Begäran om förhandsavgörande framställd av Juzgado de Primera Instancia nº 8 de Donostia – San Sebastián (Spanien) den 10 maj 2023 – NB mot Kutxabank, SA
(Mål C-300/23, Kutxabank)
Rättegångsspråk: spanska
Hänskjutande domstol
Juzgado de Primera Instancia nº 8 de Donostia – San Sebastián
Parter i det nationella målet
Kärande: NB
Svarande: Kutxabank, SA
Tolkningsfrågor
Kan – med hänsyn till att Banco de España (Spaniens centralbank) i samma cirkulär 5/1994 av den 22 juli 1994 både införde IRPH-räntesatserna på den spanska hypoteksmarknaden och erinrade om att en enkel, direkt användning av dessa innebar att den effektiva räntan för transaktionen blev högre än den effektiva räntan på marknaden, och att det, för att undvika detta, var nödvändigt att införa ett lämpligt negativt korrekturvärde – den omständigheten att det bortses från denna erinran och inte införs ett sådant negativt korrekturvärde, anses vara ett sätt att skapa en sådan obalans i strid med kravet på god sed i artikel 3.1 i direktiv 93/13/EEG ?1
Kan den omständigheten att kreditinstituten tillämpar negativa korrekturvärden, minskningskoefficienter eller procentsatser på IRPH i enlighet med erinran från Banco de España (Spaniens centralbank) endast i de fall avtalen om hypotekslån är avsedda för förvärv av subventionerade boenden och står under tillsyn av den offentliga förvaltningen, men de däremot inte tillämpar dessa negativa korrekturvärden, minskningskoefficienter eller procentsatser på IRPH när hypotekslånet som tecknats är avsett för bostadsförvärv på marknadsmässiga villkor utanför den offentliga förvaltningens tillsyn, vara ett sätt att skapa en sådan obalans i strid med kravet på god sed som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13/EEG?
Strider det mot artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG att bibehålla giltigheten av det villkor där IRPH Cajas ingår, som fastställts månadsvis på grundval av uppgifter som erhållits med tillämpning av villkor som förklarats oskäliga, när delar där den effektiva räntan för hypotekslånstransaktioner som använts för att fastställa räntan för IRPH Cajas månadsvis, såsom är fallet för startavgiften eller vissa kostnader som ska betalas till näringsidkaren, har bedömts vara oskäliga?
Utgör punkterna 51, 52, 54 och 55 i EU-domstolens dom av den 3 mars 2020 i mål C-125/181 hinder för en sådan nationell rättspraxis som den som fastställts av Tribunal Supremo i Spanien, enligt vilken den nationella domstolen, utan att det är nödvändigt att göra de prövningar och kontroller som krävs enligt dessa punkter, ska anse att ett villkor där hypoteksräntan IRPH ingår, i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, har klarat prövningen av transparens, i samtliga fall, genom den omständigheten att definitionen av denna hypoteksränta finns i Boletín Oficial del Estado (Spaniens officiella tidning), närmare bestämt i cirkulär 5/1994 från Spaniens centralbank, som publicerades i Boletín Oficial del Estado (Spaniens officiella tidning) nr 184 av den 3 augusti 1994, mellan sidorna 25.106 och 25.111, vilket är uppgifter som konsumenten inte känner till?
Ska artikel 5 i direktiv 93/13/EEG, för att kravet på transparens ska vara uppfyllt avseende ett villkor i ett avtal om hypotekslån med rörlig ränta som, vad gäller räntan, hänvisar till ett sådant officiellt index som IRPH och som, vad gäller särdragen i beräkningen av räntan, inte enbart återspeglar själva räntan utan kräver tillämpning av ett komplicerat korrekturvärde för att det ska kunna jämföras med andra index och medför en potentiell risk för att konsumenten måste betala delvis dubbla bankavgifter, tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning eller rättspraxis som gör det möjligt för näringsidkaren att i avtalet avstå från att inkludera nedanstående uppgifter eller att i god tid före avtalets ingående uttryckligen lämna information till konsumenten om följande:
a. Referensräntan återspeglar inte bara räntan utan även avgifterna.
b. Den specifika höjning som detta medför.
c. Huruvida näringsidkaren tillämpar ett negativt korrekturvärde utöver referensräntan för att kompensera för denna höjning.
Detta för att göra det möjligt för konsumenten att göra en faktisk jämförelse mellan olika möjliga referensräntorna och kunna veta om han eller hon, i det avtal som vederbörande kommer att ingå, kommer att behöva betala avgifter som delvis fördubblas och i vilken omfattning och, i förekommande fall, kunna bestrida dem.
Utgör punkt 57 i Europeiska kommissionens yttrande av den 31 maj 2018, punkterna 2 och 125 i generaladvokatens förslag till avgörande av den 10 september 20191 och punkterna 51, 52, 54 och 55 i EU-domstolens dom av den 3 mars 2020 i mål C-125/18 hinder för en sådan nationell rättspraxis som den som fastställts av Tribunal Supremo i Spanien, enligt vilken den avtalsslutande näringsidkaren är befriad från allt ansvar för att informera konsumenten om hur metoden för att beräkna IRPH-räntesatsen för hypotekslån fungerar och om de ekonomiska konsekvenser som följer därav, och detta ansvar överlåts åt konsumenten själv, som, på grund av att han eller hon helt saknar ekonomisk kunskap måste söka denna information själv genom att leta upp och förstå en definition som offentliggjorts i Boletín Oficial del Estado (Spaniens officiella tidning), där inget uttryckligen anges om införandet av korrekturvärden och kostnader för det omtvistade indexet, vilket är en omständighet som konsumenten själv måste härleda ur sin vetskap om att denna ränta för hypotekslån fastställs månadsvis med hjälp av ett genomsnitt av de effektiva räntorna för referenstransaktionerna?
Är en tolkning av punkterna 53 och 56 i EU-domstolens dom i mål C-125/18 enligt vilken enbart offentliggörandet av definitionen av IRPH-räntesatsen i BOE gör det möjligt för den avtalsslutande konsumenten att få kännedom om att IRPH omfattar de korrekturvärden och kostnader som tas ut av enheterna, förenlig med EU-domstolens fasta praxis, enligt vilken konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till den näringsidkare med vilken konsumenten ingår avtalet i fråga om information, och med punkt 2 i generaladvokatens förslag till avgörande av den 10 maj 2019, enligt vilken genomsnittskonsumenten inte förstår vissa begrepp, såsom ”räntesatser”, ”referensindex” eller ”den årliga effektiva räntan” (effektiv ränta), och i synnerhet skillnaderna mellan dessa begrepp, och att detsamma gäller hur den konkreta beräkningen fungerar, inte bara vad gäller de rörliga räntesatserna, utan även vad gäller de officiella referensindexen för hypotekslån och den effektiva ränta som ligger till grund för beräkningen av dessa räntesatser?
Strider det mot EU-domstolens fasta praxis, enligt vilken konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till den näringsidkare med vilken konsumenten ingår avtal när det gäller information, och mot punkt 2 i generaladvokatens förslag till avgörande av den 10 september 2019, att tolka punkterna 53 och 56 i EU-domstolens dom i mål C-125/18 på så sätt att en konsument kan veta att hypoteksräntan IRPH omfattar korrekturvärden och kostnader utifrån den definition som offentliggjorts i Boletín Oficial del Estado (Spaniens officiella tidning), när det för detta ändamål är nödvändigt att konsumenten känner till vad effektiv ränta är och vad den representerar för att sedan kunna dra slutsatsen att eftersom IRPH Cajas fastställs med utgångspunkt i ett enkelt medelvärde av de effektiva räntorna kommer IRPH Cajas med nödvändighet att inbegripa avgifter, korrekturvärden och kostnader som tas ut av enheterna?
Är näringsidkarens befrielse från skyldigheten att i avtalet inkludera en fullständig definition av det referensindex som används för att beräkna den rörliga räntan och tillhandahålla en informationsbroschyr som återger den tidigare utvecklingen av detta index, såsom denna befrielse beskrivs i EU-domstolens beslut av den 17 november 2021 i mål C-655/201 , fullständig och ovillkorlig, eller är den tvärtom villkorad av att konsumenten, med den information som näringsidkaren har lämnat, redan kan förstå hur metoden för att beräkna det omtvistade indexet fungerar för att på så sätt, på grundval av klara och begripliga kriterier, kunna bedöma de potentiellt betydande ekonomiska konsekvenserna för sin ekonomi?
Omfattar denna befrielse även de fall där det med tillämpning av den nationella regel som gäller vid avtalets ingående är obligatoriskt att i avtalet inkludera den fullständiga definitionen av referensindexet som används för att beräkna den rörliga räntesatsen och tillhandahålla en informationsbroschyr där den tidigare utvecklingen av detta index anges?
Kan, för det fall direktiv 2005/29/EG1 , om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden är tillämpligt, näringsidkarens underlåtenhet att lämna så relevant information som den särskilda funktionen av metoden för beräkning av IRPH-räntesatserna, fastställandet av dessa på grundval av de effektiva räntorna för referenstransaktioner, som leder till att de i de nominella räntorna inkluderar de genomsnittliga korrekturvärdena, avgifterna och de kostnaderna för dessa transaktioner, och att de ständigt utvecklats över Euribor under alla år som gått sedan Euribor infördes, mot bakgrund av förekomsten av en erinran från Banco de España (Spaniens centralbank) till kreditinstituten gällande behovet av att lägga till ett negativt korrekturvärde för att undvika att den effektiva räntan för transaktionen blir högre än den effektiva räntan på marknaden, förstås som en vilseledande metod, mot bakgrund av artikel 7 i det direktivet?
Ska det, om den nationella domstolen kommer fram till att den metod som tillämpas av näringsidkaren har visat sig vara vilseledande enligt direktiv 2005/29/EG, direkt anses att näringsidkarens beteende skapar en sådan betydande obalans i strid med kravet på god sed i artikel 3.1 i direktiv 93/13/EEG, eller kan tvärtom den omständigheten att en näringsidkare agerar på ett vilseledande sätt enligt direktiv 2005/29/EG förenas med att näringsidkaren handlar i god sed i den mening som avses i direktiv 93/13/EEG?
Utgör effektivitetsprincipen hinder för en sådan nationell rättspraxis som den som fastställts av Tribunal Supremo i Spanien, enligt vilken, sedan det fastställts att det villkor i vilket IRPH Cajas-räntesatsen införs i det avtal som undertecknats av en konsument och en näringsidkare brister i transparens, bestämmelserna i artikel 83 i Texto Refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios (den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare i dess nya lydelse) och artikel 5.5 i Ley 7/98, de 13 de abril, sobre condiciones generales de la contratación (lag 7/98 av den 13 april 1998 om allmänna avtalsvillkor) inte ska tillämpas retroaktivt, vilket därmed ger upphov till två nivåer av skydd vad gäller ett likadant oskäligt avtalsvillkor; en nivå för konsumenter som undertecknade avtalet före denna ändring och en annan nivå för de konsumenter som undertecknade det efter ändringen?
Ska en sådan nationell rättspraxis som den som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har slagit fast anses strida mot effektivitetsprincipen när det av nämnda rättspraxis följer att den bristande transparensen i ett avtalsvillkor om vederlaget för avtalet, såsom villkoret om räntegolv, medför att det är oskäligt, eftersom det innehåller en vilseledande del, medan den bristande transparensen i det villkor genom vilket räntesatsen IRPH Cajas införs i avtalet – som också är ett villkor som påverkar vederlaget för avtalet – inte medför att det är oskäligt?
Utgör punkt 69 i EU-domstolens dom av den 14 mars i mål C-415/111 och begreppet obalans ”i strid med kravet på god sed” hinder för en sådan nationell rättspraxis som den som fastställts av Tribunal Supremo, enligt vilken det är ologiskt att hävda att näringsidkaren inte har handlat i enlighet med god sed när denne har använt sig av en av Banco de Españas (Spaniens centralbanks) reglerad officiell räntesats för hypotekslån som vanligen används av offentliga myndigheter i deras projekteringar för subventionerade boenden, och varigenom Tribunal Supremo för samtliga fall drar slutsatsen att näringsidkaren handlade i enlighet med god sed, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida näringsidkaren kunde anse att en konsument som behandlats lojalt och rättvist skulle ha godtagit det omtvistade villkoret inom ramen för en individuell förhandling?
Ska punkt 69 i EU-domstolens dom av den 14 mars i mål C-415/11, vid en tvist som rör införandet i avtalet av hypoteksräntan IRPH Cajas i syfte att fastställa ersättningen i avtalet, tolkas så, att den nationella domstolen ska fråga sig om näringsidkaren kunde anse att konsumenten, om vederbörande hade förstått hur metoden för att beräkna IRPH Cajas fungerade, känt till utvecklingen av IRPH Cajas åtminstone under de två år som föregick avtalets ingående, och informerats om att Banco de España (Spaniens centralbank) i sitt cirkulär 5/94 erinrade om behovet av att i förekommande fall införa ett negativt korrekturvärde, vilket var en erinran som näringsidkaren inte avsåg att beakta, skulle ha godtagit införandet av detta villkor inom ramen för en individuell förhandling?
Ska punkt 67 i EU-domstolens dom av den 26 januari 2017 i mål C-421/141 , vad gäller det villkor genom vilket IRPH Cajas införs i det avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, tolkas så, att den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida det föreligger en obalans i strid med kravet på god sed, ska jämföra sin beräkningsmetod med den metod som används för att fastställa Euribor-räntan, som är en den ränta som är den mest använda räntan, och de effektiva räntesatser som följer därav för lån på motsvarande belopp och med motsvarande löptid?
Är den omständigheten att den effektiva räntesats som följer av fastställandet av Euribor-räntan motsvarar det vederlag för vilket instituten förvärvar de pengar som de sedan tillhandahåller sina kunder, medan den effektiva räntesats som följer av fastställandet av räntesatsen för IRPH Cajas, som alltid är högre, motsvarar den totala kostnad som de kunder till vilka sparkassorna lånat ut dessa pengar har haft, relevant i förhållande till det villkor där IRPH Cajas införs i det avtal som undertecknats av en näringsidkare och en konsument, och för att bedöma om det föreligger en obalans i strid med kraven på god sed enligt punkt 67 i EU-domstolens dom av den 26 januari 2017 i mål C-421/14?
Strider det mot artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG att, sedan det fastställts att det villkor där hypoteksräntan IRPH Cajas införts i det avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, vilket innebär att avtalet inte kan bestå efter det att villkoret upphävts, detta villkor ersätts i enlighet med den kompletterande bestämmelsen 15 i Ley 14/2013 de 27 de septiembre, de apoyo a los emprendedores y su internacionalización (lag 14/2013 av den 27 september 2013 om stöd till företag och deras internationalisering), vilket leder till att samma situation av obalans som ogiltigförklarats av den nationella domstolen bibehålls, till näringsidkarens fördel, mot bakgrund av att denna kompletterande bestämmelse föreskrevs genom överenskommelsen om att ersätta indexet och det hävdades att denna ändring inte skulle påverka den situation som förelåg innan detta index togs bort?
Ska artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG, mot bakgrund av att all den kritik som kan riktas mot hypoteksräntan IRPH Cajas, enligt Banco de España (Spaniens centralbank), skulle ha motvägts om man hade infört motsvarande negativa korrekturvärde, tolkas på så sätt att denna bestämmelse, sedan det villkor där räntan IRPH Cajas införs i det avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare förklarats vara oskäligt, inte utgör hinder för att den nationella domstolen retroaktivt ersätter det korrekturvärde som införts med det negativa korrekturvärde som borde ha införts vid avtalets ingående, varvid konsumenten får tillbaka de medel vederbörande felaktigt behövt betala, jämte ränta, för att undvika att avtalet blir ogiltigt och ändra avtalet till ett sådant avtal som skulle ha ingåtts enligt den erinran som utfärdades av Banco de España (Spaniens centralbank)?
Strider det mot artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG att – sedan det fastställts att det villkor genom vilket hypoteksräntan IRPH Cajas införs i det avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, och avtalet ogiltigförklarats på grund av att det inte kan bestå när detta villkor upphävts – rättsverkningarna av artikel 1303 i Código Civil (civillagen) verkställs, vilket leder till att den som är ansvarig för avtalets oskälighet gynnas genom att få tillbaka hela det utlånade beloppet, jämte lagstadgad ränta, som är högre än den som föreskrivs i avtalet och som tillämpas på hela det utlånade beloppet sedan den första dagen?
Ska artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG, med hänsyn till att det är fråga om ett standardavtal som består av allmänna villkor som inte varit föremål för förhandling och som införts av näringsidkaren, och det endast är näringsidkaren som är ansvarig för att oskäliga villkor avseende omständigheter av avsevärd betydelse för vederlaget har införts, tolkas så, att det är näringsidkaren som är ansvarig för ett fel som medfört att avtalet är ogiltigt i sin helhet och att artikel 1306.2 i civillagen därför ska tillämpas?
____________
1 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12 s. 169).
1 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch (C-125/18, ECLI:EU:C:2020:138)
1 Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar i mål Gómez del Moral Guasch (C‑125/18, EU:C:2019:695)
1 Beslut av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch II (C-655/20, ECLI:EU:C:2021:943)
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22)
1 Dom av den 14 de mars 2013, Aziz (C-415/11, ECLI:EU:C:2013:164)
1 Dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C-421/14, ECLI:EU:C:2017:60)