Mål T‑186/06
Solvay SA
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Väteperoxid och perborat – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Överträdelsens varaktighet – Begreppen ’avtal’ och ’samordnat förfarande’ – Tillgång till handlingarna i ärendet – Böter – Meddelande om samarbete – Likabehandling – Berättigade förväntningar – Motiveringsskyldighet”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Begrepp – Gemensam vilja avseende visst agerande – Omfattas
(Artikel 81.1 EG)
2. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Utbyte av upplysningar inom ramen för konkurrensbegränsande samverkan eller i syfte att förbereda sådan samverkan
(Artikel 81.1 EG)
3. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Komplex överträdelse innefattande dels avtal, dels samordnat förfarande – En enda kvalificering som ”avtal och/eller samordnat förfarande” – Tillåtet
(Artikel 81.1 EG)
4. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande
(Artikel 81.1 EG)
5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse
(Artikel 81.1 EG)
6. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Samordnade förfaranden med verkan även efter den tidpunkt då de formellt har upphört
(Artikel 81 EG)
7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Indicier åberopade av kommissionen – Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syfte
(Artikel 81.1 EG)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – En handling har inte kommunicerats – Följder
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2)
9. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Ingivande av svar på ett meddelande om invändningar – Villkor – Gränser
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 27.2)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)
11. Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet – Räckvidd
(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.3)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Skyldighet att beakta den konkreta påverkan på marknaden – Räckvidd
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens tillkännagivande 98/C 9/03, punkt 1 A)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Beaktande av storleken av det företag som påförts böter – Relevans
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens tillkännagivande 98/C 9/03, punkt 1 A)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktande av det överträdande företagets samarbete med kommissionen utanför den rättsliga ram som utgörs av meddelandet om samarbete – Villkor – Gränser
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens tillkännagivandena 98/C 9/03, punkt 3, och 2002/C 45/03, punkt 23 b tredje stycket)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Fastställande av tidpunkten för ansökan om förmånlig behandling – Kriterier
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens tillkännagivande 2002/C 45/03, punkterna 21 och 23 b)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Bedömning av graden av varje företags samarbete under det administrativa förfarandet – Iakttagande av likhetsprincipen
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23; kommissionens tillkännagivande 2002/C 45/03)
17. Förfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91 b)
1. För att avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG ska föreligga räcker det att de berörda företagen har gett uttryck för en gemensam önskan att agera på ett visst sätt på marknaden.
Ett avtal i den mening som avses i artikel 81.1 EG kan anses ha slutits när det föreligger en gemensam vilja att begränsa konkurrensen, trots att parterna fortfarande förhandlar om hur begränsningen ska se ut i detalj.
När det är klarlagt att en tydlig gemensam önskan hos deltagarna att sluta ett avtal om att begränsa konkurrensen legat till grund för diskussioner, påverkas denna omständighet inte av att deltagarna fortfarande förhandlar om detaljerna vad avser den planerade begränsningen eller av att villkoren i det definitiva avtal som därefter slöts skiljer sig från de villkor som har diskuterats vid tidigare möten. Kommissionen gör därför en riktig bedömning när den konstaterar att deltagarnas ageranden utgör en inledande fas av konkurrensbegränsande samverkan, och att nämnda agerande ingår i samma konkurrensbegränsande plan och, följaktligen, omfattas av förbudet i artikel 81.1 EG.
(se punkterna 85, 86, 139, 142 och 143)
2. Begreppet samordnat förfarande avser en form av samordning mellan företag som, utan att ha drivits så långt som till genomförande av ett avtal i snäv bemärkelse, innebär att konkurrensens risker medvetet ersätts med ett praktiskt samarbete dem emellan.
Artikel 81.1 EG förbjuder alla direkta och indirekta kontakter mellan näringsidkare som kan påverka faktiska eller potentiella konkurrenters agerande på marknaden, eller avslöja för sådana konkurrenter hur näringsidkaren själv agerar eller planerar att agera på marknaden, om nämnda kontakter innebär eller kan leda till konkurrensbegränsningar.
Det räcker att ett företag lämnar uppgifter till sina konkurrenter i avsikt att förbereda konkurrensbegränsande samverkan för att det ska anses styrkt att det förelegat ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81 EG.
Även om kommissionen inte lyckas visa att företagen har slutit ett avtal i egentlig mening, räcker det att konkurrenterna har tagit direkta kontakter för att stabilisera marknaden för att en överträdelse av artikel 81.1 EG ska anses styrkt.
Det får antas, såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden.
(se punkterna 87–89, 147, 148 och 160)
3. Begreppen avtal och samordnat förfarande, i den mening som avses i artikel 81.1 EG, omfattar olika former av samförstånd som är av samma art men som skiljer sig åt vad avser intensitet och de former som de kommer till uttryck i.
Inom ramen för en komplex överträdelse, i vilken under flera år flera producenter, vilka har som mål att gemensamt reglera marknaden, deltar, kan det inte krävas av kommissionen att den preciserar om det rör sig om ett avtal eller ett samordnat förfarande, med tanke på att båda dessa former av överträdelse under alla omständigheter avses i artikel 81 EG.
Beteckningen av överträdelsen som avtal ”och/eller” samordnat förfarande ska anses avse en komplex helhet bestående av faktiska omständigheter, varav vissa kan betecknas som avtal och andra som samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG, vilken inte kräver att denna typ av komplexa överträdelser preciseras närmare.
(se punkterna 90–92 och 130)
4. De faktiska verkningarna av ett avtal eller ett samordnat förfarande behöver enligt fast rättspraxis inte beaktas vid bedömningen av om artikel 81.1 EG är tillämplig, om överträdelsens syfte är att begränsa, hindra eller snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden.
Den omständigheten att ett samordnat förfarande inte direkt påverkar prisnivån hindrar inte att det begränsar konkurrensen mellan de berörda företagen, bland annat genom att minska konkurrenstrycket.
(se punkterna 158 och 162)
5. I den mån som kommissionen kvalificerar konkurrensbegränsande samverkan som en enda överträdelse är den inte skyldig att inom ramen för denna kvalificering ange hur länge de olika handlingar som endast rörde en av de berörda marknaderna varade. I den mån som det inte rör sig om klart avgränsade överträdelser är kommissionen inte heller skyldig att beakta denna skillnad vid fastställandet av varaktigheten av överträdelsen i dess helhet.
Det vore nämligen konstlat att dela upp ett fortgående beteende, som kännetecknas av en samlad målsättning, i flera separata överträdelser, av den anledningen att samverkan har varierat i intensitet alltefter den relevanta marknaden. Dessa omständigheter ska beaktas först vid bedömningen av överträdelsens allvar och, i förekommande fall, vid beräkningen av bötesbeloppet.
(se punkterna 165 och 166)
6. Artikel 81 EG är även tillämplig på avtal som har verkan efter det att de formellt upphörde att gälla. Kommissionen kan särskilt fastställa att den konkurrensbegränsande samverkan har verkan även efter den tidpunkt då de samverkande mötena formellt inte längre äger rum, i den mån den höjning av priserna som deltagarna enades om vid dessa möten tillämpas under en senare period.
(se punkterna 174 och 175)
7. När samstämmiga indicier visar att konkurrensbegränsande samverkan föreligger krävs en verkligt hållbar förklaring för att visa att helt andra frågor behandlades vid ett visst möte än vid tidigare möten, trots att deltagarna vid samtliga möten var desamma samt mötena ägde rum inom ramen för samma yttre förutsättningar och obestridligen hade samma syfte.
(se punkt 181)
8. Rätten att få ta del av handlingar följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar.
Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella upplysningar.
Vad gäller bevismaterial utgör underlåtenhet att kommunicera en handling endast ett åsidosättande av rätten till försvar om det berörda företaget för det första visar att kommissionen använde denna handling till stöd för sin invändning avseende överträdelsens existens och för det andra att invändningen endast kunde bevisas med hänvisning till denna handling. Det ankommer sålunda på det berörda företaget att visa att det resultat som kommissionen kom fram till i sitt beslut hade varit ett annat om den handling som inte lämnades ut inte hade accepterats som bevisning.
När det gäller underlåtenhet att lämna ut en handling som är till företagets fördel, behöver det berörda företaget bara visa att underlåtenheten att lämna ut handlingen har kunnat inverka, till nackdel för företaget, på förfarandets fortgående och innehållet i kommissionens beslut. Det räcker att företaget visar att det hade kunnat använda nämnda handlingar som är till företagets fördel för sitt försvar, genom att bland annat visa att det hade kunnat åberopa omständigheter som inte överensstämmer med kommissionens bedömningar i meddelandet om invändningar och att det, på så vis, på något sätt hade kunnat påverka bedömningarna i beslutet.
(se punkterna 205–208)
9. Inom ramen för ett administrativt förfarande i ett konkurrensärende utgör svaren på meddelandet om invändningar inte en del av den egentliga utredningsakten. Vad avser de handlingar som inte utgör en del av handlingarna i målet vid tidpunkten för delgivningen av meddelandet om invändningar, är kommissionen endast skyldig att lämna ut nämnda svar till andra parter, om det visar sig att de innehåller nya uppgifter till nackdel eller fördel för dem.
Det kan inte heller ankomma på kommissionen att ensam avgöra vilka handlingar som kan vara till nytta för det berörda företaget. Detta uttalande avseende handlingar som utgör en del av kommissionens handlingar i målet gäller inte för svar som ingetts av andra företag som berörs av kommissionens invändningar.
De överväganden som grundar sig på iakttagandet av principen om parternas likställdhet i processen och av rätten till försvar skulle, således, i princip inte tvinga kommissionen att lämna ut de aktuella svaren till övriga parter för att de ska kunna kontrollera att svaren inte innehåller uppgifter till deras fördel.
I den mån det berörda företaget, sökanden, vid tribunalen har åberopat att uppgifter till dess fördel eventuellt finns i de svar som inte har lämnats ut, åligger det denne att visa att dessa handlingar skulle kunna utgöra ett första indicium, till nytta för dess försvar. Sökanden måste bland annat ange vilka eventuella uppgifter som skulle kunna vara till dess fördel eller förete ett indicium på att dessa uppgifter existerar och, därmed, på att de behövs under rättegången. Enbart det förhållandet att de andra berörda företagen i stort sett har framfört samma argument som sökanden i fråga om överträdelsens varaktighet kan enligt rättspraxis emellertid inte ses som en för sökanden fördelaktig uppgift. Den omständigheten att vissa företag i sina svar på meddelandet om invändningar lyckades visa att det inte på ett tillfredsställande sätt hade visats att de deltog i överträdelsen innebär inte att dessa svar innehåller uppgifter vilka kastar ett annat ljus över den direkta skriftliga bevisning som kommissionen grundade sig på med avseende på de andra företagen.
(se punkterna 224, 225, 228–231, 233 och 234)
10. En överträdelses allvar ska bestämmas med hänsyn till en rad faktorer, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, ärendets kontext och böternas avskräckande verkan, med avseende på vilka kommissionen förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.
Även om grundbeloppet bestäms på grundval av hur allvarlig överträdelsen som helhet var kan det, när det är fråga om en enda, fortlöpande överträdelse, vara lämpligt att i detta skede av fastställandet av bötesbeloppet ta hänsyn till överträdelsens beståndsdelars varierande intensitet.
(se punkterna 255 och 260)
11. Vad avser kommissionens skyldighet att motivera ett beslut med avseende på fastställandet av böternas grundbelopp när konkurrensregler har åsidosatts, är detta väsentliga formkrav uppfyllt, om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Kommissionen uppfyller dessa krav när den i beslutet anger uppgifter som har att göra med överträdelsens art, de relevanta marknadernas omfattning och storlek samt redogör för hur den tillämpat dessa uppgifter i det enskilda fallet.
Vad angår motiveringen av böternas utgångsbelopp i absoluta tal utgör böterna en del av kommissionens konkurrenspolitik. Av den anledningen ska kommissionen ges ett utrymme för skönsmässig bedömning då den fastställer bötesbelopp, för att kunna styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna. Det krävs därför inte mer än att kommissionen anger de omständigheter avseende överträdelsens allvar och längd på vilka den grundat bedömningen.
(se punkterna 271–273)
12. Även om överträdelsens konkreta påverkan på marknaden är en faktor som ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig överträdelsen är, inom ramen för fastställandet av de böter som ska påföras med anledning av att konkurrensreglerna har åsidosatts, är det bara ett kriterium bland flera, såsom överträdelsens art och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Av punkt 1 A första stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget följer dessutom att överträdelsens konkreta påverkan på marknaden endast behöver beaktas om den är mätbar.
Horisontell prissamverkan eller horisontell marknadsuppdelning kan sålunda betecknas som mycket allvarliga överträdelser redan utifrån överträdelsernas art, utan att kommissionen är skyldig att visa att överträdelsen har haft en konkret påverkan på marknaden. Överträdelsens konkreta påverkan på marknaden utgör endast en omständighet bland flera, vilken, om den är mätbar, gör det möjligt för kommissionen att höja böternas grundbelopp utöver det lägsta möjliga bötesbeloppet.
När det rör sig om en omständighet som inte måste, men som kan, beaktas i samband med fastställande av bötesbeloppet, kan inte kommissionen med framgång klandras för att den inte preciserade på vilka skäl den grundade bedömningen att överträdelsens konkreta påverkan inte var mätbar.
Vid fastställandet av grundbeloppet för de påförda böterna kunde kommissionen nämligen välja, utan att vara skyldig att förklara sitt val, att bortse från den aktuella omständigheten och stödja sig på andra omständigheter, såsom överträdelsens art samt marknadens geografiska omfattning och storlek.
(se punkterna 277, 278, 288 och 289)
13. Kommissionen ska vid fastställandet av bötesbeloppet säkerställa att det har en avskräckande verkan. I samband härmed kan kommissionen bland annat ta hänsyn till det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka.
Eftersom den sanktionerade överträdelsen utgörs av handlingar vilkas rättsstridighet kommissionen har bekräftat vid upprepade tillfällen alltsedan de första ingripandena på området, kunde institutionen bestämma bötesbeloppet till en nivå som är tillräckligt avskräckande utan att den var skyldig att undersöka sannolikheten för att sökanden skulle göra sig skyldig till upprepade överträdelser.
(se punkterna 297, 298 och 300)
14. När överträdelser utan tvekan kan hänföras till tillämpningsområdet för meddelandet om samarbete kan ett företag i princip inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte betraktade dennes samarbete som en förmildrande omständighet utanför den rättsliga ram som utgörs av nämnda meddelande. När kommissionen har beaktat ett företags samarbete genom att sänka bötesbelopp med tillämpning av meddelandet om samarbete, kan den sålunda inte med framgång klandras för att den inte, utanför tillämpningsområdet för nämnda meddelande, sänkte det bötesbelopp som hade påförts företaget ytterligare.
(se punkterna 314 och 315)
15. Vid tillämpningen av nedsättningskategorierna i punkt 23 b i meddelandet om samarbete måste kommissionen fastställa vid vilken tidpunkt företaget faktiskt försåg institutionen med bevis som har ett betydande mervärde jämfört med dem som kommissionen redan hade samlat in. Kommissionen är skyldig att fastställa exakt vid vilken tidpunkt det berörda företaget uppfyllde villkoren för nedsättning av bötesbeloppet, genom att jämföra de tillhandahållna bevisen med dem som kommissionen redan hade samlat in vid tidpunkten för ansökan, vilket innebär att kommissionen faktiskt måste förfoga över de aktuella bevisen.
De företag som ingett en ansökan om förmånlig behandling med stöd av meddelandet om samarbete anses befinna sig i en jämförbar situation, oberoende av det sätt, vilket väljs av det ansökande företaget, på vilket bevismaterialet har företetts. Nämnda situationer ska därför behandlas på samma sätt.
När ett företag tar kontakt med kommissionen för att uttala sig muntligen, men förser kommissionen med bevis för den aktuella överträdelsen först följande dag kan kommissionen sålunda med rätta konstatera att företaget uppfyllde villkoret i punkt 21 i meddelandet om samarbete den sistnämnda dagen.
Just med anledning av att muntlig överföring av information är en samarbetsmetod som i princip är mindre snabb än skriftlig överföring av information, måste företaget, när det väljer att överföra information muntligen, veta att det löper risken att ett annat företag dessförinnan hinner överlämna avgörande bevismaterial för den konkurrensbegränsande samverkan skriftligen till kommissionen.
(se punkterna 365, 366, 370–372 och 374)
16. Kommissionen får visserligen inte inom ramen för bedömningen av det samarbete som tillhandahålls av medlemmarna i ett fall av konkurrensbegränsande samverkan åsidosätta likabehandlingsprincipen. Kommissionen har emellertid ett stort utrymme att skönsmässigt bedöma kvaliteten och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett visst företag. Av denna anledning kan endast en uppenbart oriktig bedömning från kommissionens sida ifrågasättas med framgång. Härav följer att sökanden inte kan inskränka sig till att i en bilaga ge uttryck för sin egen bedömning av materialet från andra företag, utan det måste genom ett konkret resonemang visa på vilket sätt kommissionens bedömning är behäftad med ett uppenbart fel.
(se punkterna 394 och 395)
17. Kostnader för att ställa och upprätthålla en bankgaranti i syfte att förhindra verkställighet av ett beslut av kommissionen utgör inte rättegångskostnader.
(se punkt 444)