BESLUT AV TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
den 16 november 2012 (*)
”Interimistiskt förfarande – Konkurrens – Publicering av ett beslut vari det fastställs en överträdelse av artikel 81 EG – Avslag på begäran om konfidentiell behandling av uppgifter som lämnats till kommissionen med tillämpning av dess meddelande om samarbete – Ansökan om interimistiska åtgärder – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Fumus boni juris – Intresseavvägning”
I mål T‑345/12 R,
Akzo Nobel NV, Amsterdam (Nederländerna),
Akzo Nobel Chemicals Holding AB, Nacka (Sverige),
Eka Chemicals AB, Bohus (Sverige),
företrädda av advokaterna C. Swaak och R. Wesseling,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av C. Giolito, M. Kellerbauer och G. Meessen, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående en begäran om uppskov med verkställigheten av kommissionens beslut C(2012) 3533 final av den 24 maj 2012 att avslå en begäran om konfidentiell behandling som gjorts av Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB och Eka Chemicals AB, med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/38.620 – Väteperoxid och perborat) samt en begäran om att det ska förordnas om interimistiska åtgärder i form av fortsatt konfidentiell behandling av vissa uppgifter avseende sökandena i kommissionens beslut av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel, Akzo Nobel Chemicals Holding, EKA Chemicals, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret S.A., Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat) (EUT L 353, 2006, s. 54),
meddelar
TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
följande
Beslut
Bakgrund och parternas yrkanden
1 Förevarande interimistiska förfarande gäller kommissionens beslut C(2012) 3533 final av den 24 maj 2012 att avslå en begäran om konfidentiell behandling som gjorts av Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB och Eka Chemicals AB med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat det angripna beslutet).
2 Genom det angripna beslutet avslog Europeiska kommissionen en begäran om vidmakthållande av den icke konfidentiella versionen av kommissionens beslut 2006/903/EG av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel, Akzo Nobel Chemicals Holding, EKA Chemicals, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret S.A., Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat), i den lydelse som publicerades i september 2007 på generaldirektoratet ”Konkurrens” webbplats (EUT L 353, 2006, s. 54) (nedan kallat 2006 års beslut).
3 I 2006 års beslut slog kommissionen fast att Akzo Nobel, Akzo Nobel Chemicals Holding och Eka Chemicals, samt fjorton andra företag hade överträtt artikel 81 EG under perioden 1994–2000 inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) vad gäller väteperoxid och perborat. En av sökandena, Eka Chemicals, var det andra företag som i mars 2003 tagit kontakt med kommissionen med tillämpning av dess meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat meddelandet om samarbete). Företaget hade lagt fram bevis som hade ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in, varför de böter som företaget i annat fall skulle ha påförts nedsattes med 40 procent. De tre sökandena påfördes följaktligen solidariskt böter om 25,2 miljoner euro.
4 Efter att ha prövat begäran om konfidentiell behandling från adressaterna till 2006 års beslut, publicerade kommissionen i september 2007 en fullständig, icke konfidentiell, version av beslutet på sin webbplats. Sökandena har inte motsatt sig denna publicering.
5 Genom skrivelse av den 28 november 2011 informerade kommissionen sökandena om sin avsikt att, av skäl hänförliga till öppenhet, publicera en mera detaljerad icke konfidentiell version av 2006 års beslut. Kommissionen gav samtidigt sökandena tillfälle att i den föreslagna texten identifiera eventuella konfidentiella uppgifter. Sökandena konstaterade att en stor del av den föreslagna mera detaljerade versionen innehöll uppgifter som lämnats med stöd av meddelandet om samarbete. Dessa uppgifter hade av sekretesskäl inte publicerats i september 2007. Sökandena motsatte sig därför formellt kommissionens förslag, med motiveringen att förslaget allvarligt och på ett oåterkalleligt sätt skulle skada deras intressen. Sökandena ingav emellertid, med förbehåll för ändringar, en förteckning med begäran om sekretess i flera fall. De markerade härvid de passager i den föreslagna mer detaljerade versionen som under alla förhållanden skulle förbli konfidentiella.
6 Genom skrivelse av den 15 mars 2012 informerade kommissionen sökandena om sin avsikt att inte vidta någon åtgärd med anledning av deras invändning och tillställde dem ett reviderat utkast av den mera detaljerade icke konfidentiella versionen av 2006 års beslut. Kommissionen meddelade dem att det reviderade utkastet speglade dess slutliga inställning till begäran om sekretess och att alla uppgifter som gjorde det möjligt att fastställa ursprunget för de uppgifter som lämnats inom ramen för meddelandet om samarbete hade dolts. Kommissionen uppmanade sökandena att, för de fall de inte delade kommissionens bedömning, vända sig till förhörsombudet, med stöd av Europeiska kommissionens ordförandes beslut av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, s. 29).
7 Sökandena informerade förhörsombudet, i skrivelse av den 10 april 2012, om att de motsatte sig publiceringen av en icke konfidentiell version av 2006 års beslut som var mer detaljerad än den version som publicerades i september 2007. De bad förhörsombudet att undvika publicering av alla uppgifter som lämnats med stöd av meddelandet om samarbete. De påtalade samtidigt att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts, eftersom en icke konfidentiell version redan hade publicerats år 2007 efter samråd. Sökandena anförde vidare att de hade förväntat sig att uppgifter som lämnats på frivillig basis med tillämpning av meddelandet om samarbete skulle behandlas konfidentiellt. Kommissionen är nämligen, enligt sökandena, förhindrad att med retroaktiv verkan frångå sin tidigare praxis som just består i att skydda sekretessen för sådana uppgifter.
8 I det angripna beslutet, som undertecknats ”[f]ör kommissionen”, avslog förhörsombudet sökandenas begäran om konfidentiell behandling. Han underströk sitt begränsade mandat, vilket endast gjorde det möjligt att pröva om de aktuella uppgifterna kunde lämnas ut av det skälet att de inte utgjorde affärshemligheter eller annan hemlig information eller att det förelåg ett överhängande intresse av utlämnande. Vidare påpekade förhörsombudet att sökandena inte hade påstått att den mer detaljerade versionen av 2006 års beslut innehöll konfidentiella uppgifter eller affärshemligheter, utan motsatte sig publicering av den versionen enbart därför att den innehöll uppgifter som lämnats med tillämpning av meddelandet om samarbete trots att de inte visat att utlämnande av dessa uppgifter riskerade att orsaka dem allvarlig skada. Även om sådan skada uppstod skulle detta inte hindra kommissionen från att genomföra den planerade publiceringen.
9 Det angripna beslutet delgavs sökandena den 28 och den 29 maj 2012.
10 I ett e-postmeddelande av den 31 maj 2012 informerade kommissionen sökandena om att det angripna beslutet utgjorde dess slutgiltiga inställning i frågan.
11 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 augusti 2012 väckte sökandena talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Talan avsåg att kommissionen i nämnda beslut hade avslagit deras begäran om konfidentiell behandling men även att nämnda institution i beslutet får anses ha gett tillgång till vissa uppgifter med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43). Till stöd för sin talan har sökandena huvudsakligen gjort gällande att den omtvistade publiceringen innebär ett åsidosättande av den tystnadsplikt som åvilar kommissionen enligt artikel 339 FEUF samt av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Den mer detaljerade versionen av 2006 års beslut innehåller nämligen uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen för att komma i åtnjutande av meddelandet om samarbete.
12 Genom särskild handling, som inkom till tribunalens kansli samma dag, har sökandena ingett en ansökan om interimistiska åtgärder. I denna ansökan har de yrkat att tribunalens ordförande ska
– förordna om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet med stöd av artikel 105.2 i tribunalens rättegångsregler till dess att tribunalen har avgjort förevarande ansökan om interimistiska åtgärder, eller under alla omständigheter, avgjort talan i huvudsaken,
– i den mån detta beslut gör det möjligt för kommissionen att publicera en mer detaljerad icke konfidentiell version av 2006 års beslut, samt förplikta kommissionen att avstå från att publicera en sådan version,
– i den mån nämnda beslut, enligt förordning nr 1049/2001, tillåter att det ges tillgång till den fullständiga texten i 2006 års beslut förplikta kommissionen att avstå från att bevilja sådan tillgång,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Genom beslut av den 7 augusti 2012 biföll tribunalens ordförande sökandenas ansökan om interimistiska åtgärder med stöd av artikel 105.2 i rättegångsreglerna.
14 I sitt yttrande över ansökan om interimistiska åtgärder, vilket inkom till tribunalens kansli den 26 september 2012, har kommissionen yrkat att tribunalens ordförande ska
– avslå ansökan om interimistiska åtgärder,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Upptagande till sakprövning
15 Sökandena har medgett att de inte känner till om kommissionen verkligen har beslutat att bevilja tillgång till den fullständiga versionen av 2006 års beslut med tillämpning av förordning nr 1049/2001, och anser därför att det angripna beslutet kan tolkas så, att det innehåller ett underförstått godkännande av att det beviljas tillgång enligt förordningen. Deras ansökan om interimistiska åtgärder avser följaktligen det angripna beslutet såväl i den mån det innebär ett tillstånd till den omtvistade publiceringen som i den mån det kan anses innebära att tillgång kan beviljas, med stöd av förordning nr 1049/2001, till konfidentiella uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen med tillämpning av meddelandet om samarbete.
16 Kommissionen har preciserat att det i nuläget inte finns något beslut varigenom kommissionen gett tillgång till de omtvistade uppgifterna med stöd av förordning nr 1049/2001. Det angripna beslutet grundades uttryckligen på enbart rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), och beslut 2011/695.
17 Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan härvid endast notera att varken ansökan om interimistiska åtgärder eller själva huvudtalan riktas mot ett beslut som kommissionen redan skulle ha fattat med stöd av förordning nr 1049/2001. Det är således som en ren försiktighetsåtgärd som sökandena försöker få domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att förbjuda kommissionen att anta ett sådant beslut, vilket är detsamma som en preventiv åtgärd för att hindra kommissionen från att agera. Nämnda domares behörighet är emellertid begränsad till att göra en domstolsprövning av de administrativa rättsakter som kommissionen redan utfärdat men utsträcker sig inte till bedömning av frågor som institutionen ännu inte har avgjort. En sådan behörighet skulle nämligen föregripa diskussionen i sak och leda till en sammanblandning av de olika leden i de administrativa och rättsliga förfarandena som vore oförenlig med systemet för kompetensfördelning mellan kommissionen och Europeiska unionens domstolar (se, för ett liknande resonemang, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 12 juli 1996 i mål T‑52/96 R, Sogecable mot kommissionen, REG 1996, s. II‑797, punkt 39). Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan således inte hindra kommissionen från att utöva sina befogenheter i ett administrativt förfarande innan kommissionen ens antagit den slutliga rättsakt vars verkställighet sökandena vill undvika, såvida det inte föreligger exceptionella omständigheter (se, för ett liknande resonemang, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 5 december 2001 i mål T‑216/01 R, Reisebank mot kommissionen, REG 2001, s. II‑3481, punkt 52). Sökandena har inte visat att det skulle föreligga sådana omständigheter i förevarande mål.
18 Ansökan om interimistiska åtgärder ska följaktligen avvisas i den del den syftar å ena sidan till att uppnå uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet av det skälet att beslutet tillåter att det, med stöd av förordning nr 1049/2001, ges tillgång till den fullständiga texten i 2006 års beslut, å andra sidan till att kommissionen ska förpliktas att avstå från att bevilja sådan tillgång.
Prövning i sak
19 Det följer av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF jämförda med artikel 256.1 FEUF att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder får, om han eller hon anser att omständigheterna så kräver, förordna om uppskov med verkställigheten av en rättsakt som angripits vid tribunalen och förordna om nödvändiga interimistiska åtgärder.
20 I artikel 104.2 i rättegångsreglerna föreskrivs att en ansökan om interimistiska åtgärder ska ange föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad. Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan således beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att åtgärderna – för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada – måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak. Nämnda domare ska även, i förekommande fall, göra en avvägning mellan de föreliggande intressena (beslut av domstolens ordförande av den 23 februari 2001 i mål C‑445/00 R, Österrike mot rådet, REG 2001, s. I‑1461, punkt 73).
21 Vid denna helhetsbedömning har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att, med avseende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra på vilket sätt det ska prövas om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte finns någon bestämmelse i unionsrätten i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder (beslut av domstolens ordförande av den 19 juli 1995 i mål C‑149/95 P(R), kommissionen mot Atlantic Container Line m.fl., REG 1995, s. I‑2165, punkt 23, och av den 3 april 2007 i mål C‑459/06 P(R), Vischim mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 25).
22 Med beaktande av handlingarna i målet anser sig tribunalens ordförande förfoga över samtliga uppgifter som är nödvändiga för att avgöra förevarande ansökan om interimistiska åtgärder, utan att det är nödvändigt att först ge parterna tillfälle att yttra sig muntligen.
23 Under omständigheterna i målet ska det först göras en intresseavvägning och därefter prövas om kravet på skyndsamhet är uppfyllt.
Intresseavvägningen och kravet på skyndsamhet
24 Enligt fast rättspraxis innebär avvägningen mellan de olika intressen som är i fråga att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska avgöra om intresset, för den part som ansöker om sådana åtgärder, av att åtgärderna beviljas ska ha företräde framför intresset av att den omtvistade rättsakten omedelbart tillämpas. Vid denna bedömning ska det särskilt prövas huruvida det, om rättsakten eventuellt ogiltigförklaras när målet avgörs i sak, är möjligt att återställa den situation som uppkommer genom att den verkställs omedelbart och, omvänt, i vilken utsträckning uppskovet kan hindra att den ifrågasatta rättsakten får full verkan för det fall talan rörande huvudsaken skulle ogillas (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 11 maj 1989 i de förenade målen 76/89 R, 77/89 R och 91/89 R, RTE m.fl. mot kommission, REG 1989, s. 1141, punkt 15, och av den 26 juni 2003 i de förenade målen C‑182/03 R och C‑217/03 R, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2003, s. I‑6887, punkt 142).
25 Vad närmare bestämt gäller villkoret att den rättssituation som skapas av beslutet om interimistiska åtgärder ska vara reversibel, ska det erinras om att ändamålet med ett interimistiskt förfarande endast är att säkerställa att det kommande avgörandet i sak får full verkan (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 27 september 2004 i mål C‑7/04 P(R), kommissionen mot Akzo och Akcros, REG 2004, s. I‑8739, punkt 36). Förfarandet är följaktligen underordnat i förhållande till det huvudförfarande som det hör till (beslut av förstainstansrättens ordförande av den 12 februari 1996 i mål T‑228/95 R, Lehrfreund mot rådet och kommissionen, REG 1996, s. II‑111, punkt 61). Det beslut som fattas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska således vara provisoriskt på så sätt att det inte föregriper det framtida avgörandet i sak eller gör det illusoriskt genom att beröva det sin ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 17 maj 1991 i mål C‑313/90 R, CIRFS m.fl. mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2557, punkt 24, och beslut av tribunalens ordförande av den 12 december 1995 i mål T‑203/95 R, Connolly mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2919, punkt 16).
26 Härav följer med nödvändighet att de intressen som försvaras av en part i det interimistiska förfarandet inte förtjänar skydd, om nämnda part begär att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder ska fatta ett beslut som inte alls är enbart provisoriskt utan i stället har som konsekvens att föregripa det framtida avgörandet i sak och göra det illusoriskt genom att beröva det sin ändamålsenliga verkan. Det var för övrigt av denna anledning som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder – beträffande en begäran om ”provisorisk” tillgång till påstått konfidentiella uppgifter som innehades av kommissionen – avvisade en ansökan om sådana åtgärder, då beslutet att bevilja en sådan ansökan i förväg skulle ha kunnat neutralisera följderna av det framtida beslutet i sak (se, för ett liknande resonemang, beslut av tribunalens ordförande av den 23 januari 2012 i mål T‑607/11 R, Henkel och Henkel France mot kommissionen, punkterna 23–25).
27 I förevarande fall ska tribunalen, när den ska avgöra målet i sak, ta ställning till om det angripna beslutet – varigenom kommissionen avslog sökandenas begäran att kommissionen skulle avstå från att publicera de omtvistade uppgifterna – ska ogiltigförklaras, bland annat på grund av åsidosättande av den tystnadsplikt som skyddas genom artikel 339 FEUF och på grund av att kommissionen gjort en felaktig bedömning av den konfidentiella karaktär som präglar de uppgifter sökandena lämnat till den för att komma i åtnjutande av meddelandet om samarbete. Det är härvid uppenbart att för att en dom om ogiltigförklaring av det angripna beslutet ska bevara sin ändamålsenliga verkan måste sökandena kunna förhindra att kommissionen genomför en rättsstridig publicering av de omtvistade uppgifterna. En dom om ogiltigförklaring skulle emellertid göras illusorisk och berövas sin ändamålsenliga verkan om förevarande ansökan om interimistiska åtgärder avslogs, då ett avslag skulle innebära att kommissionen gavs möjlighet att omedelbart publicera de aktuella uppgifterna och därmed de facto föregripa det framtida avgörandet i sak, det vill säga att talan om ogiltigförklaring skulle ogillas.
28 Ovanstående överväganden påverkas inte av att en publicering av de omtvistade uppgifterna troligen inte skulle leda till att sökandena berövades sitt berättigade intresse av att få saken prövad såvitt gäller ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Anledningen härtill är nämligen bland annat att en annan tolkning skulle innebära att frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning skulle göras beroende av om kommissionen har lämnat ut uppgifterna eller inte och skulle ge kommissionen möjlighet att, genom att skapa ett fullbordat faktum, undgå domstolsprövning genom att lämna ut uppgifterna trots att det är rättsstridigt (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 12 oktober 2007 i mål T‑474/04, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4225, punkterna 39–41). Att ett sådant berättigat intresse av att saken prövas rent formellt kvarstår såvitt avser huvudförfarandet hindrar inte att en dom om ogiltigförklaring som avkunnas efter publiceringen av de aktuella uppgifterna skulle sakna all ändamålsenlig verkan för sökandena.
29 Kommissionens intresse av att ansökan om interimistiska åtgärder avslås ska därför ge vika i förhållande till sökandenas intresse. Detta gäller så mycket mer som de interimistiska åtgärder som sökandena begärt endast skulle innebära att det nuvarande läget som förelegat under flera år skulle vidmakthållas under en begränsad period (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet RTE m.fl. mot kommissionen, punkt 15, se även beslut av tribunalens ordförande av den 16 november 2012 i mål T‑341/12 R, Evonik Degussa mot kommissionen, punkt 24).
30 Det framstår som brådskande att skydda sökandenas intresse då de riskerar att lida allvarlig och irreparabel skada om deras ansökan om interimistiska åtgärder avslås. I detta sammanhang har sökandena gjort gällande att den situation som skulle bli resultatet av att den mer detaljerade versionen av 2006 års beslut publicerades inte längre skulle gå att ändra. När väl de konfidentiella uppgifterna har publicerats skulle en senare ogiltigförklaring av det angripna beslutet på grund av åsidosättande av den tystnadsplikt som skyddas genom artikel 339 FEUF inte ändra verkningarna av publiceringen. Följaktligen skulle sökandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd inte vara något annat än ett ”tomt skal”, om de omtvistade uppgifterna lämnades ut innan målet avgjordes i sak.
31 Det kan härvid konstateras att för det fall det i huvudförfarandet skulle visa sig att den av kommissionen planerade publiceringen gäller konfidentiella uppgifter, vilka det skulle strida mot tystnadsplikten enligt artikel 339 FEUF att lämna ut, kan sökandena, för att motsätta sig publiceringen, åberopa denna bestämmelse, vilken ger dem en grundläggande rättighet.
32 Domstolen har i sin dom av den 14 februari 2008 i mål C‑450/06, Varec (REG 2008, s. I‑581), punkterna 47 och 48, med hänvisning till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, medgett att det kan vara nödvändigt att förbjuda att vissa uppgifter som anses konfidentiella lämnas ut för att bevara ett företags grundläggande rätt till respekt för privatlivet som stadgas i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) och i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) (nedan kallad stadgan). Begreppet privatliv ska inte tolkas så, att det utesluter en juridisk persons näringsverksamhet. Domstolen har för övrigt slagit fast att det aktuella företaget skulle kunna lida ”extremt svåra skador” om viss information rättsstridigt lämnandes ut (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Varec, punkt 54).
33 Med tanke på att kommission, för det fall ansökan om interimistiska åtgärder avslås, omedelbart kan publicera de omtvistade uppgifterna, finns det anledning att frukta att sökandenas grundläggande rätt till skydd för sina affärshemligheter, som stadfästs i artikel 339 FEUF, artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i stadgan, oåterkalleligt berövas all betydelse såvitt avser de uppgifterna. På samma gång skulle sökandena riskera att deras grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel – vilken föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan – äventyrades om kommissionen tilläts att publicera uppgifterna innan tribunalen avgjort målet i sak. Eftersom sökandenas grundläggande rättigheter riskerar att allvarligt och på ett irreparabelt sätt åsidosättas – med förbehåll för att det ska prövas huruvida villkoret att åtgärderna ska framstå som faktiskt och rättsligt befogade vid första påseendet (nedan kallat villkoret avseende fumus boni juris) är uppfyllt (se, avseende det nära samband som föreligger mellan detta sistnämnda villkor och kravet på skyndsamhet, beslut av tribunalens ordförande av den 8 april 2008 i de förenade målen T‑54/08 R, T‑87/08 R, T‑88/08 R och T‑91/08 R–T‑93/08 R, Cypern mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 56 och 57) – framstår det som brådskande att bevilja de begärda interimistiska åtgärderna (se även beslutet i det ovannämnda målet Evonik Degussa mot kommissionen, punkterna 26–28).
Huruvida villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt
34 Enligt fast rättspraxis anses villkoret avseende fumus boni juris uppfyllt när åtminstone en av grunderna för talan, som åberopas av den som ansöker om interimistiska åtgärder, vid första påseendet framstår som befogad och i alla fall inte grundlös, då den visar att det föreligger komplicerade rättsfrågor vars lösning inte är självklar och som således förtjänar en grundligare bedömning som inte ska göras av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder utan inom ramen för huvudförfarandet eller när diskussionen mellan parterna visar att det föreligger en allvarlig rättslig tvist vars lösning inte är självklar (beslut av tribunalens ordförande av den 19 september 2012, i mål T‑52/12 R, Grekland mot kommissionen, punkt 13, och där angiven rättspraxis; se, för ett liknande resonemang, även beslut av domstolens ordförande av den 8 maj 2003 i mål C‑39/03 P‑R, kommissionen mot Artegodan m.fl., REG 2003, s. I‑4485, punkt 40).
35 Sökandena har erinrat om att den icke-konfidentiella versionen av 2006 års beslut som publicerades år 2007 är resultatet av ett långdraget förfarande, under vilket kommissionen beaktade tystnadsplikten samt de berättigade förväntningar som de företag som kommit i åtnjutande av meddelandet om samarbete hade. Kommissionen beaktade även allmänhetens intresse av insyn. Med åberopande härav har sökandena gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sin tystnadsplikt enligt artikel 339 FEUF, artikel 30 i förordning nr 1/2003 och artikel 16 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om [dess] förfaranden enligt artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 123, s. 18), genom att publicera en mera detaljerad version av 2006 års beslut som innehöll uppgifter som lämnats med stöd av meddelandet om samarbete.
36 Med hänvisning till domstolens dom av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams mot kommissionen (REG 1985, s. 3539; svensk specialutgåva, volym 8, s. 327), punkt 34, anser sökandena att uppgifter som lämnats frivilligt och åtföljs av en begäran om sekretess som grundas på meddelandet om samarbete, omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 339 FEUF. I sin dom i det ovannämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen (punkterna 64 och 66) preciserade förstainstansrätten, enligt sökandena, att sådana uppgifter skyddas i meddelandet om samarbete i egenskap av uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Kommissionen har själv i många ärenden förordat att sådana uppgifter ska behandlas konfidentiellt. Kommissionen har således medgett att utlämnande av uppgifter som kommer från en begäran om förmånlig behandling allvarligt skulle skada dem som begär sådan behandling, eftersom det skulle ge dem en betydande nackdel i skadeståndsförfaranden som inleds mot dem. Inför tribunalen (dom av den 15 december 2011 i mål T‑437/08, CDC Hydrogene Peroxide mot kommissionen, REU 2011, s. II‑8251, punkt 57) och domstolen (dom av den 28 juni 2012 i mål C‑404/10 P, kommissionen mot Éditions Odile Jacob, punkt 115) har kommissionen understrukit att intresset av att sådana uppgifter inte lämnas ut är skyddsvärt då det är väsentligt för att dess program för förmånlig behandling ska fungera liksom dess politik för kartellbekämpning.
37 Sökandena har vidare kritiserat kommissionen för att ha åsidosatt meddelandet om samarbete, vilket i punkterna 29, 32 och 33 garanterar att uppgifter som lämnats av företag inom ramen för en begäran om förmånlig behandling omfattas av tystnadsplikt och att företagen kan förlita sig på berättigade förväntningar i detta avseende. Eftersom meddelandet är bindande för kommissionen innebär ett beslut att publicera en mera detaljerad version av 2006 års beslut, och att därigenom lämna ut uppgifter som härstammar från sökandenas begäran om förmånlig behandling, ett åsidosättande av det skydd som ges enligt meddelandet om samarbete.
38 Enligt sökandena uppfyllde redan den version av 2006 års beslut som publicerades år 2007 syftet att informera allmänheten om de skäl som ligger bakom kommissionens åtgärder. Det förelåg följaktligen varken något ”relevant intresse eller skäl för” den planerade mera detaljerade publiceringen som skulle väga tyngre än sökandenas individuella berättigade förväntningar om att den version som publicerades år 2007 var slutlig och om att de uppgifter som härrörde från deras begäran om förmånlig behandling skulle behandlas konfidentiellt. Att publicera en mer detaljerad version mer än fyra år efter den första publiceringen innebär även ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Om kommissionen önskar ändra sin tidigare praxis – vilken består i att garantera sekretessen för uppgifter som kommer från en begäran om förmånlig behandling – bör den göra det för begäran i framtida fall och inte retroaktivt när beslutet, såsom i förevarande fall, redan publicerats för mer än fyra år sedan.
39 Kommissionen har genmält att beslutet att genomföra den omtvistade publiceringen fattades redan i skrivelsen av den 28 november 2011 (se punkt 5 ovan) av skäl hänförliga till kraven på öppenhet. Om sökandena ansåg att detta beslut var rättsstridigt borde de ha angripit det genom att väcka talan om ogiltigförklaring inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Detta har sökandena emellertid inte gjort. Villkoret avseende fumus boni juris är under alla förhållanden inte uppfyllt, då det inte finns några omständigheter som får sökandenas talan om ogiltigförklaring att omedelbart framstå som befogad.
40 Med hänvisning till bland annat tribunalens dom av den 30 maj 2006 i mål T‑198/03, Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen (REG 2006, s. II‑1429), punkt 78, och till domen i det ovannämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen (punkt 72), har kommissionen gjort gällande att sökandena enkelt hade kunnat känna till att kommissionen, i enlighet med artikel 30 i förordning nr 1/2003 och fast rättspraxis beträffande denna bestämmelse, i princip hade rätt att publicera hela innehållet i ett slutligt beslut på konkurrensområdet. Varken sökandenas rätt att åberopa tystnadsplikt, meddelandet om samarbete, rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar har således åsidosatts i förevarande fall. Utlämnande av de omtvistade uppgifterna kan inte orsaka sökandena någon allvarlig skada, eftersom deras påstått mindre fördelaktiga ställning i skadeståndsförfaranden som kan inledas mot dem efter den planerade publiceringen är en berättigad konsekvens av deras rättsstridiga handlande. Sökandenas intresse av att deras deltagande i ett lagstridigt handlande förblir hemligt förtjänar inget särskilt skydd, med hänsyn till allmänhetens intresse av att få största möjliga kännedom om skälen till kommissionens åtgärder samt intresset hos de personer som skadats av överträdelsen av att få kännedom om detaljerna för att, i förekommande fall, kunna göra gällande sin rätt mot de bötfällda företagen.
41 Kommissionen har tillagt att inte ens uppgifter som varit konfidentiella, men som är fem år eller äldre och därför får anses historiska, fortsätter att vara konfidentiella såvida inte uppgiftslämnaren undantagsvis visar att uppgifterna, trots att de är gamla, fortfarande är av väsentlig vikt för vederbörandes eller en tredje parts ställning i affärslivet. Alla de omtvistade uppgifterna är äldre än fem år. Även om de var konfidentiella då de lämnades får de anses historiska i nuläget, eftersom sökandena inte har visat att de, trots att de är gamla, fortfarande är av väsentlig vikt för deras eller en tredje parts ställning i affärslivet.
42 Enligt kommissionen gör inte domarna i de ovannämnda målen Adams mot kommissionen och Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen det möjligt att påstå att meddelandet om samarbete föreskriver att uppgifter som kommer från en begäran om förmånlig behandling ska omfattas av tystnadsplikt. Punkterna 32 och 33 i meddelandet gäller endast utlämnande av handlingar och skriftliga framställningar. Uppgifter som finns i sådana handlingar skyddas däremot i allmänhet inte mot utlämnande. Kommissionen har medgett att den i vissa specifika fall tidigare har motsatt sig utlämnande av ”handlingar” som lämnats av företag som begär förmånlig behandling, när tillgång till nämnda handlingar, i andra länder eller inom andra rättssystem eller enligt förordning nr 1049/2001, hade kunnat innebära att den begränsade tillgången till handlingarna i ett konkurrensärende enligt förordning nr 1/2003 ifrågasattes. Kommissionen har framhållit att den däremot aldrig försäkrat att den skulle avstå från att lämna ut ”uppgifter” i sådana handlingar.
43 Slutligen har kommissionen erinrat om att punkt 32 i meddelandet om samarbete ger skydd för handlingar som rör den förmånliga behandlingen endast inom ramen för ”syftet med inspektioner och utredningar” och inte med anledning av det privata intresset hos företag som begär sådan behandling. Kommissionen har vidare påpekat att punkt 29 i nämnda meddelande ger upphov till berättigade förväntningar hos företag som begär förmånlig behandling enbart vad gäller immunitet mot böter och nedsättning av bötesbeloppet i kartellärenden, vilket företagen i vissa fall har rätt till. För att bevara attraktionskraften hos sitt program för förmånlig behandling kan kommissionen finna det nödvändigt att i vissa fall jämställa företag som begär sådan behandling med andra överträdare genom att inte ge tillgång till erkännanden om deltagande i överträdelser som gjorts med stöd av det programmet. Företag som begär förmånlig behandling ska däremot inte gynnas i förhållande till andra kartelldeltagare genom att en del av deras överträdelser hemlighålls, eftersom ett sådant hemlighållande skulle innebära att tredjeman som lidit skada av det konkurrensbegränsande samarbetet och som har ett legitimt intresse av att begära ersättning skulle missgynnas på ett orimligt sätt. Offentliggörande av sådana erkännanden om deltagande ingår i tillämpningen av artikel 101 FEUF. Möjligheten för enskilda att åberopa ett sådant erkännande inför nationella domstolar, vilken skulle främjas av ett offentliggörande, är en av grundpelarna för att garantera konkurrensrättens ändamålsenliga verkan.
44 Det kan inledningsvis konstateras att kommissionen med sin hänvisning till att skrivningen av den 28 november 2011 ska anses ha beslutskaraktär syftar till att, inom ramen för prövningen av villkoret avseende fumus boni juris, antingen bestrida att den talan om ogiltigförklaring som ansökan om interimistiska åtgärder hänger samman med kan upptas till prövning (genom att påstå att det angripna beslutet endast fastställer beslutet av den 28 november 2011 som blivit slutligt), eller att hävda att sökandena har försuttit fristen för att åberopa att de uppgifter är konfidentiella som de lämnat till kommissionen med tillämpning av meddelandet om samarbete. Oavsett hur det förhåller sig härmed måste kommissionens argument vid första påseendet tillbakavisas. I sin skrivelse av den 15 mars 2012 (se punkt 6 ovan) åberopade kommissionen nämligen inte att beslutet av den 28 november 2011, varigenom sökandenas begäran om konfidentiell behandling redan ska ha avslagits, var slutligt. Tvärtom uppmanade kommissionen sökandena att ta kontakt med förhörsombudet för det fall de vidhöll sin begäran. I sitt e-postmeddelande av den 31 maj 2012 (se punkt 10 ovan) bekräftade kommissionen dessutom uttryckligen att det angripna beslutet utgjorde dess slutliga ställningstagande i frågan.
45 Det finns således inget som hindrar att frågan huruvida sökandenas talan om ogiltigförklaring uppfyller villkoret avseende fumus boni juris blir föremål för en fullständig prövning.
46 Inom ramen för intresseavvägningen har det redan påpekats att den framtida domen i sak ska avgöra om det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av sökandenas rätt att åberopa tystnadsplikt, vilken garanteras i artikel 339 FEUF, artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i stadgan. Den av kommissionen planerade publiceringen innehåller nämligen uppgifter som sökandena lämnat inom ramen för meddelandet om samarbete och som, på grund av sitt ursprung och innehåll, utgör konfidentiella uppgifter som ska skyddas mot publicering.
47 I motsats till vad kommissionen synes hävda är det inte möjligt att med ledning av rättspraxis ge ett enkelt svar på frågan. Tvärtom kräver den en mer ingående prövning inom ramen för huvudförfarandet, i synnerhet som de problem som hänger samman med frågan om sekretess för begäran om förmånlig behandling (nedan kallad problematiken med begäran om förmånlig behandling) inte uttryckligen behandlas vare sig i förordning nr 1/2003 eller i förordning nr 1049/2001.
48 Ingen av de domar som parterna särskilt tagit upp – domarna i de ovannämnda målen Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, kommissionen mot Éditions Odile Jacob och Adams mot kommissionen – avser problematiken med begäran om förmånlig behandling. I tribunalens dom av den 22 maj 2012 i mål T‑344/08, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, punkterna 8 och 148, slogs det fast att enligt förordning nr 1049/2001 får tillgång till handlingar som lämnats inom ramen för en begäran om förmånlig behandling inte nekas personer som lidit skada av en konkurrensbegränsande samverkan, då det intresse som ett bolag som har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan har av att undvika talan om skadestånd inte är skyddsvärt. Det är härvid tillräckligt att notera att domen ännu inte vunnit laga kraft, då kommissionen överklagat den till domstolen där målet fortfarande är pågående (mål C‑365/12 P).
49 I sin dom av den 14 juni 2011 i mål C‑360/09, Pfleiderer (REU 2011, s. I‑5161), punkt 30 – vilken behandlade frågan om en person som lidit skada av en konkurrensbegränsande samverkan hade en allmän rätt till tillgång till handlingar som lämnats in inom ramen för en begäran om förmånlig behandling och som innehades av de nationella konkurrensmyndigheterna – angav domstolen endast att den nationella domstolen skulle göra en intresseavvägning mellan intresset av att lämna ut uppgifter som lämnats frivilligt av den som begär förmånlig behandling och skyddet för nämnda uppgifter. I förslaget till avgörande inför nämnda dom, föredraget den 16 december 2010, uttalade sig generaladvokaten Mazák däremot i princip mot att bevilja tillgång till framställningar, och därmed sammanhängande handlingar, som lämnats in frivilligt av personer som begär förmånlig behandling och i vilka nämnda personer rent faktiskt medger att de deltagit i en överträdelse av artikel 101 FEUF.
50 Den rättsfråga som ska prövas i huvudförfarandet har således ännu inte avgjorts definitivt av unionsdomstolarna. Den ska besvaras genom en tolkning av alla relevanta bestämmelser inklusive meddelandet om samarbete. I motsats till vad kommissionen har påstått är rättspraxis avseende förordning nr 1049/2001 också av betydelse i detta avseende, i synnerhet som kommissionen själv hänvisar till förordningen i punkt 32 i meddelandet om samarbete och i sin skrivelse av den 28 november 2011 (se punkt 5 ovan). I huvudförfarandet måste det i varje fall göras en prövning av huruvida rättspraxis avseende förordning nr 1/2003, å ena sidan, och rättspraxis avseende förordning nr 1049/2001, å andra sidan, påvisar eventuella skillnader i bedömningen av problematiken med begäran om förmånlig behandling. Om så skulle visa sig vara fallet ska det prövas hur skillnaderna kan överbryggas.
51 I huvudförfarandet ska det även prövas om det finns stöd för argumentet att sökandenas intresse av att de uppgifter de lämnat i sin begäran om förmånlig behandling ska förbli hemliga inte skulle vara skyddsvärt, eftersom kommissionens program för förmånlig behandling innehåller ett tillräckligt incitament i form av utsikterna till en nedsättning av böterna och kommissionen därför inte ser att det skulle vara nödvändigt att ytterligare privilegiera dem som begär förmånlig behandling. Det är möjligt att denna argumentation inte tar hänsyn till att den som begär sådan behandling riskerar att inte beviljas någon betydande nedsättning av sitt bötesbelopp, trots att vederbörande erkänt sitt deltagande och lämnat uppgifter som kan läggas vederbörande till last, om övriga deltagare i det konkurrensbegränsande samarbetet hinner före med att informera kommissionen.
52 I förekommande fall ska domstolens dom av den 16 juli 1992 i mål C‑67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I‑4785; svensk specialutgåva, volym 13, s. 87), punkterna 52 och 53, beaktas. I den domen slog domstolen fast att förmånen i form av nedsatta böter för ett företag som anmält att det deltagit i ett konkurrensbegränsande samarbete utgör en kompensation för den risk som företaget tar genom att självt anmäla samarbetet. Detta företag riskerar nämligen att nekas nedsättning av böterna och att bestraffas för åtgärder som det vidtagit före anmälan. Om medlemsstaterna kunde använda uppgifter i en sådan anmälan som bevisning för att motivera nationella påföljder, skulle detta enligt domstolen avsevärt begränsa omfattningen av de fördelar som medges de anmälande företagen. Domstolen har därav dragit slutsatsen att det är förbjudet att använda uppgifterna.
53 När kommissionen gör gällande att samtliga omtvistade uppgifter, utan undantag, är mer än fem år gamla och därför inte längre är konfidentiella, kan den åberopa rättspraxis avseende konfidentiell behandling av handlingar som ska tillställas en intervenient i enlighet med artikel 116.2 i rättegångsreglerna. Enligt nämnda rättspraxis ska uppgifter om företag som varit hemliga eller konfidentiella och som är äldre än fem år i allmänhet betraktas som historiska (se, för ett liknande resonemang, beslut av ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning av den 22 februari 2005 i mål T‑383/03, Hynix Semiconductor mot rådet, REG 2005, s. II‑621, punkt 60, och av ordföranden på tribunalens åttonde avdelning av den 8 maj 2012 i mål T‑108/07, Spira mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 65), eftersom de förlorat sitt kommersiella värde. Inom ramen för huvudförfarandet ska det dock prövas om nämnda bedömning – vilken framför allt synes avse de företag som är parter i ett mål och som befinner sig i ekonomisk konkurrens – även kan tillämpas i förevarande fall. Förevarande fall gäller publicering av detaljerade uppgifter om en överträdelse av konkurrensrätten. Nämnda uppgifter kan, även om de är gamla, vara viktiga för de personer som lidit skada av det konkurrensbegränsande samarbetet. I en skadeståndstalan som riktas mot sökandena kan sådana uppgifter nämligen göra det lättare för de skadelidande att lägga fram nödvändiga fakta för att beloppsbestämma den lidna skadan och styrka orsakssambandet.
54 I huvudförfarandet är det även av vikt att slå fast om sökandena i mars 2003, då de lämnade de aktuella uppgifterna till kommissionen med stöd av meddelandet om samarbete, kunde räkna med att de, i egenskap av uppgifter som till sin natur är konfidentiella, skulle åtnjuta ett varaktigt skydd mot publicering. Det finns härvid skäl att vid första påseende anse att kommissionens inställning avseende problematiken med begäran om förmånlig behandling, vid det tillfället, överensstämde med den inställning kommissionen, enligt vad som anges nedan, förespråkade i det ovannämnda målet CDC Hydrogene Peroxide mot kommissionen, (punkt 31). Enligt denna inställning utgör risken för att skadeståndstalan väcks ett allvarligt hot som i framtiden kan leda till att företag som har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan inte längre vill samarbeta. Det kan därför inte godtas att rätten, för de företag som har samarbetat med kommissionen under ett förfarande avseende konkurrensbegränsande samverkan, att åberopa tystnadsplikt påverkas av en ansökan om tillgång till handlingar som grundar sig uteslutande på privaträttsliga intressen. I det ovannämnda målet EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, (punkt 70), utsträckte kommissionen sin inställning till att gälla även förfaranden med tillämpning av förordning nr 1/2003. Deltagare i ett konkurrensbegränsande samarbete som frivilligt lämnar uppgifter har en berättigad förväntan på att kommissionen inte lämnar ut de aktuella handlingarna och att de endast används för konkurrensförfarandet, inbegripet inom ramen för unionsdomstolarnas prövning. Det är vidare ostridigt att kommissionen förra året avslog liknande anmodanden om utlämnande av information från domstolar i medlemsstaterna och i tredjeländer av liknande skäl.
55 När målet ska avgöras i sak ska det prövas om sökandena i mars 2003 kunde anse att nämnda inställning beträffande skydd för uppgifter som lämnats i en begäran om förmånlig behandling – en inställning som kommissionen mycket starkt försvarat – även påverkade tolkningen av punkt 32 i meddelandet om samarbete. Enligt den bestämmelsen ska kommissionen avstå från att, i enlighet med förordning nr 1049/2001, lämna ut ”dokument som erhållits i samband med detta tillkännagivande”. Mot bakgrund av bland annat den grundläggande rätten att åberopa tystnadsplikt och principen om skydd för berättigade förväntningar, vore det väl formalistiskt att begränsa skyddet till enbart sådana ”handlingar” som avses i förordning nr 1049/2001, då syftet med ett sådant skydd, inklusive på konkurrensrättens område, även omfattar fullständig publicering av uppgifter och textavsnitt från sådana handlingar. Slutligen ska det prövas om den inställning som kommissionen förordar i förevarande fall – nämligen att genomförande av kartellrätten genom att väcka skadeståndstalan ingår bland åtgärderna för att beivra överträdelser av konkurrensrätten i den mening som avses i punkt 33 i meddelandet om samarbete – är förenlig med den inställning kommissionen förordade i de ovannämnda målen EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen och CDC Hydrogene Peroxide mot kommissionen.
56 Mot bakgrund av vad som anförts ovan får det konstateras att förevarande mål ger upphov till komplicerade rättsfrågor som inte vid första påseende kan anses sakna relevans och som förtjänar en grundläggande prövning inom ramen för huvudförfarandet. Villkoret avseende fumus boni juris ska därför anses uppfyllt (se även beslutet i det ovannämnda målet Evonik Degussa mot kommissionen, punkterna 38– 50).
57 Eftersom samtliga villkor är uppfyllda ska ansökan om interimistiska åtgärder beviljas och kommissionen förbjudas att publicera de omtvistade uppgifterna.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
följande:
1) Kommissionens beslut C(2012) 3533 av den 24 maj 2012 att avslå begäran om konfidentiell behandling som gjorts av Akzo Nobel NV, Akzo Nobel Chemicals Holding AB och Eka Chemicals AB, med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/38.620 – Väteperoxid och perborat), får inte verkställas.
2) Kommissionen förpliktas att avstå från att publicera en version av sitt beslut 2006/903/EG av den 3 maj 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel, Akzo Nobel Chemicals Holding, EKA Chemicals, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret S.A., Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat), som är mer detaljerad, såvitt avser Akzo Nobel, Akzo Nobel Chemicals Holding och Eka Chemicals, än den version som publicerades i september 2007 på kommissionens webbplats.
3) Ansökan om interimistiska åtgärder avslås i övrigt.
4) Beslut i fråga om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Luxemburg den 16 november 2012.
Justitiesekreterare | | Ordförande |