Mål T‑509/10

Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran

mot

Europeiska unionens råd

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Rådets befogenhet – Maktmissbruk – Ikraftträdande – Förbud mot retroaktiv verkan – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Felaktig rättstillämpning – Begreppet stöd till kärnvapenspridning – Oriktig bedömning”

Sammanfattning av domen

1.      Europeiska unionen – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Beslut om frysning av penningmedel – Domstolsprövning av lagenlighet – Räckvidd – Artikel 4 i beslut 2010/413 – Omfattas inte

(Artikel 275 FEUF; rådets beslut 2010/413, artikel 4)

2.      Institutionernas rättsakter – Val av rättslig grund – Rättsakter rörande antagande av restriktiva åtgärder mot Iran

(Artikel 26.2, första stycket FEU)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel tillhörande personer, enheter och organ som deltar i eller ger stöd till kärnvapenspridning – Minimikrav

(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 423/2007, artikel 15.3, och rådets förordning nr 961/2010, artikel 16.2 och 36.3; rådets beslut 2010/413, artikel 24.3 och 24.4)

4.      Europeiska unionen – Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran – Frysning av penningmedel tillhörande personer, enheter och organ som deltar i eller ger stöd till kärnvapenspridning – Agerande som motsvarar stöd till en sådan spridning

(Artikel 215.1 FEUF; rådets förordning nr 423/2007, artikel 7.2 och rådets förordning nr 961/2010, artikel 16.2 a; rådets beslut 2010/413, artikel 20.1)

1.      De förbud som fastslås i artikel 4 i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140 är av allmän natur, vars tillämpningsområde fastställs genom objektiva kriterier och inte med hänsyn till angivna fysiska eller juridiska personer. Följaktligen utgör artikel 4 i beslut 2010/413 inte ett beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF. Under dessa omständigheter är tribunalen i enlighet med artikel 275 första stycket FEUF inte behörig att pröva en talan om ogiltigförklaring av artikel 4 i beslut 2010/413.

(se punkterna 37 och 39)

2.      Rådet handlade i enlighet med artikel 26.2 första stycket FEF, i vilken det föreskrivs att rådet ska handla på grundval av de allmänna och strategiska riktlinjer som Europeiska rådet har fastställt, när det antog beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, genomförandeförordning nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran och av rådets beslut 2010/644 om ändring av beslut 2010/413 samt av förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 med avseende på ett iranskt bolag som ägs av ett iranskt bolag och som fungerar som inköpscentral för vissa av den sistnämndas verksamheter på grund av detta bolags stöd till kärnvapenspridning.

(se punkterna 50 och 54)

3.      Om inte tvingande hänsyn hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller till upprätthållandet av deras internationella relationer utgör hinder för att uppge vissa omständigheter, är rådet enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av en åtgärd enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 eller artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 om de specifika och konkreta skäl som enligt rådet innebär att denna bestämmelse är tillämplig på den berörda enheten. Rådet ska sålunda ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för åtgärden samt de överväganden som fått rådet att vidta densamma. Motiveringen ska dessutom vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska särskilt anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne.

Således är motiveringen av rådets beslut som lett till att en sökandes penningmedel och ekonomiska resurser frysts och enligt vilket sökanden har kopplingar till företag som deltar i Irans kärntekniska program otillräcklig om det därav inte är möjligt för sökanden att utläsa vilka typer av förbindelser som bolaget anklagas för att ha och med vilka enheter, med följd att det inte kan kontrollera huruvida detta påstående är välgrundat och med någon form av precision bestrida påståendet.

(se punkterna 73, 74 och 79)

4.      Enligt den formulering som unionslagstiftaren använt i artikel 20.1 i beslut 2010/413 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140, artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 förutsätts det för att restriktiva åtgärder ska antas mot en enhet på grund av att den gett stöd till kärnvapenspridning att denna dessförinnan har agerat på ett sätt som motsvarar detta kriterium. Enbart risken för att den aktuella enheten i framtiden ska ge stöd till kärnvapenspridning är däremot inte tillräcklig.

(se punkterna 114 och 115)