Mål T‑278/07 P-DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Advokatarvode – En institution låter sig företrädas av advokat – Ersättningsgilla kostnader”

Sammanfattning – Tribunalens beslut (avdelningen för överklaganden) av den 28 maj 2013

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Omständigheter som ska beaktas – Nödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet – Omfattas

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91 b)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – Begrepp – En institutions ersättning till advokat – Omfattas

(Domstolens stadga, artikel 19.1; tribunalens rättegångsregler, artikel 91.b)

3.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Fastställande som grundar sig på preciserade uppgifter från sökanden eller, i avsaknad av sådana uppgifter, på en skälighetsbedömning av unionsdomstolen – En schablonmässigt bestämd ersättning till advokaten – Påverkar inte tribunalens bedömning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91.b)

1.      De ersättningsgilla kostnaderna består endast av dels rättegångskostnaderna i förfarandet vid tribunalen, dels de kostnader som varit nödvändiga med anledning av samma förfarande. Tribunalen ska göra en fri bedömning av omständigheterna med beaktande av saken i målet och målets art, målets betydelse ur ett unionsrättsligt perspektiv samt dess svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet har kunnat föranleda för ombuden och målets ekonomiska betydelse för parterna. När den fastställer de ersättningsgilla kostnaderna ska tribunalen beakta alla omständigheter i målet fram till dess att beslutet om fastställande om rättegångskostnader meddelades, vilket inbegriper de nödvändiga kostnaderna i förfarandet för fastställande av rättegångskostnader.

(se punkterna 11–13)

2.      Såsom följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet (beslutet i det ovannämnda målet Kerstens mot kommissionen, punkt 20), och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat. Det kan med andra ord inte vara fråga om ett åsidosättande av principen om likabehandling av parterna när institutionen, som är svarandepart, väljer att anlita advokat i vissa mål medan den företräds av egna tjänstemän i andra mål.

Om det gjordes en annan bedömning skulle det i själva verket innebära en indirekt begränsning av den frihet som säkerställs i artikel 19 första stycket i domstolens stadga. Det skulle medföra att unionsdomstolen var skyldig att ersätta den bedömning som gjorts av institutionerna och organen, vilka är ansvariga för organisationen av sin verksamhet, med sin egen bedömning. En sådan uppgift är varken förenlig med artikel 19 första stycket i domstolens stadga eller med de befogenheter som unionens institutioner och organ har beträffande hanteringen av sina mål vid unionsdomstolarna.

(se punkterna 14 och 15)

3.      Unionsdomstolen är inte behörig att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behörig att bestämma det belopp avseende arvoden som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. På samma sätt har den omständigheten att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på tribunalens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då tribunalen grundar sig på väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Det är visserligen inte omöjligt för tribunalen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in. Om så är fallet ska tribunalen dock med nödvändighet göra en restriktiv bedömning av sökandens anspråk.

(se punkterna 16 och 20)