FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)
den 14 juli 1997(1)
[234s"Socialpolitik - Europeiska socialfonden - Bidrag till finansiering av
yrkesutbildning - Talan om ogiltigförklaring - Meddelande om beslutet att
bevilja - Beslut angående begäran om utbetalning av återstoden - Rättssäkerhet
- Berättigade förväntningar - Motivering"[s
I mål T-81/95,
Interhotel, Sociedade Internacional de Hotéis, SARL, bolag bildat enligt portugisisk
rätt, Lissabon, företrätt av advokaterna José Miguel Alarcão Júdice, Nuno Morais
Sarmento och Gabriela Rodrigues Martins, Lissabon, delgivningsadress: Victor
Gillen, 16, boulevard de la Foire, Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren,
António Caeiro och Günter Wilms, rättstjänsten, i egenskap av ombud,
delgivningsadress: Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner,
Kirchberg, Luxemburg
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(94)1410/11 av
den 12 juli 1994, som delgavs sökanden den 27 december 1994, i ärende nr
870840/P1 om finansiellt bidrag från Europeiska socialfonden till stöd för
utbildningsverksamhet,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
sammansatt av ordföranden A. Saggio samt domarna V. Tiili och R.M. Moura
Ramos,
justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 15
januari 1997,
följande
Dom
Talans bakgrund och förfarandet
- Det projekt som innehöll en ansökan om finansiellt bidrag till sökanden och som
Departamento para os Assuntos do Fundo Social Europeu (avdelningen för frågor
rörande Europeiska socialfonden, nedan kallad DAFSE) i Lissabon föreslagit för
räkenskapsåret 1987, med nummer 870840/P1, godkändes, med vissa förändringar,
av kommissionen genom ett beslut om bifall av den 30 april 1987. Medan sökanden
hade ansökt om ett belopp om 152 466 071 ESC från Europeiska socialfonden
(nedan kallad ESF) för utbildning av 284 personer, beviljade ESF sökanden ett
finansiellt bidrag som uppgick till 121 647 958 ESC för utbildning av 277 personer.
- Kommissionen tillsände DAFSE ett meddelande benämnt "bilaga <A1> till
kommissionens beslut C(87)0860" (bilaga 1 till svaromålet) som innehöll följande
information:
antal berörda personer
begärt belopp152 466 071 ESC
beviljat belopp
121 647 958 ESC
inte bidragsberättigande
27 766 349 ESC
sänkning
3 051 763 ESC
totalt belopp som inte beviljats
30 818 112 ESC
- DAFSE underrättade därefter, den 27 maj 1987, sökanden om detta beslut i en
skrivelse i vilken det beviljade beloppet samt det godkända antalet personer angavs
(bilaga 4 till ansökan). I denna skrivelse erinrades det om att de finansiella
bidragen från ESF är anslag som är underkastade villkoret att verksamheten
genomförs under iakttagande av gemenskapsrättsliga bestämmelser och att om
detta villkor inte följs medför det att de belopp som utgivits måste återbetalas och
att återstoden inte betalas ut. Det underströks dessutom att alla ändringar i
förhållande till vad som hade angivits i ansökningshandlingarna skulle meddelas till
DAFSE.
- Verksamheten genomfördes under år 1987. Genom cirkulär nr 10/87 av den 8
januari 1987, som sökanden enligt egen utsaga mottog den 29 juni 1987, begärde
DAFSE att ESF:s bidragsmottagare skulle minska de praktiska
utbildningsperioderna till en längd som motsvarade den teoretiska utbildningen. För
att efterkomma kraven i cirkuläret minskade sökanden det planerade antalet
timmar praktisk utbildning med 36,13 procent. Sökanden har hävdat att man också
på eget initiativ genomförde en proportionell sänkning med 36,13 procent av
kostnaderna under varje rubrik i verksamhetens budget.
- Sökanden mottog ett förskott om 50 procent av bidraget från ESF, det vill säga ett
förskott om 60 823 979 ESC. När verksamheten hade avslutats inkom sökanden
med sin begäran om utbetalning av återstoden, i vilken sökanden begärde ett
belopp som uppgick till 73 496 941 ESC från ESF, det vill säga förskottsbeloppet
plus 12 672 962 ESC.
- Den 19 juli 1989 underrättade DAFSE sökanden om att enligt ett beslut från
kommissionen, vilket bifogades skrivelsen, kunde bidraget från ESF i till slut inte
uppgå till mer än 42 569 539 ESC på grund av att vissa utgifter, hänförliga till
punkterna 14.1, 14.2, 14.3, 14.6 och 14.8 i formuläret, inte var bidragsberättigande
"eftersom det inte har skett någon proportionell minskning av antalet
utbildningstimmar och eftersom vissa delar av det ursprungliga förslaget inte har
iakttagits (14.1)".
- Efter att sökanden hade väckt talan ogiltigförklarade domstolen det nämnda
beslutet från kommissionen, av det skälet att kommissionen inte hade givit
Republiken Portugal tillfälle att inkomma med sina synpunkter innan det slutgiltiga
beslutet om sänkning av bidraget hade antagits (domstolens dom av den 7 maj 1991
i mål C-291/89, Interhotel mot kommissionen, Rec. s. I-2257, nedan kallat mål C-291/89).
- I syfte att fatta ett nytt beslut avseende sökandens begäran om utbetalning av
återstoden, tillsände kommissionen den 6 augusti 1991 DAFSE ett första förslag till
beslut. I skrivelse av den 26 augusti 1991 meddelade DAFSE kommissionen att den
motsatte sig vissa av de föreslagna sänkningarna.
- Den 9 februari 1993 begärde sökanden att kommissionen skulle fatta ett nytt beslut
inom den frist som föreskrivs i fördraget, det vill säga inom två månader från
begäran.
- Till följd av DAFSE:s synpunkter och sökandens begäran, vilken har nämnts i
punkten ovan, utförde kommissionen ett kontrolluppdrag den 19 februari 1993, som
uppföljdes den 18 mars samma år, för att på plats undersöka de handlingar som
kunde styrka verksamhetens genomförande. Sökanden hade tillfälle att yttra sig
under detta kontrolluppdrag. Enligt kommissionen var de tillgängliga handlingarna
få och svåra att använda sig av, i synnerhet eftersom sökanden hade lagt ut vissa
arbeten på ett underleverantörsföretag, Partex, som i sin tur hade engagerat två
underentreprenörer, Europraxis och Fortécnica. Under dessa omständigheter
vidtogs en kontroll av de finanserna och räkenskaperna hos underentreprenörerna
till underleverantörsföretaget som sökanden hade vänt sig till. Resultatet av denna
kontroll utvärderades från den 24 till den 26 maj 1993 av en arbetsgrupp i vilken
företrädare för kommissionen och DAFSE ingick.
- Därefter tillsände kommissionen, den 12 november 1993, DAFSE ett nytt förslag
till beslut, i meddelande nr 22917 (nedan kallat meddelande nr 22917), enligt vilket
bidraget från ESF skulle fastställas till 41 190 905 ESC om inte synpunkterna från
DAFSE skulle motivera en ändring av detta belopp.
- Meddelandet nr 22917 innehåller ett visst antal förklaringar vad gäller de föreslagna
sänkningarna. I detta påpekas för det första att det föreligger skillnader mellan de
uppgifter om utbildningens längd som angivits i begäran om utbetalning av
återstoden, i närvarolistorna avseende praktikanterna respektive i lärarnas
rapporter. I meddelandet görs tillägget att det inte varit möjligt att fastställa
fördelningen av utbildningstiden mellan de teoretiska och de praktiska delarna.
Slutligen hade det enligt kommissionen inte varit möjligt att fastställa tiderna för
och syftena med praktikperioderna.
Vad beträffar de olika rubrikerna i begäran om utbetalning av återstoden
motiverades de sänkningar som föreslagits enligt följande:
14.1 Lön till praktikanterna under utbildningen
Utbildningsstöd
3 180 878 ESC
- Det hade konstaterats att 56 praktikanter inte hade erhållit
bidragsberättigande praktisk utbildning, varför en motsvarande
sänkning vidtogs, med stöd av en beräkning.
14.2 Förberedelse av kurserna
Rekrytering och val av praktikanter
1 456 000 ESC
- Det hade konstaterats att det i Partex faktura liksom i begäran om
utbetalning av återstoden hade hänvisats till 490 prov till ett
enhetspris av 7 000 ESC, trots att detta arbete hade utförts av en
utomstående organisatör som fakturerat Partex för genomförandet av
282 prov till en enhetskostnad av 12 000 ESC. Eftersom Partex inte
hade bidragit med någon ytterligare tjänst, ansågs det vara rimligt att
fastställa kostnaderna för de 282 praktikanter till 7000 ESC per enhet.
Kopiering av material
1 183 680 ESC
- Denna kostnad hade inte godkänts i beslutet om beviljande och
var inte motiverad med hänsyn till de belopp som redovisats för
pedagogiskt material och med tanke på den typ av utbildning
som hade genomförts.
14.3 Kursernas verksamhet och ledning
Undervisningspersonal
21 705 954 ESC
- Denna rubrik omfattar kostnader för lärarnas löner, resor, mat
och uppehälle.
Beloppet avseende lärare hade i sin helhet fakturerats av Partex
som i sin tur vänt sig till en underentreprenör. Den kontroll som
genomfördes hos underentreprenören gjorde det möjligt att
konstatera att Partex hade slutit ett avtal enligt vilket
underentreprenören skulle säkerställa organisationen av
kurserna inom ramen för den verksamhet som dels Interhotel,
dels ett annat företag, Grão-Pará, genomfört utan skillnad i
värde. Det bidragsberättigande maximibeloppet för
utbildningsverksamheten bestämdes på grundval av de
kostnader underentreprenören hade haft för lärare som
undervisat Interhotels praktikanter, ökat med en bruttomarginal
på 50 procent. Det maximibelopp som var möjligt att få för
utbildningsverksamheten var således 10 613 646 ESC.
Vad beträffar kostnaderna avseende lärarnas uppehälle och
mat, hänförde sig den ursprungliga ansökan till två specialister
och en direktör. Kostnaderna avseende de två första hade inte
godtagits i beslutet om beviljande, varför endast de kostnader
som hängde samman med chefspersonen ansågs
bidragsberättigande vid beräkningen av återstoden. Det
bidragsberättigande beloppet om 462 000 ESC hade beräknats
på grundval av den förutsedda och godkända kostnaden om 700
ESC per dag.
Administrativ personal
2 912 955 ESC
- De utgifter som hade gjorts gällande i begäran om återstoden
hänförde sig till en specialist och två sekreterares arbete, medan
endast beloppet avseende en sekreterare hade godkänts i
beslutet om beviljande.
Kostnader för uppehälle, mat och resor avseende personal som inte
undervisar
2 409 940 ESC
- Utgifter avseende administrativ och teknisk personal som inte
hade undervisat och som inte var bidragsberättigande (11
personer) godkändes inte över huvud taget i beslutet om
beviljande.
Förvaltning och kontroll av budget
2 241 136 ESC
- Icke styrkta utgifter som inte hade godkänts i beslutet om
beviljande.
Specialarbeten
2 363 000 ESC
- Icke styrkta utgifter som inte hade godkänts i beslutet om
beviljande.
Hyreskostnader
4 841 969 ESC
- I enlighet med vad som hade förutsetts och vad som hade
godkänts i beslutet om beviljande, togs endast en daglig kostnad
om 8 000 ESC för hyra av varje redan utrustade sal i beaktande.
Material och icke varaktiga konsumtionsvaror
4 550 324 ESC
- I enlighet med vad som hade förutsetts och vad som hade
godkänts i beslutet om beviljande ansågs en enhetskostnad om
2 500 ESC per vecka och per praktikant under perioden av
praktisk utbildning vara bidragsberättigande.
Andra leveranser och tjänster från tredjeman
1 777 183 ESC
- Icke styrkta utgifter som inte hade godkänts i beslutet om
beviljande.
14.6 Konstant avskrivning
3 668 700 ESC
- I beslutet om beviljande hade inte progressiv avskrivning
godkänts och dess nya beteckning som konstant avskrivning
godtogs inte vid tidpunkten för begäran om utbetalning av
återstoden.
14.8 Utgifter för praktikanternas kost och logi
5 673 000 ESC
Dessa kostnader hade varken tagits upp eller godkänts i beslutet om
beviljande.
- På DAFSE:s begäran inkom sökanden med sina synpunkter på förslaget till beslut
den 17 december 1993. DAFSE sände å sin sida sina synpunkter till kommissionen
i skrivelse av den 7 februari 1994 i vilken den bekräftade att de sänkningar som
kommissionen hade föreslagit var motiverade.
- Eftersom Republiken Portugal således hade hörts i enlighet med artikel 6.1 i rådets
förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 om tillämpning av beslut
83/516/EEG om Europeiska socialfondens uppgifter, såsom den ändrats genom
rådets förordning (EEG) nr 3823/85 av den 20 december 1985 till följd av Spaniens
och Portugals anslutning (EGT nr L 289, s. 1, respektive EGT nr L 370, s. 23,
nedan kallad förordning nr 2950/83; vid översättningen fanns ingen svensk version
att tillgå) fattade kommissionen den 12 juli 1994 ett nytt beslut (C(94)1410/11)
genom vilket bidraget från ESF sänktes till 41 190 905 ESC (nedan kallat det
omtvistade beslutet). Enligt det beslutet hade analysen av begäran om utbetalning
av återstoden visat att en del av bidraget från ESF inte hade använts enligt de
villkor som hade uppställts i beslutet om beviljande av skäl som redogjorts för i
ovannämnda meddelande nr 22917. Sökanden delgavs detta meddelande den 27
december 1994, jämte ett brev från DAFSE.
- Det är mot denna bakgrund som sökanden genom ansökan, som inkom till
förstainstansrättens kansli den 9 mars 1995, har väckt denna talan. Det skriftliga
förfarandet har avlöpt i vederbörlig ordning.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga och
skriftliga frågor vid sammanträdet den 15 januari 1997.
Yrkanden
- Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara det omtvistade beslutet, och
- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
- Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan, och
- förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning i sak
- Sökanden har åberopat två grunder. Den första avser ett åsidosättande av allmänna
rättsprinciper, nämligen principen om förvärvade rättigheter,
rättssäkerhetsprincipen och principen om berättigade förväntningar, samt ett
åsidosättande av såväl principen om god förvaltning som av omsorgsskyldigheten.
Den andra avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
Grunden avseende ett åsidosättande av allmänna rättsprinciper, samt ett åsidosättande
av såväl principen om god förvaltning som av omsorgsskyldigheten
Sammanfattning av parternas argument
- Sökanden anser att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras på grund av att
allmänna rättsprinciper, nämligen principen om förvärvade rättigheter,
rättssäkerhetsprincipen och principen om berättigade förväntningar, har åsidosatts
samt på grund av att kommissionen vare sig iakttagit principen om god förvaltning
eller omsorgsskyldigheten. Sökanden har understrukit den betydelse som de
allmänna principerna som har åberopats har i samband med ESF:s åtgärder, i
synnerhet när det är fråga om åtgärder som kan leda till förlust av finansiellt stöd
som en medlemsstat eller en enskild gör anspråk på (domstolens dom av den 26
maj 1982 i mål 44/81, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1982, s. 1855).
- Sökanden har inledningsvis gjort gällande sin egen brist på erfarenhet på området
år 1987, samt DAFSE:s bristande erfarenhet, mot bakgrund av att Portugal nyligen
anslutit sig till Europeiska gemenskaperna. Sökanden har också åberopat problem
med Portugals anpassning av den rättsliga, ekonomiska och sociala situationen vid
den aktuella tidpunkten, vilket kommissionen borde ha tagit i beaktande. I
samband med detta har sökanden hänvisat till kommissionens beslut nr 86/221/EEG
av den 30 april 1986 om riktlinjerna för Europeiska socialfondens förvaltning för
räkenskapsåren 1987 till 1989 (EGT nr L 153, s. 59, nedan kallat beslut nr 86/221).
Sökanden har hävdat att man till och med under dessa förhållanden har följt den
gällande förordningen och de tillämpliga anvisningarna och att dess verksamhet har
överensstämt med målsättningarna för ESF. Sökanden har i detta avseende
hänvisat till rådets beslut nr 83/516/EEG av den 17 oktober 1983 om Europeiska
socialfondens uppgifter (EGT nr L 289, s. 38) och förordning nr 2950/83.
- Sökanden har hävdat att kommissionens beslut om beviljande, såsom det kom till
sökandens kännedom, endast villkorades av det fastställda bidragsbeloppet från
ESF om 121 647 958 ESC och det antal praktikanter som fastställts till 277.
Sökanden anser att det inte fanns någon anledning att tro att det var nödvändigt
att vidta någon ytterligare kontroll av vilket slag det än må vara. Interhotel har
förklarat att det mot denna bakgrund fördelade skillnaden mellan det belopp som
begärdes i ansökan om bidrag och det belopp som godtogs i beslutet om beviljande,
såsom det hade meddelats, på ett linjärt eller proportionellt sätt mellan samtliga
rubriker.
- Sökanden påstår sig ha redogjort för den metod enligt vilken man vidtagit dessa
sänkningar i begäran om utbetalning av ett förskott, till vilken sökanden hade
bifogat ett dokument som bar överskriften "sammanfattning av situationen" i vilken
de utbildningstimmar som skulle genomföras hade angivits. Sökanden har tillagt att
den metod som hade använts också framgick av den kvantitativa och kvalitativa
utvärderingsrapport som hade bifogats begäran om utbetalning av återstoden.
Sökanden har understrukit att varken kommissionen eller DAFSE har gjort
invändningar eller haft påpekanden i denna fråga. DAFSE skulle, enligt sökanden,
ha bekräftat att de uppgifter som utvärderingsrapporten innehöll var korrekta både
med avseende på fakta och på räkenskaper.
- Sökanden skulle således ha handlat i den berättigade övertygelsen om att alla de
utgifter som fanns i den ursprungliga ansökan om bidrag, med undantag av de
linjära sänkningar som man hade vidtagit till följd av dels beslutet om beviljande,
dels cirkuläret från DAFSE, hade betalats i vederbörlig ordning, godkänts och
följaktligen var bidragsberättigande. Enligt sökanden skulle varje annan tolkning
innebära dels att rättssäkerhetsprincipen och principen om berättigade
förväntningar, dels beslut nr 86/221 åsidosattes.
- Enligt sökanden är nämligen det beslut genom vilket DAFSE upplyste om villkoren
för beviljandet av projektet en administrativ rättsakt som ger sökanden vissa
rättigheter och som är gällande även om man skulle anse att det utgör en del av
ett mer omfattande beslutsförfarande för kommissionen. Att dra tillbaka en sådan
rättsakt skulle strida mot de berättigade förväntningar och rättigheter som
sökanden förvärvat.
- Vad beträffar påståendet att vissa kostnader inte styrkts, har sökanden för det
första understrukit att de belopp som fakturerats motsvarar de priser som var
normala på marknaden vid den aktuella tidpunkten, för det andra att de
fakturerade tjänsterna faktiskt hade utförts och för det tredje att de belopp som
angivits i begäran om utbetalning av återstoden motsvarade de kostnader som
sökanden faktiskt hade haft. Sökanden har under sammanträdet tillagt att det
under år 1987, med hänsyn till gällande nationella föreskrifter, räckte att förete
kontraktet som bevis och att det är först sedan år 1988 som det krävs betalda
fakturor.
- Vad särskilt avser frågan om huruvida de kostnader som finns under rubriken
"kursernas verksamhet och ledning - undervisningspersonal" är styrkta, har, enligt
sökanden, inte det belopp som ursprungligen hade beviljats överskridits. Vad
beträffar de kostnader som hänger samman med förberedelsen av kurserna har
kommissionen inskränkt sig till att ifrågasätta den faktura som Partex lämnat till
sökanden. Sökanden har understrukit att proven för att välja ut praktikanterna har
utförts som de fakturerats. Vad avser rubriken "material och icke varaktiga
konsumtionsvaror" motsvarar det angivna beloppet den verkliga kostnaden och
borde ha beaktats som sådan. Slutligen vad avser de konstanta avskrivningarna har
sökanden kritiserat kommissionen för att inte, vid tidpunkten för begäran om
utbetalning av återstoden, ha tillåtit rättelse av det fel som ansökan om bidrag
innehöll.
- Enligt sökanden ankommer det under alla omständigheter på kommissionen att
bevisa eventuella felaktigheter avseende de belopp det redogjorts för och
handlingarna som styrker dessa, vilket den inte skulle ha gjort.
- Under sammanträdet förklarade sökanden vidare att om man haft icke förutsedda
utgifter för praktikanternas kost och logi är detta på grund av att man, eftersom
man varit tvungen att minska timantalet, varit tvungen att organisera verksamheten
under hotellens högsäsong och därför inte kunnat skaffa logi för praktikanterna i
de hotell som hade planerats.
- Sökanden har också gjort gällande att den tid som förflutit från det att ärendet
inleddes till det att det omtvistade beslutet fattades uppgår till ungefär åtta år.
Denna fördröjning har orsakat sökanden en påtaglig skada eftersom man varit
tvungen att fram till den dagen bära höga finansiella kostnader som sökanden har
ansett kunna förvänta sig att kommissionen skulle stå för. Sökanden har begärt att
förstainstansrätten skall bedöma i vilken utsträckning den tid som förflutit innebär
ett eventuellt åsidosättande av de principer och gränser som utgör förutsättningar
för kommissionens befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Sökanden har
dessutom gjort gällande att det är uppenbart omöjligt att rekonstruera alla
omständigheter efter en sådan tid, eftersom de ansvariga personerna som följt
genomförandet av utbildningen inte längre finns tillgängliga för att ge information.
Sökanden har vad avser sin skyldighet att bevara handlingar hävdat att den
gällande tidsfristen fram till den 1 januari 1989 var fem år och övergick inte till tio
år förrän utbildningsverksamheten redan hade avslutats, även om dessa
förändringar faktiskt inträdde innan genomförandet av kontrolluppdraget.
- I sin replik har sökanden dessutom gjort gällande att det omtvistade beslutet inte
har fattats inom den tid som föreskrivs i fördraget, nämligen inom två månader från
det att sökanden ingav ansökan i detta syfte.
- Svaranden har å sin sida hävdat att man inte underlåtit att undersöka om de
utgifter som angavs i begäran om utbetalning av återstoden var korrekta och
verkligen förelåg. Vad beträffar de utgifter som den nekat bidrag för i det
omtvistade beslutet på grund av att de redan hade ansetts vara kostnader som inte
var bidragsberättigande i beslutet om beviljande, har svaranden gjort gällande att
den på nytt kommit fram till slutsatsen att de inte är bidragsberättigande. Vad
avser de andra sänkningarna som den gjort har den förklarat att vissa utgifter som
hade godtagits i beslutet om beviljande var otillräckligt dokumenterade i begäran
om utbetalning av återstoden och följaktligen inte styrkta vid tidpunkten för den
slutgiltiga prövningen.
- Svaranden, som har påpekat att den föreslagna verksamheten inte ens skulle ha
godtagits om den inte hade överensstämt med målsättningarna för ESF, har
understrukit att det i det aktuella fallet rör sig om huruvida initiativtagaren till
verksamheten har iakttagit alla de bestämmelser som skulle tillämpas vid utförandet
av denna, i synnerhet de avseende handlingar som styrker de utgifter som hade
angivits i begäran om utbetalning av återstoden. Kommissionen anser att så inte har
varit fallet.
- Vad avser det sätt på vilket sänkningarna vidtogs och de punkter som de avsåg har
svaranden förklarat att det skulle ha räckt för sökanden att dela kostnaden för den
föreslagna verksamheten med det antal praktikanter som angivits i förslaget och
därefter jämföra det resultatet med det resultat som erhålls genom att dela
kostnaden för den beviljade verksamheten med det antal praktikanter som
godtagits, för att konstatera att den totala sänkningen som hade beslutats av
kommissionen i beslutet om beviljande inte endast motsvarade en linjär sänkning.
Att kostnaden per praktikant sänktes, skulle nämligen betyda att kommissionen inte
ansåg att vissa kostnader var bidragsberättigande. Kommissionen har, med
hänvisning till generaladvokat Darmons förslag till avgörande i mål C-291/89 (punkt
28), hävdat att det ankommer på initiativtagaren att innan varje utgift betalas
kontrollera om den motsvarande rubriken har godtagits av kommissionen, med risk
för att annars själv få bära ansvaret för följderna. Enligt kommissionen har varken
den, eller DAFSE, för övrigt underrättats om den linjära sänkning som sökanden
hade vidtagit av de utgifter som hade angivits i den ursprungliga ansökan. Enligt
kommissionen fick den inte sig tillsänd utvärderingsrapporten i sin helhet.
- Svaranden har erinrat om att det begärda beloppet, det beviljade beloppet,
beloppet av de utgifter som inte var bidragsberättigande, sänkningen och det totala
belopp som bidrag nekades för tydligt angivits i beslutet om beviljande, vilket
DAFSE hade delgivits. Dessa belopp skulle ha utgjort ESF:s finansiella del, det vill
säga 49,5 procent av den totala kostnad som angivits i ansökan om bidrag.
Kommissionen känner inte till om DAFSE delgav sökanden detta beslut i detalj
eller om den helt enkelt översände det meddelande som finns i bilaga 4 till ansökan
(se ovan punkt 3).
- Enligt svaranden kan inte sökanden göra gällande berättigade förväntningar och
ännu mindre förvärvade rättigheter vad avser möjligheten att få bidrag för en utgift
som angivits i den ursprungliga ansökan om bidrag, om sökanden inte kontrollerat
att den motsvarande rubriken hade godtagits i beslutet om beviljande.
- Svaranden har också, med hänvisning till generaladvokat Darmons förslag till
avgörande i mål C-291/89 (punkt 38), hävdat att även om DAFSE bekräftatkostnaderna och finansieringen såsom dessa redogjorts för i ärendet "skulle inte
denna snabba prövning av de nationella myndigheterna kunna befästa de
rättigheter som sökanden inte slutgiltigt förvärvar förrän efter en grundlig prövning
av kommissionen" och att "de nationella myndigheternas analys som görs innan
begäran om utbetalning översänds till kommissionen inte på något sätt inverkar på
den institutionens beslut".
- Kommissionen kan för övrigt inte godta att ett affärsföretag, som enligt den
nationella lagstiftningen juridiskt sett är skyldig att bevara handlingar under tio år,
åberopar sin egen eller tredjemans försumlighet vid bevarandet av handlingar under
den tiden för att anklaga kommissionen för att ha brustit i sin omsorgsplikt.
- Svaranden har angett att beslutsförfarandet förlöpte i vederbörlig ordning, att det
inte varit för långt och att den noggrant iakttagit skyddet av de intressen som
verksamhetens initiativtagare har.
Förstainstansrättens bedömning
- Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att det förfarande som avser bidrag från
ESF, som regleras av förordning nr 2950/83 omfattar flera steg. Till att börja med
fattar kommissionen, i enlighet med artikel 4.1, beslut om de ansökningar om
bidrag som medlemsstaterna lämnat in till förmån för företag (beslut om
beviljande). Enligt artikel 5.1 och 5.2 medför beviljandet av en ansökan utbetalning
av ett förskott. Därefter, när verksamheten avslutats, skall mottagaren lämna in en
begäran om utbetalning av återstoden, vilken skall innehålla en detaljerad
redogörelse för innehållet, resultatet och de finansiella aspekterna av den berörda
verksamheten. I artikel 5.4 föreskrivs att medlemsstaten skall bekräfta att de
uppgifter som begäran om utbetalning innehåller är korrekta både med avseende
på fakta och räkenskaper.
- Det förskott som mottagaren erhåller täcker för övrigt högst 50 procent av de
godkända utgifterna, varför mottagaren är tvungen att själv tillskjuta betydande
medel i väntan på att den återstod, som han kan förvänta sig, utbetalas, i den mån
han kan visa att bidraget har använts i enlighet med de villkor som fastställts i det
aktuella fallet (domstolens dom av den 4 juni 1992, Cipeke mot kommissionen, C-189/90, Rec. s. I-3573, punkt 17).
- Vid granskningen av begäran om utbetalning av återstoden är kommissionen skyldig
att undersöka om de villkor som verksamheten var underkastad har iakttagits. I
artikel 6.1 föreskrivs att när bidraget från ESF inte har använts i enlighet med de
fastställda villkoren i beslutet om beviljande kan kommissionen hålla inne, minska
eller dra tillbaka detta bidrag efter att ha givit den berörda medlemsstaten tillfälle
att framföra sina synpunkter. Det framgår nämligen tydligt av den bestämmelsen
att beviljandet av bidrag från ESF är underkastat kravet att mottagaren iakttar de
villkor som kommissionen har uppställt för verksamheten i beslutet om beviljande
eller som mottagaren har angett i den ansökan om bidrag som beslutet om
beviljande avser.
- Slutligen har domstolen betecknat synpunkten att "det är först efter att ha fått en
detaljerad rapport om den berörda verksamheten som under tiden har genomförts
som det är möjligt att beräkna de bidragsberättigande utgifternas exakta belopp"
(dom av den 1 oktober 1987 i mål 84/85, Förenade kungariket mot kommissionen,
Rec. 1987, s. 3765, punkt 23) som ovedersäglig. Av detta följer att kommissionen
måste ha befogenhet att neka bidrag till och med för utgifter som tidigare godkänts,
på grund av att dessa inte kan styrkas i tillräcklig grad, utan att därför skada de
rättigheter som bidragsmottagaren förvärvat. Följaktligen är det av grundläggande
betydelse att se till att kommissionen får ett sådant utrymme för skönsmässiga
bedömningar under granskningen av begäran om utbetalning av återstoden,
eftersom det inte är förrän vid denna tidpunkt som den rent faktiskt kan
kontrollera de handlingar som företaget visar för att styrka utgifterna (se också
generaladvokat Darmons förslag till avgörande i mål C-291/89, punkterna 35 och
36).
- I det aktuella fallet har kommissionen nekat bidrag för ett visst antal utgifter av tre
olika skäl (se ovan punkt 12), efter det att sökanden lämnat in sin begäran om
utbetalning av återstoden. För det första har mottagaren inte beviljats bidrag för
de utgifter som han inte tagit upp i sin ansökan om bidrag. För det andra har
kommissionen ansett att vissa utgifter inte i vederbörlig ordning dokumenterats och
följaktligen inte är styrkta. För det tredje har kommissionen klarlagt att det
förekommer vissa utgifter som inte godkänts i beslutet om beviljande. I det
omtvistade beslutet har kommissionen följaktligen, efter att ha hört DAFSE, som
i sin tur hade hört sökanden, sänkt bidraget från ESF till ett belopp som var lägre
än det belopp som ursprungligen hade beviljats. DAFSE har för övrigt godkänt
dessa sänkningar.
- Förstainstansrätten anser att det är lämpligt att först pröva invändningen om att
principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Varje ekonomisk
aktör hos vilken en institution har väckt välgrundade förhoppningar har rätt att
göra gällande principen om skydd för berättigade förväntningar (förstainstansrättens
dom av den 13 juli 1995 i målen T-466/93, T-469/93, T-473/93, T-474/93 och T-477/93, O'Dwyer m.fl. mot rådet, REG 1995, s. II-2071, punkt 48). Frågan om
huruvida det omtvistade beslutet överensstämmer med principen om skydd för
berättigade förväntningar skall bedömas genom att undersöka de tre nämnda
typerna av sänkningar var för sig.
- Av de bestämmelser som nämnts ovan (punkterna 42 och 43) följer för det första
att kommissionen hade rätt att avslå sökandens begäran om utbetalning av
återstoden, utan att för den skull åsidosätta principen om berättigade förväntningar,
eftersom det i denna begärdes att kostnader som inte hade tagits upp i ansökan om
bidrag skulle godkännas. Vidare var det välgrundat, med tanke på att nämnda
princip skall iakttas, att avslå sökandens begäran om utbetalning av återstoden, i
den mån det i denna begärdes att kommissionen skulle godkänna utgifter som inte
kunde styrkas i handlingar som visade att de faktiskt förekommit och att de hade
samband med verksamheten såsom denna hade godkänts.
- Det ankommer nämligen på mottagaren att visa att utgifterna faktiskt förekommit
och att de har samband med den godkända verksamheten. Mottagaren är den som
är bäst placerad för att göra detta och han bör visa att erhållandet av bidrag som
härrör från offentliga medel är motiverat. Sökanden har emellertid begränsat sig
till att hävda att de beräkningsmetoder som kommissionen använde för att fastställa
det totala beloppet av de utgifter som godkändes var godtyckliga och att de utgifter
som sökanden har gjort gällande faktiskt har erlagts, likväl utan att inkomma med
vare sig handlingar som styrker dessa eller en enda uppgift som skulle göra det
möjligt att fastställa att den information eller de slutsatser som kommissionen
grundat sig på var felaktiga. Av detta följer att sökandens argument om att de
utgifter som hade angivits i begäran om utbetalning av återstoden är styrkta inte
kan godtas.
- Principen om skydd för berättigade förväntningar har således inte åsidosatts vad
beträffar de två första typerna av sänkningar.
- Vad avser den tredje typen av sänkningar skall det inledningsvis erinras om att
DAFSE:s meddelande om beslutet om beviljande endast innehöll det totala belopp
som hade beviljats och det antal personer som godkänts (se ovan punkt 3). De
bedömningar som kommissionen gjort inom ramen för beslutet om beviljande, med
avseende på frågan om de utgifter som tagits upp var bidragsberättigande, kom
således inte till sökandens kännedom förrän utbildningsverksamheten hade
avslutats, varför sökanden inte skulle ha kunnat bli uppmärksam på deras
fördelning rubrik per rubrik. Sökanden har därför inte under genomförandet av
verksamheten kunnat identifiera de poster som beviljats, de som bidrag inte
beviljats för eller de som varit föremål för sänkningar.
- Det har också konstaterats att sökanden efter att ha mottagit det ovannämnda
kortfattade meddelandet, i stället för att informera sig om huruvida vissa utgifter
hade bedömts vara icke bidragsberättigande, beslutade att fördela skillnaden mellan
det begärda beloppet och det beviljade beloppet, det vill säga den totala
sänkningen, proportionellt mellan samtliga rubriker i sin ansökan om bidrag.
Sökanden vidtog dessutom i enlighet med cirkuläret från DAFSE (se ovan punkt
4) andra sänkningar under alla rubriker i ansökan om bidrag. Det belopp som
äskades i begäran om utbetalning av återstoden, nämligen 73 496 941 ESC, var
faktiskt klart lägre än det belopp som kommissionen godkänt i sitt beslut om
beviljande, nämligen 121 647 958 ESC.
- Det är av betydelse att analysera grunderna för den tredje typen av sänkningar med
hänsyn till det förhållandet att beslutet om beviljande inte meddelats sökanden i
detalj, varför denne inte i god tid hade underrättats om de sänkningar som hade
vidtagits under varje rubrik. Frågan är huruvida det förhållandet att villkoren i ett
beslut om beviljande - som inte delgivits mottagaren innan verksamheten har
avslutats, så att denne hade kunnat ta hänsyn till dessa - inte har iakttagits, kan
motivera kommissionens slutsats att de utgifter som tagits upp i ansökan om bidrag
men som nekats i beslutet om beviljande inte är bidragsberättigande, även om
mottagaren skulle inkomma med handlingar som styrker utgifterna.
- I det aktuella fallet är det riktigt att det enligt föreskrifterna inte krävs att
detaljerna i beslutet om beviljande meddelas den berörde. Likväl var dessa
uppgifter i praktiken absolut nödvändiga för att den berörde skulle kunna iaktta
villkoren för beviljandet av bidraget vad beträffar de utgifter som kommissionen har
hävdat inte hade godkänts i beslutet om beviljande.
- Förstainstansrätten anser att en mottagare av bidrag inte, då han läser ett beslut
i den form som sökanden i det aktuella fallet har meddelats, kan förväntas förstå
att de sänkningar som kommissionen har vidtagit hänför sig till vissa rubriker.
Tvärtom kan mottagaren rimligtvis anta och godta att en övergripande sänkning
hade gjorts och att det följaktligen endast hade uppställts en total gräns för
utgifterna. För att kommissionen i en sådan situation vid granskningen av begäran
om utbetalning av återstoden skall kunna anse att de utgifter som tagits upp i
ansökan om bidrag, men som bidrag inte har beviljats för i beslutet om beviljande,
inte är bidragsberättigande, måste innehållet i beslutet om beviljande ha kommit
till mottagarens kännedom med tillräcklig grad av utförlighet. Detta villkor är
endast uppfyllt om de sänkningar per rubrik som har vidtagits anges i meddelandet,
eller om meddelandet åtminstone innehåller de uppgifter som kommissionen i det
aktuella fallet har meddelat DAFSE, det vill säga antalet berörda personer, det
beviljade beloppet, summan av de utgifter för vilka bidrag inte går att få, summan
av andra sänkningar och det totala belopp som inte beviljats bidrag för. I enlighet
med bland annat rättssäkerhetsprincipen måste nämligen mottagaren, för att ha en
skyldighet att iaktta villkoren i beslutet om beviljande med avseende på
sänkningarna per rubrik, vid genomförandet av utbildningsverksamheten kunna
identifiera de poster som godkänts, de som bidrag inte har beviljats för och de
poster som varit föremål för sänkningar.
- Mot denna bakgrund kan sökanden inte kritiseras för att inte vid den aktuella
tidpunkten ha reagerat på beslutet om beviljande genom att begära preciseringar
från DAFSE angående fördelningen av det beviljade beloppet, eftersom sökanden
informerats om att ett beslut antagits som delvis var positivt för sökanden men vars
innehåll inte i sin helhet hade delgivits denna.
- Förstainstansrätten kan konstatera att beslutet om beviljande, i den form som
delgavs sökanden, inte innehöll någon uppgift om de genomförda sänkningarnas
fördelning. På grund av detta bör det anses som möjligt att sökanden hyste
välgrundade förhoppningar, som gjorde det möjligt för sökanden att tro att det inte
skett andra ändringar och att sökanden hade tillåtelse att fördela summan av
sänkningarna proportionellt mellan samtliga rubriker, såsom har skett i det aktuella
fallet.
- Kommissionen kan inte heller åberopa ordalydelsen av ett beslut som inte delgivits
mottagaren. Det är i detta avseende utan betydelse att det var DAFSE som
tillkännagav för sökanden att verksamhetsprojektet godkänts. När kommissionen
inte vidtar nödvändiga åtgärder för att förvissa sig om att mottagaren av ett bidrag
från ESF är informerad om villkoren som har uppställts i beslutet om beviljande,
kan den nämligen inte rimligtvis förvänta sig att mottagaren iakttar dem.
- Förstainstansrätten drar slutsatsen att i den mån sådana utgifter bevisas och har
samband med verksamheten, vilket visas av företedda handlingar, strider det mot
principen om skydd för berättigade förväntningar att kommissionen vid tidpunkten
för granskningen av begäran om utbetalning av återstoden avslår begäran, när den
avser utgifter som har tagits upp i ansökan om bidrag men som inte har godtagits
i beslutet om beviljande, utan att detta beslut har meddelats mottagaren.
- Den aktuella grunden skall i den mån den avser ett åsidosättande av principen om
berättigade förväntningar följaktligen godtas såvitt avser de sänkningar som
kommissionen har vidtagit endast av det skälet att kostnaderna inte hade godtagits
i beslutet om beviljande.
- Av alla de skäl som anförts ovan skall det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i den
del kommissionen, endast av det skälet att kostnaderna inte motsvarade de som
godkänts i beslutet om beviljande, har vidtagit sänkningar av de belopp somsökanden har gjort anspråk på i begäran om utbetalning av återstoden.
- Vad däremot beträffar de sänkningar som vidtagits av det skälet att de
motsvarande kostnaderna antingen inte hade tagits upp tidigare, eller inte
dokumenterats, måste det konstateras att dessa sänkningar, i motsats till vad
sökanden påstår, inte innebär ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen,
principen om skydd för förvärvade rättigheter, principen om god förvaltning eller
omsorgsprincipen.
- Vad beträffar rättssäkerhetsprincipen krävs det nämligen enligt denna att
gemenskapsrättsliga föreskrifter ger den berörde möjlighet att på ett otvetydigt sätt
känna till sina rättigheter och skyldigheter och att själv kunna vidta åtgärder i
enlighet därmed (se domstolens dom av den 13 februari 1996 i mål C-143/93, Van
Es Douane Agenten m.fl., REG 1996 s. I-431, punkt 27). Trots att denna princip
är av betydelse bland annat vid bedömningen av lagenligheten av ett beslut som
avser återkrav av bidrag, kan det inte vara fråga om ett åsidosättande av denna
princip när det enligt de gällande föreskrifterna tydligt ges en möjlighet att kräva
tillbaka finansiellt bidrag i de fall då villkoren för beviljande av stödet inte har
respekterats, såsom i det aktuella fallet. Bland dessa villkor finns, som redan
påpekats, kravet att kostnaden skall ha tagits upp tidigare och ha dokumenterats
i vederbörlig ordning.
- På samma sätt erhåller inte en bidragsmottagare vars ansökan har bifallits av
kommissionen, på grund av detta, någon definitiv rätt till utbetalning av bidraget
i sin helhet om han inte iakttar ovannämnda villkor.
- Vad gäller principen om god förvaltning och omsorgsprincipen anser
förstainstansrätten att kommissionen har visat prov på god förvaltning och omsorg
genom att noggrant granska alla uppgifter i ärendet och inom ramen för denna
granskning ta kontakt med underentreprenörer för att erhålla information och
handlingar som sökanden inte själv hade inkommit med. Under alla omständigheter
kan denna invändning inte vinna framgång eftersom sökanden inte har utvecklat
den ytterligare och därför inte förklarat vad det påstådda åsidosättandet består i.
- Vad beträffar det argument som avser den avsevärda tid som skulle anses ha
förflutit sedan ärendet inleddes anser förstainstansrätten att den relevanta tiden i
det aktuella fallet, vad avser prövningen av det föreliggande argumentet, sträckte
sig från dagen för domen om ogiltigförklaring i mål C-291/89, meddelad den 7 maj
1991, till dagen för antagandet av det omtvistade beslutet den 12 juli 1994, det vill
säga 38 månader eller mer än tre år. Med tanke på att kommissionen till följd av
domstolens ogiltigförklaring av det första beslutet var skyldig att ompröva samtliga
uppgifter som fanns tillgängliga vid tidpunkten för rättsaktens antagande och att
fatta ett nytt beslut om begäran om utbetalning av återstoden, är det, inom ramen
för bedömningen av om det omtvistade beslutet är rättsenligt, utan betydelse hur
lång tid som har förflutit innan kommissionens första beslut om begäran om
utbetalning av återstoden ogiltigförklarades.
- Frågan huruvida tiden är rimlig skall bedömas från fall till fall. Kommissionen var
till följd av domstolens ogiltigförklaring av det första beslutet skyldig att ompröva
alla de uppgifter som fanns tillgängliga vid tidpunkten för rättsaktens antagande
och att fatta ett nytt beslut avseende begäran om utbetalning av återstoden. Det
måste således tas hänsyn till att det aktuella beslutsförfarandet innehåller olika steg.
Det var nödvändigt att på nytt inskaffa alla uppgifter i ärendet. Det arbetet, som
var inriktat på och förutsatte misstankar om oregelbundenheter, innehöll
genomförandet av ett kontrolluppdrag i Portugal, besök hos företag som var
underleverantörer, analys av de insamlade uppgifterna och flera konsultationer av
de portugisiska myndigheterna. De nationella myndigheterna har också hört
sökanden om kommissionens beslutsförslag. Mot bakgrund av de speciella
omständigheterna som det har redogjorts för ovan, anser förstainstansrätten att
förfarandet var långt, men att det inte tagit längre tid i anspråk än vad som är
rimligt.
- När det handlar om en talan om ogiltigförklaring, kan under alla omständigheter
inte ens en orimlig tid i sig göra det omtvistade beslutet olagligt och sålunda
motivera dess ogiltigförklaring på grund av ett åsidosättande av
rättssäkerhetsprincipen. En försening som inträffar under loppet av verkställandet
av en dom kan inte ensamt påverka giltigheten av den rättsakt som är i fråga,
eftersom om den rättsakten ogiltigförklarades endast av det skälet att den fattats
för sent, skulle det i fortsättningen vara omöjligt att anta en giltig rättsakt, med
tanke på att den rättsakt som skulle ersätta den ogiltigförklarade rättsakten inte
skulle kunna fattas med mindre försening (se förstainstansrättens dom av den 18
juni 1996 i mål T-150/94, Vela Palacios mot ESK, RecFP 1996, s. II-877, punkt 44).
- Förstainstansrätten förkastar slutligen av samma skäl sökandens argument att det
omtvistade beslutet är felaktigt eftersom det inte har fattats inom två månader från
det att sökanden inkom med sin begäran i detta avseende. Det är tillräckligt att
konstatera att den omständigheten att sökanden anmodade kommissionen att vidta
åtgärder i enlighet med artikel 175 tredje stycket i fördraget endast hade till
resultat att sökanden skulle kunna föra talan om passivitet om institutionen i fråga
inte inom två månder från denna anmodan, i enlighet med artikel 175 andra stycket
i fördraget, tagit ställning. I det aktuella fallet har sökanden inte väckt
passivitetstalan inom två månader från det att fristen inom vilken institutionen
borde ha tagit ställning gått ut. Under alla omständigheter skulle inte ett senare
beslut kunna vara felaktigt endast av det skälet att det antagits efter det att den
nämnda tidsfristen gått ut, eftersom ett sådant resultat, om det godtogs, skulle leda
till att det vid detta stadium uppstod ett definitivt hinder för att anta något giltigt
beslut.
Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
- Med hänsyn till det som anförts ovan är det tillräckligt att pröva grunden som avser
ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten till den del talan inte har vunnit
framgång, det vill säga i den del den avser sänkningar som vidtagits av det skälet
att utgifterna inte hade tagits upp i ansökan om bidrag eller inte dokumenterats i
handlingar som styrker dessa.
Sammanfattning av parternas argument
- Enligt sökanden innehåller inte det omtvistade beslutet någon tillfredsställande
motivering till varför sänkningarna vidtogs av det skälet att utgifterna som hängde
samman med rubriken "kursernas verksamhet och ledning -
undervisningspersonal", förberedelsen av kurserna, material och icke varaktiga
konsumtionsvaror och konstanta avskrivningar inte hade styrkts och följaktligen inte
var bidragsberättigande. Vad för det första rör rubriken "kursernas verksamhet och
ledning - undervisningspersonal" har kommissionen enligt sökanden inte förklarat
vilket det godtyckliga kriteriet är som har lett till att den fastställde det totala
godtagbara beloppet. På samma sätt skulle kommissionen vad avser förberedelsen
av kurserna ha inskränkt sig till att ifrågasätta den faktura som Partex hade lämnat
till sökanden, utan att motivera detta tillräckligt. Vad beträffar rubriken material
och icke varaktiga konsumtionsvaror motsvarar det angivna beloppet enligt
sökanden den verkliga kostnaden och skulle ha beaktats som sådan. Kommissionen
har emellertid enligt sökanden inte motiverat sin ståndpunkt i detta avseende.
- Svaranden har tillbakavisat den kritik som sökanden har riktat mot den vad avser
motiveringen av beslutet. Kommissionen har förklarat att den meddelade DAFSE
det totala beloppet som hade godkänts samt beloppet av varje sänkning som
vidtagits i förhållande till ansökan om bidrag. I det aktuella fallet översände
kommissionen det meddelande som nämns i punkt 2 ovan. Detta förfarande skulle
förklaras av den omständigheten att kommissionen skulle behandla flera tusen
ansökningar om bidrag inom en kort tidsperiod och att det därför, som domstolen
redan har bekräftat, inte var möjligt för denna att på så kort tid precisera och
motivera skälen till varför den ansåg att vissa utgifter inte var bidragsberättigande
(domstolens dom av den 25 oktober 1984 i mål 185/83, Rijksuniversitet te
Groningen, Rec. 1984, s. 3623, och av den 7 februari 1990 i mål C-213/87,
Gemeente Amsterdam och VIA mot kommissionen, Rec. 1990, s. I-221).
Kommissionen har tillagt att när DAFSE år 1988 begärde att kommissionen skulle
tillsända den en redogörelse för fördelningen av sänkningarna mellan rubrikerna
efterkom den i vederbörlig ordning denna begäran.
- Svaranden har i sitt svaromål ingående förklarat de sänkningar som den vidtog i det
ifrågasatta beslutet. Den redogörelsen upprepar i sak det resonemang som
meddelande nr 22917 innehåller.
Förstainstansrättens bedömning
- Enligt fast rättspraxis är syftet med skyldigheten att motivera ett enskilt beslut att
göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att utföra sin kontroll över beslutets
lagenlighet och att ge den berörde tillräcklig upplysning för att bedöma om beslutet
är välgrundat eller om det eventuellt innehåller felaktigheter som gör det möjligt
att ifrågasätta dess giltighet. Omfattningen av denna skyldighet beror på den
ifrågavarande rättsaktens art och på det sammanhang i vilket den antagits
(ovannämnda dom i målet Cipeke mot kommissionen, punkt 14).
- Frågan huruvida motiveringen av det omtvistade beslutet är tillräcklig och således
överensstämmer med fördraget och rättspraxis, skall bedömas genom att var för sig
granska de sänkningar som vidtogs av det skälet att utgifterna inte hade tagits upp
i ansökan om bidrag respektive de sänkningar som vidtogs av det skälet att de inte
fanns dokumenterade i handlingar.
- Vad beträffar att bevilja bidrag för de utgifter som inte tagits upp i den
ursprungliga ansökan om bidrag, eller den förstnämnda gruppen av sänkningar,
anser förstainstansrätten att sökanden som var upphovsmannen till ansökan, var
tillräckligt upplyst om skälen till varför sänkningarna eller indragningarna vidtogs
av kommissionen efter att ha erhållit meddelande nr 22917 och det omtvistade
beslutet. Den information som dessa två handlingar innehöll var nämligen tillräcklig
för att sökanden skulle kunna förstå att kommissionen i det omtvistade beslutet
vidtagit sänkningar under rubrikerna "hyreskostnader", "material och icke varaktiga
konsumtionsvaror", "utgifter för praktikanternas kost och logi" och helt dragit bort
rubriken "konstant avskrivning", eftersom dessa utgifter inte hade tagits upp i
ansökan om bidrag. Under dessa förhållanden kan förstainstansrätten också utföra
sin kontroll av denna del av det omtvistade beslutet.
- Sökandens invändning, i den mån den avser motiveringen av den förstnämnda
gruppen av sänkningar, saknar således stöd.
- Också vad beträffar den andra gruppen av sänkningar, det vill säga de sänkningar
som vidtogs av det skälet att utgifterna inte i vederbörlig ordning dokumenterats
i handlingar som styrker dem, anser förstainstansrätten att det omtvistade beslutet
är tillräckligt motiverat. Det framgår nämligen klart av meddelande nr 22917 att
de sänkningar som berör rubrikerna "lön till praktikanterna", "förberedelse av
kurserna", "rekrytering och urval av praktikanter, kopiering av material",
"förvaltning och kontroll av budget", "specialarbeten" och "andra leveranser"
liksom en del av rubriken "kursernas verksamhet och ledning -
undervisningspersonal" hade vidtagits på grund av att den inlämnade
dokumentationen var otillräcklig. Kommissionen hade med tillräcklig grad av
utförlighet redogjort för de metoder som använts och de beräkningar som gjorts för
att sökanden skulle kunna bedöma om de var rättsenliga och i annat fall ifrågasätta
dem genom att inkomma med lämplig dokumentation.
- Sökandens invändning, i den del den avser motiveringen till den andra gruppen av
sänkningar, saknar också stöd.
- Av detta följer att grunden som avser en otillräcklig motivering, i den del som det
har funnits anledning att pröva den, skall ogillas i sin helhet.
- Talan om ogiltigförklaring skall följaktligen ogillas för övrigt.
Rättegångskostnader
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
- I det aktuella fallet har sökandens talan om ogiltigförklaring förklarats vara
grundad till viss del och sökanden har yrkat att kommissionen skall ersätta
rättegångskostnaderna i denna instans. Förstainstansrätten anser att fastän
sökanden har tappat målet på vissa punkter, skall det likväl vid fördelningen av
rättegångskostnaderna också tas hänsyn till beslutsförfarandets utveckling, såsom
denna utveckling beskrivits ovan, som har varit sådan att sökanden under lång tid
svävat i ovisshet om huruvida den har rätt till hela det finansiella bidraget som den
hade beviljats. Mot denna bakgrund kan man inte klandra sökanden för att ha
väckt talan vid förstainstansrätten för att få kommissionens handläggning bedömd
och de därav dragna slutsatserna. Det finns således anledning att konstatera att
kommissionens beteende bidrog till tvistens uppkomst.
- Det är därför lämpligt att förutom ovannämnda artikel 87.2 i rättegångsreglerna
tillämpa 87.3 andra stycket enligt vilket förstainstansrätten kan förplikta en part,
även om det är den vinnande parten, att ersätta rättegångskostnaderna i ett
förfarande som uppstått genom den partens eget handlande (se domstolens dom
av den 27 januari 1983 i mål 263/81, List mot kommissionen, Rec. 1983, punkterna
30 och 31, förstainstansrättens dom av den 16 oktober 1996 i mål T-336/94, Efisol
mot kommissionen, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 38 och 39)och att förplikta kommissionen att bära samtliga rättegångskostnader.
- Det finns således anledning att förplikta kommissionen att förutom sina egna
rättegångskostnader bära sökandens samtliga rättegångskostnader.
På dessa grunder beslutarFÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)
följande dom:
- Kommissionens beslut C(94)1410/11 av den 12 juli 1994, som delgavs
sökanden den 27 december 1994, i ärende nr 870840/P1 om bidrag från
Europeiska socialfonden till stöd för utbildning, skall ogiltigförklaras i den
del kommissionen, endast av det skälet att kostnaderna inte motsvarade de
som hade godkänts i beslutet om beviljande, har vidtagit sänkningar av de
belopp som sökanden har gjort anspråk på i begäran om utbetalning av
återstoden.
- Talan i övrigt ogillas.
- Kommissionen skall bära sina rättegångskostnader samt sökandens
samtliga rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 juli 1997.
H. Jung
A. Saggio
Justitiesekreterare
Ordförande
1: Rättegångsspråk: portugisiska.