbyrån Jean-Marie
Bauler, 42, Grand-rue, Luxemburg,
sökanden,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Thomas Van Rijn och
Christopher Docksey, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av Philippa
Watson, barrister, advokat i England och Wales, delgivningsadress: Carlos Gómez
de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland,företrätt av J.E. Collins,
Treasury Solicitor's Department, biträdd av Gerald Barling, QC i England och
Wales, delgivningsadress: Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,
Luxemburg,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i kommissionens förordning
(EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992 om ändring av förordning nr 1633/84 om
tillämpningsföreskrifter för det rörliga slaktbidraget för får och om upphävande av
förordning (EEG) nr 2661/80 samt bestämning av villkoren för ersättning för den
återbetalning av clawback som följer av domstolens dom i de förenade målen
C-38/90 och C-151/90 (EGT nr L 195, s. 10),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts samt domarna P. Lindh och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 21
november 1996,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten
- Den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött inrättades
genom rådets förordning (EEG) nr 1837/80 av den 27 juni 1980 (EGT nr L 183,
s. 1, nedan kallad förordning nr 1837/80; fransk version: vid översättningen fanns
ingen svensk version att tillgå).
- I artikel 9 i denna förordning, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr
871/84 av den 31 mars 1984 (EGT nr L 90, s. 35; fransk version: vid översättningen
fanns ingen svensk version att tillgå), tilläts Förenade kungariket att bevilja ett
rörligt slaktbidrag för får.
- För att förhindra att utbetalningen av bidraget skulle störa handeln mellan
medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen mellan producenter i olika regioner,
fastslogs i artikel 9.3 att om bidraget utbetalades för sådana produkter skulle
åtgärder vidtas som möjliggjorde att ett motsvarande belopp - allmänt benämnt
"clawback" - togs ut vid export av produkterna från den berörda medlemsstaten.
- I kommissionens förordning (EEG) nr 1633/84 av den 8 juni 1984 om
tillämpningsföreskrifter för det rörliga slaktbidraget för får och om upphävande av
förordning (EEG) nr 2661/80 (EGT nr L 154, s. 27, nedan kallad förordning nr
1633/84) fastställdes sätten för beräkning och indrivning av clawback.
- I artikel 4.1 och 4.2 i den förordningen föreskrevs följande:
" Vad gäller Förenade kungariket skall det belopp som krävs vid utförsel från
region 5 av de produkter som avses i artikel 1 a och 1 c i förordning (EEG) nr
1837/80, enligt artikel 9.3 i den förordningen fastställas varje vecka av
kommissionen. Beloppet skall vara exakt samma som det bidragsbelopp som
fastställs enligt artikel 3.1 för den vecka under vilken utförseln av produkterna i
fråga ägde rum.
Vid utförsel från region 5 av de produkter som avses i artikel 1 a och 1 c
i förordning (EEG) nr 1837/80 skall en säkerhet ställas. Säkerheten skall av
Förenade kungariket fastställas på en nivå som täcker det belopp som skall betalas
enligt punkt 1, och skall inte vara mindre än det prognosticerade bidragsbeloppet
för den vecka som föregår den under vilken utförseln äger rum. Säkerheten skall
släppas så snart det belopp som avses i punkt 1 har betalats."
- Genom rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den
gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött (EGT nr L 289, s.
1, nedan kallad förordning nr 3013/89), tillämplig från och med den 1 januari 1990,
upphävdes förordning nr 1837/80 och inrättades en ny gemensam organisation.
Genom denna förordning upprättades en gemensam marknad, med undantag för
vissa övergångsbestämmelser. Bland dessa ingick närmare bestämt ett tillstånd för
Förenade kungariket att bevilja ett rörligt slaktbidrag till och med regleringsåret
1992. Artikel 9.3 i förordning nr 1837/80 i dess ändrade lydelse byttes ut mot artikel
24.5 i förordning nr 3013/89 som i sak har exakt samma ordalydelse. Om bidraget
utbetalades skulle clawback tas ut på det kött som lämnade Förenade kungariket.
- Genom kommissionens förordning (EEG) nr 3246/91 av den 7 november 1991 om
tillstånd för Förenade kungariket att upphöra med att bevilja det rörliga
slaktbidraget för får i Storbritannien och om avsteg från förordning nr 1633/84
(EGT nr L 307, s. 16) hade tillstånd redan givits för att avskaffa bidraget från och
med början av regleringsåret 1992.
- År 1990 hänsköts fyra tolkningsfrågor till domstolen avseende giltigheten av artikel
4.1 och 4.2 i förordning nr 1633/84.
- I sin dom av den 10 mars 1992 i förenade målen C-38/90 och C-151/90, Lomas m.fl.
(Rec. 1992, s. I-1781, nedan kallad domen i målet Lomas) fastslog domstolen
följande:
" Artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli
1992 om ändring av förordning nr 1633/84 om tillämpningsföreskrifter för
det rörliga slaktbidraget för får och om upphävande av förordning (EEG)
nr 2661/80 är ogiltig, eftersom det i denna föreskrivs att det skall tas ut ett
clawback-belopp som i de flesta fall inte exakt motsvarar det belopp som
faktiskt har beviljats i form av slaktbidrag. Därigenom har kommissionen
överskridit de befogenheter som den tilldelats enligt artikel 9.3 i rådets
förordning (EEG) 1837/80 av den 27 juni 1980 om den gemensamma
organisationen av marknaden för får- och getkött, i dess lydelse enligt rådets
förordning (EEG) nr 871/84 av den 31 mars 1984. Artikel 4.2 i förordning
(EEG) nr 1633/84 är således likaledes ogiltig, eftersom det i denna
föreskrivs en skyldighet att såsom säkerhet ställa ett belopp avsett att
garantera det belopp som skall erläggas enligt artikel 4.1.
Det faktum att artikel 4.1 och 4.2 i förordning (EEG) nr 1633/84 har
fastställts vara ogiltiga kan inte åberopas med verkan från ett datum från
tiden före denna dom, med undantag för de ekonomiska aktörer eller deras
rättsinnehavare som före denna dag har väckt talan, eller anfört ett enligt
tillämplig nationell rätt motsvarande klagomål.
Enligt gemenskapsrätten åligger det Förenade kungariket att kräva att
handlingar som avser export av får eller fårkött som omfattas av clawback
uppvisas samt att verksamma påföljder åläggs de aktörer som lämnar
felaktiga uppgifter i sådana handlingar".
- Kommissionen antog därefter förordning (EEG) nr 1922/92 av den 13 juli 1992 om
ändring av förordning nr 1633/84 om tillämpningsföreskrifter för det rörliga
slaktbidraget för får och om upphävande av förordning (EEG) nr 2661/80 samt
bestämning av villkoren för ersättning för den återbetalning av clawback som följer
av domstolens dom i de förenade målen C-38/90 och C-151/90 (EGT nr L 195, s.
10, nedan kallad förordning nr 1922/92 eller den omtvistade förordningen).
- Genom artikel 1.1 i den förordningen ersattes artikel 4.1 i förordning nr 1633/84
med följande text:
" Vad gäller Förenade kungariket skall det clawback-belopp som skall
uppbäras vid avsändelse av de produkter som avses i artikel 1 a och 1 c i
förordning (EEG) nr 3013/89 från region 1, enligt artikel 24.5 i den förordningen,
vara exakt samma som de bidragsbelopp som fastställs enligt artikel 3.1 och som
faktiskt beviljas för de produkter som omfattas av nämnda clawback.
På begäran av aktören skall clawback-beloppet fastställas till samma som det
genomsnittliga beloppet av de bidrag som fastställts för den vecka som produkterna
avsänts och de tre föregående veckorna.
En aktör skall inom 28 dagar från meddelandet från de behöriga myndigheterna
i Förenade kungariket ange vilket av de ovannämnda alternativen som han avser
att använda sig av. Det alternativ som han väljer skall gälla för alla
clawback-belopp som aktören är skyldig att betala.
Om det första alternativet väljs, skall aktören samtidigt på ett tillfredsställande sätt
dokumentera för de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket det
bidragsbelopp som faktiskt beviljats för de produkter som omfattas av clawback.
Perioderna för inlämning av dokumentation får förlängas av dessa myndigheter
med ytterligare 60 dagar.
Om det andra alternativet väljs, skall de behöriga myndigheterna i Förenade
kungariket meddela aktören det clawback-belopp som beräknats enligt andra
stycket.
Om aktören inte anger önskat alternativ inom 28 dagar eller, i fall när det första
alternativet väljs, inte inom den ytterligare perioden på 60 dagar visar upp den
tillfredsställande dokumentation som nämns ovan, skall säkerheten förverkas helt".
- Artikel 2, som är den bestämmelse som har ifrågasatts i föreliggande förfarande
(nedan kallad den omtvistade artikeln) har följande lydelse:
" Aktörer eller av dem bemyndigade personer som före domstolens dom av
den 10 mars 1992 i de förenade målen C-38/90 och C-151/90 väckt talan eller
anfört motsvarande klagomål enligt tillämplig nationell lag vad gäller den
beräkningsmetod som använts för clawback-belopp enligt artikel 3.1 i förordning
(EEG) nr 1633/84 är berättigade till en återbetalning, inom de tidsgränser och
enligt förfarandet i gällande nationell lag, av skillnaden mellan det clawback-belopp
de erlagt och det bidragsbelopp som fastställts enligt artikel 4.1 i ovannämnda
förordning och som faktiskt beviljats för samma produkter.
Alternativt, på begäran av aktören, får återbetalning ske av skillnaden mellan det
clawback-belopp som faktiskt erlagts och det genomsnittliga beloppet av de bidrag
som fastställts för den vecka när produkterna avsänts och de tre föregående
veckorna.
Före den 30 november 1992 skall de personer som avses i punkt 1 närmare
ange följande till de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket:
- Det datum från vilket deras krav börjar gälla.
- Det clawback-belopp som erlagts från detta datum till och med den 10 mars
1992.
- Såvida de inte har lämnat en begäran enligt punkt 1 andra stycket, det
bidrag som faktiskt beviljats för de produkter som omfattas av clawback.
Dessutom skall tillfredsställande dokumentation lämnas till de behöriga
myndigheterna i Förenade kungariket avseende ovannämnda upplysningar.
De behöriga myndigheterna i Förenade kungariket skall före den 31
december 1992 informera kommissionen om antalet krav på återbetalning som
framställts enligt punkt 1 med en närmare angivelse av vilken period som kraven
avser och vilka belopp som krävs tillbaka".
- Sökandenas i föreliggande mål verksamhet består i att exportera fårkött från
Förenade kungariket, i synnerhet levande kreatur. Till skillnad från vad fallet var
mellan år 1980 och år 1992 har de inbetalat vissa belopp till den myndighet som
i Storbritannien är behörig att övervaka systemet med rörligt slaktbidrag, nämligen
Intervention Board for Agricultural Produce (interventionsorganet för
jordbruksprodukter, nedan kallat interventionsorganet). Dessa inbetalningar
utfördes på grundval av fakturor som angav de clawback-belopp som hade räknats
ut av interventionsorganet och som grundade sig på sökandenas tulldeklarationer
avseende de exporterade kvantiteterna och kategorierna av får. Med anledning av
domen i målet Lomas betalade inte sökandena de fakturor som fortfarande var
under handläggning den 10 mars 1992. Sökandena hade före den 10 mars 1992,
dagen för sagda dom, anhängiggjort ett överklagande och begärt återbetalning för
de belopp som hade betalats med tillämpning av artikel 4 i förordning nr 1633/84.
- År 1994 ställdes med stöd av artikel 177 i EG-fördraget en ny begäran om
förhandsavgörande till domstolen med en rad frågor avseende giltigheten ochtolkningen av artikel 4.1 i förordning nr 1633/84 i dess lydelse enligt förordning nr
1922/92.
- I sin dom av den 8 februari 1996 i mål C-212/94, FMC m.fl. (REG 1996, s. I-389,
nedan kallad domen i målet FMC) fastslog domstolen följande:
" Frågornas prövning har inte visat på någon omständighet av sådant slag att
den påverkar giltigheten av artikel 4.1 i kommissionens förordning (EEG)
nr 1633/84 av den 8 juni 1984 om tillämpningsföreskrifter för det rörliga
slaktbidraget för får samt upphävande av förordning (EEG) nr 2661/80,
såsom den ändrats genom artikel 1 i kommissionens förordning (EEG)
nr 1922/92 av den 13 juli 1992 om ändring av förordning nr 1633/84 och om
bestämning av villkoren för den återbetalning av clawback som följer av
domstolens dom i de förenade målen C-38/90 och C-151/90, samt av artikel
2 i förordning nr 1922/92.
Det beviskrav som uppställs i artikel 4.1 i ovannämnda förordning
nr 1633/84, såsom den ändrats genom artikel 1 i ovannämnda förordning
nr 1922/92, och i artikel 2 i den senare förordningen, skall tolkas på så sätt
att aktörerna för de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket måste
uppvisa tillfredsställande dokumentation, i enlighet med nationell rätt och
inom de frister som fastställs i förordning nr 1922/92, avseende det
bidragsbelopp som faktiskt har beviljats för de produkter som omfattas av
clawback, under förutsättning att de tillämpliga nationella bestämmelserna
inte undergräver gemenskapsrättens räckvidd och verkan.
Vad angår begäran om återbetalning av felaktigt uppburen clawback som
betalats före den 10 mars 1992, skall punkt 30 i domen i målet Lomas m.fl.
(C-38/90 och C-151/90) tolkas på så sätt att den gör det möjligt för aktörer
eller deras rättsinnehavare som före denna dag har väckt talan, eller anfört
ett enligt tillämplig nationell rätt motsvarande klagomål, att göra gällande
ogiltigheten av artikel 4.1 och 4.2 i ovannämnda förordning nr 1633/84
räknat från den dag då bestämmelsen trädde kraft, med undantag för
tillämpning - inom gemenskapsrättens ramar - av eventuella nationella
bestämmelser om begränsning av den period som avser tiden före
ingivandet av begäran och för vilken återbetalning av felaktigt uppburna
belopp kan erhållas.
I fråga om de punkter som inte regleras i artikel 2 i ovannämnda förordning
nr 1922/92, bör de nationella domstolar som har att ta ställning till ett
yrkande om återbetalning av felaktigt uppburen clawback tillämpa sin
nationella rätt, förutsatt att bestämmelserna i denna inte är mindre
förmånliga än bestämmelserna för liknande inhemska förfaranden och att
de inte i något fall tillämpas på ett sätt som i praktiken gör det omöjligt
eller onödigt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens
rättsordning".
Förfarandet och parternas yrkanden
- Föreliggande talan registrerades vid domstolens kansli den 11 september 1992
under målnummer C-356/92 och det skriftliga förfarandet genomfördes vid
domstolen. Talan väcktes dessutom i två fall som registrerades vid domstolens
kansli den 11 september 1992 under målnumren C-355/92 och C-357/92. Ett fjärde
mål registrerades den 24 september 1992 under målnummer C-370/92.
- Genom beslut av den 3 november 1992 förenades målen med avseende på
förfarandet och domen.
- Genom beslut av domstolens ordförande av den 18 mars 1983 tilläts Förenade
kungariket att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
- Till följd av att beslut 93/350/Euratom, EKSG, EEG av den 8 juni 1993 om ändring
av rådets beslut 88/591/EKSG, EEG, Euratom, om upprättandet av Europeiska
gemenskapernas förstainstansrätt (EGT nr L 144, s. 21) trädde i kraft den 1 augusti
1993 överfördes de förenade målen till förstainstansrätten genom domstolens beslut
av den 27 september 1993. De registrerades vid förstainstansrättens kansli under
målnumren T-455/93, T-454/93, T-456/93 respektive T-457/93.
- Genom skrivelse av den 6 juni 1994 begärde sökandena i målen T-455/93, T-456/93
och T-457/93 att förfarandena skulle vilandeförklaras i avvaktan på domstolens dom
avseende frågorna i begäran om förhandsavgörande i målet C-212/93 (domen i
målet FMC). Förfarandena i de fyra målen vilandeförklarades genom
förstainstansrättens beslut av den 25 oktober 1994.
- Till följd av att domen i målet FMC meddelades den 8 februari 1996 begärde
förstainstansrätten genom skrivelse av den 26 mars 1996 att parterna skulle
inkomma med yttranden avseende återupptagande av förfarandena.
- Den 24 april 1996 inkom kommissionen med sitt yttrande och gjorde gällande att
sökandena inte hade intresse av att fullfölja förfarandena, eftersom deras argument
hade prövats i domen i målet FMC. Genom skrivelser av den 3 och 17 maj 1996
underströk sökandena i föreliggande mål att deras situation var annorlunda,
eftersom de exporterade levande får och gjorde gällande att domen i målet FMC
endast rörde köttexporterande aktörers intressen.
- Genom skrivelser av den 4 september, den 8 juli och den 27 augusti 1996 upplyste
sökandena i målen T-454/93, T-456/93 och T-457/93 förstainstansrätten om att de
önskade återkalla sin talan. Dessa mål avskrevs genom fjärde avdelningens
ordförandes beslut av den 2 oktober 1996.
- På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inleda det
muntliga förfarandet utan att vidta föregående åtgärder för bevisupptagning. Den
beslutade emellertid att ställa ett antal frågor till kommissionen, vilken den 30
augusti 1996. Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens
frågor vid offentlig förhandling den 21 november 1996.
- Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall
- förklara att talan kan tas upp till prövning.
- ogiltigförklara artikel 2 i förordning nr 1922/92,
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
- Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan,
- förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
- Förenade kungariket har yrkat att förstainstansrätten skall ogilla talan.
Rättsfrågorna
- I föreliggande fall har svaranden och intervenienten, vilket för övrigt har fastställts,
inte ifrågasatt att sökandena är direkt och personligen berörda av den omtvistade
artikeln i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i EG-fördraget. Talan
kan således tas upp till prövning.
Upptagande till sakprövning av den grund som avser att artikel 2 i förordning nr
1922/92 är ogiltig med avseende på handel med levande kreatur
Parternas argument
- I de skrivelser som avses i punkt 22 ovan, närmare bestämt under sammanträdet,
har sökandena försökt att påvisa skillnader mellan fallet med handel med levande
kreatur och fallet med fårkött genom att påstå att sistnämnda handel var den enda
som avsågs i domen i målet FMC. De har gjort gällande att trots att den
omtvistade artikeln konstaterades vara rättsenlig i domen i målet FMC, skulle den
inte omfatta annat än handeln med fårkött, i den mån som produkterna enligt de
tillämpliga reglerna skulle exporteras inom en frist på 21 dagar efter att aktören,
vanligtvis producenten, mottagit bidraget. I sådana fall skulle nämligen beräkningen
av clawback-beloppet genom hänvisning till det genomsnittliga bidragsbeloppet
under en period om fyra veckor ge ett resultat som med stor sannolikhet låg
mycket nära de bidragsbelopp som faktiskt utbetalats. Vad däremot gäller levande
kreatur, skulle fåren sättas i karantän under 30 dagar före exporten, dagen för
sättandet i karantän skulle anses vara exportdatum med avseende på tillämpningen
av 21-dagarsregeln, men clawback-beloppet skulle beräknas på det faktiska
exportdatumet. Dessutom skulle clawback gälla en högre vikt än den som bidraget
beräknats på, eftersom fåren fortsatte att beta under karantänperioden. Dess
belopp skulle därför skilja sig betydligt från det faktiska bidragsbeloppet. Vid
sammanträdet har sökandena begärt att få visa den expertrapport som de har låtit
utarbeta i denna fråga.
- Såväl kommissionen som Förenade kungariket har framfört invändningar mot att
expertutlåtandet förelagts efter det att det skriftliga förfarandet avslutats, eftersom
de inte hade fått tillfälle att sätta sig in i det före sammanträdet. De gör i vilket fall
som helst gällande att denna grund går utöver föremålet för talan såsom detta
ursprungligen angetts och inte kan tas upp till sakprövning i enlighet med artikel
48.2 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten.
Förstainstansrättens bedömning
- I artikel 38.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig då förfarandet har
påbörjats och vars ordalydelse exakt motsvarar den i artikel 44.1 i
förstainstansrättens rättegångsregler, föreskrivs att ansökan som bland annat skall
innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av
grunderna för denna. I artikel 42.2 i domstolens rättegångsregler, som motsvarar
artikel 48.2 i förstainstansrättens rättegångsregler, föreskrivs att nya grunder inte
får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska
omständigheter som framkommit först under förfarandet.
- Eftersom de regler som styr genomförandet av systemet med rörligt slaktbidrag var
tillämpliga vid varje relevant tidpunkt, såväl på handeln med levande kreatur som
på handeln med fårkött, var den särskilda situation som är utmärkande för de
aktörer som handlar med levande kreatur med nödvändighet känd för sökandena
redan från början. Sökandena hade således kunnat åberopa denna situation till stöd
för en särskild grund i sin ansökan. Att dom meddelats i målet FMC utgör inte en
ny rättslig eller faktisk omständighet som gör det möjligt för sökandena att åberopa
regeln i ovannämnda artikel 48.2. Denna grund kan således inte tas upp till
sakprövning, varför förstainstansrätten redan under sammanträdet har vägrat att
som bevisning godta det expertutlåtande som sökandena önskar förete.
- Det förfarande som sökandena har inlett vid den nationella domstolen har under
alla omständigheter vilandeförklarats, varför den omständigheten att denna
ytterligare grund inte prövas berövar dem möjligheten att åberopa den inom ramen
för sagda nationella förfarande. Den nationella domstolen är nämligen fortfarande
behörig att kontrollera om sökandenas situation berättigar dem till en annan
lösning än i domen i målet FMC och, om den bedömer att det är nödvändigt,
hänskjuta alla frågor som omfattas av gemenskapsrätten till domstolen enligt artikel
177 i EG-fördraget.
- Sökandena har även åberopat två andra grunder till stöd för sin begäran om
ogiltigförklaring, vilka avser åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och om
skydd för berättigade förväntningar respektive åsidosättande av
proportionalitetsprincipen.
Första grunden: huruvida principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade
förväntningar har åsidosatts
Sökandenas argument
- Den första grunden delas in i två delar. Den första hänför sig till regler i engelsk
rätt avseende återkrav av belopp som en offentlig myndighet har uppburit olagligt.
Den andra är knuten till de villkor för återbetalning som fastställs i den omtvistade
artikeln.
- Första delen av grunden, som hänför sig till engelsk rätt i fråga om återkrav av
belopp som inbetalats utan grund
- Sökandena har gjort gällande att bestämmelsen i fråga strider mot principerna om
rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar, eftersom de vid den tidpunkt
då de väckte talan hade en berättigad förväntning att återfå de belopp som de hade
rätt till i enlighet med principerna i engelsk rätt. De har förklarat att de har väckt
talan vid engelska High Court angående sin begäran om återbetalning av de belopp
som de har erlagt såsom clawback innan dom meddelades i målet Lomas. Inom
ramen för sagda förfaranden har de för det första gjort gällande att de har rätt till
återbetalning av hela de belopp som de har betalat, vilket de har motiverat med
att de nationella myndigheterna inte har laglig rätt att ålägga clawback. För det
andra har de gjort gällande att även om interventionsorganet skulle ha rätt att
ålägga clawback, har det inte förekommit något lagligt betalningsanspråk, eftersom
samtliga betalningsanspråk i fråga om beräkningen av de belopp som skulle
utbetalas grundade sig på en ogiltig bestämmelse, nämligen artikel 4 i förordning
nr 1633/84. För det tredje anser sökandena att de har rätt till återbetalning av
skillnaden mellan den clawback de hade ålagts betala och de belopp som de skulle
ha betalat om en laglig beräkningsmetod hade tillämpats.
- Enligt sökandena har domstolen i domen i målet Lomas uttryckligen medgivit att
det är den nationella domstolen som skall fatta beslut om rätten till återbetalning.
De medger att domstolen föreföll vara av uppfattningen att återbetalningen endast
kunde avse skillnaden mellan clawback-beloppet och bidraget. De anser emellertid
att domstolen inte har gjort ett slutgiltigt uttalande i det avseendet, eftersom den
aldrig har avgjort vilka regler som skulle tillämpas på återbetalningen. Enligt dem
verkar det som om domstolen hade lämnat uppgiften att avgöra vilka regler som
är tillämpliga till de nationella domstolarna, eftersom punkt 30 i domen avser alla
dem som har inlett förfaranden "enligt tillämplig nationell rätt". Det skulle
följaktligen vara den nationella domstolens sak att avgöra om rätten till
återbetalning begränsas till att endast omfatta skillnaden mellan clawback-beloppet
och det faktiskt beviljade bidraget eller om sökandena vid en första anblick har rättatt återfå de utbetalade beloppen i sin helhet, med förbehåll för giltiga
motargument från interventionsorganet, exempelvis avseende obehörig vinst.
- Enligt sökandena skulle det följa av de principer som House of Lords har fastslagit
i målet Woolwich Equitable Building Society mot Inland Revenue Commissioners
(1993, AC 70, nedan kallat Woolwich E B S) att de vid en första anblick har rätt
till återbetalning av hela det erlagda clawback-beloppet, med förbehåll för giltiga
motargument som eventuellt skulle kunna framläggas av sökanden. Den omtvistade
artikeln, som ersätter de nationella reglerna i fråga om återbetalning av belopp som
har inbetalats utan grund, skulle påverka sökandenas berättigade förväntningar i
ämnet samt principen om rättssäkerhet, eftersom den skulle försvåra
återbetalningsförfarandet avseende beloppen i fråga. Medan det enligt engelsk rätt
i princip skulle vara möjligt att erhålla återbetalning av de utbetalade beloppen i
sin helhet, med förbehåll för välgrundade motargument, skulle den omtvistade
artikeln befria interventionsorganet från skyldigheten att framföra motargument och
tvinga sökandena att begränsa sina krav till skillnaden mellan det utbetalade
beloppet och det belopp som borde ha betalats.
- Slutligen anser sökandena att kommissionen med tillämpning av artikel 176 i
EG-fördraget inte var skyldig att anta bestämmelsen i fråga.
- Andra delen av grunden, som hänför sig till de villkor för återbetalning som
fastställs i den omtvistade artikeln
- Sökandena har gjort gällande att det system för återbetalning som föreskrivs i
andra stycket i första punkten i den omtvistade artikeln är behäftat med samma fel
som den beräkningsmetod som fastslås i artikel 4.1 i förordning nr 1633/84 och som
domstolen fastslog vara ogiltig i domen i målet Lomas. I själva verket skulle de
båda beräkningssätten vara mycket likartade, eftersom det i det omtvistade
systemet föreskrivs att skillnaden mellan det faktiskt betalade clawback-beloppet
och det genomsnittliga belopp av de bidrag som fastställts för den vecka som
produkterna avsänts och de tre föregående veckorna skall återbetalas, medan det
i artikel 4.1 föreskrevs att clawback-beloppet skulle fastställas uppgå till
bidragsbeloppet för den vecka under vilken produkterna i fråga utfördes ur
Förenade kungariket.
- Vad beträffar den alternativa beräkningsmetod som föreskrivs i första stycket i
första punkten i den omtvistade artikeln, vilken gör det möjligt för aktörerna att
erhålla återbetalning av skillnaden mellan det utbetalade clawback-beloppet och det
bidragsbelopp som faktiskt beviljats för samma produkter, anser sökandena att de
genom denna metod åläggs en bevisbörda för något som är omöjligt att visa av den
enkla anledningen att bidragen i fråga har betalats till uppfödarna och inte till
exportörerna och att de sistnämnda således inte kan fastställa beloppet av de
bidrag som beviljats med någon som helst säkerhet.
Kommissionens och Förenade kungarikets argument
- Som svar på den första delen av grunden har kommissionen anfört att det av ett
flertal skäl är uteslutet att sökandena med rätta skulle kunna ha hoppats återfå
hela det utbetalade clawback-beloppet. För det första skulle det av domen i målet
Lomas framgå att sökandena inte hade rätt till återbetalning av hela det utbetalade
clawback-beloppet, utan endast av skillnaden mellan det beviljade bidragsbeloppet
och det utbetalade clawback-beloppet, för det fall det sistnämnda översteg sagda
belopp. När sökandena anhängiggjorde sitt förfarande vid High Court, skulle det
för det andra inte ens ha varit säkert att metoden för beräkning av clawback var
ogiltig, eftersom domstolen ännu inte hade meddelat domen i målet Lomas.
Eftersom den dom av House of Lords som sökandena grundar sig på meddelades
först den 20 juli 1992, efter att den omtvistade artikeln antagits, anser
kommissionen på samma sätt att det är svårt att förstå hur den skulle kunna inge
sökandena några som helst berättigade förväntningar. Enligt dem är det uppenbart
att det innan domen meddelades inte förelåg någon rätt till återbetalning enligt
common law i sådana fall som det föreliggande. Sökandena borde dessutom ha
förutsett att om domstolen i sin dom i målet Lomas skulle komma att
ogiltigförklara det beräkningssätt som fastställdes i artikel 4.1 i förordning nr
1633/84, skulle kommissionen inte ha haft något annat val än att anta en
bestämmelse som den ifrågavarande för att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 176
i EG-fördraget. Slutligen är den tolkning som sökandena gör av ordvalet i punkt
30 i domen i målet Lomas, avseende förfaranden inledda "enligt tillämplig nationell
rätt", fullständigt felaktig.
- Kommissionen har i fråga om den andra delen av grunden invänt att det inte borde
ha varit omöjligt för en exportör att avgöra det bidragsbelopp som utbetalats för
sådana produkter för vilka clawback senare skulle betalas. Den har emellertid
medgett att detta kunde medföra vissa problem och att det är av den anledningen
som det i den omtvistade artikeln föreskrivs ett andra system för återbetalning.
Detta andra system skulle utgöra en skälig lösning för de personer som åsamkats
skada av att den i artikel 4 i förordning nr 1633/84 fastställda metoden var olaglig.
- Förenade kungariket anser att den första grunden är baserad på ett felaktigt
antagande, då den utgår från att sökandena har rätt att återfå samtliga belopp som
utbetalats såsom clawback, medan det av domen i målet Lomas skulle framgå att
deras rätt till återbetalning är strikt knuten till överskjutande utbetalningar. Även
om den omtvistade artikeln inte hade antagits skulle det vara uppenbart att
sökandena skulle ha varit skyldiga att i enlighet med nationella regler om
bevisbörda fastställa storleken på de belopp sökandena ansåg sig ha betalat utöver
vad de var skyldiga. Den dom av House of Lords som sökandena har åberopat
innehåller ingen uppgift som skulle kunna ändra denna bevisbörda. Den enda
konsekvens som följer av att den omtvistade artikeln antogs skulle ha varit att det
förelåg ett andra system för återbetalning i syfte att minska de svårigheter som
sökandena skulle kunna möta vid uppfyllandet av sin bevisbörda.
Förstainstansrättens bedömning
- Första delen av grunden, som hänför sig till engelsk rätt i fråga om återkrav av
belopp som inbetalats utan grund
- Före domen i målet Lomas var inte anspråken på betalning av clawback helt i
avsaknad av rättslig grund, trots att artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 1633/84
fastslogs vara ogiltig i den domen (se ovan punkt 9).
- Då domstolen ogiltigförklarade artikel 4.1 och 4.2, underströk den att även om alla
uttag av penningbelopp vid export till en annan medlemsstat i princip utgör ett
hinder för den fria rörligheten för varor inom den gemensamma marknaden, kan
ett sådant uttag likväl motiveras inom ramen för en organisation av marknaden som
ännu inte är helt enhetlig när uttaget är avsett att kompensera olikheter som följer
av att denna organisation har genomförts bristfälligt, i syfte att göra det möjligt för
de produkter som omfattas av denna att röra sig på lika villkor utan att
konkurrensen mellan producenter från olika regioner snedvrids på ett konstgjort
sätt (punkt 15). Därav följde att det var nödvändigt att reglerna för uttag av
clawback var uppställda på ett sådant sätt att denna neutraliserade verkan av
bidraget då de produkter som omfattats av denna stödåtgärd lämnade den berörda
regionen, utan att systemet kunnat utgöra en fördel för producenterna i den
regionen, vilket skulle ha varit fallet om det clawback-belopp som uttagits hade
varit lägre än det beviljade bidragsbeloppet och utan att deras konkurrensmässiga
ställning påverkas, vilket hade varit fallet om clawback-beloppet hade överstigit
bidragsbeloppet (punkt 17).
- Således avsåg inte domstolens beslut principen med åläggande av clawback i sig,
utan det faktum att artikel 4.1 inte säkerställde att metoden för beräkning av
clawback uppnådde sitt syfte, det vill säga att neutralisera bidraget vid export av
produkterna. Det är vad domstolen har bekräftat i domen i målet FMC, där den
konstaterade att uppbörden av clawback i princip var giltig (punkt 28). Om
clawback alls inte skulle ha uppburits, hade detta medfört en ännu flagrantare
snedvridning av konkurrensen mellan producenterna och detta skulle ha åsidosatt
den grundläggande principen för uppbörd av clawback. En medlemsstat som
använder sig av möjligheten att betala ett rörligt slaktbidrag är därför enligt
gemenskapsrätten skyldig att säkerställa att detta system genomförs på ett sätt som
inte strider mot denna princip.
- Det skall likaledes påpekas att den i Förenade kungariket behöriga nationella
myndighetens skyldighet att kräva betalning av clawback vid export av de produkter
som kommit i åtnjutande av ett bidrag inte följde av artikel 4 i förordning nr
1633/84, utan av artikel 9.3 i förordning nr 1837/80, därefter ändrad genom
förordning nr 871/84, därefter av artikel 24.5 i förordning nr 3013/89, i vilken det
klargjordes att en avgift som motsvarade bidraget skulle tas ut då produkterna
exporterades från den berörda medlemsstaten. Trots domen i målet Lomas var en
medlemsstat som använt sig av möjligheten att betala ett rörligt slaktbidrag enligt
artikel 9.1 i förordning nr 1837/80 i dess ändrade lydelse skyldig att förvissa sig om
att ett belopp som motsvarade det utbetalade bidraget togs ut på de produkter som
lämnade dess territorium. Därav följer att det inte helt saknade rättslig grund att
en nationell myndighet krävde att clawback erlades på grundval av artikel 4 i
förordning nr 1633/84, trots att det senare hade fastställts att punkterna 1 och 2 i
denna artikel var ogiltiga.
- För övrigt har de bidrag som utbetalades till aktörerna före domen i målet Lomas
uppburits i full medvetenhet om de villkor som fastställs i gemenskapsrätten för ett
sådant system. Det är lämpligt att utgå från antagandet att aktörerna skulle godta
att ett belopp som motsvarade bidraget togs ut på produkterna om dessa
exporterades. Denna skyldighet att återbetala bidraget utgjorde en väsentlig
beståndsdel av genomförandet av systemet med rörliga bidrag inom
gemenskapsrätten. Därav följer att de aktörer som kommit i åtnjutande av ett
bidrag för vissa produkter inte kunde ha berättigade förväntningar på sin rätt att
behålla bidraget om de exporterade sagda produkter. Sökandena medger i sina
inlagor att de före domen i målet Lomas har betalat de clawback-belopp som
utkrävdes av dem, eftersom de trodde att de var förpliktade i lag att betala dem.
Vid den tidpunkt då de förvärvade produkterna från aktörer som kommit i
åtnjutande av bidraget, förväntade de sig med andra ord att detta bidrag skulle
återfås om produkterna exporterades.
- I den mån som sökandena åberopar principer i engelsk rätt till stöd för sin grund,
bör det understrykas att genomförandet av systemet enligt engelsk rätt själv följer
av åtgärder som vidtagits med anledning av gemenskapsrätten. Med beaktande av
det grundläggande kravet på att bidragssystemet skall fungera, det vill säga
nödvändigheten av att undanröja all konstlad snedvridning av konkurrensen mellan
producenter i olika regioner, kunde inte sökandena hoppas på att undgå att betala
clawback. Tvärtemot vad de hävdar, kunde således inte återbetalningskraven
bedömas enligt nationell rätt efter domen i målet Lomas, i den meningen att hela
det uppburna clawback-beloppet och inte bara mellanskillnaden mellan det
överskjutande clawback-belopp som inbetalats och det faktiskt beviljade bidraget
skulle återbetalas till aktörerna.
- Även om tolkningen och tillämpningen av nationell rätt uteslutande är en sak för
de nationella domstolarna, måste en part som vid förstainstansrätten åberopar
principen om skydd för berättigade förväntningar på grundval av en specifik
rättighet som härleds ur nationella regler anföra tillräcklig bevisning för att denna
rättighet föreligger. Sökandena, som hävdar att rätten till återbetalning av
clawback-belopp som olagligen uppbars före den 10 mars 1992 skall avgöras med
hänvisning till engelsk rätt, har i föreliggande fall inte bevisat att engelsk rätt
faktiskt gjorde det möjligt för dem att från och med detta datum hysa berättigade
förväntningar av det slag de har hävdat.
- Det är uppenbart att beslutet av House of Lords i målet Woolwich E B S (se punkt
38 ovan), då det fattades den 20 juli 1992, utgjorde en betydande förändring av den
föreliggande rätten i fråga om återbetalningskrav avseende belopp som utbetalats
med förbehåll till en offentlig myndighet på grundval av en skyldighet som senare
förklarats vara lagstridig. Detta framgår tydligt vid en läsning av House of Lords
samtliga medlemmars anföranden, däribland exempelvis Lord Browne-Wilkinsons,
vilken uttryckte majoritetens ståndpunkt och förklarade att samtliga medlemmar
var överens om att "enligt nu gällande rätt kan avgifter som har betalats med
förbehåll som svar på en olaglig skatt inte återbetalas med stöd av common law ...
Den fråga som det inte råder enhällighet kring är om det finns skäl att göra en ny
tolkning av de principer som ligger till grund för denna lösning, så att en rätt till
återbetalning tillerkänns under sådana omständigheter. I det avseendet delar jag
... Lord Goffs ståndpunkt, vilken hävdar att det är vad som bör göras mot bakgrund
av de skäl han har lagt fram".
- Vad beträffar villkoren för att införa en rätt till återbetalning och närmare bestämt
möjligheten att åberopa att en sökande har gjort en obehörig vinst i syfte att inte
bevilja honom ersättning för belopp som en offentlig myndighet har krävt utan
grund och som han har betalat till denna myndighet, har House of Lords självt
hänvisat till domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio
(Rec. 1983, s. 3595). I den domen hävdade domstolen att gemenskapsrätten inte
utgjorde hinder för att återbetalning av skatter eller avgifter förbjöds i ett nationellträttssystem, när denna återbetalning skulle innebära en obehörig vinst för den som
kom i åtnjutande av densamma, även om skatterna eller avgifterna i fråga hade
uttagits av en nationell myndighet i strid med gemenskapsrätten. Som sökandena
själva har medgivit i sina inlagor, är det den nationella domstol som handlägger
deras ärenden som skall avgöra om överväganden avseende obehörig vinst skulle
kunna hindra dem från att få ersättning för hela eller en del av de belopp som de
har gjort anspråk på.
- Av vad som ovan anförts följer att sökandena inte har bevisat att de kunde hysa
några som helst berättigade förväntningar på grundval av omständigheterna eller
den nationella rätten om att kunna få ersättning för hela det clawback-belopp som
de betalat innan domen i målet Lomas meddelades. De har heller inte bevisat att
principen om rättssäkerhet (som domstolen även har beaktat i domen i målet FMC
- se punkt 26 i föreliggande dom i vilken den nationella domstolens första fråga
återges) har åsidosatts.
- Talan kan således inte vinna bifall på första delen av grunden.
- Andra delen av grunden, som hänför sig till de villkor för återbetalning som
fastställs i den omtvistade artikeln
- Det bör påpekas att första stycket i den omtvistade artikeln just verkställer
ogiltighetsförklaringen i domen i målet Lomas, genom att bekräfta aktörernas rätt
till återbetalning av skillnaden mellan det clawback-belopp som de har betalat och
det bidragsbelopp som faktiskt har beviljats för samma produkter, ett
beräkningssätt som domstolen har ansett vara giltigt i domen i målet FMC (punkt
34-36 samt 45).
- Den alternativa metoden att beräkna det belopp som skall återbetalas grundar sig
på det genomsnittliga bidragsbeloppet under en period om fyra veckor. Detta
alternativ har erbjudits för att beakta de svårigheter som åtminstone några aktörer
har haft med att styrka de bidrag som faktiskt hade beviljats de aktörer från vilka
de förstnämnda hade köpt produkterna i fråga. Det faktum att den har erbjudits
påverkar inte giltigheten av en regel som har antagits med tillämpning av artikel
9.3 i förordning nr 1837/80 och av artikel 24.5 i förordning nr 3013/89, en regel som
domstolen har fastslagit vara giltig i domen i målet FMC (punkt 37-45).
- Talan kan således inte vinna bifall på sökandenas första grund.
Andra grunden: huruvida proportionalitetsprincipen har åsidosatts
Parternas argument
- Sökandena anser att artikel 2 i förordning nr 1922/92 strider mot
proportionalitetsprincipen i det att den ålägger dessa en bevisbörda som inte går
att uppfylla för att erhålla den återbetalning som de har rätt till. Denna artikel
skulle även ha till verkan att sökandena förvägrades verksamma rättsmedel, vilka
tillförsäkras dem enligt gemenskapsrätten (se ovannämnda dom i målet San
Giorgio, samt av den 19 november 1991 i förenade målen C-6/90 och C-9/90,
Francovich m.fl., Rec. 1991, s. I-5357) och utgöra ett åsidosättande från
kommissionens sida av den samarbetsskyldighet som den har enligt artikel 5 i
EG-fördraget.
- Kommissionen och Förenade kungariket har invänt att de återbetalningsmetoder
som fastställs i den omtvistade artikeln är förenliga med dess syfte att säkerställa
att den princip om clawback som fastställs i artikel 9.3 i förordning nr 1837/80
tillämpas och att full verkan skall ges åt domen i målet Lomas, samt att dessa
metoder även är nödvändiga för att uppnå detta syfte.
- Enligt kommissionen skulle åläggandet av återbetalning av hela det
clawback-belopp som sökandena har betalat rentav strida mot
proportionalitetsprincipen. En sådan åtgärd skulle få till följd att betydande belopp
kom att belasta gemenskapsbudgeten till förmån för sökandena som inte har någon
laglig rätt till dessa belopp, ett faktum som skulle ge dem en omotiverad
konkurrensfördel i förhållande till sina konkurrenter.
- Förenade kungariket har påpekat att åtgärden i fråga är förenlig med domen i
målet Lomas och att den således inte strider mot proportionalitetsprincipen. Enligt
Förenade kungariket skulle det vara fullständigt normalt att en person som begär
återbetalning av vissa belopp som har betalats utan grund är förpliktad att bevisa
att den överskjutande betalningen föreligger och även dess belopp.
Förstainstansrättens bedömning
- Det bör erinras om att den omtvistade artikeln är tillämplig på aktörer eller deras
rättsinnehavare som före den 10 mars 1992 redan hade inlett lämpliga förfaranden
för att begära återbetalning av de clawback-belopp som hade betalats före detta
datum. Genom att inleda sådana förfaranden hade dessa aktörer redan åtagit sig
att uppfylla den bevisbörda som inom ramen för en civilprocess åvilar varje part
som begär återbetalning av pengar som vederbörande har rätt till, det vill säga att
med avseende på den nationella rätten bevisa det exakta beloppet av den betalning
som parten påstår sig ha betalat utan grund. Den omtvistade artikeln påverkar inte
denna situation på något sätt, utan begränsar endast sådana aktörers rätt till
återbetalning av skillnaden mellan de clawback-belopp som de har betalat och det
faktiska bidragsbelopp som har beviljats för produkterna i fråga. De ålagda
fristerna för att inkomma med sådana anspråk, med förbehåll för vissa
bestämmelser i den omtvistade artikeln, samt nivån på den bevisning som krävs för
att avgöra beloppet av denna skillnad i varje enskilt konkret fall fortsätter att
regleras genom relevanta nationella processrättsliga bestämmelser (se i det
avseendet domen i målet FMC, punkt 46-77).
- De svårigheter att förete bevisning som sökandena har anfört är inte en följd av
bestämmelserna i den omtvistade artikeln som sådana, utan av det sätt som
sökandena bedrev sin ekonomiska verksamhet vid den relevanta tidpunkten och i
synnerhet av det faktum att de inte begärde någon lämplig dokumentation i fråga
om beviljade bidrag av de aktörer från vilka de köpte kreaturen. Som domstolen
fastslog i domen i målet FMC, framstod det inte som uppenbart orimligt att låta
bevisbördan vila på exportörerna och såväl i artikel 9.3 i förordning nr 1837/80 som
artikel 24.5 i förordning nr 3013/89 föreskrevs att clawback-beloppet skulle
motsvara bidragsbeloppet. En förutseende aktör, som visste att han skulle komma
att betala clawback vid exporten av produkterna, borde således ha vidtagit lämpliga
åtgärder för att sammanställa den dokumentation som i ett visst skede skulle
komma att krävas för att visa att beloppen svarade mot varandra (punkt 36).
- Talan kan således inte vinna bifall på den andra grunden.
- Av vad som ovan anförts följer att talan skall ogillas.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökandena har tappat målet
och kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, skall dessa förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Med
tillämpning av artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall Förenade kungariket, som
intervenerat i tvisten till stöd för kommissionen, bära sina rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
- Talan ogillas.
- Sökandena förpliktas att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.
- Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skall bära sina
rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juli 1997.
H. Jung
K. Lenaerts
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: engelska.